Om psykos, schizofreni och schizofreniliknande tillstånd

Schizofreni kännetecknas av att individen både har så kallade negativa och positiva symtom. Negativa symtom innebär en förlust av funktion och förmågor. Vid schizofreni handlar det ofta om att känslolivet påverkas genom att andra upplever att man är likgiltig, då man kan bli passiv, beslutsoförmögen, initiativlös och benägen att dra sig undan relationer. Positiva symtom, något som tillkommer, är vid schizofreni ofta hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar.

Vid schizofreni drabbas individen även i olika grader av problem att bearbeta och/eller planera händelser och intryck. Detta kan visa sig i svårigheter att ta initiativ, tidsuppfattning, planera, organisera, skapa struktur i vardagen, motivera sig själv, bearbeta information, fördela och behålla uppmärksamhet. Minnesproblem och svårigheter att ta till sig och bearbeta information är också vanligt.

Hallucinationer innebär att ha sinnesupplevelser utan förekommande stimuli. Man kan ha hallucinationer från samtliga sinnen. Vid schizofreni är hörselhallucinos den vanligaste hallucinationen. Sinnesintrycken är verkliga för hen som upplever dem men där personer runt omkring hen inte uppfattar dessa.  

Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd, att tecken och symboler i omgivningen  innehåller personliga riktade budskap.

Tankestörningar innebär att tankeförloppet är splittrat, antingen brist eller överflöd av tankar. Tankarna kan upplevas komma in i huvudet utifrån. Tankarna kan också upplevas vara möjliga att överföras till andra. Då nya tankar dyker upp, avbryter pågående tankar och distraherar gör det ofta att individen har svårt att tala sammanhängande.

Schizoaffektiv sjukdom: När individer som utöver schizofrenisymtomen också har återkommande depressioner och manier benämns deras sjukdom som schizoaffektiv. För mer symtom gällande schizofrenidelen vg läs symtom schizofreni samt sammanfattande text psykos.

Schizofreni är den vanligaste psykossjukdomen. Ca 1500-2000 personer insjuknar varje år i schizofreni i Sverige. Knappt en halv procent av befolkningen har en schizofrenidiagnos (ca 4,5 ‰)

Vanligaste åldern för insjuknande i schizofreni är 18- 30 år, men det finns anledning att tro att många har tidiga symtom innan insjuknandet varför man bör vara uppmärksam även tidigare. Enstaka tydliga insjuknanden förekommer hos yngre tonåringar. Kvinnor insjuknar oftast något senare i livet.

Personer med schizofreni har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar (ffa metabola syndrom) och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd. Depressiva symtom är en del av sjukdomen som ibland kan behöva behandlas som en egentlig depression vid schizofreni. Autistiska symtom kan också förekomma. Missbruk och beroende är vanligt förekommande.

Vi vet idag inte orsaken till schizofreni, men man anser att det är en kombination av en inre sårbarhet, som sannolikt är ärftlig och yttre påfrestningar. Cannabisrökning i stor mängd hos unga individer med en inre sårbarhet kan också öka risken att utveckla schizofreni. 

Schizofrenisjukdomen är vanligare i storstäder och bland andra generationens invandrare.

Målet med behandlingen för schizofreni är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden, förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning såsom schizofreni behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med den drabbade och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Schizofreni innebär ofta att individen behöver stöd för att klara sitt dagliga liv.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker,  inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

Akut schizofreniliknande psykos: Tiden som måste gå för att få diagnosen schizofreni varierar mellan olika diagnossystem. Om individen har symtom på schizofreni men dessa inte har varat tillräckligt länge för att ställa diagnosen brukar man kalla det för akut schizofreniliknande psykos. Symtombilden är därmed som vid schizofreni.

Vanföreställningssyndrom: Individen har en eller flera vanföreställningar men ingen funktionsnedsättning utöver det som har med själva vanföreställningarna att göra. Vanföreställningen är avgränsad och icke-bisarr. Personen saknar uttalade hallucinationer eller tankestörningar och har oftast en intakt personlighet. Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd eller att tecken och symboler i omgivningen innehåller personliga riktade budskap.

Korta övergående och ospecificerade psykoser: Psykoser kan förekomma vid djup depression, maniska tillstånd, beroendetillstånd och hjärnskada. Även olika droger kan utlösa psykoser. Omvälvande och svåra händelser kan också göra att en individ drabbas av en enstaka mer kortvarig psykos. Psykotiska symtom kan också finnas vid, autistiska tillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, PTSD, personlighetssyndrom eller till följd av ökade stressorer och sömnbrist (reaktiv psykos). Organiska tillstånd som till exempel tumör, inflammatoriska tillstånd, epilepsi och läkemedelsbiverkan (kortison bl a) kan orsaka psykotiska symtom. Viktigt att tänka på är att alla som drabbas av psykos alltså inte har schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Det är inte möjligt att ha översyn över incidensen av samtliga psykotiska tillstånd (reaktiva psykoser, drogutlösta psykoser m.fl.). För incidens gällande schizofreni och schizoaffektiv sjukdom hänvisas till ovanstående information. Gällande vanföreställningssyndrom ligger livstidsprevalensen på ca 0,18%.

Personer med schizofreniliknande tillstånd har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd.

Enligt den evidens som finns idag, anser man att det är en kombination av en inre sårbarhet, och yttre påfrestningar/stress, såväl psykologiska som miljömässiga (droger, infektioner m.m.) ligger till grund för schizofreniliknande tillstånd.

Målet med behandlingen för schizofreni/schizofreniliknande tillstånd är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden i psykos,  förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med individen och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Behandling av korta, övergående psykoser: Har individen inte sovit på länge så kan hjälp att sova vara en första insats som hjälper tillfrisknandet från psykos. Många antipsykotiska läkemedel har god effekt på vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Efter att individen har tillfrisknat från psykosen kan ofta läkemedel trappas ner med noga uppföljning och stöd.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker, inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.