filtrera innehåll

filtrera innehåll

Schizofreni och liknande tillstånd

För syfte och bakgrund till detta program, se "Om programmen" i menyns överkant.

1. Nivå och process

arrow down

Individen erbjuds en behovsanpassad kontakt, med syftet att överkomma de hinder som försvårar kontakt med vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer med mycket svår problematik, som inte upplever sig behöva/vill ta emot ta emot vård och stöd, trots att behoven bedöms vara stora. Individer som inte kunnat nås trots upprepade försök till kontakt och erbjudanden om vård och stöd.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Det kan finnas många skäl till att en individ inte vill ta emot hjälp trots stora behov. Bakomliggande orsaker kan till exempel vara personlighetsstörningar, svåra levnadsförhållanden, psykiatriska och/eller kroppsliga sjukdomar. Arbeta uppsökande förebyggande och motiverande. Gör täta försök att skapa kontakt och samarbete på individens villkor. Lyssna på, visa empati och respekt för, individens upplevelse. Erbjud vård- och stödinsatser för besvär som individen upplever. Samarbeta med närstående.

Ibland kan tvångsvård eller återinsjuknande med behov av slutenvård vara starten för att börja arbeta på nya sätt inom ramen för HSL, SoL och eventuellt LSS, se under huvudrubrik Lagar och regler. Var uppmärksam på om individen är så allvarligt sjuk att hen är en fara för sin egen eller annans säkerhet och motsätter sig vård trots upprepade försök att motivera till frivillig vård. En vårdintygsbedömning behöver då göras skyndsamt.

Genomförande

Det är viktigt att snabbt identifiera de individer som själva inte upplever problem med sin situation trots att omgivningen uttrycker oro. Det kan finnas olika signaler som är viktiga att fånga upp om att individen saknar insikt om sin situation.

  • behovet av vård- och stöd är uppenbart för omgivningen såsom anhöriga, närstående och andra som möter individen i ute i samhället
  • omgivningen uppfattar ett psykiatrisk och/eller kroppsligt lidande men inte alltid individen själv
  • en avvaktande och ambivalent inställning till insatser från samhället och vård och stöd förekommer
  • individen har avbrutit kontakten med vård- och omsorg flera gånger tidigare
  • samhällets vård- och och stödverksamheter har svårt att möta individens behov med sedvanligt arbetssätt
  • omgivningen upplever individens beteende och verklighetsuppfattning som problematisk och mycket avvikande, men individen själv uppfattar inte själv detta.
  • individen hamnar ofta i konflikter
  • individen uppfattar sig vara illa omtyckt, ensam, motarbetad, förföljd eller att omgivningen vill hen illa
  • vid stark stress kan en kortare psykotisk eller gränspsykotisk episod förekomma
  • när individen söker stöd är det vanligen relaterat t.ex. till sorg över att vara illa omtyckt, ensam och motarbetad eller ängslan och rädsla över att vara förföljd
  • individen kan fungera helt normalt i sammanhang där problematiken inte finns
  • Ha en rak och ärlig kommunikation, motiverande men respektfull med stor hänsyn till den enskildes integritet.
  • Skaffa kunskap om den enskildes levnadsomständigheter, förutsättningar, beredskap till förändring och inställning till vård och stöd och utgå ifrån denna kunskap  för att möta individens problematik i de livsområden denne vill få hjälp med.
  • Ta reda på om det finns närstående som vill engagera sig och involvera dem så fort det är lämpligt, om den enskilde ger sitt samtycke
  • Erbjuda stöd till de närstående, se Familjeintervention - utbildning och stöd
  • Informera och motivera till kontakt till exempel med hjälp av Personligt ombud, om insatsen erbjuds i personens hemkommun
  • Försöka förklara situationen som den upplevs
  • Försöka förklara olika val och handlingar
  • Vid beslut om insats/åtgärd motivera för och bygga upp en vård- och stödkontakt som präglas av tillit, kontinuitet och förutsägbarhet, ex. med hjälp av resursgrupps-ACT (R-ACT).
  • Säkerställa att insatserna är tryggade över lång tid och inte enbart bygger på en persons engagemang

Uppföljning

Uppföljning av insatsen sker regelbundet på behandlingskonferenser i teamet eller i ex. Resursgrupps-ACT.

Material

CAN (CAN Camberwell Assessment of Needs - skattning av behov som ej är tillgodosedda, Socialstyrelsen  

MHFA (Mental Health MHFA - Första hjälpen till psykisk hälsaFirst Aid)- webbplats, Karolinska Institutet. 

Case Management, Region Skåne

Tips på böcker: 

  • Komplexa fall inom psykiatrin. Eleonore Rydén & Göran Rydén. Natur och Kultur 2012
  • Motiverande samtal. William R. Miller Stephen Rollnick. Att hjälpa människor till förändring. Tredje reviderade och utökade utgåvan. Översättning Carl Åke Farbring Natur och Kultur 2014
  • När förändring är svår- att hantera motstånd med motiverande samtal, Liria Ortiz. Natur och kultur 2014. 

 

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Individer med misstänkt psykos får en specialiserad bedömning tidigt genom att psykiatrin ger konsultativt stöd till primärvården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda konsultativ verksamhet där psykiatrin stödjer och handleder primärvården vid handläggning av personer med misstänkt psykotiska symtom (prioritet 2).

Sammanfattning

En organisatorisk struktur där specialistpsykiatrin stödjer och handleder primärvården i bedömning av misstänkt psykotiska symtom och på så sätt

  • möjliggör för primärvården att tidigt upptäcka psykos
  • gör att individen får insatser efter behov så snart som möjligt  
  • minskar risk för suicid, social utsatthet och försämrad prognos

Genomförande

Till primärvården kommer individer som söker vård för många olika typer av problem En individ med psykossymtom uppger ofta diffusa kroppsliga symptom och kommer ofta först i kontakt med primärvården. Psykotiska symtom kan vara svårbedömda. Primärvården kan därför behöva stöd och handledning av psykiatrin i hur de bör handlägga patienter där man misstänker psykotiska symtom.

Rutiner för snabba kontaktvägar mellan primärvård och specialistpsykiatri är en förutsättning för tidiga insatser vid misstanke om psykos. Tidiga och rätt insatser är avgörande för det fortsatta sjukdomsförloppet, och för att minska lidandet för person och närstående.

Fungerande rutiner för konsultation mellan primärvård och specialistpsykiatri bygger på ett gemensamt ansvar för upprättande och tillämpning av regional och lokal överenskommelse gällande ansvarsfördelning och konsultationsvägar. 

En överenskommelse kan innehålla flera möjliga konsultationsvägar beroende på ärendets komplexitet och brådskandegrad. Överenskommelsen kan också innehålla målsättning för tidsramar gällande återuppringning och svar på konsultationsremisser. 

Vid stark misstanke om nydebuterad psykossjukdom är ärendet alltid att räkna som brådskande, och vägar för snabb konsultation måste finnas tillgängliga och vara kända av primärvården. Tillgång till direktnummer till psykiatrisk öppenvårdsenhet och vårdcentraler är en förutsättning. Specialistpsykiatrin behöver ha beredskap för att kunna möta upp med snabb konsultation i brådskande ärenden.

För mindre brådskande ärenden är remisskonsultation ett alternativ för primärvården. 

En annan form av konsultation är när den efterfrågade specialistkompetensen och erfarenheten i stället förmedlas via olika möten på kollegial nivå. 

Rutiner för uppföljning av samarbetet mellan primärvård och specialistpsykiatri är ett sätt att hålla överenskommelsen levande och anpassad efter aktuella omständigheter. 

Uppföljning

Insatsen följs upp i samband med systematisk uppföljning på verksamhetsnivå.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En tydligt definierad verksamhet, i form av ett team eller personal med särskild kunskap som har ett uppdrag att erbjuda intensiva och samordnade insatser anpassade till personer som insjuknar i psykos första gången och deras närstående.

Målgrupp och situation

Personer som insjuknar i psykos första gången och deras närstående. Upptäckt av psykossymtom kan göras i primärvård, skola/elevhälsa, ungdomsmottagning eller somatisk akutsjukvård. Upptäckt kan även göras av närstående och av allmänhet. Personen själv, närstående eller allmänhet kan initiera kontakt eller verksamhet kan remittera.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd (2018) anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda samordnade insatser, med antipsykotisk läkemedelsbehandling, familjeintervention, psykologiskt stöd för återhämtning och individanpassat stöd till arbete eller studier, till personer som för första gången insjuknar i psykos (prio 1).

Kompetenskrav

Verksamheten med uppdraget ska vara tydligt definierad. Det kan vara ett team som har detta uppdrag enbart eller som en del av sitt uppdrag. Det kan också vara ett par personer med speciell kunskap som har detta uppdrag som en del av sin arbetstid. Det behöver inte vara en egen organisatorisk enhet. Personalen ska ha utbildning i och vana av omhändertagande vid  förstagångsinsjuknande i psykos.

Sammanfattning

Att drabbas av en psykos första gången är ofta en skrämmande och omvälvande upplevelse, både för individen och närstående. Omhändertagandet och snabb tillgång till insatser påverkar prognosen. Arbetet med förstagångsinsjuknande kräver ett speciellt omhändertagande varför det bör ges av verksamhet med särskilt uppdrag. Omhändertagandet ska ges snabbt, vara samordnat, individanpassat, intensivt med hög tillgänglighet och kräver ett nära samarbete mellan olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager, socialsekreterare, boendestödjare med fler) och verksamheter (skola/elevhälsa, socialtjänst, försäkringskassan, psykiatrisk öppenvård, familjecentraler med fler). 

Genomförande

Verksamheten erbjuder individ och närstående

Ett första besök till personer med misstänkt psykos ska kunna erbjudas gärna inom 24 timmar men senast inom 3 dygn.  Det första besöket kan ges av olika yrkeskategorier  via telefon eller fysiskt möte hemma hos patienten eller inom vården. Verksamheten ska även kunna erbjuda en hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning av läkare, se insatsen  Hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning.

I början ska kontakt erbjudas minst 2 gånger i veckan den första månaden därefter enligt behov. Kontakten kan vara i form av fysiska träffar och/eller telefon/videomöten. Personen och närstående ska enkelt och snabbt kunna få kontakt med någon i verksamheten som har kännedom om personen (helst dygnet runt).

Verksamheten ska ha kontakt med personen under 5 år från första insjuknandet. Så snart som möjligt ska personen få en utsedd person med samordnande ansvar, se insatsen Case management, vård- och stödsamordning. Det bästa är om denna person är närvarande vid de första kontakterna och följer patienten under kommande 5 år från första insjuknandet.

Behovet av vård- och stöd kan variera. Försämring i psykossjukdom kommer ofta i skov. Under en sådan försämringsperiod behöver en individ ofta mer intensivt stöd, när individen sedan återhämtat sig så kan man ofta återgå till mindre intensivt stöd igen.

Kontakt med familj/närstående ska ha etablerats inom 24 timmar. Nära samarbete och stöd till familj och närstående är en viktig del av verksamhetens arbetssätt. 

Att individ är delaktig i beslut om vård och stöd förbättrar återhämtning och leder till ökad självständighet varför det alltid eftersträvas

  • Informera om verksamheten. Vilket team eller vilka personer som har uppdraget och hur man får kontakt. Kan vara ett telefonnummer, en mejladress (funktionsbrevlåda) eller webbplats.
  • Informera om vad tidiga tecken på psykos är och vad man ska göra vid upptäckt - se insatsen Konsultation till primärvården där psykiatrin stödjer och handleder primärvården.
  • Etablera kontakt med skola/elevhälsa, ungdomsmottagningar, primärvård i området för att främja gott samarbete kring tidig upptäckt och tidig kontakt.

Ett team för förstagångsinsjuknande kan organiseras på olika sätt. Teamet består oftast av flera olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager). De ska ha vana att möta individer som insjuknat första gången i psykos och deras närstående/anhöriga. Teammedlemmarna ansvarar ofta för ca 10-15 patienter var. Det förekommer att vårdgivare utbildar hela team enligt principerna för tidig intervention eller att ordinarie team stöttas med specialistkunskap (s.k. hub-and-spoke-modell).

  • Gör en analys av hur många patienter som insjuknar i psykos första gången i ert område och bedöm därefter hur omfattande verksamheten behöver vara. Behöver en egen verksamhet skapas eller behöver någon eller några personer få uppdraget?
  • Definiera verksamheten som ska ha uppdraget och hur det ska organiseras för att kunna erbjuda de insatser som ska ges. Behöver det vara ett team eller några eller någon person?
  • Bemanna verksamheten, teamet eller utse en person eller personer. Bemanningen ska bestå av personer med vana att möta förstagångsinsjuknande i psykos och som är engagerad i patientgruppen. Tillgång till flera olika professioner bör finnas.
  • Ge personen/personerna eller den definierade verksamheten i uppdrag eller som en del av sitt uppdrag att arbeta med förstagångsinsjuknande i psykos.

Uppföljning

  • Har regionen en tydligt definierad verksamhet, i form av ett team eller personal med särskilt uppdrag, uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos
  • Har personalen i verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos, utbildning i SVF förstagångsinsjuknande

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007

Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos, OPUS

Personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp Schizofreni – förstagångsinsjuknande

Informationssidor anpassade för unga

Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri

Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm, BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp

De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.

Sammanfattning

Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet med individer som har missbruk och beroende för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.

Genomförande

Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.

Riskhantering

  • Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten.
  • Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
  • Upprätta säkerhetsrutiner.
  • Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

  • Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

  • Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
  • Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

  • lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
  • tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
  • mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

  • förändrade öppettider
  • rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
  • nya arbetsmetoder
  • ökad brukarmedverkan.
  • Använd larm.
  • Vem tar över?
  • Vem stöttar den utsatte?
  • Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
  • Kontakta närstående.
  • Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Uppföljning

Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.

Material

Arbetsmiljölagen, Arbetsmiljöverket

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Personlig kontakt med individen innan utskrivning tas av öppenvård och ev. socialtjänst för att planera och förbereda fortsatt vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som vårdas inom slutenvård inför utskrivning.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda personlig kontakt med personal från öppenvårdsteam eller socialtjänst till personer med schizofreni och liknande tillstånd som ska skrivas ut från slutenvård.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Enligt lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvården ska öppenvården, den kommunala sjukvården och socialtjänsten underrättas om den behandlande läkaren i slutenvården bedömer att patienten behöver deras insatser efter utskrivning.

Insatsen innebär att personal från öppenvården och/eller socialtjänsten, utifrån biståndsbeslut och om individen inte motsätter sig det:

  • Tar personlig kontakt med individen inför utskrivningen
  • Utformar en strategi för stödet, utifrån individens behov efter utskrivning
  • Säkerställer att individen har kontakt med/besöker öppenvården efter utskrivning
  • Ser till att samverkan sker mellan psykiatrins öppenvård och socialtjänst. Om det gäller ungdomar är elevhälsan en viktig samarbetspart som behöver involveras för att trygga en återgång till skolan för eleven/ungdomen.
  • Om individen har behov av och önskar en Samordnad individuell plan, SIP, ska en SIP upprättas.

Genomförande

En personlig kontakt med öppenvårdens och/eller socialtjänstens personalen inför utskrivningen leder till att fler individer följs upp, individens delaktighet i behandlingen ökar och risken för återinsjuknande minskar. Att upparbeta goda relationer och allianser har stor betydelse för återhämtningsprocessen. Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd behöver ofta omfattande insatser från slutenvård, öppenvård och socialtjänst. Behovet av kontakt med vård och kommunala stödinsatser kan vara livslångt.

När patienten behöver insatser från både region och kommun efter utskrivning skickar individens fasta vårdkontakt inom öppenvården en underrättelse inför utskrivning med nödvändig information. Om individen inte motsätter sig det ska öppenvården kalla berörda aktörer till ett SIP-möte för att upprätta en samordnad individuell plan. Läs mer under SIP, samordnad individuell plan.

Oavsett om individen vill ha en SIP eller inte bör personal från socialtjänsten och/eller öppenvården erbjuda sig att besöka individen i slutenvården innan utskrivning. Om personer redan har kontakt med kommunen innan inläggning bör personal ha regelbunden kontakt med personen under inskrivningen. Personlig kontakt med personal från öppenvård och/eller socialtjänsten före utskrivning från slutenvård leder till att fler följs upp efter utskrivningen, ger ökad delaktighet och minskad risk för återinsjuknande.

Utifrån utredning och biståndsbeslut, planeras stödinsatserna efter utskrivning tillsammans med individen. Detta kan ske genom att berörd personal från öppenvård och/eller socialtjänst tillsammans med patienten har ett mötet för att i dialog med patienten skapa en vårdplan. Att gemensamt planera för övergången till öppenvård skapar en kontinuitet i behandlingen och minskar även risken för att den enskilde uteblir från bokade besök.

Uppföljning

Via patientjournal och eventuellt vårdadministrativa system.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Individanpassade, intensiva och samordnade insatser med hög tillgänglighet ökar förutsättningar för god prognos, hög funktion och återhämtning.

Målgrupp eller situation

Personer som insjuknar i psykos första gången med komplexa svårigheter, som är i behov av vård- och stödinsatser från en eller flera flera aktörer såsom hälso och sjukvård, socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer (NR) för schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd (2018) anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda samordnade insatser, med antipsykotisk läkemedelsbehandling, familjeintervention (krisintervention och patient- och närståendeutbildning ingår), psykologiskt stöd för återhämtning och individanpassat stöd till arbete eller studier, till personer som för första gången insjuknar i psykos (prio1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Flera olika professioner behöver bidra i arbetet. Personalen ska ha ha erfarenhet av omhändertagande vid förstagångsinsjuknande i psykos och kompetens att utföra insatserna.

Sammanfattning

Arbetet med förstagångsinsjuknande kräver ett speciellt omhändertagande varför det bör ges av Verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos. Omhändertagandet ska ges snabbt, vara samordnat, individanpassat, intensivt med hög tillgänglighet och  kräver ett nära samarbete mellan olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager, socialsekreterare, boendestödjare med fler) och verksamheter (skola/elevhälsa, socialtjänst, försäkringskassan, psykiatrisk öppenvård, familjecentraler med fler) . Insatser som ska erbjudas är; anpassad läkemedelsbehandling, förebygga återinsjuknande, åtgärder för att förebygga tvångsvård- och tvångsåtgärder, krisintervention, familjestöd, psykopedagogisk utbildning insatser och stöd till arbete eller studier.

Genomförande

Långa perioder av obehandlad psykos kan medföra allvarliga konsekvenser, t ex. förlorad kontakt med familj och vänner samt suicidförsök varför hög tillgänglighet, kontinuitet och intensitet i insatser är viktigt. Ett första besök ska erbjudas så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar, men senast inom 3 dygn) till personer med misstänkt psykos. Besöket kan ges av olika yrkeskategorier via telefon eller fysiskt möte hemma hos patienten eller inom vården. Att snabbt kunna bistå individ och närstående/anhöriga med åtgärder utifrån behov är också viktigt. Den första tiden ska tät vårdkontakt alltid erbjudas (minst 2 gånger i veckan) därefter enligt behov. Kontakten kan vara i form av fysiska träffar och/eller telefon/videomöten. Personen och närstående ska enkelt och snabbt kunna få kontakt med någon i verksamheten som har kännedom om personen (helst dygnet runt). Krisintervention ska erbjudas inom 4 veckor, se Krisintervention och krisplan.

Uppföljning

Uppföljning och utvärdering av insatserna sker genom kontinuerlig utvärdering av vårdplaner och samordnade individuella planer (SIP).

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mödra- och barnhälsovård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

En snabb första bedömning vid misstänkt psykos möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för försämring och ger en bättre prognos.

Målgrupp eller situation

Individer som visar tecken på psykos för första gången eller individer med konstaterad schizofreni eller liknande tillstånd som försämras.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning av vårdbehov till individer med misstänkt psykos (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning innebär att ett första besök ska erbjudas så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar, men senast inom 3 dygn) till individer med misstänkt psykos. Det möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för ytterligare försämring och sämre prognos.  

Långa perioder av obehandlad psykos kan medföra allvarliga konsekvenser, t.ex. förlorad kontakt med familj och vänner samt suicidförsök.

Genomförande

Individer som insjuknar i psykos första gången, får förvärrade psykotiska symtom och/eller återinsjuknar behöver hjälp att snabbt komma i kontakt med personal som kan ge ett bra bemötande och en kompetent bedömning. Om bedömningen dröjer riskerar individen ett stort lidande, att försämras ytterligare och att återhämtningen försvåras. 

Den psykiatriska verksamheten behöver organisera sig för att säkerställa att tillgängligheten till psykiatrisk bedömning är hög. Bedömningen kan göras i hemmet, på psykiatrisk öppenvårds- eller akutmottagning, vårdcentral, hälsocentral, somatisk akutmottagning eller motsvarande.

Försämring upptäcks ofta av närstående och av socialtjänst därför är samverkan med dem av stor vikt. Psykos eller psykotiska symptom är ofta mycket skrämmande för individen och de närstående.

Verksamheten behöver ha en hög tillgänglighet både för individen själv och de närstående. Tydlig och tillgänglig information på 1177 gör att man lättare kan komma i kontakt snabbt med vården inom den psykiatriska verksamheten.

En hög tillgänglighet ställer krav på:

  • telefontillgänglighet
  • öppethållande
  • bemanning
  • personalorganisation.

Det ska även vara känt för andra aktörer och verksamheter som kan komma i kontakt med individer med misstänkt psykos såsom socialtjänst, elevhälsa och primärvård, hur de kan begära insatsen. 

Vilken verksamhet som bör göra den psykiatriska bedömningen kan variera. Det bör finnas lokala överenskommelser inom regionen som tydliggör vilken verksamhet som har ansvaret i olika typer av situationer.

Uppföljning

Hög tillgänglighet till psykiatrisk ska alltid finnas.

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning (pdf, ny flik)

 

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

För att individen ska slippa förhålla sig till flera huvudmän och flera samtidiga insatser integreras behandlingar och stödinsatser vid psykisk sjukdom och skadligt bruk/beroende i samma team.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer med schizofreni/schizofreniliknande tillstånd och samtidigt skadligt bruk och/eller beroende av alkohol/droger.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda personer med  missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och samtidigt svår psykisk sjukdom en integrerad behandling, KBT och MI. Prio 3.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Vård och stödåtgärder samordnas och ges samtidigt och integrerat.

Case management enligt ACT modellen är  den behandlingsmodell som rekommenderas. Se insatsen Case management vård- och stödsamordning.

Insatsen förutsätter samverkan genom SIP mellan olika verksamheter som exempelvis beroendevård, socialtjänst och specialistpsykiatri, i de fall där ett specialiserat team som ACT saknas. Se insatsen Samordnad individuell plan (SIP).

Genomförande

Att ha psykossjukdom och samtidigt skadligt bruk/beroende av alkohol/droger är ett allvarligt tillstånd som riskerar att försvåra sjukdomen avsevärt. Risken ökar för ensamhet, hemlöshet, följdsjukdomar, ökad familjebörda, upprepade återfall i psykos och i värsta fall suicid. Det skadliga bruket/beroendet försvårar också diagnostik och behandling/stöd.

Insatser för skadligt bruk eller beroende samtidigt med insatser för den psykiska sjukdomen kan ske på olika sätt. En integrerad behandlingsmodell innebär att individen inte behöver förhålla sig till separerade insatser utan att det finns ett multiprofessionellt team som samordnar och ger vård- och stödinsatser. Oftast ger teamet såväl behandling (både för det skadliga bruket eller beroendet och den psykiska sjukdomen) som psykosociala stödinsatser men i vissa fall länkas i stället till behandling eller insatser utanför teamet.

Insatsen kan ges inom ramen för teammodeller som assertive community treatment (ACT) eller mindre intensiva former av teambaserad case management. Behandling och stöd individanpassas, och pågår så länge som det bedöms nödvändigt för att stödja återhämtning och underlätta individens vardag. Insatsen förutsätter samverkan mellan olika verksamheter i de fall ett specialiserat team saknas. Det innebär att beroendevården, socialtjänst och specialistpsykiatrin behöver samordna insatser och samarbeta med varandra.

Insatsen kan också innebära att behandlingsmetoden är integrerad, det vill säga att både den psykiska sjukdomen störningen och missbruket/det skadliga bruket behandlas med samma behandlingsmetod, som till exempel Kognitiv beteendeterapi (KBT) eller Motiverande samtal (MI).

Uppföljning

Insatsen följs upp och utvärderas genom SIP då flera vårdgivare ger och utvärderar olika vård- och stödinsatser. Vård- och stödsamordnaren planerar för detta tillsammans med individen. Om det finns ett ACT-team som behandlar både den psykiska sjukdomen och det skadliga bruket eller beroendet så sker uppföljningen inom teamet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En samordnad vårdplan upprättas i samband med utskrivning från slutenvård till öppen rättspsykiatrisk vård.

Målgrupp eller situation

Individer som vårdas enligt rättspsykiatrisk vård.

Kunskapsläge

Av de personer som vårdas i rättspsykiatrin har mellan 40 och 50 procent psykossjukdom, ofta i kombination med substansberoende . Socialstyrelsen nationella riktlinjer för schizofreni är därför relevanta också för den rättspsykiatriska vården, även om det finns skillnader i förutsättningar jämfört med övrig psykiatrisk vård. En specifik utmaning för rättspsykiatrin är att hjälpa patienterna att upprätthålla eller förbättra sin funktionsförmåga, eftersom frihetsberövandet i sig ofta leder till förlust av funktioner.

Kompetenskrav

Upprättande av samordnad vårdplan genomförs av chefsöverläkare eller av den personal chefsöverläkaren delegerar uppgiften till.

Sammanfattning

I samband med att en utslussning från slutenvård påbörjas ska en långsiktig planering för öppen rättspsykiatrisk vård göras. Innan ansökan, till förvaltningsrätten, om övergång till öppen rättspsykiatrisk vård ska en samordnad vårdplan vara upprättad. I den samordnade vårdplanen  är målet att individen frivilligt ska ta emot erforderlig vård. Planeringen för hur detta ska uppnås med uppsatta mål, kortsiktiga såväl som långsiktiga, ska beskrivas i planen. I den samordnade vårdplanen ska individens  inställning till de planerade insatserna och de föreslagna villkoren särskilt anges.

Genomförande

För den enskilde som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska det särskilt redogöras för risken att den enskilde, till följd av sin psykiska störning, återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Vidtagna/planerade åtgärder för att motverka detta ska redovisas i den samordnade vårdplanen vid tvångsvård.

Utöver den samordnade vårdplanen  kan en handlingsplan utformas för att tidigt fånga upp tecken på försämrat  mående,varningstecken samt annat som kan vara av vikt anges i handlingsplanen. Även kontaktvägar mellan de olika verksamheterna ska framgå tydligt i handlingsplanen.

Den samordnade vårdplanen är det arbetsinstrument som samtliga aktörer har ansvar att följa. Eventuell annan planering och andra planer ska vara inom ramen för det som anges i den samordnade vårdplanen. I den samordnade vårdplanen bör uppgjord kontakt mellan den enskilde och ansvarig vårdinrättning beskrivas, frekvens/omfattning och i vilken form. De, till förvaltningsrätten, föreslagna särskilda villkoren ska anges. Tillkommer något villkor senare bör berörda enheter meddelas.

I den samordnade vårdplanen bör eventuella somatiska problem uppges  samt om individen har hjälpbehov kopplat till den somatiska hälsan. 

Den samordnade vårdplanen ska innehålla bedömningen av behov av insatser från regionen och/eller kommun, beslut om insatser, vem som är ansvarig för insatserna och vilka eventuella åtgärder som andra än region och/eller kommun ska genomföra. 

Den samordnade vårdplanen ska regelbundet följas upp, utvärderas och vid behov revideras.

Uppföljning

Tvångsvård och vårdplanering följs upp enligt lagstiftning.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Utvalda individer kan själva få ta ansvar för in- och utskrivningar från slutenvård genom en överenskommelse mellan öppen- och slutenvård.

Målgrupp eller situation

Individer som har haft och förmodas ha fortsatt behov av slutenvård, som har en aktuell öppenvårdskontakt och som är motiverad till att ta ansvar över sin vård.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) bör hälso- och sjukvården endast inom ramen för forskning och utveckling erbjuda självvald inläggning till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd (FOU). Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt men forskning pågår och visar försiktigt positiva resultat.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Självvald inläggning är ett tillägg till individens ordinarie vård och innebär att

  • Individen själv styr och beslutar  över in- och utskrivning i slutenvården vilket inte ifrågasätts av personal.
  • Individen kan komma direkt till avdelningen.
  • Inskrivning och riskbedömning samt utskrivning görs av sjuksköterska
  • Individen planerar tillsammans med vårdteamet innehållet i vården under slutenvårdsvistelsen.
  • En bedömning görs av sjukvårdsteamet (sjuksköterskor,  läkare samt andra relevanta professioner) kring vilka individer som ska erbjudas insatsen
  • Om individen tackar ja, upprättas ett kontrakt där innebörden av insatsen tydliggörs till exempel att
    • individen har rätt till obegränsat antal vårdtillfällen utan karenstid
    • max antalet vårddygn per självvalt vårdtillfälle är 5 dygn.
  • Slutenvårdsavdelningen har sängplatser som är avsedda för individer med kontrakt.

Genomförande

Ett återinsjuknande i psykos medför psykisk och fysisk påfrestning för individ och närstående/anhöriga. Dessutom riskerar man att försämras ytterligare i sin sjukdom. Kortare inläggningar vid tidiga tecken på återinsjuknande kan förhindra försämring och/eller bidra till snabb återhämtning. Att själv få ansvar för och bestämma över sin vård- och behandling, även i de fall man önskar slutenvård, är troligtvis gynnsamt för individens återhämtning.

Innan arbetssättet införs i en verksamhet behöver all personal få utbildning i och möjlighet till diskussion kring arbetssättet. Rutiner behöver tydliggöras för alla involverade.

De med störst behov av slutenvård är de som ska erbjudas insatsen. Beslutet om vem som ska erbjudas insatsen tas i samråd med ansvarig överläkare i slutenvåden och personal i öppenvården. Individer som är aktuella för insatsen är de som

  • har en pågående kontakt med öppenvården.
  • har haft minst ett vårdtillfälle i slutenvård i aktuell verksamhet
  • förmodas ha upprepade behov av slutenvård framöver
  • har en aktuell vårdplan som inkluderar strategier för att hantera aktuell problematik
  • är motiverad att ta ansvar för sin vård och kan tillgodogöra sig innebörden av kontraktet

Individen och personal i öppenvården träffas för att skriva och samtala kring kontraktet. Tillsammans går de igenom vad insatsen innebär och vilka rutiner som gäller vid in- och utskrivning. Till exempel kring vad som gäller om slutenvårdsplatsen är upptagen.

Uppföljning

Via dokumentation i patientjournal.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.

Målgrupp eller situation

Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.

 

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.

Kompetenskrav

Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet, eller erfarenhet som närstående.

Sammanfattning

Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter kan man arbeta effektivare och uppnå bättre resultat. Man kan arbeta med brukarinflytande på både verksamhets- och systemnivå och med brukarinflytande på individnivå

Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete.

Genomförande

Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver involvering av samtliga berörda parter, från problemformuleringen till utförandet. Det finns inte en given mall som alla måste följa. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen. 

Olika former för brukarinflytande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna för brukarinflytande på verksamhetsnivå presenteras nedan.

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum, som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden.

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

  • Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.

  • Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.

  • Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.

  • Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.

  • Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Uppföljning

Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.

Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.

Material

Att ge ordet och lämna plats- vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Brukarkraft, Resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service 

Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig – Handbok för vårdgivare, chefer och personal, Socialstyrelsen (pdf, ny flik) 

Om patientforum, Region Stockholm

Märkning

  • Utförare: Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen 

Kompetenskrav

Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eller som närstående.

Sammanfattning

Brukarinflytande på individnivå innebär att individen har och ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som hen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.

Genomförande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

  • Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
  • Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
  • Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

  • Informera och förmedla kontakt
    Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.

  • Skapa trygghet
    Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  • Stärka självkänsla och självförtroende
    Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.

  • Motivera
    Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.

  • Stödja rutiner för bättre hälsa
    Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.

  • Gruppaktiviteter
    Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Material

Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

ÅterhämtningsguidenNationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri (pdf, ny flik)

 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk

Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Målgrupp eller situation

Personal som arbetar med:

  • konfigurering av journalsystem i hälso- och sjukvården

  • framtagande av anvisningar för dokumentation i hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

En enhetlig dokumentation förbättrar möjligheten att kommunicera mellan olika system och att jämföra data om den vård som ges. För att möjliggöra att dokumentation av suicidriskbedömning görs på ett enhetligt sätt i landet behöver dokumentationsgränssnitt utformas enligt samma struktur och terminologi. De sökord och fasta val som används ska vara desamma. Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning (kunskapsstyrningvard.se) beskriver vilka termer och koder som ska användas i dokumentationen och ger ytterligare vägledning om hur de är tänkta att användas.

En enhetlig dokumentation innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning på ett sätt som följer det som rekommenderas i strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Material

Strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning, Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård SKR

Snomed CT, Socialstyrelsen

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd
Inget innehåll matchar dina valda filter.

2. Om tillståndet

arrow down

Psykos innebär en förändrad och avvikande tolkning av omvärlden. Det finns olika psykossjukdomar varav schizofreni är den vanligaste.

Sammanfattning

Psykos innebär en förändrad och avvikande tolkning av omvärlden. Individen som drabbas kan ha svårt att sortera bland olika sinnesintryck (syn, hörsel, känsel). Ofta upplevs omvärlden skrämmande och hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar är vanliga. Vid en psykos påverkas även individens kognitiva funktioner vilket kan leda till svårigheter att t.ex. koncentrera sig och fördela uppmärksamhet.

Personer med schizofreni har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar vilket innebär att de har kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd. Vård- och insatsprogrammet inkluderar följande psykossjukdomar: schizofreni, schizofreniform psykos, schizoaffektivt syndrom, kroniska vanföreställningssyndrom, korta och övergående psykotiska syndrom och ospecificerad icke-organisk psykos.

Psykotiska symtom eller psykotiska tillstånd kan även förekomma vid missbruk/beroende, maniskt tillstånd, svår depression, autistiskt tillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, PTSD, personlighetssyndrom eller till följd av ökade stressorer och sömnbrist (reaktiv psykos). Organiska tillstånd såsom hjärnskada (tumör, inflammatoriska tillstånd, epilepsi mm) och läkemedelsbiverkan (cortison bla) kan också orsaka psykotiska symtom. Viktigt att tänka på är att alla som drabbas av psykos har alltså inte schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Genomförande

Schizofreni

Schizofreni är den vanligaste och allvarligaste diagnosen av samtliga psykossjukdomar. WHO klassar den som en av de 10 sjukdomsdiagnoser som medför högst sjukdomsbörda. Individen har förutom upprepade insjuknanden i psykos också funktionsnedsättning. Sjukdomen drabbar individer olika. Med behandling och stöd återhämtar sig en del helt från sjukdomen medan de flesta har kvarstående problem och behöver stöd och behandling hela livet. Även schizoaffektiv sjukdom räknas ibland in som en del av schizofrenisjukdomsspektrat.

Schizofreniliknande tillstånd

Till schizofreniliknande tillstånd räknas akut schizofreniliknande psykos, schizoaffektiv sjukdom, vanföreställningssyndrom samt korta övergående och ospecificerade psykoser.

 

Schizofreni kännetecknas av att individen både har så kallade negativa och positiva symtom. Negativa symtom innebär en förlust av funktion och förmågor. Vid schizofreni handlar det ofta om att känslolivet påverkas genom att andra upplever att man är likgiltig, då man kan bli passiv, beslutsoförmögen, initiativlös och benägen att dra sig undan relationer. Positiva symtom, något som tillkommer, är vid schizofreni ofta hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar.

Vid schizofreni drabbas individen även i olika grader av problem att bearbeta och/eller planera händelser och intryck. Detta kan visa sig i svårigheter att ta initiativ, tidsuppfattning, planera, organisera, skapa struktur i vardagen, motivera sig själv, bearbeta information, fördela och behålla uppmärksamhet. Minnesproblem och svårigheter att ta till sig och bearbeta information är också vanligt.

Hallucinationer innebär att ha sinnesupplevelser utan förekommande stimuli. Man kan ha hallucinationer från samtliga sinnen. Vid schizofreni är hörselhallucinos den vanligaste hallucinationen. Sinnesintrycken är verkliga för hen som upplever dem men där personer runt omkring hen inte uppfattar dessa.  

Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd, att tecken och symboler i omgivningen  innehåller personliga riktade budskap.

Tankestörningar innebär att tankeförloppet är splittrat, antingen brist eller överflöd av tankar. Tankarna kan upplevas komma in i huvudet utifrån. Tankarna kan också upplevas vara möjliga att överföras till andra. Då nya tankar dyker upp, avbryter pågående tankar och distraherar gör det ofta att individen har svårt att tala sammanhängande.

Schizoaffektiv sjukdom: När individer som utöver schizofrenisymtomen också har återkommande depressioner och manier benämns deras sjukdom som schizoaffektiv. För mer symtom gällande schizofrenidelen vg läs symtom schizofreni samt sammanfattande text psykos.

Schizofreni är den vanligaste psykossjukdomen. Ca 1500-2000 personer insjuknar varje år i schizofreni i Sverige. Knappt en halv procent av befolkningen har en schizofrenidiagnos (ca 4,5 ‰)

Vanligaste åldern för insjuknande i schizofreni är 18- 30 år, men det finns anledning att tro att många har tidiga symtom innan insjuknandet varför man bör vara uppmärksam även tidigare. Enstaka tydliga insjuknanden förekommer hos yngre tonåringar. Kvinnor insjuknar oftast något senare i livet.

Personer med schizofreni har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar (ffa metabola syndrom) och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd. Depressiva symtom är en del av sjukdomen som ibland kan behöva behandlas som en egentlig depression vid schizofreni. Autistiska symtom kan också förekomma. Missbruk och beroende är vanligt förekommande.

Vi vet idag inte orsaken till schizofreni, men man anser att det är en kombination av en inre sårbarhet, som sannolikt är ärftlig och yttre påfrestningar. Cannabisrökning i stor mängd hos unga individer med en inre sårbarhet kan också öka risken att utveckla schizofreni. 

Schizofrenisjukdomen är vanligare i storstäder och bland andra generationens invandrare.

Målet med behandlingen för schizofreni är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden, förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning såsom schizofreni behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med den drabbade och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Schizofreni innebär ofta att individen behöver stöd för att klara sitt dagliga liv.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker,  inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

Akut schizofreniliknande psykos: Tiden som måste gå för att få diagnosen schizofreni varierar mellan olika diagnossystem. Om individen har symtom på schizofreni men dessa inte har varat tillräckligt länge för att ställa diagnosen brukar man kalla det för akut schizofreniliknande psykos. Symtombilden är därmed som vid schizofreni.

Vanföreställningssyndrom: Individen har en eller flera vanföreställningar men ingen funktionsnedsättning utöver det som har med själva vanföreställningarna att göra. Vanföreställningen är avgränsad och icke-bisarr. Personen saknar uttalade hallucinationer eller tankestörningar och har oftast en intakt personlighet. Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd eller att tecken och symboler i omgivningen innehåller personliga riktade budskap.

Korta övergående och ospecificerade psykoser: Psykoser kan förekomma vid djup depression, maniska tillstånd, beroendetillstånd och hjärnskada. Även olika droger kan utlösa psykoser. Omvälvande och svåra händelser kan också göra att en individ drabbas av en enstaka mer kortvarig psykos. Psykotiska symtom kan också finnas vid, autistiska tillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, PTSD, personlighetssyndrom eller till följd av ökade stressorer och sömnbrist (reaktiv psykos). Organiska tillstånd som till exempel tumör, inflammatoriska tillstånd, epilepsi och läkemedelsbiverkan (kortison bl a) kan orsaka psykotiska symtom. Viktigt att tänka på är att alla som drabbas av psykos alltså inte har schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Det är inte möjligt att ha översyn över incidensen av samtliga psykotiska tillstånd (reaktiva psykoser, drogutlösta psykoser m.fl.). För incidens gällande schizofreni och schizoaffektiv sjukdom hänvisas till ovanstående information. Gällande vanföreställningssyndrom ligger livstidsprevalensen på ca 0,18%.

Personer med schizofreniliknande tillstånd har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd.

Enligt den evidens som finns idag, anser man att det är en kombination av en inre sårbarhet, och yttre påfrestningar/stress, såväl psykologiska som miljömässiga (droger, infektioner m.m.) ligger till grund för schizofreniliknande tillstånd.

Målet med behandlingen för schizofreni/schizofreniliknande tillstånd är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden i psykos,  förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med individen och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Behandling av korta, övergående psykoser: Har individen inte sovit på länge så kan hjälp att sova vara en första insats som hjälper tillfrisknandet från psykos. Många antipsykotiska läkemedel har god effekt på vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Efter att individen har tillfrisknat från psykosen kan ofta läkemedel trappas ner med noga uppföljning och stöd.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker, inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

Material

Information om schizofreni och schizofreniliknande tillstånd:

Fakta och råd om schizofreni, 1177

Fakta och råd om psykos, 1177

Kliniska riktlinjer om schizofreni, Svenska Psykiatriska Föreningen (pdf, ny flik)

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, Kunskapsstöd för vårdgivare

Brukar- och närstående föreningar:

Schizofreniförbundet 

RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa

NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Anpassning | Hjälpmedel, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Att genom kunskap om tidiga tecken på psykos kunna upptäcka personer med misstänkt psykos i syfte att ge ett rätt omhändertagande.

Målgrupp eller situation

Individer som visar tecken på psykos.

Kunskapsläge

Tidig upptäck av psykos möjliggör tidiga insatser vilket förbättrar prognos.

Kompetenskrav

Kunskap om tecken på psykos.

Sammanfattning

Ett antagande om att individen har en misstänkt psykos baseras på individens tillstånd, besvär eller symtom och förekomst av riskfaktorer. Det görs genom samtal med individen själv och/eller närstående.

Genomförande

Övergången till ett så kallat psykotiskt tänkande sker ofta gradvis. Individen kan ha haft besvär under en längre tid men vid psykos har vissa besvär försvårats och påverkar en stor del av individens liv. Oftast upplever då individen eller omgivningen att hen är förändrad i sin personlighet och ger uttryck för en förändrad, ovanlig eller bisarr verklighetsuppfattning. Vid misstanke om tidiga tecken på psykos kan utredande samtal med individ och/eller närstående genomföras.

Hur upplever du individens tillstånd just nu? 

Förekommer något av följande:

  • kraftig oro 
  • förvirring
  • osammanhängande tal

Har individen något av följande besvär eller symtom?

  • Förändringar i stämningsläget såsom misstänksamhet, nedstämdhet, ångest, snabba humörsvängningar, spänningskänsla, irritation 
  • Har svårt att prestera i skola/arbete/utbildning som tidigare. Upplever att det är svårare att lära sig, att tänka, att koncentrera sig, att minnas och att bearbeta information. Förändringen kan komma plötsligt eller mer smygande. 
  • Upplever ambivalens och har idéer eller/och föreställningar som uppfattas som underliga för andra. Till exempel upplever sig ha krafter som ingen annan har eller att det finns personer som är “ute efter en”.
  • Förändringar i sömn och aptit – äter och sover mindre eller inte alls, vänder på dygnet
  • Har brist på motivation och energi
  • Har en känsla av att omgivningen har förändrats
  • Uppfattar sig själv och andra annorlunda
  • Har en känsla av att tankarna går fortare eller långsammare
  • Drar sig undan umgänge
  • Har svårt att ta hand om sig själv, slutar att tvätta sig och har smutsiga kläder

Finns någon eller några av följande riskfaktorer för psykossjukdom? 

  • Psykossjukdom hos förälder
  • Sociala problem, erfarenhet av trauma och/eller otrygg barndom
  • Bruk av THC (cannabis, hasch, marijuana)
  • Intellektuella funktionsnedsättningar

Många insjuknar i psykossjukdom vid 18–30 års ålder. Enstaka insjuknanden sker även hos yngre tonåringar. Forskning tyder på att vissa besvär och symtom förekommer innan en psykosutveckling. Det finns därför anledning att tro att många som insjuknar har tidiga symtom eller besvär i skolåldern, den premorbida och den prodromala fasen.

Uppföljning

Vid tidiga tecken på insjuknande i psykossjukdom bör remiss övervägas till verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

När man bör göra orosanmälan till socialtjänsten och anmälningsskyldighet avseende barn och ungdomar.

Målgrupp eller situation

Personal inom skola, sjukvård och socialtjänst m.fl. som möter barn och ungdomar i olika situationer eller får kännedom om barn som kan fara illa, t.ex. på grund av vuxnas missbruk, våld eller psykiska ohälsa.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande barn styrs av socialtjänstlagen (SOL).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personal inom till exempel skola, sjukvård och socialtjänst som får reda på eller misstänker att ett barn far illa är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten (orosanmälan). Den som funderar på att anmäla bör lita på sina iakttagelser och sin erfarenhet. Ta gärna kontakt med närmaste socialtjänst för konsultation. Även den som inte är anmälningsskyldig kan göra en anmälan.

Att barn far illa kan handla om psykiskt våld och kränkningar, omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet och/eller våld eller sexuella övergrepp.

Observera att det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Genomförande

Den som är anmälningsskyldig ska genast anmäla till socialtjänsten om man i sin yrkesroll misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Anmälan ska helst göras skriftligt. Man är också skyldig att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning.

Så fungerar anmälningsskyldigheten
  • Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan.
  • Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
  • Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
  • Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, BUP, Polisen och Kriminalvården.

Det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

  • inte får tillräckligt med mat
  • har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
  • har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
  • inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.
Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

Utsätter själv sin hälsa och utveckling för påtaglig risk

Eget beteende som till exempel

  • riskbruk eller missbruk
  • kriminalitet
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer droger
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer kriminalitet/gäng.

När anmälan har kommit in till socialtjänsten gör man en förhandsbedömning om det finns tillräcklig information för att öppna en utredning eller, vilket är ovanligt, att barnet behöver omhändertas omedelbart. Ofta kallas föräldrarna till ett inledande samtal.

Barnkonventionen

Av de 51 artiklarna i barnkonventionen är de som främst berör anmälan om barn som far illa:

  • artikel 2 om icke-diskriminering
  • artikel 3 om barnets bästa
  • artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling
  • artikel 12 om barnets rätt att göra sin röst hörd och bli lyssnad till.
Föräldrabalken 6 kap. 1 §

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Uppföljning

Den som är anmälningsskyldig kan få återkoppling om utredning har öppnats, men i övrigt råder sekretess.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Olika typer av stödjande och förebyggande insatser till individer med förhöjd risk att drabbas av psykos.

Målgrupp eller situation

Individer med genetisk och psykosocial sårbarhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

  • Identifiera individer som har förhöjd risk att drabbas av psykos
    • Individer med autism och intellektuella funktionsnedsättningar
    • Schizofreni/schizofreniliknande tillstånd hos förälder
    • Bruk av droger framförallt THC (cannabis, hasch, marijuana)
    • Social utsatthet
  • Ge förebyggande och stödjande insatser som utgår ifrån bakgrunden till den förhöjda risken hos individen. 

Genomförande

Psykossjukdom har en relativt stark ärftlig komponent men emotionella och sociala faktorer i omgivningen påverkar också risken att drabbas av sjukdomen. Ett samhälle med bra hälsofrämjande och förebyggande insatser till hela befolkningen minskar risken att drabbas även av psykossjukdom men här beskrivs specifika insatser till identifierade individer med ökad risk. Barn som har föräldrar med psykossjukdom har en ökad social utsatthet men också en ökad risk att drabbas av genetiska skäl.

Predisponerade individer som har upplevt svår stress och/eller trauma under uppväxten har sannolikt en förhöjd risk att drabbas av psykossjukdom. En trygg och stabil uppväxt kan utgöra ett ”skydd” mot riskfaktorer. Därför är samhällets alla insatser för att ge skydd och stöd till barn och unga som lever i utsatta situationer viktigt för att minska insjuknande i psykotiska tillstånd psykos. Insatser av särskild vikt är:

  • Vård- och stödinsatser för att bearbeta eventuella trauman/svår stress
  • Att skola och elevhälsa arbetar med att upprätthålla en trygg och stabil skolmiljö.
  • Insatser för att stärka föräldraskapet t.ex. föräldrastödsprogram som kan ha en förebyggande effekt i sammanhanget. Se till exempel insatserna Beardslees familjeintervention och Stöd i föräldraskap
  • Stöd och hjälp till barn och unga med föräldrar som har en psykisk sjukdom, se insatsen Stöd till barn som anhöriga

Bruk av droger framförallt THC (cannabis, hasch, marijuana) har lyfts i forskning som en faktor som ökar risken för psykos. Att förebygga, tidigt upptäcka och behandla skadligt bruk och beroende av droger är därför ett viktigt förebyggande arbete. Se vård- och insatsprogram Missbruk och beroende

Individer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning bör få relevant vård och stöd för att minimera risken att drabbas av psykos. Likaså riskerar, individer med psykisk sårbarhet som inte får adekvat vård och stöd, att försämras och drabbas av allvarligare psykiska sjukdomar såsom psykossjukdom. Att vård och stöd ges i tid vid olika psykiatriska tillstånd respektive psykosocial belastning är därför viktigt.

Personal i skola, elevhälsa, fritids och förskola har en viktig roll i att stödja barn som har en förälder med psykiatrisk sjukdom. Ofta är samverkan mellan den vuxnes kontakter inom vård och stöd och de verksamheter som möter barnet/den unga vara viktigt för att säkra stödet. Det är även ofta viktigt för att minska risken för missförstånd och fördomar gentemot den vuxne anhöriga som har psykisk sjukdom.

Uppföljning

Individer som misstänks ha en begynnande psykossjukdom, får etablera kontakt med specialistpsykiatrin för att påbörja en initial utredning.

Material

Kliniska riktlinjer om schizofreni, Svenska Psykiatriska Föreningen (pdf, ny flik)

Psykisk hälsa – ett gemensamt ansvar, rapport Vårdanalys 2015

 

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Tandvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Stöd i boende | Boendestöd, Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett förebyggande av hot och våld för att undvika fysiska ingripanden och tvångsåtgärder, samt att minska personalens utsatthet.

Målgrupp eller situation

Individer som kan reagera med aggressivitet och våldsamhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Att arbeta medvetet och aktivt för att förebygga hot och våld. Det innebär bland annat att:

  • Ha kunskap och förståelse för vad som kan ligga bakom ett aggressivt beteende och våld.
  • Ha en respektfull inställning till patienter/brukare, som präglas av intresse, att lyssna och försöka förstå individens behov
  • Vara väl insatt i verksamhetens rutiner för hur fysiska ingripanden ska genomföras i de fall det är nödvändigt

Genomförande

Det förebyggande arbetet bygger till stor del på att skapa trygga och goda relationer mellan individ och personal. Med kunskap om hur olika tillstånd kan yttra sig och metoder för att dämpa aggressioner kan hotfulla situationer ofta förebyggas och antalet tvångsåtgärder minska. Som stöd för arbetet med att förebygga och hantera hot och våld finns flera modeller. Några av dem är:

Bergenmodellen, Termamodellen och Resimamodellen

Alla tre modeller har sitt ursprung i universitetssjukhuset i Bergen och fokuserar framför allt på det förebyggande arbetet men innehåller även riktlinjer för hur personalen ska agera vid hot och våldssituationer för att behålla lugnet och förhindra fysisk och psykisk skada. De innehåller variationer men grundläggande är att personalen arbetar aktivt för goda relationer:

  • Positiv inställning, att ha en förståelse för patienter med problembeteende och ett humanistiskt och icke-dömande synsätt.
  • Känslomässig balans, att ha kontroll över de egna känslorna, speciellt vad gäller ilska och rädsla.
  • Fungerande ordning på kliniken vilket innefattar samarbetsförmåga, organisatoriskt stöd samt tydlighet kring enhetens regler.

Arbetet delas in i tre nivåer som utgår från tre olika typer av situationer. De första två berör det förebyggande arbetet, den tredje nivån tar upp tvångsåtgärder och riktar sig enbart till hälso- och sjukvården.

  • Nivå 1 - den vanliga vardagen, utan aggressioner, hot och våld. På den här nivån bör all personal:

- Veta vilka rutiner och regler som gäller och varför. De ska också kunna kommuniceras och motiveras för patienter/brukare. Det förutsätter att det finns genomtänkta rutiner och regler, vilket ledningen huvudsakligen är ansvarig för. Som personal är det viktigt att påtala om rutinerna eller reglerna inte fungerar, bör omarbetas eller inte efterlevs och i så fall förklara varför.
- Visa intresse, lyssna och försöka förstå patientens/brukarens beteende och behov. Alltid arbeta aktivt för att utveckla goda relationer mellan personal och mellan personal och patienter/brukare.
- Ha kunskap om den fysiska miljöns betydelse för riskbeteende

  • Nivå 2 - situationer när patienter/brukare är irriterade eller upprörda. Personalen bör i dessa situationer:

- Bemöta irriterade och upprörda patienter/brukare på ett sätt som lugnar och ger trygghet. T ex ställa sig bredvid en brukare som är aggressiv istället för framför och prata långsammare och med lägre volym.  
- Bemästra egen stress, rädsla och ilska.
- Veta om och kunna motivera för sig själv och patienten/brukaren vilka rutiner och regler som finns.
- Samarbeta med sina kollegor.
- Försöka förstå varför patienten/brukaren är upprörd/irriterade och be patienten/brukaren själv föreslå hur situationen kan bli bättre. Ge patienten/brukaren valalternativ.

Lågaffektivt bemötande

Lågaffektivt bemötande går ut på att i en potentiell konfliktsituation försöka dämpa sina egna känslouttryck och därigenom hela situationen. Utöver det är det viktigt att:

- Undvika ögonkontakt
- Signalera lugn
- Backa i stället för att svara på aggression
- Försöka avleda personen

Metoden lågaffektivt bemötande bygger på teorier om affektsmitta och gäller speciellt personer med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar som kan ha svårt  att särskilja egna och andras affekter och hantera sina egna känslor. När stressnivån ökar blir de extra känsliga för omgivningens beteende, varför det är ännu viktigare att bemötandet inte är konfronterande eller argt.

Interaktivt bemötande

Interaktivt bemötande är en träningsmetod i kommunikation och bemötande som är särskilt inriktad på arbete med psykiskt funktionshindrade personer, som på grund av själva funktionsförmågan har svårt med perspektivtagande, planering, initiativ, informationsbearbetning med mera. Metoden innehåller träning i kommunikation i konfliktsituationer. I en särskild form spelar man upp konkreta interaktionsproblem som deltagarna varit med om. Genom att använda konkreta, visuella hjälpmedel så förtydligas vad som händer rent psykologiskt mellan parterna. På det viset underlättas förståelsen för hur det egna och den andres beteende faktiskt påverkar konfliktsituationen och vad det finns för lösningsalternativ.

Material

Hot och våld (Arbetsmiljöverket)

Märkning

  • Utförare: Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Barn som är närstående till individer med psykisk sjukdom uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller någon som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet och finns inte med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. 

Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som socialtjänst, hälso- och sjukvård och förskola eller skola.

Genomförande

Barn och unga som är närstående till individer med psykisk sjukdom (till exempel skadligt bruk (missbruk) eller beroende), psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför är det viktigt att uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders-och mognadsmässigt adekvat nivå.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

  • Information om den vuxnas sjukdom och vård.
  • Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
  • Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
  • Kontakt med förskola eller skola.
  • Stöd i skolarbete.
  • Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1 §, SoL). En sådan anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1 §, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget.

Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell. 

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.

Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter.

En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning.

Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Material

Barn som anhöriga, Kunskapsguiden

Barn som anhöriga, Nationellt kompetenscentrum anhöriga

BRA-samtal (barns rätt som anhöriga), Stiftelsen allmänna barnhuset

Barnkonventionen, Barnombudsmannen

Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Utredning, företrädesvis av kurator, som ligger till grund för planering av stöd- behandlings och rehabiliteringsinsatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha psykossjukdom.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut. För en kvalificerad analys och bedömning på det psykosociala området är en kurators specialistkompetens önskvärd.

Sammanfattning

Genom samtal med individen utreds och bedöms skydds- och riskfaktorer. Närstående är ofta en viktig del och samtal sker efter samtycke från individen. Utredningen ska mynna ut i en psykosocial bedömning vilken utgör en del av helheten och påverkar individens stöd samt behandlings- och rehabiliteringsinsatser. Individen är är delaktig under hela processen och resultatet av utredning och bedömning ska speglas i vårdplan och eventuell samordnad individuell plan (SIP).

Genomförande

En utredning av en individs livssituation är ofta omfattande och bör göras omsorgsfullt. Det är viktigt att få samtala i lugn och ro, samt att man kan återkomma till och stämma av olika livsområden. Under utredningen är det också väsentligt att individen får möjlighet att beskriva hur nöjd hen är med sin situation inom de olika områdena. Frågorna är öppna så att individen själv får beskriva hur hälsan påverkas och påverkar relationer till andra, bostad, sysselsättning, arbete, ekonomi och hens möjligheter att hantera svårigheter i vardagslivet.

Kuratorns psykosociala specialistkompetens bidrar till en kvalificerad utredning kring de sociala och psykosociala faktorer som kan ligga till grund för och påverka hälsan hos individen. Kuratorns psykosociala utredning och bedömning utgör en del av helhetsbilden och utgör underlag för behandlings-, stöd- och rehabiliteringsinsatser samt intyg. Delar av den psykosociala utredningen tas efter samråd med individen in i vårdplan och eventuell SIP.

  • Skydd- och riskfaktorer 
  • Resurser och behov (boende, hygien, strategier för att hantera symtom, självbild)
  • Besvär/problem idag och tidigare
  • Uppväxtförhållanden och nuvarande familjeförhållanden
  • Socialt nätverk (relationer familj, vänner, barn, anhöriga/närstående)
  • Levnadsvanor (tobak, alkohol, fysisk aktivitet, matvanor) 
  • Sysselsättning, försörjning, nuvarande och tidigare (arbete och skola)
  • Intressen och fritid
  • Sömn
  • Våld 
  • Viktiga livshändelser
  • Socioekonomiska förhållanden
  • Ev. observation i aktivitet (utförs av arbetsterapeut)

Uppföljning

Insatsen kan leda till aktivering av samordnade insatser med kommunen och andra myndigheter. Insatsen följs upp i samband med vårdplanering.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Individer har olika förutsättningar att klara vardag och arbetsliv. Utredning kan bedöma individens förmåga att utföra aktiviteter.

Målgrupp eller situation

Individer där det finns behov av en utökad funktionsutredning.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad arbetsterapeut. Vid användning av vissa bedömningsinstrument kan krav på certifiering och/eller utbildning förekomma.

Sammanfattning

Genom intervjuer, skattningar, observationer och/eller test kartlägga individens funktion och aktivitetsförmåga avseende:

  • Att sköta sitt hushåll och sin personliga hygien
  • Social förmåga
  • Kognitiv förmåga
  • Aktivitetsförmåga

Utifrån resultat tar man ställning till vilka insatser individen behöver för att nå en så hög grad av självständighet och delaktighet som möjligt i sin vardag. Utredningen kan också användas som underlag för ansökan om insatser från kommunen eller vara en del i utredning och diagnostik.

Genomförande

Utredningen och bedömningens innehåll anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Utredningen av individens funktion och förmåga till aktivitet görs genom intervjuer, skattningar, observationer och tester. Innehållet i utredningen anpassas både efter individens förutsättningar och behov och efter omgivningens krav. Det kan till exempel handla om personlig vård, boende, fritid, arbete, utbildning och sysselsättning.

Vid behov kan man göra en del av utredningen och bedömningen i individens hemmiljö eller annan relevant miljö, som till exempel skola eller arbetsplats. Det ger ofta värdefull och kompletterande information. 

Informera om hur utredningen går till

Innan utredningen görs ska individen informeras om: 

  • vad arbetsterapi är och vilken roll arbetsterapeuten har
  • vad syftet med utredningen är och vad resultatet av utredningen kan leda till
  • vilka delar som ingår i utredningen
  • när utredningen planeras att starta och när den förväntas vara klar.

Observera att man alltid ska fråga efter samtycke till en utredning.

  • ADL-taxonomin: instrument som beskriver personens aktivitetsförmåga inom till exempel områdena personlig vård, boende och kommunikation.
  • Assessment of Motor and Process Skills (AMPS): instrument för att bedöma och mäta patientens motoriska färdigheter och processfärdigheter
  • ATMS-S: Standardiserat självskattningsinstrument som identifierar individens egna upplevelser av sina problem med att hantera tid och organisera aktiviteter.
  •  AWC, AWP: instrument för bedömning av arbetsförmåga. Instrumenten är tänkt att kombineras med varandra och visar på såväl individens prestation som de krav arbetet ställer. 
  • Canadian Occupational Performance Measure (COPM): individualiserad bedömning individens egen uppfattning av problem som denne stöter på vid utförandet av en aktivitet
  • DOA: för dialog om arbetsförmåga
  • PRPP: instrument som  inriktar sig på patientaktivitet. Ett alternativ till traditionell bedömning av perception, minne, rörelseplanering och problemlösning. Instrumentet ger en förståelse för sambandet mellan kognitiv informationsbearbetning och utförandet av vardagsaktiviteter.
  • Min Mening: för bedömning av kompetens och värderingar genom självskattning (OSA-S)
  • OCAIRS: för bedömning av delaktighet i aktivitet 
  • The Assessment of Communication and Interaction Skills (ACIS) - för bedömning av socialförmåga. 
  • Delar av metoden ESL - ett självständigt liv
  • WRI, WEISS - instrument för för bedömning av arbetsförmåga. Instrumenten visar på hinder och motivation för att utföra arbete. 
  • WCPA-SE - aktivitetsbaserat test av exekutiva funktioner.

Resultatet av utredningen återges till individen, eventuellt närstående, utredningsteamet samt andra berörda parter i individens omgivning. Säkerställ att informationen är begriplig och uppfattats rätt. Erbjud skriftlig information om det behövs.

Utifrån utredningsresultat och individens prioriterade aktivitetsområden kan man ge förslag och rekommendationer om vidare interventioner, till exempel kognitivt stöd i olika former. Målet är att individen ska bli mer självständig och mer delaktig i olika livsområden.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal.

Material

Sveriges Arbetsterapeuter

Kliniska riktlinjer vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, Kunskapsstöd för vårdgivare

 

Märkning

  • Utförare: Familjecentral, Förskola | Pedagogisk omsorg, Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård
  • Yrkesroll: Arbetsterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredning och bedömning av fysisk och psykomotorisk funktion samt rörelsekvalitet.

Målgrupp eller situation

Individer där det finns misstanke om behov av insatser relaterat till fysisk funktion. Individer med olika former av psykomotoriska svårigheter och/eller rörelserädsla. Individer vars fysiska funktion är påtagligt försämrad och vars komplexa problematik antas påverka möjligheten att delta i fysisk aktivitet och rörelsebehandling. Till exempel individer med kroppslig samsjuklighet, svåra och omfattande psykiska symtom och funktionsnedsättningar.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad fysioterapeut.

Sammanfattning

Utredning och bedömning av fysisk och psykomotorisk funktion består av olika delar. Genom användning av standardiserade och evidensbaserade bedömningsinstrument kartläggs och bedöms olika funktioner:

  • Ledrörlighet
  • Muskelfunktion och muskelspänningar
  • Handstyrka/finmotorik
  • Hållning
  • Balans, koordination och andning
  • Neurologstatus
  • Rörelsekvalitet/rörelsemönster vid gång
  • Gånghastighet
  • Kroppsupplevelse
  • Medveten närvaro
  • Rörelseavvikelser till följd av neurologisk funktion
  • Copingstrategier och tilltro till den egna förmågan (self-efficacy)
  • Olika former av trötthet
  • Upplevelse av smärta 

Genomförande

Utredningen och bedömningens innehåll anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Att undersöka individens fysik innebär att bedöma:

  • Hållning
  • Ledrörlighet i extremiteter och/eller ryggraden
  • Muskelfunktion vad gäller styrka, längd och spänningar
  • Nervstatus som reflexer och känsel
  • Balans och koordination

Standardiserad led- och muskelfunktionstester ingår i fysioterapiutbildningen och är ett sätt att systematisk undersöka led- och muskelfunktion. Påtagliga avvikelser påverkar individens förmåga att vara fysiskt aktiv och medför stor risk för skada och fel/överbelastning.

Konditionstester i form av:

  • Åstrands submaximala cykelergonomitest samt dess vidareutveckling EKBLOM-BAK test
  • Six minutes walking test, 6MWT

Body Awareness Scale-Mowement Quality and Experience - BAS MQ-E är ett bedömningsinstrument av kroppsjagsfunktionerna; stabilitet i funktion, koordination och andning samt relaterade och närvaro. Testet består av tre delar, ett rörelsetest med 21 moment, ett självskattningsformulär över kroppen och kroppsupplevelse samt en kvalitativ intervju över individens egen upplevelse av rörelser. BAS MQ-E bygger på ICF (International classification of functioning) och mäter därmed struktur/funktion, aktivitet och delaktighet. Testet ger en god överblick av individens förutsättningar för att delta i fysisk aktivitet och träning.

Multidimensional Fatigue Scale, MFI-20 är ett självskattningsinstrument som ger en överblick över 5 olika former av trötthet; 

  • generell trötthet 
  • fysisk trötthet
  • mental trötthet 
  • minskad motivation
  • minskad aktivitet.

Mjuka neurologiska tecken, NES-13, är ett neurologiskt test av subtila neurologiska avvikelser som mäter motorisk kontroll, motorisk sekvensering, sensorisk integration, ögonrörelse samt förekomst av tidiga reflexer.

Tilltro till egen förmåga (Self-Efficacy) är ett självskattningsformulär som mäter individens tilltro till att själv klara av en handling i en särskild situation. Skattningar som kan användas är ASES samt GSE-10.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal och vårdplan.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Fysioterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En insats som syftar till att tydliggöra individens kognitiva funktion, hur funktionen påverkats och hur den riskerar att förändras av sjukdomen. Utredningen kan användas som underlag för vård- och stödanpassningar, utvärdering av olika insatser över tid och ställningstagande till omsorgsbehov.

Målgrupp eller situation

Individer med psykossjukdom vars kognitiva funktion behöver utredas och bedömas. Insatsen utförs företrädesvis tidigt i sjukdomsförloppet, men inte under akut fas av sjukdom. Insatsen kan även genomföras vid tydlig förändring i kognitiv funktionsnivå hos en patient som har diagnosen sedan tidigare.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad psykolog.

Sammanfattning

Patienter med schizofreni har ofta funktionsnedsättningar i såväl basala som mer komplexa kognitiva funktioner. Dessa funktionsnedsättningar utgör centrala fenomen vid sjukdomens uppkomst och har dessutom en betydande inverkan på individens framtida prognos. De kognitiva funktionsnedsättningarna är mycket vanligt förekommande, men variationen inom patientgruppen är stor. I vilken utsträckning och på vilka sätt den kognitiva förmågan försämras av sjukdomen, samt i vilken grad kognitiv funktion kan återhämtas, är mycket varierande. Därför är det angeläget att varje person utreds individuellt.

Genomförande

  

Följande moment och övervägande bör beröras i den kognitiva utredningen:

  • Samla information inför och förbered utredningen
  • Inled en alliansbyggande kontakt
  • Ge information till individ om vad utredningen innebär
  • Ta hänsyn till:
    • var i sjukdomsförloppet individen bedöms vara
    • funktionsnivå innan insjuknandet, görs genom insamling av exempelvis skolbetyg, samtal med lärare eller andra som känt personen väl innan insjuknande
    • eventuell påverkan av positiva symtom (görs genom symtomskattning) eventuellt missbruk (görs genom provtagning)
  • Anamnestagande, alt. komplettering av befintlig anamnes inklusive syskon och föräldrars funktionsnivå
  • Genomför den senaste versionen av WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale) som bas för utredningen (test av allmänbegåvning, verbala och visuospatiala funktioner, arbetsminne samt processhastighet). För unga under 17 år används WISC (Wechsler Intelligence Scale for Children.
  • Vid låg prestation ska utredningen kompletteras med test eller anamnes avseende adaptiv funktion. Detta för att se om testresultatet samvarierar med personens funktion i vardagen så som den bedöms av någon annan än personen själv (exempelvis lärare, anhörig eller annan som ser personen i dess vardag).  
  • För personer med annat ursprungligt språk än svenska, ska utredningen kompletteras med icke-verbala tester som fokuserar på grundläggande problemlösningsförmåga 
  • Bedöm om andra neuropsykologiska tester ska utföras:
    • Exekutiva funktioner
    • Inlärning och minne
    • Personlighetstest
  • Skriftligt psykologutlåtande
  • Återkoppla utredningens resultat till individen
    • Föreslå strategier/åtgärder/stödinsatser för att hantera och kompensera för de nedsättningar som framkommit samt redogör för individens resurser.

Individer med schizofreni och liknande tillstånd har ofta funktionsnedsättningar i såväl basala som mer komplexa kognitiva funktioner. Dessa funktionsnedsättningar utgör centrala fenomen vid sjukdomens uppkomst och har dessutom en betydande inverkan på individens framtida prognos. De kognitiva funktionsnedsättningarna är mycket vanligt förekommande, men variationen mellan individer är stor. I vilken utsträckning och på vilka sätt den kognitiva förmågan försämras av sjukdomen, samt i vilken grad kognitiv funktion kan återhämtas, är mycket varierande. Därför är det angeläget att varje person utreds individuellt. 

Följande kognitiva funktioner påverkas ofta i samband med insjuknande i psykossjukdom:

  • Uppmärksamhet
  • Arbetsminne
  • Processhastighet
  • Inlärning och minne
  • Exekutiva funktioner, t.ex. initiering, flexibilitet i tänkandet, förmåga till planering och problemlösning, social kognition

De exekutiva funktionsnedsättningarna är i hög grad kopplade till de mer svårbehandlade negativa symtomen och för många individer är det försämringen av kognitiv funktion som hindrar ett självständigt liv med studier, arbete, sociala relationer och en välfungerande boendesituation. Det är därför viktigt att individen tidigt i sjukdomsförloppet får rätt insatser för att kompensera för och/eller träna påverkade funktioner. Ökad kunskap om individens kognitiva funktionsnivå och kan vägleda individ och nätverk i att ställa passande krav samt formulera rimliga livsmål. En väl genomförd återkoppling av utredningsresultatet till individen har i studier visat sig ha en terapeutisk effekt och kan bidra till bättre sjukdomsinsikt och ökad följsamhet i föreslagna behandlingsåtgärder.

Notera att nämnda testinstrument nedan endast utgör förslag på lämpliga test för att mäta olika funktioner. WAIS tillsammans med beteendeobservationer under testningen utgör en bra bas för bedömningen. Psykologen kan därefter i varje enskilt fall avgöra vilka övriga test som är lämpliga att komplettera med. Den bedömningen baseras bla på individens funktionsnivå, nu samt i relation till funktionen innan insjuknandet, individens beskrivna och/eller observerade svårigheter samt behov av stöd och hjälpinsatser.

Allmänintellektuell nivå
  • Den senast utgivna versionen av Wechsler Adult Intelligence Scale (WAIS) som är ett test av allmänbegåvning, verbala och perceptuella/visuospatiala funktioner, arbetsminne samt processhastighet.
  • Icke-verbala alternativ till WAIS är: SON-R 6−40 Non-Verbal Intelligence Test eller Ravens Matriser
Exekutiva funktioner
  • Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS) utvalda deltest.
  • Wisconsin Card Sorting Test (WCST)
Minne och inlärning
  • Wechsler Memory Scale (WMS)
  • Rey Complex Figure test (RCFT)
  • Rey Auditory Verbal Learning test (RAVLT)
  • Claeson-Dahls test för inlärning och minne (C-D)

Alla tester som nämns i detta avsnitt är standardiserade och normerade. Neuropsykologiska tester ska alltid tolkas av legitimerad psykolog. Psykologen adderar också kvalitativa beteendeobservationer till sin bedömning, såsom t ex individens förmåga att förstå instruktioner, korrigera sina misstag, hantera motgångar, ta emot feedback, bedöma sin prestation, socialt samspel, affektreglering, uppmärksamhet, uthållighet, finmotorik etc. Psykologens beteendeobservationer under testningen utgör en viktig del av bedömningen då den både ökar testningens validitet och reliabilitet samt tillför ytterligare en dimension som kvalitetssäkrar och individualiserar resultatet för varje enskild patient.

Psykologen är kontinuerligt observant på faktorer som kan påverka individens möjlighet att delta adekvat i testningen. Psykisk status, somatisk sjukdom, läkemedel, andra psykoaktiva substanser, motivation, trötthet och olika yttre omständigheter inverkar på förmågan att prestera vid tester.

Testresultaten, de beskrivna svårigheterna samt observationer i utredningssituationen vägs samman i en helhetsbedömning. Bedömningen sammanfattas i ett skriftligt psykologutlåtande. En betydelsefull del i utredningsprocessen är att individen erhåller grundlig och pedagogiskt anpassad återkoppling på sina testresultat. Psykologen går igenom utmaningar och styrkor, och hur de ska förstås i en vardaglig kontext samt vilka individuella strategier och anpassningar som rekommenderas.

Då funktionssänkningen ofta är som mest påtaglig i samband med det första insjuknandet i psykos är tidiga interventioner av stor betydelse. Fördröjd utredning och behandling kan leda till ökat lidande på flera plan: psykologiskt, funktionsmässigt och inte minst socialt. Eftersom utredningen bidrar till att identifiera patienter med sämre prognos kan en anpassad behandling och stödjande insatser sättas in i ett tidigt skede. På detta sätt minskar risken för ytterligare försämring till följd av de sekundära problem i vardag och sociala relationer som sjukdomen orsakar. När individen i återkopplingen med psykologen blir medveten om sina styrkor och begränsningar avmystifieras symtomen och individ och nätverk kan istället fokusera på att utveckla resurser samt finna kompensatoriska strategier i vardagen. En väl genomförd utredning och individuellt anpassad psykologledd återkoppling av utredningens resultat kan ge en värdefull terapeutisk effekt. 

Therapeutic Assessment (TA) är en kliniskt väl beprövad och beforskad metodik som har visat sig ha flera fördelar vid arbete med sårbara patientgrupper. Metodiken vilar på kollaborativ empiricism mellan utredare och individ, respekt för individens expertis på sina egna upplevelser och förmågor, ödmjukhet inför utredarens och testmetodernas begränsningar i att fånga in individens komplexitet, ökad självmedkänsla genom ökad självförståelse samt ett öppet och nyfiket förhållningssätt.

Några av effekter som framkommit i forskning är ökat förtroende för vården, ökad känsla av hopp, ökad sjukdomsinsikt samt bättre följsamhet i föreslagna behandlingsåtgärder.

Uppföljning

Har utredning genomförts innan 18 års ålder eller om personen haft ett eller flera återinsjuknanden med förändringar i funktionsnivån efter det att utredningen genomförts, bör man ta ställning till om utredningen ska förnyas. En förnyad utredning ger uppdaterad information om patientens aktuella kognitiva fungerande som kan ligga till grund för viktiga anpassningar i stöd, bemötande och behandling, vilket kan vara särskilt viktigt om patienten försämrats i sin funktion. Förnyad bedömning bör ske när patienten kan anses vara i en stabil fas i sjukdomen. Dock bör det nämnas att patienter med psykossjukdom sällan är helt symtomfria och det är inte heller ändamålsenligt att vänta in en stabilitet och symtomfrihet som kanske inte kommer att infinna sig. Den allra viktigaste aspekten är att patienten vid testningens genomförande är införstådd med vad som ska göras och i vilket syfte, samt att patienten känner sig trygg och motiverad att genomgå utredningen. Här har återigen psykologen en viktig roll i att skapa allians samt informera och motivera inför utredningen. Slutligen kan nämnas att moderna testinstrument, såsom den senaste versionen av WAIS har klart minskad test-retest-effekt jämfört med tidigare versioner. Redan efter ca 1,5 år är inlärningseffekterna minimala. Skulle det finnas ett uppenbart behov av tidigare omtestning av en patient med betydande funktionsnedsättning så kan omtestning ske ännu tidigare. Det finns studier som visar att patienter med mer omfattande kognitiva svårigheter generellt har ännu mindre inlärningseffekter vid testning.

Material

Kliniska riktlinjer vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En bedömning av suicidrisk görs för att förhindra och förebygga suicid. Bedömningen ligger till grund för åtgärder för att minska risken.

Målgrupp eller situation

Individer som ger uttryck för tankar på suicid eller uppvisar ett beteende som ger misstanke om suicidalitet, eller har sjukdomar och tillstånd som ökar suicidrisken. 

Vid psykisk ohälsa ska bedömning göras vid nybesök, akutbesök, in- och utskrivning i heldygnsvård och när man tar ställning till permission. Vid återbesök bör suicidrisken alltid värderas.

Individer med psykossjukdom har en hög suicidrisk under hela sjukdomsförloppet. En bedömning av suicidrisk är särskilt angelägen vid förstagångsinsjuknande, återinsjuknande och vid in- och utskrivning från slutenvård eftersom risken då är högre. Bedömning ska också göras vid nybesök, akutbesök och när man tar ställning till permission.

Kunskapsläge

Enligt beprövad erfarenhet ger en strukturerad klinisk suicidriskbedömning goda förutsättningar för att sätta in rätt insatser för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda strukturerad bedömning av självmordsrisk till personer med schizofreni och liknande tillstånd och misstänkt ökad självmordsrisk (prioritet 1).

Kompetenskrav

All personal som kommer i kontakt med individer som kan ha förhöjd suicidrisk ska ha kompetens att göra en första bedömning av suicidalitet. En strukturerad klinisk suicidriskbedömning görs av de som har kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Gör en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisken genom att:

  • skapa en förtroendefull relation
  • systematiskt hämta in relevant information om individens livssituation, bakgrund, sjukdomsbild, symtom och beteende, och ta del av tidigare dokumentation
  • bedöma individens psykiska och fysiska status 
  • identifiera risk- och skyddsfaktorer
  • väga samman alla delar i en helhetsbedömning
  • dokumentera bedömningen.

OBS! Risken för suicid ökar inte av att man ställer frågor. Tystnad kring individens tankar om suicid riskerar däremot att förstärka känslor av skam och skuld som suicidala individer ofta brottas med.

En noggrann suicidriskbedömning ökar möjligheten att upptäcka om en individ är suicidnära så att man kan erbjuda stöd och hjälp. Exempel på åtgärder kan vara individuell kris- eller säkerhetsplan, hjälp att etablera rätt kontakt inom vården, kontakt med närstående, hjälpa individen att se lösningar på sina problem och återbesök. 

Om suicidrisken bedöms vara akut eller behov av psykiatrisk heldygnsvård finns ska individen remitteras för akut bedömning inom psykiatrisk vård.

Genomförande

Inled med information om samtalets syfte, ramar, struktur. Gör en kartläggning av individens aktuella livssituation och bakgrund. Skapa en förtroendefull relation genom att visa intresse och engagemang för individens berättelse innan du börjar ställa frågor om suicid. 

Närvaro och aktivt lyssnande är centrala delar i ett samtal med en individ som är suicidal. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd. Det är ett förtroende att bli mottagare av suicidal kommunikation. 

Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg. Försök avdramatisera genom att säga att det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt. Undvik att argumentera med individen i en akut situation, och försök att avvakta med konkreta åtgärdsförslag.

Suicidala individer är som regel ambivalenta, man vill inte dö men ser ingen annan utväg. 

Suicid kan inträffa trots en noggrann och välgjord suicidriskbedömning, eftersom suicidrisken hos en individ varierar över tid och påverkas av faktorer som vården saknar inflytande över. Tankar på och planering för suicid kan ha funnits länge, men själva suicidhandlingen är ofta impulsstyrd. Förloppet kan vara särskilt snabbt och fluktuerande för barn och ungdomar.

Motivera till att involvera närstående om det är möjligt, särskilt när individens berättelse och beteende inte stämmer överens eller när det behövs kompletterande information för att förstå individens situation. Information från närstående kan vara avgörande i en suicidriskbedömning, till exempel om förändringar i individens beteende. Vid bedömning av suicidrisk hos barn och ungdomar ska förälder eller vårdnadshavare alltid involveras. 

Undantag gäller när det finns skäl som gör det olämpligt att närstående eller vårdnadshavare är delaktiga, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck.

Samtal med barn och ungdomar bör anpassas efter mognadsgrad. Många barn och ungdomar är återhållsamma med information och det är därför bra att ställa öppna frågor, använda ett rakt och konkret språk och ställa följdfrågor. 

Föräldrar eller vårdnadshavare

Bedömning av barn och ungdomar ska alltid innefatta information från förälder eller vårdnadshavare. Är de inte närvarande ska de bjudas in eller, i sista hand, kontaktas per telefon. 

Det är bra att ha pratat om reglerna för sekretess med barnet eller ungdomen, om när föräldrar eller vårdnadshavare måste informeras och deras roll i säkerhetsplaneringen och behandlingen. 

Samtal både tillsammans och var för sig

Det kan det vara bra att inleda och avsluta samtalet gemensamt med förälder eller vårdnadshavare, om man är tydlig med att både barnet eller ungdomen och vårdnadshavare kommer att ha möjlighet att prata enskilt. Föräldrarna kan reagera starkt på att deras barn tänker på döden och det kan verka hindrande. Men separata samtal bör inte hållas av olika behandlare eftersom det försvårar möjligheten till en sammanvägd bedömning.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av:

  • individens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Utgå från det som individen berättat och anpassa frågorna efter vad som är aktuellt i samtalet. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet

  • Hur mår du?
  • Hur fungerar ditt liv just nu?
  • Känns livet meningslöst? 
  • Känner du hopplöshet? 

Dödstankar

  • Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
  • Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
  • Känner du någon som har tagit sitt liv? 

Dödsönskan

  • Har du önskat att du vore död? 
  • Har du velat somna för alltid? 

Suicidtankar

  • Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
  • Tänker du på att ta livet av dig? 
  • Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
  • Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
  • Hur ofta tänker du på självmord?
  • Hur starka är tankarna? Kan du distrahera dig från dem?

Suicidimpulser

  • Har du varit nära att ta livet av dig? 
  • Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
  • Är det något som hindrar dig?

Suicidavsikt eller planerar suicid

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du:

  • funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
  • bestämt tid eller plats? 
  • valt metod? Vilken? 
  • skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
  • för avsikt att genomföra planerna? 
  • tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
  • skrivit avskedsbrev?
  • gjort dig av med saker som du inte vill ska finnas kvar efter dig?

Suicidhandling

  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
  • När och var?
  • Hur gjorde du då?
  • Varför valde du just den metoden?
  • Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Kartläggning av individens riskfaktorer ingår i helhetsbedömningen. Riskfaktorer kan bara ge vägledning i suicidriskbedömningen och bör viktas och vägas samman med annan information. 

Suicidalitet

  • Tidigare suicidförsök.
  • Praktiska förberedelser för suicid.
  • Suicidal kommunikation.
  • Erfarenhet av suicid i familjen (eller hos andra närstående).
  • Har tillgång till vapen och medel som kan användas vid suicid.

Om individen har gjort flera suicidförsök och/eller använt en metod med hög förväntad dödlighet (till exempel hängning, dränkning, skjutning, gasning och hopp från hög höjd eller framför fordon) och/eller har flera psykiatriska diagnoser är risken särskilt stor. 

Psykiatriska tillstånd och somatiska sjukdomar

Alla psykiatriska tillstånd innebär en förhöjd suicidrisk, särskilt vid svåra tillstånd. Somatiska sjukdomar som också kan öka risken är: 

  • cancer 
  • KOL 
  • svår smärta
  • kronisk neurologisk sjukdom.

Ålder och kön:

  • hög ålder
  • manligt kön.

Symtom att vara särskilt uppmärksam på: 

  • svår ångest 
  • nedstämdhet
  • glädjelöshet
  • hopplöshet 
  • skamkänslor, skuldkänslor
  • agiterad, upprörd
  • irritabilitet
  • labil affekt (t. ex. emotionell instabilitet)
  • misstänksamhet
  • lättkränkthet
  • självskadebeteende
  • bristande problemlösningsförmåga
  • utagerande impulsivt beteende, aggressivt beteende
  • sömnstörning
  • alkoholpåverkan, substanspåverkan
  • idealiserar suicid.

Situation:

  • nyställd psykiatrisk diagnos
  • in- och utskrivning från sluten psykiatrisk vård
  • avbrott i vård och behandling och/eller byte av behandlare eller enhet.

Sociala faktorer:

  • utsatt för: mobbning, fysiskt våld, andra typer av våld, förtryck, sexuellt utnyttjande (eller motsvarande traumatiska händelser)
  • kriminellt beteende, fysiskt våldsamt beteende
  • relationsproblem, familjeproblem
  • social isolering, ensamhet, utanförskap till följd av sexuell läggning, otillräckligt socialt stöd
  • känsla av förlust, förlust av personlig relation, förlorat jobbet (även förlust av social status, förlust av funktioner p.g.a. sjukdom och åldrande)
  • asylansökan avslagen.

Ytterligare riskfaktorer för barn och ungdomar:

  • konflikt mellan barn och förälder
  • utsatt för omsorgssvikt
  • psykisk ohälsa i familjen 
  • substansmissbruk i familjen
  • utsatt för gromning
  • start och höjning av antidepressiv medicinering.

Man bör vara försiktig när man väger risk- och skyddsfaktorer mot varandra eftersom det saknas kunskap om hur skyddsfaktorerna kompenserar för riskfaktorerna. Skyddsfaktorerna har störst påverkan på lång sikt och skyddar inte nödvändigtvis mot en akut suicidrisk. 

Skyddsfaktorerna innebär att individen

  • har ett stödnätverk (t. ex. familj, vänner, skola, arbetsplats, föreningsliv)
  • befarar negativa konsekvenser för närstående
  • har förmåga till nära relation
  • har husdjur
  • upplever en känsla av meningsfullhet (t ex när det gäller fritidsintressen, arbete och studier)
  • har en stabil livssituation
  • är kapabel till problemlösning
  • har övertygelser som fördömer suicid (såsom motstånd mot suicid, eller religiös tro som tar avstånd från suicid)
  • är hjälpsökande
  • har förtroende för hälso- och sjukvården
  • känner rädsla för kroppsligt obehag vid suicid eller rädsla för men efter suicidförsök.
Barn och ungdomar

För barn och ungdomar är de främsta skyddsfaktorerna

  • goda relationer i familjen (t. ex. positiv tid tillsammans samt omsorg och monitorering av den unga)
  • en fungerande skolsituation
  • stödjande kamratrelationer.

Skattningsskalor kan fungera som stöd vid bedömning av suicidrisk för att säkerställa att inga viktiga frågor missas. Inga skattningsskalor har tillräcklig tillförlitlighet för att förutsäga framtida suicid. De får därför aldrig ersätta den kliniska intervjun och individens berättelse.

Värdera utifrån den samlade kartläggningen inklusive psykiskt status om suicidrisken är låg, måttlig, hög eller svårbedömd, se nedan. Gör en helhetsbedömning som baseras på den genomförda kartläggningen av individens livssituation och bakgrund inklusive eventuella utlösande händelser, psykiskt status samt risk- och skyddsfaktorer.

Varje bedömning av suicidrisk ska utgå från individens unika situation. Suicid är en komplex händelse och därför måste alltid en individuell bedömning göras. 

Suicidriskbedömningen ska dokumenteras noggrant och vara lätt att hitta. Redogör för den samlade bedömningen inklusive hur akuta och underliggande faktorer för suicidrisk vägs in. 

Risknivåer 

Gradera risken baserat på den sammanvägda kliniska bedömningen. Risknivåerna ska tillämpas tillsammans med förslag på åtgärder och insatser för att minska suicidrisken, se nedan.

Låg risk

Suicidrisken bedöms inte avvika från risken hos befolkningen i stort.

Måttlig risk

Suicidrisken bedöms vara tydligt förhöjd jämfört med befolkningen i stort utan att motsvara hög risk. 

Hög risk

Suicidrisken bedöms vara kraftigt förhöjd jämfört med andra individer med psykiatriska tillstånd. 

Svårbedömd risk

Anges i situationer då det är extra svårt att bedöma suicidrisken på ett tillförlitligt sätt. Det kan till exempel bero på bristfällig information, medicinpåverkan, berusning, otydlig eller ambivalent suicidal kommunikation.  

Återkoppling

Bedömningen ska återkopplas till individ och närstående. När man förmedlar den bedömning som gjorts ska man beskriva allvarlighetsgraden och de viktigaste faktorerna som medför risk, men också något positivt för att ge hopp.

Man kan förstärka skälen att vilja leva genom att fokusera på möjligheter till förändring, inte bara risker, problem och svårigheter. Prata gärna om det individen anger som skyddande, till exempel omsorg om närstående.

För alla risknivåer
  • Bekräfta de svåra känslorna.
  • Hjälp individen att fokusera på skyddsfaktorerna och positiva ämnen.
  • Involvera närstående och/eller vårdnadshavare, om det inte bedömts som olämpligt.
  • Identifiera tillsammans stressorer eller vidmakthållande faktorer som kan tas bort eller minskas.
  • Hjälp till med psykosocial avlastning.
  • Hjälp individen att planera hjälpsam aktivitet efter färdig bedömning.
  • Se till att individen vet vart hen kan vända sig i ett krisläge.
Låg risk

Fortsätt med sedvanlig behandling och uppföljning av psykiatriskt tillstånd.

Måttlig risk

Hjälp individen att få kontakt med specialistpsykiatrin om det inte redan finns. 

  • Se till att behandlingen följs upp med snar tid för ny kontakt. 
  • Fortsätt med täta bedömningar av suicidrisken. 
  • Skriv en säkerhetsplan tillsammans med individen.
  • Sätt in specifik behandlingsinsats mot det psykiatriska tillstånd som leder till den förhöjda suicidrisken om det inte redan finns.
Hög risk

Erbjud daglig uppföljning eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. Om individen inte accepterar frivillig heldygnsvård överväg alltid LPT (tvångsvård).

Vid suicidrisk och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör man överväga anmälan enligt LVM om vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Bedöm också behovet av tillsynsnivå, utevistelse och permissioner. Vid mycket hög risk bör man överväga kontinuerlig tillsyn (extravak) för att förhindra suicid.

Svårbedömd risk

Vid svårbedömd risk eller om individen är oförmögen att delta i en rimlig säkerhetsplanering, kan man behöva vidta åtgärder för att förbättra förutsättningarna för bedömningen. Vid svårbedömd risk bör man ha en snar uppföljning och ta hjälp av närstående. Det kan bli aktuellt med akut omhändertagande eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. 

Närstående ska alltid involveras så länge det inte finns särskilda skäl som gör det olämpligt, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck. Närståendes oro ska alltid tas på allvar. 

Samtala om fördelarna med att närstående deltar i vårdplaneringen. Om individen motsätter sig kontakt med närstående bör man fråga varför. Ibland behövs ett motivationsarbete, till exempel när individen inte vill “belasta” de närstående med sina bekymmer. 

Alla individer med måttlig eller hög suicidrisk ska ha en vårdplan och en kris- eller säkerhetsplan som regelbundet uppdateras och som är kända av individen, närstående och alla som deltar i individens behandling. Planen ska finnas i journalen.

Kris- eller säkerhetsplanen skrivs tillsammans med individen och de närstående. Planen syftar till att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer. Den ska inrikta sig på hur man minskar individens sårbarhet och på strategier för att hantera triggers, suicidtankar och impulser. Hur individen deltar i säkerhetsplaneringen ger viktig information om suicidrisken.

Innehåll i en säkerhetsplan

Förslag på rubriker i en säkerhetsplan: 

  • Aktuella symtom och händelser som lett fram till ett ev. suicidförsök
  • Sårbarhetsfaktorer
  • Triggers (utlösande händelser)
  • Varningstecken
  • Individens egna strategier
  • Kontakter i det egna nätverket i en akut situation 
  • Närstående och/eller vårdnadshavares strategier
  • Risksanering
  • Kontakter inom vården i en akut situation
  • Vem gör vad om individen slutar delta i planerad vård

Glapp i vårdkedjan ökar suicidrisken, därför behöver vårdkedjan vara sammanhängande. 

En sammanhängande vårdkedja innebär att man har en struktur för hur man delar information mellan olika vårdgivare, att ordinarie behandlare finns kvar och att man remitterar till en kompletterande resurs och inte bort från den egna verksamheten. Upprätta en tydlig vårdplan och genomför samordnad individuell planering (SIP) vid behov. 

I samband med utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård

Tiden efter utskrivningen från heldygnsvård är en riskperiod och därför bör individen följas upp för förnyad bedömning inom en vecka. Innan kontakt etablerats bör det vara möjligt för individen att vid behov ringa till avdelningen och till mottagande enhet. När kontakt med öppenvården etablerats kan det inledningsvis behövas täta återbesök.

En ny bedömning av suicidrisken ska göras vid varje återbesök. Är återbesöken täta kan man göra en mindre omfattande bedömning. Bedömningen ska dokumenteras med en kort motivering, som sedan kan användas som underlag i samtal med individen och för att följa risken över tid.

En enhetlig dokumentation av suicidriskbedömning innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning enligt samma struktur och terminologi oavsett vilket vårdinformationssystem som används. Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Material

Suicid - Patientsäkerhet, Socialstyrelsen

Konsten att rädda liv – till dig som jobbar inom vården, kort film

Kontakter

Bris - Barnens rätt i samhället, telefon 116 111

Jourhavande medmänniska, telefon 08-702 16 80

Jourhavande präst, telefon 112

Mind Självmordslinjen, telefon 90 101 eller chatt på mind.se 

Informationsmaterial för individen själv och närstående

Fakta och råd, 1177

Att ge stöd till någon med självmordstankar, för närstående/anhöriga och personal, 1177

Suicidstegen – ett sätt att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd (pdf, ny flik)

SuicideZero, ideell organisation

Mind, ideell förening

Sorgen efter den som inte orkade leva, Betaniastiftelsen

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Vid misstanke om depression bör en strukturerad depressionsbedömning genomföras för att kunna erbjuda rätt behandling och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer med misstänkt depression. Förekomst av depression är vanligt och riskerar att tolkas som en del av psykossjukdomen och därför missas.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda strukturerad bedömning av depressionssymtom till personer med schizofreni och liknande tillstånd och misstänkt depression (prioritet 2).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Vid misstanke om depression:

  • Gör en klinisk bedömning baserad på psykisk status och anamnes. OBS! Beakta särskilt tecken på suicidalitet och vid indikation på det bör strukturerad suicidriskbedömning genomföras. 
  • Var uppmärksam på att det hos personer med schizofreni kan vara svårt att skilja på vad som är negativa symtom, symtom på depression eller biverkningar av läkemedel. 
  • Överväg skattning av depressionssymtom med stöd av skattningsskala eller halv-/helstrukturerad intervju. Observera att flera av de vanligast förekommande skattningsskalorna för ångest/depression inte är avsedda för personer med schizofreni i första hand. Calgary Depression Scale for Schizophrenia är en strukturerad intervju utformad för att fånga upp depression hos schizofrena individer.

Se även Vård- och insatsprogram depression och ångestsyndrom.

Genomförande

Vid skattning av depressionssymtom hos individer med psykossjukdom rekommenderas strukturerat bedömningsförfarande.

M.I.N.I. (länk finns under material) är en kortfattad strukturerad intervju för de vanligaste psykiatriska störningarna i enlighet med DSM-V, inklusive egentlig depressionsepisod.

Calgary Depression Scale for Schizophrenia (skalan finns under material) är ett skattningsinstrument som är utvecklat specifikt för att skatta depressionssymtom hos individer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

PHQ-9 (skalan finns under material) är en skattningsskala utvecklad för att screena för egentlig depressionsepisod

Uppföljning

Uppföljning ska göras regelbundet med intervall anpassat till individ, risk och situation samt minst årligen. Vid egentlig depressionsepisod skall strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk genomföras. 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Riskbedömningar kan genomföras för att bedöma och hantera en uppkommen situation eller för att bedöma individers risk för våldsamt beteende.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms ha en risk för våldsamt beteende alternativt samtliga individer som är föremål för en viss insats, där samtliga individer bedöms avseende våldsrisk.

Kunskapsläge

Strukturerad bedömning är att föredra jämfört med ostrukturerad bedömning. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men måste användas med stor försiktighet då evidens saknas för våldsriskbedömningar med kortare tidsperspektiv än några år.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Fördjupade riskbedömningar kan göras av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Sammanfattning

Riskbedömningar genomförs kliniskt och kan vara ostrukturerade eller strukturerade med instrument. Det är vanligt med en kombination mellan de två metoderna. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men resultaten måste användas med stor försiktighet.

Bedömningar av risk för att individer kan komma att bete sig våldsamt kan göras utifrån att det aktuella beteendet observeras i en sluten psykiatrisk miljö, eller genom fördjupade utredningar där både risk- och skyddsfaktorer bedöms. Fördjupade utredningar görs framförallt av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Genomförande

Framförallt inom heldygnsvården finns behov av att följa situationer och beteenden som bedöms kunna leda till ytterligare våldsamma situationer. Här är fokus på den akuta situationen och insatser. Det finns god beprövad erfarenhet för användning av denna typ av riskbedömning.

I en sluten psykiatrisk miljö kan Bröset Violence Checklist (BVC) användas för att bedöma och förebygga våldsamma situationer. Varje skattning görs under en 24-timmarsperiod, som ligger till grund för eventuella insatser under följande 24-timmarsperiod. Omvårdnadspersonalen observerar om individen visar symtom som:

  • förvirring
  • retlighet
  • bullrighet
  • fysiskt hotfull
  • verbalt hotfull
  • attacker på föremål.

En undergrupp till bedömningar med instrument är aktuariska bedömningar, där man utgår från en explicit modell som definierar ett antal riskfaktorer. Empiriska data bedöms efter bestämda regler och omsätts i siffror. Ett exempel på ett instrument enligt den aktuariska metoden är VRAG (Violence Risk Appraisal Guide).

HCR-20 (Historical-Clinical-Risk management) är ett exempel på ett instrument som förenar klinisk och instrumenterad metod. Empiriskt belagda riskfaktorer sammanställs, men ytterst dras slutsatserna utifrån en klinisk bedömning. HCR skiljer också mellan dynamiska/föränderliga riskfaktorer och historiska/oföränderliga riskfaktorer. Graden av risk kan alltså kopplas samman med riskhantering och riskreducerande åtgärder.

Uppföljning

Våldsriskbedömningen ska följas upp med insatser för riskhantering och riskreducerande åtgärder. Uppföljning ska göras kontinuerligt. När individens dynamiska risk- och skyddsfaktorer förändras bör en förnyad bedömning göras omgående.

Material

Riskbedömningar inom psykiatrin – Kan våld i samhället förutsägas? Litteraturöversikt från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

Hantering av hot och våld inom psykiatrin, skattning av risk för våld och aggressivitet, SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Ångest och depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

Vid inkommen ansökan utreder och bedömer socialtjänstens funktionsstödsenhet individens behov av stöd, vård inför biståndsbeslut.

Målgrupp eller situation

Individer med svårigheter att klara aktiviteter på viktiga livsområden och är i behov av stöd och insatser för att få en fungerande vardag med exempelvis boende, sysselsättning, arbete, försörjning och ett självständigt vuxen- och familjeliv. 

En förutsättning för att socialtjänsten ska inleda en utredning är att individen ansöker om bistånd. Undantaget är om individen befinner sig i en situation som kan föranleda åtgärder enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller, för den som fyllt 18 men inte 20 år, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Kunskapsläge

Socialtjänstens utredningsarbete regleras i socialtjänstlagen (11 kap. SoL) samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter.

Kompetenskrav

För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet.

Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och unga som innefattar

  1. bedömning av om utredning ska inledas,
  2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
  3. uppföljning av beslutade insatser. 

Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i punkterna ovan har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. 

Sammanfattning

Socialtjänsten ska inleda utredning efter att en individ själv ansökt om stöd, vård eller behandling. Syftet med utredningen är att kartlägga individens resurser och svårigheter och ligger till grund för beslut om individens behov av insatser.

Om en anmälan kommit in från annan än individen själv görs först en förhandsbedömning.

Genomförande

Utredningen ska innehålla information om boendesituation, nätverk, sysselsättning, ekonomi, fritidsintressen, arbete, hälsa och barnperspektivet. Konsekvenserna i vardagen av psykisk och fysisk funktionsnedsättning ska beskrivas liksom individens beskrivning av mål och stödbehov.

Socialtjänstens insatser ska utformas och genomföras i dialog med individen (3 kap. 5 § SoL). Individen ska alltid informeras om varför utredning görs och ska få ta del av utredningsmaterialet och kunna lämna förslag på justeringar samt godkänna utredningen. Informationen kan behöva anpassas efter individens kognitiva förmåga och upprepas vid flera kontakttillfällen. 

Om individen bedöms ha behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården ska en samordnad individuell plan (SIP) erbjudas. Planen ska upprättas tillsammans individen och närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, den enskilde samtycker till det.

Om information/anmälan inkommit från annan än individen eller inkommit på annat sätt görs först en s.k. förhandsbedömning. En förhandsbedömning är inte en mindre utredning utan en bedömning av om socialtjänsten ska inleda en utredning eller inte utifrån exempelvis inkomna uppgifter i anmälan, tidigare kännedom eller genom kontakt med individen. 

Att utreda enligt socialtjänstlagen (SoL) innebär att samla in den information som behövs för att få fram ett beslutsunderlag för att kunna bevilja eller avslå en ansökan alternativt besluta om andra åtgärder. I beslutet ska det bland annat framgå:

  • vad individen ansökt om
  • vilket beslut som har tagits
  • vilken tid beslutet gäller
  • information om rätten att överklaga.

Utredning enligt IBIC-modellen (Individens behov i centrum) omfattar individens hela livssituation i form av livsområden (vilka individen behöver stöd i) och relaterade faktor (bakgrund, konsekvenser i vardagen av funktionsnedsättningen och diagnos). Det utgår från en generisk skala där individen och handläggaren skattar grad av begränsning inom livsområden, målsättning samt bedömning och beslut.

Under utredningen ska individen vara delaktig och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Socialtjänsten ska också se till att individen ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål. För individer med svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser är det särskilt viktigt att anpassa bemötande, samtal och mötesformer på ett sådant sätt att individen förstår information och frågor.

Man bör tänka på att

  • använda ett enkelt och begripligt språk 
  • ha korta möten där man tar hänsyn till individens ofta begränsade uthållighet 
  • ge kortfattad och entydig information, gärna även skriftlig
  • ställa en fråga i taget
  • ge bekräftelse på det individen berättar

Utredning och beviljade insatser är frivilliga förutom om det finns skäl att bereda någon tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller, för den som fyllt 18 men inte 20 år, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utredning ska även inledas om det föregåtts av en begäran om yttrande, exempelvis från en annan myndighet.

Uppföljning

Beslut om insatser ska följas upp regelbundet, för att veta hur väl insatsen fungerar, om några ändringar behöver göras samt för att veta om insatsen skall förlängas eller avslutas vid beslutsperiodens slut. Uppföljningen görs i dialog med individen och utförare av insatsen.

Kunskap om individers upplevelser, insatser och resultat kan användas för uppföljning av verksamhetens kvalitet och bör användas i det systematiska kvalitetsarbetet

Den kontinuerliga uppföljningen kan göras enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Om individen har behov av samordning av insatser ska uppföljningen göras via en samordnad individuell plan, SIP

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Initial bedömning av individer som upplever psykotiska symtom.

Målgrupp eller situation

Individer i kontakt med specialistpsykiatrin med misstanke om psykos.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen utförs för att dels bedöma det aktuella tillståndet, dels ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning.

Kartläggningen består av en anamnes som innefattar psykiatriska symtom och tecken på utveckling av psykossjukdom med stöd av strukturerad diagnostisk intervju och psykossymtomskattning. Dessutom görs somatisk undersökning, suicidriskbedömning och/eller våldsriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Kvarstår misstanke om psykossjukdom fördjupas utredningen. Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Genomförande

Det ska finnas en hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning vid misstänkt psykos vilket innebär att ett besök ska erbjudas snarast möjligt, helst inom 3 dygn eller nästkommande vardag. Insatsen bör erbjudas flexibelt avseende plats, besökstyp (t.ex. i hemmet) och med hänsyn till vad individ och närstående önskar av vård och omsorg. 

Initialt handlar det om att bedöma om det rör sig om en psykos eller om det kan finnas andra orsaker bakom symtomen. Tidiga tecken kan ha upptäckts inom elevhälsa, socialtjänst eller primärvård, av närstående eller av individen själv.

En hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning vid misstänkt psykos möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för försämring och ger en bättre prognos.

Vid akuta tillstånd av psykos behöver kartläggningen anpassas utifrån vad som är möjligt att göra i den aktuella situationen. Gör de delar av den initiala kartläggningen som är relevanta/viktiga och möjliga att genomföra utifrån patientens tillstånd med fokus på svår oro/agitation och ev. förekommande oorganiserat tänkande samt osammanhängande tal. 

Ta ställning till följande:

  • Behöver individen slutenvård? 
  • Om individen motsätter sig erbjuden vård, är vård med stöd av LPT aktuellt? 
  • Behövs läkemedelsbehandling, t.ex. sömnmedel, ångestdämpande, antipsykotika?
  • Behöver akuta socialtjänstinsatser aktualiseras?
  • Behöver närstående akut stöd (t.ex. om de har drabbats av hot och våld)?

Aktualisera krisplan, erbjud krisintervention till individen och närstående, utse case manager/vård- och stödsamordnare och planera för fortsatt tät uppföljning.

En bedömning av psykiskt status utförs:

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge (ångest/oro)
  • tankeinnehåll 
  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • suicidalitet
  • våldsbenägenhet
  • insikt samt inställning till vård

Sökorsak:

  • symtom, problem och önskemål om hjälp

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • försörjning (inkl. utbildningsnivå, arbetssituation)
  • fritidsaktiviteter, intressen om lämpligt att detta efterfrågas i det här läget
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid, nikotin, alkohol)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, missbruk och/eller våld i familjen, problem i studier/arbetsliv, mobbning, ekonomiska problem, problematiskt spelande
  • omvälvande livshändelser.
  • barn, unga och/eller djur finns hemma
  • individens upplevelse av symtom och besvär
  • närståendes upplevelse av individens symtom och besvär
  • aktuella resurser t.ex. stöd från närstående och nätverk
  • aktuella läkemedel, biverkningar och önskemål
  • pågående insatser från socialtjänst och öppenvård

Psykiatrisk anamnes

  • Tidpunkt för debut av psykotiska symtom
  • Hur och när symtom eller problem yttrar sig och ev. utlösande faktorer
  • Förlopp av tillståndet
  • Funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • Tidigare episoder/svårigheter av psykotiska tillstånd
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade), inklusive habilitering

Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel (ev. anabola androgena steroider)

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • aptitförändring/viktförändring
  • vårdkontakter och behandling
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Medicinering:

  • Medicinering (pågående/tidigare) för både somatiska och psykiatriska tillstånd
  • Läkemedelsöverkänslighet

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom hos första- eller andragradssläkting.

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Strukturerade skattningar med hjälp av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan övervägas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. 

Symtom, funktion och livskvalitet
  • CDPSS
  • AUDIT – alkoholproblem 
  • DUDIT – drogproblem
  • MADRS-S – om det bedöms att patienten lider av en depression
  • MINI – psykiatrisk intervju om det bedöms lämpligt i detta skede
  • CGI-S – sjukdomsgrad
  • EQ-5D-5L - hälsotillstånd
  • WHO-5 – välbefinnandeindex
  • WHODAS 2.0 – funktionsnivå

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och gör vid behov en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du tänkt på att göra dig själv illa någon gång? 
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut något sätt för at ta ditt liv?
  • Har du försökt att ta ditt liv någon gång tidigare?
  • Har du skadat dig själv någon gång tidigare?

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Genom att kartlägga sömnproblemen får man en tydligare bild av vad som stör sömnen, men också lättare att se vilka insatser som är mest effektiva. Se även insatser vid sömnproblem.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras. Utifrån individuell bedömning och med individens samtycke kan man ta ett övervakat urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte fungerar med urinprov, men det har vissa begränsningar, vg se VIP beroende salivprov.

Det är viktigt att någon gång under utredningsskedet utifrån patientens tillstånd genomföra somatisk undersökning och provtagning för att ha ett basvärde samt i differentialdiagnostiskt syfte.

Undersökningen kan omfatta:

  • allmäntillstånd
  • längd, vikt, BMI och midjemått
  • puls och blodtryck
  • hjärta, lungor och buk
  • neurologiskt status
  • vid behov utvidgat somatisk status (Munhåla och svalg, fotstatus osv) 

Följande provtagning/undersökning kan övervägas: 

  • TSH, och fritt-T4
  • Blodstatus och eventuellt CRP
  • fP-glukos, ev HbA1c
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • Kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium, albumin
  • ALAT och ASAT
  • CDT/PEth.
  • EK
  • CT/DT (Computertomography/Datortomografi) hjärna med kontrast eller MR (magnetresonanstomografi) hjärna
  • EEG utifrån den kliniska bilden vid misstanke om epilepsi/encefalit, antingen i det akuta skedet eller senare i utredningen.

Bedömning av behov av diagnostisk utredning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av av alla de delar som ingått i kartläggningen och ta ställning till behov av diagnostisk utredning och fortsatta insatser. 

Om misstanke på psykossjukdom avskrivs tillse att individen får kontakt med lämplig vårdgivare. 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredningen görs för att säkerställa eller utesluta en eller flera diagnoser och omfattar en utvidgad somatisk undersökning.

Målgrupp eller situation

Individer som genomgått en initial utredning och där misstanke om utveckling av schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd stärkts.

Kunskapsläge

Rekommendationer från olika professionsföreningar och regionala vårdprogram.

Kompetenskrav

Läkare är ansvarig för utredningen. Andra professioner i teamet kan bidra i utredningsarbetet som till exempel kurator, arbetsterapeut, fysioterapeut, sjuksköterska, psykolog och skötare.

Sammanfattning

Den fördjupade diagnostiska utredningen kompletterar den initiala utredningen. Utredningen omfattar diagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom samt kognitiv funktion och behöver anpassas till patientens tillstånd och förmåga. Viktigt att man är lyhörd och gör utredningen i olika steg om det behövs och prioriterar utifrån det. Vissa diagnostiska delar kan också göras vid en allvarlig försämring eller när behandling inte fungerar.

Genomförande

Den diagnostiska utredningen bygger på den initiala utredningen och på befintlig information och tidigare dokumentation. Olika professioner bidrar i utredning och bedömningsarbetet. 

Viktiga aspekter att undersöka
  • Positiva och negativa symtom samt varaktigheten av dessa
  • Kognitiva symtom och funktion
  • Funktion kopplad till patientens psykos inom flera livsområden: hem, fritid och arbete eller skola samt när funktionen försämras 
  • Diagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom

Sökorsak:

  • symtom och besvär enligt individen, närstående och inremitterande
  • när symtomen och besvären märks, hur de upplevs och konsekvenser för individen och närstående.

Levnadsvanor:

  • tobak, alkohol, droger inkl anabola androgena steroider om det bedöms relevant
  • fysisk aktivitet
  • matvanor
  • sömn.

Livssituation:

  • familjeförhållanden
  • socialt nätverk (relationer familj, vänner, barn, anhöriga)
  • sysselsättning (arbete, fritid, studier)
  • utbildningsnivå
  • psykosocial stress (skadligt bruk eller beroende i familjen, ekonomiska problem, mobbning, problem i relationer, omvälvande livshändelser)
  • boendesituation 
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • socioekonomiska förhållanden
  • uppväxt, skolgång och social situation under barndomen.

Resurser och behov:

  • dagliga rutiner, hygien, 
  • strategier för att hantera symtom
  • självbild.

Fysisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • tandstatus
  • vårdkontakter och behandling
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Psykiatriska symtom och besvär:

  • debut av psykiska besvär och av psykotiska symtom
  • varaktighet av psykiska besvär/psykotiska symtom
  • möjliga utlösande faktorer eller händelser
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering, naturläkemedel (pågående/tidigare)
  • utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • skadligt bruk eller beroende av alkohol och/eller droger.

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Önskemål om vård och stöd:

  • vad vill individen ha hjälp med 
  • förhoppningar om och mål i framtiden
  • vad önskar närstående för hjälp.

Ärftlighet:

  • psykisk och fysisk sjukdom hos första- eller andragradssläkting.

Sjukdomsinsikt:

  • Upplever individen själv att hen är sjuk och i så fall hur sjuk? Ofta finns sjukdomskänsla även om full insikt saknas.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av: 

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.
  • aggressivt beteende eller hotfullhet

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd medför en ökad risk för suicidförsök och fullbordat suicid. Risken är högst i samband med förstagångs- och återinsjuknande. Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tänkt på att göra dig själv illa någon gång? 
  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du skadat dig själv någon gång tidigare?
  • Har du försökt att ta ditt liv någon gång tidigare?
  • Har du tänkt ut ett något sätt för att  ta ditt liv?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?

 

Bedömningar av risk för att individer kan komma att bete sig våldsamt görs om tecken på detta upptäckts utifrån att det aktuella beteendet observeras.

Gör en fördjupad genomgång och värdering av symtom på schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Undersök vilken diagnos inom schizofrenispektrumet symtomen talar för. 

  • Hur yttrar sig symtomen, är beteendet påverkat, finns funktionsnedsättning och hur länge har symtom/beteende/funktionsnedsättning funnits (varaktighet)?
  • Om inte tydliga vanföreställningar och/eller hallucinationer, har individen gett uttryck för förändrad verklighetsuppfattning och realitetsprövning?

Ta hjälp av standardiserade formulär. 

Schizofreni

Diagnosen är grundad på både symtom, funktion och förlopp. För att diagnosen schizofreni ska kunna sättas måste det finnas två eller fler av följande symtom:

  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • desorienterat tal
  • påtaglig katatoni
  • desorganiserat beteende
  • negativa symtom.

Därtill ska det finnas en social eller yrkesmässig funktionsnedsättning. Sjukdomstecken ska vara observerbara under minst 1 månad och funktionsnedsättningen pågå under minst 6 månader innan diagnosen kan övervägas (enligt DSM). Enligt ICD krävs 1 månads sjukdomsduration.

Schizofreniform psykos

Samma symtom som för schizofreni men där symtomen bara haft en varaktighet mellan en till sex månader. Diagnosen kodas inte i ICD-10.

Schizoaffektivt syndrom

Utöver symtomen för schizofreni ska individen ha haft minst en period av behandlingskrävande mani eller depression. 

Varaktigheten av psykossymtom är längre än varaktigheten av mani eller depression. Det innebär att psykossymtomen finns kvar även när individen har ett normalt stämningsläge.

Vanföreställningssyndrom

Ihållande okorrigerbara föreställningar som saknar rimlig grund. Andra samtidiga psykossymtom som hallucinationer eller tankestörningar utesluter diagnosen. Vanföreställningssyndromen indelas i erotomani, grandios, persekutorisk, svartsjuke och somatisk vanföreställning beroende på det dominerande temat. 

Delat eller inducerat vanföreställningssyndrom (Folie á deux) inkluderas i diagnosen i DSM-5.

Akuta och övergående psykotiska syndrom (kortvarig psykos)

Akut debut av psykotiska symtom som inte kan förklaras av annan sjukdom eller substans (till exempel läkemedel eller narkotika). Det kan vara kopplat till en påtaglig stressfaktor, graviditet eller postpartum. Katatoni kan vara en del av symtomen. 

Enligt DSM-5 utmärks tillståndet av plötslig debut av psykotiska symtom som varar i minst ett dygn, men inte mer än en månad.

Enligt ICD-10 utmärks tillståndet av plötslig debut av psykotiska symtom med en varaktighet mellan 1-3 månader. 

Ospecificerad icke-organisk psykos

Om det ännu är oklart vilken psykossjukdom som individen har. Det kan till exempel vara svårt att ställa diagnosen schizoaffektiv psykos innan förloppet studerats. Diagnosen bör dock omvandlas till en mer specifik diagnos när kriterierna för en sådan har uppnåtts.

Hur och i vilken grad är symtomen hindrande i vardag och livsföring? Vilken typ av anpassningar skulle behövas?

Övergripande bedömning av funktionsförmåga baseras på beskrivningar av: 

  • högsta utbildningsnivå
  • arbete, aktuell arbetsförmåga, tidigare arbetsförmåga, sjukskrivningar
  • förmåga att sköta hemmet, vara förälder
  • förmåga att passa tider, skapa struktur, komma ihåg
  • förmåga att orka och hinna med fritidsintressen
  • behov av kognitivt stöd och anpassningar.

Funktionsskattning med standardiserade formulär ska göras t.ex. WHODAS 2.0 och GAF-funktion.

En utökad funktionsutredning av arbetsterapeut görs som grund för anpassning av insatser. Även en utredning av fysisk funktion av fysioterapeut kan  göras. Ibland kan det vara nödvändigt att göra ytterligare utredning av psykomotorik och rörelsekvalitet.

Gör en värdering av den kognitiva funktionen. Hur fungerar inlärningssituationer i studier, arbete? Finns tecken på svag, ojämn eller uttalat hög begåvning och samtidigt låg funktion? 

Ta ställning till när en neuropsykologisk utredning ska göras.

Strukturerade skattningar med hjälp av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Livskvalitet 
Sjukdomens svårighetsgrad
Symtom
  • GAF-symtom 
  • CRDPSS – symtomdimensioner vid psykos (DSM-5)
  • SCI-SR - Structured Clinical Interview for Symptoms of Remission (ibland kallad PANSS remission)
  • SRPS - självskattningsformulär utifrån RS-S
Funktion
Alkohol och droger
Differentialdiagnostiska tillstånd och samsjuklighet
  • riskbruk och beroende 
  • autism
  • tvångssyndrom
  • personlighetssyndrom
  • bipolär sjukdom.
  • intellektuell funktionsnedsättning, svag begåvning
  • traumarelaterade tillstånd 
  • tourettes, tics
  • överviktsproblematik eller fetma
Förslag på skattningsskalor
  • MINI – diagnostisk intervju
  • MADRS-S – om det bedöms att patienten lider av en depression 
  • MDQ – symtom på hypomani/mani
  • PCL-5 – trauma eller PTSD
  • SCID-II – personlighetssyndrom 
  • RAADS-14 eller AQ-10 - asperger/autism
Kompletterande skalor 
  • IRS-P – patientskattning av upplevda psykiska problem
  • TASP – patientskattning av kontakt med behandlare
Somatiskt status 
  • Allmäntillstånd
  • Längd
  • Vikt
  • BMI
  • Midjemått
  • Munhåla och svalg
  • Tandstatus
  • Pulsfrekvens
  • Blodtryck 
  • Hjärta 
  • Lungor 
  • Buk
  • Neurologiskt status
  • Lokalstatus (fotstatus tex)
Provtagning
  • Sköldkörtelprov: TSH, fritt T4
  • Elektrolytstatus: Na, K, S-Ca inkl albumin
  • Blodstatus och eventuellt CRP
  • Blodfetter: triglycerider kolesterol.
  • Fasteblodsocker: fP-glukos (Hba1c vid behov)
  • Lever och njurfunktionsprover: ALAT/ASAT, kreatinin eller cystatin C
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • Alkoholprover: PEth/CDT
  • Urinscreening för droger
Undersökningar vid förstagångsinsjuknande 
  • EKG i initialskedet samt på årskontroller och vid klinisk indikation
  • Elektrofysiologi: EEG-undersökning för att utesluta epilepsi/encefalit/annan patologi
  • Hjärnavbildning – för att utesluta organiska orsaker till symtom: CT/DT med kontrast eller MR (magnetresosans-undersökning).

Konsultera somatisk specialistvård vid behov.

En mer omfattande och strukturerad kartläggning av individens livssituation är nödvändig för att sätta in rätt vård och stödinsatser och för att kunna planera vård och stöd. Samverkan med socialtjänsten behöver inledas för att en utredning och bedömning av behov av insatser för vuxna enligt Socialtjänstlagen ska göras och utredningarna samordnas. 

I manualer för case management/vård- och stödsamordning finns flera verktyg (arbetsblad) för strukturerad kartläggning av livssituation, identifiera behov och återhämtningsmål som till exempel:

  • nätverkskarta
  • intervjuguider för individ och närstående
  • en vanlig dag
  • behovsbedömning QLS-100
  • checklista för färdigheter och resurser
  • upplevd livskvalitet
  • upplevda psykiska besvär
  • självskattningsformulär av tillfredsställelse med vård och stöd (Con-Sat)
  • skattning av problemområden.

Flera av dessa verktyg eller arbetsblad kan även användas vid uppföljning. 

Även i psykopedagogiska program som Illness management and recovery (IMR) och Ett självständigt liv (ESL) finns delar som stödjer arbetet med att identifiera behov och sätta upp återhämtningsmål. 

En psykosocial utredning av kurator är ofta ett nödvändigt komplement.

För klinisk diagnostik inom psykiatri används huvudsakligen DSM, som i många fall ger möjlighet till mer preciserade bedömningar av enskilda individer, men kodningen av diagnosen görs enligt ICD.

En väsentlig skillnad mellan systemen DSM och ICD när det gäller schizofreni är sjukdomsduration (sjukdomstid). För diagnos enligt DSM krävs 6 månaders sjukdomsduration, för diagnos enligt ICD krävs 1 månads sjukdomsduration.

Koder ICD-10 F20–F29, Schizofreni, schizotypa störningar och vanföreställningssyndrom
  • F20 Schizofreni
  • F21 Schizotyp störning
  • F22 Kroniska vanföreställningar
  • F23 Akuta och övergående psykotiska syndrom
  • F24 Inducerat vanföreställningssyndrom
  • F25 Schizoaffektiva syndrom
  • F28 Andra icke organiska psykotiska störningar
  • F29 Ospecificerad icke organisk psykos

Bedömning och fortsatta insatser

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till:

  • varaktighet, art och svårighetsgrad av symtom och funktionsnedsättning
  • om symtomen och funktionsnedsättningen motsvarar diagnoskriterier för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd eller inte
  • eventuell tilläggsproblematik eller samtidigt psykiatriskt tillstånd
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfatta utredningen och återför till individen, närstående och eventuell inremitterande verksamhet.

Insatser enligt vårdförlopp

Om individen insjuknat i psykos första gången ges insatser enligt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp schizofreni – förstagångsinsjuknande. Insatser ska ges av verksamhet med särskilt uppdrag förstagångsinsjuknande. 

Om individen har återinsjuknat ges insatser enligt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp schizofreni för fortsatt vård och stöd.

Relevanta insatser vid olika orsaker till en allvarlig försämring: 

Läkemedelsrelaterade problem

Om individen själv avslutat sin läkemedelsbehandling behöver man ta reda på varför. Om det är för att den inte gett tillräcklig effekt eller gett för stora biverkningar ska läkare ta ställning till läkemedelsbyte eller dosjustering efter en noggrann uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling.

Psykosociala problem

Om individens försämring kan bero på ensamhet, relationsproblem, stress, brist på meningsfull sysselsättning eller svårigheter att klara av vardagsrutiner behöver man göra en fördjupad psykosocial utredning i samverkan med socialtjänsten för att hitta lämpliga insatser. Undersök möjligheten att minska kraven och öka stödet i vardagen. Stödjande insatser för att bygga upp en fungerande struktur i vardagen är ofta till stor hjälp. Erbjud stödjande insatser utifrån behov och önskemål, till exempel Boendestöd, Illness Managment Recovery (IMR), Ett självständigt liv (ESL) eller familjeinterventioner.

Om individen arbetar eller studerar kan man behöva göra anpassningar i arbete/studiesituation.

Sömnproblem

Utred bakgrunden till sömnproblemen tex läkemedelsbiverkningar, bristande aktivitet under dagen. Erbjud insatser som kan förbättra sömnen utifrån individens behov. Se sömnhygien.

Skadligt bruk eller beroende 

Om individen har ett skadligt bruk eller beroende ska man ta ställning till om vidare utredning behöver göras, initiera ett samarbete med beroendevården och överväga integrerade insatser vid skadligt bruk och/eller beroende. Observera att individen omgående kan behöva abstinensbehandling om bruket varit långvarigt.

Om det kommer fram att individen är i behov av insatser från socialtjänsten ska hen lotsas dit och och samverkan inledas se samordnad individuell plan, SIP.  En utredning och bedömning av behov av insatser för vuxna enligt Socialtjänstlagen ska göras.  

Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas remiss till beroendemottagning eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Material

Kliniska riktlinjer för utredning och behandling vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Kodning inom psykiatrin, Socialstyrelsen

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning (pdf, ny flik)

Regionalt vårdprogram för schizofreni och liknande tillstånd, Psykiatristöd, Region Stockholm

Om psykos för barn och ungdomar, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP Region Stockholm

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Regelbunden kontroll av den fysiska hälsan görs för att upptäcka riskfaktorer och redan utvecklad ohälsa.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni eller liknande tillstånd.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda regelbundna kontroller av metabola riskfaktorer med blodprov och fysisk undersökning till individer med schizofreni och liknande tillstånd (prioritet 1).

Kompetenskrav

Läkare är ansvarig för kontrollen och vidare handläggning. Andra professioner i teamet kan göra delar som t.ex. sjuksköterska, skötare, case manager eller vård- och stödsamordnare.

Sammanfattning

En kontroll av fysisk hälsa innefattar:

  • hälsosamtal
  • somatisk undersökning och provtagning
  • screening för att identifiera fysisk ohälsa och sjukdom. 

Kontrollen görs vid utredning och uppföljning av läkemedelsbehandling. Fysisk hälsokontroll ska göras  årligen men mer frekvent om det finns kända riskfaktorer som till exempel viktuppgång, ärftlighet för hjärt-kärlsjukdom eller diabetes. Resultatet av hälsokontrollen ligger till grund för beslut om insatser.

Genomförande

Kontroll av den fysisk hälsan bör göras eftersom individer med schizofreni och liknande tillstånd drabbas av fysisk ohälsa i högre utsträckning än andra. Riskfaktorer för sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlproblem och cancer, och redan utvecklad fysisk ohälsa upptäcks mer sällan och senare.

Ett första steg mot att stödja individen till hälsosamma levnadsvanor är att kartlägga situationen. Ofta har verksamheten egna hälsoformulär som används för att kartlägga levnadsvanor med fasta svarsalternativ. 

Följande frågor bör ingå i att kartlägga individens levnadsvanor (Socialstyrelsens indikatorfrågor). Du hittar de kompletta indikatorfrågorna i GULDKORN i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa.

Fysisk aktivitet
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt fysisk träning som får dig att bli andfådd, till exempel löpning, motionsgymnastik eller bollsport? 
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt vardagsmotion, till exempel promenader cykling eller trädgårdsarbete?
  • Vistas du utomhus dagligen?
  • Ligger du och vilar dagtid? Omfattning?
  • Typ av aktivitet?
Kost
  • Frågor om hur ofta du äter (enligt kostindex med poäng)
    • grönsaker & rotfrukter
    • frukt & bär
    • fisk & skaldjur
    • kakor, choklad, godis 
  • När på dagen äter du första målet och vad?
  • Om du har morgonmedicin, vilken tid tar du den?  
  • Äter du på natten? Hur ofta och vad?
Tobak

Förslag för frågor om rökning men kan anpassas för allt tobaksbruk (tex snus)

  • Aldrig varit rökare
  • Slutat röka för mer än 6 månader sedan. När? 
  • Slutat röka för mindre än 6 månader sedan. När? 
  • Röker, men inte dagligen. Hur ofta?
  • Röker dagligen. Hur mycket (1–9 cigaretter, 10–19 cigaretter, 20 eller fler cigaretter)
  • Om individen röker; fråga sedan hur länge?
  • Förekommer rökning nattetid?
Alkohol
  • Hur många standardglas (12 gram alkohol) dricker du en vanlig vecka?
  • Hur ofta dricker du som är kvinna mer än 4 standardglas och du som är man mer än 5 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle?                         

(självskattning för alkoholbruk, AUDIT, görs vid årsuppföljning)

Sömn och vila
  • Hur många timmars sömn uppskattar du att du får per natt?
  • Hur många gånger vaknar du upp under natten?
  • När lägger du dig resp. går upp?    
  • Använder du något slags sömnmedel?      
  • Sover du något under dagtid? Omfattning?
Munhälsa och tandstatus
  • Bra
  • Dåligt
  • Daglig tandborstning
  • muntorrhet/dålig salivation
  • Regelbundna tandläkarbesök/hygienist
  • Sista tandläkarbesöket

En somatisk undersökning innefattar somatiskt status och provtagning.

Somatiskt status 
  • Allmäntillstånd
  • Längd
  • Vikt
  • BMI
  • Munhåla och svalg
  • Tandstatus
  • Lungor 
  • Pulsfrekvens
  • Blodtryck 
  • Hjärta 
  • Buk
  • Midjemått
  • Neurologiskt status
  • Lokalstatus (fotstatus)
  • EKG i initialskedet samt på årskontroller och vid klinisk indikation
Provtagning
  • Sköldkörtelprov: TSH, och eventuell fritt T4.
  • Elektrolytstatus: Na, K, S-Ca.
  • Blodstatus
  • Blodfetter: triglycerider kolesterol.
  • Fasteblodsocker: fP-glukos (Hba1c vid behov).
  • Lever och njurfunktionsprover: ALAT/ASAT, PEth/CDT, kreatinin eller cystatin C.
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost).
  • Urinscreening för droger

Konsultera somatisk specialistvård vid behov.

Diabetes

Upplever du emellanåt att:

  • Du blir trött och kraftlös?
  • Du blir mer törstig?
  • Du kissar oftare och större mängder? 
  • Du får försämrad syn och ser dimmigt?
  • Du kan få ​klåda i underlivet​?
Hjärt-/kärlsjukdom

Upplever du emellanåt (​kärlkramp​):

  • Ett tryck mitt över bröstet, ofta vid ansträngning?
  • Andfåddhet som kommer i samband med ansträngning?
  • En känsla av att det är trångt i bröstet?
  • Smärta i bröstet som ibland strålar ut i en arm, mot halsen, ryggen eller underkäken?
  • Kan en sådan känsla komma när du anstränger dig fysiskt eller vid starka känsloyttringar eller upprördhet?
  • Har du vaknat nattetid av ovanstående känslor?
  • Har du upplevt sådana känslor i kall väderlek, blåst och/eller stress?

Upplever du emellanåt (​förmaksflimmer​):

  • Oregelbunden och snabb puls emellanåt?
  • Känner du igen ett eller flera av dessa symtom: Försämrad fysisk ork, yrsel, svårt att andas, trötthet och svaghet, ont i bröstet, svimning?

Upplever du emellanåt (hjärtsvikt):

  • Trötthet och mindre ork?
  • Lätt blir andfådd?
  • Har svullna anklar och ben?
  • Har ont i magen och kanske svårt att äta?
  • Har hjärtklappning?
  • Har svårt att sova plant?
  • Ofta behöver gå upp och kissa på natten?
Luftvägssjukdom

Upplever du emellanåt att (​KOL​): 

  • Du blir andfådd när du anstränger dig? 
  • Känner du dig hindrad i rörelser i vardagen (t ex bära kassar/gå upp för backar)
  • Du känner dig trött och orkar mindre?
  • Du behöver allt oftare hosta upp slem? 
  • Du har väsande, rosslande eller pipande andning, särskilt vid ansträngning?
  • Du får ofta infektioner i luftvägarna?
  • Du går ner i vikt och får svullna fötter?

​Upplever du emellanåt att du (​Astma​):

  • Får attacker av andnöd, det vill säga att det är tungt att andas? ​
  • Andas med ett pipande och väsande ljud? ​
  • Blir andfådd vid förkylning eller vid kallt väderomslag eller vid pollensäsong?
  • Har långvarig hosta, ofta på natten, som du inte kan hitta någon förklaring till? ​
  • Får andnöd och hostar när du anstränger dig fysiskt, till exempel när du motionerar?

Frågor ställs för att fånga upp riskfaktorer för cancer

  • Gör det ont eller känns konstigt/går trögt när du äter?
  • Har du blivit hes/fått hosta?
  • Har du återkommande kräkningar?
  • Har du gått ner i vikt?
  • Har du känt någon knöl någonstans på kroppen?
  • Har du någon hudförändring med avvikande utseende eller sår som inte läker?
  • Har du känt dig onormalt trött senaste tiden?
  • Har du ont någonstans där du inte har haft ont förut?
  • Har du svårt att kissa eller gör det ont när du kissar
  • Har du haft någon avvikande färg på avföring eller urin?

Till kvinnor

  • Har du känt någon knöl/förhårdnad i brösten?
  • Har du varit på mammografi?
  • Har du varit och tagit gynekologiskt cellprov?

Till män som fyllt 65

●  Har du varit på ultraljudssscreening av aorta?

Bedömning och handläggning

Gör en sammanvägd klinisk värdering av fynd i hälsokontrollen. Om man misstänker eller konstaterar fysisk sjukdom görs en bedömning om individen ska följas upp i primärvård eller annan specialiserad vård. Hänvisa till tandvården om individen inte har någon aktuell kontakt där. Överväg intyg för F-tandvård och/eller N-tandvård om kommunens hälso-och sjukvård och/eller socialtjänst inte är inkopplad.

Erbjud