filtrera innehåll

filtrera innehåll

Depression och ångestsyndrom

1. Nivå och process

arrow down

Individer med depression och ångestsyndrom kan få behandling av flera utförare inom hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

Depression hos barn och unga

Barn och unga med symtom på depression behandlas hos första linjen eller i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. En första kartläggning görs hos första linjen. Där kartläggs symtom, psykosociala stressorer, funktionsnivå, suicidrisk, ärftlighet, möjlighet att gå i skolan och de faktorer som gör att depressionen upprätthålls. Första linjen ska få rådgivning av BUP i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. 

För barn och unga med mild till måttlig depression kan psykosocial basbehandling räcka för att depressionen ska upphöra. När det inte räcker eller inte ger tillräcklig effekt ska första linjen remittera barnet eller ungdomen till BUP. I de fall första linjen bedömer att barn och unga har behov av medicinering ska de remitteras till BUP. Barn och unga med svår depression som har påtaglig suicidrisk, allvarlig funktionsnedsättning eller psykotiska symtom ska få behandling hos BUP.

Ångestsyndrom hos barn och unga

Barn och unga med ångestsyndrom blir behandlade hos första linjen eller i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Barn och unga med milda till måttliga ångestsyndrom blir behandlade hos första linjen. Om insatserna inte hjälper eller om de bedöms ha behov av medicinering ska de bli remitterade till BUP. När barn och unga bedöms ha medelsvår till svår ångest eller komplicerade fall med exempelvis psykiatrisk samsjuklighet som depression, neuropsykiatri eller utåtagerande beteende ska de blir behandlade inom BUP. 

Depression hos vuxna

De flesta vuxna med depressionssymtom behandlas inom primärvården. Där är läkare ansvariga för att göra en primär bedömning, diagnostisera patienten och välja behandling. Primärvården ska få rådgivning av specialistpsykiatrin i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. Vuxna med svår depression som har påtaglig suicidrisk, allvarlig funktionsnedsättning eller psykotiska symtom ska få behandling inom specialistpsykiatrin. De patienter som behöver psykoterapeutisk behandling ska få behandling av psykolog eller leg. psykoterapeut med kompetens i aktuell terapimetod, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) och kompetens i aktuell terapimetod under kvalificerad handledning.

Ångestsyndrom hos vuxna

De flesta vuxna med ångestsyndrom behandlas inom primärvården. Där är läkare ansvariga för att göra en primär bedömning, diagnostisera patienten och välja behandling. Primärvården ska få rådgivning av specialistpsykiatrin i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. De patienter som behöver psykoterapeutisk behandling ska få behandling av psykolog eller leg. psykoterapeut med kompetens i aktuell terapimetod, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) och kompetens i aktuell terapimetod under kvalificerad handledning.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression
Inget innehåll matchar dina valda filter.

2. Om tillståndet

arrow down

Depression är ett tillstånd med sänkt stämningsläge (nedstämdhet), nedsatt kognition (tankeförmåga) och funktionsförmåga.

Sammanfattning

Egentlig depression är ett tillstånd med sänkt stämningsläge, minskad förmåga till känslomässigt engagemang, nedsatt tankeförmåga och funktionsförmåga.

Depressionen kan ha olika svårighetsgrader och ursprung. Här ryms både svår depressionssjukdom och lindrigare tillstånd på gränsen till normala livskriser. 

Symtombilden omfattar både kroppsliga och psykiska symtom. Kognitiv störning (till exempel koncentrationssvårigheter, minnesstörning eller ökad uttröttbarhet) är ofta framträdande och psykomotorisk hämning är vanligt (till exempel röra sig eller tala långsammare, nedsatt reaktionsförmåga, svårt att klä på sig eller ta sig ur sängen). Andra vanligt förekommande symtom är:

  • känsla av värdelöshet
  • skuldkänslor, ältande
  • sömnstörningar
  • agitation, stark oro eller upprördhet. 
  • livsleda och självmordstankar (vid svårare tillstånd)
  • nedsatt eller ökad aptit
  • nedsatt libido
  • anhedoni.

Depression orsakar sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. Svår depression kan leda till självmordsförsök och självmord.

Det är inte ovanligt med fler än en depressionsepisod under livet. Återkommande depression innebär ett eller flera återinsjuknanden (recidiv) efter en första depression. Episoderna blir ofta djupare, långvarigare och tätare ju fler depressioner man går igenom. Vid tidig debutålder är risken för återinsjuknande högre. Återkommande depressioner kan vara del av bipolär sjukdom. 

Dystymi är en ihållande depression med nedstämdhet de flesta av dagarna under minst två år. De vanligaste symtomen är aptitstörning, sömnstörning, brist på energi, låg självkänsla, koncentrationssvårigheter och känsla av hopplöshet.

Förekomst

Depression tillhör de stora folksjukdomarna världen över och är en av de ledande orsakerna till ohälsa och funktionsnedsättning. Enligt befolkningsundersökningar drabbas minst 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män någon gång under sin livstid av en behandlingskrävande depression. Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har pågående depression uppskattas till cirka 5–8 procent.

Samsjuklighet

Vanlig samsjuklighet är 

  • adhd
  • alkoholberoende
  • bipolär sjukdom
  • emotionellt instabil personlighetsstörning
  • kroppslig sjukdom (t.e.x. stroke)
  • ångestsyndrom.
Riskfaktorer
  • Ärftlighet
    Egentliga depressioner har en tydlig genetisk komponent.
  • Kön
    Kvinnor drabbas oftare av depression än män.
  • Långvarig stress
    Kan vara orsakad av olika livshändelser av privat och arbetstrelaterad natur. 
  • Annan kroppslig eller psykisk sjukdom
    T.ex. ångesttillstånd, personlighetsstörning, kroniska smärttillstånd, kroppslig sjukdom (t.ex. stroke) och adhd.
  • Läkemedel
    T.ex. betablockare, kalciumantagonister, systemisk kortisonbehandling, interferon och bensodiazepiner.
  • Skadligt substansbruk
    Användning av både alkohol och cannabis ökar risken för depression.
  • Sömnbrist
    Sömnstörning kan förvärra depression och ökar risken för suicid vid depression.
Risk för återinsjuknande

Risken för återinsjuknande i nya depressiva episoder är stor. Återfallsförebyggande behandling minskar risken för återinsjuknande men trots detta är recidiv vanligt.

Behandling och stöd

För depression finns effektiv behandling. Vilken behandling man väljer beror främst på hur allvarlig depressionen är. Vid lätt depression kan det räcka med stödkontakt, självhjälpsråd och uppföljning. Vid medelsvår till svår depression krävs ofta farmakologiska, psykologiska, eller andra behandlingsinsatser var för sig eller i kombination.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) innebär en överdriven rädsla och ångest för många olika situationer, ofta tillsammans med ett undvikandebeteende.

Sammanfattning

Generaliserat ångestsyndrom (Generalized Anxiety Disorder, GAD) kännetecknas av en överdriven rädsla, ängslighet och oro som är svår att kontrollera och som för den drabbade finns närvarande under en stor del av tiden och i många olika situationer. Karakteristiskt för tillståndet är en känsla av olust, oro, rädsla, negativa känslor och kroppsliga signaler för fara. Reaktionerna kan vara mycket starka och utlösas av få och avgränsade situationer, eller vara mindre intensiva men uppkomma i många vardagliga situationer. 

Personer med generaliserat ångestsyndrom har oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. De drabbade upplever ofta en rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka. Man har också svårigheter inför alla förändringar. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. 

Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar

  • ihållande nervositet
  • skakningar
  • muskulär spänning
  • svettningar
  • svimningskänsla
  • hjärtklappning
  • yrsel
  • oro i magen.

Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har ofta sin oro knuten till sociala relationer och prestationer i skolan.

Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, skola och att fungera socialt. De orsakar sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar med undvikandebeteende. För att ställa diagnos behöver symtomen ha funnits under minst sex månader, men i praktiken brukar personer med diagnosen ha dessa symtom under många år. 

Förekomst

Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har GAD är 2,8–6,2 procent och tillståndet är 1,7–1,8 gånger vanligare hos kvinnor än hos män. De flesta har ett livslångt lidande och många får aldrig diagnosen. Man vet inte exakt vad som orsakar generellt ångestsyndrom, men såväl ärftlighet som tidiga omgivningsfaktorer har betydelse.

Samsjuklighet

Vissa patienter med diagnosen kan också uppfylla kriterier för andra ångestsyndrom, depression och personlighetssyndrom. 

Riskfaktorer

En tredjedel av risken att utveckla GAD anses förklaras av ärftlighet. I psykologiska förklaringsmodeller pekar man på tidiga upplevelser av trauma, tidiga förluster och otrygg anknytning som möjliga riskfaktorer.

Behandling och stöd

Både psykologisk behandling och läkemedel kan vara effektiva för att mildra symtomen vid GAD. Tillståndet kan emellertid vara svårbehandlat och ofta får individen leva med en viss nivå av ökad ångest.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Paniksyndrom är återkommande panikattacker i kombination med beteendeförändring eller undvikande av vissa platser eller situationer. Många lider samtidigt av agorafobi.

Sammanfattning

Paniksyndrom är panikattacker i kombination med en följande beteendeförändring eller ett undvikande av platser och/eller situationer där man tror man kan få nya attacker. Minst en panikattack ska ha uppträtt spontant och oväntat för att man ska ställa diagnosen.

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommen upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan som oftast kulminerar inom 10–15 minuter. Nattliga panikattacker förekommer. Panikattacker ger fysiska och/eller mentala symtom som

  • yrsel
  • hjärtklappning
  • obehagskänsla i bröstet
  • svimningsattacker
  • svårigheter att andas
  • förlorad verklighetskänsla
  • rädsla att bli galen.

Symtomen tolkas ofta av den som drabbas som kroppslig sjukdom och gör att många som drabbas söker akut vård, och panikattacker identifieras därför ofta i akutsjukvården.

Den beteendeförändring som uppstår till följd av attackerna kan handla om att undvika beteenden som förknippas med attackerna, till exempel fysisk aktivitet som kan ge förhöjd puls. Agorafobi innebär en uttalad rädsla eller ångest inför att befinna sig på flera olika platser. Ofta är det offentliga platser (t ex kollektivtrafik, trängsel, trånga utrymmen etc) där upplevelsen är att det är svårt att ta sig därifrån eller att det inte går att få hjälp ifall ångest eller andra genanta symtom skulle uppstå. Agorafobi är vanligt tillsammans med paniksyndrom men förekommer också enskilt.

Isolerade panikattacker förekommer vid andra psykiatriska tillstånd, som depression och andra ångestsyndrom, och är vanligt vid depression. Att exempelvis utsätta sig för en social situation vid social ångest kan utlösa en panikattack. För att ställa diagnosen paniksyndrom krävs dock att minst en av attackerna har uppkommit helt spontant och oväntat.

Paniksyndrom kan leda till stor funktionsnedsättning, till exempel i form av undvikande av ett stort antal olika situationer och oro för att utveckla nya attacker. 

Förekomst

Paniksyndrom är ett vanligt tillstånd som är plågsamt för den drabbade och leder ofta till undvikandebeteende. Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har paniksyndrom uppskattas till är 1,6–5,2 procent och är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Vanligen debuterar paniksyndrom i ungdomen eller i vuxen ålder. Barn och unga som drabbas är färre än 0,4 procent före 14 års ålder och cirka 2 procent i sena tonåren.

Samsjuklighet

Personer med paniksyndrom löper ökad risk att utveckla depression, andra ångestsyndrom och alkoholberoende. 

Riskfaktorer

Faktorer som ökar risken för att få en panikattack (och sedemera paniksyndromdiagnos):

  • Ärftlighet
    Förälder som lider av ångestsyndrom, depression eller av bipolär sjukdom.
  • Andningssvårigheter
    Astma, antingen egen eller hos någon i familjen.
  • Traumatiska upplevelser
    Traumatiska upplevelser och/eller långvarig separation under barndom och uppväxt.
  • Stress
    Ökad stress månaden innan den första panikattacken.
  • Rökning
Behandling och stöd

Både psykologisk behandling med till exempel KBT och antidepressiva läkemedel har god effekt vid paniksyndrom. De flesta individer blir botade eller klart förbättrade. Det är viktigt att behandla tillståndet tidigt eftersom det innebär ett stort lidande och kan leda till långvarig funktionsnedsättning.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Panikångest

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är en förlängd stressreaktion efter en traumatisk händelse.

Sammanfattning

Posttraumatiskt stressyndrom (Post-Traumatic Stress Disorder, PTSD) innebär en förlängd stressreaktion och beteendeförändring efter kraftigt omskakande, vanligtvis livshotande händelser som är avgränsade i tid och som får till följd att personen fungerar klart sämre efter händelsen än innan.

Efter påfrestande och potentiellt traumatiska händelser såsom naturkatastrofer, olyckor, våldshändelser, sexuella övergrepp, tortyr eller fysisk misshandel utvecklar många personer en akut, övergående stressreaktion. Om besvären håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan en del av dessa personer utveckla PTSD. 

Cirka tio procent av de som blivit exponerade för potentiellt traumatisk händelse uppvisar symtom av sådan svårighetsgrad och grad av funktionsbegränsning att diagnosen PTSD ställs. Det kan uppkomma när som helst efter traumat, men i de flesta fall inom några månader. 

Livskvaliteten blir tydligt påverkad av PTSD och även funktions- och aktivitetsförmågan. Det leder till begränsningar för individen i skolan, arbetslivet och privat. 

Obehandlat kan PTSD föreligga kroniskt och livslångt. För barn och unga kan tillståndet leda till svårigheter som sträcker sig upp i vuxen ålder med ökad risk för suicidförsök, depression, dissociation, missbruk och behov av sjukhusvård.

Förutom förekomst av traumatisk händelse innefattar PTSD fyra symtomkomplex:

  1. Påträngande symtom – återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnesbilder, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid påminnelser av traumat.
  2. Undvikande – av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck.
  3. Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning, t.ex. depression, självanklagelser eller känsla av skam/skuld.
  4. Överspändhet i form av till exempel lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller självskadebeteende.
Förekomst

Förekomsten av PTSD bland barn och ungdomar varierar enligt studier men har generellt legat lägre än för vuxna. Risken att drabbas är uppskattad till 1,5–5 procent hos ungdomar och ca 5 procent hos vuxna.

Samsjuklighet

PTSD medför också förhöjd risk för utveckling av annan psykiatrisk problematik, framförallt övriga ångesttillstånd, alkohol- och drogproblem samt psykossjukdom. Det finns en ökad risk för självmord.

Riskfaktorer

Typ av trauma påverkar risken att utveckla PTSD. Högst risk har personer som utsatts för avsiktligt våld: våldtäkt, tortyr, deltagit i strid, fångenskap och etniska rensningar. Lägre risk har personer som utsatts för olyckor och naturkatastrofer.

Faktorer som kan öka risken för PTSD efter traumatiska händelser: 

  • personlighetsrelaterad sårbarhet t.ex. psykiatrisk sjuklighet
  • typ av trauma och graden av hot som personen upplever under traumat
  • låg socioekonomisk status, brist på psykosocialt stöd
  • kulturell stigma
  • avsaknad av trygghet och omsorg från omgivningen
  • upprepat trauma.
Behandling och stöd

Behandling vid PTSD består av psykologisk behandling och läkemedel. Många individer blir hjälpta av behandling men många har kvarstående symtom och funktionsnedsättning och behöver långvarig psykiatrisk hjälp.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: PTSD

Social ångest innebär överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer.

Sammanfattning

Social ångest innebär en överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer som gör att individen ofta undviker situationer där hen riskerar att känna sig granskad eller bortgjord, eller genomlider dem med kraftig ångest eller obehag. Många söker inte hjälp, men om man gör det är det ofta många år efter symtomdebut. 

Individer med social ångest drabbas av ångest i de sociala situationer där de står i centrum för uppmärksamhet och där de riskerar att bli granskade eller känna sig bortgjorda. Det kan vara vardagliga situationer som till exempel att prata, äta eller skriva inför andra. Eftersom de situationerna då undviks kan den sociala ångesten begränsa individens livskvalitet, funktionsförmåga och leda till aktivitetsbegränsningar.

Social ångest debuterar ofta under skolåldern och det är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar. En tidig debut av social ångest kan leda till svårigheter i skolan och påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen exempelvis vad gäller utbildning, arbete och möjligheterna att bilda familj etc. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd och att tillståndet blir långvarigt. 

Det finns två huvudtyper av situationer som undviks:

  • Sociala situationer
    T.ex. att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter.
  • Prestationsbaserade situationer
    T.ex. att hålla föredrag, prestera i smågrupp eller arbeta medan någon ser på. 

Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom som huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna.

Säkerhetsbeteenden som vidmakthåller ångesten

Personer med social ångest utvecklar ofta undvikandebeteenden och så kallade säkerhetsbeteenden för att undvika ångest. Det kan till exempel vara att älta tidigare händelser, undvika ögonkontakt och repetera in konversationer på förhand. Dessa beteenden kan ge tillfällig lindring, men bidrar till att vidmakthålla ångesten.

Förekomst

Social ångest förekommer hos 10–15 procent av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Tillståndet kan vara självläkande, men nära hälften av alla som drabbas lider av det i många år utan behandling.

Samsjuklighet

Social ångest medför förhöjd risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och beroendeproblematik. 

Riskfaktorer

Ärftliga faktorer bidrar till utveckling av social ångest, även ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Miljöfaktorer (till exempel mobbning, otrygg hemmiljö) kan öka risken för att utveckla och vidmakthålla social ångest. 

Behandling och stöd

Behandling vid social ångest har ofta god effekt. Effektiva metoder är KBT (kognitiv beteendeterapi) och läkemedelsbehandling.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Social ångest

Tvångssyndrom (OCD) är tidskrävande och funktionsnedsättande tvångstankar och/eller tvångshandlingar.

Sammanfattning

Tvångssyndrom (Obsessive Compulsive Disorder, OCD) innebär tidskrävande och funktionsnedsättande tvångstankar och/eller tvångshandlingar.

Tvångstankar

Tvångstankar är återkommande påträngande och ofrivilliga tankar, bilder eller impulser. Det kan röra sig om en känsla av att vara smutsig, förorenad eller ha baciller, eller en rädsla att smitta andra. Det kan också vara rädsla för att fullfölja någon impuls fast man inte vill, till exempel skada någon annan eller vara ansvarig för att något blir fel.

Tvångshandlingar

Tvångshandlingar är beteenden som utförs repetitivt för att minska obehaget framkallat av tvångstankar, för att neutralisera dem eller förhindra att någon katastrof inträffar. Tvångshandlingar kan vara fysiska men också mentala, till exempel att upprepa ramsor i tankarna.

Tillståndet är tidskrävande och orsakar sänkt livskvalitet med ett sämre fungerande vardagsliv, yrkesliv eller sämre sociala relationer. Det kan också leda till allvarlig funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. Tvångssyndrom debuterar vanligtvis under barndom, ungdom eller tidig vuxen ålder. Ett kroniskt förlopp är vanligt. Det är vanligt att personer med tvångssyndrom inte söker hjälp för sina symtom.

Förekomst

Tvångssyndrom debuterar vanligtvis under barndom, ungdom eller tidig vuxen ålder och drabbar ca 2 procent av befolkningen. Utan behandling är tvångssyndrom ofta ett kroniskt tillstånd som varierar i svårighetsgrad under livet. 40 procent av dem som debuterar under barndomen eller tonåren kan uppleva en remission före de tidiga vuxenåren.

Samsjuklighet

Vanlig samsjuklighet är ångesttillstånd, personlighetssyndrom, neuropsykiatriska tillstånd och depression.

Riskfaktorer

Orsaken till tvångssyndrom är okänd men är sannolikt en blandning av genetiska faktorer och miljö. Orsaken är i det individuella fallet oftast inte möjlig att fastställa. Risken att drabbas ökar om man har nära släktingar som är drabbade, särskilt vad gäller tvångssymtom hos barn. Sent insjuknande i tvångssyndrom föregås ofta av somatisk eller psykisk påfrestning.

Behandling och stöd

KBT med exponering och responsprevention (ERP) är förstahandsval av behandling för vuxna, i andra hand ges läkemedelsbehandling.

Kontaminationstvång

Rädsla för förorening eller smitta, vilket kan leda till överdriven personlig hygien såsom handtvätt, och städning.

Kontrolltvång

Rädsla för att orsaka till exempel eldsvåda eller inbrott genom oaktsamhet, vilket leder till överdrivna kontroller.

Förbjudna tankar

Rädsla för att vilja skada andra genom vara våldsam eller sexuellt våldsam, eller göra andra olämpliga saker.

Magiskt tänkande

Att förhindra olycka för sig själv eller andra genom ramsor, böner eller andra ritualer.

Räknetvång

Aktiviteter räknas enligt vissa regler, eller symmetritvång där föremål eller aktiviteter måste vara symmetriska.

Dysmorfofobi

Överdriven oro och upptagenhet vid en eller flera upplevda defekter i utseendet, vilket kan leda till överdriven spegling, sminkning, kamouflerande av defekten, undvikande av olika situationer och kosmetisk kirurgi.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)
Inget innehåll matchar dina valda filter.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Tidiga tecken som skolpersonal kan uppmärksamma är oro, rädsla och nedstämdhet. Tecknen skiljer sig åt mellan olika åldrar.

Målgrupp eller situation

Elever från förskola till gymnasium.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens kunskapssammanfattningar Ledsna barn och Blyga och ängsliga barn, om att tidigt upptäcka och sätta in insatser för barn och unga med psykisk ohälsa.

Folkhälsomyndighetens rapport Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn, om sambandet mellan lindriga psykiska symtom hos barn och ökad risk att drabbas av svårare psykiska besvär som vuxen.

Kompetenskrav

Personal i förskola och skola.

Sammanfattning

Nästan alla barn och ungdomar är oroliga och rädda i perioder i livet. Men när oron, rädslan eller nedstämdheten blir oproportionerlig kan det vara tidiga tecken på depression eller ångestsyndrom. Det kan handla om sänkta skolprestationer, skolfrånvaro, magont, ett avvikande beteende eller att hen drar sig undan sina kompisar. 

Elevernas beteenden ska alltid ses i relation till deras personliga egenskaper. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos vissa kan vara normalt beteende hos andra. 

Värdera alltid elevens beteende i förhållande till:

  • situationen
  • ålder
  • om det är ihållande under en längre tid 
  • elevens vanliga fungerande
  • förändringar som verkar komma relativt plötsligt.

Genomförande

Oro, rädsla och nedstämdhet visar sig på olika sätt i olika åldrar. När oron, rädslan eller nedstämdheten blir så intensiv att det påverkar elevens sätt att leva och hantera sin vardag kan det vara tecken på depression eller ångest.

  • Hjärtat slår hårdare och/eller fortare än vanligt.
  • Det är svårt att andas eller man känner sig yr.
  • Känns som en klump i magen eller tyngd över bröstet.
  • Svettningar eller att man känner sig kall eller varm inuti kroppen.
  • Torrhet i munnen, blir kissnödig eller dålig i magen.
  • Stickningar eller domningar i händer och fötter.
  • Känner sig darrig, skakig eller svag i musklerna.
  • Tror att man håller på att svimma eller dö.

Hos förskolebarn är tecknen oftast att de

  • har minskad aptit 
  • inte vill sova själva, har svårt att somna och att somna om
  • inte växer som de ska
  • blir tillbakadragna och ibland likgiltiga
  • bråkar
  • är ledsna
  • vill inte leka med andra barn
  • drar sig undan eller inte vill delta i gemensamma aktiviteter
  • visar starkt motstånd mot att vistas i vissa miljöer t.ex. gå ut på gården
  • har otäcka fantasier och drömmar
  • visar överdriven oro för eget eller närståendes välbefinnande, vill ha försäkran
  • visar överdriven ängslighet kopplad till vad som ska hända eller när
  • har stort kontrollbehov t.ex. i form av orimliga krav på omgivningen eller ständiga påpekanden om att andra gör fel
  • har svårt att släpa föräldrarna
  • har tvångstankar eller -beteenden och ritualer
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Hos elever i låg- och mellanstadie är tecknen oftast att de

  • har minskad aptit
  • har diffusa kroppsliga symtom som illamående, ont i huvudet, magen eller nacken
  • blir mer klängiga 
  • är aggressiva och och får utbrott
  • drar sig undan eller inte vill delta i gemensamma aktiviteter
  • starkt motstånd mot att vistas i vissa miljöer, t.ex. gå ut på rasten
  • saknar kompisar i skolan
  • är ovanligt trött 
  • har svårt att koncentrera sig
  • lätt blir irriterade
  • ofta blir ledsna
  • visar överdriven oro för eget eller närståendes välbefinnande, vill ha försäkran
  • visar överdriven ängslighet kopplad till vad som ska hända eller när
  • har stort kontrollbehov t.ex. i form av orimliga krav på omgivningen eller ständiga påpekanden om att andra gör fel
  • oroar sig för att göra fel och samtidigt har höga krav på sig själv
  • har svårt att vistas i aulan eller att åka buss
  • tvångstankar, tvångshandlingar och ritualer
  • tvättar sig överdrivet, har nariga och torra händer
  • funderar på livets mening och om det är värt att leva
  • har självdestruktivt beteende, skärsår, brännskador eller liknande
  • skolfrånvaro
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Hos tonåringar är tecknen oftast att de

  • har minskad eller ökad aptit, viktökning eller viktminskning, eller svårt att äta tillsammans med andra
  • har minskad lust att göra saker som man annars tycker om
  • lättare blir irriterade
  • svårt att sova eller ett ökat sömnbehov
  • är ovanligt trötta eller har brist på energi
  • har svårt att komma ihåg saker
  • har låg självkänsla
  • har svårt att ta beslut eller välja
  • har svårt att ta itu med vardagliga aktiviteter
  • drar sig undan, isolerar sig socialt 
  • har svårt att koncentrera sig
  • tvångstankar, tvångshandlingar och ritualer
  • tvättar sig överdrivet, har nariga och torra händer
  • har en känsla av hopplöshet
  • har en pessimistisk framtidssyn
  • funderar på livets mening och om det är värt att leva
  • har skuldkänslor
  • oroar sig för att göra fel och samtidigt har höga krav på sig själv
  • skolfrånvaro
  • har förändrat beteende avseende hygien och utseende
  • trotsar och har ett utåtagerande beteende
  • snattar, missbrukar eller självskadar
  • har svårt att vistas i aulan eller att åka buss
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Uppföljning

Läs mer om att hantera tidiga tecken.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Specialpedagog
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

All personal ska informera ansvarig pedagog om en elev visar tecken på psykisk ohälsa. Ansvarig pedagog bör i sin tur informera rektor och vårdnadshavare.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar från förskola till gymnasium som visat på tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Skolverkets kunskapsöversikt “Hälsa för lärande – lärande för hälsa” och Vetenskapsrådets rapport “Kunskap om hälsa och lärande” visar på det dubbelriktade sambandet mellan hälsa och lärande.

Socialstyrelsens rapport “Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna” pekar på konsekvenserna av tidig psykisk ohälsa.

Kompetenskrav

All personal i skolan kan upptäcka tecken på psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Sammanfattning

När man uppmärksammat något som kan vara tidiga tecken på psykisk ohälsa hos en elev ska man informera ansvarig pedagog, rektor och vårdnadshavare.

Avvikelser i barns vanliga beteende kan vara enklare att identifiera i skolans sammanhang. Det förutsätter dock vuxnas närvaro i skolans olika miljöer, kännedom om elevernas vanliga fungerande, goda relationer och en systematisk hantering.

Genomförande

Att uppmärksamma och hantera tidiga tecken på psykisk ohälsa förutsätter att personal i skolan både har kunskap om tidiga tecken och god kännedom om elevernas vanliga fungerande. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos vissa barn kan förekomma normalt hos andra. 

Det är med andra ord viktigt att barns beteenden och uttryck ses i relation till deras sammanhang och personliga egenskaper. Ett barn som vanligtvis är utåtriktad och plötsligt börjar dra sig undan visar på ett avvikande beteende medan ett barn med introvert personlighetstyp som drar sig undan i en rörig miljö visar på ett naturligt beteende. 

Trygga relationer och en trygg miljö är en förutsättning för upptäckt

Trygga och omsorgsfulla relationer och en trygg miljö är grunden för att identifiera tidiga tecken på psykisk ohälsa i skolan. Det är troligare att eleverna vänder sig till de vuxna med sina problem om de känner att de vuxna tar problemen på allvar och vill hjälpa till. I trygga miljöer beter de sig som vanligt vilket gör det enklare att identifiera avvikelser och tecken på psykisk ohälsa. Tecken som oro, utanförskap och stress visar sig oftare på rasterna medan tecken på koncentrationssvårigheter blir mera uppenbara under lektionstid. Därför är det också viktigt att det finns vuxna i alla miljöer i skolan och inte bara i klassrummet.

Vad gör jag om jag uppmärksammar något hos en elev som kan vara tecken på psykisk ohälsa? 

Du som uppmärksammar tecken på psykisk ohälsa bör:

  • Prata med barnet och vara nyfiken. Undvik värderande frågor som ”Varför sitter du själv?” Fråga hellre ”Vad gör du för dig idag?” eller ”Har du sett att X och Y leker kurragömma?”
  • Börja med att undersöka om orsakerna till det du sett finns i det sammanhang barnet befinner sig i. Har något hänt som kan vara anledningen?
  • Om du inte är ansvarig personal för eleven bör du tidigt informera den ansvariga om det du har uppmärksammat. Hen har i sin tur ansvar för att följa upp informationen. 

Du som är ansvarig personal bör:

  • Följa samma punkter som ovan om du själv har uppmärksammat tecken
  • Fråga dina kollegor om de lagt märke till några förändringar hos barnet innan du delar med dig av den information du har. Ledande frågor riskerar att påverka svaren 
  • Informera vårdnadshavarna om det du har uppmärksammat och fråga om deras tankar. Vårdnadshavarna är de som är ytterst ansvariga för barnets hälsa och välbefinnande och bör få all den information som de behöver för att kunna fullfölja det ansvaret. Undantag görs om du misstänker att barnet far illa i hemmet
  • Om du har en oro för att barnet far illa i hemmet är du som förskole- eller skolpersonal skyldig att anmäla det till socialtjänsten
  • Rådgör med elevhälsan. Där kan du få tips och råd om bemötande och anpassningar i lärmiljön 
  • Informera rektor om det du har uppmärksammat. Rektorn är ytterst ansvarig för alla elevers utveckling, trygghet och trivsel i skolan.
Elevhälsans och rektors ansvar

Elevhälsans personal kan i samband med olika typer av insatser eller via information från övrig personal få kännedom om sådant som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos en elev. I sådana fall bör vårdnadshavare informeras. Elevhälsans personal kan och bör stötta vårdnadshavare med att vid behov söka professionell hjälp inom vården. Föräldrar kan alltid själva söka vård för sitt barn, men om svårigheterna har uppmärksammats i skolmiljön kan en remiss till sjukvården underlätta kontakten.

Såväl rektor som ansvarig lärare bör informeras om sådant som har betydelse för barnets situation och behov av stöd i skolan. Eftersom elevhälsans medicinska insats (t.ex. skolläkare och skolsköterska) hör till en annan gren än skolans övriga verksamhet kan information inte överföras till skolan utan vårdnadshavares medgivande. Det är dock nödvändigt att information som är avgörande för att barnet ska få det stöd hen är i behov av i skolan når de ansvariga. Det finns i lagstiftningen ett undantag som möjliggör den överföringen av information utan vårdnadshavares medgivande om det är nödvändigt.

Uppföljning

Ansvarig pedagog bör kontinuerlig följa upp eventuella stödinsatser som satts in och göra en bedömning av behov av fortsatta eller nya åtgärder. Ansvarig pedagog bör också på nytt uppmärksamma vårdnadshavare och rektor om hen anser att elevens svårigheter kvarstår över tid.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Kurator, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Att upptäcka tecken på oro, rädsla och nedstämdhet tidigt hos barn och ungdomar kan göra att bara mindre anpassningar behövs för att underlätta och förbättra måendet.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Tidiga tecken på oro, rädsla och nedstämdhet hos barn och ungdomar:

  • är rädd, ångestfylld eller irritabel under en längre period (flera månader)
  • går tillbaka i utvecklingen eller står still (gäller i synnerhet små barn)
  • börjar sammanhang eller aktiviteter hen tidigare deltagit i
  • utvecklar problematiska eller utåtagerande beteenden, är aggressiv eller agerar destruktivt
  • söker återkommande för somatiska besvär som inte har kroppslig orsak
  • har svårt att sova
  • upplever separationssvårigheter
  • visar sämre resultat i skolan
  • minskar sitt umgänge med kompisar
  • förändras eller försämras i allmäntillståndet
  • uttrycker ängslan, till exempel genom kraftig gråt
  • har tvångstankar eller tvångshandlingar
  • är upptagen av rädsla eller fobier.

Genomförande

När man upptäcker tecken på oro, rädsla och nedstämdhet hos barn och ungdomar är det viktigt att göra en bred kartläggning och även fråga efter närståendes upplevelser av barnets eller ungdomens mående. Oro är en normal del av livet men om ångesten påverkar förmågan att fungera och livskvaliteten, måste man försöka åtgärda problemet så att inte barnet eller ungdomen påverkas i sin utveckling.

Om problemen är hanterbara och kan betraktas som normala kan det räcka med stöd och anpassning i t.ex. skolmiljön eller hemma. Men om problem påverkar funktionsförmågan avsevärt genom till exempel försämrade skolresultat, att barnet eller ungdomen undviker fritidsaktiviteter eller isolerar sig bör man ta  kontakt med skolläkare, primärvård eller BUP som kan göra en initial kartläggning och vid behov lotsa vidare till diagnostisk utredning och eventuell inleda behandling.

Möjliga utlösande eller vidmakthållande orsaker:

  • Psykosocial stress som t.ex. separation i familjen, sviktande omsorg från föräldrarna eller mobbning. 
  • Somatiska sjukdomar som har psykiatriska symtom. En medicinsk utredning bör därför alltid göras.
  • Missbruk av alkohol eller droger.

I barns och ungdomars normala utveckling ingår delar som inte ska tolkas som oro, rädsla eller nedstämdhet.

  • 5–6 år: förstår mer om världen och kan uppleva att faror finns överallt, kan vara oroande och göra att barnet vill vara nära föräldern på natten och drömmer mardrömmar.
  • 6–7 år: utvecklar abstrakt tänkande, kan känna stark rädsla för vissa situationer eller föremål som tex. mörker, åska eller vissa djur, känna sig blyga för situationer med nya människor t.ex. kalas, badhus eller annat. Magiskt tänkande är också vanligt som att påverka händelser och personer med sina egna tankar. Det är också vanligt utföra vissa saker i en viss ordning, många gånger och på exakt samma sätt.
  • 8–9 år: vanligt att barn funderar på de stora livsfrågorna och vill få grepp om tillvaron. Barnet kan försöka att på olika sätt kontrollera det okända genom att upprepa ett beteende många gånger och på exakt samma sätt, t.ex. inte gå på skarvar i trottoaren eller inte vilja slänga saker, ens skräp. Vanligt att barn blir rädda för mörker och för att vara ensamma, kan plötsligt vilja sova i föräldrarnas säng.
  • 13–18 år: blir mer medveten om tillvarons och de egna begränsningar, vilket leder till sjunkande självkänsla och en pessimistisk livssyn i perioder.

Märkning

  • Utförare: Somatisk akutvård, Somatisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Tidig upptäckt förkortar tiden med obehandlad sjukdom, minskar lidande, sjukfrånvaro och risk för suicid och individen kan snabbare hänvisas till rätt vårdinstans.

Sammanfattning

Lättare oro och nedstämdhet, ofta i samband med stress eller andra negativa livshändelser är normalt och kräver inte vård. Men om symtomen blir så allvarliga så att individens normala liv påverkas väsentligt kan hen behöva vård. Bedömer man att tecknen är allvarliga så ska man hänvisa till vårdcentral eller specialistpsykiatri där man kan göra en bedömning och inleda eventuell behandling.

Ett signifikant lidande för den enskilde individen och ger försämrad funktion i arbete, studier, socialt och/eller i andra viktiga avseenden. I dessa patientgrupper ses en tydligt ökad risk för suicidhandlingar, vilket gör det prioriterat med snabb upptäckt, tidigt insatt behandling.

Genomförande

Ett eller flera tecken betyder inte att individen har en pågående depression eller ångestsyndrom, men det kan väcka misstankar om psykisk ohälsa.

Tecken på depression kan vara att individen

  • känner sig nedstämd för det mesta
  • har gått upp eller ner i vikt sista tiden
  • pratar mindre än vanligt och svarar långsammare på tilltal
  • har  långsammare ansiktsmimik och rörelsemönstret än vanligt
  • har mycket skuld- eller skamkänslor
  • har tankar på döden eller självmordstankar
  • har svårt att koncentrera sig och svårt att genomföra uppgifter som tidigare gått bra
  • oroar sig mer än vanligt
  • har sömnproblem
  • har minskad sexlust
  • känner sig "avstängd” och inte upplever något som meningsfullt
  • har växlande humör eller är mer irritabel än vanligt
  • har besvärande värk.

Tecken på ångestsyndrom kan vara att individen

  • upplever kroppsliga symtom som t.ex. hjärtklappning, svettning, yrsel
  • drabbas av attacker med intensiv rädsla för att svimma, svårt att andas, klumpkänsla i halsen (panikångest)
  • undviker specifika situationer som ger mycket oro (agorafobi)
  • tvättar eller rengör sig onormalt mycket (tvångshandlingar)
  • uttrycker oro för situationer eller platser på ett överdrivet sätt (generaliserat ångestsyndrom).
Samtal med den som visar tecken på depression eller ångest

I ett samtal med en individ som visar tecken på depression eller ångest ska man tänka på att vara lyhörd och visa empati och respekt. Ta alltid individen på allvar. I samtalet kan man fråga om hen

  • har tankar på döden eller suicid
  • känner sig orolig eller nedstämd
  • har ärftlighet för psykisk ohälsa
  • nyligen har gått igenom en omvälvande livshändelse eller kris
  • missbrukar alkohol eller droger.

Om man bedömer situationen som allvarlig ska man kontakta primärvården eller den psykiatriska specialistvården för en bedömning. Informera individen om möjlighet att kontakta 1177 eller vårdcentral.

Märkning

  • Utförare: Tandvård, Ungdomsmottagning, Individ- och familjeomsorg, Familjecentral, Äldreomsorg, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Med hjälp av Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) kan man identifiera depression hos nyblivna föräldrar.

Målgrupp eller situation

Nyblivna föräldrar.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör identifiera depression med EPDS hos nyförlösta kvinnor (prioritet 3).

Kompetenskrav

Legitimation inom adekvat profession.

Sammanfattning

Det finns stora risker med oupptäckt depression hos nyblivna föräldrar. Depression under denna period av livet riskerar att påverka det nyfödda barnet och relationen mellan förälder och barn negativt. Depression hos nyblivna föräldrar är vanligt och man behöver identifiera detta tillstånd snabbt. 

Edinburgh Postnatal Depression Scale, EPDS, är ett självskattningsformulär med tio frågor som utvecklats för att identifiera depression hos nyförlösta kvinnor. Formuläret erbjuds samtliga nyblivna mödrar inom barnhälsovården då barnet är 6–8 veckor gammalt. 

EPDS är även validerat för partner till den nyblivna mamman och det erbjuds till den icke födande föräldern om tecken på nedstämdhet framkommer vid ett enskilt föräldrasamtal 3–5 månader efter förlossningen.

Genomförande

Eftersom depression efter en förlossning är ett allvarligt tillstånd för både förälder och barn är det viktigt att ta symptom på depression på allvar och skyndsamt sätta in lämpliga åtgärder. Formulärets sensitivitet är något låg, vilket innebär att en grupp nyförlösta med depression riskerar att inte uppmärksammas trots denna screening. Det är därför viktigt att också göra en klinisk bedömning av nyblivna föräldrars mående för att på så vis uppmärksamma eventuella symptom som inte identifierats av formuläret.

Riskfaktorer för depression

Ökad risk för depression efter förlossningen har kvinnor som

  • saknar socialt stöd i sin omgivning
  • lidit av psykisk ohälsa tidigare i livet
  • drabbats av depression efter tidigare förlossningar.
Även partnern till den födande bör uppmärksammas

Även partnern bör uppmärksammas för sin risk att utveckla depression. EPDS är även validerad för nyblivna pappor i Sverige, med samma gränsvärde som för mammor. Men formuläret verkar fånga upp symtom på pappornas stress och oro än symtom på depression. Det bör därför användas selektivt och i kombination med bedömningssamtal. 

Den icke-födande föräldern ska erbjudas ett enskilt föräldrasamtal på BVC då barnet är 3–5 månader. Om tecken på nedstämdhet framkommer vid samtalet erbjuds även denna förälder screening med EPDS.

Uppföljning

Vid utfall på screening med EPDS, eller vid annan indikation på behov av extra insatser på grund av nedstämdhet hos en nybliven förälder, erbjuds som första insats uppföljande stödsamtal hos BHV-sjuksköterska (personcentrerad counselling). Vid lindrig till måttlig depression som är relaterad till förlossning eller föräldraskap erbjuds behandling hos psykolog inom barnhälsovården, i annat fall bör behandling ges på vårdcentral. Vid svår depression rekommenderas remiss till specialistvård.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Förlossningsrädsla kan vara tecken på psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom och behöver behandlas för att minska riskerna för barn och blivande mamma.

Målgrupp eller situation

Gravida med lätt till svår förlossningsrädsla samt förlossningsfobi.

Kunskapsläge

Prevalensen är mycket varierande i olika studier beroende på definition. Antalet studier som har undersökt effekten av psykologisk behandling vid förlossningsrädsla (t.ex. internet-KBT och PDT) är ännu för litet för med säkerhet kunna uttala sig om metodernas effekt.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Förlossningsrädsla kan vara ett symtom på depression, ångestsyndrom eller annan psykisk sjukdom och det finns ett samband mellan tidigare depression hos den gravida och förlossningsrädsla. 

Insatser behöver sättas in så tidigt som möjligt när förlossningsrädsla har identifierats. Att behandla förlossningsrädsla är av vikt inte bara för att minska lidandet hos den gravida kvinnan. Uttalad stress och ångest under graviditeten ökar också risken för för tidiga eller komplicerade förlossningar, en traumatisk förlossningsupplevelse, och på längre sikt även en påverkan på barnets emotionella och beteendemässiga utveckling.  

Förlossningsrädsla graderas från lätt till fobisk. Lätt förlossningsrädsla kan ses som en normal rädsla inför en process som inte är helt förutsägbar. Svår rädsla kan, utöver det psykiska lidandet under graviditeten, påverka förlossningen samt anknytningen till barnet. De svåraste varianterna, stark förlossningsrädsla och fobisk rädsla, kan också leda till kejsarsnitt som inte är medicinskt motiverad och att förlossningen blir traumatisk. Det kan i sin tur leda till posttraumatiskt stressyndrom, försämrad anknytningsrelation eller försämrad relationsutveckling till barnet och att kvinnan avstår från ytterligare graviditeter.

Genomförande

Förlossningsrädsla är ett komplext tillstånd med skiftande ursprung och av varierande grad. Rädsla inför förlossning kan vara ett symtom på psykisk ohälsa, till exempel depression, ångestsyndrom eller annan psykisk sjukdom. Riskfaktorer för förlossningsrädsla är

  • tidigare depression
  • erfarenheter av våld eller övergrepp
  • annan kulturell bakgrund
  • bristfälligt socialt stöd. 

Rädslan kan klassificeras som primär förlossningsrädsla, vilket innebär att den uppstår innan kvinnan föder sitt första barn, eller som sekundär förlossningsrädsla som uppkommit efter en tidigare negativ eller traumatisk förlossningsupplevelse. 

Förlossningsrädsla i fyra svårighetsgrader

Förlossningsrädsla kan delas in i fyra svårighetsgrader: 

  • Lätt förlossningsrädsla
    En oro som kvinnan kan hantera och som ger henne möjlighet att förbereda sig inför förlossningen.
  • Måttlig förlossningsrädsla
    En oro som kvinnan kan ha svårt att hantera utan hjälp och stöd, men som inte medför ett ständigt psykiskt lidande.
  • Svår förlossningsrädsla
    Ett psykiskt lidande som väsentligen stör kvinnans vardag, funktioner eller anknytning till fostret, eller leder till begäran om kejsarsnitt.
  • Förlossningsfobi
    Gör att kvinnan på grund av extrem rädsla undviker graviditet eller vaginal förlossning. Till förlossningsfobi räknas även förlossningsrelaterade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som uppkommit som en följd av traumatiska upplevelser under tidigare förlossning.
Mottagningar som omhändertar förlossningsrädsla

Det är av stor vikt att samordnade insatser och stöd vid förlossningsrädsla erbjuds vid behov för att minska riskerna för modern och barnet, både före och efter förlossningen. Förlossningsrädsla omhändertas primärt inom mödrahälsovården. Både obstetrisk och psykologisk kompetens kan behövas och samverkan och information för att stödja den förlossningsrädda under graviditeten är viktig. 

Svår förlossningsrädsla och förlossningsfobi omhändertas inom specialistmottagningar (Auroramottagningar), där kvinnan eller paret kan erbjudas behandling och förberedelse inför förlossningen.

Uppföljning

Det kan vara avgörande för en skör familj med en bra överföring från BMM till BVC, och från BB/förlossning till BVC när de haft behov av extra stöd eller behandlingsinsatser under graviditet och inför förlossning. En viktig insats i sig är att föräldrarna känner sig ”hållna” av de olika vårdgivarna, att vårdgivarna kommunicerar med varandra. 

Följ upp och bedöm barnets och föräldrarnas mående genom

  • tidigt hembesök
  • täta besök och föräldrasamtal
  • screening med EPDS
  • enskilt föräldrasamtal med den icke-födande föräldern.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Sen upptäckt av depression hos äldre innebär att den somatiska ohälsan ökar när depressionen inte behandlas eller upptäcks.

Sammanfattning

Tidiga tecken på depression eller ångesttillstånd hos äldre:

  • nedstämdhet (som ofta förnekas eller döljs)
  • hopplöshetskänsla
  • irritabilitet
  • sömnstörningar
  • initiativlöshet, minskad aktivitet
  • trötthet och utmattning
  • obeslutsamhet
  • minnessvårigheter
  • aptitlöshet och viktminskning
  • ökad alkoholkonsumtion och/eller ökat bruk av lugnande medicinering
  • minskad sexuell lust eller sexuell dysfunktion.

En ökad oro och ångest kan också yttra sig som eller förvärra somatisk ohälsa.

Om en äldre person söker för eller visar tecken på psykisk ohälsa bör hen få en snabb tid för den första bedömningen, ett professionellt bemötande och bli tagen på̊ allvar. Oupptäckta och odiagnostiserade psykiatriska sjukdomar hos äldre är oftare förenade med ökad somatisk ohälsa än hos andra grupper. Suicidrisken är större hos äldre män än i någon annan grupp och hos kvinnor ökar också suicidrisken. Äldre personer med suicidtankar söker oftare läkare i primärvården för somatiska besvär.

Genomförande

Vid psykisk sjukdom hos äldre flyter oftare olika psykiska sjukdomstillstånd och kognitiva störningar in i varandra utan skarpa gränser vilket gör det svårare att upptäcka. Grunden vid depression är sänkt stämningsläge, minskad aktivitet och intressen samt den negativa framtoningen där livsglädje saknas. Livsleda är vanligt redan vid lindrig och måttlig depression hos äldre. Däremot kan äldre ha lättare att ryckas med och uppfattas som positiva vid enstaka tillfällen, men det försvinner så snart stimulansen minskar.

Även lätta depressiva tillstånd hos äldre bör tas på stort allvar eftersom de kan medföra stort lidande och påverka kroppslig sjukdom med en starkt ökad dödlighet som följd och kan innebära en betydande suicidrisk.

Kroppsliga symtom är vanliga vid depression hos äldre, och många som har en depression söker vård för det, även när det inte finns en kroppslig sjukdom som motsvarar symtomen. Även sömnproblem i form av insomningssvårigheter och tidigt uppvaknande är vanliga. Ibland förekommer en psykomotorisk hämning, som kan vara uttalad, hos äldre personer med depressiv sjukdom.

Ångest är ett mycket vanligt symtom vid depression i hög ålder. Generaliserat ångestsyndrom och specifik fobi är vanliga ångestrelaterade syndrom och yttrar sig oftast som en ökad tendens till oro.

  • Geriatric Depression Scale (GDS-20). Enkelt självskattningsinstrument för att screena för depression hos äldre.
  • Hospital anxiety and depressionscale, HADS. Kan underlätta identifiering av depression eller ångestrelaterade syndrom hos äldre.
  • Mini-mental state examination (MMSE). Kan hjälpa att undersöka den kognitiva förmågan.
  • Montreal Cognitive Assesment (MoCA). Ett screeninginstrument för utredning av mild kognitiv störning som alternativ till MMSE.
  • Alcohol Use Disorders Identification Test (AUDIT). Ett screeninginstrument för identifiering av riskfyllt och skadligt alkoholbruk.
  • Drug Use Disorders Identification Test (DUDIT). Ett screeninginstrument för identifiering av drogrelaterade problem.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression
Inget innehåll matchar dina valda filter.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Tidigt samarbete mellan mödravården och psykiatrin och hembesök från BVC möjliggör tidiga insatser som kan förebygga att föräldrar utvecklar depression.

Målgrupp eller situation

Blivande och nyblivna föräldrar.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda

  • förebyggande psykosocial eller psykologisk behandling till blivande och nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression (prioritet 4)
  • förstärkta och individualiserade hembesök till nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression (prioritet 6).

Kompetenskrav

Insatserna ges inom mödra- och barnhälsovården.

Sammanfattning

Blivande och nyblivna föräldrar är extra sårbara för depression och ångest. Psykisk sjukdom hos föräldrarna riskerar att påverka det nyfödda barnet, men också fostret redan under graviditeten. Depressioner efter förlossningen skiljer sig inte från andra depressioner, men nedstämdhet och depression hos en förälder under barnets första levnadsår kan få konsekvenser även för barnets tidiga utveckling och anknytning och bör därför uppmärksammas och behandlas tidigt. 

Psykosocialt arbetet syftar till att stärka den nyblivna föräldern i föräldrarollen, stödja familjen, initiera specialisthjälp vid behov och identifiera utsatta barn. 

Hembesök till familjer med ett nyfött barn erbjuds till alla familjer under barnets första månad när företrädesvis båda föräldrarna är hemma. Om BHV-sjuksköterskan bedömer att det finns en ökad risk för psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna kan familjen erbjudas ytterligare hembesök.

Genomförande

För att kunna ge riktade insatser och psykologisk behandling tidigt så ska man i mödrahälsovården ställa frågor redan vid inskrivningen om

  • nedstämdhet
  • depression
  • nuvarande eller tidigare psykisk sjukdom
  • våld i relationen (ställs under graviditeten).

Barnhälsovården gör:

  • EPDS-screening av den födande föräldern 6-8 veckor efter förlossning
  • enskilt samtal med den icke födande föräldern när barnet är 3-5 månader
  • frågar om våld i relationen under spädbarnstiden.
Blivande mammor med allvarlig psykisk sjukdom

Vid tidigare allvarlig psykisk sjukdom (bland annat svår depression) planeras för det förebyggande stöd som behövs, till exempel genom 

  • samarbete med vårdcentral, hälsocentral eller specialistpsykiatri
  • samverkansmöten med berörda instanser som socialtjänst eller familjerådgivning
  • individuell kontakt med psykolog inom mödrahälsovården (MBHV-psykolog)
  • regelbunden konsultation för barnmorskorna med psykolog inom mödrahälsovården.

Vid aktuell allvarlig psykisk sjukdom ska den blivande mamman bedömas inom specialistpsykiatrin och samverkan mellan mödravård och psykiatri inledas. 

Hembesök för att främja kontakt med BVC och som förstärkt stöd

Hembesök hos nyblivna föräldrar av BHV-sjuksköterska genomförs direkt efter hemkomst från BB samt vid 8 månaders ålder och har flera syften. Det huvudsakliga är att främja kontakten mellan BVC och hemmet, informera och vid behov ge råd och stöd. Hembesöken kan också vara ett tillfälle att få en inblick i familjens hemmiljö och levnadsförhållanden. Vid behov kan man göra upprepade hembesök under en längre tid som en strategi för att nå och ge stöd till familjer som bedöms behöva förstärkt stöd, inledningsvis någon gång per vecka för att sedan glesas ut. Åtgärden inriktas primärt på relationen mellan barn och föräldrar och föräldrarnas behov av stöd i föräldraskapet, vilket bland annat bidrar till att förebygga depression. 

Vid behov av ytterligare socialt stöd eller behandlande insatser etableras kontakt med socialtjänst eller sjukvård. 

Våldsutsatta kvinnor och barn löper ökad risk

Risken för att drabbas av ångest och depression är klart förhöjd hos personer som utsätts för våld i en nära relation. Rutinmässiga frågor om våld redan under graviditeten och under spädbarnstiden är ett sätt att tidigt identifiera och stödja blivande föräldrar som utsätts för våld och därigenom förebygga den psykiska ohälsa som det för med sig. Barn som upplever våld i hemmet löper också en ökad risk att utveckla psykisk ohälsa. Att förhindra att barn växer upp i familjer där det förekommer våld är därför en förebyggande insats även för barnets framtida psykiska hälsa.

Material

Nationellt centrum för kvinnofrids webbstöd till vården

Rikshandboken om enskilda föräldrasamtal

Rikshandboken om hembesök

Referenser

Howard LM, Oram S, Galley H, Trevillion K, Feder G. Domestic violence and perinatal mental disorders: a systematic review and meta-analysis. PLoS Med. 2013;10(5):e1001452

Mödrahälsovård, Sexuell och Reproduktiv Hälsa nr. 59, Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) 2016

Psykologiskt och socialt basprogram graviditet och postpartum. Mödrahälsovård Västra Götalandsregionen, 2017-03-03

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Familjecentral
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Skolans arbete med att förbygga psykisk ohälsa i skola sker genom samverkan, program och systematiskt kvalitetsarbete.

Målgrupp eller situation

Identifiera riskfaktorer utifrån kunskap om vad som kan skapa psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Skolkommissionens samling för skolan och Nationella strategier för kunskap och likvärdighet har visat på sambandet mellan elevers studiemiljö, skolresultat samt den psykiska hälsan.  

Folkhälsomyndighetens rapport Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn tar upp flera studier som visar på att tidiga svårigheter i skolan ger psykisk ohälsa.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens krav på respektive profession.

Sammanfattning

Arbetet med hälsofrämjande och förebyggande insatser för att stärka en psykisk hälsa hos barn och elever kan göras genom olika insatser. För att få ett bra genomslag bör all personal på skolan och eleverna involveras. I arbete med främjande och förebyggande insatser är elevhälsan en resurs.

Genomförande

Faktorer som att känna meningsfullhet, få socialt stöd från lärare och ha vänner i skolan är skyddsfaktorer mot psykisk ohälsa.

Främjande arbete – förstärka det som är gynnsamt för elevernas lärande

Det hälsofrämjande arbetet utgår från det friska. Det handlar om att stärka och bibehålla elevernas fysiska, psykiska och sociala välbefinnande, och att arbeta för alla elevers välmående och kunskapsutveckling.

I det främjande arbetet kan lärare och förskollärare

  • skapa goda pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljö 
  • jobba aktivt med värdegrundsarbete
  • jobba mot kränkande behandling på skolan
  • kompetensutveckla personalen i hälsofrämjande insatser
  • ha individuella hälsosamtal med elever
  • undervisa eleverna om hälsofrågor och levnadsvanor som påverkar psykisk hälsa.
Förebyggande arbete – undanröja hinder för lärande

För att förebygga psykisk ohälsa behöver man förstå och kartlägga riskfaktorer för olika former av ohälsa eller hinder i lärandet. Det behöver göras på individ-, grupp- och organisationsnivå. Eleverna bör vara delaktiga att identifiera risker.

I det förebyggande arbetet kan lärare

  • gå trygghetsvandringar med elever
  • arbeta utifrån resultat av elevenkäter
  • kompetensutveckla personal utifrån identifierade behov kring psykisk ohälsa 
  • kompetensutveckla personal utifrån identifierade behov, avseende tillgängliga lärmiljöer.

Ett urval av program som kan användas generellt i en klass eller för specifika grupper i skolan för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa: 

  • YAM (Youth Aware of Mental Health)
    Syftar till att öka insikten om risker och skyddande faktorer för psykisk hälsa samt att utveckla förmågan att hantera problem i livet.
    Målgrupp: skolelever i åldern 14–16 år.
  • DISA (Depression in Swedish Adolescents)
    Ett selekterat program som är en översättning och anpassning av det amerikanska programmet Coping with Stress (CWS). CWS kan förebygga depression när programmet används som indikerad prevention.
    Målgrupp: tonårsflickor.
  • SET (Social Emotionell Träning)
    Ett skolprogram som bygger på begreppet emotionell intelligens och sociala inlärningsteorier och har inspirerats av Promoting Alternative Thinking Strategies (PATHS). Konkreta mål är att uppnå en förbättrad psykisk hälsa och att förebygga alkohol- och droganvändning.
    Målgrupp: barn och ungdomar 6–18 år.
  • Skolkomet
    Målet med programmet är att bygga upp barnens självkänsla och förstärka goda beteenden. KOMET bygger på inlärningsteorier och syftar till att ge lärare ett verktyg för att kunna hantera barn med utagerande beteenden.
    Målgrupp: elever med beteendeproblem och hela klasser.

Uppföljning

Det främjande och förebyggande arbetet ska ingå i det systematiska kvalitetsarbetet som ska följas upp varje år.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog
  • Typ av behandling/stöd: Anpassning | Hjälpmedel
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.

Målgrupp eller situation

Individer med stressbesvär.

Kunskapsläge

Rekommendationerna grundar sig på beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator med adekvat utbildning och erfarenhet.

Sammanfattning

Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan.  Vi blir starkare, mer fokuserade och får kraft att klara en utmaning. 

Utan stressreaktionen skulle vi troligtvis bli passiva, deprimerade och inte få någonting gjort. Det vi kallar för kortvarig stress är vår vän och hjälper oss att fokusera och få saker gjorda. Problemet med stress uppstår när vi inte får tid att återhämta oss, när stressen blir långvarig.

Förutom regelbunden vila och sömn brukar följande aktiviteter vanligtvis öka en individs återhämtningsförmåga i stressiga perioder:

  • mer sömn än vanligt
  • vila
  • fysisk aktivitet
  • regelbundna pauser under dagen
  • avslappningsövningar
  • umgås med personer man tycker om
  • begränsa intaget av eller avstå från alkohol och droger
  • vara i naturen
  • mindfulness/medveten närvaro.

Att få information om stressens fysiologiska mekanism brukar också vara hjälpsamt.

Genomförande

För att klara av stressiga perioder är det viktigt med återhämtning. Den viktigaste återhämtande aktiviteten är sömn. Så länge en individ får sömn av god kvalitet och i tillräcklig omfattning, kan hen hålla sig frisk även under längre perioder med mycket stress. Men med bristande sömn kommer stressen ganska snabbt att leda till negativa hälsomässiga konsekvenser och sjukdom.

Stressbesvär kan både orsaka, påskynda eller förvärra ångest- och depressionssymtom, samt medföra en rad andra negativa sociala och hälsomässiga konsekvenser för individen.

Grunden i att hantera stressbesvär är att identifiera vilka faktorer som bidrar till stress och vilka faktorer som fungerar återhämtande. Utifrån en sådan analys kan man sedan göra förändringar för att skapa en bättre balans mellan stress och återhämtning. Vissa faktorer eller aktiviteter kan alltså behövas tas bort alternativt minska omfattning, medan andra faktorer eller aktiviteter kan behöva läggas till eller öka i omfattning. Om de stressrelaterade symtomen inte minskar behöver ytterligare justeringar göras.

Kom ihåg att det som fungerar avkopplande för en person kanske inte hjälper en annan.

När stress är positivt

Vad som upplevs som stressande är i viss mån individuellt. Situationer som orsakar stress behöver inte heller alltid upplevas som negativa. Stress kan ibland vara positivt och ge den extra kraft som behövs för att lösa en uppgift.

Kroppen, fysiska tecken
  • Sömnproblem (ofta första tecken på förhöjd stress)
  • Huvudvärk, svettning, frysning
  • Ont i magen, illamående, minskad matlust
  • Hjärtklappning, svårigheter att andas
  • Spända muskler, värk i nacke, axlar, rygg, käkar
  • Värk och smärta
  • Torr i munnen
  • Impotens/ingen sexlust
  • Yrsel, overklighetskänslor
  • Darrningar (händer, läppar, ögon, tics)
  • Dålig kroppskoordination, blir fumlig
  • Ökad infektionskänslighet.
Humör
  • Ångest, oro, nervositet, rädsla
  • Skuld, skam
  • Känslomässigt utmattad
  • Ledsen
  • Nedstämdhet
  • Irritation, ilska, frustration (”relationsdödare”)
  • Utmattningskänslor
  • Gråtattacker
  • Avsaknad av känslor, ointresse, likgiltighet.
Tänkande
  • Virrig
  • Svårt att släppa tankar, t ex på skola/arbete
  • Svårt att prioriter
  • Koncentrationssvårigheter
  • Glömska (minns inte pinkoder, namn eller tappar ord)
  • Tänker långsamt, svårigheter att först
  • Tunnelseende, ser inte möjligheter, missar relevant info
  • Förhöjd känslighet för intryck (ljud, dofter, mycket människor).
Saker man gör
  • Äter mycket mer eller mycket mindre
  • Äter för snabbt
  • Ökat intag av alkohol, nikotin eller droger
  • Går omkring planlöst, rastlöshet
  • Gör saker två gånger
  • Kontrollerar, blir pedant
  • Slutar lyssna
  • Grälar, svär
  • Effektiviserar saker, gör saker fort, multitasking
  • Tendens att dra sig undan.

Stress är en frisk reaktion på hot och utmaningar, en överlevnadsmekanism, och alltså en naturlig del av livet. Genom att snabbt kunna mobilisera energi för att slåss eller springa, har människan kunnat överleva hot och utmaningar under miljontals år.

Men om stressreaktionen väcks för ofta under för lång tid och utan tillräcklig återhämtning, så kan individen drabbas av stressrelaterad ohälsa (till exempel depression eller ångesttillstånd). 

Kamp- eller flyktbeteende och spela död-beteende

Det uppvarvade läge som vi oftast förknippar med stress kallas för kamp- eller flyktbeteende. De kroppsliga reaktioner som ingår detta program förbereder oss för att slåss eller springa. Spela död-beteende innebär tvärtom att vi blir initiativlösa och kanske rentav svimmar.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga till måttliga sömnbesvär. Sömnbrist ger ökad risk att återfalla eller försämras i sitt tillstånd.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator, med adekvat utbildning och erfarenhet.

Sammanfattning

Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Genomförande

Förebygg sömnproblem med god sömnhygien

Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien. Exempel på allmänna råd:

  • Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker, och alkohol, särskilt sent på dagen/kvällen
  • Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm (alla veckans dagar)
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt
  • Var försiktig med tupplurar
  • Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags
  • Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen
  • Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Långvariga eller svårbehandlade sömnbesvär

Vid långvariga, allvarliga eller svårbehandlade sömnbesvär är det viktigt att eventuella bakomliggande orsaker utreds noggrant, då ett stort antal somatiska och psykiska sjukdomar samt sociala problem kan orsaka sömnbesvär. Differentialdiagnostiskt är det exempelvis viktigt att utesluta sömnapné, restless legs, sömn–vakenhetsstörning av dygnsrytmen och mardrömsstörning.

Material

Regionala läkemedelsrådet i Uppsala–Örebroregionens skrift Sov gott – En liten bok för sömnlösa och alla som vill sova bättre

Psykiatristöds sömnhygieniska råd

Statens beredning för medicinsk och social utvärderings rapport om sömnbesvär av vuxna

Referenser

Blom, K., S. Jernelöv, M. Kraepelien, M. Olséni Bergdahl, K. Jungmarker, L. Ankartjärn, N. Lindefors and V. Kaldo (2015). "Internet Treatment Addressing Either Insomnia or Depression, for Patients with Both Diagnoses-A Randomized Trial." Sleep 38(2): 267-277.

Wilson, S., K. Anderson, D. Baldwin, D.-J. Dijk, A. Espie, C. Espie, P. Gringras, A. Krystal, D. Nutt and H. Selsick (2019). "British Association for Psychopharmacology consensus statement on evidence-based treatment of insomnia, parasomnias and circadian rhythm disorders: An update." Journal of Psychopharmacology 33(8): 923-947.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Alkoholöverkonsumtion kan orsaka och förvärra depression och ångesttillstånd. Förebyggande arbete utformas tillsammans med individen.

Målgrupp eller situation

Vid första besöket i primärvården, allmänna hälsoundersökningar och olika screeningar, fråga om alkoholkonsumtion med självskattningsformuläret AUDIT-C eller AUDIT.

Kunskapsläge

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor rekommenderas kvalificerat rådgivande samtal för vuxna som har ett riskbruk av alkohol (prioritet 6).

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal, kurator eller skötare.

Sammanfattning

Om individen har ett riskbruk eller ett skadligt bruk kan man erbjuda en kort rådgivning, 1–4 möten, då vård- eller omsorgspersonalen kan lämna både information och råd för att minska alkoholkonsumtionen.

Ge kort information anpassad efter individens önskemål och förkunskaper och hjälp att själv söka information om riskbruk av alkohol.

Vad är ett riskbruk?

I Sverige definieras riskbruk som mer än 9 standardglas per vecka för kvinnor och mer än 14 för män, eller minst 4 standardglas för kvinnor vid samma tillfälle respektive 5 för män.

Genomförande

Stöd för att minska alkoholkonsumtionen eller för att sluta dricka utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer har hen svårt att avstå alkohol? Finns det andra aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? I ett hälsofrämjande samtal är det personalens uppgift att hjälpa individen att förändra sitt beteende.

Stödinsatser för minskad alkoholkonsumtion
Rådgivande samtal

Ett kvalificerat rådgivande samtal är strukturerat enligt den metod som används. Samtalet genomsyras av respekt för individens integritet. Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och utgå ifrån var individen befinner sig. 

  • Om individen inte är beredd: väck intresse och erbjud information.
  • Om individen är osäker/tveksam: ta reda på vad osäkerheten handlar om.
  • Om individen är beredd: ge stöd för personen att handla.

Begreppet rådgivning rymmer några eller samtliga av följande delar:

  • ta reda på individens egen motivation till förändring
  • återkoppla på individens alkoholkonsumtion och eventuell alkoholrelaterad skada
  • klargör av vad som är alkoholkonsumtion med låg risk
  • informera om skadeverkningar av fortsatt alkoholkonsumtion
  • informera om fördelar med att minska alkoholkonsumtionen
  • motivationshöjande samtal
  • kartlägg högrisksituationer och utveckla strategier för att hantera dessa
  • gör en individuell plan för att minska alkoholkonsumtionen.
Metoden Motiverande samtal

Ett exempel på en metod att använda för rådgivning är Motiverande samtal. Den går i korthet ut på att: 

  • Hjälpa individen att formulera en egen förståelse av sina problem.
  • Hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring.
  • Stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små).

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk/beroende av alkohol
Inget innehåll matchar dina valda filter.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Initial kartläggning av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso och sjukvården

  • bör erbjuda en somatisk anamnes och undersökning samt en relevant utredning utifrån eventuella ytterligare behov av vård till barn och ungdomar med depression eller ångestsyndrom (prioritet 1)
  • bör erbjuda en strukturerad klinisk bedömning av självmordsrisk till ungdomar och vuxna med depression eller ångestsyndrom (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut.

Sammanfattning

En initial kartläggning av livssituation och symtom görs genom ett öppet samtal med barnet eller ungdomen och en grundlig undersökning. Föräldrar och/eller närstående är en viktig resurs i kartläggningen. Suicidriskbedömning ska vara en del i kartläggningen.

Genomförande

En bedömning av symtom på psykisk ohälsa ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykiska besvär hos barn och ungdomar beror ofta på yttre faktorer som handlar om kompisar, skolan, familjen och/eller andra eventuella stressorer. 

Kartläggning 

Eftersom depression och ångest hos barn och ungdomar påverkas av och påverkar vardagslivet bör man göra en övergripande kartläggning den nuvarande livssituationen. Fråga om: 

  • skolsituation
  • kamratrelationer
  • fritidsaktiviteter
  • familjesituation
  • hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • omvälvande livshändelser.

Svårigheter på ett eller flera av dessa områden kan dels fungera som vidmakthållande faktorer för en depression eller ett ångesttillstånd, dels vara en möjlighet att hjälpa med psykosocialt eller pedagogiskt stöd. Ta ställning till om symptomen kan vara orsakade av stress i livssituationen och om psykosocialt stöd och information kan vara tillräckligt för att hjälpa ungdomen.

Om det verkar finnas missförhållanden i familjen (våld, misshandel, sexuellt utnyttjande, bristande omvårdnad) ska det anmälas till socialtjänsten. Erbjud enskilt samtal för att barnet eller ungdomen ska få möjlighet att svara uppriktigt på frågor.

Kartlägg tecken på psykisk ohälsa hos barnet eller ungdomen som söker hjälp. Exempel på frågor:

  • Hur länge har problemen funnits?
  • Hur började det?
  • När var det som värst?
  • Något som gör det bättre eller sämre?
  • Tidigare problem?
Suicidriskbedömning

Det är bra om man har nått en bra allians med patienten innan man tar upp självmordstankar. Försök därför att ställa frågorna sent i samtalet och erbjud möjligheten att göra det enskilt.

Gör alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Ställ sedan frågor kring symtom på psykisk ohälsa (exempelvis):

Depression:

  • Har du någon gång under en period om två veckor mestadels känt dig ledsen, tom eller dyster?
  • Eller irritabel och sur?
  • Eller inte haft lust eller känt dig sugen på nästan någonting?
  • Eller känt att livet inte varit värt att leva?

Ångest:

  • Besvär av oro? På vilket sätt?
  • Rör det sig om oro för att framträda inför folk och riskera att bli granskad?
  • Oro och ängslan för småsaker?
  • Oro för att vara ensam hemma eller kanske sova över hos någon och vara ifrån sina föräldrar?
  • Plötslig oro från ingenstans och kroppsliga symtom?
  • Oro för att saker inte blivit ordentligt gjorda och därför gjort om saker om och om igen?
  • Behov av att tvätta sig överdrivet eller att överdrivet kontrollera lås, el etc?

Andra psykiska eller somatiska sjukdomar:

  • Har det funnits någon period med onaturlig glädje och extra energi? (mani)
  • Skulle du säga att du haft genomgående svårt att koncentrera sig och att sitta stilla i klassrummet eller vid matbordet på låg- och mellanstadiet? (adhd)
  • Riskbruk (alkohol, tobak, droger)
  • Självskadehandlingar.

Ställ också frågor för att utesluta:

  • kroppsliga orsaker till psykiatriska symtom (se nedan)
  • somatisk samsjuklighet (se nedan)
  • ärftlighet för psykisk sjukdom
  • pågående eller tidigare medicinering eller behandlingskontakt.

Ta ställning till somatisk undersökning och provtagning vid behov.

Somatisk undersökning och provtagning

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation. Se även Somatisk anamnes och somatisk undersökning vid utredning av depression och ångestsyndrom.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor 
  • puls och blodtryck 
  • allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

  • Hb
  • Na, K, Krea 
  • ALAT/ASAT/G-GT 
  • Albumin 
  • TSH 
  • S-Ca 
  • P-Glukos 
  • Vid behov tillägg av Kobalamin, Homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg drogscreening.

Bedömning och fortsatta insatser

Ta ställning till om symptomen kan vara orsakade av stress i livssituationen och om psykosocialt stöd och information kan vara tillräckligt för att hjälpa ungdomen. Att bekräfta och begripliggöra barnets eller ungdomens psykologiska eller psykosomatiska reaktioner i kombination med kartläggningssamtalets strukturerande funktion kan ibland vara tillräckligt för att hen ska kunna gå vidare utan att behöva eller önska ytterligare insatser. Innan kontakten avslutas kan man ge individen råd om egenvård och en uppmaning att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras.

Om barnets eller ungdomens symtom beror på stress (helt eller delvis) är det bra att göra en plan tillsammans med barnet eller ungdomen och föräldrar eller närstående för hur skolsituationen och/eller familjesituationen kan förändras eller anpassas. Det kan finnas konflikter med kamrater och vuxna som behöver redas ut. Kuratorsstöd kan erbjudas för att få en neutral part att samtala med och som också kan erbjuda rådgivning och eventuellt ytterligare kontakter. 

Riktad utredning

Vid en mer utpräglad funktionsnedsättning och tydliga psykiatriska symtom, kan man gå vidare mer fördjupad utredning för eventuellt fastställande av diagnos. För fördjupad utredning och diagnos, läs vidare om respektive tillstånd:

Remittering

Om patienten bedöms lida av en psykiatrisk problematik av för svår grad att kunna behandlas i primärvården eller förstalinjen bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. Oftast behöver barn och ungdomar som är i behov av läkemedelsbehandling remitteras till BUP för fortsatt handläggning.

En eventuell remiss ska innehålla en sammanfattning av de uppgifter som kommit fram i kartläggningen och en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos, samt en redogörelse för redan utförda åtgärder och vad de gett för resultat.

Om barnets eller ungdomens problem har sociala orsaker kan man ta kontakt med socialtjänsten, vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan. När misstanke om att ett barn eller en ungdom far illa ska det anmälas till socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Initial kartläggning av psykiatriska symtom hos vuxna. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för depression och ångestsyndrom kan MINI erbjudas som komplement till den kliniska bedömningen i primärvården vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut.

Sammanfattning

En initial psykiatrisk kartläggning görs genom ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes och kroppslig undersökning. Användning av strukturerade bedömningsinstrument och suicidriskbedömning ska vara en del i kartläggningen.

Genomförande

Bedömning av psykiatriska symptom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination – till exempel egen sårbarhet, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer, skadligt substansbruk och arbetssituation. 

Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak. Det finns ämnen som kan vara svåra att ta upp spontant, till exempel missbruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende. Att ställa frågor kring dessa ämnen rutinmässigt och explicit är generellt det bästa tillvägagångssättet. 

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Strukturerad diagnostisk intervju 

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med strukturerad diagnostisk intervju. Exempel på instrument är den intervjumallen MINI.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om ett visst diagnosområde är:

  • PHQ-9 – vid screening för depression
  • AUDIT – för alkoholproblem 
  • DUDIT – för drogproblem
Somatisk undersökning och provtagning

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor 
  • puls och blodtryck 
  • allmänt neurologisk status 

Blodstatus:

  • Na, K, Krea 
  • ALAT/ASAT/G-GT 
  • Albumin 
  • TSH 
  • S-Ca 
  • P-Glukos 
  • Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg drogscreening 
Suicidriskbedömning

Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Riktad utredning
Fördjupad utredning 

Vid misstanke om depression eller ångestsyndrom se följande om utredningsförfarande för att fastställa diagnos:   

Sökorsak

  • Symtom och problem (enligt individen/omgivningen/inremitterande) 

Påverkan

  • Hur och när problemet/symtomen märks 
  • Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)

Historia och förlopp

  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer/händelser
  • Tidigare episoder/svårigheter. 
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)

Livssituation

  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser

Aktuell psykisk ohälsa

  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • Substansbruk 

Socialt

  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller missbruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Utsätter andra för våld 

Kroppslig hälsa

  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet

Psykiskt status

  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet

Önskemål

  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Ta gärna hjälp av anhöriga om patienten godkänner detta samt tidigare journalhandlingar.

Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Diskutera också behov av sociala åtgärder. Ta särskild hänsyn till behov av stöd för minderåriga i hemmet. Planera för utvärdering av behandlingen och uppföljning. Se behandling av respektive tillstånd för mer information.  

Att bekräfta och begripliggöra individens psykologiska eller psykosomatiska reaktioner i kombination med kartläggningssamtalets strukturerande funktion kan ibland vara tillräckligt för att individen ska kunna gå vidare utan att behöva eller önska ytterligare insatser. Innan kontakten avslutas kan man också ge individen råd om egenvård och en uppmaning att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras. 

Om patienten bedöms lida av för stora svårigheter för att kunna behandlas i primärvården bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. 

Remittering

En eventuell remiss ska innehålla en sammanfattning av de uppgifter som framkommit i anamnesen och en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos samt redogörelse för redan utförda åtgärder och resultat av dessa. Individen ska tillfrågas om hen accepterar besök/vård på annat sjukhus, informeras om att remiss skrivs till psykiatrisk specialistvård och att journalen kommer att överföras dit. 

Om individens problem har sociala orsaker kan hen lotsas till socialtjänsten, vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Initial kartläggning av psykiatriska symtom hos vuxna. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker eller är remitterade för psykiatrisk sjukdom.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för depression och ångestsyndrom bör den specialiserade hälso- och sjukvården erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt vårdgivarens beslut. Användning av instrumentet MINI förutsätter utbildning i instrumentet.

Sammanfattning

En initial psykiatrisk kartläggning görs genom ett öppet samtal med individen, en riktad psykiatrisk anamnes samt kroppslig undersökning. Användning av strukturerade bedömningsinstrument och suicidriskbedömning är del i kartläggningen.

Genomförande

Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination – till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer, skadligt substansbruk och arbetssituation. 

Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak. Det finns ämnen som kan vara svåra att ta upp spontant, till exempel missbruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende. Att ställa frågor kring dessa ämnen rutinmässigt och explicit är generellt det bästa tillvägagångssättet. Se utvidgat psykiatriskt anamnesstöd i rutan nedan.

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Strukturerad diagnostisk intervju

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten bör den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju såsom MINI eller semistrukturerad diagnostisk intervju som SCID-I. Detta minskar också risken att någon viktig information missas.

Vid misstanke om ett särskilt psykiatriskt tillstånd kan screeninginstrument användas, till exempel:

  • PHQ-9
  • AUDIT – för alkoholproblem 
  • DUDIT – för drogproblem
Somatisk undersökning och medicinska test

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor
  • puls och blodtryck
  • allmän neurologisk status. 

Blodstatus:

  • Na, K, Krea
  • ALAT/ASAT/G-GT
  • Albumin
  • TSH
  • S-Ca
  • P-Glukos
  • vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • överväg drogscreening.
Suicidriskbedömning

En strukturerad suicidriskbedömning ska alltid göras. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Fördjupad utredning 

Vid misstanke om depression eller ångestsyndrom se följande om utredningsförfarande för att fastställa diagnos:   

Sökorsak
  • Symtom och problem (enligt individen/omgivningen/inremitterande) 
Påverkan
  • Hur och när problemet/symtomen märks 
  • Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer/händelser
  • Tidigare episoder/svårigheter. 
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser
Aktuella psykiatriska symtom
  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • Substansbruk 
Socialt
  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller missbruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Utsätter andra för våld 
Kroppslig hälsa
  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet
Önskemål
  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Ta gärna hjälp av anhöriga om patienten godkänner detta samt tidigare journalhandlingar.

Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Diskutera också eventuella sociala åtgärder och lotsa vid behov till kontakt med kommunala verksamheter, patient- och närståendeorganisationer eller andra aktuella frivilligverksamheter. Ta särskild hänsyn till behov av stöd för minderåriga i hemmet. Planera för utvärdering av behandlingen och uppföljning. Se behandling av respektive tillstånd för mer information.  

Om individens problem påverkas av den sociala situationen har sociala orsaker kan samverkan initieras med samordnad individuell plan.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Lärare är skyldiga att informera rektor om en elev inte förväntas nå de lägsta kunskapskraven trots extra anpassningar. En utredning om särskilt stöd ska då inledas skyndsamt.

Målgrupp eller situation

Elever som inte tros klara av lägsta förväntade kunskapskrav trots extra anpassningar.

Kunskapsläge

Bestämmelser för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd finns i skollagens 3:e kapitel.

Kompetenskrav

Pedagogisk kompetens är en utgångspunkt men beroende på frågeställning kan det behöva kompletteras med t.ex. psykologisk, psykosocial eller medicinsk kompetens. Den som ansvarar för utredningen avgör vilka kompetenser som behöver finnas med. 

Sammanfattning

Om eleven trots extra anpassningar i den ordinarie undervisningen inte förmodas nå de lägsta förväntade kunskapskraven bör en utredning av behov av särskilt stöd inledas skyndsamt. Det som skiljer extra anpassningar från särskild stöd är insatsernas omfattning och/eller varaktighet. Särskilt stöd kräver också ett rektorsbeslut.

Utredningar av elevers behov av särskilt stöd kan vara olika omfattande. I en del fall kan en utredning göras relativt enkelt och snabbt. I andra fall krävs en mer grundlig utredning då elevens hela situation behöver kartläggas och analyseras.

Genomförande

Rektorn ska inleda en utredning om en elevs behov av särskilt stöd om eleven visar svårigheter som kan leda till att hen inte når kunskapskraven. Exempel på svårigheter kan vara en psykisk ohälsa, svårigheter i det sociala samspelet, psykosocial problematik, funktionsnedsättning, koncentrationssvårigheter samt upprepad eller långvarig frånvaro. Det som avgör om en utredning ska göras eller inte är om elevens behov av stöd kan säkerställas inom ramen av ordinarie undervisning eller med hjälp av extra anpassningar. Särskilt stöd är insatser som innebär omfattande och längre avvikelser från den ordinarie undervisningsplanen för eleven.

Utredning av behov av särskilt stöd

Utredningen bör bestå av två delar. Först en kartläggning (del 1) av elevens svårigheter och skolsituation på individ-, grupp- och skolnivå. Sedan en pedagogisk bedömning (del 2)  av elevens eventuella behov av särskilt stöd baserad på den information som framkommit i del 1.

 

Kartläggningen ska ge information om barnets förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning i relation till lärmiljön och undervisningens nuvarande utformning. 

Exempel på underlag i kartläggningen på individ-, grupp- och skolnivå

Individnivå:

  • resultaten från nationella prov och betyg
  • lärarnas och skolpersonalens observationer av eleven i olika situationer och lärmiljöer i verksamheten 
  • genomgång av eventuella extra anpassningar som hittills har gjorts i undervisningen och vad de har lett till
  • uppgifter från eleven och elevens vårdnadshavare
  • den skriftliga individuella utvecklingsplanen
  • eventuella tidigare åtgärdsprogram
  • frånvarorapporter
  • information från eventuella tidigare skolor
  • underlag från elevhälsan
  • psykologiska, sociala eller medicinska bedömningar och utredningsunderlag om det finns
  • information om elevens fungerande och behov inom fritidshemsverksamhet.

Gruppnivå:

  • vilka pedagogiska metoder som används
  • hur den aktuella elevgruppens sammansättning påverkar undervisningssituationen
  • hur elevens lärmiljöer är organiserade
  • generella anpassningar som redan finns i gruppen.

Organisationsnivå:

  • hur skolans organisation och resursfördelning påverkar elevens förutsättningar i undervisningen.
Samråd med elevhälsan

Den som utför utredningen ska samråda med elevhälsan inför utredningen, om det inte är uppenbart att det inte behövs. Behovet av samarbete varierar, men i de allra flesta fallen är det rekommenderat. Elevhälsan kan ofta bidra med information som är av värde både i kartläggningen och i bedömningen av behov av särskild stöd.

Elevhälsan kan bidra med information om elevers medicinska, psykosociala och psykologiska status i relation till den pedagogiska miljön. Vilka professioner som medverkar beror både på frågorna, men också på lokala förutsättningar. Vissa skolhuvudmän har idag tillgång till till exempel arbetsterapeuter och logopeder, utöver de professioner som krävs enligt skollagen.

Vid misstanke om neuropsykiatriska svårigheter

I vissa fall kan en psykologisk utredning eller bedömning leda till misstankar om svårigheter av neuropsykiatrisk karaktär (t.ex. adhd, språkstörning eller autism). Eleven kan då behöva utredas av specialister inom vården (t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin eller logopedmottagning). Skolpsykologen kan då med vårdnadshavarnas medgivande skicka remiss till lämplig specialistenhet. Utlåtanden från de utredningar som görs inom de specialistenheterna är ofta viktiga när man gör bedömningen av elevens behov av särskilt stöd.

Bedömning av rätt att läsa i särskola

Om kartläggningen väcker frågor om elevens utvecklingsnivå i relation till kraven i grundskolans kursplan, kan den pedagogiska bedömningen kompletteras med en psykologisk, psykosocial och en medicinsk bedömning. Det är nödvändigt som underlag för eventuell bedömning av rätten att läsa efter grundsärskolans kursplan. Även här krävs medgivande från vårdnadshavarna. 

Bedömningen ska bygga på en sammanvägd analys av den information som framkommit i kartläggningen och svara på frågan om behov av särskild stöd.

Om utredningen kommer fram till att eleven är i behov av särskilt stöd ska skolan i samråd med elev och vårdnadshavare utforma ett åtgärdsprogram där det tydligt framgår vilka anpassningar som behöver göras och hur. Om bedömning istället är att elevens behov av stöd kan säkerställas utan särskild stöd behövs inte heller någon åtgärdsprogram. Däremot dokumenteras eventuella extra anpassningar som behöver göras i elevens individuella utvecklingsplan i de årskurser där sådana upprättas.  

Skolan ska dokumentera sina utredningar avseende särskilt stöd. Av dokumentationen ska det framgå när utredningen gjordes, vem som var ansvarig och vilken befattning den ansvariga har. Det bör också framgå om eleven, elevens vårdnadshavare och/eller extern kompetens har varit involverade i utredningen. När utredningen är klar är det viktigt att skolan ser till att elevens vårdnadshavare får ta del av den. 

Elevens vårdnadshavare och elever som har fyllt 16 år har rätt att överklaga ett beslut om att inte utarbeta ett åtgärdsprogram, liksom innehållet i ett beslutat åtgärdsprogram.

Märkning

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks vara deprimerade efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke depression görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av depression klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Är du så nedstämd att du inte orkar med dina dagliga aktiviteter?”

Depression kännetecknas av att vara episodisk och återkommande. Vid svår depression finns en uttalad symtombild där det även kan finnas psykotiska symtom. Dessa är främst stämningskongruenta vanföreställningar om skuld och skam, men i ovanliga fall kan vanföreställningarna vara icke stämningskongruenta och då till exempel innehålla paranoida tankegångar och upplevelser av att vara styrd. 

Suicidtankar är ofta frekventa och intensiva vid svårare depression och suicidrisken kan vara förhöjd. Patientens funktion i skolan, på fritiden, inom familjen eller andra sociala sammanhang är nedsatt.

Det kan ibland vara svårt att skilja depression från belastande livshändelser. Underdiagnostik av depression är ett större problem hos tonåringar än hos vuxna. Oftast försvinner de depressiva symtomen om den belastande situationen förbättras.

Depressiva tillstånd kan ibland vara svåra att identifiera hos barn och ungdomar eftersom symtombilden kan vara komplicerad. Deprimerade barn och ungdomar är inte alltid märkbart nedstämda. Vanliga symtom hos barn och ungdomar vid depression är kroppsliga besvär som till exempel ont i huvudet, ont i magen, oro och upplevelse av att vara sjuk, utagerande beteenden, irritation och ilska.

Det är viktigt att överväga om en depression är en del i en bipolär sjukdom, eftersom dessa depressioner har särskild behandling.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut av depressiva symtom, svårighetsgrad, funktionsnivå
  • Familjeförhållanden, utvecklingsanamnes, ärftlighet, trauma, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för nedstämdhetens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att nedstämdheten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning
  • Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.
  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • PHQ-9
  • MADRS/MADRS-S

Möjliga differentialdiagnoser:

  • bipolär sjukdom (Finns tecken på tidigare hypomani/mani eller ärftlighet?)
  • sorgereaktion
  • depression relaterad till kroppslig sjukdom (t.ex. hypothyreos, hypogonadism, sömnapnésyndrom, celiaki, malignitet, infektioner, anemi)
  • substans-/läkemedelsbetingad depression
  • dystymi (mildare och långdragna besvär, ofta flera år)
  • utmattningssyndrom
  • organiska hjärnskador.

A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna.

B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.

C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:

  • Förlust av självförtroende och självuppskattning
  • Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  • Återkommande tankar på död eller självmord
  • All slags självskadande beteenden
  • Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  • Vankelmod och beslutsångest
  • Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  • Alla slags sömnproblem
  • Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten

Vid lindrig depression är patienten i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C. Patienten är oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger. Patienten är funktionsnedsatt, har starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland de som redovisats under punkt C eller förekomst av psykotiska eller melankoliska symtom.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen generaliserat ångestsyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke generaliserat ångestsyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av generaliserat ångestsyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Generaliserat ångestsyndrom (Generalized Anxiety Disorder, GAD) kännetecknas av oro eller ångest gällande vardags- eller rutinsaker, och ska pågå större delen av dagen under minst sex månaders tid. Oron ska upplevas som svår eller omöjlig att distrahera sig från, samt medföra lidande och funktionsnedsättning i det vardagliga livet. Till syndromet hör även kroppsliga och kognitiva spänningssymtom till följd av oron.

Genomförande

Central frågeställning för den anamnestiska intervjun: “Oroar du dig större delen av tiden för olika vardagssaker? Kan du bryta oron på egen hand?”

Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har en oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, skola och att fungera socialt. Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har ofta sin oro knuten till sociala relationer och prestationer i skolan. De mest framträdande fysiska symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att någon närstående snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser.
  • Familjeförhållanden, skolsituation, ärftlighet, trauma, tidig utveckling, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.

Vid många psykiatriska sjukdomstillstånd kan ångest utgöra ett betydande inslag i sjukdomsbilden, och generaliserat ångestsyndrom är ofta en uteslutningsdiagnos. Diagnosen generaliserat ångestsyndrom bör inte användas om inte ångesten uppträder med den oro inför framtida förväntade katastrofer som är typiska för syndromet. 

Somatisk utredning

Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.

Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor

  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • GAD-7, symtomskattningsskala
  • Penn State Worry Questionnaire, barnversion (PSWQ-C)
  • Spence children’s anxiety scale (SCAS), barn- och föräldraversion

Möjliga differentialdiagnoser:

  • normal och verklighetsanpassad oro
  • paniksyndrom
  • social ångest
  • tvångssyndrom
  • anpassningsstörning
  • ätstörning
  • dysmorfofobi
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
  • sjukdomsångest
  • separationsångest
  • psykossjukdom
  • funktionshinder som autismspektrumtillstånd/intellektuell funktionsnedsättning
  • substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • egentlig depression
  • ångest relaterad till somatisk sjukdom (t.ex. hypertyreos).

Ångesten är generaliserad och ihållande men inte begränsad till eller ens mest uttalad i vissa situationer eller omständigheter (dvs är fritt flytande). De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen paniksyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke paniksyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av paniksyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Har du någonsin fått en panikattack?”

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommande upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan. Panikattacker tar sig uttryck i olika typer av symtom som yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svimningsattacker eller svårigheter att andas, och tolkas ofta av den drabbade personen som en kroppslig sjukdom. Det ska också finnas en betydande beteendeförändring med anledning av attackerna (t ex beteenden som syftar till att undvika att få panikattacker, såsom undvikande av fysisk ansträngning eller andra situationer som personen har förknippat med panikattacker). Panikattacker förekommer som delsymtom vid flera ångestsyndrom samt är vanligt vid depression. Exempelvis kan exponering för en social situation vid social fobi utlösa en panikattack. Ett vanligt missförstånd är att den typen av ångestattacker misstolkas som ett paniksyndrom. För diagnos krävs återkommande panikattacker.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser.
  • Familjeförhållanden, utvecklingsanamnes, ärftlighet, trauma, sömn. 
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning

Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • Spence children’s anxiety scale (SCAS), barn- och föräldraversion, barn 7–17 år.
  • PDSS-SR (Panic Disorder Severity Scale Rated), självbedömningsinstrument

Möjliga differentialdiagnoser:

  • panikattacker relaterade till verklig fara
  • enstaka panikattacker (utan klinisk signifikans)
  • social ångest
  • tvångssyndrom
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
  • separationsångest
  • specifik fobi
  • psykossjukdom
  • substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • ångest relaterad till somatisk sjukdom (t.ex. hypertyreos).

Ett obligat fenomen är återkommande attacker av svår panikångest, som är oförutsägbara då de inte är begränsade till särskilda situationer eller omständigheter. Liksom vid andra ångestsyndrom är de dominerande symtomen plötsligt insättande hjärtklappning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, yrsel och overklighetskänslor (depersonalisation eller derealisation). Sekundärt uppträder ofta rädsla för att dö, att förlora kontrollen eller att bli sinnessjuk. Panikångest bör inte användas som huvuddiagnos om patienten är deprimerad vid tidpunkten då ångestanfallen startar. Då kan panikattackerna vara sekundära till depression.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Panikångest

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen PTSD efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke om posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser och värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av posttraumatiskt stressyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är:  “Har du upplevt någon svår traumatisk händelse som fortfarande plågar dig i form av hemska minnesbilder, flashbacks eller mardrömmar?”

De flesta med akut stressreaktion har övergående symtom. Om besvären håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan dessa personer utveckla PTSD. 

PTSD innefattar, förutom upplevd traumatisk händelse, fyra symtomkomplex:

  • Påträngande symtom - återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnesbilder, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid triggers
  • Undvikande - av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck
  • Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning
  • Symtom på överspändhet som t.ex. lättskrämdhet

Riskfaktorer:

  • omsorgssvikt
  • att befinna sig på flykt
  • familjens totala psykosociala belastning
  • funktionshinder eller psykiska problem sedan tidigare.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser. (Se symtomkomplex ovan.)
  • Familjeförhållanden, skolsituation, hereditet, trauma, tidig utveckling, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning

Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • CPSS (the Child PTSD Symtom Scale), symtomskattningsskala
  • Trauma Checklist for Children (TSCC), 
  • Children revised impact scale (CRIES-8)
  • Trauma symtom checklist for young children (TSCYC), självbedömningsinstrument

Möjliga differentialdiagnoser:

  • Akut stressyndrom
    Utlöses också av trauma och har i stort sett samma symtomatologi som PTSD, men med varaktighet bara upp till en månad efter traumat.
  • Anpassningsstörning
    Typiskt är att symtomens styrka inte bedöms stå i proportion till typ och intensitet av utlösande stress.
  • Andra psykiatriska tillstånd
    Depression, annat ångesttillstånd, kortvarig psykos eller emotionellt instabil personlighetsstörning.
  • Flashbacks av annan orsak, till exempel substansbruk.
  • Personlighetsyndrom
    Kan dels vara en differentialdiagnos men också en komorbiditet. Det är ofta svårdiagnostiserat. Det är viktigt med en bedömning av den sammanvägda symtombilden och att försöka bedöma personens funktionsförmåga/personlighet innan traumat.

Ett tillstånd som uppstår som fördröjd eller långvarig reaktion på en traumatisk händelse eller situation (av kortare eller längre varaktighet) av exceptionellt hotande eller katastrofalt slag, som kan väntas medföra kraftig påverkan på praktiskt taget alla människor. Predisponerande faktorer som personlighetsdrag (tvångsmässiga eller asteniska) eller anamnes på neurotisk störning kan sänka tröskeln för risken att utveckla syndromet eller förvärra förloppet men de är varken nödvändiga eller tillräckliga för att förklara uppkomsten. Typiska fenomen inkluderar episoder av återupplevande av traumat i form av påträngande minnen (flashbacks), drömmar eller mardrömmar som uppträder mot en bakgrund av känslomässig stumhet och avflackning, tillbakadragande från andra människor, nedsatt reaktivitet på omgivningsfaktorer, anhedoni och undvikande av aktiviteter och situationer som påminner om traumat. Det finns ofta ett tillstånd av autonom irritabilitet, ökad vaksamhet och förhöjd alarmberedskap samt insomnia. Ångest och depression är ofta förenade med tidigare nämnda symtom och tecken och självmordstankar är inte ovanliga. Tillståndet utvecklas efter traumat med en latenstid som kan variera från några veckor till månader. Förloppet är fluktuerande men full remission kan ses i de flesta fall. Hos en minoritet av patienterna kan tillståndet bli kroniskt och pågå i många år, vilket så småningom leder till en varaktig personlighetsförändring.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: PTSD

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen social ångest efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke social ångest (social fobi) görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av social ångest klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Undviker du aktiviteter eller andra sociala sammanhang för att du är rädd att göra bort dig eller verka dum?”.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser.
  • Familjeförhållanden, skolsituation, hereditet, trauma, tidig utveckling, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning

Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • LSAS, expertskattning 
  • LSAS-SR, självskattningsskala

Möjliga differentialdiagnoser:

  • blyghet
  • agorafobi (undvikandebeteendet är inte avgränsat till sociala situationer)
  • specifik fobi
  • PTSD eller akut stressreaktion (undviker situationer som påminner om traumat)
  • separationsångest
  • tvångssyndrom (undviker situationer som triggar tvång)
  • autism
  • ängslig personlighetssyndrom (tidig debut, långvarig, genomgående beteendemönster)
  • depression
  • psykos
  • substansbruk.

Rädsla för att bli kritiskt granskad av andra människor, vilket leder till undvikande av sociala situationer. Mer genomgripande sociala fobier är vanligtvis associerade med låg självuppfattning och rädsla för kritik. Patienter söker ofta hjälp på grund av rodnad, tremor, illamående eller urinträngningar. Patienten är ibland övertygad om att dessa sekundära manifestationer av ångest är det primära problemet. Symtomen kan utvecklas till panikattacker.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Social ångest

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen tvångssyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke tvångssyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av tvångssyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Har du besvärats av påträngande och besvärande tankar, impulser, eller inre bilder som du inte kunnat bli av med?”

Tvångssyndrom (Obsessive-compulsive disorder, OCD) är en vanlig, ofta kronisk sjukdom präglad av tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar är återkommande påträngande och ofrivilliga tankar, bilder eller impulser som upplevs inte stämma överens med egna värderingar, självbild eller upplevelser (egodystona). Dock upplevs tankarna komma från individen själv och inte utifrån (såsom vid rösthallucinos). Tankarna upplevs oftast meningslösa och väcker ångest, äckel, tvivel eller annat obehag.

Tvångshandlingar är viljestyrda beteenden som utförs repetitivt i syfte att minska obehaget framkallat av tvångstankar, för att neutralisera dessa eller förhindra att någon katastrof inträffar. Ibland beskrivs tvångshandlingarna som ritualer där upprepade beteenden utförs alltid på ett särskilt sätt och repetitivt. Tvångshandlingar innefattar även ångestreducerande mentala ritualer (till exempel att kontrollera att inga ord jag säger innehåller tre bokstäver).

Vanliga symtom är:

  • Rädsla för smitta och smuts 
  • Tvättvång 
  • Rädsla att skada någon annan 
  • Kontrollerande 
  • Symmetritvång, ordnande och räknande

Patienter med tvångssyndrom använder tvångshandlingarna för att till varje pris och med hög säkerhet försäkra sig om att tvångstankarna inte blir verklighet.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • fördjupad anamnes
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut, situationer, konsekvenser. 
  • Nuvarande och tidigare tvångstankar och tvångshandlingar.
  • Familjeförhållanden, skolsituation, ärftlighet, trauma, tidig utveckling, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
  • Hur familj, närstående, personal eller andra är involverade i barnets eller ungdomens tvångssymtom, och vilka eventuella anpassningar de gör.
  • Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning

Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • Children’s Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale (CY-BOCS), självskattning
  • Family Accomodation Scale, självskattning

 

Ett visst mått av tvångstankar och ritualer förekommer hos de allra flesta och behöver inte innebära en diagnos.

Möjliga differentialdiagnoser:

  • autism (stereotypa ritualer)
  • motoriska störningar (tics etc)
  • depression
  • dysmorfofobi
  • generaliserat ångestsyndrom (överdriven men realistisk oro över vardagliga saker)
  • PTSD eller akut stressreaktion
  • anorexia nervosa (påträngande tankar om att vara överviktig)
  • substansberoende
  • parafilier
  • vanföreställningssyndrom (tvångstankar har blivit vanföreställningar)
  • sjukdomsångest
  • schizotypt personlighetssyndrom
  • trichotillomani
  • bulimia nervosa (upprepad hetsätning och kräkning)
  • samlarsyndrom
  • schizofreni
  • tvångsmässig personlighetssyndrom (rigid med perfektionistiskt beteende men utan uttalade tvångstankar/tvångshandlingar.

Infektionsutlöst tvångssymtomatologi hos prepubertala barn, så kallade autoimmunt utlösta neuropsykiatriska tillstånd, är en möjlig men ovanlig orsak till tvångssyndrom (PANS, Paediatric Acute-onset Neuropsychiatric Syndrome, och PANDAS, Paediatric Autoimmune Neuropsychiatric Disorders Associated with Streptococcal infection). Tillståndet debuterar då akut eller subakut i samband med ett inflammatoriskt tillstånd och medför oftast en komplex symtombild med stor funktionsnedsättning. Mer studier behövs för att bättre förstå denna tänkbara förklaringsmodell.

ICD-10: F42.0 Tvångssyndrom präglat av tvångstankar

Ett tillstånd främst präglat av tvångstankar eller grubblerier som kan ta formen av idéer, tankebilder eller impulser till handling. Tillståndet är praktiskt taget alltid plågsamt för patienten. Ibland kan tankarna vara ändlösa, villrådiga överväganden över olika alternativ, vilket leder till oförmåga att fatta triviala beslut som är nödvändiga för det dagliga livet. Tvångsmässigt grubbel och depression är nära förbundna och diagnosen tvångssyndrom är mest adekvat när tvångstankar uppstår eller kvarstår utan att patienten samtidigt har en depressiv episod.

ICD-10: F42.1 Tvångssyndrom präglat av tvångshandlingar [tvångsritualer]

Ett tillstånd främst präglat av tvångshandlingar (tvångsritualer). Oftast rör handlingarna hygien (främst handtvättning), upprepade kontroller för att försäkra sig om att inga farliga situationer utvecklas eller en överdrivet pedantisk ordentlighet. Bakom beteendet ligger en fruktan, vanligtvis för fara som kan skada eller som är orsakad av patienten. Den rituella handlingen är ett ineffektivt eller symboliskt försök att värja sig mot faran.

ICD-10: F42.2 Tvångstankar med tvångshandlingar

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår
  • Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)

Diagnostisering av depression för vuxna. Vägledande inför val av stöd- och behandlingsinsatser eller fortsatt utredning.

Målgrupp eller situation

Vuxna med preliminär diagnos eller frågeställning depression.

Kunskapsläge

Enligt socialstyrelsens nationella riktlinjer

  • bör den specialiserade hälso- och sjukvården erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • kan primärvården erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan för uppgiften utbildad vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En diagnostisk utredning med frågeställning depression görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Den diagnostiska utredningen kompletterar och fördjupar kvarvarande frågeställningar utifrån den inledande psykiatriska kartläggningen. Här tar man ställning till eventuella differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av depression klassificerar man enligt ICD-10.

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI. 
  • Somatisk undersökning och provtagning.
  • Psykiskt status inklusive suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet. 
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

Efter bedömning och ställd diagnos planeras behandlingar och insatser i samråd med individen.

Genomförande

I anamnestagande vid depression bör följande delar ingå:

  • Är symtomen episodiska och återkommande?
  • Uttalad symtombild: Vid svår depression kan melankolisk hämning och psykotiska symtom förekomma (främst stämningskongruenta vanföreställningar om skuld och skam, men i ovanliga fall kan vanföreställningarna vara icke stämningskongruenta och då till exempel innehålla paranoida tankegångar och upplevelser av att vara styrd)
  • Kroppsliga symtom. Vanliga vid mer uttalad depression, såsom viktnedgång och sömnbesvär
  • Suicidtankar. Ofta frekventa och intensiva vid svårare depression och suicidrisken kan vara förhöjd.
  • Funktionsförmåga. Nedsatt funktion i arbete, fritid, inom familjen eller andra sociala sammanhang.
Depression kan klassificeras som lindrig, medelsvår och svår
  • Vid lindrig depression har man lindriga symtom och bibehållen funktionsförmåga. 
  • Vid medelsvår depression är funktionsförmågan påverkad och symtomen mer uttalade. Suicidtankar kan förekomma och suicidrisken kan vara förhöjd.
  • Vid svår depression har man mycket svår nedsättning av funktionsförmågan och psykotiska symtom, melankoliska symtom samt hög suicidrisk kan förekomma. Kroppsliga symtom som viktnedgång eller -uppgång och sömnproblem är vanligt förekommande.

Risk för överdiagnostik finns då naturliga reaktioner på belastande livshändelser felaktigt kan identifieras som klinisk depression.

Genus- och kulturrelaterade skillnader kan leda till under- eller överdiagnostik. Kvinnor efterfrågar vård i större utsträckning än män och i många kulturer presenteras i första hand somatiska besvärvid depression. Depressiva tillstånd vara svåra att identifiera, särskilt vid samtidig somatisk eller annan psykisk sjukdom. Det är viktigt att överväga om en depression är en del i en bipolär sjukdom, eftersom dessa depressioner har särskild behandling.

Kontaktorsak/symtom 
  • Symtom (till exempel nedstämdhet, glädjeförlust, oro, dödstankar). Observera att symtombild kan skilja sig hos äldre.
  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp
  • Tidigare episoder (debut, förlopp, varaktighet)
  • Påverkan i vardagen (socialt, arbete, fritid)
Tidigare kontakt med psykiatrin
  • Behandlingar (pågående och tidigare) och behandlingsresultat 
  • Psykofarmakologisk behandling; preparat, dosering, behandlingstid och medicinsk effekt, biverkningar
  • Utlösande faktorer vid tidigare försämring av tillstånd
Levnadsförhållanden
  • Boende
    • typ av boende 
    • med vem/vilka
    • stödboende
    • bostadslöshet
  • Relationer 
    • aktuell och tidigare relation
    • barn (antal, ålder, hemmavarande) 
  • Sysselsättning
    • yrke
    • utbildningsnivå
    • arbetslivshistoria 
  • Fritid
    • sociala aktiviteter och engagemang
    • intressen
  • Ekonomiska förhållanden
    • lön, sjukpenning, sjukersättning, försörjningsstöd
    • skulder – varaktighet, omfattning
  • Socialt stöd
    • boendestöd, hemtjänst, god man, förvaltare
    • närstående – aktuella kontaktuppgifter
  • Förekomst av psykosociala stressorer eller omvälvande livshändelser
    • graviditet
    • nybliven förälder
    • sjukdom
    • problem i familjen
    • konflikter i släkt eller med omgivning
    • hot, våld, kriminalitet
    • ekonomiska problem
    • migration
Kroppslig hälsa
  • Allmäntillstånd
  • Nuvarande och tidigare kroppslig sjukdom eller funktionsnedsättning, Allmän daglig livsföring (ADL)
  • Eventuella vårdkontakter för kroppslig och psykisk ohälsa (nuvarande och/eller tidigare) 
  • Pågående medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (inklusive biverkningar)
  • Allergier eller överkänslighet (inklusive läkemedel)
Levnadsvanor
  • Användning av nikotin, alkohol och andra psykoaktiva substanser
  • Sömn, kost, fysisk aktivitet
Uppväxt
  • Uppväxt
    • familjebild
    • familjeklimat
    • migration
    • kulturell identitet
  • Psykiatriska symtom under uppväxten
    • oro, separationsångest, trotssymtom
  • Trauman
    • fysiska, sexuella, emotionella
    • var, när, ålder, hur länge, av vem
  • Skola/inlärning
    • koncentrationsförmåga, rastlöshet
    • passa tider, skolk
    • läs- och skrivsvårigheter, förmåga till självständigt arbete, behov av extrastöd
    • prestationsnivå/betyg
    • högsta utbildningsnivå
  • Socialt samspel
    • konfliktbenägenhet
    • kamratrelationer, mobbad
  • Fritid och särskilda intressen
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen
Ärftlighet 
  • Ärftliga faktorer (somatiskt, psykiatriskt, funktionsavvikelser)
Övergripande funktionsskattning 
  • Om och i så fall hur symtomen påverkar på funktionen i vardag, arbete, fritid
  • Varaktiga svårigheter med mellanmänskligt samspel, självbild, impulskontroll, aggressivitet
Psykisk status
  • orientationsgrad
  • intryck av individen och samspel 
  • kognitiv funktion
  • minnessvårigheter
  • formell och emotionell kontakt 
  • tal
  • stämningsläge 
  • affekter 
  • psykomotorik
  • tankar
  • psykotiska symtom 
  • sjukdomsinsikt 
  • inställning till vård.
Underlag för riskbedömning

Aktuellt och historiskt:

  • suicidalitet 
  • självskada 
  • våldsamt beteende 
  • annat riskbeteende 
  • kriminalitet
  • körkort
  • vapeninnehav.

Om resultat finns från tidigare inledande kartläggning tas inga nya prov. Om det inte finns tas:

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.

Den strukturerade intervjun MINI kan vara ett stöd vid diagnostisering av depression, ångestsyndrom och annan vanlig psykisk ohälsa.

PHQ-9 kan användas som screeninginstrument vid depressiva symtom.     

MADRS saknar roll i att diagnostisera depression men fungerar däremot väl för att följa symtom över tid. 

Screeninginstrument EPDS kan användas som komplement för nyblivna föräldrar. Observera att det finns en risk för överdiagnostik eftersom naturliga reaktioner på belastande livshändelser, som till exempel förlossning, felaktigt kan identifieras som klinisk depression. 

Geriatric Depression Scale, GDS, kan användas vid depression hos äldre. Symtombilden är heterogen, vilket kan försvåra upptäckt och diagnos. Kroppsliga och kognitiva symtom är vanliga och kan vara mer framträdande än affektiva symtom. Samsjuklighet och hög användning av andra läkemedel kan komplicera behandlingen.

Individen kan på grund av omständigheterna bedömas vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Depressiva tillstånd kan vara svåra att identifiera, särskilt vid samtidig somatisk eller annan psykisk sjukdom. Symtombilden kan också uppfylla kriterier för flera diagnoser och kan vara ofta uttryck för en komplex problematik.

Exempel på differentialdiagnoser och samsjuklighet vid depression:

  • Bipolär sjukdom
    Tecken på tidigare hypomani/mani? Ärftlighet? Depression som del av bipolär sjukdom har särskilda behandlingsalternativ.  
  • Sorgereaktion
  • Kroppslig sjukdom
    Till exempel hypothyreos, hypogonadism, sömnapnésyndrom, celiaki, malignitet, infektioner, anemi.
  • Våld eller självskadebeteende 
  • Substansbruk
    Alkohol, andra substanser, läkemedelspåverkan)
  • Persisterande depression (mildare och långdragna besvär, ofta flera år).
  • Utmattningssyndrom
  • Organiska hjärnskador (Till exempel demens, stroke, parkinson)
  • Ångestsyndrom
  • Personlighetssyndrom

För klassificering av diagnosen egentlig depression enligt ICD-10 krävs att:

A. Minst två av följande symtom har dominerat under minst de senaste två veckorna: 

  1. nedstämdhet
  2. energifattigdom
  3. minskad aktivitet.                                                              

B. Det kan inte förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.

C. Minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och 

  1. Förlust av självförtroende och självuppskattning
  2. Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  3. Återkommande tankar på död eller självmord
  4. All slags självskadande beteende
  5. Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  6. Vankelmod och beslutsångest
  7. Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  8. Alla slags sömnproblem
  9. Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten

Vid lindrig depression är patienten i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C. Patienten är oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger. Patienten är funktionsnedsatt, har starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland de som redovisats under punkt C.

  1. F32.0
    Lindrig depressiv episod
  2. F32.1
    Medelsvår depressiv episod
  3. F32.2
    Svår depressiv episod utan psykotiska symtom
  4. F32.3
    Svår depressiv episod med psykotiska symtom
  5. F32.8
    Andra specificerade depressiva episoder
  6. F32.9
    Depressiv episod, ospecificerad

 

  1. F33.0
    Recidiverande depression, lindrig episod
  2. F33.1
    Recidiverande depression, medelsvår episod
  3. F33.2
    Recidiverande depression, svår episod utan psykotiska symtom
  4. F33.3
    Recidiverande depression, svår episod med psykotiska symtom
  5. F33.4
    Recidiverande depression utan aktuella symtom
  6. F33.8
    Andra specificerade recidiverande depressioner
  7. F33.9
    Recidiverande depression, ospecificerad

Uppföljning

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter.

  • Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in.
  • Överväg om individen behöver sjukskrivas.
  • Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
  • Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den.
  • Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå. 
  • Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Vuxna som misstänks ha diagnosen generaliserat ångestsyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke generaliserat ångestsyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av generaliserat ångestsyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Generaliserat ångestsyndrom (engelska Generalized Anxiety Disorder, GAD) kännetecknas av oro eller ångest gällande vardags- eller rutinsaker, som ska pågå större delen av dagen under minst sex månaders tid. Oron ska upplevas som svår eller omöjlig att distrahera sig från, samt medföra lidande och funktionsnedsättning i det vardagliga livet. Till syndromet hör även kroppsliga och kognitiva spänningssymtom till följd av oron.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Oroar du dig större delen av tiden för olika vardagssaker? Kan du bryta oron på egen hand?”.

Individer med generaliserat ångestsyndrom har en oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, studier och att fungera socialt. Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. Individer med generaliserat ångestsyndrom söker också ofta initialt vård för sömnsvårigheter, huvud- eller muskelvärk eller andra spänningssymtom. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta. Den överdrivna ängsligheten visar sig ofta redan under tidig barndom eller tonår.

Generaliserat ångestsyndrom kännetecknas av:

  • ständig, överdriven oro och ängslan för vardagliga saker
  • stora svårigheter att kontrollera oron
  • muskelspänningar
  • koncentrationssvårigheter och orkeslöshet
  • sömnstörning
  • lidande och/eller nedsatt funktion.

Vid många psykiatriska sjukdomstillstånd kan ångest utgöra ett betydande inslag i sjukdomsbilden, och generaliserat ångestsyndrom är ofta en uteslutningsdiagnos. Diagnosen generaliserat ångestsyndrom bör inte användas om inte ångesten uppträder med den oro inför framtida förväntade katastrofer som är typisk för generaliserat ångestsyndrom. 

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI
  • Somatisk undersökning och provtagning
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet 
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • vilka områden individen framförallt får ångest (dåtid, nutid, framtid)
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter och effekter av tidigare behandling
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet (särskilt depression och andra ångesttillstånd).

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
  • SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
  • MINI (i primärvården)
  • GAD-7
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Följande differentialdiagnoser bör övervägas:

  • normal och verklighetsanpassad oro
  • paniksyndrom
  • social ångest
  • tvångssyndrom
  • anpassningsstörning
  • ätstörning
  • dysmorfofobi
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till ett specifikt trauma)
  • sjukdomsångest
  • separationsångest
  • psykossjukdom
  • funktionshinder som autismspektrumtillstånd/intellektuell funktionsnedsättning
  • substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • egentlig depression
  • ångestrelaterad till somatisk sjukdom (t.ex. hypertyreos).

ICD-10; F41.1 Generaliserat ångestsyndrom

Ångesten är generaliserad och ihållande men inte begränsad till eller ens mest markerad i vissa situationer eller omständigheter (det vill säga är ¨fritt flytande¨). De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

Uppföljning

Bedömning och fortsatt handläggning

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter. 

Symtombördan och dess förlopp kan skattas med till exempel självskattningsskalan GAD-7. 

Vid ställd diagnos
  • Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in (se kapitel Behandling och stöd)
  • Överväg om individen behöver sjukskrivas
  • Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
Om diagnos inte ställs
  • Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den
  • Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå 
  • Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha diagnosen paniksyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke paniksyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av paniksyndrom klassificerar man enligt ICD-10. 

Paniksyndrom innebär att patienten har haft två eller fler panikattacker, varav minst en har varit helt oväntad. Panikattackerna ska ha lett till en oro eller beteendeförändring mellan attackerna som medför betydande funktionsnedsättning.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Har du någonsin fått en panikattack?”

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommande upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan. Panikattacker tar sig uttryck i olika typer av symtom som yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svimningsattacker eller svårigheter att andas, och tolkas ofta av den drabbade personen som en kroppslig sjukdom. Det ska också finnas en betydande beteendeförändring med anledning av attackerna (t ex beteenden som syftar till att undvika att få panikattacker, såsom undvikande av fysisk ansträngning eller andra situationer som personen har förknippat med panikattacker). Panikattacker förekommer som delsymtom vid flera ångestsyndrom samt är vanligt vid depression. Exempelvis kan exponering för en social situation vid social fobi utlösa en panikattack. Ett vanligt missförstånd är att den typen av ångestattacker misstolkas som ett paniksyndrom. För diagnos krävs återkommande panikattacker. Många personer med paniksyndrom lider också av agorafobi, en fobi för offentliga platser.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI 
  • Somatisk undersökning och provtagning
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet 
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • i vilka situationer individen får ångestattacker (situationer, frekvens)
  • förväntansångest 
  • undvikandebeteende
  • agorafobi
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet (särskilt andra ångesttillstånd, depression).

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
  • SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
  • MINI (i primärvården)
  • PDSS-SR
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

  • panikattacker relaterade till verklig fara
  • enstaka panikattacker (utan klinisk signifikans)
  • social ångest
  • tvångssyndrom
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
  • separationsångest
  • specifik fobi
  • psykossjukdom
  • substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • ångest relaterad till somatisk sjukdom (t.ex. hypertyreos).

ICD-10; F41.0 Paniksyndrom (episodisk paroxysmal ångest)

Ett obligat fenomen är återkommande attacker av svår panikångest, som är oförutsägbara då de inte är begränsade till särskilda situationer eller omständigheter. Liksom vid andra ångestsyndrom är de dominerande symtomen plötsligt insättande hjärtklappning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, yrsel och overklighetskänslor (depersonalisation eller derealisation). Sekundärt uppträder ofta rädsla för att dö, att förlora kontrollen eller att bli sinnessjuk. Panikångest bör inte användas som huvuddiagnos om patienten är deprimerad vid tidpunkten då ångestanfallen startar. Under sådana omständigheter kan panikattackerna vara sekundära till depression.

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter.

  • Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in 
  • Överväg om individen behöver sjukskrivas
  • Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
  • Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den
  • Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå 
  • Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Panikångest

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha diagnosen PTSD efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke om posttraumatiskt stressyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser och värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av posttraumatiskt stressyndrom klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Har du upplevt någon svår traumatisk händelse som fortfarande plågar dig i form av hemska minnesbilder, flashbacks eller mardrömmar?”

Om en akut stressreaktion håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan dessa personer utveckla PTSD. Förutom den upplevda traumatiska händelsen innefattar PTSD fyra symtomkomplex:

  • Påträngande symtom – återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnesbilder, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid triggers
  • Undvikande – av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck
  • Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning, till exempel depression, självanklagelser eller förlust
  • Hyperaktivering i form av till exempel lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller självskadebeteende.
Kriterier för diagnos

Begreppet PTSD innebär att ha blivit exponerad för faktisk eller upplevt död eller livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld, som efterföljande symtom är tydligt kopplade till. Det är viktigt att särskilja från begreppet “traumatisering” som används i vissa sammanhang även för personer med erfarenhet av längre svåra livsomständigheter, som till exempel att ha växt upp under omsorgsbrist. Dessa saknar dock oftast de tydliga återupplevelser och undvikanden som präglar diagnosen PTSD.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår
  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI 
  • Somatisk undersökning och provtagning
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet 
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.
I utredningen bör man särskilt kartlägga:
  • traumat som utlöste symtomen
  • flashbacks, mardrömmar
  • undvikandebeteende
  • lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter
  • psykisk och somatisk status
  • nedstämdhet, självanklagelser
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet (särskilt andra ångesttillstånd, depression).

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
Screeningskalor 
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

  • Akut stressyndrom
    Utlöses också av trauma och har samma symtomatologi som PTSD, men med varaktighet bara upp till en månad efter traumat.
  • Anpassningsstörning
    Typiskt är att symtomens styrka inte bedöms stå i proportion till typ och intensitet av utlösande stress.
  • Andra psykiatriska tillstånd
    Depression, annat ångesttillstånd, kortvarig psykos eller emotionellt instabil personlighetsstörning.
  • Flashbacks av annan orsak (till exempel substansbruk).
  • Personlighetssyndrom
    Kan dels vara en differentialdiagnos men också en komorbiditet. Detta är ofta svårdiagnostiserat. Det är viktigt med en bedömning av den sammanvägda symtombilden och försöka bedöma personens funktionsförmåga och personlighet innan traumat.

ICD-10: F43.1 Posttraumatiskt stressyndrom

Ett tillstånd som uppstår som fördröjd eller långvarig reaktion på en traumatisk händelse eller situation (av kortare eller längre varaktighet) av exceptionellt hotande eller katastrofalt slag, som kan väntas medföra kraftig påverkan på praktiskt taget alla människor. Predisponerande faktorer som personlighetsdrag (tvångsmässiga eller asteniska) eller anamnes på neurotisk störning kan sänka tröskeln för risken att utveckla syndromet eller förvärra förloppet men de är varken nödvändiga eller tillräckliga för att förklara uppkomsten. Typiska fenomen inkluderar episoder av återupplevande av traumat i form av påträngande minnen (¨flashbacks¨), drömmar eller mardrömmar som uppträder mot en bakgrund av känslomässig stumhet och avflackning, tillbakadragande från andra människor, nedsatt reaktivitet på omgivningsfaktorer, anhedoni och undvikande av aktiviteter och situationer som påminner om traumat. Det finns ofta ett tillstånd av autonom irritabilitet, ökad vaksamhet och förhöjd alarmberedskap samt insomnia. Ångest och depression är ofta förenade med tidigare nämnda symtom och tecken och självmordstankar är inte ovanliga. Tillståndet utvecklas efter traumat med en latenstid som kan variera från några veckor till månader. Förloppet är fluktuerande men full remission kan ses i de flesta fall. Hos en minoritet av patienterna kan tillståndet bli kroniskt och pågå i många år, vilket så småningom leder till en varaktig personlighetsförändring.

Uppföljning

.

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter.

  • Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in (se kapitel Behandling och stöd)
  • Överväg om individen behöver sjukskrivas
  • Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
  • Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den
  • Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå 
  • Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: PTSD

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha diagnosen social ångest efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke social ångest (social fobi) görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av social ångest klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Undviker du vissa aktiviteter eller sociala sammanhang för att du är rädd att göra bort dig eller verka dum?”

Om man efter utförd initial kartläggning misstänker social ångest bör man komplettera anamnesen med ärftlighet, debutålder och hur länge individen haft besvär, ev. beroendeproblematik och sociala problem. Dessutom bör man ta ställning till eventuella neuropsykiatriska eller personlighetsrelaterade problem. 

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI 
  • Somatisk undersökning och provtagning.
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet 
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • vilka situationer ångesten aktiveras (specifika sociala situationer)
  • undvikandebeteende
  • rädsla för att “göra bort sig” i sociala sammanhang
  • grubblerier kring tidigare sociala situationer 
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter och effekter av tidigare behandling
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet (särskilt depression och andra ångesttillstånd).

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
  • SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
  • MINI (i primärvården)
  • LSAS (Liebowitz Social Anxiety Scale)
  • LSAS-SR (självskattning)
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

  • blyghet
  • agorafobi (undvikandebeteendet är inte avgränsat till sociala situationer)
  • specifik fobi
  • PTSD eller akut stressreaktion (undviker situationer som påminner om traumat)
  • separationsångest
  • tvångssyndrom (undviker situationer som triggar tvång)
  • autism, schizoid eller schizotyp personlighetssyndrom (ointresse av andra människor)
  • ängslig personlighetssyndrom (tidig debut, långvarig, genomgående beteendemönster)
  • depression
  • psykos
  • substansbruk.

ICD-10: F40.1 Social ångest

Rädsla för att bli kritiskt granskad av andra människor, vilket leder till undvikande av sociala situationer. Mer genomgripande sociala fobier är vanligtvis associerade med låg självuppfattning och rädsla för kritik. Patienter söker ofta hjälp på grund av rodnad, tremor, illamående eller urinträngningar. Patienten är ibland övertygad om att dessa sekundära manifestationer av ångest är det primära problemet. Symtomen kan utvecklas till panikattacker.

Uppföljning

.

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter.

  • Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in (se kapitel Behandling och stöd)
  • Överväg om individen behöver sjukskrivas
  • Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
  • Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den
  • Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå 
  • Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Social ångest

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha diagnosen tvångssyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att:

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke tvångssyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av tvångssyndrom klassificerar man enligt ICD-10. 

Tvångssyndrom är ett ofta kroniskt och funktionsnedsättande tillstånd som karakteriseras av att patienten lider av tvångstankar och tvångshandlingar. Vanliga typer av tvångssyndrom är renlighetstvång, räknetvång, kontrolltvång och rädsla för förbjudna tankar. Då samsjuklighet är vanligt bör screening för andra psykiatriska tillstånd utföras.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI
  • Somatisk undersökning och provtagning
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • utvecklingsanamnes
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter
  • nuvarande och tidigare tvångstankar och tvångshandlingar
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • hur familj, närstående, personal eller andra är involverade i patientens tvångssymtom, och eventuella anpassningar de gör
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet.

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
  • SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
  • MINI (i primärvården)
  • Yale-Brown Obsessive-Compulsive Scale (Y-BOCS), självbedömningsinstrument
  • Obsessive Compulsive Inventory – Revised (OCI-R), självskattningsskala
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

  • depression
  • dysmorfofobi
  • generaliserat ångestsyndrom (överdriven men realistisk oro över vardagliga saker)
  • PTSD eller akut stressreaktion
  • anorexia nervosa (påträngande tankar om att vara överviktig)
  • substansberoende
  • parafilier
  • vanföreställningssyndrom (tvångstankar har blivit vanföreställningar)
  • sjukdomsångest
  • schizotypt personlighetssyndrom
  • trichotillomani
  • motoriska störningar (tics etc)
  • samlarsyndrom
  • autism (stereotypa ritualer)
  • schizofreni
  • tvångsmässigt personlighetssyndrom (rigid med perfektionistiskt beteende men utan uttalade tvångstankar/tvångshandlingar).

ICD-10: F42.0 Tvångssyndrom präglat av tvångstankar

Ett tillstånd främst präglat av tvångstankar eller grubblerier som kan ta formen av idéer, tankebilder eller impulser till handling. Tillståndet är praktiskt taget alltid plågsamt för patienten. Ibland kan tankarna vara ändlösa, villrådiga överväganden över olika alternativ, vilket leder till oförmåga att fatta triviala beslut som är nödvändiga för det dagliga livet. Tvångsmässigt grubbel och depression är nära förbundna och diagnosen tvångssyndrom är mest adekvat när tvångstankar uppstår eller kvarstår utan att patienten samtidigt har en depressiv episod.

ICD-10: F42.1 Tvångssyndrom präglat av tvångshandlingar, tvångsritualer

Ett tillstånd främst präglat av tvångshandlingar (tvångsritualer). Oftast rör handlingarna hygien (främst handtvättning), upprepade kontroller för att försäkra sig om att inga farliga situationer utvecklas eller en överdrivet pedantisk ordentlighet. Bakom beteendet ligger en fruktan, vanligtvis för fara som kan skada eller som är orsakad av patienten. Den rituella handlingen är ett ineffektivt eller symboliskt försök att värja sig mot faran.

ICD-10: F42.2 Tvångstankar med tvångshandlingar

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår
  • Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)

Vid misstanke om depression och ångestsyndrom måste man utesluta somatiska sjukdomar som kan ge liknande symtom.

Målgrupp eller situation

Individer med diagnostiserad depression eller ångestsyndrom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda en somatisk anamnes och undersökning samt en relevant utredning utifrån eventuella ytterligare behov av vård (prioritet 1).

Kompetenskrav

Legitimerad läkare med adekvat utbildning och erfarenhet.

Sammanfattning

Det finns en mängd somatiska och psykiatriska sjukdomar som kan likna vissa eller alla symptom som vid depression och ångest. Dessutom kan andra somatiska och psykiatriska tillstånd förekomma samtidigt som depression och ångest. Därför är en somatisk undersökning och provtagning grundläggande för att utesluta de vanligaste differentialdiagnoserna. Om man diagnostiserar depression eller ångesttillstånd utan att göra en somatisk utredning riskerar man att en eventuell somatisk sjukdom missas och att patienten inte får rätt behandling.

Genomförande

Den somatiska undersökningen bör innefatta auskultation av hjärta och lungor, blodtryck, sköldkörtel och i vissa fall riktad neurologisk undersökning. Titta särskilt efter stroke, demens, Parkinsons sjukdom och efterfråga somatiska läkemedel (särskilt kortison och andra hormoner, interferoner, betablockerare, levaxin, p-piller).

  • TSH, T4
  • SR
  • CRP
  • Hb
  • P-glukos
  • HbA1c
  • Kobalamin
  • Folat
  • joniserat Calcium
  • Överväg CDT eller PETH 
  • Överväg urinscreening för droger.
  • Tyreoideasjukdomar
    • Överfunktion (graves sjukdom m.fl.): svettningar, darrningar, exoftalmus, viktminskning, hjärtklappning
    • Underfunktion (hashimotos sjukdom, m.fl.): trötthet, förstoppning, viktuppgång, smärta)
  • Binjuresjukdomar
    • Överproduktion av kortisol (cushings sjukdom): viktuppgång, bukfetma, högt blodtryck
    • Underproduktion av kortisol (addisons sjukdom): viktnedgång, buksmärta, lågt blodtryck, hudförmörkning
    • Överproduktion av adrenalin (feokromocytom): högt blodtryck, huvudvärk, svettningar, palpitationer)
  • Diabetes
  • Anemi
    • Blek hy, trötthet, andfåddhet
  • Centrala nervsystemet
    • Tumörer (neurologiska symtom, huvudvärk)
    • Hjärnskakning
    • MS
    • ALS
    • Parkinsons sjukdom
    • Epilepsi
    • Stroke
    • Vitaminbrist (B12, B6, Folat, D)
    • Demens
  • Hjärta/kärl
    • Rytmrubbningar
    • Lungemboli
    • Hjärtsvikt
    • Ischemi
  • Infektioner (borrelia, parasiter, vissa virus)
  • Läkemedelsbiverkningar (kortison, interferon, betablockad, opiater, antikolinergika, antihistaminer, isotretinoin)
  • Sömnbesvär p.g.a. värk, restless legs, sömnapné
  • Reumatoida sjukdomar (RA, SLE, Sjögrens syndrom)
  • Kronisk värk (Fibromyalgi m.fl.)
  • Alkoholöverkonsumtion och droger
  • Hypokalcemi/hypercalcemi

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression
Inget innehåll matchar dina valda filter.

6. Behandling och stöd

arrow down

I behandlingen används problemlösande, pedagogiska metoder för att barnet och hens familj ska kunna hantera depressionen.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdom med diagnostiserad depression.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk behandling med fokus på depression (prioritet 2).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal med adekvat utbildning i metoden.

Sammanfattning

Depression hos barn och ungdomar är vanligt. Ju snabbare effektivare behandling sätts in desto snabbare kan tillståndet förbättras. Psykopedagogisk behandling bör vara det första alternativet. För många barn och ungdomar kan det vara tillräckligt med psykopedagogisk behandling med inriktning på depressionen. För barn och ungdomar som inte svarar på behandlingen inom 4–8 veckor kan den psykopedagogiska behandlingen kombineras eller ersättas med annan behandling.

Psykopedagogisk behandling är en form av familjebaserade samtal där pedagogiska metoder används för undervisning och rådgivning. Behandlingen ska öka familjens (barns, syskons och föräldrars) kunskap om olika symtom eller funktionsnedsättningar och utveckla deras färdigheter i att hantera sin livssituation. Arbetet sker strukturerat och problemlösande där föräldrarna utgör ett viktigt stöd för att barnet eller ungdomen ska återfå goda rutiner, öka sin aktivitetsnivå, få ett stödjande familjeklimat och goda rutiner för mat och sömn. Dessutom kan kraven i skolan behöva anpassas.

Genomförande

Behandlingen behöver vara strukturerad och regelbunden för att nå bästa effekt. Den ska föregås av en noggrann kartläggning av barnets eller ungdomens livssituation, symtom och funktion, och sedan följas upp regelbundet. Arbetet ska vara problemlösande tillsammans med patient och anhöriga.

Den som ger behandlingen behöver ha kunskap om sjukdomstillståndet, utbildning i hur behandlingen ska genomföras och ha tillgång till handledning. 

De viktigaste delarna i psykopedagogisk basbehandling:

  • Familjebaserade samtal.
  • Undervisning om depressionssymtom
  • Identifiera faktorer i vardagen och negativa erfarenheter när det gäller aktiviteter och rutiner i skola och familj som leder till ökad stress och depression.
  • Hjälpa barnet eller ungdomen och de närstående att utveckla strategier för att hantera depressionen.
  • Hjälpa föräldrarna att minska bråk och krav på ungdomen i hemmet.
  • Hjälpa föräldrarna hur de ska bemöta barnet / ungdomen (lyssna, validera, stötta).
  • Ta fram strategier för att etablera goda rutiner för sömn och vardagsaktiviteter.

Insatsen kan med fördel utföras inom ramen för deplyftet, en modell för stegvis bedömning och behandling av barn och ungdomar med depression, utvecklat av Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri. 

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression

I behandlingen används problemlösande, pedagogiska metoder för att barnet och hens familj ska kunna hantera ångestsyndromen.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdom med diagnostiserat ångestsyndrom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk behandling med fokus på ångestsyndrom (prioritet 3).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal med adekvat utbildning i metoden.

Sammanfattning

  • Kartlägg noggrant barnets eller ungdomens nuvarande situation och symtom tillsammans med föräldrar, var särskilt uppmärksam på vidmakthållande faktorer (skola, kamrater, familjen, omgivningen) och förstärkande faktorer för ångesttillståndet
  • Förklara vad ångest är för något, att det är ofarligt men plågsamt. Att man ska försöka stå ut i ångestsituationer och inte undvika dem
  • Använd familjen för att jobba med förändring av vanor och aktiviteter. Målet är att barnet eller ungdomen ska leva så vanligt som möjligt med fokus på skola, sömn och fritidsaktiviteter.

Genomförande

Psykopedagogisk behandling är familjebaserade samtal där pedagogiska metoder används för undervisning och rådgivning. Behandlingen ska öka hela familjens (barns, syskons och föräldrars) kunskap om olika symtom eller funktionsnedsättningar och utveckla deras färdigheter i att hantera sin livssituation. Behandlingen är problemlösande och föräldrarna är ett viktigt stöd för att barnet eller ungdomen ska få goda rutiner, öka sin aktivitetsnivå och ha ett stödjande familjeklimat. Föräldrarna bör i sin tur få stöd för att informera skolan så att de kan anpassa kraven.

Innan man startar behandlingen ska man göra en noggrann kartläggning av barnets eller ungdomens livssituation, symtom och funktion, och den ska sedan följas upp regelbundet. 

Behandlingen ska vara strukturerad och man träffas vid sex tillfällen under 4–6 veckor. Muntlig och skriftlig information om tillståndet bör vara första insats. 

I psykopedagogisk behandling för barn och föräldrar går man igenom:

  • vad tillståndet är och innebär
  • orsaker till ångest
  • hur vanligt är det bland barn och ungdomar
  • vilka behandlingar man vet är effektiva
  • vad föräldrar kan göra.

Föräldrar och syskon, samt vid behov förskole- eller skolpersonal, bör informeras och få råd om hur de kan underlätta och stödja barnet i olika situationer. De bör uppmuntras att våga stötta barnet att utsätta sig för det som är skrämmande och obehagligt och stå ut med barnets ångestreaktioner.

För många barn och ungdomar är det tillräckligt med psykopedagogiska samtal med inriktning på ångestsyndrom som enda behandling. För barn och ungdomar som inte svarar på behandlingen inom fyra veckor kan det vara aktuellt att kombinera eller ersätta behandlingen med någon annan, till exempel psykoterapi individuellt eller i grupp, eller läkemedelsbehandling.

Uppföljning

I utvärderingen sammanfattas följande:

  • Samtliga symtom för sjukdomstillståndet
    • Ångestsymtom: själv- och föräldrarskattning SCAS (spence children’s anxiety scale) eller SCARED-R (Screen for Child Anxiety Related Disorders Revised)
    • Tvångssymtom: BOCS – Brief Obssessive Compulsive Scale
  • Funktionsförmåga i vardagen via C-GAS (Children's Global Assessment Scale)
  • Problemområden, stressorer, delmål i vårdplanen, grad av förbättring och måluppfyllelse
  • Följsamhet till behandlingen under samtal och hemuppgifter.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

I kognitiv beteendeterapi utmanas negativa förväntningar, tankemönster och känslor. Behandlingen kan ges enskilt och i grupp.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar med lindrig till medelsvår depression.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT) till barn och ungdomar med lindrig till medelsvår depression  (prioritet 2). Det starka stödet för KBT stödjer sig huvudsakligen på forskning av manualbaserade behandlingsprogram.

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Sammanfattning

Vid egentlig depression är det viktigt att behandlingen fokuserar på beteendeaktivering och att barnet eller ungdomen får lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor.

Utgångspunkten för behandlingen bör vara en vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual men med individuella anpassningar.

Genomförande

Om anhedoni (bristande lust och energi) är det mest framträdande draget i depressionen kan KBT med fokus på beteendeaktivering vara hjälpsamt för att försöka väcka intresse och ge barnet möjlighet att få tillgång till nya upplevelser, sociala aktiviteter och relationer till andra.

Vid dysfunktionellt tankemönster kan man börja med KBT med fokus på att hantera negativa tankar.                                 

KBT i grupp har effekt hos unga med lindrig egentlig depressionsepisod. Programmet bör innehålla bland annat beteendeaktivering, bemötande av negativa tankar samt social färdighetsträning. Man bör även erbjuda en parallell föräldragrupp.

Samarbetet med barnet eller ungdomen kompletteras regelmässigt med föräldrakontakter som, beroende på behov, inriktas på allt från informationsutbyte till insatser som fokuserar på föräldrarnas bemötande och omhändertagande eller insatser inriktade på barnets trygghet.

För barn före pubertet sker behandlingen i större utsträckning via föräldrarna (eller annan omsorgsperson) som tränas i aktivt lyssnande, problemhantering och tona ner uppmärksamhet på misslyckanden liksom att uppmuntra till beteendeaktivering och bryta passivitet. 

Om barnet eller ungdomen har en god verbal förmåga kan hen få tips om litteratur att läsa mellan sessionerna.

Individuell anpassning av KBT-behandlingen

För barn med depression är till exempel samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare behandlingsförsök utan fullgott resultat vanligt förekommande. Man kan behöva anpassa behandlingsupplägget efter det, men också efter barnets eller ungdomens livssituation och önskemål.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett paraplybegrepp som rymmer flera evidensbaserade metoder, tekniker och manualer. Som terapiform kännetecknas KBT av följande:

  • Kartläggning och psykopedagogik (patientutbildning), för att skapa en gemensam förståelse av de faktorer som vidmakthåller besvären
  • Fokus på att förändra de tankar och beteenden som kan spela en central roll i problematiken, i syfte att öka funktion, minska symtom och att förbättra måendet
  • Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid, med fokus på de svårigheter som föreligger här och nu
  • Teamarbete där barnet eller ungdomen är expert på sina besvär och terapeuten är expert på behandlingen (som kommuniceras i en öppen dialog)
  • Mätbara behandlingsmål som utvärderas längs vägen (kan vara både symtom-, beteende- och/eller funktionsmått)
  • Förmedlingssättet kan variera (t.ex. fysiska möten individuellt eller i grupp, via internetbehandlingsprogram, självhjälpsböcker eller genom videobesök). Det vetenskapliga stödet för olika förmedlingssätt kan dock variera för olika diagnoser
  • “Hjälp till självhjälp”, då en stor och viktig del i behandlingen utgörs av arbete med hemuppgifter.

Uppföljning

Se även uppföljning barn och ungdomar – depression.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Depression

Interpersonell psykoterapi (IPT) fokuserar på hur problematiska relationer hänger ihop med depressionen. Den anpassas för barn och ungdomar och vårdnadshavare är involverade.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar med lindrig till medelsvår depression.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda IPT till barn och ungdomar med lindrig till medelsvår depression (prioritet 5). Det vetenskapliga underlaget om effekter på längre sikt är otillräckligt.

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Sammanfattning

IPT är en strukturerad form av psykoterapi med fokus på hur problematiska relationer bidrar till psykiska besvär, och omvänt hur psykiska besvär påverkar relationer till andra. I behandlingen lär sig patienten att hantera sina relationsproblem på ett mer konstruktivt sätt, och då förbättras de depressiva besvären. 

Genom att huvudsakligen fokusera på relationsproblem utmärker sig IPT från andra psykologiska behandlingsmetoder. IPT för barn och ungdomar är en korttidsbehandling som anpassats för den specifika målgruppen.

Utgångspunkten för behandlingen bör vara en vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual men med individuella anpassningar. Behandlingen delas in i tre faser och består vanligtvis av 12–16 samtal.

Genomförande

Terapeuten hjälper till att ringa in orsaken till barnets eller ungdomens problem inom fyra fokusområden: 

  • brister i kommunikationsförmåga
  • konflikter med en viktig person
  • en ofrivillig rollförändring
  • sorg. 

I behandlingen försöker man hitta alternativa sätt att hantera svåra situationer och problem, och de känslor de kan vara förknippade med.

Behandlingens tre faser

Behandlingen kan delas in i tre faser, med ett på förhand bestämt innehåll.

Bedömningsfasen: information och kartläggning 

Den inledande fasen består av anamnes, psykopedagogik, information om IPT och övningar som kartlägger patientens nuvarande relationer. Även sambandet mellan relationer och depressionssymtom undersöks. Utifrån sambandet mellan det som har utlöst depressionen, det som håller igång depressionen och det interpersonella fungerandet, så väljer man ett av de fyra fokusområdena att arbeta vidare med.

I slutet av bedömningsfasen gör IPT-terapeuten en fokusformulering som lämnas tillbaka till den unge och vid behov vårdnadshavare. Fokusformuleringen syftar till att patienten ska få hjälp att se samband mellan den relation eller händelse, känsla och symtom som finns i det fokusområde som valts. Fokusformuleringen ger patienten möjligheter att se interpersonella händelser som möjliggör respektive minskar depressionen. Den ger den unga, vårdnadshavare och IPT-terapeuten en gemensam grund för det fortsatta behandlingsarbetet.

Behandlingsfasen

Mellanfasen består av specifika behandlingsinterventioner utifrån det valda fokusområdet, och av generella IPT-tekniker.

Avslutningsfas: summering och strategier framåt

I avslutningsfasen kartläggs bland annat högrisksituationer och tidiga varningssignaler. I vidmakthållandeplanen gör man en summering av vilka strategier som har använts i behandlingen och vilka strategier som barnet eller ungdomen behöver fortsätta att praktisera.

Vårdnadshavares roll i behandlingen

Vårdnadshavare har en viktig roll som stöd till den unga och involveras i behandlingen. När barn får behandlingen är vårdnadshavaren vanligtvis med vid varje session. När det gäller ungdomar är vårdnadshavare med vid något eller några besök i bedömningsfasen, vid något tillfälle i mellanfasen och slutligen vid ett eller flera besök i avslutningfasen.

Uppföljning

Se även uppföljning barn och ungdomar - depression.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Depression

En manualbaserad terapi där man fokuserar på relationer, upplevelser och känslouttryck. Behandlaren har en aktiv roll.