filtrera innehåll

filtrera innehåll

Schizofreni och liknande tillstånd

För syfte och bakgrund till detta program, se "Om programmen" i menyns överkant.

1. Nivå och process

arrow down

Individen erbjuds en behovsanpassad kontakt, med syftet att överkomma de hinder som försvårar kontakt med vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer med mycket svår problematik, som inte upplever sig behöva/vill ta emot ta emot vård och stöd, trots att behoven bedöms vara stora. Individer som inte kunnat nås trots upprepade försök till kontakt och erbjudanden om vård och stöd.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Det kan finnas många skäl till att en individ inte vill ta emot hjälp trots stora behov. Bakomliggande orsaker kan till exempel vara personlighetsstörningar, svåra levnadsförhållanden, psykiatriska och/eller kroppsliga sjukdomar. Arbeta uppsökande förebyggande och motiverande. Gör täta försök att skapa kontakt och samarbete på individens villkor. Lyssna på, visa empati och respekt för, individens upplevelse. Erbjud vård- och stödinsatser för besvär som individen upplever. Samarbeta med närstående.

Ibland kan tvångsvård eller återinsjuknande med behov av slutenvård vara starten för att börja arbeta på nya sätt inom ramen för HSL, SoL och eventuellt LSS, se under huvudrubrik Lagar och regler. Var uppmärksam på om individen är så allvarligt sjuk att hen är en fara för sin egen eller annans säkerhet och motsätter sig vård trots upprepade försök att motivera till frivillig vård. En vårdintygsbedömning behöver då göras skyndsamt.

Genomförande

Det är viktigt att snabbt identifiera de individer som själva inte upplever problem med sin situation trots att omgivningen uttrycker oro. Det kan finnas olika signaler som är viktiga att fånga upp om att individen saknar insikt om sin situation.

  • behovet av vård- och stöd är uppenbart för omgivningen såsom anhöriga, närstående och andra som möter individen i ute i samhället
  • omgivningen uppfattar ett psykiatrisk och/eller kroppsligt lidande men inte alltid individen själv
  • en avvaktande och ambivalent inställning till insatser från samhället och vård och stöd förekommer
  • individen har avbrutit kontakten med vård- och omsorg flera gånger tidigare
  • samhällets vård- och och stödverksamheter har svårt att möta individens behov med sedvanligt arbetssätt
  • omgivningen upplever individens beteende och verklighetsuppfattning som problematisk och mycket avvikande, men individen själv uppfattar inte själv detta.
  • individen hamnar ofta i konflikter
  • individen uppfattar sig vara illa omtyckt, ensam, motarbetad, förföljd eller att omgivningen vill hen illa
  • vid stark stress kan en kortare psykotisk eller gränspsykotisk episod förekomma
  • när individen söker stöd är det vanligen relaterat t.ex. till sorg över att vara illa omtyckt, ensam och motarbetad eller ängslan och rädsla över att vara förföljd
  • individen kan fungera helt normalt i sammanhang där problematiken inte finns
  • Ha en rak och ärlig kommunikation, motiverande men respektfull med stor hänsyn till den enskildes integritet.
  • Skaffa kunskap om den enskildes levnadsomständigheter, förutsättningar, beredskap till förändring och inställning till vård och stöd och utgå ifrån denna kunskap  för att möta individens problematik i de livsområden denne vill få hjälp med.
  • Ta reda på om det finns närstående som vill engagera sig och involvera dem så fort det är lämpligt, om den enskilde ger sitt samtycke
  • Erbjuda stöd till de närstående, se Familjeintervention - utbildning och stöd
  • Informera och motivera till kontakt till exempel med hjälp av Personligt ombud, om insatsen erbjuds i personens hemkommun
  • Försöka förklara situationen som den upplevs
  • Försöka förklara olika val och handlingar
  • Vid beslut om insats/åtgärd motivera för och bygga upp en vård- och stödkontakt som präglas av tillit, kontinuitet och förutsägbarhet, ex. med hjälp av resursgrupps-ACT (R-ACT).
  • Säkerställa att insatserna är tryggade över lång tid och inte enbart bygger på en persons engagemang

Uppföljning

Uppföljning av insatsen sker regelbundet på behandlingskonferenser i teamet eller i ex. Resursgrupps-ACT.

Material

CAN (CAN Camberwell Assessment of Needs - skattning av behov som ej är tillgodosedda, Socialstyrelsen  

MHFA (Mental Health MHFA - Första hjälpen till psykisk hälsaFirst Aid)- webbplats, Karolinska Institutet. 

Case Management, Region Skåne

Tips på böcker: 

  • Komplexa fall inom psykiatrin. Eleonore Rydén & Göran Rydén. Natur och Kultur 2012
  • Motiverande samtal. William R. Miller Stephen Rollnick. Att hjälpa människor till förändring. Tredje reviderade och utökade utgåvan. Översättning Carl Åke Farbring Natur och Kultur 2014
  • När förändring är svår- att hantera motstånd med motiverande samtal, Liria Ortiz. Natur och kultur 2014. 

 

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Individer med misstänkt psykos får en specialiserad bedömning tidigt genom att psykiatrin ger konsultativt stöd till primärvården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda konsultativ verksamhet där psykiatrin stödjer och handleder primärvården vid handläggning av personer med misstänkt psykotiska symtom (prioritet 2).

Sammanfattning

En organisatorisk struktur där specialistpsykiatrin stödjer och handleder primärvården i bedömning av misstänkt psykotiska symtom och på så sätt

  • möjliggör för primärvården att tidigt upptäcka psykos
  • gör att individen får insatser efter behov så snart som möjligt  
  • minskar risk för suicid, social utsatthet och försämrad prognos

Genomförande

Till primärvården kommer individer som söker vård för många olika typer av problem En individ med psykossymtom uppger ofta diffusa kroppsliga symptom och kommer ofta först i kontakt med primärvården. Psykotiska symtom kan vara svårbedömda. Primärvården kan därför behöva stöd och handledning av psykiatrin i hur de bör handlägga patienter där man misstänker psykotiska symtom.

Rutiner för snabba kontaktvägar mellan primärvård och specialistpsykiatri är en förutsättning för tidiga insatser vid misstanke om psykos. Tidiga och rätt insatser är avgörande för det fortsatta sjukdomsförloppet, och för att minska lidandet för person och närstående.

Fungerande rutiner för konsultation mellan primärvård och specialistpsykiatri bygger på ett gemensamt ansvar för upprättande och tillämpning av regional och lokal överenskommelse gällande ansvarsfördelning och konsultationsvägar. 

En överenskommelse kan innehålla flera möjliga konsultationsvägar beroende på ärendets komplexitet och brådskandegrad. Överenskommelsen kan också innehålla målsättning för tidsramar gällande återuppringning och svar på konsultationsremisser. 

Vid stark misstanke om nydebuterad psykossjukdom är ärendet alltid att räkna som brådskande, och vägar för snabb konsultation måste finnas tillgängliga och vara kända av primärvården. Tillgång till direktnummer till psykiatrisk öppenvårdsenhet och vårdcentraler är en förutsättning. Specialistpsykiatrin behöver ha beredskap för att kunna möta upp med snabb konsultation i brådskande ärenden.

För mindre brådskande ärenden är remisskonsultation ett alternativ för primärvården. 

En annan form av konsultation är när den efterfrågade specialistkompetensen och erfarenheten i stället förmedlas via olika möten på kollegial nivå. 

Rutiner för uppföljning av samarbetet mellan primärvård och specialistpsykiatri är ett sätt att hålla överenskommelsen levande och anpassad efter aktuella omständigheter. 

Uppföljning

Insatsen följs upp i samband med systematisk uppföljning på verksamhetsnivå.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En tydligt definierad verksamhet, i form av ett team eller personal med särskild kunskap som har ett uppdrag att erbjuda intensiva och samordnade insatser anpassade till personer som insjuknar i psykos första gången och deras närstående.

Målgrupp och situation

Personer som insjuknar i psykos första gången och deras närstående. Upptäckt av psykossymtom kan göras i primärvård, skola/elevhälsa, ungdomsmottagning eller somatisk akutsjukvård. Upptäckt kan även göras av närstående och av allmänhet. Personen själv, närstående eller allmänhet kan initiera kontakt eller verksamhet kan remittera.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd (2018) anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda samordnade insatser, med antipsykotisk läkemedelsbehandling, familjeintervention, psykologiskt stöd för återhämtning och individanpassat stöd till arbete eller studier, till personer som för första gången insjuknar i psykos (prio 1).

Kompetenskrav

Verksamheten med uppdraget ska vara tydligt definierad. Det kan vara ett team som har detta uppdrag enbart eller som en del av sitt uppdrag. Det kan också vara ett par personer med speciell kunskap som har detta uppdrag som en del av sin arbetstid. Det behöver inte vara en egen organisatorisk enhet. Personalen ska ha utbildning i och vana av omhändertagande vid  förstagångsinsjuknande i psykos.

Sammanfattning

Att drabbas av en psykos första gången är ofta en skrämmande och omvälvande upplevelse, både för individen och närstående. Omhändertagandet och snabb tillgång till insatser påverkar prognosen. Arbetet med förstagångsinsjuknande kräver ett speciellt omhändertagande varför det bör ges av verksamhet med särskilt uppdrag. Omhändertagandet ska ges snabbt, vara samordnat, individanpassat, intensivt med hög tillgänglighet och kräver ett nära samarbete mellan olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager, socialsekreterare, boendestödjare med fler) och verksamheter (skola/elevhälsa, socialtjänst, försäkringskassan, psykiatrisk öppenvård, familjecentraler med fler). 

Genomförande

Verksamheten erbjuder individ och närstående

Ett första besök till personer med misstänkt psykos ska kunna erbjudas gärna inom 24 timmar men senast inom 3 dygn.  Det första besöket kan ges av olika yrkeskategorier  via telefon eller fysiskt möte hemma hos patienten eller inom vården. Verksamheten ska även kunna erbjuda en hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning av läkare, se insatsen  Hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning.

I början ska kontakt erbjudas minst 2 gånger i veckan den första månaden därefter enligt behov. Kontakten kan vara i form av fysiska träffar och/eller telefon/videomöten. Personen och närstående ska enkelt och snabbt kunna få kontakt med någon i verksamheten som har kännedom om personen (helst dygnet runt).

Verksamheten ska ha kontakt med personen under 5 år från första insjuknandet. Så snart som möjligt ska personen få en utsedd person med samordnande ansvar, se insatsen Case management, vård- och stödsamordning. Det bästa är om denna person är närvarande vid de första kontakterna och följer patienten under kommande 5 år från första insjuknandet.

Behovet av vård- och stöd kan variera. Försämring i psykossjukdom kommer ofta i skov. Under en sådan försämringsperiod behöver en individ ofta mer intensivt stöd, när individen sedan återhämtat sig så kan man ofta återgå till mindre intensivt stöd igen.

Kontakt med familj/närstående ska ha etablerats inom 24 timmar. Nära samarbete och stöd till familj och närstående är en viktig del av verksamhetens arbetssätt. 

Att individ är delaktig i beslut om vård och stöd förbättrar återhämtning och leder till ökad självständighet varför det alltid eftersträvas

  • Informera om verksamheten. Vilket team eller vilka personer som har uppdraget och hur man får kontakt. Kan vara ett telefonnummer, en mejladress (funktionsbrevlåda) eller webbplats.
  • Informera om vad tidiga tecken på psykos är och vad man ska göra vid upptäckt - se insatsen Konsultation till primärvården där psykiatrin stödjer och handleder primärvården.
  • Etablera kontakt med skola/elevhälsa, ungdomsmottagningar, primärvård i området för att främja gott samarbete kring tidig upptäckt och tidig kontakt.

Ett team för förstagångsinsjuknande kan organiseras på olika sätt. Teamet består oftast av flera olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager). De ska ha vana att möta individer som insjuknat första gången i psykos och deras närstående/anhöriga. Teammedlemmarna ansvarar ofta för ca 10-15 patienter var. Det förekommer att vårdgivare utbildar hela team enligt principerna för tidig intervention eller att ordinarie team stöttas med specialistkunskap (s.k. hub-and-spoke-modell).

  • Gör en analys av hur många patienter som insjuknar i psykos första gången i ert område och bedöm därefter hur omfattande verksamheten behöver vara. Behöver en egen verksamhet skapas eller behöver någon eller några personer få uppdraget?
  • Definiera verksamheten som ska ha uppdraget och hur det ska organiseras för att kunna erbjuda de insatser som ska ges. Behöver det vara ett team eller några eller någon person?
  • Bemanna verksamheten, teamet eller utse en person eller personer. Bemanningen ska bestå av personer med vana att möta förstagångsinsjuknande i psykos och som är engagerad i patientgruppen. Tillgång till flera olika professioner bör finnas.
  • Ge personen/personerna eller den definierade verksamheten i uppdrag eller som en del av sitt uppdrag att arbeta med förstagångsinsjuknande i psykos.

Uppföljning

  • Har regionen en tydligt definierad verksamhet, i form av ett team eller personal med särskilt uppdrag, uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos
  • Har personalen i verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos, utbildning i SVF förstagångsinsjuknande

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007

Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos, OPUS

Personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp Schizofreni – förstagångsinsjuknande

Informationssidor anpassade för unga

Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri

Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm, BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp

De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.

Sammanfattning

Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet med individer som har missbruk och beroende för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.

Genomförande

Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.

Riskhantering

  • Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten.
  • Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
  • Upprätta säkerhetsrutiner.
  • Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

  • Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

  • Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
  • Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

  • lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
  • tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
  • mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

  • förändrade öppettider
  • rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
  • nya arbetsmetoder
  • ökad brukarmedverkan.
  • Använd larm.
  • Vem tar över?
  • Vem stöttar den utsatte?
  • Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
  • Kontakta närstående.
  • Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Uppföljning

Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.

Material

Arbetsmiljölagen, Arbetsmiljöverket

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Personlig kontakt med individen innan utskrivning tas av öppenvård och ev. socialtjänst för att planera och förbereda fortsatt vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som vårdas inom slutenvård inför utskrivning.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda personlig kontakt med personal från öppenvårdsteam eller socialtjänst till personer med schizofreni och liknande tillstånd som ska skrivas ut från slutenvård.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Enligt lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvården ska öppenvården, den kommunala sjukvården och socialtjänsten underrättas om den behandlande läkaren i slutenvården bedömer att patienten behöver deras insatser efter utskrivning.

Insatsen innebär att personal från öppenvården och/eller socialtjänsten, utifrån biståndsbeslut och om individen inte motsätter sig det:

  • Tar personlig kontakt med individen inför utskrivningen
  • Utformar en strategi för stödet, utifrån individens behov efter utskrivning
  • Säkerställer att individen har kontakt med/besöker öppenvården efter utskrivning
  • Ser till att samverkan sker mellan psykiatrins öppenvård och socialtjänst. Om det gäller ungdomar är elevhälsan en viktig samarbetspart som behöver involveras för att trygga en återgång till skolan för eleven/ungdomen.
  • Om individen har behov av och önskar en Samordnad individuell plan, SIP, ska en SIP upprättas.

Genomförande

En personlig kontakt med öppenvårdens och/eller socialtjänstens personalen inför utskrivningen leder till att fler individer följs upp, individens delaktighet i behandlingen ökar och risken för återinsjuknande minskar. Att upparbeta goda relationer och allianser har stor betydelse för återhämtningsprocessen. Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd behöver ofta omfattande insatser från slutenvård, öppenvård och socialtjänst. Behovet av kontakt med vård och kommunala stödinsatser kan vara livslångt.

När patienten behöver insatser från både region och kommun efter utskrivning skickar individens fasta vårdkontakt inom öppenvården en underrättelse inför utskrivning med nödvändig information. Om individen inte motsätter sig det ska öppenvården kalla berörda aktörer till ett SIP-möte för att upprätta en samordnad individuell plan. Läs mer under SIP, samordnad individuell plan.

Oavsett om individen vill ha en SIP eller inte bör personal från socialtjänsten och/eller öppenvården erbjuda sig att besöka individen i slutenvården innan utskrivning. Om personer redan har kontakt med kommunen innan inläggning bör personal ha regelbunden kontakt med personen under inskrivningen. Personlig kontakt med personal från öppenvård och/eller socialtjänsten före utskrivning från slutenvård leder till att fler följs upp efter utskrivningen, ger ökad delaktighet och minskad risk för återinsjuknande.

Utifrån utredning och biståndsbeslut, planeras stödinsatserna efter utskrivning tillsammans med individen. Detta kan ske genom att berörd personal från öppenvård och/eller socialtjänst tillsammans med patienten har ett mötet för att i dialog med patienten skapa en vårdplan. Att gemensamt planera för övergången till öppenvård skapar en kontinuitet i behandlingen och minskar även risken för att den enskilde uteblir från bokade besök.

Uppföljning

Via patientjournal och eventuellt vårdadministrativa system.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Individanpassade, intensiva och samordnade insatser med hög tillgänglighet ökar förutsättningar för god prognos, hög funktion och återhämtning.

Målgrupp eller situation

Personer som insjuknar i psykos första gången med komplexa svårigheter, som är i behov av vård- och stödinsatser från en eller flera flera aktörer såsom hälso och sjukvård, socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer (NR) för schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd (2018) anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda samordnade insatser, med antipsykotisk läkemedelsbehandling, familjeintervention (krisintervention och patient- och närståendeutbildning ingår), psykologiskt stöd för återhämtning och individanpassat stöd till arbete eller studier, till personer som för första gången insjuknar i psykos (prio1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Flera olika professioner behöver bidra i arbetet. Personalen ska ha ha erfarenhet av omhändertagande vid förstagångsinsjuknande i psykos och kompetens att utföra insatserna.

Sammanfattning

Arbetet med förstagångsinsjuknande kräver ett speciellt omhändertagande varför det bör ges av Verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos. Omhändertagandet ska ges snabbt, vara samordnat, individanpassat, intensivt med hög tillgänglighet och  kräver ett nära samarbete mellan olika professioner (kurator, arbetsterapeut, psykolog, läkare, sjuksköterska, case manager, socialsekreterare, boendestödjare med fler) och verksamheter (skola/elevhälsa, socialtjänst, försäkringskassan, psykiatrisk öppenvård, familjecentraler med fler) . Insatser som ska erbjudas är; anpassad läkemedelsbehandling, förebygga återinsjuknande, åtgärder för att förebygga tvångsvård- och tvångsåtgärder, krisintervention, familjestöd, psykopedagogisk utbildning insatser och stöd till arbete eller studier.

Genomförande

Långa perioder av obehandlad psykos kan medföra allvarliga konsekvenser, t ex. förlorad kontakt med familj och vänner samt suicidförsök varför hög tillgänglighet, kontinuitet och intensitet i insatser är viktigt. Ett första besök ska erbjudas så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar, men senast inom 3 dygn) till personer med misstänkt psykos. Besöket kan ges av olika yrkeskategorier via telefon eller fysiskt möte hemma hos patienten eller inom vården. Att snabbt kunna bistå individ och närstående/anhöriga med åtgärder utifrån behov är också viktigt. Den första tiden ska tät vårdkontakt alltid erbjudas (minst 2 gånger i veckan) därefter enligt behov. Kontakten kan vara i form av fysiska träffar och/eller telefon/videomöten. Personen och närstående ska enkelt och snabbt kunna få kontakt med någon i verksamheten som har kännedom om personen (helst dygnet runt). Krisintervention ska erbjudas inom 4 veckor, se Krisintervention och krisplan.

Uppföljning

Uppföljning och utvärdering av insatserna sker genom kontinuerlig utvärdering av vårdplaner och samordnade individuella planer (SIP).

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mödra- och barnhälsovård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

En snabb första bedömning vid misstänkt psykos möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för försämring och ger en bättre prognos.

Målgrupp eller situation

Individer som visar tecken på psykos för första gången eller individer med konstaterad schizofreni eller liknande tillstånd som försämras.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning av vårdbehov till individer med misstänkt psykos (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning innebär att ett första besök ska erbjudas så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar, men senast inom 3 dygn) till individer med misstänkt psykos. Det möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för ytterligare försämring och sämre prognos.  

Långa perioder av obehandlad psykos kan medföra allvarliga konsekvenser, t.ex. förlorad kontakt med familj och vänner samt suicidförsök.

Genomförande

Individer som insjuknar i psykos första gången, får förvärrade psykotiska symtom och/eller återinsjuknar behöver hjälp att snabbt komma i kontakt med personal som kan ge ett bra bemötande och en kompetent bedömning. Om bedömningen dröjer riskerar individen ett stort lidande, att försämras ytterligare och att återhämtningen försvåras. 

Den psykiatriska verksamheten behöver organisera sig för att säkerställa att tillgängligheten till psykiatrisk bedömning är hög. Bedömningen kan göras i hemmet, på psykiatrisk öppenvårds- eller akutmottagning, vårdcentral, hälsocentral, somatisk akutmottagning eller motsvarande.

Försämring upptäcks ofta av närstående och av socialtjänst därför är samverkan med dem av stor vikt. Psykos eller psykotiska symptom är ofta mycket skrämmande för individen och de närstående.

Verksamheten behöver ha en hög tillgänglighet både för individen själv och de närstående. Tydlig och tillgänglig information på 1177 gör att man lättare kan komma i kontakt snabbt med vården inom den psykiatriska verksamheten.

En hög tillgänglighet ställer krav på:

  • telefontillgänglighet
  • öppethållande
  • bemanning
  • personalorganisation.

Det ska även vara känt för andra aktörer och verksamheter som kan komma i kontakt med individer med misstänkt psykos såsom socialtjänst, elevhälsa och primärvård, hur de kan begära insatsen. 

Vilken verksamhet som bör göra den psykiatriska bedömningen kan variera. Det bör finnas lokala överenskommelser inom regionen som tydliggör vilken verksamhet som har ansvaret i olika typer av situationer.

Uppföljning

Hög tillgänglighet till psykiatrisk ska alltid finnas.

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning (pdf, ny flik)

 

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

För att individen ska slippa förhålla sig till flera huvudmän och flera samtidiga insatser integreras behandlingar och stödinsatser vid psykisk sjukdom och skadligt bruk/beroende i samma team.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer med schizofreni/schizofreniliknande tillstånd och samtidigt skadligt bruk och/eller beroende av alkohol/droger.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda personer med  missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och samtidigt svår psykisk sjukdom en integrerad behandling, KBT och MI. Prio 3.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Vård och stödåtgärder samordnas och ges samtidigt och integrerat.

Case management enligt ACT modellen är  den behandlingsmodell som rekommenderas. Se insatsen Case management vård- och stödsamordning.

Insatsen förutsätter samverkan genom SIP mellan olika verksamheter som exempelvis beroendevård, socialtjänst och specialistpsykiatri, i de fall där ett specialiserat team som ACT saknas. Se insatsen Samordnad individuell plan (SIP).

Genomförande

Att ha psykossjukdom och samtidigt skadligt bruk/beroende av alkohol/droger är ett allvarligt tillstånd som riskerar att försvåra sjukdomen avsevärt. Risken ökar för ensamhet, hemlöshet, följdsjukdomar, ökad familjebörda, upprepade återfall i psykos och i värsta fall suicid. Det skadliga bruket/beroendet försvårar också diagnostik och behandling/stöd.

Insatser för skadligt bruk eller beroende samtidigt med insatser för den psykiska sjukdomen kan ske på olika sätt. En integrerad behandlingsmodell innebär att individen inte behöver förhålla sig till separerade insatser utan att det finns ett multiprofessionellt team som samordnar och ger vård- och stödinsatser. Oftast ger teamet såväl behandling (både för det skadliga bruket eller beroendet och den psykiska sjukdomen) som psykosociala stödinsatser men i vissa fall länkas i stället till behandling eller insatser utanför teamet.

Insatsen kan ges inom ramen för teammodeller som assertive community treatment (ACT) eller mindre intensiva former av teambaserad case management. Behandling och stöd individanpassas, och pågår så länge som det bedöms nödvändigt för att stödja återhämtning och underlätta individens vardag. Insatsen förutsätter samverkan mellan olika verksamheter i de fall ett specialiserat team saknas. Det innebär att beroendevården, socialtjänst och specialistpsykiatrin behöver samordna insatser och samarbeta med varandra.

Insatsen kan också innebära att behandlingsmetoden är integrerad, det vill säga att både den psykiska sjukdomen störningen och missbruket/det skadliga bruket behandlas med samma behandlingsmetod, som till exempel Kognitiv beteendeterapi (KBT) eller Motiverande samtal (MI).

Uppföljning

Insatsen följs upp och utvärderas genom SIP då flera vårdgivare ger och utvärderar olika vård- och stödinsatser. Vård- och stödsamordnaren planerar för detta tillsammans med individen. Om det finns ett ACT-team som behandlar både den psykiska sjukdomen och det skadliga bruket eller beroendet så sker uppföljningen inom teamet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En samordnad vårdplan upprättas i samband med utskrivning från slutenvård till öppen rättspsykiatrisk vård.

Målgrupp eller situation

Individer som vårdas enligt rättspsykiatrisk vård.

Kunskapsläge

Av de personer som vårdas i rättspsykiatrin har mellan 40 och 50 procent psykossjukdom, ofta i kombination med substansberoende . Socialstyrelsen nationella riktlinjer för schizofreni är därför relevanta också för den rättspsykiatriska vården, även om det finns skillnader i förutsättningar jämfört med övrig psykiatrisk vård. En specifik utmaning för rättspsykiatrin är att hjälpa patienterna att upprätthålla eller förbättra sin funktionsförmåga, eftersom frihetsberövandet i sig ofta leder till förlust av funktioner.

Kompetenskrav

Upprättande av samordnad vårdplan genomförs av chefsöverläkare eller av den personal chefsöverläkaren delegerar uppgiften till.

Sammanfattning

I samband med att en utslussning från slutenvård påbörjas ska en långsiktig planering för öppen rättspsykiatrisk vård göras. Innan ansökan, till förvaltningsrätten, om övergång till öppen rättspsykiatrisk vård ska en samordnad vårdplan vara upprättad. I den samordnade vårdplanen  är målet att individen frivilligt ska ta emot erforderlig vård. Planeringen för hur detta ska uppnås med uppsatta mål, kortsiktiga såväl som långsiktiga, ska beskrivas i planen. I den samordnade vårdplanen ska individens  inställning till de planerade insatserna och de föreslagna villkoren särskilt anges.

Genomförande

För den enskilde som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska det särskilt redogöras för risken att den enskilde, till följd av sin psykiska störning, återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Vidtagna/planerade åtgärder för att motverka detta ska redovisas i den samordnade vårdplanen vid tvångsvård.

Utöver den samordnade vårdplanen  kan en handlingsplan utformas för att tidigt fånga upp tecken på försämrat  mående,varningstecken samt annat som kan vara av vikt anges i handlingsplanen. Även kontaktvägar mellan de olika verksamheterna ska framgå tydligt i handlingsplanen.

Den samordnade vårdplanen är det arbetsinstrument som samtliga aktörer har ansvar att följa. Eventuell annan planering och andra planer ska vara inom ramen för det som anges i den samordnade vårdplanen. I den samordnade vårdplanen bör uppgjord kontakt mellan den enskilde och ansvarig vårdinrättning beskrivas, frekvens/omfattning och i vilken form. De, till förvaltningsrätten, föreslagna särskilda villkoren ska anges. Tillkommer något villkor senare bör berörda enheter meddelas.

I den samordnade vårdplanen bör eventuella somatiska problem uppges  samt om individen har hjälpbehov kopplat till den somatiska hälsan. 

Den samordnade vårdplanen ska innehålla bedömningen av behov av insatser från regionen och/eller kommun, beslut om insatser, vem som är ansvarig för insatserna och vilka eventuella åtgärder som andra än region och/eller kommun ska genomföra. 

Den samordnade vårdplanen ska regelbundet följas upp, utvärderas och vid behov revideras.

Uppföljning

Tvångsvård och vårdplanering följs upp enligt lagstiftning.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Utvalda individer kan själva få ta ansvar för in- och utskrivningar från slutenvård genom en överenskommelse mellan öppen- och slutenvård.

Målgrupp eller situation

Individer som har haft och förmodas ha fortsatt behov av slutenvård, som har en aktuell öppenvårdskontakt och som är motiverad till att ta ansvar över sin vård.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) bör hälso- och sjukvården endast inom ramen för forskning och utveckling erbjuda självvald inläggning till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd (FOU). Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt men forskning pågår och visar försiktigt positiva resultat.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Självvald inläggning är ett tillägg till individens ordinarie vård och innebär att

  • Individen själv styr och beslutar  över in- och utskrivning i slutenvården vilket inte ifrågasätts av personal.
  • Individen kan komma direkt till avdelningen.
  • Inskrivning och riskbedömning samt utskrivning görs av sjuksköterska
  • Individen planerar tillsammans med vårdteamet innehållet i vården under slutenvårdsvistelsen.
  • En bedömning görs av sjukvårdsteamet (sjuksköterskor,  läkare samt andra relevanta professioner) kring vilka individer som ska erbjudas insatsen
  • Om individen tackar ja, upprättas ett kontrakt där innebörden av insatsen tydliggörs till exempel att
    • individen har rätt till obegränsat antal vårdtillfällen utan karenstid
    • max antalet vårddygn per självvalt vårdtillfälle är 5 dygn.
  • Slutenvårdsavdelningen har sängplatser som är avsedda för individer med kontrakt.

Genomförande

Ett återinsjuknande i psykos medför psykisk och fysisk påfrestning för individ och närstående/anhöriga. Dessutom riskerar man att försämras ytterligare i sin sjukdom. Kortare inläggningar vid tidiga tecken på återinsjuknande kan förhindra försämring och/eller bidra till snabb återhämtning. Att själv få ansvar för och bestämma över sin vård- och behandling, även i de fall man önskar slutenvård, är troligtvis gynnsamt för individens återhämtning.

Innan arbetssättet införs i en verksamhet behöver all personal få utbildning i och möjlighet till diskussion kring arbetssättet. Rutiner behöver tydliggöras för alla involverade.

De med störst behov av slutenvård är de som ska erbjudas insatsen. Beslutet om vem som ska erbjudas insatsen tas i samråd med ansvarig överläkare i slutenvåden och personal i öppenvården. Individer som är aktuella för insatsen är de som

  • har en pågående kontakt med öppenvården.
  • har haft minst ett vårdtillfälle i slutenvård i aktuell verksamhet
  • förmodas ha upprepade behov av slutenvård framöver
  • har en aktuell vårdplan som inkluderar strategier för att hantera aktuell problematik
  • är motiverad att ta ansvar för sin vård och kan tillgodogöra sig innebörden av kontraktet

Individen och personal i öppenvården träffas för att skriva och samtala kring kontraktet. Tillsammans går de igenom vad insatsen innebär och vilka rutiner som gäller vid in- och utskrivning. Till exempel kring vad som gäller om slutenvårdsplatsen är upptagen.

Uppföljning

Via dokumentation i patientjournal.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.

Målgrupp eller situation

Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.

 

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.

Kompetenskrav

Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet, eller erfarenhet som närstående.

Sammanfattning

Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter kan man arbeta effektivare och uppnå bättre resultat. Man kan arbeta med brukarinflytande på både verksamhets- och systemnivå och med brukarinflytande på individnivå

Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete.

Genomförande

Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver involvering av samtliga berörda parter, från problemformuleringen till utförandet. Det finns inte en given mall som alla måste följa. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen. 

Olika former för brukarinflytande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna för brukarinflytande på verksamhetsnivå presenteras nedan.

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum, som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden.

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

  • Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.

  • Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.

  • Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.

  • Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.

  • Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Uppföljning

Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.

Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.

Material

Att ge ordet och lämna plats- vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Brukarkraft, Resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service 

Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig – Handbok för vårdgivare, chefer och personal, Socialstyrelsen (pdf, ny flik) 

Om patientforum, Region Stockholm

Märkning

  • Utförare: Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen 

Kompetenskrav

Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eller som närstående.

Sammanfattning

Brukarinflytande på individnivå innebär att individen har och ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som hen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.

Genomförande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

  • Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
  • Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
  • Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

  • Informera och förmedla kontakt
    Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.

  • Skapa trygghet
    Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  • Stärka självkänsla och självförtroende
    Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.

  • Motivera
    Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.

  • Stödja rutiner för bättre hälsa
    Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.

  • Gruppaktiviteter
    Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Material

Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

ÅterhämtningsguidenNationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri (pdf, ny flik)

 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk

Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Målgrupp eller situation

Personal som arbetar med:

  • konfigurering av journalsystem i hälso- och sjukvården

  • framtagande av anvisningar för dokumentation i hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

En enhetlig dokumentation förbättrar möjligheten att kommunicera mellan olika system och att jämföra data om den vård som ges. För att möjliggöra att dokumentation av suicidriskbedömning görs på ett enhetligt sätt i landet behöver dokumentationsgränssnitt utformas enligt samma struktur och terminologi. De sökord och fasta val som används ska vara desamma. Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning (kunskapsstyrningvard.se) beskriver vilka termer och koder som ska användas i dokumentationen och ger ytterligare vägledning om hur de är tänkta att användas.

En enhetlig dokumentation innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning på ett sätt som följer det som rekommenderas i strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Material

Strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning, Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård SKR

Snomed CT, Socialstyrelsen

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd
Inget innehåll matchar dina valda filter.

2. Om tillståndet

arrow down

Psykos innebär en förändrad och avvikande tolkning av omvärlden. Det finns olika psykossjukdomar varav schizofreni är den vanligaste.

Sammanfattning

Psykos innebär en förändrad och avvikande tolkning av omvärlden. Individen som drabbas kan ha svårt att sortera bland olika sinnesintryck (syn, hörsel, känsel). Ofta upplevs omvärlden skrämmande och hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar är vanliga. Vid en psykos påverkas även individens kognitiva funktioner vilket kan leda till svårigheter att t.ex. koncentrera sig och fördela uppmärksamhet.

Personer med schizofreni har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar vilket innebär att de har kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd. Vård- och insatsprogrammet inkluderar följande psykossjukdomar: schizofreni, schizofreniform psykos, schizoaffektivt syndrom, kroniska vanföreställningssyndrom, korta och övergående psykotiska syndrom och ospecificerad icke-organisk psykos.

Psykotiska symtom eller psykotiska tillstånd kan även förekomma vid missbruk/beroende, maniskt tillstånd, svår depression, autistiskt tillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, PTSD, personlighetssyndrom eller till följd av ökade stressorer och sömnbrist (reaktiv psykos). Organiska tillstånd såsom hjärnskada (tumör, inflammatoriska tillstånd, epilepsi mm) och läkemedelsbiverkan (cortison bla) kan också orsaka psykotiska symtom. Viktigt att tänka på är att alla som drabbas av psykos har alltså inte schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Genomförande

Schizofreni

Schizofreni är den vanligaste och allvarligaste diagnosen av samtliga psykossjukdomar. WHO klassar den som en av de 10 sjukdomsdiagnoser som medför högst sjukdomsbörda. Individen har förutom upprepade insjuknanden i psykos också funktionsnedsättning. Sjukdomen drabbar individer olika. Med behandling och stöd återhämtar sig en del helt från sjukdomen medan de flesta har kvarstående problem och behöver stöd och behandling hela livet. Även schizoaffektiv sjukdom räknas ibland in som en del av schizofrenisjukdomsspektrat.

Schizofreniliknande tillstånd

Till schizofreniliknande tillstånd räknas akut schizofreniliknande psykos, schizoaffektiv sjukdom, vanföreställningssyndrom samt korta övergående och ospecificerade psykoser.

 

Schizofreni kännetecknas av att individen både har så kallade negativa och positiva symtom. Negativa symtom innebär en förlust av funktion och förmågor. Vid schizofreni handlar det ofta om att känslolivet påverkas genom att andra upplever att man är likgiltig, då man kan bli passiv, beslutsoförmögen, initiativlös och benägen att dra sig undan relationer. Positiva symtom, något som tillkommer, är vid schizofreni ofta hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar.

Vid schizofreni drabbas individen även i olika grader av problem att bearbeta och/eller planera händelser och intryck. Detta kan visa sig i svårigheter att ta initiativ, tidsuppfattning, planera, organisera, skapa struktur i vardagen, motivera sig själv, bearbeta information, fördela och behålla uppmärksamhet. Minnesproblem och svårigheter att ta till sig och bearbeta information är också vanligt.

Hallucinationer innebär att ha sinnesupplevelser utan förekommande stimuli. Man kan ha hallucinationer från samtliga sinnen. Vid schizofreni är hörselhallucinos den vanligaste hallucinationen. Sinnesintrycken är verkliga för hen som upplever dem men där personer runt omkring hen inte uppfattar dessa.  

Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd, att tecken och symboler i omgivningen  innehåller personliga riktade budskap.

Tankestörningar innebär att tankeförloppet är splittrat, antingen brist eller överflöd av tankar. Tankarna kan upplevas komma in i huvudet utifrån. Tankarna kan också upplevas vara möjliga att överföras till andra. Då nya tankar dyker upp, avbryter pågående tankar och distraherar gör det ofta att individen har svårt att tala sammanhängande.

Schizoaffektiv sjukdom: När individer som utöver schizofrenisymtomen också har återkommande depressioner och manier benämns deras sjukdom som schizoaffektiv. För mer symtom gällande schizofrenidelen vg läs symtom schizofreni samt sammanfattande text psykos.

Schizofreni är den vanligaste psykossjukdomen. Ca 1500-2000 personer insjuknar varje år i schizofreni i Sverige. Knappt en halv procent av befolkningen har en schizofrenidiagnos (ca 4,5 ‰)

Vanligaste åldern för insjuknande i schizofreni är 18- 30 år, men det finns anledning att tro att många har tidiga symtom innan insjuknandet varför man bör vara uppmärksam även tidigare. Enstaka tydliga insjuknanden förekommer hos yngre tonåringar. Kvinnor insjuknar oftast något senare i livet.

Personer med schizofreni har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar (ffa metabola syndrom) och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd. Depressiva symtom är en del av sjukdomen som ibland kan behöva behandlas som en egentlig depression vid schizofreni. Autistiska symtom kan också förekomma. Missbruk och beroende är vanligt förekommande.

Vi vet idag inte orsaken till schizofreni, men man anser att det är en kombination av en inre sårbarhet, som sannolikt är ärftlig och yttre påfrestningar. Cannabisrökning i stor mängd hos unga individer med en inre sårbarhet kan också öka risken att utveckla schizofreni. 

Schizofrenisjukdomen är vanligare i storstäder och bland andra generationens invandrare.

Målet med behandlingen för schizofreni är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden, förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning såsom schizofreni behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med den drabbade och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Schizofreni innebär ofta att individen behöver stöd för att klara sitt dagliga liv.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker,  inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

Akut schizofreniliknande psykos: Tiden som måste gå för att få diagnosen schizofreni varierar mellan olika diagnossystem. Om individen har symtom på schizofreni men dessa inte har varat tillräckligt länge för att ställa diagnosen brukar man kalla det för akut schizofreniliknande psykos. Symtombilden är därmed som vid schizofreni.

Vanföreställningssyndrom: Individen har en eller flera vanföreställningar men ingen funktionsnedsättning utöver det som har med själva vanföreställningarna att göra. Vanföreställningen är avgränsad och icke-bisarr. Personen saknar uttalade hallucinationer eller tankestörningar och har oftast en intakt personlighet. Vanföreställningar innebär att tolka verkligheten på ett sätt som är uppenbart felaktig för andra, som inte kan förstås mot bakgrund av personens kultur eller begåvning och som inte går att korrigera. Det kan till exempel vara att man är förföljd eller att tecken och symboler i omgivningen innehåller personliga riktade budskap.

Korta övergående och ospecificerade psykoser: Psykoser kan förekomma vid djup depression, maniska tillstånd, beroendetillstånd och hjärnskada. Även olika droger kan utlösa psykoser. Omvälvande och svåra händelser kan också göra att en individ drabbas av en enstaka mer kortvarig psykos. Psykotiska symtom kan också finnas vid, autistiska tillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, PTSD, personlighetssyndrom eller till följd av ökade stressorer och sömnbrist (reaktiv psykos). Organiska tillstånd som till exempel tumör, inflammatoriska tillstånd, epilepsi och läkemedelsbiverkan (kortison bl a) kan orsaka psykotiska symtom. Viktigt att tänka på är att alla som drabbas av psykos alltså inte har schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Det är inte möjligt att ha översyn över incidensen av samtliga psykotiska tillstånd (reaktiva psykoser, drogutlösta psykoser m.fl.). För incidens gällande schizofreni och schizoaffektiv sjukdom hänvisas till ovanstående information. Gällande vanföreställningssyndrom ligger livstidsprevalensen på ca 0,18%.

Personer med schizofreniliknande tillstånd har en ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar och kortare livslängd jämfört med befolkningen i övrigt. Även frekvensen av självmord är förhöjd.

Enligt den evidens som finns idag, anser man att det är en kombination av en inre sårbarhet, och yttre påfrestningar/stress, såväl psykologiska som miljömässiga (droger, infektioner m.m.) ligger till grund för schizofreniliknande tillstånd.

Målet med behandlingen för schizofreni/schizofreniliknande tillstånd är symtomlindring, förhindra återinsjuknanden i psykos,  förbättrad funktion och delaktighet samt möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

Behandling vid långvarig psykossjukdom: Många som drabbas av långvarig psykossjukdom med funktionsnedsättning behöver omfattande insatser, från både socialtjänst och hälso- och sjukvård, periodvis eller kontinuerligt under livet. En kombination av läkemedel och psykosociala insatser, som löpande utvärderas tillsammans med individen och närstående, är avgörande för att undvika återinsjuknande i psykos, minska symtom och möjliggöra återhämtning. Stöd till att klara sitt dagliga liv med boende, arbete och sociala relationer tillsammans med kontroll av riskfaktorer i kombination med stöd till livsstilsförändringar är ofta en viktig del av behandlingen.

Behandling av korta, övergående psykoser: Har individen inte sovit på länge så kan hjälp att sova vara en första insats som hjälper tillfrisknandet från psykos. Många antipsykotiska läkemedel har god effekt på vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Efter att individen har tillfrisknat från psykosen kan ofta läkemedel trappas ner med noga uppföljning och stöd.

Närstående är en viktig resurs och bör om det är möjligt, och om patienten samtycker, inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

Material

Information om schizofreni och schizofreniliknande tillstånd:

Fakta och råd om schizofreni, 1177

Fakta och råd om psykos, 1177

Kliniska riktlinjer om schizofreni, Svenska Psykiatriska Föreningen (pdf, ny flik)

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, Kunskapsstöd för vårdgivare

Brukar- och närstående föreningar:

Schizofreniförbundet 

RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa

NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Anpassning | Hjälpmedel, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Att genom kunskap om tidiga tecken på psykos kunna upptäcka personer med misstänkt psykos i syfte att ge ett rätt omhändertagande.

Målgrupp eller situation

Individer som visar tecken på psykos.

Kunskapsläge

Tidig upptäck av psykos möjliggör tidiga insatser vilket förbättrar prognos.

Kompetenskrav

Kunskap om tecken på psykos.

Sammanfattning

Ett antagande om att individen har en misstänkt psykos baseras på individens tillstånd, besvär eller symtom och förekomst av riskfaktorer. Det görs genom samtal med individen själv och/eller närstående.

Genomförande

Övergången till ett så kallat psykotiskt tänkande sker ofta gradvis. Individen kan ha haft besvär under en längre tid men vid psykos har vissa besvär försvårats och påverkar en stor del av individens liv. Oftast upplever då individen eller omgivningen att hen är förändrad i sin personlighet och ger uttryck för en förändrad, ovanlig eller bisarr verklighetsuppfattning. Vid misstanke om tidiga tecken på psykos kan utredande samtal med individ och/eller närstående genomföras.

Hur upplever du individens tillstånd just nu? 

Förekommer något av följande:

  • kraftig oro 
  • förvirring
  • osammanhängande tal

Har individen något av följande besvär eller symtom?

  • Förändringar i stämningsläget såsom misstänksamhet, nedstämdhet, ångest, snabba humörsvängningar, spänningskänsla, irritation 
  • Har svårt att prestera i skola/arbete/utbildning som tidigare. Upplever att det är svårare att lära sig, att tänka, att koncentrera sig, att minnas och att bearbeta information. Förändringen kan komma plötsligt eller mer smygande. 
  • Upplever ambivalens och har idéer eller/och föreställningar som uppfattas som underliga för andra. Till exempel upplever sig ha krafter som ingen annan har eller att det finns personer som är “ute efter en”.
  • Förändringar i sömn och aptit – äter och sover mindre eller inte alls, vänder på dygnet
  • Har brist på motivation och energi
  • Har en känsla av att omgivningen har förändrats
  • Uppfattar sig själv och andra annorlunda
  • Har en känsla av att tankarna går fortare eller långsammare
  • Drar sig undan umgänge
  • Har svårt att ta hand om sig själv, slutar att tvätta sig och har smutsiga kläder

Finns någon eller några av följande riskfaktorer för psykossjukdom? 

  • Psykossjukdom hos förälder
  • Sociala problem, erfarenhet av trauma och/eller otrygg barndom
  • Bruk av THC (cannabis, hasch, marijuana)
  • Intellektuella funktionsnedsättningar

Många insjuknar i psykossjukdom vid 18–30 års ålder. Enstaka insjuknanden sker även hos yngre tonåringar. Forskning tyder på att vissa besvär och symtom förekommer innan en psykosutveckling. Det finns därför anledning att tro att många som insjuknar har tidiga symtom eller besvär i skolåldern, den premorbida och den prodromala fasen.

Uppföljning

Vid tidiga tecken på insjuknande i psykossjukdom bör remiss övervägas till verksamhet med särskilt uppdrag - förstagångsinsjuknande i psykos.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

När man bör göra orosanmälan till socialtjänsten och anmälningsskyldighet avseende barn och ungdomar.

Målgrupp eller situation

Personal inom skola, sjukvård och socialtjänst m.fl. som möter barn och ungdomar i olika situationer eller får kännedom om barn som kan fara illa, t.ex. på grund av vuxnas missbruk, våld eller psykiska ohälsa.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande barn styrs av socialtjänstlagen (SOL).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personal inom till exempel skola, sjukvård och socialtjänst som får reda på eller misstänker att ett barn far illa är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten (orosanmälan). Den som funderar på att anmäla bör lita på sina iakttagelser och sin erfarenhet. Ta gärna kontakt med närmaste socialtjänst för konsultation. Även den som inte är anmälningsskyldig kan göra en anmälan.

Att barn far illa kan handla om psykiskt våld och kränkningar, omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet och/eller våld eller sexuella övergrepp.

Observera att det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Genomförande

Den som är anmälningsskyldig ska genast anmäla till socialtjänsten om man i sin yrkesroll misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Anmälan ska helst göras skriftligt. Man är också skyldig att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning.

Så fungerar anmälningsskyldigheten
  • Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan.
  • Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
  • Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
  • Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, BUP, Polisen och Kriminalvården.

Det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

  • inte får tillräckligt med mat
  • har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
  • har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
  • inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.
Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

Utsätter själv sin hälsa och utveckling för påtaglig risk

Eget beteende som till exempel

  • riskbruk eller missbruk
  • kriminalitet
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer droger
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer kriminalitet/gäng.

När anmälan har kommit in till socialtjänsten gör man en förhandsbedömning om det finns tillräcklig information för att öppna en utredning eller, vilket är ovanligt, att barnet behöver omhändertas omedelbart. Ofta kallas föräldrarna till ett inledande samtal.

Barnkonventionen

Av de 51 artiklarna i barnkonventionen är de som främst berör anmälan om barn som far illa:

  • artikel 2 om icke-diskriminering
  • artikel 3 om barnets bästa
  • artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling
  • artikel 12 om barnets rätt att göra sin röst hörd och bli lyssnad till.
Föräldrabalken 6 kap. 1 §

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Uppföljning

Den som är anmälningsskyldig kan få återkoppling om utredning har öppnats, men i övrigt råder sekretess.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Olika typer av stödjande och förebyggande insatser till individer med förhöjd risk att drabbas av psykos.

Målgrupp eller situation

Individer med genetisk och psykosocial sårbarhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

  • Identifiera individer som har förhöjd risk att drabbas av psykos
    • Individer med autism och intellektuella funktionsnedsättningar
    • Schizofreni/schizofreniliknande tillstånd hos förälder
    • Bruk av droger framförallt THC (cannabis, hasch, marijuana)
    • Social utsatthet
  • Ge förebyggande och stödjande insatser som utgår ifrån bakgrunden till den förhöjda risken hos individen. 

Genomförande

Psykossjukdom har en relativt stark ärftlig komponent men emotionella och sociala faktorer i omgivningen påverkar också risken att drabbas av sjukdomen. Ett samhälle med bra hälsofrämjande och förebyggande insatser till hela befolkningen minskar risken att drabbas även av psykossjukdom men här beskrivs specifika insatser till identifierade individer med ökad risk. Barn som har föräldrar med psykossjukdom har en ökad social utsatthet men också en ökad risk att drabbas av genetiska skäl.

Predisponerade individer som har upplevt svår stress och/eller trauma under uppväxten har sannolikt en förhöjd risk att drabbas av psykossjukdom. En trygg och stabil uppväxt kan utgöra ett ”skydd” mot riskfaktorer. Därför är samhällets alla insatser för att ge skydd och stöd till barn och unga som lever i utsatta situationer viktigt för att minska insjuknande i psykotiska tillstånd psykos. Insatser av särskild vikt är:

  • Vård- och stödinsatser för att bearbeta eventuella trauman/svår stress
  • Att skola och elevhälsa arbetar med att upprätthålla en trygg och stabil skolmiljö.
  • Insatser för att stärka föräldraskapet t.ex. föräldrastödsprogram som kan ha en förebyggande effekt i sammanhanget. Se till exempel insatserna Beardslees familjeintervention och Stöd i föräldraskap
  • Stöd och hjälp till barn och unga med föräldrar som har en psykisk sjukdom, se insatsen Stöd till barn som anhöriga

Bruk av droger framförallt THC (cannabis, hasch, marijuana) har lyfts i forskning som en faktor som ökar risken för psykos. Att förebygga, tidigt upptäcka och behandla skadligt bruk och beroende av droger är därför ett viktigt förebyggande arbete. Se vård- och insatsprogram Missbruk och beroende

Individer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning bör få relevant vård och stöd för att minimera risken att drabbas av psykos. Likaså riskerar, individer med psykisk sårbarhet som inte får adekvat vård och stöd, att försämras och drabbas av allvarligare psykiska sjukdomar såsom psykossjukdom. Att vård och stöd ges i tid vid olika psykiatriska tillstånd respektive psykosocial belastning är därför viktigt.

Personal i skola, elevhälsa, fritids och förskola har en viktig roll i att stödja barn som har en förälder med psykiatrisk sjukdom. Ofta är samverkan mellan den vuxnes kontakter inom vård och stöd och de verksamheter som möter barnet/den unga vara viktigt för att säkra stödet. Det är även ofta viktigt för att minska risken för missförstånd och fördomar gentemot den vuxne anhöriga som har psykisk sjukdom.

Uppföljning

Individer som misstänks ha en begynnande psykossjukdom, får etablera kontakt med specialistpsykiatrin för att påbörja en initial utredning.

Material

Kliniska riktlinjer om schizofreni, Svenska Psykiatriska Föreningen (pdf, ny flik)

Psykisk hälsa – ett gemensamt ansvar, rapport Vårdanalys 2015

 

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Tandvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Stöd i boende | Boendestöd, Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett förebyggande av hot och våld för att undvika fysiska ingripanden och tvångsåtgärder, samt att minska personalens utsatthet.

Målgrupp eller situation

Individer som kan reagera med aggressivitet och våldsamhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Att arbeta medvetet och aktivt för att förebygga hot och våld. Det innebär bland annat att:

  • Ha kunskap och förståelse för vad som kan ligga bakom ett aggressivt beteende och våld.
  • Ha en respektfull inställning till patienter/brukare, som präglas av intresse, att lyssna och försöka förstå individens behov
  • Vara väl insatt i verksamhetens rutiner för hur fysiska ingripanden ska genomföras i de fall det är nödvändigt

Genomförande

Det förebyggande arbetet bygger till stor del på att skapa trygga och goda relationer mellan individ och personal. Med kunskap om hur olika tillstånd kan yttra sig och metoder för att dämpa aggressioner kan hotfulla situationer ofta förebyggas och antalet tvångsåtgärder minska. Som stöd för arbetet med att förebygga och hantera hot och våld finns flera modeller. Några av dem är:

Bergenmodellen, Termamodellen och Resimamodellen

Alla tre modeller har sitt ursprung i universitetssjukhuset i Bergen och fokuserar framför allt på det förebyggande arbetet men innehåller även riktlinjer för hur personalen ska agera vid hot och våldssituationer för att behålla lugnet och förhindra fysisk och psykisk skada. De innehåller variationer men grundläggande är att personalen arbetar aktivt för goda relationer:

  • Positiv inställning, att ha en förståelse för patienter med problembeteende och ett humanistiskt och icke-dömande synsätt.
  • Känslomässig balans, att ha kontroll över de egna känslorna, speciellt vad gäller ilska och rädsla.
  • Fungerande ordning på kliniken vilket innefattar samarbetsförmåga, organisatoriskt stöd samt tydlighet kring enhetens regler.

Arbetet delas in i tre nivåer som utgår från tre olika typer av situationer. De första två berör det förebyggande arbetet, den tredje nivån tar upp tvångsåtgärder och riktar sig enbart till hälso- och sjukvården.

  • Nivå 1 - den vanliga vardagen, utan aggressioner, hot och våld. På den här nivån bör all personal:

- Veta vilka rutiner och regler som gäller och varför. De ska också kunna kommuniceras och motiveras för patienter/brukare. Det förutsätter att det finns genomtänkta rutiner och regler, vilket ledningen huvudsakligen är ansvarig för. Som personal är det viktigt att påtala om rutinerna eller reglerna inte fungerar, bör omarbetas eller inte efterlevs och i så fall förklara varför.
- Visa intresse, lyssna och försöka förstå patientens/brukarens beteende och behov. Alltid arbeta aktivt för att utveckla goda relationer mellan personal och mellan personal och patienter/brukare.
- Ha kunskap om den fysiska miljöns betydelse för riskbeteende

  • Nivå 2 - situationer när patienter/brukare är irriterade eller upprörda. Personalen bör i dessa situationer:

- Bemöta irriterade och upprörda patienter/brukare på ett sätt som lugnar och ger trygghet. T ex ställa sig bredvid en brukare som är aggressiv istället för framför och prata långsammare och med lägre volym.  
- Bemästra egen stress, rädsla och ilska.
- Veta om och kunna motivera för sig själv och patienten/brukaren vilka rutiner och regler som finns.
- Samarbeta med sina kollegor.
- Försöka förstå varför patienten/brukaren är upprörd/irriterade och be patienten/brukaren själv föreslå hur situationen kan bli bättre. Ge patienten/brukaren valalternativ.

Lågaffektivt bemötande

Lågaffektivt bemötande går ut på att i en potentiell konfliktsituation försöka dämpa sina egna känslouttryck och därigenom hela situationen. Utöver det är det viktigt att:

- Undvika ögonkontakt
- Signalera lugn
- Backa i stället för att svara på aggression
- Försöka avleda personen

Metoden lågaffektivt bemötande bygger på teorier om affektsmitta och gäller speciellt personer med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar som kan ha svårt  att särskilja egna och andras affekter och hantera sina egna känslor. När stressnivån ökar blir de extra känsliga för omgivningens beteende, varför det är ännu viktigare att bemötandet inte är konfronterande eller argt.

Interaktivt bemötande

Interaktivt bemötande är en träningsmetod i kommunikation och bemötande som är särskilt inriktad på arbete med psykiskt funktionshindrade personer, som på grund av själva funktionsförmågan har svårt med perspektivtagande, planering, initiativ, informationsbearbetning med mera. Metoden innehåller träning i kommunikation i konfliktsituationer. I en särskild form spelar man upp konkreta interaktionsproblem som deltagarna varit med om. Genom att använda konkreta, visuella hjälpmedel så förtydligas vad som händer rent psykologiskt mellan parterna. På det viset underlättas förståelsen för hur det egna och den andres beteende faktiskt påverkar konfliktsituationen och vad det finns för lösningsalternativ.

Material

Hot och våld (Arbetsmiljöverket)

Märkning

  • Utförare: Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Barn som är närstående till individer med psykisk sjukdom uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller någon som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet och finns inte med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. 

Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som socialtjänst, hälso- och sjukvård och förskola eller skola.

Genomförande

Barn och unga som är närstående till individer med psykisk sjukdom (till exempel skadligt bruk (missbruk) eller beroende), psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför är det viktigt att uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders-och mognadsmässigt adekvat nivå.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

  • Information om den vuxnas sjukdom och vård.
  • Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
  • Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
  • Kontakt med förskola eller skola.
  • Stöd i skolarbete.
  • Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1 §, SoL). En sådan anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1 §, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget.

Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell. 

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.

Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter.

En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning.

Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Material

Barn som anhöriga, Kunskapsguiden

Barn som anhöriga, Nationellt kompetenscentrum anhöriga

BRA-samtal (barns rätt som anhöriga), Stiftelsen allmänna barnhuset

Barnkonventionen, Barnombudsmannen

Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Utredning, företrädesvis av kurator, som ligger till grund för planering av stöd- behandlings och rehabiliteringsinsatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha psykossjukdom.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut. För en kvalificerad analys och bedömning på det psykosociala området är en kurators specialistkompetens önskvärd.

Sammanfattning

Genom samtal med individen utreds och bedöms skydds- och riskfaktorer. Närstående är ofta en viktig del och samtal sker efter samtycke från individen. Utredningen ska mynna ut i en psykosocial bedömning vilken utgör en del av helheten och påverkar individens stöd samt behandlings- och rehabiliteringsinsatser. Individen är är delaktig under hela processen och resultatet av utredning och bedömning ska speglas i vårdplan och eventuell samordnad individuell plan (SIP).

Genomförande

En utredning av en individs livssituation är ofta omfattande och bör göras omsorgsfullt. Det är viktigt att få samtala i lugn och ro, samt att man kan återkomma till och stämma av olika livsområden. Under utredningen är det också väsentligt att individen får möjlighet att beskriva hur nöjd hen är med sin situation inom de olika områdena. Frågorna är öppna så att individen själv får beskriva hur hälsan påverkas och påverkar relationer till andra, bostad, sysselsättning, arbete, ekonomi och hens möjligheter att hantera svårigheter i vardagslivet.

Kuratorns psykosociala specialistkompetens bidrar till en kvalificerad utredning kring de sociala och psykosociala faktorer som kan ligga till grund för och påverka hälsan hos individen. Kuratorns psykosociala utredning och bedömning utgör en del av helhetsbilden och utgör underlag för behandlings-, stöd- och rehabiliteringsinsatser samt intyg. Delar av den psykosociala utredningen tas efter samråd med individen in i vårdplan och eventuell SIP.

  • Skydd- och riskfaktorer 
  • Resurser och behov (boende, hygien, strategier för att hantera symtom, självbild)
  • Besvär/problem idag och tidigare
  • Uppväxtförhållanden och nuvarande familjeförhållanden
  • Socialt nätverk (relationer familj, vänner, barn, anhöriga/närstående)
  • Levnadsvanor (tobak, alkohol, fysisk aktivitet, matvanor) 
  • Sysselsättning, försörjning, nuvarande och tidigare (arbete och skola)
  • Intressen och fritid
  • Sömn
  • Våld 
  • Viktiga livshändelser
  • Socioekonomiska förhållanden
  • Ev. observation i aktivitet (utförs av arbetsterapeut)

Uppföljning

Insatsen kan leda till aktivering av samordnade insatser med kommunen och andra myndigheter. Insatsen följs upp i samband med vårdplanering.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Individer har olika förutsättningar att klara vardag och arbetsliv. Utredning kan bedöma individens förmåga att utföra aktiviteter.

Målgrupp eller situation

Individer där det finns behov av en utökad funktionsutredning.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad arbetsterapeut. Vid användning av vissa bedömningsinstrument kan krav på certifiering och/eller utbildning förekomma.

Sammanfattning

Genom intervjuer, skattningar, observationer och/eller test kartlägga individens funktion och aktivitetsförmåga avseende:

  • Att sköta sitt hushåll och sin personliga hygien
  • Social förmåga
  • Kognitiv förmåga
  • Aktivitetsförmåga

Utifrån resultat tar man ställning till vilka insatser individen behöver för att nå en så hög grad av självständighet och delaktighet som möjligt i sin vardag. Utredningen kan också användas som underlag för ansökan om insatser från kommunen eller vara en del i utredning och diagnostik.

Genomförande

Utredningen och bedömningens innehåll anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Utredningen av individens funktion och förmåga till aktivitet görs genom intervjuer, skattningar, observationer och tester. Innehållet i utredningen anpassas både efter individens förutsättningar och behov och efter omgivningens krav. Det kan till exempel handla om personlig vård, boende, fritid, arbete, utbildning och sysselsättning.

Vid behov kan man göra en del av utredningen och bedömningen i individens hemmiljö eller annan relevant miljö, som till exempel skola eller arbetsplats. Det ger ofta värdefull och kompletterande information. 

Informera om hur utredningen går till

Innan utredningen görs ska individen informeras om: 

  • vad arbetsterapi är och vilken roll arbetsterapeuten har
  • vad syftet med utredningen är och vad resultatet av utredningen kan leda till
  • vilka delar som ingår i utredningen
  • när utredningen planeras att starta och när den förväntas vara klar.

Observera att man alltid ska fråga efter samtycke till en utredning.

  • ADL-taxonomin: instrument som beskriver personens aktivitetsförmåga inom till exempel områdena personlig vård, boende och kommunikation.
  • Assessment of Motor and Process Skills (AMPS): instrument för att bedöma och mäta patientens motoriska färdigheter och processfärdigheter
  • ATMS-S: Standardiserat självskattningsinstrument som identifierar individens egna upplevelser av sina problem med att hantera tid och organisera aktiviteter.
  •  AWC, AWP: instrument för bedömning av arbetsförmåga. Instrumenten är tänkt att kombineras med varandra och visar på såväl individens prestation som de krav arbetet ställer. 
  • Canadian Occupational Performance Measure (COPM): individualiserad bedömning individens egen uppfattning av problem som denne stöter på vid utförandet av en aktivitet
  • DOA: för dialog om arbetsförmåga
  • PRPP: instrument som  inriktar sig på patientaktivitet. Ett alternativ till traditionell bedömning av perception, minne, rörelseplanering och problemlösning. Instrumentet ger en förståelse för sambandet mellan kognitiv informationsbearbetning och utförandet av vardagsaktiviteter.
  • Min Mening: för bedömning av kompetens och värderingar genom självskattning (OSA-S)
  • OCAIRS: för bedömning av delaktighet i aktivitet 
  • The Assessment of Communication and Interaction Skills (ACIS) - för bedömning av socialförmåga. 
  • Delar av metoden ESL - ett självständigt liv
  • WRI, WEISS - instrument för för bedömning av arbetsförmåga. Instrumenten visar på hinder och motivation för att utföra arbete. 
  • WCPA-SE - aktivitetsbaserat test av exekutiva funktioner.

Resultatet av utredningen återges till individen, eventuellt närstående, utredningsteamet samt andra berörda parter i individens omgivning. Säkerställ att informationen är begriplig och uppfattats rätt. Erbjud skriftlig information om det behövs.

Utifrån utredningsresultat och individens prioriterade aktivitetsområden kan man ge förslag och rekommendationer om vidare interventioner, till exempel kognitivt stöd i olika former. Målet är att individen ska bli mer självständig och mer delaktig i olika livsområden.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal.

Material

Sveriges Arbetsterapeuter

Kliniska riktlinjer vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, Kunskapsstöd för vårdgivare

 

Märkning

  • Utförare: Familjecentral, Förskola | Pedagogisk omsorg, Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård
  • Yrkesroll: Arbetsterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredning och bedömning av fysisk och psykomotorisk funktion samt rörelsekvalitet.

Målgrupp eller situation

Individer där det finns misstanke om behov av insatser relaterat till fysisk funktion. Individer med olika former av psykomotoriska svårigheter och/eller rörelserädsla. Individer vars fysiska funktion är påtagligt försämrad och vars komplexa problematik antas påverka möjligheten att delta i fysisk aktivitet och rörelsebehandling. Till exempel individer med kroppslig samsjuklighet, svåra och omfattande psykiska symtom och funktionsnedsättningar.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad fysioterapeut.

Sammanfattning

Utredning och bedömning av fysisk och psykomotorisk funktion består av olika delar. Genom användning av standardiserade och evidensbaserade bedömningsinstrument kartläggs och bedöms olika funktioner:

  • Ledrörlighet
  • Muskelfunktion och muskelspänningar
  • Handstyrka/finmotorik
  • Hållning
  • Balans, koordination och andning
  • Neurologstatus
  • Rörelsekvalitet/rörelsemönster vid gång
  • Gånghastighet
  • Kroppsupplevelse
  • Medveten närvaro
  • Rörelseavvikelser till följd av neurologisk funktion
  • Copingstrategier och tilltro till den egna förmågan (self-efficacy)
  • Olika former av trötthet
  • Upplevelse av smärta 

Genomförande

Utredningen och bedömningens innehåll anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Att undersöka individens fysik innebär att bedöma:

  • Hållning
  • Ledrörlighet i extremiteter och/eller ryggraden
  • Muskelfunktion vad gäller styrka, längd och spänningar
  • Nervstatus som reflexer och känsel
  • Balans och koordination

Standardiserad led- och muskelfunktionstester ingår i fysioterapiutbildningen och är ett sätt att systematisk undersöka led- och muskelfunktion. Påtagliga avvikelser påverkar individens förmåga att vara fysiskt aktiv och medför stor risk för skada och fel/överbelastning.

Konditionstester i form av:

  • Åstrands submaximala cykelergonomitest samt dess vidareutveckling EKBLOM-BAK test
  • Six minutes walking test, 6MWT

Body Awareness Scale-Mowement Quality and Experience - BAS MQ-E är ett bedömningsinstrument av kroppsjagsfunktionerna; stabilitet i funktion, koordination och andning samt relaterade och närvaro. Testet består av tre delar, ett rörelsetest med 21 moment, ett självskattningsformulär över kroppen och kroppsupplevelse samt en kvalitativ intervju över individens egen upplevelse av rörelser. BAS MQ-E bygger på ICF (International classification of functioning) och mäter därmed struktur/funktion, aktivitet och delaktighet. Testet ger en god överblick av individens förutsättningar för att delta i fysisk aktivitet och träning.

Multidimensional Fatigue Scale, MFI-20 är ett självskattningsinstrument som ger en överblick över 5 olika former av trötthet; 

  • generell trötthet 
  • fysisk trötthet
  • mental trötthet 
  • minskad motivation
  • minskad aktivitet.

Mjuka neurologiska tecken, NES-13, är ett neurologiskt test av subtila neurologiska avvikelser som mäter motorisk kontroll, motorisk sekvensering, sensorisk integration, ögonrörelse samt förekomst av tidiga reflexer.

Tilltro till egen förmåga (Self-Efficacy) är ett självskattningsformulär som mäter individens tilltro till att själv klara av en handling i en särskild situation. Skattningar som kan användas är ASES samt GSE-10.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal och vårdplan.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Fysioterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En insats som syftar till att tydliggöra individens kognitiva funktion, hur funktionen påverkats och hur den riskerar att förändras av sjukdomen. Utredningen kan användas som underlag för vård- och stödanpassningar, utvärdering av olika insatser över tid och ställningstagande till omsorgsbehov.

Målgrupp eller situation

Individer med psykossjukdom vars kognitiva funktion behöver utredas och bedömas. Insatsen utförs företrädesvis tidigt i sjukdomsförloppet, men inte under akut fas av sjukdom. Insatsen kan även genomföras vid tydlig förändring i kognitiv funktionsnivå hos en patient som har diagnosen sedan tidigare.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad psykolog.

Sammanfattning

Patienter med schizofreni har ofta funktionsnedsättningar i såväl basala som mer komplexa kognitiva funktioner. Dessa funktionsnedsättningar utgör centrala fenomen vid sjukdomens uppkomst och har dessutom en betydande inverkan på individens framtida prognos. De kognitiva funktionsnedsättningarna är mycket vanligt förekommande, men variationen inom patientgruppen är stor. I vilken utsträckning och på vilka sätt den kognitiva förmågan försämras av sjukdomen, samt i vilken grad kognitiv funktion kan återhämtas, är mycket varierande. Därför är det angeläget att varje person utreds individuellt.

Genomförande

  

Följande moment och övervägande bör beröras i den kognitiva utredningen:

  • Samla information inför och förbered utredningen
  • Inled en alliansbyggande kontakt
  • Ge information till individ om vad utredningen innebär
  • Ta hänsyn till:
    • var i sjukdomsförloppet individen bedöms vara
    • funktionsnivå innan insjuknandet, görs genom insamling av exempelvis skolbetyg, samtal med lärare eller andra som känt personen väl innan insjuknande
    • eventuell påverkan av positiva symtom (görs genom symtomskattning) eventuellt missbruk (görs genom provtagning)
  • Anamnestagande, alt. komplettering av befintlig anamnes inklusive syskon och föräldrars funktionsnivå
  • Genomför den senaste versionen av WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale) som bas för utredningen (test av allmänbegåvning, verbala och visuospatiala funktioner, arbetsminne samt processhastighet). För unga under 17 år används WISC (Wechsler Intelligence Scale for Children.
  • Vid låg prestation ska utredningen kompletteras med test eller anamnes avseende adaptiv funktion. Detta för att se om testresultatet samvarierar med personens funktion i vardagen så som den bedöms av någon annan än personen själv (exempelvis lärare, anhörig eller annan som ser personen i dess vardag).  
  • För personer med annat ursprungligt språk än svenska, ska utredningen kompletteras med icke-verbala tester som fokuserar på grundläggande problemlösningsförmåga 
  • Bedöm om andra neuropsykologiska tester ska utföras:
    • Exekutiva funktioner
    • Inlärning och minne
    • Personlighetstest
  • Skriftligt psykologutlåtande
  • Återkoppla utredningens resultat till individen
    • Föreslå strategier/åtgärder/stödinsatser för att hantera och kompensera för de nedsättningar som framkommit samt redogör för individens resurser.

Individer med schizofreni och liknande tillstånd har ofta funktionsnedsättningar i såväl basala som mer komplexa kognitiva funktioner. Dessa funktionsnedsättningar utgör centrala fenomen vid sjukdomens uppkomst och har dessutom en betydande inverkan på individens framtida prognos. De kognitiva funktionsnedsättningarna är mycket vanligt förekommande, men variationen mellan individer är stor. I vilken utsträckning och på vilka sätt den kognitiva förmågan försämras av sjukdomen, samt i vilken grad kognitiv funktion kan återhämtas, är mycket varierande. Därför är det angeläget att varje person utreds individuellt. 

Följande kognitiva funktioner påverkas ofta i samband med insjuknande i psykossjukdom:

  • Uppmärksamhet
  • Arbetsminne
  • Processhastighet
  • Inlärning och minne
  • Exekutiva funktioner, t.ex. initiering, flexibilitet i tänkandet, förmåga till planering och problemlösning, social kognition

De exekutiva funktionsnedsättningarna är i hög grad kopplade till de mer svårbehandlade negativa symtomen och för många individer är det försämringen av kognitiv funktion som hindrar ett självständigt liv med studier, arbete, sociala relationer och en välfungerande boendesituation. Det är därför viktigt att individen tidigt i sjukdomsförloppet får rätt insatser för att kompensera för och/eller träna påverkade funktioner. Ökad kunskap om individens kognitiva funktionsnivå och kan vägleda individ och nätverk i att ställa passande krav samt formulera rimliga livsmål. En väl genomförd återkoppling av utredningsresultatet till individen har i studier visat sig ha en terapeutisk effekt och kan bidra till bättre sjukdomsinsikt och ökad följsamhet i föreslagna behandlingsåtgärder.

Notera att nämnda testinstrument nedan endast utgör förslag på lämpliga test för att mäta olika funktioner. WAIS tillsammans med beteendeobservationer under testningen utgör en bra bas för bedömningen. Psykologen kan därefter i varje enskilt fall avgöra vilka övriga test som är lämpliga att komplettera med. Den bedömningen baseras bla på individens funktionsnivå, nu samt i relation till funktionen innan insjuknandet, individens beskrivna och/eller observerade svårigheter samt behov av stöd och hjälpinsatser.

Allmänintellektuell nivå
  • Den senast utgivna versionen av Wechsler Adult Intelligence Scale (WAIS) som är ett test av allmänbegåvning, verbala och perceptuella/visuospatiala funktioner, arbetsminne samt processhastighet.
  • Icke-verbala alternativ till WAIS är: SON-R 6−40 Non-Verbal Intelligence Test eller Ravens Matriser
Exekutiva funktioner
  • Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS) utvalda deltest.
  • Wisconsin Card Sorting Test (WCST)
Minne och inlärning
  • Wechsler Memory Scale (WMS)
  • Rey Complex Figure test (RCFT)
  • Rey Auditory Verbal Learning test (RAVLT)
  • Claeson-Dahls test för inlärning och minne (C-D)

Alla tester som nämns i detta avsnitt är standardiserade och normerade. Neuropsykologiska tester ska alltid tolkas av legitimerad psykolog. Psykologen adderar också kvalitativa beteendeobservationer till sin bedömning, såsom t ex individens förmåga att förstå instruktioner, korrigera sina misstag, hantera motgångar, ta emot feedback, bedöma sin prestation, socialt samspel, affektreglering, uppmärksamhet, uthållighet, finmotorik etc. Psykologens beteendeobservationer under testningen utgör en viktig del av bedömningen då den både ökar testningens validitet och reliabilitet samt tillför ytterligare en dimension som kvalitetssäkrar och individualiserar resultatet för varje enskild patient.

Psykologen är kontinuerligt observant på faktorer som kan påverka individens möjlighet att delta adekvat i testningen. Psykisk status, somatisk sjukdom, läkemedel, andra psykoaktiva substanser, motivation, trötthet och olika yttre omständigheter inverkar på förmågan att prestera vid tester.

Testresultaten, de beskrivna svårigheterna samt observationer i utredningssituationen vägs samman i en helhetsbedömning. Bedömningen sammanfattas i ett skriftligt psykologutlåtande. En betydelsefull del i utredningsprocessen är att individen erhåller grundlig och pedagogiskt anpassad återkoppling på sina testresultat. Psykologen går igenom utmaningar och styrkor, och hur de ska förstås i en vardaglig kontext samt vilka individuella strategier och anpassningar som rekommenderas.

Då funktionssänkningen ofta är som mest påtaglig i samband med det första insjuknandet i psykos är tidiga interventioner av stor betydelse. Fördröjd utredning och behandling kan leda till ökat lidande på flera plan: psykologiskt, funktionsmässigt och inte minst socialt. Eftersom utredningen bidrar till att identifiera patienter med sämre prognos kan en anpassad behandling och stödjande insatser sättas in i ett tidigt skede. På detta sätt minskar risken för ytterligare försämring till följd av de sekundära problem i vardag och sociala relationer som sjukdomen orsakar. När individen i återkopplingen med psykologen blir medveten om sina styrkor och begränsningar avmystifieras symtomen och individ och nätverk kan istället fokusera på att utveckla resurser samt finna kompensatoriska strategier i vardagen. En väl genomförd utredning och individuellt anpassad psykologledd återkoppling av utredningens resultat kan ge en värdefull terapeutisk effekt. 

Therapeutic Assessment (TA) är en kliniskt väl beprövad och beforskad metodik som har visat sig ha flera fördelar vid arbete med sårbara patientgrupper. Metodiken vilar på kollaborativ empiricism mellan utredare och individ, respekt för individens expertis på sina egna upplevelser och förmågor, ödmjukhet inför utredarens och testmetodernas begränsningar i att fånga in individens komplexitet, ökad självmedkänsla genom ökad självförståelse samt ett öppet och nyfiket förhållningssätt.

Några av effekter som framkommit i forskning är ökat förtroende för vården, ökad känsla av hopp, ökad sjukdomsinsikt samt bättre följsamhet i föreslagna behandlingsåtgärder.

Uppföljning

Har utredning genomförts innan 18 års ålder eller om personen haft ett eller flera återinsjuknanden med förändringar i funktionsnivån efter det att utredningen genomförts, bör man ta ställning till om utredningen ska förnyas. En förnyad utredning ger uppdaterad information om patientens aktuella kognitiva fungerande som kan ligga till grund för viktiga anpassningar i stöd, bemötande och behandling, vilket kan vara särskilt viktigt om patienten försämrats i sin funktion. Förnyad bedömning bör ske när patienten kan anses vara i en stabil fas i sjukdomen. Dock bör det nämnas att patienter med psykossjukdom sällan är helt symtomfria och det är inte heller ändamålsenligt att vänta in en stabilitet och symtomfrihet som kanske inte kommer att infinna sig. Den allra viktigaste aspekten är att patienten vid testningens genomförande är införstådd med vad som ska göras och i vilket syfte, samt att patienten känner sig trygg och motiverad att genomgå utredningen. Här har återigen psykologen en viktig roll i att skapa allians samt informera och motivera inför utredningen. Slutligen kan nämnas att moderna testinstrument, såsom den senaste versionen av WAIS har klart minskad test-retest-effekt jämfört med tidigare versioner. Redan efter ca 1,5 år är inlärningseffekterna minimala. Skulle det finnas ett uppenbart behov av tidigare omtestning av en patient med betydande funktionsnedsättning så kan omtestning ske ännu tidigare. Det finns studier som visar att patienter med mer omfattande kognitiva svårigheter generellt har ännu mindre inlärningseffekter vid testning.

Material

Kliniska riktlinjer vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En bedömning av suicidrisk görs för att förhindra och förebygga suicid. Bedömningen ligger till grund för åtgärder för att minska risken.

Målgrupp eller situation

Individer som ger uttryck för tankar på suicid eller uppvisar ett beteende som ger misstanke om suicidalitet, eller har sjukdomar och tillstånd som ökar suicidrisken. 

Vid psykisk ohälsa ska bedömning göras vid nybesök, akutbesök, in- och utskrivning i heldygnsvård och när man tar ställning till permission. Vid återbesök bör suicidrisken alltid värderas.

Individer med psykossjukdom har en hög suicidrisk under hela sjukdomsförloppet. En bedömning av suicidrisk är särskilt angelägen vid förstagångsinsjuknande, återinsjuknande och vid in- och utskrivning från slutenvård eftersom risken då är högre. Bedömning ska också göras vid nybesök, akutbesök och när man tar ställning till permission.

Kunskapsläge

Enligt beprövad erfarenhet ger en strukturerad klinisk suicidriskbedömning goda förutsättningar för att sätta in rätt insatser för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda strukturerad bedömning av självmordsrisk till personer med schizofreni och liknande tillstånd och misstänkt ökad självmordsrisk (prioritet 1).

Kompetenskrav

All personal som kommer i kontakt med individer som kan ha förhöjd suicidrisk ska ha kompetens att göra en första bedömning av suicidalitet. En strukturerad klinisk suicidriskbedömning görs av de som har kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Gör en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisken genom att:

  • skapa en förtroendefull relation
  • systematiskt hämta in relevant information om individens livssituation, bakgrund, sjukdomsbild, symtom och beteende, och ta del av tidigare dokumentation
  • bedöma individens psykiska och fysiska status 
  • identifiera risk- och skyddsfaktorer
  • väga samman alla delar i en helhetsbedömning
  • dokumentera bedömningen.

OBS! Risken för suicid ökar inte av att man ställer frågor. Tystnad kring individens tankar om suicid riskerar däremot att förstärka känslor av skam och skuld som suicidala individer ofta brottas med.

En noggrann suicidriskbedömning ökar möjligheten att upptäcka om en individ är suicidnära så att man kan erbjuda stöd och hjälp. Exempel på åtgärder kan vara individuell kris- eller säkerhetsplan, hjälp att etablera rätt kontakt inom vården, kontakt med närstående, hjälpa individen att se lösningar på sina problem och återbesök. 

Om suicidrisken bedöms vara akut eller behov av psykiatrisk heldygnsvård finns ska individen remitteras för akut bedömning inom psykiatrisk vård.

Genomförande

Inled med information om samtalets syfte, ramar, struktur. Gör en kartläggning av individens aktuella livssituation och bakgrund. Skapa en förtroendefull relation genom att visa intresse och engagemang för individens berättelse innan du börjar ställa frågor om suicid. 

Närvaro och aktivt lyssnande är centrala delar i ett samtal med en individ som är suicidal. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd. Det är ett förtroende att bli mottagare av suicidal kommunikation. 

Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg. Försök avdramatisera genom att säga att det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt. Undvik att argumentera med individen i en akut situation, och försök att avvakta med konkreta åtgärdsförslag.

Suicidala individer är som regel ambivalenta, man vill inte dö men ser ingen annan utväg. 

Suicid kan inträffa trots en noggrann och välgjord suicidriskbedömning, eftersom suicidrisken hos en individ varierar över tid och påverkas av faktorer som vården saknar inflytande över. Tankar på och planering för suicid kan ha funnits länge, men själva suicidhandlingen är ofta impulsstyrd. Förloppet kan vara särskilt snabbt och fluktuerande för barn och ungdomar.

Motivera till att involvera närstående om det är möjligt, särskilt när individens berättelse och beteende inte stämmer överens eller när det behövs kompletterande information för att förstå individens situation. Information från närstående kan vara avgörande i en suicidriskbedömning, till exempel om förändringar i individens beteende. Vid bedömning av suicidrisk hos barn och ungdomar ska förälder eller vårdnadshavare alltid involveras. 

Undantag gäller när det finns skäl som gör det olämpligt att närstående eller vårdnadshavare är delaktiga, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck.

Samtal med barn och ungdomar bör anpassas efter mognadsgrad. Många barn och ungdomar är återhållsamma med information och det är därför bra att ställa öppna frågor, använda ett rakt och konkret språk och ställa följdfrågor. 

Föräldrar eller vårdnadshavare

Bedömning av barn och ungdomar ska alltid innefatta information från förälder eller vårdnadshavare. Är de inte närvarande ska de bjudas in eller, i sista hand, kontaktas per telefon. 

Det är bra att ha pratat om reglerna för sekretess med barnet eller ungdomen, om när föräldrar eller vårdnadshavare måste informeras och deras roll i säkerhetsplaneringen och behandlingen. 

Samtal både tillsammans och var för sig

Det kan det vara bra att inleda och avsluta samtalet gemensamt med förälder eller vårdnadshavare, om man är tydlig med att både barnet eller ungdomen och vårdnadshavare kommer att ha möjlighet att prata enskilt. Föräldrarna kan reagera starkt på att deras barn tänker på döden och det kan verka hindrande. Men separata samtal bör inte hållas av olika behandlare eftersom det försvårar möjligheten till en sammanvägd bedömning.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av:

  • individens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Utgå från det som individen berättat och anpassa frågorna efter vad som är aktuellt i samtalet. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet

  • Hur mår du?
  • Hur fungerar ditt liv just nu?
  • Känns livet meningslöst? 
  • Känner du hopplöshet? 

Dödstankar

  • Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
  • Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
  • Känner du någon som har tagit sitt liv? 

Dödsönskan

  • Har du önskat att du vore död? 
  • Har du velat somna för alltid? 

Suicidtankar

  • Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
  • Tänker du på att ta livet av dig? 
  • Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
  • Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
  • Hur ofta tänker du på självmord?
  • Hur starka är tankarna? Kan du distrahera dig från dem?

Suicidimpulser

  • Har du varit nära att ta livet av dig? 
  • Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
  • Är det något som hindrar dig?

Suicidavsikt eller planerar suicid

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du:

  • funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
  • bestämt tid eller plats? 
  • valt metod? Vilken? 
  • skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
  • för avsikt att genomföra planerna? 
  • tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
  • skrivit avskedsbrev?
  • gjort dig av med saker som du inte vill ska finnas kvar efter dig?

Suicidhandling

  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
  • När och var?
  • Hur gjorde du då?
  • Varför valde du just den metoden?
  • Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Kartläggning av individens riskfaktorer ingår i helhetsbedömningen. Riskfaktorer kan bara ge vägledning i suicidriskbedömningen och bör viktas och vägas samman med annan information. 

Suicidalitet

  • Tidigare suicidförsök.
  • Praktiska förberedelser för suicid.
  • Suicidal kommunikation.
  • Erfarenhet av suicid i familjen (eller hos andra närstående).
  • Har tillgång till vapen och medel som kan användas vid suicid.

Om individen har gjort flera suicidförsök och/eller använt en metod med hög förväntad dödlighet (till exempel hängning, dränkning, skjutning, gasning och hopp från hög höjd eller framför fordon) och/eller har flera psykiatriska diagnoser är risken särskilt stor. 

Psykiatriska tillstånd och somatiska sjukdomar

Alla psykiatriska tillstånd innebär en förhöjd suicidrisk, särskilt vid svåra tillstånd. Somatiska sjukdomar som också kan öka risken är: 

  • cancer 
  • KOL 
  • svår smärta
  • kronisk neurologisk sjukdom.

Ålder och kön:

  • hög ålder
  • manligt kön.

Symtom att vara särskilt uppmärksam på: 

  • svår ångest 
  • nedstämdhet
  • glädjelöshet
  • hopplöshet 
  • skamkänslor, skuldkänslor
  • agiterad, upprörd
  • irritabilitet
  • labil affekt (t. ex. emotionell instabilitet)
  • misstänksamhet
  • lättkränkthet
  • självskadebeteende
  • bristande problemlösningsförmåga
  • utagerande impulsivt beteende, aggressivt beteende
  • sömnstörning
  • alkoholpåverkan, substanspåverkan
  • idealiserar suicid.

Situation:

  • nyställd psykiatrisk diagnos
  • in- och utskrivning från sluten psykiatrisk vård
  • avbrott i vård och behandling och/eller byte av behandlare eller enhet.

Sociala faktorer:

  • utsatt för: mobbning, fysiskt våld, andra typer av våld, förtryck, sexuellt utnyttjande (eller motsvarande traumatiska händelser)
  • kriminellt beteende, fysiskt våldsamt beteende
  • relationsproblem, familjeproblem
  • social isolering, ensamhet, utanförskap till följd av sexuell läggning, otillräckligt socialt stöd
  • känsla av förlust, förlust av personlig relation, förlorat jobbet (även förlust av social status, förlust av funktioner p.g.a. sjukdom och åldrande)
  • asylansökan avslagen.

Ytterligare riskfaktorer för barn och ungdomar:

  • konflikt mellan barn och förälder
  • utsatt för omsorgssvikt
  • psykisk ohälsa i familjen 
  • substansmissbruk i familjen
  • utsatt för gromning
  • start och höjning av antidepressiv medicinering.

Man bör vara försiktig när man väger risk- och skyddsfaktorer mot varandra eftersom det saknas kunskap om hur skyddsfaktorerna kompenserar för riskfaktorerna. Skyddsfaktorerna har störst påverkan på lång sikt och skyddar inte nödvändigtvis mot en akut suicidrisk. 

Skyddsfaktorerna innebär att individen

  • har ett stödnätverk (t. ex. familj, vänner, skola, arbetsplats, föreningsliv)
  • befarar negativa konsekvenser för närstående
  • har förmåga till nära relation
  • har husdjur
  • upplever en känsla av meningsfullhet (t ex när det gäller fritidsintressen, arbete och studier)
  • har en stabil livssituation
  • är kapabel till problemlösning
  • har övertygelser som fördömer suicid (såsom motstånd mot suicid, eller religiös tro som tar avstånd från suicid)
  • är hjälpsökande
  • har förtroende för hälso- och sjukvården
  • känner rädsla för kroppsligt obehag vid suicid eller rädsla för men efter suicidförsök.
Barn och ungdomar

För barn och ungdomar är de främsta skyddsfaktorerna

  • goda relationer i familjen (t. ex. positiv tid tillsammans samt omsorg och monitorering av den unga)
  • en fungerande skolsituation
  • stödjande kamratrelationer.

Skattningsskalor kan fungera som stöd vid bedömning av suicidrisk för att säkerställa att inga viktiga frågor missas. Inga skattningsskalor har tillräcklig tillförlitlighet för att förutsäga framtida suicid. De får därför aldrig ersätta den kliniska intervjun och individens berättelse.

Värdera utifrån den samlade kartläggningen inklusive psykiskt status om suicidrisken är låg, måttlig, hög eller svårbedömd, se nedan. Gör en helhetsbedömning som baseras på den genomförda kartläggningen av individens livssituation och bakgrund inklusive eventuella utlösande händelser, psykiskt status samt risk- och skyddsfaktorer.

Varje bedömning av suicidrisk ska utgå från individens unika situation. Suicid är en komplex händelse och därför måste alltid en individuell bedömning göras. 

Suicidriskbedömningen ska dokumenteras noggrant och vara lätt att hitta. Redogör för den samlade bedömningen inklusive hur akuta och underliggande faktorer för suicidrisk vägs in. 

Risknivåer 

Gradera risken baserat på den sammanvägda kliniska bedömningen. Risknivåerna ska tillämpas tillsammans med förslag på åtgärder och insatser för att minska suicidrisken, se nedan.

Låg risk

Suicidrisken bedöms inte avvika från risken hos befolkningen i stort.

Måttlig risk

Suicidrisken bedöms vara tydligt förhöjd jämfört med befolkningen i stort utan att motsvara hög risk. 

Hög risk

Suicidrisken bedöms vara kraftigt förhöjd jämfört med andra individer med psykiatriska tillstånd. 

Svårbedömd risk

Anges i situationer då det är extra svårt att bedöma suicidrisken på ett tillförlitligt sätt. Det kan till exempel bero på bristfällig information, medicinpåverkan, berusning, otydlig eller ambivalent suicidal kommunikation.  

Återkoppling

Bedömningen ska återkopplas till individ och närstående. När man förmedlar den bedömning som gjorts ska man beskriva allvarlighetsgraden och de viktigaste faktorerna som medför risk, men också något positivt för att ge hopp.

Man kan förstärka skälen att vilja leva genom att fokusera på möjligheter till förändring, inte bara risker, problem och svårigheter. Prata gärna om det individen anger som skyddande, till exempel omsorg om närstående.

För alla risknivåer
  • Bekräfta de svåra känslorna.
  • Hjälp individen att fokusera på skyddsfaktorerna och positiva ämnen.
  • Involvera närstående och/eller vårdnadshavare, om det inte bedömts som olämpligt.
  • Identifiera tillsammans stressorer eller vidmakthållande faktorer som kan tas bort eller minskas.
  • Hjälp till med psykosocial avlastning.
  • Hjälp individen att planera hjälpsam aktivitet efter färdig bedömning.
  • Se till att individen vet vart hen kan vända sig i ett krisläge.
Låg risk

Fortsätt med sedvanlig behandling och uppföljning av psykiatriskt tillstånd.

Måttlig risk

Hjälp individen att få kontakt med specialistpsykiatrin om det inte redan finns. 

  • Se till att behandlingen följs upp med snar tid för ny kontakt. 
  • Fortsätt med täta bedömningar av suicidrisken. 
  • Skriv en säkerhetsplan tillsammans med individen.
  • Sätt in specifik behandlingsinsats mot det psykiatriska tillstånd som leder till den förhöjda suicidrisken om det inte redan finns.
Hög risk

Erbjud daglig uppföljning eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. Om individen inte accepterar frivillig heldygnsvård överväg alltid LPT (tvångsvård).

Vid suicidrisk och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör man överväga anmälan enligt LVM om vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Bedöm också behovet av tillsynsnivå, utevistelse och permissioner. Vid mycket hög risk bör man överväga kontinuerlig tillsyn (extravak) för att förhindra suicid.

Svårbedömd risk

Vid svårbedömd risk eller om individen är oförmögen att delta i en rimlig säkerhetsplanering, kan man behöva vidta åtgärder för att förbättra förutsättningarna för bedömningen. Vid svårbedömd risk bör man ha en snar uppföljning och ta hjälp av närstående. Det kan bli aktuellt med akut omhändertagande eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. 

Närstående ska alltid involveras så länge det inte finns särskilda skäl som gör det olämpligt, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck. Närståendes oro ska alltid tas på allvar. 

Samtala om fördelarna med att närstående deltar i vårdplaneringen. Om individen motsätter sig kontakt med närstående bör man fråga varför. Ibland behövs ett motivationsarbete, till exempel när individen inte vill “belasta” de närstående med sina bekymmer. 

Alla individer med måttlig eller hög suicidrisk ska ha en vårdplan och en kris- eller säkerhetsplan som regelbundet uppdateras och som är kända av individen, närstående och alla som deltar i individens behandling. Planen ska finnas i journalen.

Kris- eller säkerhetsplanen skrivs tillsammans med individen och de närstående. Planen syftar till att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer. Den ska inrikta sig på hur man minskar individens sårbarhet och på strategier för att hantera triggers, suicidtankar och impulser. Hur individen deltar i säkerhetsplaneringen ger viktig information om suicidrisken.

Innehåll i en säkerhetsplan

Förslag på rubriker i en säkerhetsplan: 

  • Aktuella symtom och händelser som lett fram till ett ev. suicidförsök
  • Sårbarhetsfaktorer
  • Triggers (utlösande händelser)
  • Varningstecken
  • Individens egna strategier
  • Kontakter i det egna nätverket i en akut situation 
  • Närstående och/eller vårdnadshavares strategier
  • Risksanering
  • Kontakter inom vården i en akut situation
  • Vem gör vad om individen slutar delta i planerad vård

Glapp i vårdkedjan ökar suicidrisken, därför behöver vårdkedjan vara sammanhängande. 

En sammanhängande vårdkedja innebär att man har en struktur för hur man delar information mellan olika vårdgivare, att ordinarie behandlare finns kvar och att man remitterar till en kompletterande resurs och inte bort från den egna verksamheten. Upprätta en tydlig vårdplan och genomför samordnad individuell planering (SIP) vid behov. 

I samband med utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård

Tiden efter utskrivningen från heldygnsvård är en riskperiod och därför bör individen följas upp för förnyad bedömning inom en vecka. Innan kontakt etablerats bör det vara möjligt för individen att vid behov ringa till avdelningen och till mottagande enhet. När kontakt med öppenvården etablerats kan det inledningsvis behövas täta återbesök.

En ny bedömning av suicidrisken ska göras vid varje återbesök. Är återbesöken täta kan man göra en mindre omfattande bedömning. Bedömningen ska dokumenteras med en kort motivering, som sedan kan användas som underlag i samtal med individen och för att följa risken över tid.

En enhetlig dokumentation av suicidriskbedömning innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning enligt samma struktur och terminologi oavsett vilket vårdinformationssystem som används. Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Material

Suicid - Patientsäkerhet, Socialstyrelsen

Konsten att rädda liv – till dig som jobbar inom vården, kort film

Kontakter

Bris - Barnens rätt i samhället, telefon 116 111

Jourhavande medmänniska, telefon 08-702 16 80

Jourhavande präst, telefon 112

Mind Självmordslinjen, telefon 90 101 eller chatt på mind.se 

Informationsmaterial för individen själv och närstående

Fakta och råd, 1177

Att ge stöd till någon med självmordstankar, för närstående/anhöriga och personal, 1177

Suicidstegen – ett sätt att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd (pdf, ny flik)

SuicideZero, ideell organisation

Mind, ideell förening

Sorgen efter den som inte orkade leva, Betaniastiftelsen

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Vid misstanke om depression bör en strukturerad depressionsbedömning genomföras för att kunna erbjuda rätt behandling och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer med misstänkt depression. Förekomst av depression är vanligt och riskerar att tolkas som en del av psykossjukdomen och därför missas.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda strukturerad bedömning av depressionssymtom till personer med schizofreni och liknande tillstånd och misstänkt depression (prioritet 2).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Vid misstanke om depression:

  • Gör en klinisk bedömning baserad på psykisk status och anamnes. OBS! Beakta särskilt tecken på suicidalitet och vid indikation på det bör strukturerad suicidriskbedömning genomföras. 
  • Var uppmärksam på att det hos personer med schizofreni kan vara svårt att skilja på vad som är negativa symtom, symtom på depression eller biverkningar av läkemedel. 
  • Överväg skattning av depressionssymtom med stöd av skattningsskala eller halv-/helstrukturerad intervju. Observera att flera av de vanligast förekommande skattningsskalorna för ångest/depression inte är avsedda för personer med schizofreni i första hand. Calgary Depression Scale for Schizophrenia är en strukturerad intervju utformad för att fånga upp depression hos schizofrena individer.

Se även Vård- och insatsprogram depression och ångestsyndrom.

Genomförande

Vid skattning av depressionssymtom hos individer med psykossjukdom rekommenderas strukturerat bedömningsförfarande.

M.I.N.I. (länk finns under material) är en kortfattad strukturerad intervju för de vanligaste psykiatriska störningarna i enlighet med DSM-V, inklusive egentlig depressionsepisod.

Calgary Depression Scale for Schizophrenia (skalan finns under material) är ett skattningsinstrument som är utvecklat specifikt för att skatta depressionssymtom hos individer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

PHQ-9 (skalan finns under material) är en skattningsskala utvecklad för att screena för egentlig depressionsepisod

Uppföljning

Uppföljning ska göras regelbundet med intervall anpassat till individ, risk och situation samt minst årligen. Vid egentlig depressionsepisod skall strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk genomföras. 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Riskbedömningar kan genomföras för att bedöma och hantera en uppkommen situation eller för att bedöma individers risk för våldsamt beteende.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms ha en risk för våldsamt beteende alternativt samtliga individer som är föremål för en viss insats, där samtliga individer bedöms avseende våldsrisk.

Kunskapsläge

Strukturerad bedömning är att föredra jämfört med ostrukturerad bedömning. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men måste användas med stor försiktighet då evidens saknas för våldsriskbedömningar med kortare tidsperspektiv än några år.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Fördjupade riskbedömningar kan göras av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Sammanfattning

Riskbedömningar genomförs kliniskt och kan vara ostrukturerade eller strukturerade med instrument. Det är vanligt med en kombination mellan de två metoderna. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men resultaten måste användas med stor försiktighet.

Bedömningar av risk för att individer kan komma att bete sig våldsamt kan göras utifrån att det aktuella beteendet observeras i en sluten psykiatrisk miljö, eller genom fördjupade utredningar där både risk- och skyddsfaktorer bedöms. Fördjupade utredningar görs framförallt av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Genomförande

Framförallt inom heldygnsvården finns behov av att följa situationer och beteenden som bedöms kunna leda till ytterligare våldsamma situationer. Här är fokus på den akuta situationen och insatser. Det finns god beprövad erfarenhet för användning av denna typ av riskbedömning.

I en sluten psykiatrisk miljö kan Bröset Violence Checklist (BVC) användas för att bedöma och förebygga våldsamma situationer. Varje skattning görs under en 24-timmarsperiod, som ligger till grund för eventuella insatser under följande 24-timmarsperiod. Omvårdnadspersonalen observerar om individen visar symtom som:

  • förvirring
  • retlighet
  • bullrighet
  • fysiskt hotfull
  • verbalt hotfull
  • attacker på föremål.

En undergrupp till bedömningar med instrument är aktuariska bedömningar, där man utgår från en explicit modell som definierar ett antal riskfaktorer. Empiriska data bedöms efter bestämda regler och omsätts i siffror. Ett exempel på ett instrument enligt den aktuariska metoden är VRAG (Violence Risk Appraisal Guide).

HCR-20 (Historical-Clinical-Risk management) är ett exempel på ett instrument som förenar klinisk och instrumenterad metod. Empiriskt belagda riskfaktorer sammanställs, men ytterst dras slutsatserna utifrån en klinisk bedömning. HCR skiljer också mellan dynamiska/föränderliga riskfaktorer och historiska/oföränderliga riskfaktorer. Graden av risk kan alltså kopplas samman med riskhantering och riskreducerande åtgärder.

Uppföljning

Våldsriskbedömningen ska följas upp med insatser för riskhantering och riskreducerande åtgärder. Uppföljning ska göras kontinuerligt. När individens dynamiska risk- och skyddsfaktorer förändras bör en förnyad bedömning göras omgående.

Material

Riskbedömningar inom psykiatrin – Kan våld i samhället förutsägas? Litteraturöversikt från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

Hantering av hot och våld inom psykiatrin, skattning av risk för våld och aggressivitet, SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Ångest och depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

Vid inkommen ansökan utreder och bedömer socialtjänstens funktionsstödsenhet individens behov av stöd, vård inför biståndsbeslut.

Målgrupp eller situation

Individer med svårigheter att klara aktiviteter på viktiga livsområden och är i behov av stöd och insatser för att få en fungerande vardag med exempelvis boende, sysselsättning, arbete, försörjning och ett självständigt vuxen- och familjeliv. 

En förutsättning för att socialtjänsten ska inleda en utredning är att individen ansöker om bistånd. Undantaget är om individen befinner sig i en situation som kan föranleda åtgärder enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller, för den som fyllt 18 men inte 20 år, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Kunskapsläge

Socialtjänstens utredningsarbete regleras i socialtjänstlagen (11 kap. SoL) samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter.

Kompetenskrav

För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet.

Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och unga som innefattar

  1. bedömning av om utredning ska inledas,
  2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller
  3. uppföljning av beslutade insatser. 

Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i punkterna ovan har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. 

Sammanfattning

Socialtjänsten ska inleda utredning efter att en individ själv ansökt om stöd, vård eller behandling. Syftet med utredningen är att kartlägga individens resurser och svårigheter och ligger till grund för beslut om individens behov av insatser.

Om en anmälan kommit in från annan än individen själv görs först en förhandsbedömning.

Genomförande

Utredningen ska innehålla information om boendesituation, nätverk, sysselsättning, ekonomi, fritidsintressen, arbete, hälsa och barnperspektivet. Konsekvenserna i vardagen av psykisk och fysisk funktionsnedsättning ska beskrivas liksom individens beskrivning av mål och stödbehov.

Socialtjänstens insatser ska utformas och genomföras i dialog med individen (3 kap. 5 § SoL). Individen ska alltid informeras om varför utredning görs och ska få ta del av utredningsmaterialet och kunna lämna förslag på justeringar samt godkänna utredningen. Informationen kan behöva anpassas efter individens kognitiva förmåga och upprepas vid flera kontakttillfällen. 

Om individen bedöms ha behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården ska en samordnad individuell plan (SIP) erbjudas. Planen ska upprättas tillsammans individen och närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, den enskilde samtycker till det.

Om information/anmälan inkommit från annan än individen eller inkommit på annat sätt görs först en s.k. förhandsbedömning. En förhandsbedömning är inte en mindre utredning utan en bedömning av om socialtjänsten ska inleda en utredning eller inte utifrån exempelvis inkomna uppgifter i anmälan, tidigare kännedom eller genom kontakt med individen. 

Att utreda enligt socialtjänstlagen (SoL) innebär att samla in den information som behövs för att få fram ett beslutsunderlag för att kunna bevilja eller avslå en ansökan alternativt besluta om andra åtgärder. I beslutet ska det bland annat framgå:

  • vad individen ansökt om
  • vilket beslut som har tagits
  • vilken tid beslutet gäller
  • information om rätten att överklaga.

Utredning enligt IBIC-modellen (Individens behov i centrum) omfattar individens hela livssituation i form av livsområden (vilka individen behöver stöd i) och relaterade faktor (bakgrund, konsekvenser i vardagen av funktionsnedsättningen och diagnos). Det utgår från en generisk skala där individen och handläggaren skattar grad av begränsning inom livsområden, målsättning samt bedömning och beslut.

Under utredningen ska individen vara delaktig och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Socialtjänsten ska också se till att individen ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål. För individer med svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser är det särskilt viktigt att anpassa bemötande, samtal och mötesformer på ett sådant sätt att individen förstår information och frågor.

Man bör tänka på att

  • använda ett enkelt och begripligt språk 
  • ha korta möten där man tar hänsyn till individens ofta begränsade uthållighet 
  • ge kortfattad och entydig information, gärna även skriftlig
  • ställa en fråga i taget
  • ge bekräftelse på det individen berättar

Utredning och beviljade insatser är frivilliga förutom om det finns skäl att bereda någon tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller, för den som fyllt 18 men inte 20 år, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utredning ska även inledas om det föregåtts av en begäran om yttrande, exempelvis från en annan myndighet.

Uppföljning

Beslut om insatser ska följas upp regelbundet, för att veta hur väl insatsen fungerar, om några ändringar behöver göras samt för att veta om insatsen skall förlängas eller avslutas vid beslutsperiodens slut. Uppföljningen görs i dialog med individen och utförare av insatsen.

Kunskap om individers upplevelser, insatser och resultat kan användas för uppföljning av verksamhetens kvalitet och bör användas i det systematiska kvalitetsarbetet

Den kontinuerliga uppföljningen kan göras enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Om individen har behov av samordning av insatser ska uppföljningen göras via en samordnad individuell plan, SIP

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Initial bedömning av individer som upplever psykotiska symtom.

Målgrupp eller situation

Individer i kontakt med specialistpsykiatrin med misstanke om psykos.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen utförs för att dels bedöma det aktuella tillståndet, dels ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning.

Kartläggningen består av en anamnes som innefattar psykiatriska symtom och tecken på utveckling av psykossjukdom med stöd av strukturerad diagnostisk intervju och psykossymtomskattning. Dessutom görs somatisk undersökning, suicidriskbedömning och/eller våldsriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Kvarstår misstanke om psykossjukdom fördjupas utredningen. Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Genomförande

Det ska finnas en hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning vid misstänkt psykos vilket innebär att ett besök ska erbjudas snarast möjligt, helst inom 3 dygn eller nästkommande vardag. Insatsen bör erbjudas flexibelt avseende plats, besökstyp (t.ex. i hemmet) och med hänsyn till vad individ och närstående önskar av vård och omsorg. 

Initialt handlar det om att bedöma om det rör sig om en psykos eller om det kan finnas andra orsaker bakom symtomen. Tidiga tecken kan ha upptäckts inom elevhälsa, socialtjänst eller primärvård, av närstående eller av individen själv.

En hög tillgänglighet till psykiatrisk bedömning vid misstänkt psykos möjliggör tidiga insatser och minskar därmed risken för försämring och ger en bättre prognos.

Vid akuta tillstånd av psykos behöver kartläggningen anpassas utifrån vad som är möjligt att göra i den aktuella situationen. Gör de delar av den initiala kartläggningen som är relevanta/viktiga och möjliga att genomföra utifrån patientens tillstånd med fokus på svår oro/agitation och ev. förekommande oorganiserat tänkande samt osammanhängande tal. 

Ta ställning till följande:

  • Behöver individen slutenvård? 
  • Om individen motsätter sig erbjuden vård, är vård med stöd av LPT aktuellt? 
  • Behövs läkemedelsbehandling, t.ex. sömnmedel, ångestdämpande, antipsykotika?
  • Behöver akuta socialtjänstinsatser aktualiseras?
  • Behöver närstående akut stöd (t.ex. om de har drabbats av hot och våld)?

Aktualisera krisplan, erbjud krisintervention till individen och närstående, utse case manager/vård- och stödsamordnare och planera för fortsatt tät uppföljning.

En bedömning av psykiskt status utförs:

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge (ångest/oro)
  • tankeinnehåll 
  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • suicidalitet
  • våldsbenägenhet
  • insikt samt inställning till vård

Sökorsak:

  • symtom, problem och önskemål om hjälp

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • försörjning (inkl. utbildningsnivå, arbetssituation)
  • fritidsaktiviteter, intressen om lämpligt att detta efterfrågas i det här läget
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid, nikotin, alkohol)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, missbruk och/eller våld i familjen, problem i studier/arbetsliv, mobbning, ekonomiska problem, problematiskt spelande
  • omvälvande livshändelser.
  • barn, unga och/eller djur finns hemma
  • individens upplevelse av symtom och besvär
  • närståendes upplevelse av individens symtom och besvär
  • aktuella resurser t.ex. stöd från närstående och nätverk
  • aktuella läkemedel, biverkningar och önskemål
  • pågående insatser från socialtjänst och öppenvård

Psykiatrisk anamnes

  • Tidpunkt för debut av psykotiska symtom
  • Hur och när symtom eller problem yttrar sig och ev. utlösande faktorer
  • Förlopp av tillståndet
  • Funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • Tidigare episoder/svårigheter av psykotiska tillstånd
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade), inklusive habilitering

Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel (ev. anabola androgena steroider)

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • aptitförändring/viktförändring
  • vårdkontakter och behandling
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Medicinering:

  • Medicinering (pågående/tidigare) för både somatiska och psykiatriska tillstånd
  • Läkemedelsöverkänslighet

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom hos första- eller andragradssläkting.

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Strukturerade skattningar med hjälp av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan övervägas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. 

Symtom, funktion och livskvalitet
  • CDPSS
  • AUDIT – alkoholproblem 
  • DUDIT – drogproblem
  • MADRS-S – om det bedöms att patienten lider av en depression
  • MINI – psykiatrisk intervju om det bedöms lämpligt i detta skede
  • CGI-S – sjukdomsgrad
  • EQ-5D-5L - hälsotillstånd
  • WHO-5 – välbefinnandeindex
  • WHODAS 2.0 – funktionsnivå

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och gör vid behov en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du tänkt på att göra dig själv illa någon gång? 
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut något sätt för at ta ditt liv?
  • Har du försökt att ta ditt liv någon gång tidigare?
  • Har du skadat dig själv någon gång tidigare?

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Genom att kartlägga sömnproblemen får man en tydligare bild av vad som stör sömnen, men också lättare att se vilka insatser som är mest effektiva. Se även insatser vid sömnproblem.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras. Utifrån individuell bedömning och med individens samtycke kan man ta ett övervakat urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte fungerar med urinprov, men det har vissa begränsningar, vg se VIP beroende salivprov.

Det är viktigt att någon gång under utredningsskedet utifrån patientens tillstånd genomföra somatisk undersökning och provtagning för att ha ett basvärde samt i differentialdiagnostiskt syfte.

Undersökningen kan omfatta:

  • allmäntillstånd
  • längd, vikt, BMI och midjemått
  • puls och blodtryck
  • hjärta, lungor och buk
  • neurologiskt status
  • vid behov utvidgat somatisk status (Munhåla och svalg, fotstatus osv) 

Följande provtagning/undersökning kan övervägas: 

  • TSH, och fritt-T4
  • Blodstatus och eventuellt CRP
  • fP-glukos, ev HbA1c
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • Kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium, albumin
  • ALAT och ASAT
  • CDT/PEth.
  • EK
  • CT/DT (Computertomography/Datortomografi) hjärna med kontrast eller MR (magnetresonanstomografi) hjärna
  • EEG utifrån den kliniska bilden vid misstanke om epilepsi/encefalit, antingen i det akuta skedet eller senare i utredningen.

Bedömning av behov av diagnostisk utredning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av av alla de delar som ingått i kartläggningen och ta ställning till behov av diagnostisk utredning och fortsatta insatser. 

Om misstanke på psykossjukdom avskrivs tillse att individen får kontakt med lämplig vårdgivare. 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredningen görs för att säkerställa eller utesluta en eller flera diagnoser och omfattar en utvidgad somatisk undersökning.

Målgrupp eller situation

Individer som genomgått en initial utredning och där misstanke om utveckling av schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd stärkts.

Kunskapsläge

Rekommendationer från olika professionsföreningar och regionala vårdprogram.

Kompetenskrav

Läkare är ansvarig för utredningen. Andra professioner i teamet kan bidra i utredningsarbetet som till exempel kurator, arbetsterapeut, fysioterapeut, sjuksköterska, psykolog och skötare.

Sammanfattning

Den fördjupade diagnostiska utredningen kompletterar den initiala utredningen. Utredningen omfattar diagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom samt kognitiv funktion och behöver anpassas till patientens tillstånd och förmåga. Viktigt att man är lyhörd och gör utredningen i olika steg om det behövs och prioriterar utifrån det. Vissa diagnostiska delar kan också göras vid en allvarlig försämring eller när behandling inte fungerar.

Genomförande

Den diagnostiska utredningen bygger på den initiala utredningen och på befintlig information och tidigare dokumentation. Olika professioner bidrar i utredning och bedömningsarbetet. 

Viktiga aspekter att undersöka
  • Positiva och negativa symtom samt varaktigheten av dessa
  • Kognitiva symtom och funktion
  • Funktion kopplad till patientens psykos inom flera livsområden: hem, fritid och arbete eller skola samt när funktionen försämras 
  • Diagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom

Sökorsak:

  • symtom och besvär enligt individen, närstående och inremitterande
  • när symtomen och besvären märks, hur de upplevs och konsekvenser för individen och närstående.

Levnadsvanor:

  • tobak, alkohol, droger inkl anabola androgena steroider om det bedöms relevant
  • fysisk aktivitet
  • matvanor
  • sömn.

Livssituation:

  • familjeförhållanden
  • socialt nätverk (relationer familj, vänner, barn, anhöriga)
  • sysselsättning (arbete, fritid, studier)
  • utbildningsnivå
  • psykosocial stress (skadligt bruk eller beroende i familjen, ekonomiska problem, mobbning, problem i relationer, omvälvande livshändelser)
  • boendesituation 
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • socioekonomiska förhållanden
  • uppväxt, skolgång och social situation under barndomen.

Resurser och behov:

  • dagliga rutiner, hygien, 
  • strategier för att hantera symtom
  • självbild.

Fysisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • tandstatus
  • vårdkontakter och behandling
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Psykiatriska symtom och besvär:

  • debut av psykiska besvär och av psykotiska symtom
  • varaktighet av psykiska besvär/psykotiska symtom
  • möjliga utlösande faktorer eller händelser
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering, naturläkemedel (pågående/tidigare)
  • utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • skadligt bruk eller beroende av alkohol och/eller droger.

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Önskemål om vård och stöd:

  • vad vill individen ha hjälp med 
  • förhoppningar om och mål i framtiden
  • vad önskar närstående för hjälp.

Ärftlighet:

  • psykisk och fysisk sjukdom hos första- eller andragradssläkting.

Sjukdomsinsikt:

  • Upplever individen själv att hen är sjuk och i så fall hur sjuk? Ofta finns sjukdomskänsla även om full insikt saknas.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av: 

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.
  • aggressivt beteende eller hotfullhet

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd medför en ökad risk för suicidförsök och fullbordat suicid. Risken är högst i samband med förstagångs- och återinsjuknande. Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tänkt på att göra dig själv illa någon gång? 
  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du skadat dig själv någon gång tidigare?
  • Har du försökt att ta ditt liv någon gång tidigare?
  • Har du tänkt ut ett något sätt för att  ta ditt liv?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?

 

Bedömningar av risk för att individer kan komma att bete sig våldsamt görs om tecken på detta upptäckts utifrån att det aktuella beteendet observeras.

Gör en fördjupad genomgång och värdering av symtom på schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Undersök vilken diagnos inom schizofrenispektrumet symtomen talar för. 

  • Hur yttrar sig symtomen, är beteendet påverkat, finns funktionsnedsättning och hur länge har symtom/beteende/funktionsnedsättning funnits (varaktighet)?
  • Om inte tydliga vanföreställningar och/eller hallucinationer, har individen gett uttryck för förändrad verklighetsuppfattning och realitetsprövning?

Ta hjälp av standardiserade formulär. 

Schizofreni

Diagnosen är grundad på både symtom, funktion och förlopp. För att diagnosen schizofreni ska kunna sättas måste det finnas två eller fler av följande symtom:

  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • desorienterat tal
  • påtaglig katatoni
  • desorganiserat beteende
  • negativa symtom.

Därtill ska det finnas en social eller yrkesmässig funktionsnedsättning. Sjukdomstecken ska vara observerbara under minst 1 månad och funktionsnedsättningen pågå under minst 6 månader innan diagnosen kan övervägas (enligt DSM). Enligt ICD krävs 1 månads sjukdomsduration.

Schizofreniform psykos

Samma symtom som för schizofreni men där symtomen bara haft en varaktighet mellan en till sex månader. Diagnosen kodas inte i ICD-10.

Schizoaffektivt syndrom

Utöver symtomen för schizofreni ska individen ha haft minst en period av behandlingskrävande mani eller depression. 

Varaktigheten av psykossymtom är längre än varaktigheten av mani eller depression. Det innebär att psykossymtomen finns kvar även när individen har ett normalt stämningsläge.

Vanföreställningssyndrom

Ihållande okorrigerbara föreställningar som saknar rimlig grund. Andra samtidiga psykossymtom som hallucinationer eller tankestörningar utesluter diagnosen. Vanföreställningssyndromen indelas i erotomani, grandios, persekutorisk, svartsjuke och somatisk vanföreställning beroende på det dominerande temat. 

Delat eller inducerat vanföreställningssyndrom (Folie á deux) inkluderas i diagnosen i DSM-5.

Akuta och övergående psykotiska syndrom (kortvarig psykos)

Akut debut av psykotiska symtom som inte kan förklaras av annan sjukdom eller substans (till exempel läkemedel eller narkotika). Det kan vara kopplat till en påtaglig stressfaktor, graviditet eller postpartum. Katatoni kan vara en del av symtomen. 

Enligt DSM-5 utmärks tillståndet av plötslig debut av psykotiska symtom som varar i minst ett dygn, men inte mer än en månad.

Enligt ICD-10 utmärks tillståndet av plötslig debut av psykotiska symtom med en varaktighet mellan 1-3 månader. 

Ospecificerad icke-organisk psykos

Om det ännu är oklart vilken psykossjukdom som individen har. Det kan till exempel vara svårt att ställa diagnosen schizoaffektiv psykos innan förloppet studerats. Diagnosen bör dock omvandlas till en mer specifik diagnos när kriterierna för en sådan har uppnåtts.

Hur och i vilken grad är symtomen hindrande i vardag och livsföring? Vilken typ av anpassningar skulle behövas?

Övergripande bedömning av funktionsförmåga baseras på beskrivningar av: 

  • högsta utbildningsnivå
  • arbete, aktuell arbetsförmåga, tidigare arbetsförmåga, sjukskrivningar
  • förmåga att sköta hemmet, vara förälder
  • förmåga att passa tider, skapa struktur, komma ihåg
  • förmåga att orka och hinna med fritidsintressen
  • behov av kognitivt stöd och anpassningar.

Funktionsskattning med standardiserade formulär ska göras t.ex. WHODAS 2.0 och GAF-funktion.

En utökad funktionsutredning av arbetsterapeut görs som grund för anpassning av insatser. Även en utredning av fysisk funktion av fysioterapeut kan  göras. Ibland kan det vara nödvändigt att göra ytterligare utredning av psykomotorik och rörelsekvalitet.

Gör en värdering av den kognitiva funktionen. Hur fungerar inlärningssituationer i studier, arbete? Finns tecken på svag, ojämn eller uttalat hög begåvning och samtidigt låg funktion? 

Ta ställning till när en neuropsykologisk utredning ska göras.

Strukturerade skattningar med hjälp av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Livskvalitet 
Sjukdomens svårighetsgrad
Symtom
  • GAF-symtom 
  • CRDPSS – symtomdimensioner vid psykos (DSM-5)
  • SCI-SR - Structured Clinical Interview for Symptoms of Remission (ibland kallad PANSS remission)
  • SRPS - självskattningsformulär utifrån RS-S
Funktion
Alkohol och droger
Differentialdiagnostiska tillstånd och samsjuklighet
  • riskbruk och beroende 
  • autism
  • tvångssyndrom
  • personlighetssyndrom
  • bipolär sjukdom.
  • intellektuell funktionsnedsättning, svag begåvning
  • traumarelaterade tillstånd 
  • tourettes, tics
  • överviktsproblematik eller fetma
Förslag på skattningsskalor
  • MINI – diagnostisk intervju
  • MADRS-S – om det bedöms att patienten lider av en depression 
  • MDQ – symtom på hypomani/mani
  • PCL-5 – trauma eller PTSD
  • SCID-II – personlighetssyndrom 
  • RAADS-14 eller AQ-10 - asperger/autism
Kompletterande skalor 
  • IRS-P – patientskattning av upplevda psykiska problem
  • TASP – patientskattning av kontakt med behandlare
Somatiskt status 
  • Allmäntillstånd
  • Längd
  • Vikt
  • BMI
  • Midjemått
  • Munhåla och svalg
  • Tandstatus
  • Pulsfrekvens
  • Blodtryck 
  • Hjärta 
  • Lungor 
  • Buk
  • Neurologiskt status
  • Lokalstatus (fotstatus tex)
Provtagning
  • Sköldkörtelprov: TSH, fritt T4
  • Elektrolytstatus: Na, K, S-Ca inkl albumin
  • Blodstatus och eventuellt CRP
  • Blodfetter: triglycerider kolesterol.
  • Fasteblodsocker: fP-glukos (Hba1c vid behov)
  • Lever och njurfunktionsprover: ALAT/ASAT, kreatinin eller cystatin C
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • Alkoholprover: PEth/CDT
  • Urinscreening för droger
Undersökningar vid förstagångsinsjuknande 
  • EKG i initialskedet samt på årskontroller och vid klinisk indikation
  • Elektrofysiologi: EEG-undersökning för att utesluta epilepsi/encefalit/annan patologi
  • Hjärnavbildning – för att utesluta organiska orsaker till symtom: CT/DT med kontrast eller MR (magnetresosans-undersökning).

Konsultera somatisk specialistvård vid behov.

En mer omfattande och strukturerad kartläggning av individens livssituation är nödvändig för att sätta in rätt vård och stödinsatser och för att kunna planera vård och stöd. Samverkan med socialtjänsten behöver inledas för att en utredning och bedömning av behov av insatser för vuxna enligt Socialtjänstlagen ska göras och utredningarna samordnas. 

I manualer för case management/vård- och stödsamordning finns flera verktyg (arbetsblad) för strukturerad kartläggning av livssituation, identifiera behov och återhämtningsmål som till exempel:

  • nätverkskarta
  • intervjuguider för individ och närstående
  • en vanlig dag
  • behovsbedömning QLS-100
  • checklista för färdigheter och resurser
  • upplevd livskvalitet
  • upplevda psykiska besvär
  • självskattningsformulär av tillfredsställelse med vård och stöd (Con-Sat)
  • skattning av problemområden.

Flera av dessa verktyg eller arbetsblad kan även användas vid uppföljning. 

Även i psykopedagogiska program som Illness management and recovery (IMR) och Ett självständigt liv (ESL) finns delar som stödjer arbetet med att identifiera behov och sätta upp återhämtningsmål. 

En psykosocial utredning av kurator är ofta ett nödvändigt komplement.

För klinisk diagnostik inom psykiatri används huvudsakligen DSM, som i många fall ger möjlighet till mer preciserade bedömningar av enskilda individer, men kodningen av diagnosen görs enligt ICD.

En väsentlig skillnad mellan systemen DSM och ICD när det gäller schizofreni är sjukdomsduration (sjukdomstid). För diagnos enligt DSM krävs 6 månaders sjukdomsduration, för diagnos enligt ICD krävs 1 månads sjukdomsduration.

Koder ICD-10 F20–F29, Schizofreni, schizotypa störningar och vanföreställningssyndrom
  • F20 Schizofreni
  • F21 Schizotyp störning
  • F22 Kroniska vanföreställningar
  • F23 Akuta och övergående psykotiska syndrom
  • F24 Inducerat vanföreställningssyndrom
  • F25 Schizoaffektiva syndrom
  • F28 Andra icke organiska psykotiska störningar
  • F29 Ospecificerad icke organisk psykos

Bedömning och fortsatta insatser

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till:

  • varaktighet, art och svårighetsgrad av symtom och funktionsnedsättning
  • om symtomen och funktionsnedsättningen motsvarar diagnoskriterier för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd eller inte
  • eventuell tilläggsproblematik eller samtidigt psykiatriskt tillstånd
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Sammanfatta utredningen och återför till individen, närstående och eventuell inremitterande verksamhet.

Insatser enligt vårdförlopp

Om individen insjuknat i psykos första gången ges insatser enligt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp schizofreni – förstagångsinsjuknande. Insatser ska ges av verksamhet med särskilt uppdrag förstagångsinsjuknande. 

Om individen har återinsjuknat ges insatser enligt personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp schizofreni för fortsatt vård och stöd.

Relevanta insatser vid olika orsaker till en allvarlig försämring: 

Läkemedelsrelaterade problem

Om individen själv avslutat sin läkemedelsbehandling behöver man ta reda på varför. Om det är för att den inte gett tillräcklig effekt eller gett för stora biverkningar ska läkare ta ställning till läkemedelsbyte eller dosjustering efter en noggrann uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling.

Psykosociala problem

Om individens försämring kan bero på ensamhet, relationsproblem, stress, brist på meningsfull sysselsättning eller svårigheter att klara av vardagsrutiner behöver man göra en fördjupad psykosocial utredning i samverkan med socialtjänsten för att hitta lämpliga insatser. Undersök möjligheten att minska kraven och öka stödet i vardagen. Stödjande insatser för att bygga upp en fungerande struktur i vardagen är ofta till stor hjälp. Erbjud stödjande insatser utifrån behov och önskemål, till exempel Boendestöd, Illness Managment Recovery (IMR), Ett självständigt liv (ESL) eller familjeinterventioner.

Om individen arbetar eller studerar kan man behöva göra anpassningar i arbete/studiesituation.

Sömnproblem

Utred bakgrunden till sömnproblemen tex läkemedelsbiverkningar, bristande aktivitet under dagen. Erbjud insatser som kan förbättra sömnen utifrån individens behov. Se sömnhygien.

Skadligt bruk eller beroende 

Om individen har ett skadligt bruk eller beroende ska man ta ställning till om vidare utredning behöver göras, initiera ett samarbete med beroendevården och överväga integrerade insatser vid skadligt bruk och/eller beroende. Observera att individen omgående kan behöva abstinensbehandling om bruket varit långvarigt.

Om det kommer fram att individen är i behov av insatser från socialtjänsten ska hen lotsas dit och och samverkan inledas se samordnad individuell plan, SIP.  En utredning och bedömning av behov av insatser för vuxna enligt Socialtjänstlagen ska göras.  

Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas remiss till beroendemottagning eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Material

Kliniska riktlinjer för utredning och behandling vid schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Kodning inom psykiatrin, Socialstyrelsen

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning (pdf, ny flik)

Regionalt vårdprogram för schizofreni och liknande tillstånd, Psykiatristöd, Region Stockholm

Om psykos för barn och ungdomar, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP Region Stockholm

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Regelbunden kontroll av den fysiska hälsan görs för att upptäcka riskfaktorer och redan utvecklad ohälsa.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni eller liknande tillstånd.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda regelbundna kontroller av metabola riskfaktorer med blodprov och fysisk undersökning till individer med schizofreni och liknande tillstånd (prioritet 1).

Kompetenskrav

Läkare är ansvarig för kontrollen och vidare handläggning. Andra professioner i teamet kan göra delar som t.ex. sjuksköterska, skötare, case manager eller vård- och stödsamordnare.

Sammanfattning

En kontroll av fysisk hälsa innefattar:

  • hälsosamtal
  • somatisk undersökning och provtagning
  • screening för att identifiera fysisk ohälsa och sjukdom. 

Kontrollen görs vid utredning och uppföljning av läkemedelsbehandling. Fysisk hälsokontroll ska göras  årligen men mer frekvent om det finns kända riskfaktorer som till exempel viktuppgång, ärftlighet för hjärt-kärlsjukdom eller diabetes. Resultatet av hälsokontrollen ligger till grund för beslut om insatser.

Genomförande

Kontroll av den fysisk hälsan bör göras eftersom individer med schizofreni och liknande tillstånd drabbas av fysisk ohälsa i högre utsträckning än andra. Riskfaktorer för sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlproblem och cancer, och redan utvecklad fysisk ohälsa upptäcks mer sällan och senare.

Ett första steg mot att stödja individen till hälsosamma levnadsvanor är att kartlägga situationen. Ofta har verksamheten egna hälsoformulär som används för att kartlägga levnadsvanor med fasta svarsalternativ. 

Följande frågor bör ingå i att kartlägga individens levnadsvanor (Socialstyrelsens indikatorfrågor). Du hittar de kompletta indikatorfrågorna i GULDKORN i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa.

Fysisk aktivitet
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt fysisk träning som får dig att bli andfådd, till exempel löpning, motionsgymnastik eller bollsport? 
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt vardagsmotion, till exempel promenader cykling eller trädgårdsarbete?
  • Vistas du utomhus dagligen?
  • Ligger du och vilar dagtid? Omfattning?
  • Typ av aktivitet?
Kost
  • Frågor om hur ofta du äter (enligt kostindex med poäng)
    • grönsaker & rotfrukter
    • frukt & bär
    • fisk & skaldjur
    • kakor, choklad, godis 
  • När på dagen äter du första målet och vad?
  • Om du har morgonmedicin, vilken tid tar du den?  
  • Äter du på natten? Hur ofta och vad?
Tobak

Förslag för frågor om rökning men kan anpassas för allt tobaksbruk (tex snus)

  • Aldrig varit rökare
  • Slutat röka för mer än 6 månader sedan. När? 
  • Slutat röka för mindre än 6 månader sedan. När? 
  • Röker, men inte dagligen. Hur ofta?
  • Röker dagligen. Hur mycket (1–9 cigaretter, 10–19 cigaretter, 20 eller fler cigaretter)
  • Om individen röker; fråga sedan hur länge?
  • Förekommer rökning nattetid?
Alkohol
  • Hur många standardglas (12 gram alkohol) dricker du en vanlig vecka?
  • Hur ofta dricker du som är kvinna mer än 4 standardglas och du som är man mer än 5 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle?                         

(självskattning för alkoholbruk, AUDIT, görs vid årsuppföljning)

Sömn och vila
  • Hur många timmars sömn uppskattar du att du får per natt?
  • Hur många gånger vaknar du upp under natten?
  • När lägger du dig resp. går upp?    
  • Använder du något slags sömnmedel?      
  • Sover du något under dagtid? Omfattning?
Munhälsa och tandstatus
  • Bra
  • Dåligt
  • Daglig tandborstning
  • muntorrhet/dålig salivation
  • Regelbundna tandläkarbesök/hygienist
  • Sista tandläkarbesöket

En somatisk undersökning innefattar somatiskt status och provtagning.

Somatiskt status 
  • Allmäntillstånd
  • Längd
  • Vikt
  • BMI
  • Munhåla och svalg
  • Tandstatus
  • Lungor 
  • Pulsfrekvens
  • Blodtryck 
  • Hjärta 
  • Buk
  • Midjemått
  • Neurologiskt status
  • Lokalstatus (fotstatus)
  • EKG i initialskedet samt på årskontroller och vid klinisk indikation
Provtagning
  • Sköldkörtelprov: TSH, och eventuell fritt T4.
  • Elektrolytstatus: Na, K, S-Ca.
  • Blodstatus
  • Blodfetter: triglycerider kolesterol.
  • Fasteblodsocker: fP-glukos (Hba1c vid behov).
  • Lever och njurfunktionsprover: ALAT/ASAT, PEth/CDT, kreatinin eller cystatin C.
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost).
  • Urinscreening för droger

Konsultera somatisk specialistvård vid behov.

Diabetes

Upplever du emellanåt att:

  • Du blir trött och kraftlös?
  • Du blir mer törstig?
  • Du kissar oftare och större mängder? 
  • Du får försämrad syn och ser dimmigt?
  • Du kan få ​klåda i underlivet​?
Hjärt-/kärlsjukdom

Upplever du emellanåt (​kärlkramp​):

  • Ett tryck mitt över bröstet, ofta vid ansträngning?
  • Andfåddhet som kommer i samband med ansträngning?
  • En känsla av att det är trångt i bröstet?
  • Smärta i bröstet som ibland strålar ut i en arm, mot halsen, ryggen eller underkäken?
  • Kan en sådan känsla komma när du anstränger dig fysiskt eller vid starka känsloyttringar eller upprördhet?
  • Har du vaknat nattetid av ovanstående känslor?
  • Har du upplevt sådana känslor i kall väderlek, blåst och/eller stress?

Upplever du emellanåt (​förmaksflimmer​):

  • Oregelbunden och snabb puls emellanåt?
  • Känner du igen ett eller flera av dessa symtom: Försämrad fysisk ork, yrsel, svårt att andas, trötthet och svaghet, ont i bröstet, svimning?

Upplever du emellanåt (hjärtsvikt):

  • Trötthet och mindre ork?
  • Lätt blir andfådd?
  • Har svullna anklar och ben?
  • Har ont i magen och kanske svårt att äta?
  • Har hjärtklappning?
  • Har svårt att sova plant?
  • Ofta behöver gå upp och kissa på natten?
Luftvägssjukdom

Upplever du emellanåt att (​KOL​): 

  • Du blir andfådd när du anstränger dig? 
  • Känner du dig hindrad i rörelser i vardagen (t ex bära kassar/gå upp för backar)
  • Du känner dig trött och orkar mindre?
  • Du behöver allt oftare hosta upp slem? 
  • Du har väsande, rosslande eller pipande andning, särskilt vid ansträngning?
  • Du får ofta infektioner i luftvägarna?
  • Du går ner i vikt och får svullna fötter?

​Upplever du emellanåt att du (​Astma​):

  • Får attacker av andnöd, det vill säga att det är tungt att andas? ​
  • Andas med ett pipande och väsande ljud? ​
  • Blir andfådd vid förkylning eller vid kallt väderomslag eller vid pollensäsong?
  • Har långvarig hosta, ofta på natten, som du inte kan hitta någon förklaring till? ​
  • Får andnöd och hostar när du anstränger dig fysiskt, till exempel när du motionerar?

Frågor ställs för att fånga upp riskfaktorer för cancer

  • Gör det ont eller känns konstigt/går trögt när du äter?
  • Har du blivit hes/fått hosta?
  • Har du återkommande kräkningar?
  • Har du gått ner i vikt?
  • Har du känt någon knöl någonstans på kroppen?
  • Har du någon hudförändring med avvikande utseende eller sår som inte läker?
  • Har du känt dig onormalt trött senaste tiden?
  • Har du ont någonstans där du inte har haft ont förut?
  • Har du svårt att kissa eller gör det ont när du kissar
  • Har du haft någon avvikande färg på avföring eller urin?

Till kvinnor

  • Har du känt någon knöl/förhårdnad i brösten?
  • Har du varit på mammografi?
  • Har du varit och tagit gynekologiskt cellprov?

Till män som fyllt 65

●  Har du varit på ultraljudssscreening av aorta?

Bedömning och handläggning

Gör en sammanvägd klinisk värdering av fynd i hälsokontrollen. Om man misstänker eller konstaterar fysisk sjukdom görs en bedömning om individen ska följas upp i primärvård eller annan specialiserad vård. Hänvisa till tandvården om individen inte har någon aktuell kontakt där. Överväg intyg för F-tandvård och/eller N-tandvård om kommunens hälso-och sjukvård och/eller socialtjänst inte är inkopplad.

Erbjud stöd i vårdkontakter för fysisk ohälsa.

Uppföljning

Resultatet av hälsokontrollen och beslutade insatser följs upp enligt överenskommelse och i samverkan med individ, närstående och andra verksamheter såsom primärvård, somatisk specialistvård och socialtjänst.

  • Tätare provtagning faste-P-glukos + vikt och midjemått 1g/mån + blodfetter 1g/3 mån.
  • Intensifiera råd om och stöd till hälsosamma levnadsvanor och viktreduktion (kost, fysisk aktivitet, rökning).
  • Överväg byte av antipsykotiskt läkemedel.
  • Överväg i samråd med primärvårdsläkare, internmedicinare eller barnläkare insättning av läkemedel mot viktuppgång eller försämrade blodfetter och remittering.
Försämrade blodsockervärden

Om faste P-glukos 6,1–6,9 mmol/L, icke faste P-glukos 7,8–11:

  • Upprepa provtagningen, om fortsatt gränsvärde genomför OGTT (per oral glukosbelastning).
  • Samråd med primärvårdsläkare, internmedicinare eller barnläkare.
  • Etablera kontakt med diabetessköterska.
  • Intensifiera råd om och stöd till hälsosamma levnadsvanor och viktreduktion (kost, fysisk aktivitet, rökning).
  • Överväg byte av antipsykotisk medicinering.
Diabetes

Material

Guldkorn i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa, indikatorfrågor, Svenska Läkaresällskapet (pdf, ny flik)

Riktlinjer om metabol risk, Svenska psykiatri (pdf, ny flik)

Årligt hälsosamtal och somatisk kontroll av patienter med långvarig psykisk ohälsa, regional medicinsk riktlinje, Västra Götalandsregionen (pdf, ny flik)

Metabol screening och uppföljning, Kunskapsstöd för vårdgivare

VISS, vårdprogram för primärvården, Region Stockholm:

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

En bedömning av lämplighet för körkort ska göras vid ansökan om körkortstillstånd samt vid insjuknande i psykotiska symtom/psykos.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som ansöker om körkortstillstånd och individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som har körkort och en stor funktionspåverkan i det dagliga livet.

Kunskapsläge

Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om medicinska krav för att inneha körkort.

Kompetenskrav

För allvarliga psykiska sjukdomstillstånd som schizofreni och andra psykotiska syndrom, är utgångspunkten att intyg även fortsättningsvis utfärdas av läkare med specialistkompetens i psykiatri. Om behandling inte ges av läkare med specialistkompetens i psykiatri, och under förutsättning att att tillståndet är stabilt och välbehandlat, får intyg för behörigheterna i Grupp I (AM, A1, A2, A, B, BE eller traktorkort) också utfärdas av läkare med specialistkompetens i allmänmedicin, med god kännedom om patientens sjukdom och med god kunskap inom området. Vid psykiska sjukdomar och störningar i andra fall får intyg utfärdas av specialistkompetent läkare (oavsett specialistområde) med god kännedom om patientens sjukdom och med god kunskap inom området.

Sammanfattning

Vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är det viktigt att det görs en helhetsbedömning gällande förekomst av positiva symtom, sjukdomsinsikt, följsamhet till behandling samt kognitiv förmåga och funktionspåverkan. 

Vid svårt sjukdomstillstånd med funktionspåverkan, nedsatt sjukdomsinsikt och dålig följsamhet till behandling kan läkaren bedöma att individen inte är lämplig att ha körkort. Det kan gälla även om individen redan har körkort. Läkaren är då skyldig att göra en anmälan till Transportstyrelsen.

Transportstyrelsen är den myndighet som ansvarar för handläggningen av körkort och körkortstillstånd. Transportstyrelsen kan fatta beslut om villkor för körkortet, till exempel läkarintyg.

Genomförande

I bedömningen av den medicinska lämpligheten att inneha körkort vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd bör man särskilt uppmärksamma de diagnosspecifika symtomen utifrån en trafiksäkerhetsrisk.

De områden som man bör särskilt uppmärksamma är:

  • vanföreställningar
  • hallucinationer
  • vredesutbrott
  • desorganiserat beteende
  • kvarstående defekttillstånd efter aktiv sjukdomsfas. 
  • kvarstående kognitiv nedsättning ska bedömas gällande 
    • nedsättning av uppmärksamhet, omdöme och förmågan att ta in och bearbeta synintryck samt nedsättning av mental flexibilitet, 
    • minne, exekutiva funktioner och psykomotoriskt tempo 
    • känslomässig labilitet och ökad uttröttbarhet  (10 kap)
  • vid schizoaffektiva (cykloida) syndrom ska maniliknande symptom särskilt uppmärksammas. Bedömningen ska i dessa fall även göras enligt den ökande risken för recidiv efter upprepade sjukdomsepisoder vilket får särskilt beaktas (4 §)

Den samlade bedömningen ska göras mot bakgrund av  

  • vilka konsekvenser funktionsnedsättningen har för det dagliga livet
  • sjukdomsinsikt
  • behandlingseffekt och följsamhet till behandling
  • tidpunkt för senast aktiva sjukdomsfas
  • behov av ytterligare uppföljning genom läkarintyg och lämpligt tidsintervall 
  • om det finns ett missbruk, beroende eller överkonsumtion av alkohol, narkotika eller annan substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
  • förmågan att följa regler och förstå andras beteende i trafiken
  • eventuell kriminalitet.

Vissa av dessa aspekter, som till exempel funktionsnedsättningens betydelse i det dagliga livet, kan belysas genom uppgifter från andra än läkare, till exempel närstående. För att bedöma förekomsten av kognitiva störningar kan man behöva komplettera med neuropsykologisk testning.

Vid läkemedelsbehandling ska man bedöma behandlingseffekt och behandlingsföljsamhet. Antipsykotiska läkemedel kan ha sederande effekt och viktigt att detta tas i beaktande vid framförande av motorfordon. För övrigt leder läkemedelsbehandlingen till minskning av symtom vilket i sin tur kan ha en positiv effekt på körförmågan.

Medicinsk olämplighet kan vara till exempel skadligt bruk (missbruk) eller beroende, adhd, schizofreni, personlighetssyndrom, eller vissa somatiska sjukdomar.

Skyldighet att anmäla

Alla läkare som gör bedömningen att en individ inte uppfyller de medicinska kraven för att ha av körkort enligt Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd är skyldiga att göra en anmälan till Transportstyrelsen. Om anmälan görs av en läkare som inte har specialistkompetens ska specialistläkare kontrasignera anmälan. Innan anmälan görs ska individen underrättas.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare

Om individen allvarligt försämras eller när förväntade behandlingseffekter uteblir ska orsaken utredas.

Målgrupp eller situation

Individer som allvarligt försämras i sin sjukdom eller när förväntade behandlingseffekter uteblir.

Kunskapsläge

Rekommendationer från olika professionsföreningar och regionala vårdprogram.

Kompetenskrav

Läkare är ansvarig för utredningen. Andra professioner i teamet kan bidra i utredningsarbetet som till exempel kurator, arbetsterapeut, fysioterapeut, sjuksköterska, psykolog och skötare.

Sammanfattning

Om individen försämras allvarligt eller när förväntade behandlingseffekter uteblir kan delar av fördjupad diagnostisk utredning genomföras för att ge en bild av nuvarande situation, förstå orsaken bakom återinsjuknandet samt för att kunna sätta in adekvata behandling- och stödinsatser.

Genomförande

Undersök eventuella orsaker bakom försämringen. Be individen och närstående beskriva vad som föregått den aktuella situationen och vad som kan ha orsakat återinsjuknandet. 

  • Har individen haft avbrott i läkemedelsbehandlingen? Ta eventuellt läkemedelskoncentration. 
  • Finns psykosociala problem, livshändelser eller förändrade levnadsvanor som har lett till ökad stress?
  • Hur är sömnen?
  • Finns pågående skadligt bruk eller beroende av alkohol och/eller droger?
  • Finns tecken fysisk ohälsa som kunnat bidra till återinsjuknandet?
Att uppmärksamma vid allvarlig försämring
  • Förvärrade symtom kan vara biverkningar av antipsykotisk medicinering, eller utsättningssymtom/rebound effekt av till exempel klozapin. Finns det misstanke om att individens försämring är kopplat till medicinering ska man göra en uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling.
  • Samsjuklighet med depression kan vara en del av de negativa symtomen. Gör alltid en strukturerad bedömning av depression om det finns misstanke om depression. 
  • Hos kvinnor i fertil ålder kan psykotiska symtom förvärras pre- och perimenstruellt. Samråd med gynekolog om lämplig behandling.

Relevanta insatser vid olika orsaker till en allvarlig försämring: 

Läkemedelsrelaterade problem

Om individen själv avslutat sin läkemedelsbehandling behöver man ta reda på varför. Om det är för att den inte gett tillräcklig effekt eller gett för stora biverkningar ska läkare ta ställning till läkemedelsbyte eller dosjustering efter en noggrann uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling

Psykosociala problem

Om individens försämring kan bero på ensamhet, relationsproblem, stress, brist på meningsfull sysselsättning eller svårigheter att klara av vardagsrutiner behöver man göra en fördjupad psykosocial utredning i samverkan med socialtjänsten för att hitta lämpliga insatser. Undersök möjligheten att minska kraven och öka stödet i vardagen. Stödjande insatser för att bygga upp en fungerande struktur i vardagen är ofta till stor hjälp . Erbjud stödjande insatser utifrån behov och önskemål, till exempel Boendestöd, Illness Managment Recovery (IMR), Ett självständigt liv (ESL) eller familjeinterventioner.

Om individen arbetar eller studerar kan man behöva göra anpassningar i arbete/studiesituation. 

Sömnproblem

Utred bakgrunden till sömnproblemen tex läkemedelsbiverkningar, bristande aktivitet under dagen. Erbjud insatser som kan förbättra sömnen utifrån individens behov. Se sömnhygien.

Skadligt bruk eller beroende 

Om individen har ett skadligt bruk eller beroende ska man ta ställning till om vidare utredning behöver göras, initiera ett samarbete med beroendevården och överväga integrerade insatser för skadligt bruk och/eller beroende. Observera att individen omgående kan behöva abstinensbehandling om långvarigt bruk. 

Om det kommer fram att individen är i behov av insatser från socialtjänsten ska hen lotsas dit och och samverkan inledas se samordnad individuell plan, SIP.  En utredning och bedömning av behov av insatser för vuxna enligt Socialtjänstlagen ska göras.  

Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas, remitteras till eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Uppföljning

Utredning och insatser följs upp kliniskt och i samband med vårdplanering när det så bedöms lämpligt.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration

Personal i hälso-och sjukvård och socialtjänst bör ställa frågor om hot och våld för att upptäcka utsatthet och ge hjälp och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni eller liknande tillstånd.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. Socialstyrelsen föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4)

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

En vanlig fördom i samhället är att individer med svår psykisk sjukdom är mer våldsbenägna än andra. Forskning visar dock att det främst är risken att utsättas för våld som är förhöjd. Ett fokus på målgruppen som våldsutövare riskerar medföra att individernas egna sårbarhet för hot och våld inte nog beaktas. 

Individer med svår psykisk sjukdom är beroende av omgivningens förståelse, stöd och omsorg vilket gör dem till en utsatt och sårbar grupp. Svår psykisk sjukdom ger symtom och funktionsnedsättningar som bland annat påverkar social förmåga och möjlighet till social interaktion. Risken för missförstånd och svårigheter i mellanmänskliga relationer, utmaningar i mötet med samhällets normer, ogynnsamma relationer till följd av boendesituation, utanförskap och ensamhet, utgör sammantaget en ökad risk för att bli utsatt för hot och våld.

Genomförande

För att upptäcka och kunna erbjuda stöd och hjälp till den som är utsatt för hot och våld behöver personal i socialtjänst och hälso-och sjukvård ställa frågor och vara uppmärksam på signaler och tecken på våldsutsatthet.

Hot och våld kan handla om allt från subtila handlingar till grova brott. Tecknen på att någon är utsatt kan vara mycket diffusa. Rädsla och skam hos den som är drabbad kan medföra en ovilja att berätta och det är viktigt att frågor ställs med respekt, lyhördhet och förståelse. Som hjälp i kartläggning av utsatthet för hot och våld finns olika bedömningsinstrument.

I verksamheter som möter personer med ökad sårbarhet för hot och våld behöver rutiner finnas för:

  • hur och när man ska ställa frågor om hot och våld
  • hur hjälp, stöd och skydd ska erbjudas om individen är utsatt
  • hur man ska agera om det finns barn i hemmet

Definitionen av våld är: varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.

Hot och våld kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Det kan handla om att bli förlöjligad eller känna sig hotad, till att utsättas för våldtäkt eller misshandel. Det kan också handla om en kombination av olika typer av våld.

  •  Fysiskt våld: Knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad.
  • Sexuellt våld: Våldtäkt eller sexuella handlingar som den utsatta inte vågar säga nej till.
  • Psykiskt våld: Direkta eller indirekta hot, förlöjligande, våld eller hot om våld mot husdjur eller närstående.
  • Social utsatthet: Hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter, isolering, ryktesspridning.
  • Materiell eller ekonomisk utsatthet: Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Att övertalas till eller tvingas att skriva på avtal som får negativa ekonomiska konsekvenser. Att inte tillåtas arbeta eller använda sina egna pengar.
  • Digitalt våld: Hot i sms eller sociala medier, kontroll över hur någon förflyttar sig via gps eller platstjänster, grooming.
  • Latent våld: Ständig rädsla eller oro för våld genom hotfull kroppshållning, kroppsuttryck, ilska eller aggressivitet.
  • Hedersrelaterat våld och förtryck: Från en begränsning av vardagliga val till ett liv under hård kontroll. Kan innefatta kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och att bli bortförd ur landet. Vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck finns mer omfattande vägledning här.

Tecken på hot och våld kan vara tydliga eller mer diffusa. Exempel kan vara:

  • sår, blåmärken, brännskador
  • frakturer
  • psykosomatiska problem, som t.ex. återkommande magont, sömnstörningar eller huvudvärk
  • depression, ångest, PTSD, självskadebeteende
  • riskbruk, missbruk eller beroende
  • suicidförsök
  • omsorgsbrister.

När man frågar om individen är utsatt för någon typ av hot och våld ska man göra det i ett enskilt samtal. Använd konkreta ord och utgå från individens perspektiv. Informera om att frågor om våld och förtryck ställs rutinmässigt och berätta om vilket stöd som hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan erbjuda. Erbjud hjälp att ta nödvändiga kontakter.

Om individen berättar om pågående våld eller om våldsupplevelser i närtid behöver man ställa ytterligare frågor för att få reda på om det finns en akut risk för våld.

Om individen inte uppger någon erfarenhet av våld eller förtyck

Uppmana individen att höra av sig senare om samtalet väckt några tankar eller frågor. Dokumentera i journal att individen har fått frågor om våld och inte uppger någon utsatthet. 

Om individen uppger upplevelser av hot och våld

Försök ta reda på om individen själv vet vad hen skulle vilja ha för stöd och hjälp. Erbjud till exempel stödsamtal, hjälp med kontakt med annan instans eller skyddat boende.

  • Finns det barn i hemmet ska man göra en orosanmälan till socialtjänsten. 
  • Bedöms läget akut bör man ringa in orosanmälan och ge stöd för ev. polisanmälan.        
  • Om det finns misstanke om sexuella övergrepp under de senaste tio dagarna behöver spårsäkring utföras, se Spårsäkring vid sexuella övergrepp.
  • Misstänker man att våldet eller förtrycket är hedersrelaterat ska man inte ta kontakt med närstående.
Om individen upplevt våld eller förtryck tidigare

Även upplevelser av våld eller förtryck som ligger längre bak i tiden kan påverka individen. Man behöver därför ta hänsyn till de upplevelserna när man planerar och genomför behandling och insatser.

Allt som framkommer gällande hot och våld ska dokumenteras under sökord eller i anteckning som är dold när individen öppnar sin journal på nätet. Informera om att anteckningarna inte kommer att vara synliga för vare sig individen själv eller för andra utomstående.

Dokumentera fakta, inga egna värderingar eller tolkningar. Journalanteckningarna ska kunna användas vid en rättslig process. Information om hot och våld ska dokumenteras oavsett om individen vill göra en polisanmälan eller inte.

Exempel på innehåll i dokumentationen:

  • Om man har ställt frågor om hot och våld eller inte.
  • Om det är pågående våld eller om det handlar om tidigare upplevt våld t.ex. under uppväxten, eller om individen själv utsatt närstående för våld. 
  • Om individen är utsatt för ett kontrollerande beteende som är att jämställa med hot och förtryck t.ex hedersrelaterat våld.
  • Individens känsloyttringar och psykiska tillstånd.
  • Tecken på skador efter våld och/eller sexuella övergrepp. Dokumentera med hjälp av foton och använd kroppsmallar om det finns.
  • Om det finns barn i familjen. Gäller alla barn: biologiska, adopterade, partners barn, andra barn som bor i familjen, också växelvis boende.
  • Om man gjort en orosanmälan gällande barn till socialtjänsten.
  • Individens upplevelse av situationen.
  • Bedömning av säkerhet och akut risk för ytterligare våldsutsatthet.
  • Individens resurser och nätverk.
Barns och ungdomars journaler

När det handlar om barn och ungdomar som är utsatta för hot och våld ska man säkerställa att vårdnadshavare inte kan ta del av uppgifterna i journalen eller genom andra tjänster på 1177. Det kan handla om att blockera vårdnadshavares möjlighet att se bokade besök eller agera ombud, försegla journalen eller låsa barnets konto.

SARA:SV – bedöma risk för upprepat partnervåld

En guide som en intervjuare kan använda som hjälpmedel vid bedömningen av risk för upprepat partnervåld.

FREDA – bedöma våldssituationer

Standardiserade bedömningsmetoder som användas i socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer. Det är tre metoder och en manual för hur de ska användas. Bedömningsmetoderna är könsneutralt utformade. FREDA består av:

    • FREDA kortfrågor: Fråga om våld i enskilda ärenden
    • FREDA beskrivning: Få en uppfattning om karaktären på det våld som förekommit eller förekommer
    • FREDA farlighetsbedömning: Bedöma risken för fortsatt utsatthet och en del i utredningen om behov av skydd.

PATRIARK – bedöma och hantera risk för hedersrelaterat våld

En vägledning för bedömning och hantering av risk för hedersrelaterat våld och innehåller en guide som består av tre delar: 

    • mönstret i det hedersrelaterade våldet
    • gärningspersonen eller personernas psykosociala status
    • offrets eller offrens bakgrund.

Uppföljning

Om individen är utsatt för hot, och/eller våld ska situationen följas upp kontinuerligt så länge våldsutsattheten kvarstår. Frågor om våldsutsatthet ska ställas i samband med årsuppföljning. 

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
Inget innehåll matchar dina valda filter.

6. Behandling och stöd

arrow down

En första bedömning, uppföljning och vid behov hänvisning till specialistpsykiatrin.

Målgrupp eller situation

Individer som söker primärvården med symtom som kan tyda på tidiga tecken på psykos.

Sammanfattning

  • Bemöt individen med respekt, lyssna, ifrågasätt inte och ta individens problem på allvar
  • Bedöm situationen och konsultera eller remittera till specialistpsykiatrin för en bedömning
  • Utifrån individens aktuella behov erbjud möjliga insatser
  • Följ upp

Genomförande

Bemötande:

  • Ta personen som söker vård på allvar. Lyssna och visa empati.
  • Om närstående/anhöriga är med kan det vara bra att prata med dem enskilt. Prata alltid i så fall först med individen själv.
  • Uppträd empatiskt, lyhört och med respekt.
  • Visa medkänsla och fråga hur individen känner inför sina upplevelser och känslor.
  • Var ärlig och uppriktig när du samtalar med individen.
  • Försök inte argumentera, ifrågasätta eller yttra negativa värderingar om personens föreställningar, upplevelser och beteende.
  • Försök att finna ut vilken slags hjälp som individen behöver just nu. Om det är möjligt, ge exempel på olika alternativ som du kan hjälpa till med. Ge inga löften som du inte kan hålla, det kan skapa misstro.
  • Försök att inte vara för påträngande utan ge individen utrymme och var lyhörd.
  • Kontakta alltid specialistpsykiatrin för stöd i fortsatt bedömning.

Se insatsen Utredning och bedömning av psykisk status för stöd/hjälp i bedömningen

Vid tidiga tecken på psykosutveckling gör följande:

  • Ta dessa tidiga tecken på allvar
  • Undersök om de kan ha andra orsaker såsom problem i familjen eller bruk av droger.
  • Ha fortsatt kontakt med individen för att följa upp om symptomen förvärras eller avklingar.
  • Trots att många symptom inte behöver leda till en psykosutveckling är det viktigt om symtomen är bestående att hjälpa individen att få kontakt med specialistpsykiatrin för en första bedömning.

Vid tydliga tecken på psykos:

  • Kontakta specialistpsykiatrin för en första bedömning  så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar)
  • Om psykossymtom är så allvarliga att du bedömer att individen löper risk att skada sig själv eller andra ska patienten få hjälp att komma i kontakt med specialistpsykiatrin omgående, till exempel via en psykiatrisk akutmottagning. Om individen motsätter sig vård kan omhändertagande enligt tvång bli nödvändigt, se LPT lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos (TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007)


Psykos - tidig upptäckt och omhändertagande (regional medicinsk riktlinje, Västra Götalandsregionen). 


Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos (OPUS)

Informationssidor anpassade för unga
Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av (BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri) 


Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm (BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri)

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Insatsen innebär att göra en första bedömning, ge ett gott bemötande och hänvisa till specialistpsykiatrin för bedömning.

Målgrupp eller situation

Individer med symtom på psykos som söker akut somatisk vård.

Sammanfattning

  • Bemöt individen med respekt, lyssna, ifrågasätt inte och ta individens problem på allvar
  • Bedöm situationen och konsultera eller remittera till specialistpsykiatrin för en bedömning

Genomförande

Bemötande:

  • Ta personen som söker vård på allvar. Lyssna och visa respekt och empati.
  • Om närstående/anhöriga är med kan det vara bra att prata med dem enskilt. Prata alltid i så fall först med individen själv.
  • Uppträd empatiskt, lyhört och med respekt.
  • Visa medkänsla och fråga hur individen känner inför sina upplevelser och känslor.
  • Var ärlig och uppriktig när du samtalar med individen.
  • Försök inte argumentera, ifrågasätta eller yttra negativa värderingar om personens föreställningar, upplevelser och beteende
  • Försök att finna ut vilken slags hjälp som individen behöver just nu. Om det är möjligt ge exempel på olika alternativ som du kan hjälpa till med. Ge inga löften som du inte kan hålla, eftersom det kan skapa misstro.
  • Försök att inte  vara för påträngande utan ge individen utrymme och var lyhörd.
  • Kontakta alltid specialistpsykiatrin för stöd i fortsatt bedömning

Se insatsen Utredning och bedömning av psykiskt status för stöd/hjälp i bedömningen

Vid tidiga tecken på psykosutveckling gör följande

  • Ta dessa tidiga tecken på allvar
  • Undersök om de kan ha andra orsaker såsom problem i familjen eller bruk av droger.
  • Trots att många symptom inte behöver leda till en psykosutveckling är det viktigt att om symptomen är bestående hjälpa individen att få kontakt med specialistpsykiatrin för en första bedömning.

Vid tydliga tecken på psykos

  • Kontakta specialistpsykiatrin för en första bedömning så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar)
  • Om psykossymtom är så allvarlig att du bedömer att individen  löper risk att skada sig själv eller andra kan omhändertagande enligt tvång bli nödvändigt, se LPT lagen om psykiatrisk tvångsvård

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos (TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007)

Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos (OPUS)

Informationssidor anpassade för unga
Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av (BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri)

Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm (BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri)

Märkning

  • Utförare: Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Insatsen innebär att göra en första bedömning situationen, ge ett gott bemötande, följa upp och vid behov hänvisa till specialistpsykiatrin för bedömning.

Målgrupp eller situation

Individer med symtom som kan tyda på tidiga tecken på psykosutveckling eller psykos.

Sammanfattning

Bedöm situationen

  • Visa medkänsla och fråga hur individen känner inför sina upplevelser och känslor.
  • Prata med närstående/anhöriga. Ofta har de upplevt förändringar hos individen utan att kunna förklara riktigt hur.
  • Undersök om symptomen kan ha andra orsaker såsom problem i familjen eller bruk av droger.
  • Vid behov ta kontakt med primärvård för hjälp kring bedömning.
  • Om symptomen är bestående, förvärras eller situationen är svår att ta hand om i elevhälsan, hjälp individen att få kontakt med specialistpsykiatrin för en första bedömning.
  • Kontakta alltid specialistpsykiatrin för stöd i fortsatt bedömning

Lyssna öppet

  • Visa respekt för integritet och ge individen utrymme
  • Uppträd lugnt, empatiskt och lyhört
  • Var ärlig och uppriktig
  • Försök inte argumentera, ifrågasätta eller yttra negativa värderingar om personens föreställningar, upplevelser och beteende
  • Var medveten om att individen själv kan lida av symptomen men ha svårt att prata om dem.
  • Arbeta för en god relation med individen. Se insatsen Bemötande

Erbjud stöd och information

  • Ha fortsatt kontakt med den unga för att följa om symptomen förvärras eller  avklingar.
  • Försök att finna ut vilken slags hjälp som individen behöver just nu. Om det är möjligt ge exempel på olika alternativ som du kan hjälpa till med. Ge inga löften som du inte kan hålla, eftersom det kan skapa misstro.
  • Samarbeta med och ge stöd åt närstående/anhöriga

Uppmuntra att söka hjälp

  • Ge stöd till individ och närstående i kontakter med vård och stöd
  • Följ upp och ha kontakt med specialistvården
  • Samarbeta med specialistvården och stöd individen att vidmakthålla/återgå till studier

Vid tydliga tecken på psykos

    • Kontakta specialistpsykiatrin för en första bedömning så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar)
    • Om psykossymtom är så allvarliga att du bedömer att individen  löper risk att skada sig själv eller andra kan tvångsomhändertagande bli nödvändigt (LPT lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Stöd individen att ta hjälp av omgivningen/hjälpresurser

  • Stöd individen att ta hjälp av vänner och närstående för att undvika stress och få stöd.

Observera att:

  • Trots att många symptom inte behöver leda till en psykosutveckling är det viktigt att om symtomen är bestående hjälpa individen att få kontakt med specialistpsykiatrin för en första bedömning.

Genomförande

Dessa 5 steg kan vara viktiga i mötet med en individ när man upptäckt/uppmärksammat tidiga tecken på psykos/psykosutveckling

Steg 1: Bedöm situationen

Bemöt individen med omtänksamhet och utan negativa värderingar. Hitta en plats där du kan tala öppet utan att bli störd. Försöka att anpassa ditt eget uppförande till hur den drabbade bemöter dig. Om individen är misstänksam och undviker ögonkontakt, var uppmärksam och ge hen det utrymme hen behöver så att situationen känns mer avspänd. Undvik att beröra utan tillåtelse. Det är viktigt att individen får berätta  fritt om sina känslor och upplevelser. Om ungdomen inte vill tala med dig, tvinga inte fram ett samtal. Tala då om att du alltid är tillgänglig om hen skulle vilja träffa dig och samtala vid ett senare tillfälle.

Steg 2: Öppet lyssna

Visa medkänsla och fråga hur individen känner inför sina upplevelser och känslor. Försök inte argumentera, ifrågasätta eller yttra negativa värderingar om personens föreställningar, upplevelser och beteende. Undvik krav på ungdomen som absolut inte är nödvändiga. Konfrontera inte, kom inte med kritik. Försök att inte heller vara för påträngande utan ge individen utrymme och var lyhörd för hur mycket stöd som mottas.

Steg 3: Erbjud stöd och information

Var ärlig och uppriktig när du samtalar med individen. Respektera hens rätt att själv bestämma. Respektera integritet och bygg upp ett förtroende. Erbjud medkänsla och en trygg plats. Visa hopp om tillfrisknande och försäkra ungdomen om att det finns hjälp att få. Försök att finna ut vilken slags hjälp som individen behöver just nu genom att fråga vad som skulle kunna göra att hen kan känna sig lugn och trygg och må bättre. Om det är möjligt ge exempel på olika alternativ som du kan hjälpa till med. Ge inga löften som du inte kan hålla, eftersom det kan skapa misstro.

Steg 4: Uppmuntra att söka hjälp

Hjälp individen att söka kontakt med specialiserad vård när du tror att det rör sig om tidiga tecken på psykos eller psykosutveckling. Konsultera specialistpsykiatrin som kan ge dig råd om hur du skall bära dig åt för att ungdomen att söka hjälp. Se också till att förälder/vårdnadshavare får praktisk och känslomässigt stöd att söka hjälp. Om ungdomen inte vill ha hjälp så försök uppmuntra till att tala med någon som hen har förtroende för. Om psykossymtom är så allvarliga och hen löper risk att skada sig själv eller andra kan tvångsomhändertagande bli nödvändigt (LPT lagen om psykiatrisk tvångsvård). Intagning för psykiatrisk tvångsvård kräver undersökning och fastställande av två legitimerade läkare varav en specialist i barn och ungdomspsykiatri. Vanligen är det jourhavande distriktsläkare som gör första undersökningen.

Steg 5: Stöd till att söka andra hjälpresurser

Försök ta reda på om individen har ett socialt nätverk som kan stödja och om ett sådant finns uppmuntra hen att använda sig av dessa stödpersoner. Övrig familjekrets och vuxennätverk är viktiga resurser som stödpersoner. Försök att se till att den drabbades liv blir så fritt från stress som möjligt. Arbeta för att den unge ska få vård- och stöd efter behov. Var uppmärksam på om ungdomen uttrycker sucidtankar och agera, se insatsen Stöd vid suicidtankar. Skaffa fördjupade kunskaper om sjukdomen, Se Bakgrund om tillståndet.

Vårdnadshavare

Vid psykisk ohälsa hos unga är vårdnadshavare en huvudresurs. Om föräldrarna inte orkar eller klarar sin uppgift måste vårdnadsskapet och det primära nätverket runt den unge stärkas. För detta har kommunen enligt lag (SOL;2003:406) genom socialtjänsten ett ansvar att träda in och bistå då den unge far illa på grund av sitt eget beteende eller omsorgsvikt.

Material

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos,TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007

Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos, OPUS

Informationssidor anpassade för unga
Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri

Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm, BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg
  • Yrkesroll: Kurator, Psykoterapeut, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Specialpedagog, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Individer med symtom som kan tyda på tidiga tecken på psykosutveckling eller psykos.

Målgrupp eller situation

Individer med symtom som kan tyda på tidiga tecken på psykosutveckling eller psykos.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger vikten av tidig upptäcka begynnande tecken på psykos och att individen kommer till en psykiatrisk bedömning av vårdbehov med misstänkt psykos (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut

Sammanfattning

Insatsen innebär att göra en första bedömning, ge ett gott bemötande, följa upp och vid behov hänvisa alternativt kontakta till specialistpsykiatrin för bedömning. 

  • Bemöt individen med respekt, lyssna, ifrågasätt inte och ta individens problem på allvar
  • Bedöm situationen och konsultera eller remittera till specialistpsykiatrin för en bedömning
  • Utifrån individens aktuella behov erbjud stöd och möjliga insatser
  • Följ upp att individen fått kontakt med vård

Genomförande

Bemötande

  • Lyssna och visa respekt och empati.
  • Om närstående/anhöriga är med kan det vara bra att prata med dem enskilt. Prata alltid i så fall först med individen själv.
  • Uppträd empatiskt, lyhört och med respekt.
  • Visa medkänsla och fråga hur individen känner inför sina upplevelser och känslor.
  • Var ärlig och uppriktig när du samtalar med individen.
  • Försök inte argumentera, ifrågasätta eller yttra negativa värderingar om individens  föreställningar, upplevelser och beteende
  • Försök att finna ut vilken slags hjälp som individen behöver just nu. Om det är möjligt ge exempel på olika alternativ som du kan hjälpa till med. Ge inga löften som du inte kan hålla, eftersom det kan skapa misstro.
  • Försök att inte  vara för påträngande utan ge individen utrymme och var lyhörd.
  • Kontakta alltid specialistpsykiatrin för stöd i fortsatt bedömning
  • Ta dessa tidiga tecken på allvar
  • Undersök om de kan ha andra orsaker såsom problem i familjen eller bruk av droger.
  • Trots att många symptom inte behöver leda till en psykosutveckling är det viktigt att om symptomen är bestående hjälpa individen att få kontakt med specialistpsykiatrin för en första bedömning.
  • Kontakta psykiatrisk mottagning för en bedömning så snart som möjligt (gärna inom 24 timmar)
  • Om psykossymtom är så allvarliga att du bedömer att individen löper risk att skada sig själv eller andra kan tvångsomhändertagande enligt LPT bli nödvändigt Kontakta psykiatrisk mottagning för bedömning. (LPT lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Uppföljning

Om möjligt, följ upp om individen haft/fått kontakt med professionell hjälp.

Material

Psykos, 1177

Riktlinjer för tidigt omhändertagande vid psykos, TOP-projektet, Nationell psykiatrisamordning 2007 (pdf, ny flik)

Psykos - tidig upptäckt och omhändertagande, regional medicinsk riktlinje, Västra götalandsregionen (pdf, ny flik)

Specialiserad insats för unga med psykos, information om behandling i Danmark för unga som som nyinsjuknar i psykos (OPUS)

Informationssidor anpassade för unga

Om psykos, hur man kan få hjälp och vad hjälp/behandling består av, BUP, Stockholms läns landsting, sida om barn- och ungdomspsykiatri

Tips och råd om sjukdomar, att söka hjälp, att förbereda sig för möten mm, BUP, Stockholms läns landstings sida om barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En fysioterapeutisk tilläggsbehandling som syftar till att öka personens kroppsmedvetande, och bidra till bättre hälsa.

Målgrupp eller situation

Individer med mycket kroppsliga besvär, till exempel nedsatt förmåga att uppfatta kroppens signaler, rörelsesvårigheter, negativ kroppsbild och/eller problematik med spänningar, stress, oro och ångest

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda behandling med basal kroppskännedom till individer med fragmentering av kroppsupplevandet, spännings- eller stressproblematik, rörelsesvårigheter eller ångest och oro (prioritet 5). Det finns konsensus om att behandlingen ger minskade psykossymtom, ökad rörelseförmåga, ökad livskvalitet. 

Kompetenskrav

Legitimerad fysioterapeut eller sjukgymnast.

Sammanfattning

Det är vanligt med kroppsliga besvär vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som i sin tur kan försämra individens mående ytterligare. Basal kroppskännedom är en fysioterapeutisk behandlingsmetod för att stärka kroppsuppfattningen. Metoden utgår från enkla rörelser och syftet är att upptäcka, förstå och stärka rörelsefunktioner och egna inneboende resurser.

Behandlingen basal kroppskännedom är individanpassad men kan utföras både enskilt och i grupp. Rörelsekvalitet och rörelseförmåga är centralt i behandlingen.

Genomförande

Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd påverkar ofta rörelseförmågan och kroppsuppfattningen. Problem såsom smärta, muskelspänningar, rörelseavvikelser, brist på kraft är vanliga. Förmågan att adekvat uppfatta kroppens signaler är påverkad, signalen kan vara överdriven, alltför avgränsad eller nedsatt så att naturliga behov inte uppfattas. En svag kroppsuppfattning kan också vara en biverkning av vissa läkemedel.

Att öka medvetenheten om sin kropp och att kroppen är en resurs är en del i behandlingen. Minskade symtom, ökad rörelseförmåga och stärkt tillit till den egna förmågan leder ofta till förbättrad livskvalitet.

Genom övning i Basal kroppskännedom exponeras patienterna för de kroppsliga sinnesförnimmelserna, lär sig att differentiera och sätta ord på dessa förnimmelser så att de kan bli föremål för en kognitiv bearbetning. Genom att reflektera över de direkta upplevelserna i behandlingen, kan man få insikter om den egna kroppen i relation till livssituationen.

Basal kroppskännedom kan både genomföras som individuell behandling och i grupp. Vid gruppbehandling övar var och en utifrån sina egna förutsättningar samtidigt som man får möjlighet till gemenskap med andra gruppdeltagare. Metoden fokuserar både på fysiska och mentala aspekter och innehåller:

  • träning av grundläggande rörelsefunktioner och fri andning
  • övning i mental närvaro (att vara här och nu)
  • reflektion och övning i att sätta ord på upplevelsen av övningarna
  • eventuellt korta moment med massage för att stärka upplevelsen av kroppens resurser.

Fysioterapeutens eller sjukgymnastens främsta uppgift är att stimulera intresse och vara en guide för individen. Fysioterapeuten vägleder genom att både visa rörelserna och beskriva dem verbalt. Om behandlingen ges i grupp ger fysioterapeuten deltagarna utrymme att dela erfarenheter och upplevelser av övningarna med varandra.

Uppföljning

Behandlingen följs upp kontinuerligt, ett av utvärderingsinstrumenten är BAS MQ-E.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Boendestöd innefattar flera stödjande insatser som fokuserar på att stärka individen, praktiskt och socialt, så att hen kan leva ett mer självständigt liv, i bostaden och ute i samhället.

Målgrupp eller situation

Individer med psykisk ohälsa och andra belastande faktorer som leder till hög påfrestning och behov av stöd för att kunna hantera vardagslivet.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att socialtjänsten bör erbjuda boendestöd i egen bostad till individer med schizofreni och liknande tillstånd som har svårigheter att självständigt klara hemliv (prioritet 2).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Boendestöd ges till individer som behöver hjälp och motivation för att få vardagen att fungera och för att kunna behålla sin bostad.

Stödet ges oftast i hemmet och kan då handla om att till exempel sköta sitt hem eller sin ekonomi. Men det kan också ges utanför hemmet, som att till exempel följa med till tandläkaren, hjälpa till att handla mat och utföra ärenden eller se till att individen kommer iväg till arbete, sysselsättning och fritidsaktiviteter.

När ett boendestöd har beviljats gör man tillsammans en genomförandeplan som beskriver hur boendestödet ska utformas, vilka mål man ska nå och hur man ska göra för att nå de målen. Vid behov samordnas stödet med andra insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Genomförande

 

Boendestödet i praktiken kan handla om att motivera varför man behöver göra vissa saker, förklara hur vardagsaktiviteter går till, träna på dem och ibland följa med som stöd. 

Boendestödet kan bestå av en eller flera olika delar, till exempel:

  • Sköta sin ekonomi
    Betala hyra och räkningar, ansluta autogiro, ansöka om god man, lotsa till budget- och skuldrådgivare.

  • Sköta hemmet
    Städa, tvätta, använda gemensam tvättstuga, handla och planera mat.

  • Ta ansvar för sitt boende
    Kontakt med grannar, vad som är otillåtna störningar.

  • Kontakt med vården
    Söka vård och upprätthålla kontakter med hälso- och sjukvård, psykiatri och tandvård.

  • Goda relationer
    Fungerande kontakt med närstående och fungerande socialt samspel.

  • Meningsfull sysselsättning
    Daglig sysselsättning, delta i stödgrupper, brukarföreningar eller fritidsaktiviteter, söka jobb eller studera.

  • Myndighetskontakter
    Söka bidrag, kontakter med t.ex. Försäkringskassan, Kriminalvården, andra sociala förvaltningar.

  • Levnadsvanor och livsstil
    Bra kost, god sömn, fysisk rörelse och social kontakt. Minska alkoholkonsumtion och tobaksanvändning. Sköta sin hygien.

  • Struktur och rutiner i vardagen
    Stöd i att prova ut och lära sig använda kognitiva stöd.

Boendestöd kan beviljas vid olika former av boende. Individen kan ha en egen bostad eller boende med stöd.

Så går handläggningen av bostadsstöd till:

  1. Individen ansöker om boendestöd hos socialtjänsten.
  2. Handläggare på socialtjänsten utreder vilket stöd individen behöver i sin vardag i bostaden.
  3. Handläggaren fattar beslut, och om boendestödet beviljas ger man ett tidsbegränsat bistånd och sätter upp mål för insatsen.
  4. Målen med boendestödet beskrivs i ett uppdrag.
  5. Boendestödjaren eller utföraren formulerar i en genomförandeplan hur boendestödet ska genomföras för att nå de uppsatta målen.

När man utreder hur behovet av boendestöd ser ut gör man en kartläggning av individens situation och behov. Om boendestöd beviljas utformar man det tillsammans och efter individens förutsättningar. 

Utredning och kartläggning

I utredningen kartlägger man vad individen behöver stöd med för att hantera sin vardag, vilka styrkor och svagheter hen har och mål med insatsen. Det kan till exempel handla om

  • levnadsvanor och förmåga att sköta sitt hem
  • förmåga hantera ekonomi, behov av god man
  • social situation
  • sysselsättning
  • delta i samhällsinkluderande aktiviteter
  • eventuellt missbruk eller beroende.
Utforma boendestödet

När man utformar boendestödet behöver man kunskap om individens förutsättningar och behov. Man kan behöva ta hänsyn till nedsatt kognitiv funktion (till exempel försämrat minne, koncentrationsförmåga eller exekutiv funktion), stark stress och/eller bristande praktiska kunskaper. 

Stödet utformas tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Ta reda på:

  • Vilka kunskaper har eller saknar individen?
  • Vad gör individen trygg nog att utföra eller prova aktiviteter?
  • Vilka aktiviteter, situationer och personer får individen att må bra?
  • Vad motiverar individen?

Om individen har kontakt med kommunal hälso- och sjukvård bör stödet planeras gemensamt. Läkemedel får bara hanteras och administreras efter beslut från läkare.

Individer i behov av boendestöd behöver ofta också stöd med motivationen. Det kan handla om att öka motivationen till att ta emot stöd, bli mer självständig, skapa och upprätthålla en struktur i vardagen, ta sina mediciner eller fullfölja andra behandlingar. 

Ett sätt att arbeta med motivationen är att använda sig av metoden motiverande samtal.

Genomförandeplanen bör också innehålla en krisplan. I den konkretiserar man dels vad individen själv kan göra vid känslor av ensamhet, stress, och/eller försämring eller återfall i psykos, dels vad andra runt omkring ska göra.

Uppföljning

Att självständigt hantera momenten man tränar på kan ta lång tid och kräva repetition, och ibland en nystart efter sjukdomsepisoder eller kraftfullt undvikande. Varje träningstillfälle bör följas upp med att individen får skatta upplevelsen av momentet.

Uppföljning av genomförandeplanen och de uppsatta målen görs av handläggaren eller boendestödjaren tillsammans med individen minst en gång om året och alltid inför biståndsperiodens slut.

Om individen har behov av samordning mellan flera insatser kan uppföljningen göras med en samordnad individuell plan, SIP.

Se även Systematisk uppföljning på individnivå i socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

För att nå målet att självständigt klara av aktiviteter och situationer tränar man på moment eller färdigheter i de vardagliga situationerna.

Målgrupp eller situation

Individer som har blivit beviljade boendestöd.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att socialtjänsten bör erbjuda boendestöd i egen bostad till individer med schizofreni och liknande tillstånd som har svårigheter att självständigt klara hemliv (prioritet 2).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Boendestöd ges till individer som behöver stöd och hjälp med att hantera sin vardag och få den att fungera. Målet med boendestödet är att öka individens förmågor och färdigheter för att kunna leva så självständigt som möjligt.

Boendestöd och färdighetsträning bör anpassas och praktisk genomföras i dialog med individen. Den här vägledningen innefattar såväl praktiska aspekter som kognitiva, motiverade aspekter att strukturera vardagslivet, beredskap att hantera situationer och öka individens samhällsinkludering.

Genomförande

Boendestödet utformas och planeras utifrån den utredning som legat till grund för biståndsbeslutet. Tillsammans ska boendestödjaren och individen

  • planera och utforma insatsen
  • göra det man beslutat
  • kontinuerligt följa upp insatsen och effekterna.

Målet är att individen till exempel ska kunna sköta sitt hem, hantera sociala situationer, sysselsättning och delta i andra samhällsinkluderande aktiviteter.

För att nå målet att självständigt klara av aktiviteter och situationer tränar man på moment eller färdigheter i de vardagliga situationerna. Boendestödjaren är den som ger stöd, men även närstående eller övrig personal inom socialtjänst, på arbetsplats, i  skola eller hälso- och sjukvården kan behöva involveras.

Färdighetsträning innebär att träna grundläggande färdigheter för att individen ska bli självständig i sin vardag. Ett arbete med färdighetsträning bör fokusera på aktiviteter i vardagen och socialt samspel.

  • Har individen all nödvändig kunskap som krävs för att hantera vardagssysslor? 
  • Vad skulle kunna förändras för att individen ska känna sig trygg nog att utföra en aktivitet som framkallar stress?  

Färdighetsträning kan till exempel innebära att lära ut, träna och stödja individen i att

  • hantera sysslor i hemmet
  • ta sig till aktiviteter och åka kommunalt
  • sköta viktiga kontakter
  • passa tider.

Att hantera stress kan vara en förutsättning för att klara den grundläggande vardagen. Praktiskt kan stödet innebära hjälp med att skapa ordning och struktur men innefattar även snabb och effektiv krishantering, som när pengar tagit slut, konflikter i relationer eller då det ”kört ihop sig” på något sätt i vardagslivet. Även insatser som syftar till att minska stressen i omgivningen kan ingå.

Stödet utformas tillsammans med individen, som själv får komma med idéer och förslag på lösningar. 

  • Vilka situationer och personer utlöser stress? 
  • Vilka aktiviteter skänker avkoppling och glädje? 
  • Kan vissa sysslor i vardagen underlättas för minskad stress? 
  • Vilka förändringar behöver göras för att minska den generella stressnivån?
Stödja de skyddande faktorerna

Vad som skyddar mot stress är olika för olika individer men det kan till exempel vara nära relationer, meningsfull sysselsättning och rätt vård och stöd. Vissa faktorer kan man påverka själv. Till exempel kan stöd ges för att

Kognitivt stöd kan underlätta vardagen och till viss del kompensera för de begränsningar som kognitiva svårigheter kan medföra. Insatserna kan inkludera anpassningar i den fysiska miljön, stöd för att etablera rutiner samt tips om användbara produkter.

Att gemensamt gå igenom hur man skapar struktur och rutiner kan ge individen redskap att själv träna upp sin förmåga att hantera vardagen. Det kan till exempel innebära att tillsammans:

  • göra checklistor för t.ex. tvätt och städning, matinköp, post och ekonomi
  • dags- och veckoplanera
  • schemalägga och aktivera påminnelser i mobil eller dator.

Öka motivationen innebär att stödja och stärka individens egen drivkraft att genomföra aktiviteter och ta ett större ansvar för sin situation. Ett arbete med att öka motivationen bör fokusera på aktiviteter i vardagen och socialt samspel. 

  • Vad tror individen skulle göra det lättare att ta sig an uppgiften? 
  • Vilka aktiviteter har individen lätt att motivera sig till? 
Motiverande samtal

Motiverande samtal är en metod som kan användas som stöd för att tillsammans med individen utforska nya syn- och tankesätt och åstadkomma förändring. Den går i korthet ut på att

  • hjälpa individen att med egna ord formulera en egen förståelse av sina problem
  • hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
  • stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små).

Kommunikationsträning kan innehålla att lära sig uttrycka sina behov och bekymmer på ett direkt och tydligt sätt. Man tränar på att

  • kommunicera på ett konstruktivt sätt, t.ex. en aktuell problemsituation
  • lyssna aktivt
  • uppmärksamma varandras tillmötesgående och ansträngningar
  • visa uppskattning
  • be om något på ett positivt sätt
  • uttrycka negativa känslor på bra sätt
  • se värdet av och att kunna göra kompromisser.

Flera psykopedagogiska program innehåller delar som hjälper individen att utveckla sin förmåga att kommunicera:

Även om individen själv ansvarar för sin medicinering kan stöd behövas, till exempel genom att skapa struktur och rutiner för hur och när medicinerna ska tas. 

Kognitiva stöd kan vara till hjälp, som till exempel

  • larm i mobilen
  • medicinlådor med inbyggt larm
  • checklistor eller bildstöd för när och hur olika läkemedel ska tas
  • påminnelser genom telefonsamtal eller besök. 

Om en läkare har bedömt att en individ inte själv kan ta ansvar för sin medicinering planeras stödet gemensamt med kommunal hälso- och sjukvård och delegering krävs för läkemedelshantering.

Att främja individens delaktighet i samhället kan innebära att ge stöd för att individen ska kunna hitta information om samhällsservice, ha fungerande kontakt med till exempel myndigheter, skola, föreningar, och delta i sysselsättningar och fritidsaktiviteter.

Praktiskt kan stödet innebära att tillsammans med individen

  • använda sig av sökvägar och webbplatser
  • förbereda sig inför möten
  • ta och upprätthålla kontakt med myndigheter och verksamheter
  • utforska utbudet av aktiviteter som finns på orten.
Personligt ombud

I kommuner där det finns kan individen kontakta personligt ombud för att få bättre möjligheter att påverka sin situation och vara delaktig i samhället.

Försämring i psykisk hälsa kan gå fort eller ske gradvis över lång tid. Med en överenskommen plan för hur personalen ska agera vid tecken på försämring ökar chansen till rätt vård och stöd i tid. Stödet kan bland annat innebära att

  • vara uppmärksam på individens mående vid misstanke om försämring
  • ta reda på om det finns en krisplan upprättad av hälso- och sjukvården och ha kunskap om innehållet i den
  • beskriva i genomförandeplanen vad som ska göras och av vem vid försämrat tillstånd
  • vid försämrat tillstånd agera och se till så att individen får vård.
Krisplan eller handlingsplan

Ta reda på om det finns en krisplan/handlingsplan upprättad. Den bör innehålla individens identifierade tidiga tecken och egna önskemål om vem som ska göra vad vid försämring. Finns ingen plan bör uppgifterna beskrivas i genomförandeplanen. Informationen är ett viktigt stöd för att kunna avgöra vad som är ett “normalt” avvikande beteende och vad som är tecken på försämring.

Var uppmärksam på tidiga tecken

Stäm av med individen hur hen mår även om hen drar sig undan, eftersom det i sig kan vara ett tecken på försämrat tillstånd. 

Om du misstänker att någon är suicidnära, fråga! Att fråga om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid. Läs mer på Stöd vid suicidtankar.

Stödet som en boendestödjare ger ersätter aldrig det stöd i föräldraskap som erhålls utifrån barnets och familjens behov vid bristande föräldraförmåga. Vid oro eller misstanke om att ett barn far illa har personalen skyldighet att genast anmäla detta till socialtjänsten.

Att vara förälder är ofta förknippat med förväntningar, krav och starka känslor vilket kan medföra behov av stöd. Stöd i föräldrarollen samordnas med andra boendestödsinsatser och syftar till att underlätta vardagen, minska stressen och stärka individen i sin roll som förälder. 

  • Diskutera med individen kring vad som behöver stödjas eller förbättras kring föräldrarollen
  • Utforma tillsammans strategier för att stärka och underlätta det individen vill förbättra eller upprätthålla kring sin föräldraroll
  • Om individen behöver mer och/eller annat stöd kring sin föräldraroll erbjud och underlätta kontakter och samarbete 

Stöd i föräldrarollen kan till exempel innebära att lyssna och stödja individen i att:

  • hantera sysslor i hemmet och skapa struktur
  • på ett vardagligt plan hantera egna känslor och ge emotionellt stöd till sitt barn
  • ha kontakt med personer runt barnet som skola, fritidsaktiviteter, myndigheter, andra föräldrar med mera
  • ge praktiskt stöd med blanketter, myndighetskontakter, skolwebb med mera

 

Uppföljning

Att självständigt hantera momenten man tränar på kan ta lång tid och kräva repetition, och ibland en nystart efter sjukdomsepisoder eller kraftfullt undvikande. Varje träningstillfälle bör följas upp med att individen får skatta upplevelsen av momentet.

Uppföljning av genomförandeplanen och de uppsatta målen görs av handläggaren eller boendestödjaren tillsammans med individen minst en gång om året och alltid inför biståndsperiodens slut.

Se även Systematisk uppföljning på individnivå i socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Manualbaserad metod för att stödja familjen och uppmärksamma och möta barnens behov för att minska risken för att barnen drabbas av psykisk ohälsa.

Målgrupp eller situation

Familjer med barn 8–15 år där en förälder är drabbad av psykisk ohälsa och barnen inte hunnit utveckla egna symtom. Metoden används inte vid akuta kriser, vid familjevåld eller vid pågående obehandlat missbruk. Den förutsätter att föräldrarna har sjukdomsinsikt, motivation och tolerans för barnens perspektiv. 

Metoden kan behöva modifieras beroende på den vuxnas tillstånd.

Kunskapsläge

I SBU:s översikt över program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn bedöms det vetenskapliga underlaget som otillräckligt för att man ska kunna göra en bedömning av metodens effekter.

Kompetenskrav

Utbildning i Beardslees krävs för att kunna utföra metoden. Svenska föreningen för Beardslees familjeintervention utbildar i metoden.

Sammanfattning

Insatsen innehåller psykopedagogiska inslag och innebär att: 

  • Informera familjen om tillståndet och om risk- och skyddsfaktorer för barn.
  • I samtal med barnen ge röst åt barnens upplevelse av familjens situation och förälderns sjukdom.
  • Stödja de vuxna att prata med barnen om den vuxnas sjukdom och behandling.
  • Stödja de vuxna att se barnens behov och att identifiera och stärka skyddande faktorer samt minska riskfaktorer.
  • I dialog med familjen komma fram till konkreta strategier för en bättre fungerande vardag.

Genomförande

Insatsen bygger ursprungligen på studier av hur familjer med depression fungerar och betonar vikten av att allas röster blir hörda. Information och samtal anpassas efter individernas förutsättningar, behov och frågor och kan behöva upprepas vid flera olika kontakttillfällen. Var försäkrad om att alla förstår och får komma till tals. 

Andra beståndsdelar är att ha fokus på styrkor och lösningar och att vara framtidsinriktad för att inge hopp och öka känslan av agens i familjen. Det övergripande syftet med insatsen är att få familjemedlemmarna att förstå varandra, öppna upp kommunikationen och uppmärksamma barnens behov för att minska risken att de drabbas av psykisk ohälsa. De kortsiktiga målen är att hjälpa föräldrarna att börja prata om den vuxnas ohälsa med barnen och öka föräldrarnas medvetenhet om andra skyddsfaktorer i barns utveckling. Andra mål är att förbättra barnens förståelse för förälderns tillstånd och minska deras oro och känslor av skuld.

Insatsen omfattar vanligtvis sex stycken samtal med en eller två veckors mellanrum samt uppföljande samtal efter sex månader. Nätverksträffar och ytterligare samtal läggs till vid behov.

Inledande träffar

De två första träffarna sker med föräldrarna och då är fokus på historien av psykisk ohälsa eller/missbruk samt hur det har påverkat den andra föräldern, barnen och familjens situation. Barnens situation diskuteras ur ett helhetsperspektiv (skola, fritid, styrkor och svårigheter), liksom teman som föräldrarna vill att man ska ta upp. Föräldrarna känner sina barn bäst, stor vikt läggs vid deras åsikter och önskemål.

Intervjuer

Varje barn intervjuas därefter enskilt, ofta hemma om familjen vill. Intervjuerna utgår från föräldrarnas funderingar och frågor. Under intervjun tas barnets uppfattning om förälderns psykiska sjukdom upp tillsammans med barnets oro och frågor. 

Familjeträff

Familjeträffen planeras sedan tillsammans med föräldrarna utifrån föräldrarnas teman och vad som kommit fram i intervjuerna med barnen. Planen innefattar vad som ska berättas för barnen och vem som ska säga vad. Familjeträffen leds av ena eller båda föräldrarna medan behandlaren är med som stöd. Under familjeträffen diskuteras planerade teman och de frågor som eventuellt kommit upp i barnens intervjuer blir besvarade i möjligaste mån. Överenskommelser om konkreta förändringar kan göras i familjen.

Uppföljning

Efter familjeträffen har man en uppföljande träff med föräldrarna med summering, eventuella frågor och diskussion om målsättningarna blev uppnådda. Finns det saker som som måste diskuteras vidare? Interventionen avslutas med ytterligare en uppföljande träff med familjen efter sex månader. Samtalen utvärderas och de konkreta förändringarna följs upp. Familjens behov av ytterligare stöd diskuteras.

Märkning

  • Utförare: Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En manualbaserad metod med tillhörande loggbok som ska stödja föräldrar i föräldraskapet.

Målgrupp eller situation

Förälder med psykisk ohälsa och/eller missbruk som behöver kunskap om hur barn eller ungdomar i familjen påverkas av förälderns ohälsa, och behöver stöd i att möta barnets eller ungdomens behov.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Utbildning i metoden Föra barnen på tal finns. Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Föra barnen på tal är en manualbaserad metod. Det innebär att behandlaren använder en loggbok för att under två tillfällen på ett strukturerat sätt gå igenom barnet eller ungdomens situation tillsammans med föräldrarna.

Genom ökad förståelse och kunskap om hur tillståndet påverkar föräldraskapet och barnet eller ungdomen kan man både stärka föräldrarna och barnets eller ungdomens utveckling.

Genomförande

Föra barnen på tal bygger på att skapa förståelse för hur den psykiska ohälsan påverkar dels föräldrar och dels barnet eller ungdomen. Samtidigt får föräldern kunskap i hur den kan stödja barnet eller ungdomens utveckling. 

Metoden är manualbaserad och innebär att föräldern får hjälp att gå igenom barnets eller ungdomens situation med hjälp av en loggbok. Loggboken kan användas redan under graviditeten för att börja samtala om det kommande föräldraskapet. Samtalen med loggbok som stöd görs vid två tillfällen.

Om föräldrarna har behov och vill fördjupa samtalet om barnen, eller behandlaren uppfattar ett sådant behov, föreslår man Beardslees familjeintervention.

Kartläggningen av barnets livssituation utgår från barnets olika utvecklingsperioder. Barnet eller ungdomens utveckling och vardagliga situationer gås igenom för att hitta vad som är viktigt och vilket stöd barnet eller ungdomen behöver. 

  • Identifiera barnet eller ungdomens styrkor och eventuella sårbarhet. 
  • Hur föräldrarna kan stärka och stödja barnet eller ungdomen.

I det andra samtalet ligger fokus på hur förälderns psykiska ohälsa kan påverka barnet eller ungdomen och hur de som föräldrar kan prata med barnet eller ungdomen om sin ohälsa. Som stöd för samtalet används handboken “Hur hjälper jag mitt barn”. 

  • Hjälpa föräldrarna att få förståelse för och en realistisk bild av barnet eller ungdomens situation.
  • Stödja föräldrarna att öppna upp för att prata med barnen eller ungdomen om förälderns psykiska ohälsa.

Uppföljning

Uppföljning av barnets eller ungdomens situation ska göras regelbundet med intervall anpassat till individ och situation, minst årligen.

Märkning

  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Den som behöver hjälp med att hantera sin ekonomi och bevaka sina rättigheter kan ansöka om god man eller förvaltare.

Målgrupp eller situation

Individer som på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom behöver stöd för att tillgodose sina ekonomiska intressen och rättigheter.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

God man eller förvaltare är till för individer som inte klarar av att ta tillvara sina ekonomiska intressen och rättigheter i samhället på egen hand. Stödet kan till exempel handla om att sköta ekonomi, betala räkningar och ansöka om bidrag. Det kan även handla om att se till att individen får rätt vård och stöd. Det är frivilligt att ha en god man. Förvaltare är en mer ingripande insats och kan tillsättas när god man inte är tillräckligt.

Genomförande

God man eller förvaltare kan tillsättas då individen på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan ta tillvara sina egna intressen.  En god man ska bara utses om individens behov inte kan avhjälpas på annat sätt, till exempel genom en fullmakt till närstående. 

Socialtjänsten och verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården är skyldiga att anmäla om en individ är i behov av god man eller förvaltare. Anmälan görs till överförmyndaren i den kommun individen  bor.  För att ha rätt till god man eller förvaltare behöver behovet styrkas genom ett läkarintyg. 

Beslut att utse en god man eller förvaltare fattas av  tingsrätten. Individen har möjlighet att föreslå vem hen vill ska vara god man eller förvaltare men personen måste godkännas av överförmyndaren. En god man eller förvaltare kan hjälpa till inom ett, två eller tre olika områden. Dessa tre områden är: 

  • förvalta egendom, betala räkningar, placera pengar, fördela pengar
  • bevaka rätt, söka bidrag, skriva avtal
  • sörja för person, ombesörja att individen får de insatser den har rätt till och att insatserna är bra.

God man är en frivillig åtgärd. Det betyder att individen själv går med på att tingsrätten utser en god man. 

Den som har en god man har fortfarande rätt att bestämma över sina pengar, hantera egendom och ingå avtal. Individen har rätt att godkänna alla beslut. Om individen är förhindrad på grund av din funktionsnedsättning eller sjukdom ska den gode mannen ta reda på och besluta i enlighet med individens bästa.

En förvaltare är en tvångsåtgärd. Man kan få en förvaltare om en god man inte är tillräckligt. För att få förvaltare måste det till exempel finnas en risk att individen inte låter en god man sköta sitt uppdrag, eller att andra lurar av individen pengar. Det måste ha uppstått en situation där individen har eller riskerar att råka illa ut, exempelvis mista sin bostad. Tingsrätten kan besluta om förvaltare utan att individen går med på det. Anhöriga måste inte heller hålla med om beslutet. En förvaltare kan ta beslut utan individens godkännande men så långt det är möjligt ska förvaltaren ta reda på vad individen vill.

Den som har förvaltare kan inte ingå avtal, ta ut pengar från banken eller skriva under ansökningar. Förvaltaren bestämmer hur mycket av individens pengar som får användas. Även om man har förvaltare får individen fatta beslut i flera frågor som rör denne själv. Några sådana exempel är vilken behandling individen föredrar inom vården, vilket parti individen ska rösta på i allmänna val och om individen vill gifta sig. 

Uppföljning

Insatsen kan följas upp av vård- och omsorgspersonal via vårdplan, genomförandeplan eller samordnad individuell plan

Överförmyndarnämnden har tillsyn över god man och förvaltare.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En terapi som ska stärka individens förmåga att hantera kvarstående symtom.

Målgrupp eller situation

Individer med psykossjukdom, som besväras av kvarstående symtom, exempelvis positiva psykossymtom, såsom röster och vanföreställningar.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda kognitiv beteendeterapi till personer med schizofreni och liknande tillstånd och kvarstående psykossymtom (prioritet 2). Socialstyrelsens riktlinjer framhåller att Hälso- och sjukvården bör endast inom ramen för forskning och utveckling erbjuda kognitiv beteendeterapi i grupp till personer med schizofreni och liknande tillstånd och kvarstående psykossymtom (FOU). Utifrån senare kunskapssammanställningar förefaller dock två slags gruppbehandlingar - social färdighetsträning och kognitiv träning - ha små till måttliga effekter på positiva och negativa symtom.

Kompetenskrav

  • Grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning mot kognitiv beteendeterapi (KBT) med handledning. 
  • Legitimationsgrundande psykoterapiutbildning/legitimerad psykolog.

Sammanfattning

Kognitiv beteendeterapi bör erbjudas vid kvarvarande positiva symtom såsom vanföreställningar och hallucinationer samt vid affektiva symtom (ångest, nedstämdhet). Ledande behandlingsmanualer innehåller följande moment:

  • att öka individens förståelse för sina symtom och hur man reagerar på dessa
  • att testa giltigheten av uppfattningar, övertygelser och tankar som är relaterade till sjukdomen
  • att ge ökad  kunskap om sjukdomen
  • att skapa en terapeutisk relation
  • strategier för att undvika återfall

Behandlingsmanualer behöver alltid anpassas efter individens särskilda behov och förutsättningar. Individen uppmuntras att aktivt ta del i sin behandling.

Genomförande

Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid psykos är en samling psykologiska behandlingsmetoder som ges i såväl akuta som mer långvariga tillstånd av schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Metoderna ges framför allt vid positiva symtom som vanföreställningar och hallucinationer samt vid affektiva symtom (ångest, nedstämdhet) och benämns ofta KBTp. 

Arbetssättet är personcentrerat, målstyrt och tidsbegränsat. Det är särskilt utvecklat för att dels minska den psykiska påfrestning som psykossymtomen medför, dels höja funktionsnivå och livskvalitet. KBTp ska likt annan KBT noggrant anpassas till individens särskilda behov och önskemål via en fallformulering. Tre behandlingskomponenter brukar lyftas som särskilt centrala: 

  • att fallformuleringen bygger på samarbete eftersom en gemensam bild av de psykotiska symtomen och vad som vidmakthåller dem är avgörande för att terapeuten ska kunna assistera patienten till en bättre förståelse för sina upplevelser och en bättre hantering psykosrelaterade symtom
  • normalisering av den psykotiska upplevelsen för att kunna reducera det stigma som är associerat med sjukdomen och 
  • acceptans av de psykotiska symtomen

I samband med insjuknande eller återinsjuknande ökar den känslomässiga belastningen inte bara på personen utan också på de personer som finns i personens nätverk. Både individen och dennes familj- och nätverk är ofta i behov av stöd, kunskap och nya färdigheter. Därför bör familje- och nätverksarbete parallellt med den enskilda behandlingen övervägas.

Psykos- och schizofreni är associerade med flera samtidiga symtom och problem. Symtom och områden som bör kartläggas och behandlas är:

  • Ångest, depression, förekomst av olika former av trauma och eventuella symtom tydande på posttraumatisk stress (PTSD), sömnstörning samt missbruk.
  • Faktorer som utgör en belastning och medför en ökad sårbarhet. Områden som särskilt bör beaktas är boendesituation, social otrygghet och utsatthet, ekonomiska svårigheter och kontakt med rättsväsende.

Utforskandet av personens upplevelser och symtom utgör grund för val av metod och behandlingsplanering. Behandlingsarbetet kan förenklat indelas i fyra olika faser.

  • Engagera personen: Initialt ligger fokus på att engagera personen i behandlingen och skapa en terapeutisk allians som möjliggör det fortsatta gemensamma arbetet kring personens olika upplevelser, tankar och beteenden.
  • Öka individens kunskap: Nästa fas fokuserar på att öka individens kunskap om sjukdomen (psykoedukation) och att begripliggöra (normalisera) personens reaktioner på sina psykotiska symtom. Psykoedukation anpassad till personens symtom och upplevelser kan hjälpa personen att hantera de myter och den stigmatisering som är associerad till sjukdomen. Inbäddad i denna process är den bedömning och informationsinsamling som ska resultera i en analys/fallkonceptualisering.
  • Analys/fallkonceptualisering: Denna syftar till att ge en förståelse för de psykotiska symtomen, när de uppkommer. Utifrån fallkonceptualiseringen utformas en behandlingsplan. Beroende på hur personen påverkats av sin sjukdom och funktionsnivå bör de behandlingsmål som formuleras inte enbart fokusera på symtomreduktion, utan även på minskad känslomässig belastning och stress i samband med de psykotiska upplevelserna för ett förbättrat socialt utfall. Fallkonceptualiseringen kan med fördel länka patientens problem och upplevelser till patientens tidigare erfarenheter och inlärningshistoria. Detta för öka engagemang och motivation. 
  • Återfallsprevention och återhämtning: Känslor av bland annat rädsla, nedstämdhet, hjälplöshet, hopplöshet och skam föregår ofta ett återfall. Att stödja individen att hantera känslor är en del i strategin för att förhindra återfall. Detta görs med fördel genom en välrepeterad plan för återfallsprevention som utgår från individens problem, färdigheter och mål. Det är dock viktigt att återfallspreventionen inte överskuggar det fortsatt viktiga arbetet kring att återhämta sig känslomässigt och att förbättra sin livskvalitet. 

Följande komponenter kan ingå i behandlingen:

  • Gemensamt utforskande och testande av samband mellan tankar, känslor och handlingar med avseende på huvudsymtomet och patientens inlärningshistoria (det vill säga det symtom man tillsammans valt att behandla).
  • Öka individens förståelse för sina symtom och reaktioner på dem; vad som orsakar och vidmakthåller dem - (inklusive påverkan av inlärningshistorik), till exempel tankar, beteenden och inre mentala bilder 
  • Hitta alternativ till olika feltolkningar, irrationella uppfattningar och sätt att resonera med utgångspunkt i huvudsymtomet. Här ingår även t.ex. maktförhållandet till röster.
  • Ha uppsikt över egna tankar, känslor och handlingar gentemot huvudsymtomet samt att erbjuda alternativa sätt att hantera symtomet.
  • Utveckla färdigheter, inre tankar/bilder och förhållningssätt för att hantera känsla av t.ex. otrygghet eller röster
  • Problemlösande färdigheter.

The Feeling Safe Program - Ett Vanföreställningar/feeling unsafe (The Feeling Safe Program). Evidensbaserade protokoll för behandlingen av paranoida symtom/förföljelseidéer som fokuserar på fem faktorer som bidrar till vidmakthållandet av paranoida upplevelser: (sömnsvårigheter, säkerhetsbeteenden, självförtroende, oro och att höra röster). Behandlingen inleds av en kortare bedömningssession och en fallformulering som görs kollaborativt. Patienten tillfrågas därefter om önskade behandlingsfokus och en prioriteringsordning. Insatsen pågår över drygt 20 sessioner. Terapiarbetet och effekter följs via löpande skattningar av mående och upplevd besvärsbild. 

Cognitive therapy for command hallucinations (CTCH) -  Ett protokoll för behandling av imperativa röster. I det evidensbaserade protokoll som finns tillgängligt inför imperativa röster ingår åtta nivåer.

  1. Bedömning och relationsbyggande fas
  2. Öka upplevd kontroll 
  3. Förståelse för samband mellan tankar, känslor och beteende, samt gemensam utveckling av en fallformulering.
  4. Omformulering av tankar som är kopplade upplevd till makt och allsmäktighet hos rösten, samt till upplevt behov av att lyda rösten.
  5. Minskning av säkerhetsbeteenden. 
  6. Öka upplevd makt gentemot rösten hos patienten 7) Arbeta med tankar kring röstens identitet, mening och avsikter.
  7. Arbeta med tankar kring röstens identitet, mening och avsikter.
  8. Arbeta med grundantaganden hos patienten.

Uppföljning

Uppföljning av pågående terapi sker kontinuerligt mellan individ och behandlare. Uppföljning av behovet av terapi sker i samband med vårdplanering.

Material

Kortfattad information, Projektet Bättre psykosvård (pdf, ny flik)

Om KBT-behandling vid schizofreni, Beteendeterapeutiska föreningen

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Psykolog, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Individuellt anpassat stöd i vardagen med syfte att kompensera för nedsatt förmåga och bidra till ökad aktivitet och delaktighet i vardagen.

Målgrupp eller situation

Barn, ungdomar och vuxna som på grund av kognitiva svårigheter har svårt att skapa struktur i sin vardag och klara av dagliga aktiviteter.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut och förutsättningar för att följa förskrivningsprocessen och de lokala rutinerna vid förskrivning.

Sammanfattning

Kognitivt stöd kan underlätta vardagen och till viss del kompensera för de begränsningar som kognitiva svårigheter kan medföra. Insatserna kan inkludera anpassningar i den fysiska miljön, anpassat förhållningssätt i den psykosociala miljön, stöd för att etablera rutiner samt tips om konsumentprodukter och förskrivning av hjälpmedel.

Genomförande

Rekommendationer om kognitivt stöd utgår ifrån en individuell behovsbedömning där individen och eventuellt närstående är delaktiga i dialogen om aktivitetsproblem och tänkbara lösningar på det som inte fungerar. 

En arbetsterapeut kan tillsammans med individen göra en arbetsterapeutisk utredning som kan vara vägledande för val och utformning av det kognitiva stödet.

Kognitivt stöd är allt som gör det lättare att förstå, planera, komma ihåg och organisera vardagen. För att få vardagen att flyta på bättre kan insatserna handla om:

  • struktur och rutiner
  • dygnsrytm och rutiner för sömn
  • strategier för att hantera tid
  • strategier för att komma ihåg
  • att upprätthålla motivation och koncentration
  • anpassning av miljö
  • förhållningssätt och bemötande
  • kognitiva hjälpmedel.

Ofta behövs olika former av kognitivt stöd som förstärker varandra. Det behöver även säkerställas att stödet fungerar i den miljö där det ska användas.

I många fall behöver individen också själv prova för att se vinsten med det kognitiva stödet, därför behöver insatsen följas upp och utvärderas gemensamt. 

Efter en behovsbedömning i socialtjänsten kan man också få vissa stödinsatser därifrån, som till exempel boendestöd, kontaktperson, god man eller personligt ombud.

Vardagen kan underlättas genom:

Rutiner
  • Bestämda rutiner för dagen och veckan.
  • En tydlig och överskådlig kalender där viktiga aktiviteter är inlagda.
  • Ett schema över dagen, eventuellt med bilder, som synliggör vilka aktiviteter som är planerade och i vilken ordning de ska utföras.
  • En planering där aktiviteter planeras in utifrån individens energinivå och aktivitetens krav på energinivå.
  • Veckomatsedel.
Visuell översikt
  • Digitala planeringsverktyg som vid behov kan delas med andra.
  • En whiteboard som är placerad väl synligt.
  • Olika färger som kan underlätta att överblicka vilka aktiviteter dagen består av.
  • Bilder som förenklar för hjärnan att ta in information.
  • Förkortningar som triggar minnet.
Strukturera och förenkla uppgifter
  • Dela upp en större uppgift i mindre delmoment.
  • Steg för steg-instruktioner för uppgifter som t.ex. att städa, laga mat, tvätta.
  • Identifiera vilka aktiviteter som bör undvikas att utföra på specifika tider, t.ex. för att undvika att fördröja sänggående eller komma för sent till skola eller jobb.
  • Förbereda genom att t.ex. lägga fram kläder som en del i kvällsrutinen för att minska stressen på morgonen.
  • Använda autogiro och e-faktura.

Främja en balanserad dygnsrytm och god sömnhygien genom att:

  • stiga upp och gå och lägga sig på samma tider under veckans alla dagar
  • ha tydliga kvälls- och morgonrutiner
  • ta hjälp med att vakna, t.ex. väckarklockor eller appar med successivt stigande ljus, behagliga väckningsljud, ett larm i rätt sömncykel eller väckning av en närstående eller boendestödjare
  • vara försiktig med tupplurar
  • vara fysiskt aktiv och helst utomhus och i dagsljus
  • äta på fasta tider
  • ta medicin på samma tid varje dag
  • i möjligaste mån undvika nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen
  • vid behov prova tyngdtäcke (finns med olika tyngd och i olika material).

Hjälpsamma strategier för att uppfatta tidens gång och vara medveten om hur lång tid något tar:

  • Planera in ALL tid, förutom själva aktiviteten även förberedelse, transport, återhämtning och omställning till nästa aktivitet.
  • Bestäm hur lång tid varje moment i en specifik uppgift eller rutin får ta.
  • Använd ett planeringsverktyg där tidsramar för aktiviteter synliggörs med en tydlig början och ett tydligt slut.
  • Ta hjälp av tidur, speciella klockor och timers som kan visualisera tid och påminna.

Minska belastning och stress i vardagen genom

  • att göra-listor, t.ex. röstinspelning på mobilen, digitala planeringsverktyg
  • ljud- eller textpåminnelser, t.ex. på mobilen, i klocka eller i kalender
  • medicindoserare med alarm
  • fast placering för föremål som är viktiga och som används ofta
  • checklista med föremål som ska med till skolan eller arbetet
  • timer på spis, kaffebryggare, strykjärn och andra apparater
  • fast dag i månaden för betalning av exempelvis fakturor.

Att upprätthålla motivationen och koncentrationsnivån kan underlättas genom

  • korta arbetspass med tydliga och avgränsade uppgifter
  • inplanerade pauser för möjlighet att röra på sig
  • fokus på en sak i taget, städa undan sådant som inte behövs i stunden
  • att involvera och ta stöd av andra
  • en lista med möjlighet att bocka av uppgifter vartefter de blir gjorda
  • så få störande ljud- och synintryck som möjligt
  • medvetenhet om hur de egna energinivåerna ser ut över en dag och vilka aktiviteter som tar respektive ger energi
  • föremål för sensorisk eller motorisk stimulans, t.ex. stressbollar, fidget-leksaker, tangles, tyngdväst eller bolldyna att sitta på.

Främja förmågan att reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser genom att

  • reducera distraherande intryck som surrande fläktar eller stark belysning
  • erbjuda möjlighet att avskärma sig eller sitta avskilt vid uppgifter som kräver koncentration
  • rensa och sortera i hemmet, slänga det som ska slängas och plocka ihop det som ska sparas
  • ha fast placering och ändamålsenliga förvaringssystem för olika saker, gärna uppmärkt med text och/eller bild
  • använda bilder som tydliggör och skapar struktur för viktiga aktiviteter
  • använda pärmar med registersystem för struktur på viktiga papper
  • utföra extra anpassningar i skolmiljö genom t.ex. tydliggöra vad som ska göras, bryta ner lektionsmoment och visualisera undervisningen med en tidslinje.

Visa förståelse och respekt för individens situation genom bemötande och förhållningssätt. Det kan man göra genom att

  • dela upp information i flera steg och stäm av att individen uppfattat informationen rätt
  • tänka på tonfall och gester
  • använda visuellt stöd för att tydliggöra
  • ta hänsyn till behov av paus
  • ge tät och återkommande feedback
  • erbjuda skriftliga minnesanteckningar.

Gör dagen, lektionen, mötet, arbetsdagen eller andra situationer mer begriplig, meningsfull och hanterbar genom att svara på frågorna:

  • Vad ska jag göra?
  • Var ska jag vara?
  • När ska jag göra det?
  • Hur ska ska jag göra?
  • Hur länge ska jag hålla på?
  • Med vem ska jag göra det?
  • Behöver jag ha med mig något?
  • Vad händer efteråt?

Många individer kan vara i behov av stöd för att komma in i nya rutiner eller att använda ett kognitivt stöd. Information om det kognitiva stödets funktion, nytta och användning kan därför behöva ges också till exempelvis närstående eller personal inom socialtjänst eller skola. Det är en stor fördel om kognitivt stöd introduceras redan under uppväxtåren.

På 1177 Vårdguiden finns information om hjälpmedel för kognitivt stöd, vart man vänder sig, hur bedömning och utprovning går till samt eventuella avgifter. Observera att sortimentet för hjälpmedel samt regler för förskrivning ser olika ut över landet.

  • Vid behov av medicinteknisk produkt eller konsumentprodukt tillämpas förskrivningsprocessen som består av följande steg: utprovning, information, instruktion och träning, samt utvärdering och uppföljning. 
  • Information bör ges muntligt och skriftligt och anpassas till mottagaren, det gäller särskilt vid kognitiva funktionsnedsättningar. Vissa användarmanualer för hjälpmedel kan behöva förenklas. Inlärning av ett nytt hjälpmedel underlättas ofta genom stegvisa instruktioner. 
  • Förskrivning görs enligt lokala riktlinjer inom respektive kommun och region.

Uppföljning

Uppföljning och utvärdering av det kognitiva stödets användbarhet utifrån uppsatta mål bör göras regelbundet. Vid förskrivning av kognitiva hjälpmedel ansvarar förskrivare över att följa upp och utvärdera funktion och nytta.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Anpassning | Hjälpmedel
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genom målinriktade samtal ska individens motivation och handlingskraft ökas.

Målgrupp eller situation

Individer som är i behov av motiverande stöd. Exempelvis individer som har svårt att ta initiativ och upprätthålla vardagliga rutiner.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Motiverande samtal innebär att hjälpa individen att formulera en egen förståelse av sina problem och egna argument för förändring, samt att stärka åtagandet att genomföra förändringen.

  • Utforma en strategi för samtalen, utifrån individens förutsättningar och behov
  • Föra strukturerade samtal med individen  och utforska nya tankesätt för att åstadkomma förändring

Genomförande

Motiverande samtal (MI), är en samtalsteknik som utgår från att individen själv har kunskap om sin livssituation och sina önskemål. MI kan både användas i kort rådgivning och som längre behandlingsmetod. Personalens uppgift är att genom samtalet locka fram och stödja patientens egna tankar och åtaganden om vad som är önskvärda mål och hur de ska nås. Samtalet genomsyras av respekt för individens kompetens och integritet.

  • Fråga om lov inför information och råd
  • Bekräfta - säg något positivt, beröm ansträngningar och stärker individens resurser/förmågor
  • Var tydlig med att individen själv har förmåga att bestämma över sina val
  • Stöd individen genom att visa empati (förståelse för individens situation)

Samtalsledarens roll är att:

  • hjälpa individen att med egna ord formulera en egen förståelse av sina problem
  • hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
  • stödja individens beslut att göra en förändring
  • stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små)
  • försöka förstå genom att lyssna och reflektera högt på vad individen säger
  • inte argumentera när patienten/brukaren inte ser någon anledning att förändras utan istället undersöka varför
  • stärka individens tro på sin förmåga och möjligheten till förändring
  • Bekräfta - Se individens goda egenskaper och bekräfta dessa. Till exempel: “Du har en stor förmåga att bry dig om andra människor.” bekräfta individen flera gånger under samtalet.
  • Ställ öppna frågor - Hur menar du? Vad tänkte du då? Varför blir det så? Öppna frågor leder till att individen tar en mer aktiv roll i samtalet. De ger mer uttömmande svar och visar att du är genuint intresserad av vad individen har att säga. Öppna frågor kan också locka fram tankar på förändring hos individen. Undvik slutna frågor helt (frågor som kan besvaras med ja eller nej).
  • Reflektera vad individen säger - Återge vad individen sagt eller formulera om med dina egna ord. Till exempel: Du säger att biverkningarna av medicinen är jobbiga men att det har blivit bättre?
  • Sammanfatta - Att sammanfatta vad ni pratat om återkommande under samtalet är både ett sätt att förankra och att säkerställa att du har förstått rätt. Att höra sina egna ord från någon annan kan också sätta igång nya tankar hos individen. Lägg särskild vikt på att sammanfatta de delar av samtalet som leder framåt.

Uppföljning

Genom uppföljande samtal med individen.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk öppenvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Primärvård | Första linje, Individ- och familjeomsorg, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En terapiform där musik används för att stödja individen att uttrycka känslor och upplevelser och att ge möjlighet att utveckla resurser för ökad livskvalitet.

Målgrupp eller situation

Individer med kvarstående symtom som är i behov av stöd för att uttrycka känslor och utveckla sina resurser. Exempelvis individer som har begränsningar i sin förmåga att uttrycka sig med ord eller har svårt att tillgodogöra sig verbala terapiformer. Inga musikaliska förkunskaper krävs.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan erbjuda musikterapi till personer med schizofreni och liknande tillstånd och kvarstående psykossymtom (prioritet 4).

Kompetenskrav

För att bedriva musikterapi krävs musikterapeutisk utbildning vid högskola. 

Sammanfattning

Att erbjuda individen musikterapi genomförd av personal med särskild utbildning.

  • Erbjuda musikterapi, som ett stöd att uttrycka känslor och upplevelser och främja återhämtning
  • Genomföra musikterapin, individuellt eller i grupp

Genomförande

Musikterapi är en konstnärlig terapiform där musikupplevelse, musikaliskt skapande och samspel används i personlighetsutvecklande och hälsofrämjande syfte. För att gå i musikterapi krävs ingen tidigare musikalisk träning; det räcker att individen har ett intresse av att arbeta med musik. Musikterapi kan ge positiva upplevelser, samtidigt som individen får möjlighet att ge uttryck för svåra och negativa erfarenheter. Målet med terapin är att ge individen möjlighet att utveckla sina egna resurser och/eller återerövra funktioner så att hon eller han kan uppnå förbättrad livskvalitet.

Terapin ges av en utbildad musikterapeut. Musikterapi kan ges som individuell terapi, gruppterapi eller båda dessa i kombination. En session kan innehålla receptiv och/eller expressiv musikterapi, det vill säga musiklyssning och/eller musicerande. Vid val av metod/modell bör hänsyn tas till individens behov och preferenser, till exempel om terapin önskas bedrivas individuellt eller i grupp. I Sverige finns tre musikterapeutiska inriktningar:

  • Funktionsinriktad musikterapi (FMT)

Bedrivs enbart i individuell, expressiv form (musicerande).

  • Guided Imagery and Music (GIM)

Individuell, receptiv form av musikterapi (musiklyssning).

  • Psykodynamiskt grundad musikterapi

Bedrivs både individuellt och i grupp och använder sig av både expressiva och receptiva tekniker.

Uppföljning

Följs upp i samband med vårdplanering tillsammans med individen.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Psykolog, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Metod för att minska och handskas med självstigmatisering och förhindra försämring.

Målgrupp eller situation

Individer vars självstigma är ett hinder för återhämtning och framtidstro.  

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda NECT-metoden till personer med schizofreni och liknande tillstånd för att minska självstigmatisering (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

NECT (Narrative Enhancement and Cognitive Therapy) kallas i Sverige ”Att utveckla sin personliga historia och minska självstigma”. Det är en utbildning som ges i grupp vid tjugo tillfällen och innehåller olika delar som till exempel psykopedagogik och egna uppgifter.

Genomförande

Självstigma är till exempel när man uppfattar fördomar om psykisk ohälsa som sanningar som stämmer in på en själv. Det kan vara fördomar som att den med psykisk ohälsa inte kan bli bättre, inte kan arbeta eller uppleva en meningsfull tillvaro.

Utbildningen består av tjugo gruppmöten och innehåller:

  • information om självstigma
  • psykopedagogik
  • kognitiv omstrukturering, att tänka om sig själv på ett nytt sätt
  • redskap att utveckla och omformulera sin personliga historia.
  • Orientering och introduktion
    • Psykopedagogisk undervisning om stigma, självstigma, myter och fakta om psykisk ohälsa.
  • För- och nackdelar
    • För- och nackdelar med att berätta för andra om att man är drabbad av psykisk ohälsa.
  • Kognitiv omstrukturering, att tänka om sig själv på ett nytt sätt
    • Utbildning i hur egna tankar och känslor påverkar hur man ser på sig själv och sin tillvaro. Hur dessa tankar och känslor påverkar ens beteende och hur man kan man förändra negativa tankar och känslor, till exempel genom positivt självprat och alternativa tankesätt.
  • Att utveckla sin personliga historia
    • Deltagarna skriver ned sin historia, med upplevelser, tankar och känslor och läser sedan upp den för övriga deltagare. Att formulera sin historia kan skapa en ökad förståelse och en större kontroll över den egna situationen.
  • Sammanfattning och avslutning
    • NECT avslutas med en till två sessioner för att sammanfatta utbildningen.

Uppföljning

Insatsen följs upp i samtal med vård- och stödsamordnaren. Instrument finns för att mäta självstigma SSMIS-SF (Self-stigma of mental illness scale-short form).

Material

NECT-material, arbetsböcker för gruppledare och deltagare, utbildningsmaterial för att utbilda gruppledare i NECT, NPO (nationellt programområde) – Psykisk Hälsa och den Nationella arbetsgruppen (NAG) Schizofreni

Om NECT-metoden, Sveriges Kommuner och Regioner, SKR

Nationella riktlinjer Prio 3 i nationella riktlinjer för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, Socialstyrelsen, 2018

 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Dietist, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett personligt ombud stödjer individer med psykisk funktionsnedsättning i kontakten med myndigheter, omsorgsgivare, vårdgivare och andra aktörer.

Målgrupp eller situation

Vuxna med psykiska funktionsnedsättningar som behöver omfattande och långvariga stödinsatser för att kunna utföra aktiviteter i sin vardag. 

Kunskapsläge

Socialstyrelsens föreskrifter om statsbidrag till verksamhet med personligt ombud, och förordningen om statsbidrag till kommuner som bedriver verksamhet med personligt ombud för vissa personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Ett personligt ombud fungerar som ett stöd för individen i kontakten med myndigheter, vårdgivare och andra aktörer. Utifrån individens behov av vård, stöd, service, rehabilitering och sysselsättning ska man försöka hitta gemensamma lösningar. För individen fyller det personliga ombudet en funktion som bollplank och diskussionspartner.

Syftet med ett personligt ombud är att individen ska

  • få bättre möjligheter att påverka sin situation och att vara delaktig i samhället
  • kunna leva ett mer självständigt liv och få en förbättrad livssituation
  • få tillgång till samhällets utbud av vård, stöd och service på jämlika villkor
  • få stöd till rättshjälp, rådgivning och annat stöd.

Individer kan själva ansöka om att få stöd av, eller ta kontakt med, ett personligt ombud men har ingen laglig rätt att få det. Ett personligt ombud har tystnadsplikt och för inga journaler. Information om vilka de personliga ombuden är finns på respektive kommuns webbplats. Kontakten är frivillig och kostnadsfri. 

Genomförande

Arbetet som personligt ombud innebär att utifrån individens behov av vård, stöd, service, rehabilitering och sysselsättning försöka hitta en gemensam lösning mellan olika myndigheter, vårdgivare och andra aktörer som individen behöver ha kontakt med. 

Verksamheten med personligt ombud drivs av kommunerna i syfte att den enskilda ska: 

  • få bättre möjligheter att påverka sin situation och att vara delaktig i samhället
  • kunna leva ett mer självständigt liv och uppnå en förbättrad livssituation
  • få tillgång till samhällets utbud av vård, stöd och service på jämlika villkor, samt rättshjälp, rådgivning och annat stöd utifrån sina egna önskemål och behov.

För att en individ ska kunna få ett personligt ombud krävs att det finns omfattande behov av insatser från flera olika verksamheter. Det krävs inte en diagnos för att få tillgång till ett personligt ombud. Individen kan ha behov av ett personligt ombud om hen till exempel   

  • av olika skäl har dragit sig undan myndighetskontakter
  • får insatser som är för få eller otillräckliga
  • har många insatser som saknar samordning 
  • har olika insatser men inte längre har behov av dem eller anser att de är för omfattande
  • har eller har haft kontakt med olika offentliga system, men som verksamheterna inte anser sig kunna ta hand om.

Individer kan själva söka om att få stöd av ett personligt ombud men har ingen laglig rätt att få det. Verksamheten med personliga ombud är frivillig för kommunerna.

Ett personligt ombud arbetar på uppdrag av individen. Om individen till exempel inte klarar av att ringa sin handläggare på egen hand så kan det personliga ombudet sitta bredvid och använda telefonens högtalarfunktion. Ombudet tar inga egna initiativ som inte individen står bakom.

Personliga ombud ska även verka för att individer med psykisk funktionsnedsättning som grupp ska få bättre livsvillkor. Det görs ofta genom att de personliga ombuden identifierar brister i samhället som påverkar gruppen negativt och rapporterar de till sin ledningsgrupp.

I ledningsgruppen för de personliga ombuden ingår representanter för kommunen, regionens primärvård och psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Även patient-, brukar- och anhörigorganisationer erbjuds att delta i ledningsgruppen.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett uppföljande samtal tillsammans med individen efter tvångsåtgärder, för att gå igenom händelseförloppet och minska behovet av framtida tvångsåtgärder.

Målgrupp eller situation

Individer som har erhållit tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård.

Kunskapsläge

Insatsen är lagstadgad. Enligt 18 a § LPT och 8 § LRV ska chefsöverläkaren, så snart personens tillstånd tillåter det, se till att personen erbjuds ett uppföljningssamtal efter genomförd tvångsåtgärd.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Att erhålla en tvångsåtgärd är ofta en mycket svår upplevelse för individen som riskerar att göra skada och att individen förlorar förtroende för vården. Enligt lag (18 a § LPT) ska individen, efter tvångsåtgärd, erbjudas ett uppföljningssamtal.

Genomförande

Varje enskild verksamhet behöver upprätta riktlinjer för när och hur uppföljningssamtal ska erbjudas och genomföras.

Erbjud uppföljningssamtal på ett sätt som är inbjudande och visar respekt för individens känslor och situation. Låt individen så långt som möjligt bestämma när, var och vilka som ska vara med. 

Anpassa samtalet efter individens behov. Låt individen styra samtalet så mycket som möjligt. Samtalet kan delas in i två delar. Den första delen är stödjande och den andra delen är bearbetande och lärande.

Erbjudandet och samtalet ska dokumenteras enligt lokal rutin för journalföring.

Följ upp tillsammans med individen det som framkom i samtalet och de insatser som eventuellt kan vara aktuella. Planera uppföljningen tillsammans. Undersök om det finns behov av ytterligare samtal eller annat stöd.

Erbjudande om samtal ska ske på ett inbjudande och respektfullt sätt. När erbjudandet och samtalet ska ske är beroende av individens tillstånd.

Individen bör själv få välja vem eller vilka som ska närvara vid samtalet. Det behöver inte vara samma personal som var med vid tvångsåtgärden. Även närstående kan delta om individen önskar. 

Vid uppföljningssamtal med minderårig bör vårdnadshavare delta. Ålder och mognad hos individen inverkar för vårdnadshavares rätt till information och medverkan. 

Var och när samtalet ska äga rum beslutas tillsammans med individen. Samtalet kan utifrån individens önskemål exempelvis ske i ett rum, under en promenad eller under en fika. 

Viktigt att personal inför samtalet ser över om samtalet behöver anpassas utifrån att exempelvis individen har ett annat modersmål än svenska eller har svårigheter att uttrycka sig på annat sätt, exempelvis på grund av språkstörning. 

Om individen avböjer erbjudandet om samtal är det viktigt att försöka få information om varför samt informera om att erbjudandet står kvar.

Uppföljningssamtalet innehåller två delar: stödjande samt bearbetande och lärande. 

Stödjande:

Fokus är att uppmärksamma: 

  • Att alla känslor är viktiga och har en funktion. 
  • Vad som behövs just nu för att känna trygghet och säkerhet.

Är inriktad på känslomässigt stöd och på att bekräfta de tankar och känslor som finns. Målet är att skapa en trygg miljö i vilken individen känner sig sedd, hörd och respekterad. 

Lyssna aktivt utan att analysera och värdera det som sägs. Ett sätt kan vara att sammanfatta eller upprepa det personen säger för att bekräfta att du hört. Det är också ett sätt att stämma av att du har förstått rätt.

Visa respekt och empati för den andra personens perspektiv och att bekräfta rätten att känna som man gör.

Uppföljningssamtalet kan avslutas efter den stödjande delen beroende på individens situation.

Bearbetande och lärande:

Fokus är att sätta ord på: 

  • vad som hände och hur det upplevdes
  • vad som hände innan som eventuellt ledde fram till händelsen. 
  • hur liknande händelser kan förebyggas.

Se tillbaka på händelsen och låt individen få beskriva sin upplevelse av händelsen och sätta ord på sina känslor. Försök att tillsammans med individen komma fram till hur en liknande händelse kan undvikas i framtiden och vad som behövs för att individen ska ta emot vård frivilligt. 

Använd öppna frågor för att uppmuntra personen att sätta ord på händelsen. Betona att personen berättar hur mycket eller lite hen vill.

Syftet med samtalet är att personen får berätta om sina upplevelser, ställa sina frågor och samtidigt känna sig lyssnad till och respektfullt bemött.

Dokumentation ska ske i journalanteckning utifrån lokala rutiner. 

Innehåll:

  • Tidpunkt för erbjudande om uppföljningssamtal. 
  • Om individen och/eller vårdnadshavare tackar ja eller avböjer uppföljningssamtalet. 
  • Tidpunkt för när uppföljningssamtalet har genomförts. 
  • Kort sammanfattning av samtalet. 
  • Individens önskemål och behov som uppkommer under samtalet. 
  • Eventuell smärta eller obehag efter tvångsåtgärden och hur det ska följas upp. 
  • Plan för fortsatta åtgärder. 

Syftet med uppföljning av samtalet är att utvärdera hur individen och/eller vårdnadshavare mår efter uppföljningssamtalet samt bedöma om det finns ett behov av ytterligare samtal eller annat stöd.

För individer kan upplevelsen av tvångsåtgärder vara traumatiskt och påminna om tidigare trauma. En del individer behöver längre tid att bearbeta upplevelsen av tvångsåtgärder, då behövs ofta mer än ett samtal. Gör en planering tillsammans med individen och/eller vårdnadshavare för ytterligare bearbetning av situationen. 

Ett sätt att ha en uppföljning av samtal är vid utskrivningssamtalet. Viktigt då är att fråga upp om individen och/eller vårdnadshavande haft möjligheten till uppföljningssamtal samt hur det upplevdes.

Om behov finns kan öppenvården utföra ytterligare uppföljning efter utskrivning. Om individen och/eller vårdnadshavande avböjt uppföljningssamtal under heldygnsvården kan erbjudandet om uppföljningssamtal stå kvar för att genomföras i öppenvård efter utskrivning.

Uppföljning

Uppföljningen anpassas till varje individs unika behov och förutsättningar. De mål som sätts upp för insatsen är individuellt anpassade och de följs upp kontinuerligt under insatsen.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genom att minska individens sårbarhet för stress gynnas återhämtningen. Denna insats hjälper individen att minska stress och oro.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som, på grund av stark stress, är i behov av stöd för att kunna hantera sin grundläggande vardag. Till exempel för att kunna sköta hushåll, ekonomi, läkemedelsbehandling och samspela socialt med andra.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att, tillsammans med individen:

  • Utforma en strategi för stödet
  • Föra samtal med individen utifrån stress- och sårbarhetsmodellen
  • Stödja individen att stärka sin förmåga att hantera stress och oro
  • Träna färdigheter att hantera stress och oro
  • Gemensamt utvärdera insatserna

Att tänka på:

  • Det finns lätt tillgängliga manualer att följa för att ge olika insatser.
  • Olika insatser kan behöva ges, från en eller flera personer, som är involverade i individens vård och omsorg.

Insatserna kan behöva ges under lång tid.

Genomförande

Stödet utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina resurser och svagheter. Vilka personer och situationer utlöser stress? Vilka situationer ger avkoppling och glädje? Kan vissa sysslor i vardagen underlättas för att minska stressen? Vilka förändringar behöver göras för att minska den generella stressnivån? '

Olika insatser kan behöva ges från flera personer som är involverade i individens vård och omsorg och behöva ges under lång tid. Om individen har insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård och det finns behov av samordning ska en samordnad individuell plan upprättas, SIP. Se SIP, samordnad individuell plan.

Att ge stöd att minska stress och oro kan till exempel innebära att erbjuda individen hjälp med:

  • Att kartlägga de situationer som orsakar stress och oro
  • Träning i problemlösning
  • Träning i att hantera sociala situationer och relationer
  • Att utforma en handlingsplan för att hantera situationer som orsakar stress och oro
  • Träna färdigheter att hantera identifierade situationer
  • Att förbättra stöd från nätverk
  • Att ev minska bruk av alkohol och droger

Stödet utformas efter individens behov och orsakerna till stressen och oron. Faktorer som kan utlösa stark stress är bland annat: oro för ekonomi, konflikter i relationer, brist på rutiner, sömnsvårigheter och ensamhet. Olika sätt att arbeta med att hantera stress och oro följer nedan.

Praktiskt stöd kan innefatta: 

  • Snabb och effektiv krishantering som när pengar tagit slut
  • Stöd att hantera konflikter i relationer eller då det ”kört ihop sig” på något sätt i vardagslivet
  • Stöd att skapa struktur och rutiner
  • Dygnsreglerande stöd
  • Planering av aktiviteter som ger avkoppling och glädje

Att schemalägga vardagliga moment kan hjälpa till att skapa struktur. I planeringen kan också ingå att se till så att det finns utrymme  aktiviteter som ger glädje och återhämtning. Se även  kognitivt stöd och sömnhygien

Genom träning i relevanta färdigheter stärks förmågan att förebygga och hantera stress. Inslag kan vara:

  • Träning i att upptäcka stress, vilka faktorer som utlöser stress och stressens konsekvenser.
  • Träning i strukturerad problemlösning och att kommunicera

Se även Boendestöd, vägledning för praktiskt genomförande och Psykopedagogiska behandlingsprogram med social färdighetsträning.

Motiverande samtal är en metod som kan användas som stöd för att tillsammans med individen utforska nya syn- och tankesätt och åstadkomma förändring. Den går i korthet ut på att:

  • Hjälpa individen att med egna ord formulera en egen förståelse av sina problem
  • Hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
  • Stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små)

Läs mer om Motiverande samtal här.

Kommunikationsträning kan innehålla att lära sig uttrycka sina behov och bekymmer på ett direkt och tydligt sätt.

  • Träna på att kommunicera på ett konstruktivt sätt, t ex en aktuell problemsituation
  • Träna på att lyssna aktivt
  • Träna på att uppmärksamma varandras tillmötesgående och ansträngningar
  • Träna på att visa uppskattning
  • Be om något på ett positivt sätt
  • Träna att uttrycka negativa känslor på bra sätt
  • Träna på att se värdet av och att kunna göra kompromisser

Psykopedagogisk utbildning syftar till att ge hopp och en bättre relation och att  minska känslomässig spänning genom ökad förståelse och kunskap.

Utbildningen innefattar att:

  • lära sig identifiera tidiga varningstecken på återfall och formulera en krisplan
  • identifiera skyddande faktorer vilket är olika för olika individer men kan tex vara nära relationer, meningsfull sysselsättning, vård- och stöd
  • tala om att stressfaktorer kan öka risken att drabbas av sjukdom/ohälsa, såsom skadligt bruk av droger/alkohol och konflikter i nära relationer
  • kommunikationsträning

Ibland är ett läkemedelsrelaterat stöd nödvändigt att hålla tillbaka ångest och höja stresströskeln.

Uppföljning

Uppföljningen anpassas till varje individs unika behov och förutsättningar. De mål som sätts upp för insatsen är individuella och de följs upp kontinuerligt under insatsen.

Material

Stödmaterial för att arbeta med stress och ångest finns i följande manualer

ESL- manualer att ladda ner 

Case Management Vård- och stödsamordning- arbetsmodell och arbetsblad 2018, Region Skåne och Kommunförbundet Skåne

Illness Management Recovery (IMR), Nationella vård- och Insatsprogram

SCL 90, Socialstyrelsen

 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Psykolog, Vårdbiträde, Dietist, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Anpassning | Hjälpmedel, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Förbättrad munhälsa genom information eller stöd till egenvård.

Målgrupp eller situation

Individer som på grund av funktionsnedsättning eller medicinering med muntorrhet som biverkan har en ökad risk för dålig munhälsa.

Kunskapsläge

  

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Försämrad munhälsa medför ofta att personer har svårare att äta och utan ordentlig mat kan mediciner ge andra effekter än de avsedda.

  • Ta upp vikten av god munhälsa för aptit och hälsa
  • Informera om att vissa läkemedel kan påverka munhälsan negativt
  • Ge allmän information om hur man kan främja en god munhälsa
  • Informera om vikten av regelbunden kontakt med tandvården (tandläkare och tandhygienist)
  • Remittera gärna till tandvården för stödbehandling om läkemedlen påverkar munhälsan för att förebygga bestående tandskador.
  • Undersök behovet och möjligheten för individen att få munhälsobedömning och tandvårdsbidrag från Försäkringskassan

Genomförande

Psykisk ohälsa kan medföra svårigheter att på egen hand sköta sin munhygien och upprätthålla kontakt med tandvården. Det finns även en ökad risk för oregelbunden kost och småätande med snabba kolhydratet och sötade drycker. Dålig tandhälsa kan påverka förmågan att tugga, svälja, tala, le, det kan också ge dålig andedräkt och skapa smärta och obehag. Dålig munhälsa påverkar också det sociala livet och individens välbefinnande. Muntorrhet vilket är en vanlig läkemedelsbiverkan, innebär stor risk för karies. Stödet till god munhälsa utformas tillsammans med individen, som själv får berätta om sina resurser och svagheter och komma med idéer och förslag på lösningar. Förslag på frågor att ställa: 

  • Har du träffat någon tandläkare de senaste två åren?
  • Har du besvär från munnen till exempel värk, svullnad, trasiga tänder eller fyllningar, lösa tänder, illasittande proteser, muntorrhet, sår eller blåsor?
  • Är det något du undviker att äta på grund av till exempel muntorrhet, smärta, svårigheter att tugga?
  • Har du gått ned eller upp i vikt sista året? (förändringar i vikt kan indikera sämre kost) 

Ge information och vid behov praktiskt stöd.

  • Att vissa läkemedel kan påverka munhälsan negativt.
  • Att man hos tandvården kan be om recept på fluorskölj eller högfluortandkräm, något som ingår i högkostnadsskyddet och som är enkelt att använda.
  • Vikten av regelbunden kontakt med tandvården (tandläkare och tandhygienist).
  • Att det är bra för munhälsan att inte dricka sötade drycker.
  • Att det är bra att använda sockerfritt tuggummi eller speciella tuggtabletter då det ökar mängden saliv i munnen.
  • Ge individen anpassat stöd i att ha en regelbunden kontakt med tandvården. Det kan innebära hjälp med bokning av tid, påminnelser och eller stöd att genomföra besök.
  • Ge information om och, vid behov, stöd till inköp och användning av extra fluortillskott.
  • Erbjud stöd för den dagliga munvården och för att hitta rutiner som passar den enskilda individen. Det kan vara att påminna men ibland även att erbjuda praktisk hjälp med tandborstning med fluortandkräm. Se även insatsen Stöd att skapa struktur i vardagen och insatsen boendestöd 
  • Ge personen information och hjälp till att ansöka/få de tandvårdsstöd och bidrag man kan ha rätt till från regionen och Försäkringskassan.

Den som har en sjukdom eller funktionsnedsättning som medför risk för att tandhälsan försämras kan få särskilt tandvårdsbidrag från Försäkringskassan. Särskild tandvårdsstöd har tre delar: 

  • N-tandvård: nödvändig tandvård och munhälsobedömning.
  • F-tandvård: fås vid vissa långvariga sjukdomar eller funktionsnedsättning.
  • S-tandvård: fås som led i sjukdomsbehandling under begränsad tid.

Patienter med något av intygen ovan betalar för tandvården enligt samma avgiftsregler som vid öppen hälso- och sjukvård och reglerna för frikort är de samma. Vilken tandvård som ingår skiljer sig något åt mellan intygen.

Personer med stort och omfattande behov av personlig omvårdnad har rätt till intyg om N-tandvård. Det innebär att  de erbjuds en munhälsobedömning i bostaden utan kostnad. Individen får då personligt anpassade råd om mun tänder samt vid behov rekommendationer att söka tandvård.  En munhälsobedömning ersätter inte den vanliga undersökningen hos tandvården men kan motivera och underlätta den. 

Oftast är det särskilt utsedda personer, biståndshandläggare, sjuksköterskor eller kuratorer, i kommunerna och inom psykiatrin som har uppdraget att identifiera dem som kan få tandvårdsstöd vilket sedan administreras  av regionen. Anhöriga har också möjlighet att ansöka om intyg direkt till regionen. Omvårdnadsbehovet måste styrkas av läkare eller distriktssköterska med kännedom om patienten. Mer information om vad som gäller i den region  som individen tillhör återfinns på respektive regions hemsida.

Regionerna erbjuder utbildning i munvård riktad till omsorgspersonal. Beställning av sådan utbildning ska initieras av kommunerna.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Tandvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Psykiatrisk akutvård, Somatisk akutvård, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett stöd och bemötande åt individer som uttrycker suicidtankar, eller där suicidrisk föreligger, som ska förhindra suicid genom att individen får hjälp.

Målgrupp eller situation

Individer med suicidtankar och/eller ökad risk för suicid och deras närstående. Tillstånd som psykossjukdom kan medföra att individen själv inte vill eller har förmåga att uppsöka vård och stöd.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Alla som möter individer med ökad risk för suicid såsom personer med psykossjukdom kan fråga om suicidtankar och lyssna på vad personen berättar.

  • Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk
  • Våga fråga, samtala med individen om suicidtankar
  • Stödja individen och förmedla hopp
  • Involvera närstående
  • Vid suicidrisk, se till att personen får professionell hjälp
  • Inte lämna en suicidnära person ensam

Se även insatsen: Strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Genomförande

Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men de flesta som har tankar eller planer på att ta sitt liv låter det stanna vid tankar. En människa som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem känner sig ofta isolerad och ensam. Personen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan.

Att ställa frågor om suicidtankar, planer o s v kan vara livräddande.

Ökad risk för suicid

Vid sjukdomar som depression, psykoser, ätstörningar, missbruk, allvarlig kroppslig sjukdom eller kronisk smärta finns en ökad risk för suicid. Även när någon är med om en kritisk livshändelse, som förlust av en närstående, en relation, av arbete, status eller pengar. Samt vid större besvikelser som misslyckanden, utebliven befordran, mobbning och kränkning.

Tre grundregler

  • Om du tror att någon är suicidnära, fråga!
  • Om personen svarar ja, lämna inte personen ensam!
  • Se till att personen får professionell hjälp!

Att fråga om suicidtankar och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.

Samtal om suicidtankar

Om någon tar tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, engagera personen i ett samtal och fråga direkt om hen har suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan – det kan ge den suicidnära personen tillförsikt och verka lugnande.

Tala med suicidnära person

  • Tala om för personen att du bryr dig och vill hjälpa
  • Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar
  • Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare
  • Diskutera sätt att ta itu med de speciella problem som personen har mött
  • Kritisera inte eller skuldbelägg inte personen i ditt försök att förhindra suicid
  • Lova aldrig att hemlighålla en persons planer på suicid
  • Om det är möjligt, dra in personen i beslutet om vem man ska tala om det för och vad man ska berätta

Frågor om suicidtankar

  • Har du tänkt på suicid?
  • Tänker du på suicid?
  • Hur allvarliga är tankarna?
  • Har du försökt att ta livet av dig tidigare?
  • Har du gjort upp planer för när, var, hur?

Att inte ha gjort upp någon plan är ingen garanti för att personen inte kommer att ta livet av sig! Allt tal om suicid måste tas på allvar.

Riskfaktorer

  • Att tidigare ha gjort suicidförsök
  • Att ha en psykisk sjukdom
  • Att ha en personlighetsstörning
  • Att vara separerad, frånskild eller änka/änkling
  • Att vara lättkränkt
  • Att ha ett pågående missbruk
  • Att vara arbetslös eller pensionär
  • Att ha en kronisk kroppslig sjukdom
  • Att vara utlandsadopterad
  • Att identifiera sig som en HBTQ-person

Tecken på att någon kan vara suicidnära

  • Talar om att skada sig själv eller att ta livet av sig
  • Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat
  • Talar eller skriver om död, att dö eller om suicid
  • Tycker allt är hopplöst
  • Visar ursinne, vrede, hämndlystnad
  • Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara
  • Visar en dramatisk förändring i sinnesstämning
  • Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ger bort saker
  • Får ett märkbart ökat substansbruk av alkohol eller narkotiska läkemedel
  • Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation
  • Talar om att livet är meningslöst
  • Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter
  • Stark ångest, upprörd oro, sömnsvårigheter
  • Plötslig svängning i sinnestillståndet, från starkt nedstämd till glad  

Säkerhetsåtgärder

  • Utsätt inte dig själv för fara
  • Om personen har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet, tillkalla hjälp
  • Är personen påverkad? Alkohol och narkotika kan förstärka suicidrisken
  • Lämna inte personen ensam
  • Om du själv inte kan stanna hos personen, be någon annan pålitlig person att stanna
  • Skaffa omedelbar hjälp 
  • Försäkra dig om att personen kommer i trygga händer

Material

Riktlinjer om suicidnära paitenter, Svenska psykiatriska föreningen

Nationellt program för suicidprevention i Sverige, Karolinska institutet

Om suicid, Socialstyrelsen

Hur kan du hjälpa en person som har suicidtankar?, för närstående, anhöriga och personal, 1177 

Suicidstegen för att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd

Filmer, checklistor och stödmaterial, Suicid Zero

Information och utbildningar, Mind

Exempel på telefonlinjer att hänvisa till eller ringa till om råd och stöd:

Bris, Barnens rätt i samhället på telefon 116 111

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80 

Jourhavande präst Nås via 112, Svenska kyrkan

Mind Självmordslinjen chatt via mind.se eller på telefon 90101

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Ett stöd och bemötande till professionell hjälp för individer som uttrycker suicidtankar eller på annat sätt visar tecken på att vara suicidnära.

Målgrupp eller situation

Individer med suicidtankar och/eller ökad risk för suicid och deras närstående. Tillstånd som psykossjukdom kan medföra att individen själv inte vill eller har förmåga att uppsöka vård och stöd.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Alla som möter individer med ökad risk för suicid såsom individer med psykossjukdom kan fråga om suicidtankar och lyssna på vad individen berättar.

  • Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk
  • Våga fråga, samtala med individen om suicidtankar
  • Stödja individen och förmedla hopp
  • Involvera närstående
  • Vid suicidrisk, se till att individen får professionell hjälp
  • Inte lämna en suicidnära person ensam

Genomförande

Tre grundregler

Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men de flesta som har tankar eller planer på att ta sitt liv låter det stanna vid tankar. En människa som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem känner sig ofta isolerad och ensam. Individen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Att ställa frågor om suicidtankar, planer och så vidare kan vara livräddande.

  • Om du tror att någon är suicidnära, fråga!
  • Om individen svarar ja, lämna inte individen ensam!
  • Se till att individen får professionell hjälp!

Att fråga om suicidtankar och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.

Vid sjukdomar som depression, psykoser, ätstörningar, missbruk, allvarlig kroppslig sjukdom eller kronisk smärta finns en ökad risk för suicid. Även när någon är med om en kritisk livshändelse, som förlust av en närstående, en relation, av arbete, status eller pengar. Samt vid större besvikelser som misslyckanden, utebliven befordran, mobbning och kränkning.

  • Att tidigare ha gjort suicidförsök
  • Att ha en psykisk sjukdom
  • Att ha en personlighetsstörning
  • Att vara separerad, frånskild eller änka/änkling
  • Att vara lättkränkt
  • Att ha ett pågående missbruk
  • Att vara arbetslös eller pensionär
  • Att ha en kronisk kroppslig sjukdom
  • Att vara utlandsadopterad
  • Att identifiera sig som en HBTQ-person
  • Talar om att skada sig själv eller att ta livet av sig
  • Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat
  • Talar eller skriver om död, att dö eller om suicid
  • Tycker allt är hopplöst
  • Visar ursinne, vrede, hämndlystnad
  • Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara
  • Visar en dramatisk förändring i sinnesstämning
  • Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ge bort saker
  • Får ett märkbart ökat substansbruk av alkohol eller narkotiska läkemedel
  • Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation
  • Talar om att livet är meningslöst
  • Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter
  • Stark ångest, upprörd oro, sömnsvårigheter
  • Plötslig svängning i sinnestillståndet, från starkt nedstämd till glad 

Om någon tar tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, engagera individen i ett samtal och fråga direkt om hen har suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan – det kan ge den suicidnära individen tillförsikt och verka lugnande.

  • Tala om för individen att du bryr dig och vill hjälpa
  • Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar
  • Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare
  • Diskutera sätt att ta itu med de speciella problem som individen har mött
  • Kritisera inte eller skuldbelägg inte individen i ditt försök att förhindra suicid
  • Lova aldrig att hemlighålla en persons planer på suicid

Om det är möjligt, dra in individen i beslutet om vem man ska tala om det för och vad man ska berätta

  • Har du tänkt på suicid?
  • Tänker du på suicid?
  • Hur allvarliga är tankarna?
  • Har du försökt att ta livet av dig tidigare?
  • Har du gjort upp planer för när, var, hur?

Att inte ha gjort upp någon plan är ingen garanti för att individen inte kommer att ta livet av sig! Allt tal om suicid måste tas på allvar.

  • Utsätt inte dig själv för fara
  • Om individen har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet, ring 112
  • Är individen påverkad? Alkohol och narkotika kan förstärka suicidrisken
  • Lämna inte individen ensam
  • Om du själv inte kan stanna hos individen, be någon annan pålitlig person att stanna
  • Skaffa omedelbar hjälp, till exempel:
    • Ring 112
    • Hjälp individen till en akutmottagning
    • Försäkra dig om att individen kommer i trygga händer

Uppföljning

Om möjligt, följ upp om individen haft/fått kontakt med professionell hjälp.

Material

Arbeta med att förebygga självmord, Folkhälsomyndigheten

Hur kan du hjälpa en person som har suicidtankar? (för närstående, anhöriga och personal), 1177 Vårdguiden

Suicidstegen för att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd (pdf, ny flik)

SuicideZero, filmer, checklistor och stödmaterial, Ideell organisation 

Mind, information och utbildningar, Ideell förening

Riktlinjer om suicidnära patienter, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Nationellt program för suicidprevention i Sverige, Karolinska institutet

Exempel på telefonlinjer att hänvisa till eller ringa till om råd och stöd:

Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60, 1177 Vårdguiden

Bris, Barnens rätt i samhället på telefon 116 111

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80, Ideell förening

Jourhavande präst Nås via 112, Svenska kyrkan

Mind Självmordslinjen chatt via mind.se eller på telefon 90101, Mind förening för psykisk hälsa

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.

Målgrupp eller situation

Individer med måttliga till svåra sömnproblem. För lindriga till sömnproblem, se Sömnhygien.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal med ämneskompetens och utbildning i den metod som används.
Vid förskrivning av hjälpmedel gäller kompetens enligt arbetsgivarens beslut och förutsättningar för att följa förskrivningsprocessen och de lokala rutinerna.

 

Sammanfattning

Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla med psykologiska interventioner och utan läkemedel. En utredning av bakomliggande orsaker är viktig eftersom sömnproblem förekommer vid många somatiska och psykiska sjukdomar men även som tecken på stress och oro eller biverkan av mediciner.

Genomförande

I första hand behandlas sömnproblem med sömnhygieniska insatser, psykoedukation (se till exempel boken Sov gott under Material), kognitiv beteendeterapi och hjälpmedel. Insatserna bör fokusera på de faktorer som orsakar sömnproblemen och där individen görs delaktig i både kartläggning och utformning av stöd.

Man brukar skilja mellan olika typer av sömnstörningar.

  • Med primär sömnstörning menas besvär som man inte kan hitta någon orsak till. Det finns alltså ingen kroppslig eller psykisk sjukdom som orsakar sömnstörningen och man kan heller inte hitta några orsaker i omgivningen.
  • Sekundär sömnstörning är en sömnstörning där sjukdom eller sociala orsaker kan förklara tillståndet.
  • Akut sömnstörning har utlösts av en speciell situation och varar kortare tid än fyra veckor.
  • Kronisk sömnstörning varar längre än fyra veckor.

Sekundära sömnstörningar är vanligast. Det finns många sjukdomar som kan ge problem med sömnen, till exempel depression, ångest eller rastlösa ben (Willis-Ekboms sjukdom). Hjärt- eller lungsjukdomar kan ge andningsbesvär om natten, smärta kan göra det svårt att sova, nästäppa – till exempel polyper i näsan – kan ge andningsbesvär och göra att man lätt vaknar. Många mediciner kan ha sömnproblem som en biverkan. Sociala orsaker kan vara bråk hemma eller problem på jobbet. Omgivningsorsaker kan vara skiftarbete, jet-lag, störande ljud, sömn under dagtid, måltid eller träning strax före sänggåendet eller att det är för varmt eller för kallt i sovrummet.

Stödet utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina förutsättningar och komma med förslag på lösningar. Hur ser livssituationen ut? Vilka är orsakerna till sömnsvårigheterna? Vilka aktiviteter kan ge avkoppling och lugn? Vilka förändringar behöver göras för att sömnen ska bli bättre?

Kunskapsförmedling

Informera om de allmänna råd som finns för bättre sömn utifrån individens behov och förutsättningar. Hänsyn kan t ex behöva tas till nedsatt kognitiv funktion och behöva anpassas språkligt, både muntligt och skriftligt.

Stöd med levnadsvanor

Att få stöd att se över sin livssituation och sina levnadsvanor är ett första steg vid sömnproblem. I många situationer är det normalt att ha problem med sömnen. Vid stress, övergående sjukdom eller annorlunda dygnsrytm upplever de flesta av oss några vakennätter. Även om det är jobbigt och tidvis utmattande är det inte farligt. Blir problemen stora eller långvariga är det däremot viktigt att få hjälp. Att få stöd att se över sin livssituation och sina levnadsvanor är ett första steg vid sömnstörningar. Exempel på förebyggande åtgärder är:

  • Regelbunden fysisk aktivitet
  • Regelbundna matvanor
  • Måttlighet med alkohol
  • Regelbundna sovtider
  • Goda relationer
  • Balans mellan aktivitet och vila

Patienten kan tillsammans med sin behandlare utforma en checklista med åtgärder för god sömnhygien.

Dygnsreglerande stöd
  • Väckning
  • Fasta lunch- och middagstider
  • Veckoplanering där moment läggs in vid fasta tidpunkter

Vardagliga hjälpmedel som klockor och mobiltelefoner kan vara till hjälp. I mobilen kan man också schemalägga larm för väckning, måltider, tvätt och så vidare. En del som har svårt att sova kan bli hjälpta av att använda ett tyngdtäcke eller ett bolltäcke. Socialtjänsten kan ge kognitivt stöd i vardagen och andra stödjande insatser för bättre sömn.

Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet förbättrar sömnen och har i några studier visat sig vara lika effektivt som behandling med sömnmedel. Det kan rekommenderas till alla med sömnproblem, speciellt med tanke på alla andra fördelar som träning ger. Man ska dock tänka på att inte träna alltför tätt inpå sänggående. Se även insatsen Främja fysisk aktivitet och hälsosamma kostvanor.

Stöd att hantera stress och oro

Om stress och oro är orsak till sömnsvårigheterna kan individen vara hjälpt av insatsen Stöd att hantera stress och oro.  

Kontakt med arbetsterapeut

Genom kontakt med en arbetsterapeut kan individen få stöd att etablera rutiner samt individuellt anpassat kognitivt stöd som främjar en god nattsömn. Insatserna kan förutom sömnhygieniska råd exempelvis handla om att se över rutiner för morgon och kväll, anpassning av den fysiska miljön i sovrummet, och/eller att individen utifrån önskemål och behov får tips och råd om egenvårdsprodukter.

Tyngdtäcke

Om inte en bättre sömnhygien eller andra insatser hjälper kan man överväga att prova tyngdtäcke. Tyngdtäcke är ett rogivande och sinnesstimulerande hjälpmedel som kan underlätta insomnandet och vara effektivt vid orolig sömn och täta uppvaknanden. I en del regioner finns det möjlighet att få tyngdtäcke förskrivet som en medicinteknisk produkt. Tyngdtäcken finns även att köpa i vissa affärer.

Läkemedelsbehandling

I första hand bör ickefarmakologiska behandlingsmetoder användas, i andra hand icke beroendeframkallande sömnläkemedel och i tredje hand kortverkande sömnläkemedel under avgränsad tid och i lägsta effektiva dos. Moderna sömnmedel är mycket verkningsfulla på kort sikt. Om det rör sig om övergående sömnlöshet kan sådana läkemedel vara till god hjälp. Effekten avtar dock efter några dagar eller ett fåtal veckor. Läkemedel bör därför endast användas i några få dagar i sträck. Vid svåra sömnstörningar tar läkare ställning till farmakologisk behandling. Den som sätter in sömnläkemedel har också ansvar för att följa upp och avsluta behandlingen.I första hand bör ickefarmakologiska behandlingsmetoder användas, i andra hand icke beroendeframkallande sömnläkemedel och i tredje hand kortverkande sömnläkemedel under avgränsad tid och i lägsta effektiva dos. Moderna sömnmedel är mycket verkningsfulla på kort sikt. Om det rör sig om övergående sömnlöshet kan sådana läkemedel vara till god hjälp. Effekten avtar dock efter några dagar eller ett fåtal veckor. Läkemedel bör därför endast användas i några få dagar i sträck. Vid svåra sömnstörningar tar läkare ställning till farmakologisk behandling. Den som sätter in sömnläkemedel har också ansvar för att följa upp och avsluta behandlingen.

Kognitiv beteendeterapi

Kognitiv beteendeterapi, KBT, kan erbjudas av hälso- och sjukvården och har visat sig vara effektivt för att förbättra sömnen hos vuxna med sömnsvårigheter. Behandlingen har också effekt om den ges över nätet. KBT består av flera eller samtliga av dessa delar: sömnhygieniska råd, sömnbegränsning, stimuluskontroll, kognitiv terapi och avslappning..Kognitiv beteendeterapi, KBT, kan erbjudas av hälso- och sjukvården och har visat sig vara effektivt för att förbättra sömnen hos vuxna med sömnsvårigheter. Behandlingen har också effekt om den ges över nätet. KBT består av flera eller samtliga av dessa delar: sömnhygieniska råd, sömnbegränsning, stimuluskontroll, kognitiv terapi och avslappning..Vuxna med sömnproblem som når upp till kriterierna för diagnosen insomni bör behandlas med KBT.

Långvariga eller svårbehandlade sömnbesvär

Långvariga, allvarliga eller svårbehandlade sömnproblem kan ha flera bakomliggande orsaker och bör utredas noggrant. Man behöver utesluta differentialdiagnoser som till exempelvis sömnapné, restless legs, sömn–vakenhetsstörning av dygnsrytmen och mardrömsstörning.

Uppföljning

Följ upp individens sömnvanor och utvärdera insatserna tillsammans. Uppmuntra de förändringar individen har gjort utifrån sina egna mål och förutsättningar. En sömndagbok kan också användas i utvärdering av vilken effekt insatserna för att förbättra sömnen har haft.

Vid förskrivning av sömnhjälpmedel i form av tyngdtäcke ansvarar förskrivare för att följa upp och utvärdera funktion och nytta.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Insatsen ges till individer som för tillfället inte kan eller vill arbeta eller studera, för att öka livskvaliteten och skapa struktur i vardagen.

Målgrupp eller situation

Individer som för tillfället inte vill eller kan arbeta eller studera och är i behov av sysselsättningsstöd.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att socialtjänsten bör erbjuda anpassad daglig sysselsättning till individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd samt ingen eller svag arbetsmarknadsanknytning (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Daglig aktivitet innebär att få möjlighet till social samvaro, utan prestationskrav. Tillsammans med individen undersöker man vilka aktiviteter utanför hemmet som finns tillgängliga och som kan vara aktuella. I insatsen ingår också att stödja individen i att etablera och bibehålla den eller de aktiviteterna som valts.

Genomförande

För en meningsfull vardag är en sysselsättning ofta nödvändig. Syftet med stödet till sysselsättning är att öka individens livskvalitet och bidra till återhämtning. Målet är inte alltid att personen ska komma ut på arbetsmarknaden, men kan på sikt ge större möjlighet till ett arbete.
Stödet till sysselsättning kan behöva anpassas om individens tillstånd förändras.

En individ bör ges möjlighet att pendla mellan kravlös social samvaro, meningsfull sysselsättning, och stöd till arbete eller studier.
Sysselsättningar, social samvaro och aktiviteter som kommuner eller andra aktörer kan erbjuda kan vara till exempel:

  • färdighetsträning
  • motiverande stöd
  • kurs genom ett studieförbund
  • volontärverksamhet
  • Aktivitetshus
  • Fontänhus
  • praktik hos en arbetsgivare

Läs mer om Individanpassat stöd till arbete enligt IPS.

 

Uppföljning

Insatsen följs upp kontinuerligt tillsammans med individen på samma sätt som andra behovsprövade insatser beviljade av socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Stöd till arbete enligt metoden Individual placement and support (IPS) erbjuds dem som uttrycker vilja att arbeta eller studera.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och liknande tillstånd som vill arbeta och  är i behov av stöd för att ta sig in på eller behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda individanpassat stöd till arbete till personer med schizofreni och liknande tillstånd och ingen eller svag anknytning till arbetsmarknaden (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

IPS är specifikt utvecklad för arbetsrehabilitering för individer med psykisk sjukdom. IPS innebär att utifrån individens erfarenheter, behov och önskemål tillsammans:

  • Lägga upp en planering för hur stödet ska utformas
  • Fortlöpande genomföra aktiviteter, exempelvis söka jobb
  • Stötta individen att successivt ta mer eget ansvar
  • Undersöka vilket stöd individen behöver på arbetsplatsen efter anställning
  • Gemensamt följa upp insatsen kontinuerligt

Genomförande

IPS kan organiseras och utföras i både Hälso-sjukvårdens som kommunens regi. Oavsett utförare är samverkan och samarbete centralt i metoden. Psykiatrisk kompetens behövs liksom myndighetssamverkan, samverkan med övriga stödinsatser samt närstående, arbetsgivare, lärosäten med flera. Eftersom IPS kan organiseras olika gör att det i  vissa kommuner krävs biståndsbeslut och i andra inte. Någon bedömning kring nuvarande eller framtida arbetsförmåga ska dock inte göras enligt metoden utan individens motivation och vilja är det som styr hur insatsen utformas. Målsättningen  är ett arbete på den öppna arbetsmarknaden utifrån individens egna val och preferenser. Till skillnad från andra insatser för arbetsrehabilitering görs ingen initial bedömning av arbetsförmågan och arbetsträning - man börjar prata och söka jobb omgående. Den personal som arbetar enligt IPS kallas ofta för arbetsspecialist. För att insatsen ska ge förväntad effekt ska hög programtrohet eftersträvas.

 IPS bygger på följande principer:

  • Vanligt arbete är målet.
  • Lämpligheten baseras på individens vilja att arbeta och ingen som vill delta ska exkluderas.
  • Individens preferenser, intressen, val och önskemål styr processen.
  • IPS är en integrerad del i det psykiatriska arbetet.
  • Arbetssökandet inleds tidigt.
  • Insatsen är individuellt behovsbaserad och inte begränsad i tid.
  • Konsultation i ekonomi och försörjning ska erbjudas i ett tidigt skede.
  • Arbetsspecialisten arbetar systematiskt med relation till företag och arbetsgivare.

Stödet anpassas efter individens önskemål och behov och syftar till att individen kan påbörja en praktik eller anställning på den reguljära arbetsmarknaden eller börja studera. Arbetsspecialisten stöttar individen i att behålla arbetet, praktiken eller studieplatsen, genom uppföljning på plats, men också utanför arbetsplatsen. Vid behov ges stöd att byta till annan plats för att uppnå en över tid hållbar anställning eller studieplanering.

Individer med psykisk funktionsnedsättning kan kämpa med symtom som är ihållande eller som fluktuerar över tid. Därför pågår stödet och uppbackningen så länge det behövs. Det finns inga deadlines, insatserna avslutas inte efter en viss tid utan först när individerna så önskar. Inom vissa verksamheter är insatsen kopplad till om individen har ett aktuellt vårdtillfälle.

Exempel på färdigheter som tränas är att kunna ta sig till och från arbetet på egen hand, att kunna utföra arbetsuppgifter utan instruktion och coachning, att kunna umgås med arbetskamrater på rasterna och att kunna ta emot kritik från arbetsledaren. Målet är att individen ska bli så självständig som möjligt i rollen som arbetstagare, samtidigt som arbetsspecialisten finns med i bakgrunden som stöttepelare och trygghetsfaktor så länge det behövs.

Insatserna i IPS är samordnade med den psykiatriska behandlingen samt med övriga stöd och behandlingsinsatser vilket innebär att all personal ska stödja den arbetssökandes mål i arbetslivet. Arbetsspecialistens roll är att samordna stödet från myndigheterna (hälso- och sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling, kommun) samt individens övriga nätverk. Individens närstående kan ofta spela en viktig roll. Centralt i arbetet med IPS är också ett nära samarbete med arbetsgivare, skolor, universitet och studieförbund med flera för att rekrytera arbetsplatser, erbjuda stöd till arbetsgivare, samt hitta och praktik- och studieplatser. Syftet är att skapa en långsiktig och hållbar stödstruktur kring individen.

Stöd till studier integreras ibland som en del av IPS. Individen kan välja att ha utbildning som mål. SEd syftar till att öka möjligheten att välja, nå och genomföra utbildning. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma effekten av SEd även om den internationella litteraturen pekar på verklig effekt. Modellen genomsyras av att det inte finns misslyckanden. Stödet är inte tidsbegränsat och innebär bland annat att hjälpa individen att:

  • formulera ett studiemål, välja skola/program och ansöka till utbildningen
  • se över ekonomi, ev ansöka om studielån
  • upprätta en plan för stödet och vid behov göra anpassningar i studiemiljön
  • hitta strategier för att upprätthålla studiedisciplin och motivation
  • hantera relationer till lärare och studiekamrater

Material

Kunskapsunderlag om Supported Education, Socialstyrelsen 

Svenska föreningen Supported Employment

Uppföljning

En naturlig del av IPS är att kontinuerligt utvärdera individens erfarenheter och upplevelser och på ett medvetet och aktivt sätt ta lärdom och använder sig av dessa.          

Varje verksamhet som bedriver IPS har till uppgift att kontinuerligt utvärdera den egna verksamhetens programtrohet och arbeta med förbättringar.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Individen vårdas mot sin vilja inom psykiatrisk slutenvård. Syftet är att få individen att frivilligt medverka till nödvändig vård och hindra individen skada andra eller sig själv.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms lida av en allvarlig psykisk störning, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård och motsätter sig denna eller att det till följd av individens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hens samtycke.

Kunskapsläge

Insatsen utförs med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och bedöms då vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad läkare kan skriva ett vårdintyg. Specialist i psykiatri fattar intagningsbeslut på delegation av chefsöverläkaren i den psykiatriska verksamheten.

Sammanfattning

Det är ett stort ingrepp i integriteten att tvingas till vård, därför ska du som deltar i vården 

  • vara väl insatt i verksamhetens rutiner för tvång.
  • alltid visa respekt för individen
  • lyssna och försöka förstå individens behov.
  • visa intresse för individens upplevelse av att vårdas enligt tvång genom att till exempel fråga och samtala I lugna situationer

Genomförande

Ansvarig läkare gör en bedömning av vilket behov av tillsyn som behövs. En vårdplan ska upprättas i samband med intagningen.

  • Anledningen till tvångsvården, om bedömningen av hälsotillståndet och ges möjlighet att delta i planering av behandlingen.
  • Möjlighet att överklaga beslutet till förvaltningsrätten med stöd av ett kostnadsfritt juridiskt ombud
  • Möjligheten att ansöka om att lämna avdelningen (permission)
  • Sin rätt till en stödperson som utses av Patientnämnden och inte arbetar på avdelningen
  • Har individen förstått informationen? Finns behov av skriftlig information?
  • Finns det behov av tolk?
  • Ge stöd att  kontakta anhöriga/närstående
  • Genomför ett ankomstsamtal så snart det bedöms lämpligt
  • Efterfråga vad hen önskar få hjälp och stöd med under vårdtiden
  • Genomför en säkerhetskontroll och förklara anledningen till denna
  • Gå igenom avdelningens rutiner och varför de finns
  • Bedöm individens behov av information kring anledning till tvångsvården och vad tvångsvården innebär
  • Ompröva kontinuerligt om tvångsvård fortfarande behövs
  • Erbjud stödjande samtal
  • Ge individen möjlighet att ge synpunkter på och samtala om sina upplevelser av att vara utsatt för tvångsvård
  • Fråga om individen önskar hjälp att fylla i en överklagan om tvångsvård
  • Fråga om individen önskar hjälp att få kontakt med en stödperson
  • Fråga om individen önskar hjälp att kontakta anhöriga/närstående
  • Genomför skattning av risk för aggressivt och våldsamt beteende, se insats Förebygga och hantera hot och våld
  • Arbeta aktivt för att individen ska kunna vara delaktig i vården. Det finns olika sätt att göra detta, se metoden Delat beslutsfattande.

Uppföljning

Ompröva kontinuerligt om tvångsvård fortfarande behövs och bedöm individens behov av information kring anledning till tvångsvården och vad tvångsvården innebär. Ge individen möjlighet att ge synpunkter.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår

Individen vårdas inom psykiatrisk öppenvård, mot sin vilja. Vården syftar till att individen frivilligt ska medverka i nödvändig vård.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms lida av en allvarlig psykisk störning, där särskilda villkor behövs för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård som individen motsätter sig. Exempelvis individer som vårdats enligt tvång i slutenvården under en längre period och där den frivilliga vården inte bedöms vara tillräcklig för att hindra individen från att återinsjukna i allvarlig sjukdom, till exempel individer som avbryter sin medicinering snabbt.

Kunskapsläge

Insatsen utförs med stöd i LPT och bedöms då vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Specialist i psykiatri ansvarar, på delegation av chefsöverläkaren, för vården.

Sammanfattning

Det är ett stort ingrepp i integriteten att tvingas till vård,

  • Visa alltid respekt för individen
  • Lyssna till och försök förstå individens behov.
  • Fråga om och visa intresse för individens upplevelse av att vårdas enligt tvång.

Genomförande

Tvångsvård i öppenvården förutsätter ofta ett nära samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Kommunen har ansvar för insatser enligt socialtjänstlagen och LSS men får inte vårda enligt tvång. Insatser av socialnämnden till exempel i form av särskilt boende förutsätter att den enskilde är tillräckligt motiverad och själv ansöker om sådana insatser.

  • Chefsöverläkaren gör en ansökan till förvaltningsrätten som beslutar om vården och hur länge den får pågå.
  • En samordnad vårdplan ska upprättas och bifogas ansökan. Ofta krävs ett nära samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
  • Läkaren och individen ska ha kommit överens om insatserna som står i SIP där det ska framgå:
    • vilka behov patienten har av insatser från hälso- och sjukvården och socialtjänsten
    • vilka enheter som ansvarar för de insatser som planeras
    • vilka beslut som kommunen har fattat för att tillgodose patientens behov

Uppföljning

Samordnad vårdplan ska följas upp regelbundet och ansökning om förlängning av tvångsvården görs med fasta intervall till förvaltningsrätten.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår

Vid tvångsvård kan begränsningar behövas för en individ. Exempelvis användningen av mobiltelefon eller internet samt genom visitationer.

Målgrupp eller situation

Individer som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och insatserna bedöms nödvändiga för vården. Exempelvis individer som i en akut fas av psykossjukdom kan lida av en förvrängd verklighetsuppfattning, bristande sjukdomsinsikt och stark ångest.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Överläkare/specialistläkare i psykiatri fattar beslut om tvångsåtgärder på delegation av chefsöverläkaren. Kompetens enligt arbetsgivarens/chefsöverläkarens bedömning.

Sammanfattning

Vid tvångsåtgärder ska du som personal alltid

  • Ha en respektfull inställning till individen
  • Visa intresse och förståelse för individen
  • Lyssna och försöka förstå individens behov
  • Vara väl insatt i verksamhetens rutiner för tvångsåtgärder

Ge individen möjlighet att prata med någon i personalen om sin upplevelse av ingripandet i efterhand. Se insatsen Uppföljningssamtal efter tvångsåtgärd.

Genomförande

Att så långt det är möjligt undvika tvång inom vården är viktigt. Det förebyggande arbetet handlar till stor del om att skapa trygga och goda relationer, där personalens bemötande präglas av respekt och förståelse för individens situation. Det har visat sig att det är möjligt att minska antalet tvångsåtgärder genom att personalen utvecklar färdigheter att förebygga och hantera risksituationer. Tvångsåtgärder bör undvikas så långt det är möjligt då de riskerar att skada den, för återhämtningen, viktiga relationen mellan individen och personalen inom vård- och omsorg. Se insatsen Förebygga och hantera hot och våld.

Besök under allmänna besökstider kan också beslutas om det bedöms nödvändigt av hänsyn till skyddandet av individens integritet.

Se även Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Under tvångsvård får individen inte ha, alkohol, droger och dopingpreparat  eller farliga föremål på avdelningen. För att säkerställa detta kan chefsöverläkaren besluta om att en patient ska  genomgå en kroppsvisitering eller en ytlig kroppsbesiktning. Ytlig kroppsbesiktning innebär att patienten får ta av sig kläderna så att personal kan granska kroppen utan att röra patienten. Kroppsvisitering innebär en undersökning av kläder och annat som individen bär på sig.

Om det bedöms nödvändigt för vården kan chefsöverläkaren bestämma att patienten inte får använda sin mobiltelefon eller internet. Beslutet gäller högst två månader och går att överklaga till förvaltningsrätten. Chefsöverläkaren kan även bestämma att post till eller från en patient ska övervakas. Inskränkning av individens rätt att ta emot besök under allmänna besökstider kan också beslutas om det bedöms nödvändigt av hänsyn till skyddandet av individens integritet. 

Uppföljning

Ompröva kontinuerligt om begränsningarna fortfarande behövs och bedöm individens behov av information kring anledning till begränsningarna och vad de innebär. Ge individen möjlighet att ge synpunkter.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår

Insatserna ska genomföras med största möjliga hänsyn till integriteten. Syftet är att undvika skada eller försvårad vård för individen eller omgivningen.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms vara i akut fara för sig själv och/eller andra, genom sitt beteende kraftigt försvårar vården av andra patienter eller motsätter sig behandling som bedöms vara absolut nödvändig. Exempelvis individer som i en akut fas av psykossjukdom kan lida av en förvrängd verklighetsuppfattning, bristande sjukdomsinsikt, aggression och stark ångest.

Kunskapsläge

Insatsen är lagstadgad och bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Specialistläkare i psykiatri vid enheten där patienten vårdas fattar, på uppdrag av chefsöverläkaren, beslut om tvångsåtgärder. En legitimerad sjuksköterska utför medicineringen.

Övriga som deltar i vården ska ha kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

  • Försök alltid att hantera situationen på ett annat sätt, se insatsen Förebygga och hantera hot och våld.
  • En akut bedömning görs av en legitimerad läkare. Denne bedömer med hjälp av personal som är nära involverad i individens vård, om en tvångsåtgärd är motiverad och vilken åtgärd som är aktuell. Användning av fysiska ingripanden måste stå i proportion till hur farlig situationen är.  
  • Tre olika tvångsåtgärder som kan vara aktuella i akuta situationer:
    • Avskiljning
    • Behandling under tvång, till exempel tvångsmedicinering
    • Fastspänning

Genomförande

Ansvarig sjuksköterska är tillsammans med läkare och annan omvårdnadspersonal ansvariga för att följande görs när en tvångsåtgärd tillämpas

  • Säkerställa att olika alternativt har prövats innan tvångsåtgärder tillämpas.
  • Att individen har blivit lyssnad på
  • Se till att någon ansvarar för att lyssna till och prata med individen under ingripandet.
  • Se till att någon ger individen stöd för att kunna återta kontrollen över sitt eget beteende.
  • Se till att någon ansvarar för att leda situationen och ser till att behålla en fungerande ordning för att försöka undvika kaos.
  • I efterhand gå igenom händelsen för att stämma av rutiner och prata om egna reaktioner.
  • Ge individen möjlighet att prata med någon i personalen om sin upplevelse av ingripandet i efterhand. Se Uppföljningssamtal efter tvångsåtgärd
  • Se till att någon informerar och tar hand om medpatienter under ingripandet
  • Se till att berörd personal går igenom händelsen i efterhand

Mer material om att förebygga och hantera våldsamma situationer, checklistor mm, finns i avsnittet nedan, under länkar. Se även insatsen Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Insatsen innebär att individen isoleras från övriga patienter genom inlåsning eller på annat sätt hindras från att lämna ett rum. Patienten ska under avskiljning stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal. Avskiljningen får inte fortgå längre än åtta timmar annat än om det finns synnerliga skäl då ytterligare bedömning och anmälan till IVO (inspektionen för vård och omsorg) ska göras.

Tvångsmedicinering får ges om det är nödvändigt för att uppnå syftet med tvångsvården. Insatsen innebär att individen tvingas att ta medicin i syfte att behandla  tillståndet. Det finns oftast möjlighet att erbjuda valmöjligheter till individen trots att det bedömts att tvångsmedicinering är nödvändigt såsom om typ av läkemedel och administrationssätt.

Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. 

Fastspänning får aldrig fortgå mer än vad som anses vara absolut nödvändigt och vanligen inte mer än fyra timmar. Mer än fyra timmar kräver att specialist i psykiatri på chefsöverläkarens delegation gör en personlig undersökning. och en anmälan till IVO (inspektionen för vård och omsorg) ska göras. 

Någon ska alltid finnas i samma rum medan en patient är fastspänd. Personens uppgift är att finnas som en trygghet för patienten och ska kontinuerligt observera att;   

  • andning och cirkulation inte är påverkad
  • fastspänningen är så skonsam som möjligt (undvika skador) om inte justera
    • om patienten har ont
    • om något kan göras för att undvika onödigt obehag

Tvångsmedicinering får ges om det är nödvändigt för att uppnå syftet med tvångsvården. Insatsen innebär att individen tvingas att ta medicin i syfte att behandla  tillståndet. Det finns oftast möjlighet att erbjuda valmöjligheter till individen trots att det bedömts att tvångsmedicinering är nödvändigt såsom om typ av läkemedel och administrationssätt.

Under rubrikerna Som stöd i arbetet att förebygga och hantera hot och våld kan Bergenmodellen användas. Den har utvecklats vid universitetssjukhuset i Bergen och fokuserar framför allt på det förebyggande arbetet men innehåller även tydliga riktlinjer för hur personalen ska agera vid hot och våldssituationer för att behålla lugnet och förhindra fysisk och psykisk skada. Flera program som utformats för att förebygga och hantera hot och våld utgår ifrån denna modell men kan kallas för olika saker till exempel TERMA. 

Nivå 3 berör situationer där patienter/brukare är tydligt aggressiva eller våldsamma. Här bör personalen:

  • Känna till och vara väl insatt i rutiner för hur man ska genomföra fysiska ingripanden såsom bältesläggning, tvångsmedicinering och så vidare.
  • I efterhand gå igenom händelsen för att stämma av rutiner och prata om egna reaktioner.
  • Ge patienten/brukaren möjlighet att prata med någon i personalen om sin upplevelse av ingripandet

Material

Anmälan till IVO inspektionen för Vård och Omsorg, IVO 

Om hot och våld inom vården med checklista för hot- och våldssituationer, Vårdhandboken

Information till patienten

Broschyren Psykiatrisk tvångsvård – Information till dig som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, NSPH, SKR (pdf, ny flik)

Dina rättigheter i tvångsvården – vård enligt LPT. Information till dig som är under 18 år och behöver psykiatrisk tvångsvård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Kunskapsdokument

Kliniska riktlinjer för vård och behandling vid psykiatrisk tvångsvård, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Om hot och våld , Arbetsmiljöverket

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår

Den som inte kan försörja sig själv och sin familj kan ansöka om ekonomiskt bistånd.

Målgrupp och situation

Alla har rätt att ansöka om ekonomiskt bistånd och få ett beslut. För att beviljas ekonomiskt bistånd krävs att man inte kan arbeta till följd av sjukdom, inte har pengar på banken eller har andra tillgångar och därför inte kan försörja sig själv och sin familj.

Kunskapsläge

Socialtjänstlag (2001:453), 4 kap. Rätten till bistånd.

Kompetenskrav

Socialsekreterare inom kommunal socialtjänst kan besluta om ekonomiskt bistånd.

Sammanfattning

Ekonomiskt bistånd regleras i socialtjänstlagen och är ett stöd som  individen  kan ansöka om hos kommunens socialtjänst. För att beviljas ekonomiskt bistånd krävs att man inte kan arbeta och helt saknar pengar och tillgångar. 

Ansökan bedöms utifrån individens rådande ekonomiska situationen och om  individen  uppfyller de krav som ställs för att beviljas ekonomiskt bistånd. Beslut kan överklagas till förvaltningsrätten.

Genomförande

För ansökan om ekonomiskt bistånd kontaktas socialtjänsten i kommunen. Socialtjänsten gör en utredning för att bedöma om rätten till bistånd, utredningen bygger på de uppgifter som lämnas vid ansökan.  Man ska alltid i första hand söka andra bidrag och ersättningar som man kan få, till exempel sjukpenning, föräldrapenning, bostadsbidrag och underhållsstöd (ansöks hos Försäkringskassan). Ekonomiskt bistånd kan vara försörjningsstöd eller bistånd till livsföringen i övrigt.

Ekonomiska problem kan ha många orsaker. Ibland kan ekonomiska problem bero på att man har skulder som gör det svårt att få vardagsekonomin att gå ihop. Då kan man vända sig till kommunens budget- och skuldrådgivare. Läs mer budget och skuldrådgivning.

Försörjningsstöd ska tillgodose hushållets mer regelbundna utgifter per månad och består av två delar:

  • Riksnormen - ska täcka kostnader för livsmedel, kläder och skor, fritid och lek, hygien, barn- och ungdomsförsäkring, förbrukningsvaror samt dagstidning, telefon och internet.
  • Faktiska skäliga kostnader för boendet, hushållsel, hemförsäkring, arbetsresor, fackförening och a-kassa

Ekonomiskt bistånd till livsföringen i övrigt ska tillgodose kostnader för behov som uppstår mer sällan. Exempel kostnader för tandvård, glasögon, sjukvård, umgänge med barn och begravning. Individen förväntas planera för större utgifter och biståndet prövas utifrån den ekonomiska situationen även bakåt i tiden. 

Ansökan bedöms utifrån den rådande ekonomiska situationen och utifrån om den som ansöker uppfyller övriga krav som ställs. I ansökan lämnas uppgifter om till exempel boende och familjeförhållanden och om alla ekonomiska förhållanden som inkomster, tillgångar och utgifter. Socialtjänsten kan kräva att uppgifterna som lämnas kan styrkas genom till exempel hyreskontrakt, kontoutdrag, intyg om sjukdom.

Om felaktiga uppgifter lämnas till socialtjänsten, kommer krav på återbetalning att ställas. Om personen dessutom medvetet uppgivit falska uppgifter och försökt lura socialtjänsten betraktas det som ett bidragsbrott som kan polisanmälas.

För att beräkna behovet av försörjningsstöd lägger man ihop hela hushållets utgifter som ingår i riksnorm och hushållets skäliga kostnader för hyra, hushållsel med mera. Utgifter som inte anses  ingå i skälig levnadsnivå räknas ej med i beräkningen. Alla tillgångar, inkomster och insättningar räknas med. Summan visar hushållets sammanlagda ekonomiska situation och om hushållet kan ha rätt till försörjningsstöd.

Om det blir ett helt eller delvis avslag på din ansökan ska detta meddelas skriftligt med en motivering till beslutet. Beslut kan överklagas till förvaltningsrätten.

Uppföljning

Ekonomiskt bistånd är ett tillfälligt stöd när andra möjligheter till försörjning är uttömda. En planering upprättas med individen  kring hur självförsörjning ska uppnås. Denna planering följs sedan kontinuerlig upp. Se genomförandeplan.  Om individen har behov av samordning mellan flera insatser bör uppföljning göras via samordnad individuell plan, SIP.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Påminnelser om besökstid på ett sätt som passar individen minskar risken för utebliven behandling och ekonomiska konsekvenser.

Målgrupp eller situation

Individer som på grund av minnessvårigheter eller andra orsaker riskerar att utebli från inbokade besök.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda påminnelse om besökstider (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Påminnelser om bokade besök minskar antal missade besök, och gör att fler som inte kan komma på inbokade besök meddelar det i tid. Missade besök kan leda till både utebliven behandling och till ekonomiska konsekvenser.

Genomförande

Kom tillsammans med individen överens om en rutin för hur man ska påminna om besökstider. Utgå från individens behov, förutsättningar och önskemål. Man kan påminna genom:

  • sms
  • mejl
  • brev
  • telefonsamtal
  • följa med på besök
Samordning med socialtjänsten

Om individen även har insatser från socialtjänsten kan åtgärden samordnas så att socialtjänsten kan bidra med ett mer aktivt påminnelsestöd i vardagen. Se insatsen Kognitivt stöd.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk öppenvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Primärvård | Första linje, Kommunal hälso- och sjukvård, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Anpassning | Hjälpmedel
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Missbruk/beroende av cannabis

Budget-och skuldrådgivning hjälper personer att få en översikt över sin ekonomi samt ger praktiska råd om hantering av skulder.

Målgrupp eller situation

Individer med behov av ekonomisk rådgivning samt eventuell hjälp med skulder och att söka skuldsanering.

Kunskapsläge

I socialtjänstlagen anges att kommunen ska erbjuda  budget- och skuldrådgivning till skuldsatta personer (5 kap. 12 § SoL).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

En kommun ska enligt socialtjänstlagen erbjuda rådgivning till individer med skulder. Budget- och skuldrådgivarnas huvudsakliga uppdrag är att genom olika former av ekonomisk rådgivning bidra till att förebygga allvarlig skuldsättning och hjälpa skuldsatta individer att hitta en lösning på sina problem.

Genomförande

Det är obligatoriskt för kommunen att ge den här typen av rådgivning men lagstiftningen ställer inga krav på hur kommunen ska organisera verksamheten. 

Budget- och skuldrådgivaren kartlägger den ekonomiska situationen och kan till exempel hjälpa till i kontakten med Kronofogdemyndigheten, fordringsägare och inkassoföretag. Rådgivaren kan även vara behjälplig med att ansöka om skuldsanering för individer som är så skuldsatta att de inte har möjlighet att betala tillbaka sina skulder på egen hand. 

Kommunens skyldighet att ge budget- och skuldrådgivning gäller även under ett skuldsaneringsförfarande och till dess att en beviljad skuldsanering eller F-skuldsanering är helt avslutad. Däremot är det Kronofogden som avgör om villkoren för att bevilja skuldsanering är uppfyllda. Budget- och skuldrådgivare bör informera om de generella förutsättningarna för skuldsanering, men inte själva göra bedömningen. 

I vissa fall kan rådgivaren hjälpa individen att ansöka om god man som kan hjälpa till att sköta den löpande ekonomin och på annat sätt sörja för att individen får sina behov tillgodosedda.

Uppföljning

Budget- och skuldrådgivarna är med i hela processen fram tills att skuldsaneringen är helt avslutad. Insatsen är frivillig och individen söker själv kontakt med budget- och skuldrådgivare och stödet finns kvar så länge det bedöms behövas.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Antipsykotisk läkemedelsbehandling kombineras med psykosociala insatser och utformas tillsammans med individen.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och liknande tillstånd efter behov och önskemål.

Kunskapsläge

Behandling med antipsykotiska läkemedel minskar risken för total dödlighet vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd i jämförelse med ingen behandling. Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården

  • bör erbjuda behandling med aripiprazol peroralt (prioritet 2), risperidon peroralt (prioritet 2), paliperidon peroralt (prioritet 3)
  • kan erbjuda behandling med olanzapin peroralt (prioritet 4)
  • bör erbjuda behandling med klozapin peroralt vid svårbehandlad schizofreni (prioritet 1)
  • bör erbjuda behandling med klozapin peroralt vid misstänkt ökad suicidrisk (prioritet 2)
  • bör erbjuda antipsykotiska läkemedel i depåform om individen upprepat återinsjuknar eller själv avbryter läkemedelsbehandlingen vid upprepade tillfällen (prioritet 1)
  • bör erbjuda antipsykotiska läkemedel i depåform om individen har ett samtidigt skadligt bruk eller beroende av alkohol och/eller droger (prioritet 2).

Kompetenskrav

Legitimerad läkare, legitimerad sjuksköterska.

Sammanfattning

  • Välj läkemedel och administrationssätt i samråd med individ och närstående enligt metoden Delat beslutsfattande
  • Ta hänsyn till individens situation och tidigare erfarenheter av antipsykotisk medicinering. Eftersträva långsam dosökning, monoterapi och lägsta effektiva dos. 
  • Ta särskild hänsyn vid förstagångsinsjuknande, hög ålder, metabola riskfaktorer, samtidig behandling med andra läkemedel, omfattande kognitiv nedsättning och utvecklingsstörning. 
  • Var uppmärksam på biverkningar, särskilt vid insättning och vid justering av dos, och minimera risken för biverkningar genom täta utvärderingar och noggrann justering av dos. 
  • Ge alltid information om vilka symtom som läkemedlet sätts in för, förväntade effekter och biverkningar samt om hur läkemedlet ska tas och följas upp. Information ska alltid kompletteras med individanpassat stöd till individ och närstående för att använda läkemedel på rätt sätt. 
  • Bäst resultat av läkemedelsbehandlingen fås när den kombineras med psykosociala insatser.

Genomförande

Antipsykotiska läkemedel har främst effekt på positiva symtom som desorganisation, hallucinationer och vanföreställningar.  Negativa symtom (såsom apati och passivitet) och kognitiva symtom är ofta svårare att komma åt med hjälp av läkemedelsbehandling.

Individens erfarenheter och preferenser är viktiga faktorer i beslutet för att få en hållbar och långsiktig behandling. Diskutera alltid biverkningar och justeringar av dos och läkemedel med individen och närstående.

Lägsta effektiva dos och kontinuerlig utvärdering av effekt och biverkningar
  • Anpassa dos efter individ och situation. Eftersträva alltid lägsta effektiva dos.

  • Tillfällig oro eller tillfälliga sömnstörningar som behöver läkemedelsbehandling bör i första hand behandlas med lugnande läkemedel och sömnmedel.

  • Läkemedelsbehandling som sätts in vid akuta situationer följs upp och justeras i ett lugnare skede.

  • Börja alltid behandling med antipsykotiska läkemedel i låga doser. Avvakta om möjligt full effekt innan dosökning vilket i vissa fall kan ta några veckor.

  • Mätning av läkemedelskoncentration är relevant vid otillräcklig effekt eller biverkningar och kan användas för utgångsvärde. Läkemedelskoncentration ersätter aldrig den kliniska bedömningen.

  • Insättning av läkemedel, läkemedelsbyte och nedtrappning ska göras långsamt med extra uppföljning och stöd.

  • Fråga individen och hens närstående om biverkningar. Ta alltid biverkningar på allvar. Genom sänkt dos eller preparatbyte kan man oftast undvika eller lindra biverkningar.

  • Uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling avseende effekt och biverkningar ska göras med täta intervall (varannan vecka) vid nyinsättning justering eller läkemedelsbyte. Vid stabil behandling ska uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling göras årligen som en del av årsuppföljningen där även en läkemedelsgenomgång görs.

Monoterapi 

Undvik om möjligt kombinationer av flera antipsykotiska läkemedel men lyssna alltid till individens önskemål. Om man väljer att behandla med flera läkemedel ska man kunna motivera varför. Överväg läkemedelskoncentrationsmätningar för att bedöma den totala nivån av antipsykotika.  

En anledning att kombinera läkemedel kan till exempel vara tillägg av depotinjektion om det finns risk för behandlingsavbrott och det läkemedel som individen behandlas med inte finns i depotform. Undvik att behandla biverkningar med läkemedel.

Inför antipsykotisk läkemedelsbehandling kontrolleras att fysisk hälsokontroll som inkluderar somatiskt status, provtagning och hälsosamtal är gjord och att tillräckligt aktuella värden finns.

Valet av läkemedel ska alltid göras i samråd med individen och de närstående enligt metoden Delat beslutsfattande. Antipsykotiska läkemedel kan ha stora skillnader vad det gäller biverkningar men relativt små skillnader när det gäller effekt. Läkemedel som är lämpligt vid akuta situationer kan vara mindre lämpligt för långtidsbehandling. 

Allmänna rekommendationer

Vid val av läkemedel, ta hänsyn till: 

  • Individens tidigare erfarenhet av antipsykotiska läkemedel. Om individen tidigare provat ett läkemedel med god effekt välj det i första hand.
  • Läkemedlets biverkningsprofil med tanke på individens behov och önskemål (vilka biverkningar individen tycker är svårare respektive lättare att stå ut med).
  • Metabola riskfaktorer (hypertoni, övervikt/fetma, diabetes/glukosintolerans,  förhöjda kolesterol-/fettvärden).
  • Vid valet mellan tabletter eller depotinjektion, tänk på att depotinjektioner minskar risken för behandlingsavbrott. Med depotinjektioner slipper individen komma ihåg att ta tabletter varje dag vilket minskar risken att glömma medicinen och kan ge mindre påverkan på det dagliga livet. 
  • Om individen har ett skadligt bruk eller ett beroende av alkohol och/eller droger, eller om individen upprepat återinsjuknar eller själv avbryter läkemedelsbehandlingen vid upprepade tillfällen bör individen erbjudas och motiveras till antipsykotiskt läkemedel i depotform.
  • Om individens symtom är svårbehandlade eller suicidrisk föreligger rekommenderas behandling med Klozapin, se nedan.
Socialstyrelsens motiveringar till rekommendationerna om antipsykotisk läkemedelsbehandling

Aripiprazol peroralt

Läkemedlet ger svag effekt på psykossymtom, men mindre risk för viktuppgång, extrapyramidala biverkningar, hjärtpåverkan och sedering än många andra antipsykotiska läkemedel.

Risperidon peroralt

Läkemedlet ger måttlig effekt på psykossymtom och förhållandevis liten risk för behandlingsavbrott, viss risk för extrapyramidala biverkningar och viktuppgång samt stor risk för sexuella biverkningar.

Paliperidon peroralt

Läkemedlet ger måttlig effekt på psykossymtom och förhållandevis liten risk för behandlingsavbrott, viss risk för extrapyramidala biverkningar och viktuppgång samt stor risk för sexuella biverkningar. Paliperidon är mindre kostnadseffektivt än risperidon.

Olanzapin peroralt

Läkemedlet ger måttlig effekt på psykossymtom och förhållandevis liten risk för behandlingsavbrott och extrapyramidala biverkningar men större risk för viktuppgång och sedering än de flesta andra antipsykotiska läkemedel, vilket innebär ökad risk för kroppsliga sjukdomar och förtida död. Sedering kan även försvåra psykoterapeutiska insatser.

Förstagångsinsjuknande

Om det är möjligt så kan man avvakta några dagar med antipsykotisk behandling för att underlätta bedömning av tillståndet. Vid behov kan man då behandla med lugnande läkemedel för ångestlindring och sömnmedicin vid sömnstörningar. Många gånger är det dock nödvändigt att sätta in antipsykotiska läkemedel omgående. Man ska försöka inkludera individen och de närstående i beslut om läkemedelsbehandling då detta kan underlätta för att bygga en förtroendefull behandlingsallians och större följsamhet till behandlingen i framtiden.

Att tänka på vid val av läkemedel och dos:

  • Individer som insjuknar första gången i psykos svarar ofta på lägre läkemedelsdoser, jämfört med individer med långvarig psykossjukdom.
  • Vid långtidsbehandling välj gärna läkemedel som är mindre sederande för att underlätta återhämtande insatser.
Ålder

Vid insättning av läkemedel ta hänsyn till individens ålder. 

Yngre personer är mer känsliga för biverkningar och har en ökad risk för biverkningar som extrapyramidala, metabola, viktuppgång, dystoni och sederande. Läkemedlet ska trappas upp extra försiktigt. Måldoser är oftast liknande de för vuxna.

Äldre har ökad risk för biverkningar framförallt ofrivilliga rörelser, förvirring, risk att ramla och tardiv dyskinesi på grund av ökad känslighet och förändrad metabolism. Undvik läkemedel med antikolinerg verkan och anpassa dosen.

Kognitiv funktionsnedsättning

Individer med kognitiv funktionsnedsättning kan vara känsligare för biverkningar på grund av någon typ av förändring i hjärnan. Man bör trappa upp medicineringen extra försiktigt.

Samtidig behandling med andra läkemedel

Ta hänsyn till farmakologiska interaktioner som kan öka risken för biverkningar eller nedsatt effekt. Var uppmärksam på att dosen kan behöva anpassas.

Samtidig utvecklingsstörning

Var extra noga med att ge så låg dos antipsykotiskt läkemedel som möjligt. Behandla inte beteendestörningar med antipsykotiska läkemedel utan att vara säker på att övriga psykosociala insatser är adekvata och att eventuella stressorer i närmiljön är minimerade.

Vid symtom på samtidig depression eller ångestsyndrom

Symtom på depression och ångestsyndrom kan behöva behandlas med tillägg av antidepressivt preparat, se vård- och insatsprogrammet för depression och ångestsyndrom.

Man kan behandla med antipsykotiska läkemedel vid graviditet och amning. Behåll antipsykotisk behandling om individen har ett läkemedel som fungerar men var restriktiv med läkemedel och tillämpa alltid lägsta effektiva dos. Erbjud helst läkemedel i tablettform, förutom för de som är välinställda på depot. Risperidon och quetiapin passerar över till bröstmjölk i låg grad och har låg risk för barnet vid terapeutiska doser. 

Samverka med mödrahälsovård och specialist inom obstetrik vid läkemedelsbehandling under graviditet och amning.

Inför behandling med läkemedel ska individen och närstående få information om

  • vilka olika läkemedel som finns
  • förväntade effekter 
  • hur länge effekten varar över dygnet 
  • möjliga biverkningar
  • mottagningens rutiner för insättning och uppföljning
  • hur läkemedlet ska tas, t.ex. inte i samband med måltid
  • att själv inte sätta ut läkemedel utan kontakt med vården. 
  • att alltid kontakta vården vid biverkningar, frågor kring läkemedlet eller om individen väljer att avsluta sin behandling.

Se till att individen och närstående har fått uppgifter för att snabbt få kontakt vid upplevda biverkningar eller behandlingsavbrott. Säkerställ att de är införstådda med vilka symtom man behandlar och vad man vill uppnå med läkemedelsbehandlingen. Kom även överens om hur förväntade effekter och biverkningar ska följas upp. 

Informera på ett anpassat sätt

Schizofreni och liknande tillstånd ger ofta försämrad förmåga att ta emot, bearbeta och komma ihåg information. Extra insatser kan behövas för att individen ska kunna förstå och ta till sig informationen. Tänk på att:

  • Informera individen vid upprepade tillfällen.
  • Ge både muntlig och skriftlig information.
  • Anpassa informationen efter individens förutsättningar t.ex. med förtydligande exempel.
  • Efter överenskommelse med individen informera också andra i hens närhet, t.ex. boendestödjare eller boendepersonal, närstående, om nytt läkemedel eller dosjustering.
  • Följ upp individens förståelse av informationen.

Individen behöver stöd för att minska och hantera biverkningar. Vissa biverkningar kan bli kvarstående och kan leda till problem eller att man väljer att avsluta sin behandling. Var uppmärksam på att vissa preparat kan ge svåra besvär vid snabb utsättning till såsom klozapin. Ansvarig sjuksköterska ska ha en kontinuerlig dialog med behandlande läkare. Uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling ska göras regelbundet.

Informera individen, och gärna närstående, om att

  • biverkningar är vanliga men olika beroende på preparat, dos och individ
  • biverkningar lindras oftast genom sänkt dos eller byte av preparat
  • individen själv kan förebygga och lindra biverkningar som muntorrhet, viktökning och yrsel (se nedan)
  • kontakta läkare, sjuksköterska, case manager, vård- och stödsamordnare eller kontaktperson om man upplever biverkningar eller har frågor
  • kontakta vården om man väljer att sluta ta sina läkemedel. Särskilt viktigt att påtala att utsättning av klozapin snabbt kan ge svåra psykotiska symtom. 

Säkerställ att individ och närstående har kontaktuppgifter som är korrekta och där de kan få svar på frågor om effekt och biverkningar.

Muntorrhet 

Informera om och ge stöd till god munhälsa. Salivstimulerande sugtabletter från apoteket kan vara bra att använda. Informera om vikten av regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist och om ekonomiskt tandvårdsstöd. 

Viktökning 

Informera individen och närstående om betydelsen av goda levnadsvanor för hälsan. Motivera och ge insatser för hälsosamma mat- och rörelsevanor. Kontrollera blodvärden, midjemått och vikt regelbundet (minst årligen). Hälsosamtal med kartläggning och rådgivning görs årligen vid den årliga kontrollen av fysisk hälsa.  

Yrsel 

Ge råd om att undvika snabba lägesförändringar för att undvika yrsel, till exempel sitta på sängkanten en stund innan man reser sig.

Förstoppning

Ge råd om att dricka vatten regelbundet, ca 6–8 glas/dag, att äta fiberrik kost och att röra på sig vid eventuell förstoppning. Läkemedel mot förstoppning kan ibland vara nödvändigt.

Erbjud extra stöd och kontakt till individen och närstående när individen ska justera läkemedelsdos, vid preparatbyte och vid insättning av ett nytt läkemedel. Det finns olika sätt att stödja individen att använda läkemedel, till exempel kan man komma överens om påminna via telefon eller hjälpmedel eller genom besök. Gemensamt mål för stödet är att öka individens självständighet i hanteringen av och delaktighet i sin läkemedelsbehandling. 

Kartlägga förutsättningar och behov

Börja med att kartlägga individens förutsättningar och behov. Hänsyn tas till nedsatta kognitiva funktioner som rör minne, förmåga att skapa struktur och genomföra aktiviteter. Stödet utformas tillsammans med individen som själv kan komma med idéer och förslag på lösningar. Vad skulle behöva förändras för att hen ska komma ihåg eller bli motiverad att ta sina läkemedel och sköta behandlingen? Finns det hjälpmedel som kan kompensera för svårigheter och fungera som ett stöd i vardagen?

Skapa rutiner 

Skapa rutiner tillsammans med individen som underlättar självständig hantering. Samordna rutinerna och stödet med socialtjänsten. Många gånger kan boendestöd vara hjälpsamt. 

Hjälpmedel

Minnesstöd kan vara i form av till exempel påminnelser, notiser och larm. Att schemalägga återkommande påminnelser i mobiltelefon eller dator kan fungera som ett långsiktigt minnesstöd. Som hjälpmedel finns också medicinlådor med inbyggt larm. En arbetsterapeut kan vara till hjälpa för att pröva ut kognitivt stöd. Om det finns redan ordinerade kognitiva hjälpmedel bör det undersökas hur de på bästa sätt kan integreras och användas. 

Sätt upp mål och delmål 

Var tydlig med att målet med insatsen är att att individen själv ska sköta sin läkemedelsbehandling. Därför är det bra att redan från början komma överens om mål och delmål samt lägga upp en plan för när individen själv ska börja ta ansvar för olika moment. Om individen vårdas i slutenvård kan man med fördel göra en sådan plan redan då.

Ge kunskap och strukturerat stöd 

Ge Information, vid upprepade tillfällen om så behövs, och följ upp att individen har förstått informationen. Erbjud psykopedagogiska insatser individuellt eller i grupp. Flera psykopedagogiska program ger bra kunskap om och stöd för effektiv läkemedelsanvändning, till exempel

Samtal

Samtal kring läkemedelsanvändning kan vara ett sätt att tillsammans undersöka för- och nackdelar kring läkemedelsbehandling och administrationssätt. Motiverande samtal (MI) är en metod som kan användas som stöd för att tillsammans med individen för att utforska nya syn- och tankesätt och åstadkomma förändring. MI går i korthet ut på att:

  • hjälpa individen att med egna ord formulera en egen förståelse av sina problem
  • hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
  • stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små).
Otillräcklig effekt

Undersök om och hur individen tar sina läkemedel om effekten är otillräcklig eller uteblir. Läkemedelskoncentration bör även tas. Om läkemedelsbehandlingen inte ger tillfredsställande klinisk förbättring trots behandling i adekvata doser med minst två neuroleptika, inklusive atypiska, under tillräckligt lång tid talar man om terapiresistens. I de fallen rekommenderas behandling med klozapin. 

Avbrott i behandlingen

Om individen avbryter läkemedelsbehandlingen är det viktigt att tillsammans ta reda på varför. Undersök behovet av utökat stöd i att använda läkemedel, se ovan. Om individen avbryter läkemedelsbehandlingen vid upprepade tillfällen bör man erbjuda antipsykotiskt läkemedel i depotform

Vid misstänkt ökad suicidrisk eller svårbehandlad schizofreni bör man erbjuda behandling med klozapin. Svårbehandlad kan betyda att individen inte har fått tillräcklig effekt av två eller fler andra antipsykotiska läkemedel.

Klozapin bör förskrivas och följas upp av en specialist i psykiatri då det kräver särskild kompetens och särskilda hänsyn. För att undvika risk för agranulocytos ska man innan klozapin ordineras försäkra sig om att individen

  • har LPK > 3,5 och neutrofila granulocyter > 2,0
  • inte haft agranulocytos tidigare
  • inte behandlas med benmärgshämmande läkemedel.

Läkemedelskoncentration tas vid behandling med klozapin med intervall anpassade efter individen och behandlingstid. Blodstatus (kontroll av vita blodkroppar) ska följas en gång i veckan vid insättning och därefter en gång i månaden.

Sätta ut klozapin

Klozapin kan snabbt ge kraftiga psykotiska symtom vid utsättning och bör därför trappas ut särskilt försiktigt och med utökat stöd. I vissa fall kan slutenvård vara nödvändig. Individen själv och personer i individens närhet ska informeras om att alltid kontakta vården omedelbart vid tecken på ökade psykotiska symtom, förvirring eller infektion (feber, halsont). Se även uppföljning av antipsykotiska läkemedel.

Zypahdera ges som en djupt intramuskulär glutal injektion. Använd rätt injektionsteknik för att kontrollera att kanylen inte hamnat i blodkärl eller subkutant. Efter injektionen ska personal ha uppsikt över individen i minst 3 timmar eftersom det finns risk för allvarliga biverkningar. 

Om individen visar något allvarligt symtom och känner sig allmänpåverkad ska man kontakta medicin- och narkosjour. Tillståndet hanteras som olanzapinintoxikation.

Var uppmärksam på följande symtom: 

  • yrsel
  • sjukdomskänsla
  • svaghetskänsla
  • talsvårigheter
  • förvirring (konfusion)
  • medvetandepåverkan
  • rörelsesvårigheter (ataxi)
  • aggressivt beteende 
  • högt blodtryck
  • kramp

Kontinuerlig läkemedelsbehandling tillsammans med psykosociala insatser är ofta en förutsättning för att individer med schizofreni och liknande tillstånd ska kunna återhämta sig och bli delaktiga i samhället. Antipsykotiska läkemedel har främst effekt på så kallade positiva symtom, som desorganisation, hallucinationer och vanföreställningar. Övriga symtom, så kallade negativa symtom (såsom apati och passivitet) och kognitiva symtom, är ofta svårare att komma åt med hjälp av läkemedelsbehandling.

Individen behöver också psykosociala insatser för att använda läkemedlen på rätt sätt, hantera kvarstående symtom, öka funktion, självständighet, delaktighet i samhället och få ett fungerande vardagsliv.

Exempel på psykosociala insatser

Flera psykopedagogiska program som Illness management and recovery (IMR) och Ett självständigt liv (ESL) innehåller delar som stödjer individer att kunna fatta informerade beslut och läkemedelsbehandling genom ökad kunskap.

Uppföljning

Uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling ska göras regelbundet med intervall anpassat till individ och situation, minst årligen.

Material

Kliniska riktlinjer för utredning och behandling av schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik) 

Riktlinjer om metabol risk, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik) 

Läkemedel vid schizofreni – behandlingsrekommendation, Läkemedelsverket

Intramuskulär injektion, Vårdhandboken

FASS för vårdpersonal 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska
  • Typ av behandling/stöd: Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Individen erbjuds eget boende med stöd och motivationsarbete utan att först ställa krav på behandling eller nykterhet/drogfrihet.

Målgrupp eller situation

Hemlösa vuxna med psykisk sjukdom och/eller beroende eller missbruk.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR)  anger att kommunen bör erbjuda boendeinsatser i form av bostad först-modellen till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som saknar egen bostad (prioritet 2)

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Insatsen Bostad först innebär att hemlösa individer med psykisk ohälsa och/eller beroende eller missbruk får ett eget förstahandskontrakt på boende utan några krav på att först genomgå psykiatrisk behandling eller uppvisa nykterhet och drogfrihet. Bostad först ska genom ett stabilt boende ge ökad delaktighet i samhället och ökad livskvalitet, och minska risken för ensamhet och försämring.

Genom ett uppsökande arbete och utifrån en kartläggning av individens behov av boendestöd erbjuds en långsiktig bostadslösning.

Genomförande

Bostad först ges utan några krav på att individen först har genomgått en psykiatrisk behandling eller uppvisat nykterhet eller drogfrihet. Som tillägg till det egna boendet erbjuds behandling och stöd. Motivationsarbete är en mycket viktig del i det behovsanpassade integrerade sociala stöd som ska omgärda individen.

Även om boendet hör samman med en integrerad behandling, kan individen tacka ja till lägenheten, men tacka nej till behandling. Tryggheten i boendet hålls strikt isär från alla former av behandling.

Insatsen innefattar:

  • erbjudande om behandling och stöd
  • möjlighet att välja bostadsområde utifrån de lägenheter som finns tillgängliga
  • hjälp med kontraktskrivning, inflyttning och inköp av möbler.

Bostad först ser olika ut i olika kommuner till exempel när det gäller vem som får ta del av insatsen, hur boendelösningarna ser ut samt  hur vård och stöd runt individen organiseras.

Insatsen föranleds ofta av ett uppsökande arbete och utgår alltid från en utredning där individens situation och behov kartlagts i syfte att erbjuda stöd till en långsiktig bostadslösning. Insatsen riktar sig även till individer som under många år har haft tillfälliga boendelösningar, beslut om korttidsboende etcetera.

Uppföljning

Uppföljning görs kontinuerligt av uppsatta mål. Då insatsen Bostad först organiseras olika ser även uppföljningen olika ut. Genomförandeplan och eventuellt biståndsbeslut följs upp av handläggaren tillsammans med individen vid biståndsperiodens slut eller vid behov.

Om individen har behov av samordning mellan flera insatser kan uppföljningen göras med en samordnad individuell plan, SIP.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

En anpassad bostad med bemanning och särskild service kan erbjudas individer som har stora svårigheter att klara ett självständigt hemliv.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som har funktionsnedsättning och svårt att klara ett självständigt hemliv i egen bostad. Svårigheterna kan beror på stora funktionsnedsättningar inom många livsområden.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer (NR) anger att Socialtjänsten bör erbjuda anpassad bostad med särskild service till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som har svårigheter att självständigt klara hemliv (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Bostad med särskild service riktas till individer med psykiska funktionsnedsättningar som inte kan få sina behov tillgodosedda i det egna hemmet. 

Insatsen bostad med särskild service är utformad som en gruppbostad eller en servicebostad med fast personalbemanning och tillgång till kommunal hälso- och sjukvård. Insatsen har, utöver boendet, samma karaktär och innehåll som vid boendestöd i egen bostad.

När ett boende i bostad med särskild service har beviljats gör man tillsammans en genomförandeplan som beskriver hur stödet i bostaden ska utformas, vilka mål man ska nå och hur man ska göra för att nå de målen. Vid behov samordnas stödet med andra insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Genomförande

Stödet i praktiken kan handla om att motivera varför man behöver göra vissa saker, förklara hur vardagsaktiviteter går till och träna på dem.

Stödet kan bestå av en eller flera olika delar, till exempel:

  • Sköta sin ekonomi
    Betala hyra och räkningar, ansluta autogiro, ansöka om god man, lotsa till budget- och skuldrådgivare.
  • Sköta hemmet
    Städa, tvätta, använda gemensam tvättstuga, handla och planera mat.
  • Ta ansvar för sitt boende
    Kontakt med grannar, hantera kompisar som vill komma in, vad som är otillåtna störningar.
  • Kontakt med vård och behandling
    Söka vård och upprätthålla kontakter med hälso- och sjukvård, psykiatri, tandvård och utifrån behov stöd med medicinering.
  • Goda relationer
    Fungerande kontakt med närstående och fungerande socialt samspel.
  • Meningsfull sysselsättning
    Daglig sysselsättning, delta i stödgrupper, brukarföreningar eller fritidsaktiviteter, söka jobb eller studera.
  • Myndighetskontakter
    Söka bidrag, kontakter med t.ex. Försäkringskassan, Kriminalvården, andra sociala förvaltningar.
  • Levnadsvanor och livsstil
    Bra kost, god sömn, fysisk rörelse och social kontakt. Minska alkoholkonsumtion och tobaksanvändning. Sköta sin hygien.
  • Struktur och rutiner i vardagen
    Stöd i att prova ut och lära sig använda kognitiva stöd.

Individer i behov av bostad med särskild service behöver ofta också stöd med motivationen. Det kan handla om att öka motivationen till att ta emot stöd, bli mer självständig, skapa och upprätthålla en struktur i vardagen, ta sina mediciner eller fullfölja andra behandlingar. 


Ett sätt att arbeta med motivationen är att använda sig av metoden motiverande samtal.

Genomförandeplanen bör också innehålla en krisplan. I den konkretiserar man dels vad individen själv kan göra vid känslor av ensamhet, stress, och/eller försämring eller återfall i psykos, dels vad andra runt omkring ska göra.

Stöd kan beviljas vid olika former av boende. Individen kan ha en egen bostad eller boende med särskild service.

Så går handläggningen till:

  1. Individen ansöker om boende med särskild service hos socialtjänsten.
  2. Handläggare på socialtjänsten utreder vilket stöd individen behöver i sin vardag och i bostaden.
  3. Handläggaren fattar beslut, och om boendet beviljas ger man ett tidsbegränsat bistånd och sätter upp mål för insatsen.
  4. Målen med stödet i boendet beskrivs i ett uppdrag.
  5. Utföraren formulerar i en genomförandeplan hur stödet i boendet ska genomföras för att nå de uppsatta målen.
Utredning av individens behov

Utredningen omfattar en kartläggning av bland annat boendesituation, betalningsförmåga, hyresskulder och tidigare störningar, behov av god man, aktuell situation avseende skadligt bruk (missbruk) och beroende, och eventuell behandling, samt inom vilka områden individen behöver stöd för att hantera sin vardag, styrkor och svagheter och mål med insatsen. 

När man utreder hur behovet av boende och stöd ser ut gör man en kartläggning av individens situation och behov. Om stöd beviljas utformar man det tillsammans och efter individens förutsättningar. 

Utredning och kartläggning

I utredningen kartlägger man vad individen behöver stöd med för att hantera sin vardag, vilka styrkor och svagheter hen har och mål med insatsen. Det kan till exempel handla om

  • levnadsvanor och förmåga att sköta sitt hem
  • stöd med medicinering
  • förmåga hantera ekonomi, behov av god man
  • social situation
  • sysselsättning
  • delta i samhällsinkluderande aktiviteter
  • eventuellt missbruk eller beroende.
Utforma boendestödet

När man utformar stödet i boendet behöver man kunskap om individens förutsättningar och behov. Man kan behöva ta hänsyn till nedsatt kognitiv funktion (till exempel försämrat minne, koncentrationsförmåga eller exekutiv funktion), stark stress och/eller bristande praktiska kunskaper. 

Stödet utformas tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Ta reda på:

  • Vilka kunskaper har eller saknar individen?
  • Vad gör individen trygg nog att utföra eller prova aktiviteter?
  • Vilka aktiviteter, situationer och personer får individen att må bra?
  • Vad motiverar individen?

Om individen behöver kontakt med kommunal hälso- och sjukvård bör stödet planeras gemensamt.

Uppföljning

Uppföljning av beslutade insatser görs av handläggaren tillsammans med individen. Den görs regelbundet enligt den vårdplan, genomförandeplan  som gjordes i samband med beslutet. Detta minst en gång om året och alltid inför biståndsperiodens slut.

Personal vid boendet stämmer av med individen hur de planerade insatserna fungerar och om man behöver ändra något för att nå målen.

Om individen har behov av samordning mellan flera insatser kan uppföljningen göras med en samordnad individuell plan, SIP.

Se även Systematisk uppföljning på individnivå i socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Samordnande insats mellan individ, närstående och aktuella kontakter inom sjukvård, kommun och myndigheter.

Målgrupp eller situation

Unga och vuxna med komplexa svårigheter som är i behov av vård- och stödinsatser från en eller flera aktörer. Behovet av vård och stöd kan se olika ut i olika perioder och behöva intensifieras vid försämrat mående eller återinsjuknande.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att en case manager är motiverad för individer med komplex och omfattande problematik.

  • case management till personer med schizofreni och liknande tillstånd (prio 1).
  • intensiv case management till personer med schizofreni och liknande tillstånd som har psykiska funktionsnedsättningar som leder till omfattande funktionshinder och påverkar förmågan att medverka i vård och delta i samhällslivet (prioritet 2).
  • Case management i form av integrerade eller samverkande team till personer med skadligt bruk, missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och svår psykisk sjukdom (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Titlarna case manager och vård- och stödsamordnare är ekvivalenta. För ökad läsbarhet använder denna text titeln vård- och stödsamordnare och insatsbenämningen vård- och stödsamordning. En case manager eller vård-och stödsamordnare ska ge individen stöd för att utveckla färdigheter, hantera sin vardag och känna hopp inför framtiden. Vård- och stödsamordnaren arbetar tillsammans med individ och övriga nätverket och samordnar insatserna och ska tillsammans med individen:

  • kartlägga individens mål och behov av vård- och stödinsatser 
  • upprätta en plan, med uppsatta mål och delmål
  • samordna insatserna från olika aktörer såsom socialtjänst, psykiatri, beroendevård, försäkringskassa och primärvård
  • utvärdera insatsen kontinuerligt.

Genomförande

Vård- och stödsamordning är ett samlingsnamn för  olika stödmodeller  för samordning av insatser.. I samtliga modeller har en vård-och stödsamordnare (eller case manager) en koordinerande funktion med ansvar för att utredning, planering och adekvata insatser genomförs och följs upp med individen.  Modellerna skiljer sig åt avseende intensiteten i kontakten, graden av samordning och case managerns roll i de behandlande och rehabiliterande insatserna.

Målsättningen med vård- och stödsamordning
  • Underlätta individens kontakter med olika vårdgivare och myndigheter.
  • Underlätta stöd och behandling genom samarbete mellan individ, professionella och anhöriga. Samordna processer för att säkra kontinuitet och helhetssyn. 
  • Möjliggöra för individen att leva ett självständigt liv utifrån sina förutsättningar Förbättra individens förmåga att hantera olika situationer och lösa problem.

Arbetssättet är personcentrerat och utgår från ett nära samarbete mellan person och vård och stödsamordnare. Viktiga personer i individens sociala nätverk involveras och deltar aktivt tillsammans med det professionella nätverket. Modellen genomsyras av delaktighet på alla nivåer.

Olika former av case management

Olika Vård och stödsamordningsmodeller skiljer sig åt avseende intensiteten i kontakten, graden av samordning och case managerns roll i de behandlande och rehabiliterande insatserna. Det innebär att en behandlares caseload (antal patienter/behandlare) behöver anpassas efter aktuell vård-och stödsamordningsmodell. Det saknas vetenskapligt underlag för hur många patienter som är optimalt per behandlare i de olika modellerna, men det finns beprövad erfarenhet och rekommendationer baserade på dessa. T.ex har Opus-projektet i Danmark ett caseload på max.10-15 individer/behandlare i sina team för förstagångsinsjuknade i psykos. I ett ACT-team är riktmärket 10 individer /behandlare. I mindre intensiva former av case management, eller om man växlar mellan intensivt och mindre intensivt stöd, kan individer/behandlare uppgå till 25-30.

Individen får en vård-och stödsamordnare/case manager när ansvaret för insatser är delat mellan flera huvudmän

  • En grupp/team skapas där andra yrkesfunktioner inkluderas efter individens behov och önskemål, till exempel psykolog för KBT-behandling, arbetsterapeut, socionom, arbetscoach, fysioterapeut, boendestödjare etc.
  • En kartläggning av resurser, problem och behov genomförs
  • Anhöriga/närstående, som är inbjudna av individen, deltar och ges stöd efter behov, t.ex. stöd och utbildning i hantera sjukdomen, förhindra återinsjuknande problemlösning, kommunikationsträning och krishantering. Se även insatserna Familjeintervention - utbildning och stöd samt Psykopedagogisk utbildning.
  • Individen ges stöd till arbete och sysselsättning och vid behov social färdighetsträning
  • Arbetet genomförs strukturerat och ofta manualbaserat
  • En vårdplan, genomförandeplan  och vid behov en samordnad individuell plan (SIP) med mål och delmål upprättas mot vilken arbetet styrs och insatser utvärderas
  • Delat beslutsfattande tillämpas i hela vård- och stödprocessen
  • Individ och närstående får stöd och insatser vid försämring och kris

R-ACT är en ACT-modell som har resursgruppen som central komponent. Resursgruppen består förutom individen själv, case managern och läkaren, av de personer som brukaren själv har valt ut från sitt privata eller professionella nätverk. All planering, beslutsfattande och utvärdering sker inom resursgruppen i återkommande resursgruppsmöten. R-ACT erbjuder både en struktur för arbetsprocess och ett arbetsmaterial som stöd för kartläggning, insatser och utvärdering.

F-ACT riktar sig till individer vars tillstånd varierar och i perioder har behov av intensiv vård- och omsorg från hälso- och sjukvård och socialtjänst. Modellen innebär att arbetssättet Case management tillämpas flexibelt, med varierande intensitet, beroende på individens mående. I samband med det första insjuknandet i psykos behövs ofta också ett mer intensivt stöd under en tid.

En FACT-tavla där teamet uppgraderar individer som är i kris kan vara ett hjälpmedel. Individen blir då hela teamets angelägenhet och får ökade insatser. När individen mår bättre igen tas personen bort från tavlan och återgår till planerade insatser enligt vårdplanen. Den vetenskapliga evidensen för denna metod är fortfarande inte tillräckligt därför har insatsen prio FoU enligt Socialstyrelsens riktlinjer.

Vård- och stödsamordnarens/case managerns uppdrag är att samordna planering och genomförande av vård och stödinsatser tillsammans med individen. Aktuella insatser utförs av vård- och stödsamordnaren eller den i teamet eller nätverket som har kompetens. Vård- och stödsamordnarens roll omfattar följande: 

  • Tillsammans med individen skapa ett nätverk eller en resursgrupp som arbetar tillsammans och säkerställer kontinuitet och samordning av vård- och stödåtgärder.
  • Få till stånd gemensamma beslut för mål och delmål genom delat beslutsfattande med individen, närstående, och det professionella nätverket.
  • Utbilda individen och nätverket eller resursgruppen i kommunikation och  problemlösning.
  • Tillsammans med individ och nätverk eller resursgrupp upprätta vård- och omsorgsplan, krisplan och vid behov rehabiliteringsplan.
  • Utvärdera vård och stödinsatser tillsammans med övriga.
  • Om det är nödvändigt för att samordna insatser som ges av olika huvudmän kan flera vård- och stödsamordnare utses, t.ex. en person från det psykiatriska teamet och en person från boendestödet. I dessa fall förutsätts ett nära samarbete mellan de båda vård- och stödsamordnarna, personen och övriga inblandade.

Om individen får insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården (och ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av att samordna insatserna och individen inte motsätter sig det. Läs mer under SIP, Samordnad individuell plan.

När det gäller skadligt bruk, missbruk eller beroende av alkohol och narkotika finns två prioriterade former av case management:

Individuell case management enligt strengths model till personer med skadligt bruk, missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och behov av samordning.

Case management i form av integrerade eller samverkande team till personer med skadligt bruk, missbruk eller beroende av alkohol och narkotika och svår psykisk sjukdom.

De olika modellerna av case management skiljer sig bland annat åt avseende intensiteten i kontakten och graden av samordning.

Uppföljning

Kontinuerlig uppföljning enligt vårdplan eller motsvarande. Om individen har behov av samordning mellan flera instanser bör uppföljningen göras med samordnad individuell plan, SIP. Uppföljning i övrigt utifrån socialstyrelsens indikatorer.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genom utbildning, stöd och färdighetsträning hjälpa individen och familjen att hantera svårigheter i vardagen.

Målgrupp och situation

Familj och närstående till individer som drabbats av psykossjukdom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda manualbaserad familjepsykoedukation till personer med schizofreni och liknande tillstånd och deras närstående. Prioritet 2

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Insatsen ska hjälpa familjen att stärka sina resurser att hantera sin livssituation genom att öka familjens kunskap och förståelse, minska stress, oro och otrygghet. Insatsen består av utbildning, stöd från behandlaren och träning av färdigheter som gör det lättare för familjen att hantera vardagliga svårigheter och kriser relaterade till sjukdomens symtom.  Längd och intensitet på insatsen varierar utifrån familjens behov och önskemål.

Genomförande

När en person insjuknar i en svår psykisk sjukdom påverkas livet både för individen som drabbats och för de närstående. Relationerna förändras och man ställs inför situationer som både kan vara obegripliga och svåra att hantera vilket innebär ökad stress för alla inblandade. Insatsen genomförs med individen och de närstående tillsammans. I de fall individen inte vill, eller av andra skäl inte kan medverka, erbjuds närstående istället psykopedagogisk utbildning och/eller stöd enligt krisintervention .

Familjeintervention för utbildning och stöd, kan genomföras på olika sätt och behöver anpassas efter den enskilda familjens situation och behov. Interventionen kan ske i form av regelbundna träffar med familjen, förslagsvis i hemmiljö. Ett annat sätt är att arrangera interventionen för flera familjer samtidigt, vilket ger möjlighet till erfarenhetsutbyte och kontaktskapande med andra familjer i en liknande situation. Insatsen behöver ofta pågå under en längre tid, från några månader upp till ett år.

Det är en fördel om familjemedlemmarna tidigare har genomgått krisintervention med en kartläggning av familjens situation, önskemål och behov av stöd. 

Familjeintervention består av 

  • Kartläggning av familjens behov av stöd och färdighetsträning
  • Planering för stöd och färdighetsträning 
  • Utbildning för ökad kunskap och förståelse
  • Stöd och färdighetsträning enligt planering

Undersök hur familjen uppfattar sin situation, sina svårigheter och sina resurser. Uppskatta behov av insatser för att minska familjens stress och påfrestning. 

Fråga tex. om

  • vad som fungerar bra
  • vad som fungerar mindre bra/är svårt
  • vad har man för stöd/resurser utanför familjen för praktiskt och känslomässigt stöd och hjälp
  • hur man hanterar svårigheter som uppstår
  • hur man samtalar med varandra
  • om det finns barn i familjen som behöver särskilt stöd. Se t.ex. Beardslees familjeintervention.

Hantera frågor och problem som familjen tar upp genom att öka deras kunskap och förståelse och genom att träna deras kommunikations- och problemlösningsfärdigheter. 

Gör en planering tillsammans med familjen utifrån vad som framkommer i kartläggningen: 

  • Behöver  familjemedlemmarna utbildning om sjukdomen?
  • Behöver familjen träna på empatisk och konstruktiv kommunikation?
  • Behöver familjen träna problemlösning för att möta problem som uppstår i vardagen?
  • Behöver familjen hjälp och stöd i hur man bemöter och hanterar situationer som uppstår till följd av sjukdomens symtom/konsekvenser? 
  • Behöver familjen hjälp att finna praktiskt och känslomässig stöd utanför familjen?

Ge familjen i uppgift att träna på utvalda färdigheter mellan träffarna, och följ upp på nästa träff. 

Familjens kunskap om sjukdomens symtom, konsekvenser och behandling, är grundläggande för den fortsatta familjeinterventionen. Familjeintervention bör ha föregåtts av krisintervention och/eller psykopedagogisk utbildning. Om familjen eller enskilda deltagare inte har denna grundläggande kunskap bör familjeinterventionen starta med denna del

Under träffarna med familjen ska kunskapen repeteras och/ eller fördjupas i samband med att behov framkommer. Var uppmärksam på när svårigheter och problem hänger samman med brist på kunskap. Det kan t.ex. handla om att det finns behov av att öka kunskap och förståelsen för sjukdomens symtom, för att lättare kunna bemöta individen på ett konstruktivt sätt.

Var lyhörd för när familjens problem och svårigheter beror på brister i kommunikationen. Hjälp familjen att träna på att tala med varandra på ett tydligt, klart och empatiskt sätt.

Några exempel på situationer som man kan öva på att göra är att visa uppskattning, be om något på ett positivt sätt, uttrycka känslor (både positiva och negativa), lyssna aktivt och göra kompromisser. I Ett självständigt liv (ESL) -, Illness management and recovery (IMR) - och Case management-programmen finns arbetsblad och mer information kring kommunikationsträning.

För att bättre kunna hantera problem och svårigheter som uppstår i vardagen kan familjen behöva träna på att lösa problem. Lär familjen en strukturerad modell för problemlösning och använd den gemensamt under träffarna. Ge familjen i uppgift att gemensamt använda problemlösningsmetoden hemma mellan träffarna. Följ upp på nästkommande träff. I Ett självständigt liv (ESL) och Case management-programmen finns arbetsblad och mer information kring strukturerad problemlösning..

Lär ut “Problemlösning i sex steg” och träna tillsammans med familjen genom att använda metoden när en fråga eller ett problem uppstår. De sex stegen är: 

  1. Problembeskrivning- diskutera noga igenom problemet och beskriv vad målet är
  2. Hitta på olika lösningsförslag- alla kommer med förslag på lösningar som skrivs ner utan att värderas
  3. Diskutera för-och nackdelar med de olika förslagen- alla bidrar och man går snabbt igenom alla förslag
  4. Välj den bästa lösningen - deltagarna väljer vilken eller vilka lösningar som ska provas
  5. Planera för hur lösningen ska genomföras- gör en noggrann planering för hur, var och när lösningen ska genomföras
  6. Utvärdera resultatet- bestäm tid för uppföljning av hur lösningen fungerade

Material

Handbok för anhörigkonsulenter (Nationellt kompetenscentrum för anhöriga, NKA) 

Stöd till anhöriga och anhörigstöd, Socialstyrelsen, (pdf ny flik)

Beardslees familjeintervention (Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka)

Anhörigprojektet (Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH) 

Vem hjälper den som hjälper?  Film om att se anhöriga som en resurs inom vården. (Anhörigprojektet, NSPH)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Hem för vård eller boende (HVB) är ett yrkesmässigt drivet hem som tar emot individer för vård eller behandling i förening med ett boende.

Målgrupp eller situation

Ungdomar med allvarlig social problematik och/eller missbruksproblematik samt vuxna med allvarlig missbruksproblematik och/eller psykisk funktionsnedsättning som inte kan tillgodogöra sig socialtjänstens öppna insatser och inte kan bo kvar i det egna hemmet.

Kunskapsläge

Ett HVB styrs av flera olika lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd. Bestämmelserna finns framförallt i socialtjänstlagen, SoL. Förutom regelverket bygger verksamheten på en evidensbaserad praktik och bästa tillgängliga kunskap.

Kompetenskrav

Relevant utbildning (t.ex. socialpedagogik eller beteendevetenskap), tidigare erfarenhet och personlig lämplighet. För föreståndare gäller krav på högskoleutbildning, för annan personal minst 2-årig eftergymnasial utbildning.

Sammanfattning

HVB kan innebära flera former av verksamhet. De kan variera i driftsform, målgrupp, arbetsmetoder och rättsliga ramar. Placering på ett HVB kan grunda sig i frivillighet eller tvång. Grunden i arbetet vid HVB är en tanke om behandling och daglig omsorg i en hemliknande miljö. Betoningen på de olika delarna skiftar mellan verksamheterna.

Genomförande

Efter att socialtjänsten har gjort en utredning är det möjligt att besluta om placering i HVB. Det kan göras med stöd av socialtjänstlagen (SoL), lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller lag om vård av missbrukare i särskilda fall (LVM). 

Vid vård med stöd av LVU och LVM är det förvaltningsrätten som prövar frågan om vård. Vid LVM inleds alltid vården på ett LVM-hem. Socialtjänsten har ansvaret för att individen får det stöd och hjälp som behövs under tiden i vård.

HVB-hemmen kan ha olika inriktningar ofta utifrån målgrupp. Exempel på detta är inriktning mot samsjuklighet, 12-stegsbehandling, särskild kvinnobehandling. Generellt brukar HVB-hemmen anpassa sig till Socialstyrelsens nationella riktlinjer och prioriteringar.

Privata aktörer måste ha tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att bedriva HVB. Det gäller också för verksamheter som kommunen överlåtit till någon annan genom entreprenadavtal. 

Kommunen behöver inte tillstånd för egen HVB-verksamhet men är skyldiga att anmäla HVB-verksamhet till IVO.

Vid de särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för har personalen under vissa förutsättningar rätt att använda tvångsåtgärder. SiS tar också emot ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård.

Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar också för vården på särskilda LVM-hem med låsta avdelningar. LVM-vården får pågå i högst sex månader. Så snart som möjligt ska den övergå i öppnare former utanför institutionen, så kallad § 27-vård. Vården kan då fortsätta på ett HVB, i familjehem eller genom att individen deltar i öppenvårdsprogram.

Uppföljning

Socialtjänsten ansvarar för att dokumentera och följa upp vård och insatser. Motsvarande regler finns för den som bedriver hem för vård eller boende (HVB).De tydliga kraven på dokumentation skapar förutsättningar för att vården inom HVB följs upp systematiskt.

Var sjätte månad ska socialtjänstens beslut omprövas enligt LVU. Vård enligt LVM kan pågå max 6 månader och därefter har socialtjänsten ett uppföljningsansvar under 6 månader. Frivillig placering enligt SoL ska följas upp enligt plan i det enskilda ärendet.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Utifrån biståndsbeslut erbjuda stöd i form av kontaktfamilj eller kontaktperson för att avlasta familjen och stödja barnens behov.

Målgrupp eller situation

Vårdnadshavare eller andra anhöriga som sköter omvårdnad i hemmet av barn, ungdomar eller vuxna med omfattande behov

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut

Sammanfattning

Att utifrån individens och familjens behov utforma en strategi för stödet, anlita en kontaktfamilj eller kontaktperson.

Genomförande

Kontaktfamilj och kontaktperson är två insatser som kan erbjudas barn och unga som är i behov av personligt stöd och trygghet. Det kan också handla om att föräldrar behöver avlastning och hjälp i sin föräldraroll och -ansvar.

Socialtjänsten gör en utredning utifrån behov och bedömer om familjen/personen är lämplig för uppdraget.

Kontaktfamilj beslutas oftast som insats till mindre barn. Insatsen innebär att en person eller familj tar emot barnet i sitt hem någon eller några dagar och nätter i månaden, beroende på barnets och föräldrarnas behov. I uppdraget ingår att ge barnet stöd utifrån dess individuella förutsättningar och behov. Det kan till exempel handla om att hjälpa till med läxläsning och fritidsaktiviteter eller att bryta en negativ utveckling hos barnet. Kontaktfamiljen har kontinuerlig kontakt med socialtjänsten och ibland också med barnets föräldrar.

Kontaktperson är ett stöd och en vän för ett barn, en ungdom eller en vuxen. Uppdraget kan se mycket olika ut, beroende på enskilda behov. En viktig uppgift är att bryta individens isolering genom gemenskap, hjälp till fritidsverksamhet samt ge råd och stöd i vardagssituationer. Aktiviteterna görs regelbundet, hur ofta och hur länge beror på de enskildes behov, men det kan röra sig om några dagar i veckan eller i månaden och gör saker tillsammans som att promenera, fika, gå och handla, gå på bio eller liknande. 

Insatsen kontaktperson är en frivillig insats och kan beviljas både genom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL).

För barn och unga som riskerar att hamna i exempelvis missbruk, kriminalitet eller socialt nedbrytande beteende kan en särskilt kvalificerad kontaktperson utses. En kvalificerad kontaktperson ska ge stöd och vägledning för att minimera dessa risker och kunna ingripa i svåra situationer som kan uppstå. En kvalificerad kontaktperson kan också ha kontakt med exempelvis barnets skola och hjälpa barnet i andra myndighetskontakter.

Uppföljning

Den som fattar beslut om insatser enligt LSS eller Socialtjänstlagen ansvarar också för att beslutet verkställs och följs upp. I beslutet ska det framgå när uppföljningen ska göras. Genomförandeplanen ska hållas aktuell och behöver därför revideras i samråd med individen när situationen förändras.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Vid allvarliga psykiska besvär snabbt erbjuda individ och närstående stöd och insatser efter behov.

Målgrupp eller situation

Individer som för första gången upplever allvarliga psykiska besvär eller försämras allvarligt i sin psykiska sjukdom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda mobil krisintervention till individer med schizofreni och liknande tillstånd i akut fas (prioritet 2).

Kompetenskrav

Personal med omvårdnadskompetens och kunskap om krisreaktioner, psykossjukdom och familjearbete, samt erfarenhet av att möta personer i kris i samband med debut av psykossjukdom. Utbildning i krisintervention rekommenderas.

Sammanfattning

Krisinterventionen syftar till att göra situationen hanterbar för individ och närstående. Insatsen ska ges så snart som möjligt och kan ges i öppenvård, slutenvård och i hemmet. En krisintervention förbättrar prognosen och minskar risken för återinsjuknande.

Krisintervention är en kortvarig insats (ett fåtal besök och/eller kontakter) som innebär att 

  • skapa kontakt för att möjliggöra ett gott samarbete med en trygg, öppen och tydlig kommunikation
  • förstå nuläget genom samtal, relevanta riskbedömningar och se till vilka resurser som finns att tillgå
  • aktivera krisplanen, eller upprätta en krisplan om det inte finns
  • ge praktiskt och känslomässigt stöd, rådgivning om egenvård och information, och eventuellt läkemedelsbehandling och/eller insatser från socialtjänsten
  • planera för vidare insatser som alla inblandade är delaktig i.

Genomförande

Krisinterventionen ska alltid utgå från den specifika situationen. En krisintervention ska kunna erbjudas i individens hemmiljö (eller annan lämplig plats) och gärna dygnet runt. Att vara två personal rekommenderas. Krisinterventionen är ofta en början till och en integrerad del av familjeinterventioner och psykopedagogiska insatser. 

Vård- och stödsamordnare eller kontaktperson ska utses och vara aktiv i den akuta situationen. 

Om den akuta krisen varar länge ska krisintervention kunna ges under en längre period.

Erbjud samtal till familjemedlemmar, tillsammans eller enskilt efter behov och önskemål. Det kan ibland vara en fördel att ha samtal individuellt, börja i så fall med individen som har insjuknat eller försämrats.

  • Ställ öppna frågor och lyssna. Ha ett utforskande och icke dömande förhållningssätt. 
  • Låt alla beskriva vad som har hänt utifrån sin upplevelse och sin teori. 
  • Bekräfta upplevelsen, uttryck att ni finns där för att hjälpa. 
  • Svara på de frågor som kommer upp. Vet du inte svaret säg det. Om du kan söka reda på svaret be att få återkomma och gör det. 
  • Lova inget du inte kan hålla.
Kartlägg och förstå nuläget

Försök tillsammans med individen och närstående att sätta ord på det viktigaste problemet just nu. Låt individen och närstående beskriva aktuella besvär. Gör en kartläggning över individens och närståendes aktuella belastning och resurser. Gör strukturerad klinisk suicidriskbedömning  och bedömning om risk för hot och våld.

Uttrycka och validera känslor

Tillåt och uppmuntra individen och de närstående att uttrycka hur de känner. Sorg, ilska, skam och skuld är vanliga känslor. Lyssna, ställ öppna frågor och värdera eller bedöm inte det som sägs. Det är ingens fel att någon drabbas. Visa förståelse och inge hopp – det kan bli bättre och ni är där för att hjälpa. Det kommer inte alltid vara så här. Att vara sällskap eller att fråga om någon i närheten kan vara sällskap kan också vara ett viktigt stöd i en svår situation.

Praktisk avlastning

Ta reda på om familjen behöver avlastning i form av någon som handlar, lagar mat, tvättar, städar eller tar han om minderåriga barn. Finns det i så fall någon i individens närhet som kan vara behjälplig, kan socialjouren eller vården bistå?

Rådgivning om egenvård 

Ge råd om hur man kan ta hand om sig själv i krisartade situationer, bland annat om värdet av att äta och sova regelbundet. För de närstående kan det också vara värdefullt att ta en promenad och komma ifrån hemmet en stund.

Aktivera individens krisplan om det finns en sådan. Upprätta annars en krisplan för den aktuella situationen där det framgår vem som ska göra vad och när det ska göras. Sammanfatta krisplanen för individen och de närstående. Fråga om den stämmer och komplettera vid behov. 

När krisen har stabiliserats ska insatser för att hjälpa individ och närstående att tidigt upptäcka och agera vid försämring erbjudas. En krisplan ska också arbetas fram där personal, närstående och individen själv involveras.

Information om kris

I en krissituation är det ofta svår att ta emot information därför måste informationen vara kort, konkret och återupprepas. Informera kortfattat om

  • vanliga reaktioner vid kris och psykos
  • stress- och sårbarhetsmodellen
  • skydds- och riskfaktorer
  • vid psykos: vad psykos är och hur man kan förstå och förhålla sig till sjukdomen
  • insatser som kan ges på mottagningen
  • insatser från andra verksamheter (t.ex. socialtjänst, brukar- och anhörigföreningar).
Läkemedel

Fråga vad individen och de närstående vet om läkemedel. Har individen redan läkemedel? Vill hen ha läkemedel? Behövs en justering av aktuella läkemedel? 

Insatser från socialtjänsten

Kontakta socialjouren om akuta insatser från socialtjänsten är aktuella, till exempel om det finns minderåriga barn i hemmet eller vid bostadslöshet. Hjälp individen med att ansöka om insatser från socialtjänsten eller komma i kontakt med vården och bjud in till en samordnad individuell plan, SIP, om det är aktuellt.

Fortsatt kontakt och vidare planering

Gör en plan tillsammans för vidare kontakt och insatser.  Ha en öppen och inbjudande hållning och ge möjlighet till tät kontakt. Lämna kontaktuppgifter och information både muntligt och skriftligt.

Insatser att planera för när situationen stabiliserats är familjeintervention, utbildning och stöd, psykopedagogisk utbildning och krisplan

Insatser för barn

Om det finns barn i familjen ska de erbjudas insatser när situationen stabiliserats, se Beardslees familjeintervention, Stöd till barn som närstående och Stöd i föräldraskap.

Uppföljning

Bestäm:

  • när ni ska ses igen för uppföljning och dokumentera det i den individuella planen
  • vad ni ska följa upp (till exempel sömn, symtom, oro)
  • på vilket sätt ni ska ha kontakt (via telefon, besök i hemmet, besök på mottagningen).

Använd gärna arbetsblad för skattning av den aktuella situationen.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Utbildning för att öka kunskapen om sjukdomen och att ge strategier att handskas med vardagen.

Målgrupp eller situation

Individer som är i behov av kunskap om Schizofreni och liknande tillstånd samt råd om strategier för att hantera vardagen.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk utbildning till personer med schizofreni och liknande tillstånd, med eller utan anhöriga (prioritet 2).

Kompetenskrav

För psykopedagogiska utbildningsprogram finns handledarmanualer och/eller kursledarutbildningar som ger kompetens för genomförande.

Sammanfattning

Psykopedagogisk utbildning innebär en serie av utbildningstillfällen som ger information om tillståndet, om behandling och samhällets stöd samt ger strategier för att hantera vardagen. Insatsen riktas till både individ och närstående och kan ges individuellt, till familj eller till större grupper.

Genomförande

Utbildningen bör förmedlas och följas upp på ett sätt som är anpassat efter individens förutsättningar och behov. 

Psykopedagogisk utbildning syftar till att öka individens och närståendes kunskap om:

  • diagnos, orsaker och prognos
  • behandlingsalternativ och samhällets stöd
  • stress- och sårbarhetens påverkan på sjukdom och symtom
  • vad individen kan göra själv för hantera symtom och förhindra återinsjuknande
  • vad anhöriga kan ge för stöd 

Insatsen ökar möjligheten till delaktighet i beslut rörande olika typer av stöd, anpassning och behandling. Målet är ökad självständighet och känsla av egenmakt. Individ och närstående får en gemensam kunskapsgrund vilket i sin tur ökar förutsättningarna för både individ och närstående att förutse och hantera situationer och problem som är relaterade till funktionsnedsättningen.

Första insatsen

Psykopedagogisk utbildning bör erbjudas både individ och närstående i samband med besked om diagnos på schizofreni/schizofreniliknande tillstånd. Insatsen anpassas efter individens förutsättningar och behov och kan behöva upprepas över tid.

Ett nationellt framtaget material för psykopedagogisk utbildning vid psykossjukdom finns för nedladdning. Materialet innehåller 7 moduler med powerpointpresentationer, en handledningsmanual samt informationsmaterial.

Innehåll i utbildningen:

  • Vad är psykos: om psykossjukdom och vanliga symtom
  • Att leva med en psykossjukdom: stress och sårbarhet, återhämtning och självbild
  • Behandling av psykossjukdom: läkemedel, psykologisk behandling, hjälpmedel
  • Hur psykiatrin fungerar: mötet med vården, individens och närståendes delaktighet
  • Stödinsatser från kommun, socialtjänst och övrigt
  • Vad kan jag göra själv: förebygga återinsjuknande, levnadsvanor, hantera besvär
  • Att vara närstående: hur kan man ge stöd, och hur kan man själv få stöd som närstående

Utbildningen planeras efter gruppens storlek och deltagarnas förmåga och behov. Utbildningsträffarna ska vara interaktiva och ha en samtalande karaktär. Insatsen kan ges till enskilda familjer och till större grupper. Utbildningar för större grupper brukar bestå av ett antal föreläsningstillfällen med efterföljande gruppdiskussioner. Företrädesvis genomförs utbildningen med individer och närstående gemensamt.

För vissa är utbildning i grupp alltför krävande och individuella träffar är ett bättre alternativ. Delar av det psykopedagogiska utbildningsmaterialet kan användas och genomförandet anpassas efter individens förmåga och behov.

Ett komplement till Psykopedagogisk utbildning är informationsmaterial och självhjälpsmaterial i tryckt- och webbaserad form, självhjälpsguider samt forum på nätet.

Uppföljning

Andel personer som har fått psykopedagogiska insatser och/eller familjeinterventioner. Följs via KVÅ-koder.

Psykopedagogisk behandling DU023

Information och undervisning riktad till patient GB009

Information och undervisning riktad till närstående GB010

Personcentrerad patient- och närståendeutbildning GB019

Material

Patient- och närståendeutbildning psykos, Nationellt programområde (NPO) psykisk hälsa och Nationella arbetsgruppen schizofreni (NAG schizofreni)

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Tillsammans med individen identifierar sjuksköterskan vårdbehoven, väljer rätt förhållningssätt och rätt insatser, som sedan utvärderas gemensamt.

Målgrupp eller situation

Individer som får vård eller omsorg inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller kommunal omsorg.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Specialistutbildad psykiatrisjuksköterska eller legitimerad sjuksköterska ansvarar för att tillgodose individens behov av omvårdnad och leda andra professioner i arbetet.

Sammanfattning

Omvårdnadsprocessen: att genom en god relation till individen och gemensam reflektion

  • identifiera behov
  • utifrån identifierade behov tillämpa anpassat förhållningssätt
  • utifrån identifierade behov välja ut och utföra anpassade insatser
  • utvärdera insatserna.

En god omvårdnad vid psykossjukdom innebär

  • att se till individens vårdbehov både kroppsliga och psykiska samt det sammanhang som individen befinner sig
  • en tilltro till individens förmåga att vara en aktiv samarbetspart i vård och behandling
  • en tilltro till individens möjlighet till återhämtning
  • att utgå ifrån individens behov, önskemål, resurser och förmågor
  • att ha fördjupad kunskap om de symtom och funktionsnedsättningar som kan förekomma vid psykossjukdom, hur dessa kan variera över tid och hur det påverkar individens förmåga att efterfråga, aktivt delta i vård och behandling och ta egen makt över sitt liv och sin situation.

Genomförande

Sjuksköterskan arbetar tillsammans med individen för att identifiera behoven och se vilka insatser som är möjliga att använda. Därefter utvärderar man insatserna och undersöker hur individen kan fortsätta sin vård. Ett gott bemötande från personalen är av stor betydelse för individens möjlighet till återhämtning.

Personalen har ansvar för att kartlägga, planera och tillgodose individens behov av omvårdnad. Samtidigt som personalen ska föreslå god vård och omvårdnad behöver personalen uttrycka förståelse för individens erfarenheter och upplevelser av behandlingen. Individens livssituation ska vara utgångspunkt vid beslut om vilka behandling och insatser som erbjuds. Den behandling som väljs ska kunna anpassas efter individens behov och önskemål. Personalen har det yttersta ansvaret för att individen får den vård och det stöd hen har behov av och inte diskrimineras på grund av sin sjukdom eller en eventuell funktionsnedsättning. 

Arbeta för goda relationer och stärkt självkänsla

En central del är att personalen arbetar för att individen får möjlighet att diskutera sin upplevelse av sina behov och sin situation. Personalen ska arbeta för att skapa och upprätthålla goda relationer med individen och hens närstående under behandlingen. Samtidigt har personalen ett ansvar för att värna om individens säkerhet och integritet i mötet med vården. Personalen ska stärka individens självkänsla, resurser, makt över den egna situationen och förmåga att hantera kvarstående symtom och problem.

Insatserna ska vid behov samordnas

De vård- och stödinsatser som planeras ska genomföras och vid behov samordnas. En krisplan ska upprättas och användas tillsammans med individen och eventuella närstående. Det är centralt att individen känner förtroende och tillit för personalen och är trygg i att ta kontakt när hen känner behov av hjälp och stöd. Om individen vårdas inom slutenvården ska miljön där vara säker, trygg och främja individens hälsa.

En avgörande del i omvårdnadsprocessen är att individen får ett gott bemötande med respekt. Individen ses som en kompetent samarbetspartner med behov och rättigheter.  Individen ska själv vara delaktig i de beslut som fattas om hens vård och stöd genom delat beslutsfattande. Om individen inte motsätter sig det ska vården samarbeta med närstående. Personalen är ansvariga för att säkerställa att individen och hens närstående får information anpassad efter deras förutsättningar. 

Individens förändringsarbete är en central del av omvårdnaden. Personalen har ett ansvar för att förmedla och främja individen och närståendes hopp om förändring och stödja individen i förändringsarbetet. Ett sätt är till exempel att underlätta för individen att hitta en plats i ett socialt nätverk efter individens behov och önskemål. Vid behov kan personalen behöva hjälpa individen att utföra de handlingar som individen själv inte kan eller förmår att utföra som att duscha eller byta kläder. Individen behöver få stöd för att förändra sin livsstil för att hantera sin sjukdom och främja sin hälsa.

Det krävs gedigen kunskap inom psykiatrisk omvårdnad för att utveckla och säkerställa ett effektivt förebyggande arbete för att undvika tvång vid svåra tillstånd. Vid tvångsvård och tvångsåtgärder behöver omvårdnadsarbetet ledas och utföras av någon med hög kompetens för att värna individens integritet och rätt till delaktighet.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal.

Material

Kompetensbeskrivning för specialistsjuksköterska psykiatri, Svenska psykiatriska föreningen för sjuksköterskor

Hälsofrämjande arbete, Svensk sjuksköterskeförening

Hälsofrämjande arbete - tidiga insatser för att stimulera till bra levnadsvanor, Svensk sjuksköterskeförening

Stöd och behandling, Kunskapsguide för vårdgivare 

Familjefokuserad omvårdnad, Svensk sjuksköterskeförening

ICNP - nationell klassificering av omvårdnad, International Council of Nurses

Omvårdnad vid schizofreni utifrån NANDA, Region Stockholm

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Mödra- och barnhälsovård, Tandvård
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Psykiatrin och socialtjänsten ger stöd åt individen i vårdkontakter för att säkerställa att individen får adekvat vård för fysisk ohälsa.

Målgrupp eller situation

Individer med misstänkt eller känd  fysisk ohälsa som är i behov av stöd i kontakten och  stöd för att upprätthålla kontakten med hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Enligt socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) bör hälso- och sjukvården och socialtjänsten erbjuda stöd i vårdkontakter till individer med schizofreni och liknande tillstånd som behöver somatisk vård (prioritet 2). Enligt beprövad erfarenhet leder stöd i kontakter med somatisk vård till att fler söker vård och får vård efter behov.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Stöd i vårdkontakter innebär att individen får hjälp att formulera och beskriva sina fysiska besvär, förbereda sig inför besök i vården, minnas vad som sägs vid besöket och återföra information till de som är berörda. Det kan även handla om att ta och upprätthålla kontakt med sjukvården samt att följa med till inbokade besök. Besöken kan handla om fysisk sjukdom, problem med tänder/munhälsa och/eller hälsokontroller och screeningar. Stödet bör sättas in när behov av vård och/eller risk för fysiska sjukdomar uppmärksammas. Att ge stödet ingår i uppdrag för Case Management/vård- och stödsamordning  (samt fast vårdkontakt).

Genomförande

Många med schizofreni och liknande tillstånd dör i förtid till följd av behandlingsbara, fysiska sjukdomar. Det är därför mycket angeläget att stödja de med att uppmärksamma fysisk ohälsa och få behandling. Stöd i kontakter med vården har visat att fler söker vård och får vård efter behov och att det främjar medbestämmande. Detta är en viktig del i vård- och stödsamordning.

Hjälp individen att formulera sina besvär med egna ord. Ställ öppna frågor. Lyssna och försök förstå. Sammanfatta och fråga om du har förstått rätt. Identifiera de situationer där individen är i behov av stöd, till exempel:

  • ta kontakt med vården för att boka besök
  • besök i vården, till exempel tandundersökning, fysisk undersökning, bedömning av fysiska symptom och biverkningar, mätning av metabol status (BMI, blodtryck, puls, midjemått, blodprover)
  • läkemedelsgenomgång.

Ta hänsyn till individens kognitiva funktion (till exempel minne, koncentrationsförmåga, exekutiv förmåga).

Varför man inte söker eller håller kontakt med vården

Svårigheter att tolka kroppens signaler, att ta initiativ, förklara och formulera sina behov och upplevelser kan resultera i att individer med schizofreni och liknande tillstånd inte söker vård och/eller inte upprätthåller viktiga kontakter med vården. Det kan också finnas en misstänksamhet eller misstro hos individen till primärvården på grund av tidigare negativa erfarenheter.

Gå igenom vilka frågor individen har inför besök i vården och skriv ner de tillsammans. Om individen önskar att personal från socialtjänst eller psykiatri följer med vid besöket är det bra att göra en plan för hur personalen ska ge stöd under själva besöket. 

En individ som har svårt att minnas besökstider kan initialt behöva påminnelser i form av telefonsamtal eller sms. På lång sikt kan det också hjälpa till att skapa en struktur kring besök i vården, till exempel med inlagda påminnelser i mobilen eller datorn. Välj påminnelser som individen själv tycker fungerar.

Att följa med på inbokade besök på till exempel vårdcentralen eller en specialiserad mottagning kan vara hjälpsamt för individer som har dåliga erfarenheter av vården, har svårt för nya kontakter eller behöver stöd att formulera sina besvär. Att ha någon med sig på besöken i vården kan skapa en trygghet som gör att man kan fasa ut stödet successivt. Målet är alltid att individen ska kunna hantera situationen på egen hand i framtiden.

Uppföljning

Det är viktigt att följa upp kontakter.

Efter kontakt med vården kan individen behöva hjälp med till exempel att

  • komma ihåg vad som sas vid vårdbesöket
  • förstå information och vad en behandling innebär
  • återföra information till andra som är berörda
  • göra en plan för vad som kom fram under vårdbesöket, till exempel sköta sina tänder eller förändra levnadsvanor. 
Återföra information

Kom överens med individen om vilka personer som behöver få vilken information som kommit fram under vårdbesöket. Det kan handla om närstående, behandlande läkare, sjuksköterska, boendestödjare eller annan personal involverade i individens vård och stöd. Säkerställ att de får nödvändig information. 

Göra en plan för insatser

Använd resultatet från vårdbesöket för att tillsammans med individen ta reda på vilket stöd som behövs för det som ska göras. Gör tillsammans en planering för stödet, vem som ska ansvara för respektive insats, när de ska genomföras och hur de ska följas upp.

Insatsen är en av Socialstyrelsens nationella kvalitetsindikator för socialtjänst och specialiserad psykiatri och bygger på följande enkätfråga ställd till verksamheten: 

  • Har ni skriftliga och på ledningsnivå beslutade rutiner för att erbjuda stöd i kontakter med somatisk vård till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som är i behov av somatisk vård?

Material

Kliniska riktlinjer om metabol risk, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Öppna jämförelser 2014 Jämlik vård – Somatisk vård vid samtidig psykisk sjukdom, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Vägledning inför försäkringsmedicinsk bedömning, individer med schizofreni och liknande tillstånd.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och liknande tillstånd vars arbetsförmåga helt eller delvis påverkas av sjukdomen.

Kunskapsläge

Insatsen beskrivs i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd.

Kompetenskrav

Legitimerad läkare.

Sammanfattning

  • Läkare gör en försäkringsmedicinsk bedömning av sjukdomens konsekvens på arbetsförmågan
  • Vid psykotiska syndrom kan sjukskrivning upp till ett år eller längre behövas.
    I rehabiliteringsfasen kan en gradvis minskande sjukskrivningsgrad rekommenderas
  • Vid psykotiska syndrom med svårare, kroniska tillstånd kan arbetsförmågan bli varaktigt nedsatt

Genomförande

Arbetsförmågan varierar mellan individer och i olika faser av sjukdom. Den akuta fasen (cirka en till tre månader) kräver ofta slutenvård och då är sjukskrivning på heltid motiverad. Stabiliseringsfasen (ofta ett år eller mera) karakteriseras av svårigheter som kan yttra sig på många sätt, till exempel känslighet för sinnesintryck och stress. 

I många fall kan behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering vid psykossjukdom sträcka sig över flera år. Långa perioder med enbart sjukskrivning bör dock undvikas så långt som möjligt. Det är viktigt att involvera arbetsgivaren i ett tidigt skede av sjukskrivning, då anpassningar i arbetet ofta är nödvändigt under stabiliseringsfasen.

Att tänka på vid sjukskrivning:

  • Förmedla hopp om återhämtning.
  • Så snart som möjligt stödja individen till att återgå i vardagliga rutiner.
  • Bedömningen av individens arbetsförmåga är en del av vård och behandling.
  • Stöd till arbete enligt IPS-modellen är en rekommenderad individanpassad metod som ökar sannolikheten för att individen ska kunna arbeta.

Sjukskrivning är aktuell när arbetsförmågan är nedsatt i individens ordinarie sysselsättning. Vid en sjukskrivning görs en värdering av individens arbetsförmåga i relation till de arbetsuppgifter hen utför. Vid arbetslöshet eller studier värderas arbetsförmågan mot förmågan att söka arbete eller studera. 

Inför en sjukskrivning ska den sjukskrivande läkaren göra en försäkringsmedicinsk bedömning, d v s en individuell bedömning av individens förutsättningar och funktionsförmåga, arbetets art, möjligheter till anpassning och planerade eller genomförda behandlingsinsatser. Bedömningen ska omvärderas vid varje förnyelse av sjukskrivning.

Bedöm nedsättningen av arbetsförmåga med hjälp av:

  • individens upplevelse av stress och svårigheter
  • närståendes upplevelse av individens svårigheter
  • funktionsbedömning av arbetsterapeut
  • neuropsykologisk utredning 
  • skattning av symtom
Ta hänsyn till samtidiga problem och gör fortlöpande bedömningar och anpassningar

Vid ställningstagande till sjukskrivning bör man ta hänsyn till samtidiga problem som till exempel kognitiva svårigheter, beroendeproblematik, förekomst av depression eller andra psykiatriska tillstånd. Funktionsnedsättningen ändras beroende på sjukdomsutveckling och förmåga till kompensation, därför behöver man fortlöpande göra medicinska bedömningar och överväga vilka anpassningar som är lämpliga.

Läs mer om funktionsnedsättning, aktivitetsbegränsning och rehabilitering vid sjukskrivning för psykotiska syndrom i Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd.

En rehabiliteringskoordinator kan ge stöd med samordning av insatser och samverkan med externa funktioner. En rehabiliteringskoordinator stödjer individer som är sjukskrivna, utifrån individens önskemål och förutsättningar. Syftet är att underlätta för individen att återgå till arbetet eller börja arbeta. 

Rehabiliteringskoordinatorer samordnar insatser internt inom hälso- och sjukvården, och samverkar även ofta med externa parter som till exempel individens arbetsgivare och Försäkringskassan.

Sjukpenning är en ersättning som individen kan få om arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom.

De första två veckorna individen är sjuk betalar oftast arbetsgivaren sjuklön i stället för vanlig lön. För att få sjuklön krävs det att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom och det är arbetsgivaren som gör den bedömningen.

Om individen fortfarande är sjuk efter två veckor kan hen ansöka om sjukpenning från Försäkringskassan. Ansökan skickas in tillsammans med läkarintyg. Om individen är anställd utan rätt till sjuklön, kan hen i stället ansöka om sjukpenning från Försäkringskassan, men då ska först en sjukanmälan lämnats till Försäkringskassan den första sjukdagen.

Saknar man anställning ska sjukanmälan göras till Försäkringskassan den första sjukdagen, därefter ska en ansökan om sjukpenning skickas in till dem. Man ska ha en sjukpenninggrundande inkomst och vara anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen.  

Även vid studier med studiestöd från CSN ska individen sjukanmäla sig till försäkringskassan, helst den första sjukdagen. Då kan man få behålla bidrag och lån medan man är sjuk. De kan också ta hänsyn till att man varit sjuk när de prövar studieresultat.

Aktivitetsersättning är en ersättning som individen kan få om hen är 19 till 29 år och har en sjukdom eller en funktionsnedsättning som gör att hen inte kan arbeta under minst ett år. Under tiden med aktivitetsersättning kan individen få stöd och hjälp med att kunna börja arbeta. Individen ansöker om aktivitetsersättning hos Försäkringskassan och ansvarig läkare skriver ett läkarutlåtande som bifogas ansökan. 

Sjukersättning är en ersättning som individen kan få om hen är mellan 30 till 64 år och har en sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att hen aldrig kommer att kunna arbeta, varken nu eller i framtiden. Individen ansöker om sjukersättning hos försäkringskassan och läkaren skriver ett läkarutlåtande som bifogas ansökan.

Ekonomiskt bistånd Om individ blir sjuk men saknar anställning eller av annan anledning inte kan få sjukpenning eller annan ersättning, kan en ansökan om ekonomiskt bistånd göras hos socialtjänsten i kommunen. Till ansökan ska bifogas läkarintyg samt den ansökan om sjukpenning som gjorts hos Försäkringskassan.

Uppföljning

Vid varje förnyelse av sjukskrivning ska en ny värdering av individens funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning göras.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Sömnhygien innebär aktiviteter och vanor som kan främja sömnen.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga sömnproblem. För måttliga till svåra sömnproblem, se Insatser vid sömnproblem.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator.

Sammanfattning

Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Lindriga sömnproblem kan ofta förebyggas helt med god sömnhygien. För måttliga till svåra sömnproblem kan ytterligare insatser vara nödvändigt.

Genomförande

Behandlaren undervisar patienten i god sömnhygien. Patienten provar själv dessa åtgärder och återkopplar till behandlaren hur sömnen påverkas. Informera om de allmänna råd som finns för bättre sömn utifrån individens behov och förutsättningar. Hänsyn kan t ex behöva tas till nedsatt kognitiv funktion och behöva anpassas språkligt, både muntligt och skriftligt.

  • Regelbunden motion och balans mellan aktivitet och vila ger en bättre sömn. Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, regelbunden fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen. Se även insatsen Främja fysisk aktivitet och hälsosamma kostvanor.
  • Stig upp en fast tid på morgonen, alla dagar i veckan och var försiktig med tupplurar.
  • Använd väckarklockor eller appar som gör det lättare att vakna. Det kan vara med successivt stigande ljus, behagliga väckningsljud eller ett larm som ringer i rätt sömncykel. Hjälp med att vakna kan också ges av en närstående eller boendestödjare. Medicin kan placeras nära sängen tillsammans med ett glas vatten eller en bit bort för att underlätta och motivera uppstigning.
  • Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga. Vid behov av ljud/musik för att varva ner – använda kuddhögtalare; appar med möjlighet att ställa in automatisk sluttid, klockradio med tidsinställning.
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik (stäng av aviseringar) som möjligt. Se till att sovrummet har en behaglig, låg temperatur (18° C eller strax under är optimalt för hjärnan under sömnen, under täcket – där man har kroppen – ska det dock vara varmare). Använd eventuellt ögonmask, nattlampa, öronproppar och hörlurar. Sängen bör vara bekväm och anpassad utifrån ålder. Undvik att titta på belysta skärmar (mobiltelefon, bärbar dator) inför sänggång och särskilt i sängen: Ljuset kan aktivera hjärnan.
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen. Undvik att bli hungrig på natten och undvik stora måltider strax innan det är dags att sova.
  • Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags. Ett bad, varma drycker eller musik kan vara rogivande. Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning. 
  • Skapa ett tyngre täcke (med trasmatta/tung filt i ett påslakan).
  • Undvik problemlösning före läggdags eller i sängen. Försök lösa eventuella problem och bekymmer under eftermiddagen eller tidig kväll. Om dessa gör sig påminda efter sänggång, planera in tid för att lösa dessa nästkommande dag.
  • Använd inte sängen till något annat än sömn (och eventuellt sex).Om du ligger sömnlös längre än 15–20 minuter bör du gå upp ur sängen och göra något annat, till exempel läsa en bok under en stund.

Läs vidare: Insatser vid sömnproblem.

Uppföljning

Uppföljningen anpassas till varje individs unika behov och förutsättningar. De mål som sätts upp för insatsen är individuella och de följs upp kontinuerligt under insatsen.

Material

Sov gott – En liten bok för sömnlösa och alla som vill sova bättre, Läkemedelskommittéerna i Västmanlands region och Region Örebro län (pdf, ny flik)

Sömnbesvär hos barn, 1177.se

Tips för att må bra, film för ungdomar från umo.se

Märkning

  • Utförare: Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår

En trygg och säker övergång från Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), till vuxenpsykiatrin kräver god samordning.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som är på väg att fylla 18 år och ska överföras från BUP till vuxenpsykiatrin. Ungdomar från BUP överförs med fördel till eventuell specialiserad vuxenmottagning för unga/nyinsjuknade med psykos.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. För att åstadkomma en trygg övergång med kunskapsöverföring och kontinuitet krävs en god samverkan mellan BUP och vuxenpsykiatrin.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att, utifrån ungdomens behov:

  • Initiera en samordnad individuell plan, SIP för att klargöra ansvar och planering innan vuxenpsykiatrin tar över ansvaret (när remiss kommer till vuxenpsykiatrin.
  • Utforma en strategi för övergången mellan BUP och vuxenpsykiatrin.
  • Ta en tidig kontakt med de verksamheter ungdomen får insatser från.
  • Säkerställa ett en kunskapsöverföring görs.
  • Dokumentera åtgärderna i en vårdplan.

Genomförande

Att byta behandlare kan vara svårt. Övergången från BUP till vuxenpsykiatrin görs också under en känslig fas i livet. För ungdomen kan det innebära att behöva byta en trygg och vårdande miljö mot ett nytt främmande sammanhang. Vårdnadshavare kan känna en oro för minskad delaktighet i behandling och stöd. Övergången består av flera delar och ställer krav på samordning mellan de berörda vårdenheterna.

För att kunna ge en trygg och säker övergång från BUP till vuxenpsykiatrin för fortsatt behandling efter fyllda 18 år skriver ansvarig behandlare och medicinskt ansvarig läkare en utförlig remiss till vuxenpsykiatrin minst tre månader före 18-årsdagen. I remissen ska ingå bedömning, diagnos, tidigare och pågående behandlingsinsatser samt vid behov förslag på datum för ett möte om en eventuell samordnad individuell plan, SIP.

Ungdomen och de närstående ska få tydlig information inför och under övergången. Det är relevant även ur den behandlande personalens perspektiv.

  • Vem blir ny behandlare? 
  • På vilka sätt kommer vården förändras? 
  • Hur påverkas ungdomens ansvar för den egna behandlingen?

När vuxenpsykiatrin beslutat att ta emot ungdomen och utsett en behandlare ska man erbjuda ett mottagande samtal med ungdomen och de närstående och ansvarig behandlare inom BUP.

Det är stora skillnader på mognadsgrad hos 18-åringar. En del kan känna en lättnad i att få ett större eget ansvar medan andra kan känna sig vilsna i den nya situationen. Något som kan övervägas är att sätta samman en skriftlig information som ungdomar kan få en tid innan övergången. Informationen kan innehålla praktiska uppgifter som till exempel var vuxenpsykiatrin finns men också ta upp vad behandlingen kan innehålla på vuxenpsykiatrin, vad man kan få hjälp med.

Uppföljning

Uppföljning ska göras regelbundet under övergångsperioden med intervall anpassat till individ och situation.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Det är angeläget att individer som har ett sårbart tillstånd på grund av sjukdom ges stöd för att främja hälsosamma levnadsvanor.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni har ofta en eller flera ohälsosamma levnadsvanor som behöver synliggöras för att möjliggöra anpassade råd och stöd att förändra sina vanor.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården:

  • bör erbjuda beteendepåverkande insatser för att främja fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som har otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor (prioritet 2). 
  • bör erbjuda kvalificerat rådgivande samtal till vuxna med särskild risk som har ohälsosamma matvanor (prioritet 1).
  • bör erbjuda vuxna med särskild risk som röker dagligen kvalificerat rådgivande samtal (prioritet 1).
  • bör erbjuda läkemedelsinterventioner för att främja rökreduktion och rökfrihet till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som röker (prioritet 2).
  • bör erbjuda rådgivande samtal med skriftlig ordination av fysisk aktivitet till vuxna med särskild risk som är otillräckligt fysiskt aktiva (prioritet 2).
  • bör erbjuda rådgivande samtal till vuxna med särskild risk som är otillräckligt fysiskt aktiva (prioritet 2)
  • bör erbjuda rådgivande samtal med tillägg av aktivitetsmätare till vuxna med särskild risk som är otillräckligt fysiskt aktiva (prioritet 2).
  • bör erbjuda kvalificerat rådgivande samtal till vuxna med särskild risk som har ett riskbruk av alkohol (prioritet 3)

Kompetenskrav

All personal som möter individer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd bör ha kunskap om levnadsvanornas betydelse och hur man uppmärksammar, åtgärdar och följer upp dem.

Sammanfattning

Tobaksbruk, ohälsosamma matvanor, riskkonsumtion av alkohol och otillräcklig fysisk aktivitet utgör fyra av de största riskfaktorerna för sjukdom och ohälsa. För individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är medellivslängden i genomsnitt 15 år kortare för män och 12 år kortare för kvinnor än för den övriga befolkningen. Rökning, missbruk av alkohol och droger, ohälsosamma matvanor och otillräcklig fysisk aktivitet är viktiga bidragande orsaker till andra samtidiga sjukdomar, till exempel typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. För att utjämna hälsomässiga skillnader behöver vård- och stödinsatser nå grupper där förekomsten av ohälsosamma levnadsvanor är störst. Det är särskilt viktigt att nå dem som har fler än en ohälsosam levnadsvana.

Genomförande

Enkla råd och rekommendationer är sällan tillräckligt för att en individ ska kunna förändra sina levnadsvanor. Ett mer strukturerat och anpassat stöd behöver erbjudas och ofta krävs samverkan för att nå ett långsiktigt hållbart resultat. Mer strukturerade insatser som till exempel kvalificerat rådgivande samtal eller KBT kan vara aktuella.

Den generella strukturen för arbete med ohälsosamma levnadsvanor utgår från att uppmärksamma, åtgärda och följa upp

  • Inled med frågor om levnadsvanor. 
  • Bedöm om patienten har en eller flera ohälsosamma levnadsvanor.
  • Återkoppla bedömning och vid ohälsosamma levnadsvanor erbjud stöd till förändring i samband med besöket
  • Involvera ytterligare stöd vid behov, se nivåerna nedan
  • Ge stöd till förändring utifrån rekommenderad åtgärd. 

Följ upp för att upprätthålla motivation och utvärdera om åtgärden haft effekt.

När hälsosamma levnadsvanor kan konstateras är det viktigt att bekräfta patientens val och uppmuntra till fortsatt  hälsosamt beteendet. Ge vid behov stöd för att upprätthålla en hälsosam livsstil.

Ett första steg mot att stödja individen till hälsosamma levnadsvanor är att kartlägga situationen. Ofta har verksamheten egna hälsoformulär som används för att kartlägga levnadsvanor med fasta svarsalternativ. 

Följande frågor bör ingå i att kartlägga individens levnadsvanor (Socialstyrelsens indikatorfrågor). Du hittar de kompletta indikatorfrågorna i GULDKORN i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa.

Fysisk aktivitet
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt fysisk träning som får dig att bli andfådd, till exempel löpning, motionsgymnastik eller bollsport? 
  • Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt vardagsmotion, till exempel promenader cykling eller trädgårdsarbete?
  • Vistas du utomhus dagligen?
  • Ligger du och vilar dagtid? Omfattning?
  • Typ av aktivitet?
Kost
  • Frågor om hur ofta du äter (enligt kostindex med poäng)
    • grönsaker & rotfrukter
    • frukt & bär
    • fisk & skaldjur
    • kakor, choklad, godis 
  • När på dagen äter du första målet och vad?
  • Om du har morgonmedicin, vilken tid tar du den?  
  • Äter du på natten? Hur ofta och vad?
Tobak

Förslag för frågor om rökning men kan anpassas för allt tobaksbruk (tex snus)

  • Aldrig varit rökare
  • Slutat röka för mer än 6 månader sedan. När? 
  • Slutat röka för mindre än 6 månader sedan. När? 
  • Röker, men inte dagligen. Hur ofta?
  • Röker dagligen. Hur mycket (1–9 cigaretter, 10–19 cigaretter, 20 eller fler cigaretter)
  • Om individen röker; fråga sedan hur länge?
  • Förekommer rökning nattetid?
Alkohol
  • Hur många standardglas (12 gram alkohol) dricker du en vanlig vecka?
  • Hur ofta dricker du som är kvinna mer än 4 standardglas och du som är man mer än 5 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle?                         

(självskattning för alkoholbruk, AUDIT, görs vid årsuppföljning)

Sömn och vila
  • Hur många timmars sömn uppskattar du att du får per natt?
  • Hur många gånger vaknar du upp under natten?
  • När lägger du dig resp. går upp?    
  • Använder du något slags sömnmedel?      
  • Sover du något under dagtid? Omfattning?
Munhälsa och tandstatus
  • Bra
  • Dåligt
  • Daglig tandborstning
  • muntorrhet/dålig salivation
  • Regelbundna tandläkarbesök/hygienist
  • Sista tandläkarbesöket

Alla som möter individer i hälso- och sjukvården och socialtjänst ha kompetens att uppmärksamma levnadsvanor, kunna ge enkla råd och vid behov hänvisa vidare till rekommenderade åtgärder.

Enkla råd

Enkla råd avser att ge information och korta, evidensbaserade råd om levnadsvanor. Enkla råd kan erbjudas för att fortsätta dialogen med patienten när en ohälsosam levnadsvana konstaterats, för att väcka intresse och motivera till rekommenderade åtgärder. Råden kan kompletteras med skriftlig information. 

Rådgivande samtal

Dialog mellan personal och individ som är anpassad till individens ålder, hälsa och risknivåer. Samtalet kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel samt med särskild uppföljning. Samverkan med andra aktörer som boendestödjare är grundläggande. Motiverande strategier inkluderas när det behövs.

Kvalificerat rådgivande samtal

Utförs av personal med utbildning i ämnesområdet och teoribaserad eller strukturerad metod. Genomförs i tät dialog mellan personal och individ med anpassning till individens ålder, hälsa och risknivåer. Samtalet bygger vanligen på principer för kognitiv beteendeterapi och innehåller motiverande stöd och rådgivning. Stödet ska ges under en längre tid och kan erbjudas individuellt eller i grupp.

Motiverande samtal är en metod som kan användas för att tillsammans med individen utforska nya syn- och tankesätt och motivera till förändring. I samtalet ges individen möjlighet att reflektera över det som är viktigt och får hjälp att utforska tankar, känslor och motivation till förändring. MI är personcentrerad och målinriktad och som mest verksamt för att väcka intresse när personen ännu inte är motiverad till förändring eller när personen är ambivalent. Metoden går i korthet ut på att:

- Hjälpa individen att med egna ord formulera en förståelse för sina problem
- Hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
- Stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg.

Material

Maten har stor betydelse för människans fysiska och psykisk hälsa, välmående och ork både nu och framåt. Stöd till hälsosamma matvanor ska erbjudas av både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Inled gärna samtal om matvanor med att be om lov att utforska patientens matvanor:

  • Dina matvanor kan ha betydelse för din hälsa, hur du mår och för de besvär du söker hjälp för. Är det okej att vi pratar en stund om dina matvanor?

Stödet utformas alltid tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Som ett första steg kan enkla råd eller rådgivande samtal erbjudas för att väcka intresse och motivera till fortsatt samtal. Om individen saknar grundläggande kunskaper och förutsättningar för att kunna göra hälsosamma val ska ett kvalificerat rådgivande samtal erbjudas. Åtgärden behöver ofta samordnas så att eventuella boendestödjare eller anhöriga kan vara delaktiga i syfte att stötta personen att genomföra önskade förändringar.

Att skapa rutiner i vardagen kan vara ett första steg i att åstadkomma en varaktig förändring och en mer hälsosam livsstil. Stödet kan till exempel innebära att tillsammans med individen göra veckomatsedel, planera inköp av mat och schemalägga måltider. Läs mer om att skapa struktur och rutiner under Stöd att skapa struktur i vardagenBoendestöd och kognitivt stöd.

Exempel på stöd kan vara:

  • Praktiskt stöd på plats hemma (laga mat)
  • Stöd från anhöriga (äta tillsammans)
  • Tillsammans undersöka vad som är rimligt när det gäller matvanor 
  • Ge exempel på enkla, ekonomiska och hälsosamma måltider

Material

Ett riskbruk av alkohol definieras utifrån mängden standardglas man dricker per vecka och eller vid ett och samma tillfälle. För vissa individer kan risker uppstå även vid lägre nivåer därför bör riskbruk definieras som ett bruk av alkohol som ökar risken för skadliga fysiska, psykiska eller sociala konsekvenser. Genom att uppmärksamma och tala om alkoholkonsumtion kan medvetenheten öka kring möjliga risker och konsekvenser.

Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och ge respons utifrån var personen befinner sig. Utforska nyfiket vilken funktion alkoholen fyller för individen och i vilka situationer drickandet kan få negativa respektive positiva konsekvenser.  

Börja med att fråga vad personen känner till om alkoholens inverkan på hälsan:

  • Alkohol kan ha betydelse för din hälsa, hur du mår och för det besvär du söker hjälp för. Är det okej att vi pratar en stund om alkohol? 

Stödet utformas tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Som ett första steg kan enkla råd eller rådgivande samtal erbjudas för att väcka intresse och motivera till kvalificerat rådgivande samtal. I samband med åtgärden behöver ofta samordning ske så att eventuella boendestödjare eller anhöriga kan vara delaktiga i syfte att ge stöd till önskad förändring. 

Genom självskattningsverktyget AUDIT kan skadligt bruk uppmärksammas. Individer som tar läkemedel för skadligt bruk av alkohol kan behöva hjälp i vardagen att följa ordinationen. Se även insatsen Stöd vid riskbruk av alkohol. 

Se även 15-metoden som kan användas för individer med alkoholproblem som har kontakt med primärvård eller företagshälsovård och har 15 poäng eller mer på AUDIT. 

Se även VIP missbruk och beroende

Material

Tillräcklig fysisk aktivitet är ett grundläggande mänskligt behov. Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd har ofta en inaktiv livsstil och behöver stöd för att bli mer fysiskt aktiva i sin vardag. Fysisk aktivitet kan ge omedelbara effekter som sänkt blodtryck och blodsocker, minskad oro, samt förbättrad sömn och kognitiv funktion.

Stöd till fysisk aktivitet ska erbjudas av både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Insatsen ska vara individanpassad, och avser både friskvård och behandling. Insatsen bör ges tidigt i behandlingen för att förebygga kroppslig sjukdom, psykiska symtom samt understödja återhämtning.

Stödet utformas alltid tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Som ett första steg kan enkla råd eller rådgivande samtal erbjudas för att väcka intresse och motivera till fortsatt samtal. Åtgärden behöver ofta samordnas så att eventuellt boendestöd eller anhöriga kan vara delaktiga i syfte att stötta personen att genomföra önskade förändringar.

Aktivitetsmätare
Ett rådgivande samtal kan också kompletteras med tillägg av aktivitetsmätare. Det innebär att patienten uppmanas att regelbundet använda sig av aktivitetsmätare för att motivera till ökad fysisk aktivitet. En aktivitetsmätare kan (beroende på typ) registrera antal steg vid promenad eller löpning eller registrera hela mönstret av den fysiska aktiviteten, det vill säga intensitet, varaktighet och frekvens.

Friskvårdande insatser för ökad fysisk aktivitet i vardagen

Friskvårdande insatser utgår från individens vardag, graden av inaktivitet och behov av strukturerad fysisk aktivitet och träning. Alla anställda inom kommun och hälso- och sjukvård kan uppmuntra och understödja en ökad grad av fysisk aktivitet och träning i vardagen. 

För många individer är det nödvändigt att planera vardagsmotionen och göra den så konkret som möjligt, t.ex. att den schemaläggs och följs upp veckovis utifrån patientens önskemål om stöd och uppföljning.

Organiserad träning för fysisk aktivitet

Vid allvarlig psykisk ohälsa förekommer ofta en nedsättning av exekutiva och sociala funktioner vilket försvårar deltagande i de tränings- och sportverksamheter som erbjuds i samhället. Sjukvård och socialtjänst behöver erbjuda möjlighet till organiserad fysisk aktivitet i en mer skyddad miljö samt ge stöd för deltagande.

Organiserade gruppaktiviteter kan ledas av personal, egenerfarna, eller annan person med intresse och kunskap. Kommunen som har ansvar för daglig sysselsättning kan till exempel  inkludera fysisk träning som en aktivitet som erbjuds vid flera tillfällen i veckan.

Stöd för deltagande i fysiska gruppaktiviteter bör erbjudas efter behov och kan bestå av:

  •  SMS-påminnelse
  •  Kontakt med övriga gruppdeltagare
  •  Individanpassat upplägg t.ex att delta en kortare tid av träningstillfället 
  •  Planering inför träningstillfällena
  •  Förberedande studiebesök
  •  Social färdighetsträning
  •  Planering inför träningstillfällena
  •  Uppföljande utvärdering efter träningstillfällena

Behandlande insatser

Vissa svårigheter kan motivera till mer behandlande insatser av fysioterapeut, till exempel vid:

  • olika former av psykomotoriska svårigheter 
  • påtagligt begränsad fysisk funktion på grund av t ex. övervikt eller somatisk sjukdom.
  • rörelserädsla som sammantaget med den psykiatriska grundsjukdomen försvårar friskvårdande åtgärd och samhällsbaserad träning.

Fysisk aktivitet på recept (FaR)

När individen bedöms ha initiativförmåga och förmåga att skapa struktur kan rådgivande samtal kompletteras med aktivitet på recept (FaR). 

Fysisk aktivitet på recept (FaR) omfattar följande moment:

  • Samtal som innefattar kartläggning, målsättning och lämpliga aktiviteter
  • Ordination/recept i samråd med individen
  • Fysisk aktivitet som kan utföras på egen hand eller som organiserad aktivitet
  • Uppföljning

Beakta att personer som drabbats av psykossjukdom ofta har nedsatta exekutiva funktioner vilket kan göra det svårt att tillgodogöra sig FaR. Individerna är motiverade men har ofta nedsatt initiativförmåga och kan ha svårt att skapa den struktur i vardagen som krävs för att följa ett FaR-recept på egen hand. Ställningstagande till FaR behöver göras utifrån individens förmåga att tillgodogöra sig insatsen.

Material

Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, FYSS

Fysisk aktivitet vid schizofreniFYSS (pdf, ny flik)

Fysisk aktivitet vid metabolt syndrom, FYSS (pdf, ny flik)

Fysisk aktivitet vid övervikt och fetma, FYSS (pdf, ny flik)

Manual FaR 2.0, FYSS (pdf, ny flik)

Personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd röker ofta och mer. Tobaksrökning är en stor riskfaktorer för sjukdom och förtida död och det är viktigt att ge stöd för minskad rökning eller rökstopp. En kartläggning av levnadsvanor ger information om individens tobaksbruk och dess omfattning. Om individen är rökare eller nyttjar andra former av tobak:

  • Be om lov att få ställa några frågor för att få en bild av individens syn på sitt tobaksbruk
  • Om individen inte uppger intresse av att förändra sina tobaksvanor, försök väcka intresse och erbjud information
  • Om individen är ambivalent inför sitt tobaksbruk, ställ frågor för att utforska ambivalensen.
  • Om individen uttrycker en önskan om att förändra sitt tobaksbruk, ge stöd för genomförande.

Individer med allvarlig psykisk sjukdom behöver ofta mycket stöd under en lång tid för att kunna sluta röka eller röka mindre. Stödet utformas tillsammans med individen, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag på lösningar. Som ett första steg kan enkla råd eller rådgivande samtal erbjudas för att väcka intresse och motivera till kvalificerat rådgivande samtal.

I samband med åtgärden behöver ofta samordning ske så att eventuella boendestödjare eller anhöriga kan vara delaktiga i syfte att ge stöd till önskad förändring. 

Läkemedel för att främja rökreduktion och rökfrihet

Ett kvalificerat rådgivande samtal kombineras vanligen med läkemedel, och det finns flera godkända läkemedel för rökavvänjning:

  • bupropion 
  • vareniklin 
  • nikotinläkemedel

Bupropion och vareniklin är receptbelagda läkemedel och behandlingen pågår i 12 veckor. Högkostnadsskydd gäller om individen samtidigt får motiverande stöd i form av t.ex Kvalificerat rådgivande samtal för tobaksavvänjning.

Nikotinläkemedel finns i många olika former t.ex. som tuggummi, munspray och plåster. Nikotinläkemedel är receptfria men det blir billigare för individen om de förskrivs på recept. En kombinationsbehandling av dessa rekommenderas, dvs. långtidsverkande preparat (plåster) tillsammans med snabbverkande preparat (tablett, tuggummi eller spray).

Observera behov av sänkt neuroleptikados vid rökstopp. Rökning ökar aktiviteten i leverns enzymsystem som metaboliserar många neuroleptika. Vid rökstopp behöver neuroleptikadosen därmed ofta sänkas. Patienten behöver informeras och monitoreras eftersom dosen av läkemedlen behöver ökas igen vid återfall.

Material
Folder med fakta och råd om levnadsvanor (däribland rökning), Svenska läkaresällskapet (pdf, ny flik)

Rådgivning och tobaksavvänjning i psykiatri, beroendevård och socialtjänst - en manual, Psykologer mot tobak i samarbete med Läkare, Sjuksköterskor och Tandvård mot Tobak 

Material för tobaksavvänjning, Psykologer mot Tobak

Sluta-röka-linjen, stödlinje för tobaksavvänjning, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin

Läkemedel mot rökning, 1177

Rökning och snusning, 1177

Uppföljning

Stöd och insatser för främjande av levnadsvanor ska följas upp kontinuerligt och i samband med Årsuppföljning.

Material

Nationellt vårdprogram vid ohälsosamma levnadsvanor prevention och behandling, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Rådgivande metoder, VISS, Region Stockholm

Tema hälsa1177)

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Ungdomsmottagning, Familjecentral, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Vårdbiträde, Dietist, Fysioterapeut, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Omsorg | Omvårdnad, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Anmälan av vapeninnehav.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms olämpliga att inneha vapenlicens/skjutvapen utifrån medicinska skäl.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens föreskrifter.

Kompetenskrav

Alla läkare som bedömer att en individ är olämpligt att inneha vapenlicens/skjutvapen.

Sammanfattning

Samtliga kliniskt verksamma läkare med patientansvar har en skyldighet att göra en anmälan till polismyndigheten om en individ bedöms olämplig att inneha vapenlicens/skjutvapen utifrån medicinska skäl.

Genomförande

Samtliga kliniskt verksamma läkare ska göra en bedömning om individer som de har vårdansvar för, är lämpliga att inneha vapenlicens/skjutvapen och vårdgivaren behöver ha särskilda rutiner för detta.

Enligt socialstyrelsens föreskrifter 2008:21 ska vårdgivaren ge direktiv och säkerställa att det lednings­system som - enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:12) om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården - ska finnas i verksamheten innehåller rutiner för anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen.

Vårdgivaren får uppdra åt en eller flera verksamhetschefer att fastställa rutiner för anmälan enligt dessa föreskrifter. I den kommunala hälso- och sjukvården får vårdgivaren uppdra åt en eller flera verksamhetschefer alternativt medicinskt ansvariga sjuksköterskor att fastställa rutiner för överföring av information om en patient till dennes behandlande läkare för att läkaren ska kunna ta ställ­ning till, om det finns ett behov av att göra en anmälan. Rutinerna för anmälan och överföring av informationen ska dokumenteras.

Skäl för anmälan 5 §: Om en läkare vet eller misstänker att en patient innehar skjutvapen och bedömer att patienten är olämplig att inneha skjutvapen av medicinska skäl, t.ex. psykisk störning, missbruk, demenssjukdom, syn­rubbning, neurologisk sjukdom eller hjärnskada, och därigenom:

  1. riskerar att skada sig själv eller någon annan genom sin vapenhantering, eller
  2. inte förmår iaktta de regler som gäller för förvaring av vapen, ska en anmälan omedelbart göras till polismyndigheten. 

Anmälan ska göras utan en närmare prövning, om patienten har tillstånd att inneha skjutvapen eller inte. 

6 § Anmälan till polismyndigheten på den ort där patienten är folkbokförd ska göras på en särskild blankett (bilagan). Anmälan behöver inte göras om det med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen. Den läkare som gör en anmälan ska svara för att den patient som berörs utan dröjsmål blir informerad, om det inte finns hinder enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller patientsäkerhetslagen (2010:6).

Dokumentation 7 §: Då en anmälan görs, ska läkaren göra en anteckning om detta i patientens journal. Läkaren ska dessutom dokumentera skälen för anmälan.

8 § Av patientjournalen ska det framgå, om patienten har underrättats om anmälan. Om patienten inte har underrättats, ska skälen till detta framgå.

Uppföljning

Verksamhetschefen ska regelbundet följa upp: 

  1. fastställda rutiner för anmälan
  2. anmälningspliktens fullgörande

I den kommunala hälso- och sjukvården ska verksamhetschefen alternativt den medicinskt ansvariga sjuksköterskan regelbundet följa upp detta.

Material

Blankett - Anmälan vapen, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Anmälan av patienter som av medicinska skäl är olämpliga att inneha skjutvapen, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

HSLF-FS 2017:18, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

SoS - meddelandeblad, kunskapsstöd för vårdgivare, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Vapenlagen och läkarens anmälningsskyldighet - vuxenpsykiatri, VGRegion (pdf, ny flik)

Märkning

  • Yrkesroll: Läkare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kognitiv rehabilitering är en beteendeintervention som syftar till att förbättra de kognitiva processerna.

Målgrupp eller situation

Personer med kognitiva funktionsnedsättningar (antingen egenupplevda eller konstaterade utifrån neuropsykologisk utredning) som upplevs som besvärande och hindrande av personen, som skapar svårigheter att tillgodose sina grundläggande behov i vardagen; som försvårar sysselsättning, arbete eller social funktion och som är i behov av stöd och insatser.

Kunskapsläge

Datoriserad kognitiv träning. Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd (2018) anger att Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda datorbaserad kognitiv träning till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd och kognitiva funktionsnedsättningar (minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner) (prioritet 3).

Behandlarstödda program. Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda integrerad psykologisk terapi-kognitiv träning (IPT) till personer med schizofreni och liknande tillstånd och kvarstående psykossymtom, kognitiva funktionsnedsättningar och nedsatta sociala färdigheter (prioritet 2).Kompensatoriska insatser, kognitivt stöd och hjälpmedel.

Resultatmässigt ger denna typ av insatser (i sig själv och tillsammans med andra insatser) en förbättrad funktion samt en effekt på de psykotiska symtomen. Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd med kognitiva funktionsnedsättningar (minne och uppmärksamhet) bör erbjudas tekniska hjälpmedel som kompenserar vid kognitiva funktionsnedsättningar (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut. Önskvärt med en webbaserad utbildning i Kognitiv rehabilitering.

Sammanfattning

Kognitiv rehabilitering är en beteendeintervention som syftar till att förbättra de kognitiva processerna i olika neuropsykiatriska tillstånd och bygger på olika inlärningsprinciper så som repetition, anpassade övningsuppgifter och feedback samt inlärning av olika kompensatoriska metoder för att övervinna de svårigheter och problem som associeras med de kognitiva nedsättningarna. Kognitiv rehabilitering är inte en specifik teknik eller ett program, utan ett område som erbjuder oss behandlare olika metoder, program och arbetssätt i vårt arbete tillsammans med patienten.

CogRehab och Cogpack, CIRCuiTS och PSSCogRehab är exempel på program som kan användas för att träna upp kognitiv funktion. De innehåller validerade övningar och kan även utföras i hemmiljö. Precis som terapeutledda program har de datorbaserade programmen olika inriktningar, beroende på vilka områden som behöver tränas upp. Till exempel arbetsminne och uppmärksamhet. De datorbaserade programmen har fördelarna att de:

  • Möjliggör en högre grad av tillgänglighet då det specifika arbetet inte behöver ledas av personal
  • Kan ge deltagaren tillräckligt mycket träning för att för att optimera effekten
  • Kan erbjudas flera personer samtidigt, som var och en kan arbeta efter sina egna behov och i sin takt

Det är dock viktigt att personal stödjer individen och följer arbetet så att personen aktivt deltar i övningarna och inte distraheras av sina symtom. Ser man till de generella effekterna inom detta område så återfinns effekt avseende arbetsminne, verbal inlärning, exekutiv funktion och processhastighet men effekterna är beroende av vilket program man använder. Ett mer generellt fynd är att effekten av andra program, yrkesmässig rehabilitering, ökar när de kombineras med denna form av träning.

IPT: Träningen sker i grupp men anpassas efter individens specifika förutsättningar och behov. Modellen omfattar två huvuddelar, en kognitiv träningsdel och en träningsdel med psykosocial inriktning, vilka i sin tur är uppdelade i fem delprogram. Det kognitiva blocket består av kognitiv differentiering, social varseblivning och verbal kommunikation. I det psykosociala blocket tränar man olika former av socialt beteende, social förmåga och problemlösning. Träningen sker en till tre gånger i veckan och antalet deltagare bör vara högst  6. Det totala antalet sessioner varierar utifrån gruppmedlemmarnas förmåga och hur många delprogram som genomförs. I sin helhet kan programmet pågå i upp till ett år men den genomsnittliga tiden är fyra månader.

NKR: Träningen som i sitt arbetssätt är relativt lik traditionell neuropsykologisk rehabilitering, består av fyrtio sessioner där patienten tillsammans med sin behandlare arbetar med att förbättra kognitiv flexibilitet, minnesfunktion och planeringsförmåga samt generalisering till patientens vardag. Tre till fyra sessioner per vecka är eftersträvansvärt men minst två sessioner per vecka krävs.

Kognitivt stöd kan underlätta vardagen och till viss del kompensera för de begränsningar som kognitiva svårigheter kan medföra. Insatserna kan inkludera anpassningar i den fysiska miljön, anpassat förhållningssätt i den psykosociala miljön, stöd för att etablera rutiner samt tips om konsumentprodukter och förskrivning av hjälpmedel. Rekommendationer om kognitivt stöd utgår ifrån en individuell behovsbedömning där individen och eventuellt närstående är delaktiga i dialogen om aktivitetsproblem och tänkbara lösningar på det som inte fungerar.

Kognitivt stöd är allt som gör det lättare att förstå, planera, komma ihåg och organisera vardagen. För att få vardagen att flyta på bättre kan insatserna handla om:

  • struktur och rutiner
  • dygnsrytm och rutiner för sömn
  • strategier för att hantera tid
  • strategier för att komma ihåg (inklusive påminnelser om besökstider)
  • att upprätthålla motivation och koncentration
  • anpassning av miljö
  • förhållningssätt och bemötande
  • kognitiva hjälpmedel.

Interventionerna syftar till att minska de psykosociala funktionsnedsättningarna genom användning av olika hjälpmedel och strategier. Målsättningen är att kompensera för eller kringgå de kognitiva nedsättningarna. Ofta behövs olika former av kognitivt stöd som förstärker varandra. Det behöver även säkerställas att stödet fungerar i den miljö där det ska användas.

Uppföljning

Det är önskvärt att man tillsammans med personen formulerar konkreta beteendemål i vardagen, som kan bli en utvärdering i form av om personen lyckas genomföra dem eller inte. Beteendemål kan t.ex. vara att kunna använda sig av olika strategier, slutföra vissa uppgifter. Alternativt kan mål vara rapporterad förändring avseende funktion (t.ex. WHODAS 2.0), en enklare skala så som exempelvis  tillfredsskalan eller lämpliga vas-skalor.

Material

IPT-arbetsmaterial, Kompetenscentrum för schizofreni, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

IPT, Socialstyrelsen

Om hjälpmedel för kognitiva funktionsnedsättningar, 1177

Om hjälpmedel, Myndigheten för delaktighet, MFD

Nationella riktlinjer för schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd, Socialstyrelsen

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Psykoterapeut, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Strukturerade manualbaserade program där individer utifrån sina egna mål får kunskap, tränar färdigheter och får stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som är i behov av stöd för att hantera vardagliga sociala aktiviteter och relationer.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda psykopedagogiska behandlingsprogram till personer med schizofreni och liknande tillstånd med svårigheter att klara av vardagliga aktiviteter eller det sociala samspelet med andra (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Psykopedagogiska behandlingsprogram kan genomföras i grupp eller enskilt och pågår ofta under en längre tid. Behandlingsprogrammen är manualbaserade och är utformat så att det kan anpassas efter deltagarnas olika förmågor och behov. Syftet är att ge individen förmåga att fatta egna informerade beslut rörande sin behandling och sitt behov av stöd.

Vanligt är att ett psykopedagogiskt behandlingsprogram innehåller:

  • Psykopedagogisk utbildning
  • Social färdighetsträning
  • Återfallsprevention

Genomförande

Den sociala färdighetsträningen syftar till att öka individens sociala förmåga och delaktighet i samhället. Med hjälp av rollspel tränar deltagarna sig i att hantera sociala situationer som de själva upplever är svåra. Ett psykopedagogiskt behandlingsprogram har som mål att öka den egna förmågan och utbytet av att umgås med andra, ge större möjligheter att leva ett självständigt liv, bli mer kunnig om egna psykologiska reaktioner, minska kvarstående symtom och att förbättra samarbetet med vården.Exempel på psykopedagogiska behandlingsprogram med social färdighetsträning, psykopedagogisk utbildning och återfallsprevention är IMR (Illness management and recovery) och ESL (Ett självständigt liv).

Illness Management and recovery är ett strukturerat behandlingsprogram där individen får hjälp att sätta upp återhämtningsmål för ett mer meningsfullt liv. Genom att arbeta med delmål blir målen mer hanterbara för individen. Behandlingen genomförs i grupp och omfattar mellan 40 och 50 träffar. Programmet genomförs med hjälp av en en manual som omfattar 11 moduler som består av 4–5 träffar vardera. Modulerna heter

  • använda mediciner effektivt
  • hantera problem och symtom
  • hälsosam livsstil
  • ta fram en plan för att fortsätta må bra
  • få den vård man behöver från sjukvårdssystemet
  • återhämtningsstrategier 
  • praktiska fakta om psykisk sjukdom 
  • praktiska fakta om beroende av alkohol och narkotika 
  • stress- och sårbarhetsmodellen
  • hantera stress
  • bygga upp socialt stöd.

Träffarna tar ungefär en timme och individerna ses en eller två gånger i veckan. Under träffarna och genom hemuppgifter arbetar individerna kontinuerligt mot sina återhämtningsmål. När behandlingen ges för grupper hålls den av utbildad personal.

Ett självständigt liv, ESL, är en psykopedagogisk behandlingsmodell som ger individen redskap att hantera olika livssituationer genom större självständighet i vardagen. ESL-manualerna kan användas i olika sammanhang som psykiatrisk vård, i särskilt boende, i hemmet eller inom aktivitetsverksamhet av olika slag.

ESL kan användas både individuellt och i mindre grupper, men anpassas alltid utifrån individens specifika förutsättningar och behov. För barn och ungdom bör anpassning göras till arbete med familjen.

ESL enligt manualen Steg för steg som är anpassad efter svenska förhållande genomförs i studiecirkelform där man arbetar med moduler som tar upp olika teman.

Teman i ESL

Varje tema som tas upp från manualen ägnas flera träffar. Varje tema görs så personligt relevant för individen som möjligt.

Exempel på teman:

  • vardagssamtal och social kompetensaktivering
  • medicinering
  • ekonomi
  • att höra röster
  • återfallsprevention inklusive tidiga tecken.

ESL-programmet har inbyggda mål som är utformade för att passa de flesta:

  • minskad risk för återfall och inläggning på sjukhus
  • ett fungerande personligt stöd
  • fungerande dagligt liv
  • färre symtom och mindre rädsla
  • bättre kontakter med andra
  • bättre problemlösning vid dagliga svårigheter
  • bättre koncentration och mindre tankestörningar
  • rikare fritid
  • meningsfull sysselsättning.

Deltagarna formulerar också egna individuella mål.

ESL-handledaren kompenserar för eventuella kognitiva svårigheter genom att ofta repetera, sammanfatta och återkoppla.

Uppföljning

Via dokumentation i individens journal.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

7. Kommunikation och delaktighet

arrow down

Informationen ska vara anpassat efter individens förutsättningar och behov och kommuniceras på ett så tydligt sätt som möjligt.

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Att vara delaktig i sin vård och i beslut om insatser är en rättighet reglerad i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. 

Sammanfattning

Individen ska få tillräcklig information för att kunna ta ställning till den vård och omsorg hen får, vara delaktig i beslut och ta tillvara sina intressen.

Individen har, oberoende av sitt tillstånd, funktionsnedsättning eller språksvårighet laglig rätt att få sådan information och att få den anpassad efter sina individuella förutsättningar.

Genomförande

Informationen som ges ska förse individen med den kunskap som behövs för att kunna ta ställning, vara delaktig och ta tillvara sina intressen. Delaktigheten rör såväl val av behandling och insatser som delaktighet i genomförandet av dessa. Individen har, oberoende tillstånd, funktionsnedsättning eller språksvårighet laglig rätt att få information och att få den anpassad efter sina individuella förutsättningar. 

Individen har rätt att få kunskap om:

  • Sitt hälsotillstånd
  • Vilka behandlingar, hjälpmedel och stödinsatser som finns
  • Vad som praktisk kommer att göras, när det ska göras och vad individen kan förvänta sig av vem
  • Vad insatsen ska leda till för individen
  • Vad som förväntas av individen själv under tiden som insatsen ges
  • Möjliga effekter av insatsen, både negativa och positiva

Individens tillstånd kan innebära att hens förmåga att ta till sig, komma ihåg och bearbeta information är begränsad. Svårigheterna kan vara olika stora i olika perioder, och kan variera från ett möte till ett annat. Som stöd kan den här checklistan användas: 

  • Fråga vad individen/anhöriga vet innan du ger information
  • Ge lite information i taget och komplettera gärna med bilder
  • Sammanfatta ofta och repetera
  • Ge gärna skriftlig information och/eller hänvisa till webbsidor, böcker, filmer
  • Sortera bort onödig information och uttala det underförstådda
  • Undvik ”småprat” och håll fokus på det som informationen gäller
  • Ge informationen på enkel svenska eller på annat språk för de som inte har svenska som sitt förstaspråk. Skriftlig information ska helst vara i Klartext eller Lättläst
  • Var uppmärksam på hur informationen tas emot och förstås. Ställ gärna frågor efter mötet och vid nästkommande möte
  • Be individen återberätta given information
  • Följ upp och ge vid behov ytterligare information eller samma information igen

Individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men ändå ha svårigheter med att tolka och komma ihåg information. Individer med otillräckliga kunskaper i svenska kan behöva tolk. Individers kulturella bakgrund kan påverka uttryck, upplevelse och uppfattning av psykisk sjukdom. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med:

  • Kognitivt stöd
    Trots en god verbal förmåga kan individen ha svårt att tolka och komma ihåg information. Det kan underlätta med
    • sammanfattande skriftlig information
    • påminnelser, som t.ex. sms eller larm i mobilen
    • bilder
  • Språkligt stöd
    För individer som inte har goda kunskaper i svenska kan informationen behöva
    • översättas
    • skrivas om till lättläst svenska 
    • förmedlas med hjälp av tolk
  • Transkulturell anpassning
    Var uppmärksam på att hur psykiatriska tillstånd upplevs och uttrycks av den enskilda individen och uppfattas av behandlare kan påverkas av kulturella och kontextuella faktorer. Information till individer och närstående bör ges med detta i beaktande. Att efterfråga individens syn på sitt psykiska tillstånd och anpassa information utifrån det kan underlätta förståelse och hågkomst
  • Informationsbroschyrer och webbsidor
    Informationsbroschyrer och hänvisning till webbsidor ger individen möjlighet att ta in information i sin egen takt.

För att kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till närstående krävs samtycke från individen. Samtycket ska inhämtas av den som ansvarar för vården och det ska dokumenteras i journalen. Sekretessen gäller även sådant som individ och närstående har berättat för personalen. Men sekretess är inte ett hinder för att samarbeta med närstående, personal inom vård- och omsorg kan alltid träffa närstående och ge allmän information och individuellt stöd utan att lämna ut uppgifter om individen.

För minderåriga finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Insatser ska utgå från individens kompetens kring det egna tillståndet och de individuella förutsättningarna och behoven.

Målgrupp eller situation

​Individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Att vara delaktig i sin vård och i beslut om insatser är en rättighet reglerad i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Varje individ är expert på sina egna resurser och svårigheter, och så långt det är möjligt ska hen göras delaktig i sin vård och behandling. För att få möjlighet att uttrycka sina synpunkter och önskemål, och öka känslan av egenmakt är det nödvändigt att individen involveras både i utredning och behandling och när beslut tas.

Att utifrån individens förutsättningar och behov:

  • Informera om vilka alternativa insatser som eventuellt finns att tillgå
  • Diskutera insatsernas utformning, ta upp för- och nackdelar
  • Tillsammans fatta ett beslut
  • Utforma och genomföra insatserna efter individens behov och önskemål
  • Följa upp att delaktigheten består

Genomförande

Varje individ är expert på sina egna resurser och svårigheter. Därför är det nödvändigt att involvera individen både i utredningsskedet och vid beslutsfattandet.

Vid psykiatriska tillstånd i allmänhet och psykossjukdom i synnerhet kan kommunikationssvårigheter och sjukdomssymtom försämra individens möjlighet till delaktighet. Försvårande faktorer inkluderar:

  • Traditionellt förhållningssätt bland personal där man ser sig som “experten” och individen som passiv mottagare av information och insatser
  • Självstigma vilket inkluderar låg tilltro till sin förmåga att fatta beslut
  • Kognitiva nedsättningar som försvårar möjligheten att ta till sig och bearbeta information samt agera utifrån denna.
  • Bristande hänsynstagande till hur kulturella och kontextuella faktorer bidrar till hur psykiatriska tillstånd dels upplevs och uttrycks av individer, dels uppfattas och bemöts av behandlare.

Dessa utmaningar behöver vård- och omsorgspersonal ta hänsyn till genom att alltid:

  • Ödmjukt efterfråga vad som är viktigt för just denna individ
  • Ta oss tid att ställa frågor och försöka förstå
  • Värna individens rätt till självbestämmande gentemot anhöriga/närstående, annan personal, myndigheter och verksamheter.
  • Låta beslut ta tid, vara kreativa och hitta individuellt anpassade lösningar

För att tillgodose individens rätt till delaktighet bör hen få individuellt utformad information om sin problematik, utredning och möjliga åtgärder.  Anpassa informationen efter individens kognitiva funktion, till exempel genom att ge den

  • både muntligt och skriftligt
  • skriftligt inför det första mötet
  • vid flera tillfällen
  • på ett vardagligt och lättfattligt språk.

Individen bör få information om

  • den aktuella verksamheten
  • möjliga behandlingar och insatser
  • sina rättigheter och skyldigheter
  • vad som kommer att hända
  • vilka krav som kommer att ställas.
Personligt ombud

Individen kan också få stöd i att ta tillvara på sina intressen och stärka sin förmåga till inflytande genom ett personligt ombud.

Upprätta planerna för vård- och stödinsatser tillsammans med individen och stäm av att ni är överens om vad som ska göras. Planerna som används som stöd är: 

Metoden Delat beslutsfattande går ut på att individen tillsammans med sina behandlare har den gemensamma målsättningen att alla beslut i vård och omsorg som rör individen ska vara gemensamma beslut. Ambitionen är att individen, de professionella samt eventuella övriga personer i det relevanta nätverket är överens om mål och metod.

Kan beskrivas som en process med följande innehåll: 

  1. uppmärksamma att ett beslut behöver fattas 
  2. beskriv och tydliggör deltagarnas roller och ansvar 
  3. presentera behandlingsalternativ 
  4. informera om nytta och riskförhållanden med de olika alternativen 
  5. undersök individens förståelse, värderingar och förväntningar 
  6. identifiera deltagarnas preferenser 
  7. diskussion
  8. fatta ett beslut som alla personer samtycker till 
  9. planera uppföljning 

Metodens huvudprinciper

  • Individen ska vara aktivt deltagande i sin behandling
  • Individen kan bidra med nödvändig information till vården och omsorgen
  • Målet är att alltid fatta gemensamma beslut
  • Individen är en jämlik part och man arbetar tillsammans.
Den professionelles uppgifter 

Den professionelle ska:

  • stödja individens egen återhämtning 
  • vara konsult mer än expert 
  • bidra med den information som individen behöver för att kunna fatta ett beslut 
  • förmedla för- och nackdelar med olika behandlingsalternativ 
  • värdera individens kunskap lika högt som sin egen 
  • stödja individen genom processen
  • involvera individens patientens nätverk 

Beslutet som tas måste vara aktivt, det vill säga dokumenteras och följas upp. Vanligen görs detta via en vårdplan, genomförandeplan eller SIP. Alternativt kan kallelse till resursgrupp via case manager bli aktuellt. Ett gemensamt beslut kan vara att inget görs just nu. Det är viktigt att tydliggöra vem som ska göra vad samt vilket/vilka stöd och verktyg som ska användas.

De här samtalsfrågorna om barnkonventionen kan användas som utgångspunkt i möten där beslut tas som rör barn.

Artikel 6

Barnet har rätt till liv och utveckling. Sätt barnet i centrum och fundera, ur barnets perspektiv, på vad barnet behöver för att utvecklas. Barnkonventionen har en helhetssyn på barnets utveckling. Barnrättkommittén talar om en fysisk, psykisk, social, andlig och moralisk utveckling. Dessa delar samspelar och behövs för en fullgod utveckling. 

Exempel på frågeställningar: vad behöver barnet för att utvecklas ur ett helhetsperspektiv? Hur kan vi behöva samverka, internt eller externt, för att fatta beslut för barnets bästa? 

Artikel 2 och artikel 23 

Alla barn ska ges likvärdiga villkor i våra verksamheter. Här bör man ställa sig frågan om det finns barn som riskerar att diskrimineras på grund av till exempel ålder, etnisk tillhörighet, socioekonomisk bakgrund, religion eller annan trosuppfattning. Barnkonventionen lyfter särskilt vikten av att barn med funktionsnedsättning inte diskrimineras. 

Exempel på frågeställningar: finns det några diskriminerande faktorer som försvårar barnets rätt till en god hälsa och utveckling? Hur kan vi agera för att motverka diskriminering? 

Artikel 12

Barnet har rätt att uttrycka sina åsikter och få dessa beaktade. Barnets eget perspektiv är nödvändigt för att vi ska kunna uttala oss om barnets bästa. Tänk på att förbereda barnet med den information som krävs för ett meningsfullt inflytande. 

Exempel på frågeställningar: vad vet vi om barnets egna synpunkter om sin situation eller vilka insatser som kan behövas? Om vi inte har inhämtat barnets synpunkter redan, hur kan vi göra detta? 

Artikel 3

Vi är skyldiga att bedöma vad som är bäst för barnet, med stöd i till exempel forskning, erfarenhet, lagstiftning, konventionens rättigheter och barnets egna åsikter. Det som är bäst för barnet ska väga lite tyngre än andra intressen, om de finns sådana. 

Exempel på frågeställningar: vad bedömer vi är barnets bästa i den aktuella situationen? Hur kan vi fatta ett beslut som går i linje med barnets bästa?

Uppföljning

Ett sätt att säkerställa delaktighet är att i en individuell plan dokumentera de mål och metoder som överenskommits. Planen kan sedan ligga till grund för uppföljning av målen och de eventuella insatserna.

Material

Om vård och omsorgstagares delaktighet, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Stödmaterial, manualer och exempel för delaktighet i vård- och omsorg för personer med funktionsnedsättningar, Kunskapsguiden

Nätverket NSPH, Nationell samverkan för psykisk hälsa, för patient-, brukar- och anhörigorganisationer

Så vill vi ha det, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH (pdf, ny flik)

Från delaktighet till delat beslutsfattande, NSPH & SKR (pdf, ny flik)

 

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genomförandeplan beskriver hur beviljade insatser ska verkställas utifrån individens önskemål och behov.

Målgrupp eller situation

Individer som är beviljade insatser från socialtjänsten, när insatserna har börjat verkställas. 

Kunskapsläge

Beslut om stödinsatser, vård och behandling för en enskild individ ska dokumenteras enligt socialtjänstlagen (11 kap. 5-6 §). Socialstyrelsen har föreskrifter som ska följas vid handläggning och dokumentation.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

En genomförandeplan ska skapa en tydlig struktur för hur en insats ska genomföras. Genomförandeplanen finns för att säkerställa att insatserna utformas utifrån individens behov och önskemål samt att insatserna följs upp och utvärderas.

Det innebär att, utifrån biståndsbeslutet, i samråd med individen

  • upprätta en plan för hur insatsen ska genomföras
  • dokumentera planerade aktiviteter
  • lista uppsatta mål och delmål
  • följa upp och utvärdera insatserna.

Genomförande

Genomförandeplanen ska utgå från uppdraget till utföraren eller en eventuell vårdplan. När planen utgår från individens önskemål och behov ökar förutsättningarna för att besluten blir gemensamma och att individen fortsätter att ha inflytande över sitt stöd.

För att tydliggöra delaktigheten är det bra att skriva ned och särskilja vad som är individens perspektiv, önskemål och behov och vad som har framförts av till exempel personal, god man eller närstående. Om individen själv inte har uttryckt sina önskemål bör det framgå hur personalen har gått tillväga för att fånga upp individens intressen och mål.

Samordna insatser vid behov

Om individen får insatser från socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas om det bedöms behövas för att individen ska få sina behov tillgodosedda och om individen inte motsätter sig det.

Av genomförandeplanen bör det bland annat framgå:

  • Vilket eller vilka mål som gäller, enligt de beslut som individen fått.
  • Om insatsen innehåller en eller flera aktiviteter och vad målen för varje aktivitet är
  • Vem som är ansvarig för att genomföra aktiviteter.
  • Hur en insats ska genomföras i praktiken.
  • Hur utföraren ska samverka med till exempel handläggare, socialsekreterare, hälso- och sjukvården, skolan eller Arbetsförmedlingen.
  • När och hur insatsen som helhet eller olika aktiviteter som ingår i insatsen ska följas upp
  • Om individen har deltagit i planeringen och i så fall vilken hänsyn som har tagits till hens synpunkter och önskemål.
  • Vilka andra personer som deltagit i upprättandet av genomförandeplanen
  • När planen har fastställts.
  • När och hur planen ska följas upp.

Det är avgörande att alla är överens om innehållet och att eventuella missförstånd blir utredda.

Förtydliga vilka som får ta del av genomförandeplanen

I samband med att genomförandeplanen upprättas ska man ta upp vilka individer som ska få ta del av den. Det handlar om att respektera individens integritet och bör återkomma varje gång planen följs upp.

 

 

 

Målen med de insatser som finns med i genomförandeplanen ska utformas individuellt. De ska bygga vidare på de mål som har fastställts i utredning och beslut.

Målen i genomförandeplanen bör ha en tydlig koppling till individens vardagssituation och uttrycka vad som är önskvärt och realistiskt att uppnå. Det kan till exempel handla om att klara sin försörjning, klara ett självständigt boende eller skapa och upprätthålla sociala kontakter.

Det händer att individer som har fått insatser inte vill ha en genomförandeplan. Börja i så fall med att förklara varför planen görs och ge konkreta exempel på hur den gör nytta. Om individen fortfarande motsätter sig planen behöver uppgifterna ändå dokumenteras enligt föreskrifterna. Oavsett skälet till att en individ eller hens legala företrädare tackar nej till en genomförandeplan är det viktigt att som personal försöka förstå varför. När det står klart blir det ofta lättare att återkomma till frågan och på nytt förklara syftet med genomförandeplanen.

Uppföljning

Genomförandeplanen ska hållas aktuell och revideras regelbundet och vid förändrade behov i samråd med individen. Om individens behov av stöd har ökat eller minskat ska det återkopplas till handläggaren.

Av dokumentationen vid uppföljning bör det framgå:

  • När och på vilket sätt insatsen har följts upp.
  • Hur individen uppfattar insatsen i förhållande till sina behov och önskemål.
  • Om det har använts standardiserade bedömningsmetoder som en del i uppföljningen och i så fall vilken eller vilka.
  • Vilken bedömning som har gjorts om insatsen har genomförts enligt individens beslut och gällande författningar.
  • Vilken bedömning som har gjort av individens situation.
  • Om några behov av åtgärder har identifierats genom uppföljningen.

Exempel på frågor att ställa vid uppföljning:

  • Har det gått som vi planerat?
  • Har du kommit närmare eller nått dina mål eller delmål?
  • Har vi som personal respekterat dina önskemål om hur du vill ha stödet utfört?
  • Har alla inblandade tagit sitt ansvar och genomfört överenskomna åtgärder?
  • Har något förändrats i din situation?

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En vårdplan upprättas när en individ får vårdinsatser och ska ge en samlad bild av behov, mål och vilka insatser som planeras.

Målgrupp eller situation

En vårdplan upprättas för samtliga patienter som har behov av ytterligare kontakt utöver engångsinsats.

Kunskapsläge

Lagstadgad enligt HSL (Hälso- och sjukvårdslagen). 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Att tillsammans med individen, samt för barn och ungdom, vårdnadshavare, upprätta en vårdplan innehållande:

  • Diagnoser
  • Målsättning
  • Resurser
  • Hinder och möjliga risker
  • Åtgärder/ordinationer/insatser
  • Omvårdnadsplan
  • Fast vårdkontakt
  • Uppföljning

Tillämpa metoden Delat beslutsfattande för att öka möjligheten till aktivt deltagande.

Genomförande

Vårdplaner kan se olika ut men deras gemensamma syfte är att alla som är involverade i patientens vård tillsammans med patienten ska arbeta mot samma mål och gemensamt genomföra de åtgärder som beslutats.

Vårdplanens upprättande

Vårdplanen ska upprättas snarast efter att patienten ankommit till en vårdinrättning.Detta sker  inom timmar efter ankomst till vårdavdelning inom akutsjukvård, inom ett dygn eller två efter ankomst till sjukhem. Vid hembesök eller annat polikliniskt besök som ej är av ingångsinsats, upprättas vårdplanen direkt i samråd med patienten.  Vårdplanen är tvärprofessionell och prospektiv, vilket innebär att alla journalföringspliktiga yrkesgrupper tillför och ansvarar för sin del i den gemensamma vårdplanen.

Vårdplanens innehåll

Vårdplanen fokuserar på och utgår från patientens behov och utformas tillsammans med patienten så långt det är möjligt. Detta med respekt för rätten till delaktighet och medbestämmande. Avsikten är att stärka informationen till patienter och närstående  samt tydliggöra för alla inblandade vad som ska göras, när och av vem.
Exempel på vad en vårdplan kan innehålla:

  • Kontaktuppgifter till läkare,  fast vårdkontakt samt andra viktiga personer.
  • Tider för återbesök samt vilka undersökningar och behandlingar som ska ske.
  • Stöd, råd och åtgärder under behandling och rehabilitering
  • Patientens eget ansvar
  • Uppföljning av vårdplan

Vårdplanen måste innehålla:

  • Diagnoser 
    • Diagnos enligt :  ICD-10
    • Omvårdnadsdiagnoser
  • Aktuella problem
    • Beskrivning av funktion och begränsningar och hälsa
  • Mål

Målen ska formuleras som ett förväntat resultat, det vill säga hur patientens status ska se ut när målet är nått. Mål ska formuleras så att de går att utvärdera, det vill säga vara:

  • Realistiska
  • Mätbara
  • Tidsangivna

  • Åtgärder/ordinationer

Med ordination menas en sakkunnig instruktion om viss behandling eller åtgärd.

  • Ordinationen ska dokumenteras och signeras så att utförande person exakt förstår vad som ska göras samt hur
  • Den som har utfört en åtgärd ska dokumentera att det är gjort
  • Läkare ordinerar medicinska åtgärder
  • Sjuksköterska ordinerar omvårdnadsåtgärder
  • Arbetsterapeut ordinerar arbetsterapi
  • Sjukgymnast ordinerar sjukgymnastik

Omvårdnadsplan

I vårdplanen ingår att skriva en omvårdnadsplan vilket oftast utförs av den fasta vårdkontakten. (lagstadgad vid LPT och LRV vård). Vårdplan och omvårdnadsplan bör vara skriven inom en vecka och patienten, behandlare/kontaktperson eller andra viktiga personer i nära relation till patienten bör delta i utformningen av planen. Patienten   får själv berätta om sin situation och vad hen vill ha hjälp med. Vad är viktigt för patienten och vad har fungerat tidigare? Vilket stöd skulle hen behöva för att klara att uppnå sina mål? (Se även Delaktighet/medbestämmande)

  • Mål och delmål fastställs, med tidsaspekt och rimlighet
  • Vilken eller vilka insatser som ska genomföras och vem som  ansvarar för dem
  • Tidpunkt när insatsen ska följas upp

Uppföljning/utvärdering

Resultatet av åtgärderna i vårdplanen utvärderas vid nya bedömningar och dokumenteras. . En kontinuerlig utvärdering görs genom att jämföra patientens status med de avsedda målen.  Vårdplanen följs upp, kompletteras vid behov och utvärderas kontinuerligt under vårdtiden. Vid vårdtidens slut görs en utvärdering och sammanfattning av hela vårdtiden som dokumenteras i en omvårdnadsepikris.

SIP, Samordnad individuell plan

Om   patienten får insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård (samt ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av att samordna insatserna och individen inte motsätter sig det. Läs mer under SIP, Samordnad individuell plan.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En SIP görs när en individ får insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst och de behöver samordnas. Individens behov står i centrum för arbetet.

Målgrupp och situation

Individer som har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården i de fall en plan är nödvändig för att tillgodose individens behov.

Kunskapsläge

SIP är ett lagkrav för individer som behöver samordnade insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst och regleras i både hälso- och sjukvårdslagen och i socialtjänstlagen.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut. 

  

Sammanfattning

En SIP, samordnad individuell plan, tas fram när någon har insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården och insatserna behöver samordnas. Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är oftast i behov av en vård- och stödsamordnare/Casemanager.

I arbetet med en SIP ska man klargöra: 

  • vilka insatser individen är i behov av
  • vilka insatser regionen ansvarar för
  • vilka insatser kommunen ansvarar för
  • vad som ska genomföras av någon annan än regionen eller kommunen
  • vem som ska vara huvudansvarig för planen
  • hur planen ska följas upp.

Hur en SIP ska upprättas styrs av socialtjänstlagen, SoL, 2 kap. 7 §, och hälso- och sjukvårdslagen, HSL, 16 kap. 4 §.

Genomförande

För att starta ett SIP-arbete krävs alltid att den som planen handlar om har gett sitt samtycke. Individen ska också alltid få möjlighet att aktivt vara med i planeringen och påverka vilka aktörer som ska delta. Planen är till för att möta individens behov, och måste därför utgå från individens upplevelse och önskemål.

Ansvaret för att bjuda in till ett första möte om SIP är delat

Personal i socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska ta initiativ till att upprätta en SIP om man bedömer att en sådan behövs. Andra aktörer kan både föreslå att en SIP upprättas och bjudas in att delta i arbetet med planen, till exempel skolan eller Försäkringskassan. Individen själv eller närstående kan också föreslå att en SIP ska genomföras.

Personal från socialtjänsten och hälso- och sjukvården

SIP är till för att samordna insatser från socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Därför ska alltid personal därifrån delta i SIP-arbetet.

Närstående

Om den som planen handlar om vill det kan närstående vara med i SIP-arbetet. Det kan till exempel vara släktingar, kompisar eller andra viktiga personer i individens liv.

Personal från andra verksamheter

Andra verksamheter än socialtjänst och hälso- och sjukvård kan också delta i arbetet med SIP.

Barn

All planering kring SIP ska utgå från vad barnet behöver. Barnet själv ska alltid få möjlighet att göra sin röst hörd på en nivå som är lagom för dess ålder och mognad.

Uppföljning

Planen ska följas upp så länge behov av samordning kvarstår. Huvudmännens skyldighet att delta gäller även under uppföljningen, att delta i möten och så vidare.

Material

SIP för vuxna och äldre, Uppdrag psykisk hälsa

SIP för barn och unga, Uppdrag psykisk hälsa

SIP-Kollen, Uppdrag psykisk hälsa

Om fast vårdkontakt och samordnad individuell plan, Nationell vägledning, Socialstyrelsen

Samordnad individuell plan, SIP, Sveriges Kommuner och Regioner

Samordnad individuell plan, Kunskapsguiden

Fasta vårdkontakter, 1177 

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Tandvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En metod för att de involverade ska ta beslut gemensamt om individens vård och omsorg samt dela all relevant information.

Målgrupp eller situation

Individer med behov av insatser från socialtjänst och/eller hälso- och sjukvården. Hänsyn kan behöva tas till nedsatt kognitiv funktion och till individens egen uppfattning om sitt behov av insatser.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda delat beslutsfattande till individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd (prioritet 2).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Delat beslutsfattande är en metod för att tillsammans med individen arbeta mot målet att alla beslut i vård och omsorg som rör individen, ska vara gemensamma beslut dvs. att individen, de professionella samt ev. övriga i nätverket är överens. I metoden ingår att:

  • Förmedla information om alternativ
  • Tydliggöra individens egna önskemål
  • Fatta gemensamma beslut om behandling eller stödinsatser
  • Lägga upp en plan, enligt modellen delat beslutsfattande

Genomförande

Delat beslutsfattande är inte bara en metodik. Det handlar om inställning, vilja och attityd. Centralt i processen är personen själv och hens erfarenhet av psykisk ohälsa. Både individen och vård-/omsorgspersonal behöver tro på och vilja använda individens egen kraft och erfarenheter. Delat beslutsfattande innebär att överläggningar och beslut inte sker om, för eller åt, utan tillsammans med individen. Det är ett samarbete som leder till att både brukare och personal delar samma information och utifrån informationen görs ett gemensamt val - ett delat beslut fattas.

Insatsen kräver vanligtvis någon form av beslutsstöd. Beslutsstöd kan vara skriftlig information om olika insatser och/eller att få träffa en person som kan berätta om en verksamhet eller visa olika hjälpmedel. Se även Information till individ och närstående/anhöriga. Psykoedukativa och psykosociala insatser som till exempel IMR och NECT,  modeller för case management /vård- och stödsamordning alternativt fast vårdkontakt, samspelar väl med arbetet för delat beslutsfattande.

  • Det måste finnas en behandlingskultur med värderingar som respekterar och har tilltro till individens egen vilja och kraft.
  • Det måste finnas mer än ett alternativ att välja mellan. En verksamhet behöver därför vara flexibel och kunna anpassa sig, såväl kring stora som små beslut.
  • Delat beslutsfattande bygger på att minst två personer möts, individen och vård-/omsorgspersonalen och delar all relevant information, samarbetar och för ett jämlikt samtal. När beslutas fattas gör det gemensamt.
  • Det måste tas fram information som alla har tillgång till om olika behandlingsalternativ. Alla inblandade behöver värna om att de andra har förstått informationen. 
  • Olika "verktyg" behövs för delat beslutfattande som till exempel beslutstödjande material. Det behövs också rutiner för hur man ska gå tillväga, en beslutsprocess (se Beslutsprocess).
  • Individen behöver stöd i förberedelsearbetet och genomförandet av besluten. Såväl närstående, kamratstödjare, personligt ombud, vård-/omsorgspersonal eller personal från boende kan då vara viktiga. Patient-, Brukar- och närstående- föreningarnas studiecirklar och annan verksamhet fyller också sin betydelse för att stärka den enskilde. Och för vård-/ omsorgspersonal behöver organisationen och arbetsplatsen stödja arbetssättet med delat beslutsfattande
  • Beslutet som tas måste vara aktivt, det vill säga dokumenteras och följas upp. Vanligen via en vårdplan, genomförandeplan eller SIP. Ett gemensamt beslut kan vara att inget görs just nu. Det är viktigt att tydliggöra vem som ska göra vad samt vilket/vilka stöd och verktyg som ska användas.

Under processen finns beslutsstödjande material såsom listor, guider och appar att tillgå. Allas perspektiv diskuteras och vägs in i beslutet liksom nytta och risker som är förenade med de olika alternativen. Processen avslutas med att ett beslut fattas och en plan upprättas för vad som ska göras härnäst samt hur uppföljningen ska gå till. 

  1. Uppmärksamma att ett beslut ska fattas
  2. Beskriv och tydliggör de deltagande personernas roller och ansvar
  3. Presentera de alternativ som finns för behandling och stöd
  4. Informera om för- och nackdelar med de olika alternativen
  5. Undersök individens förståelse, förväntningar och värderingar
  6. Identifiera de deltagande personernas preferenser
  7. Diskutera
  8. Fatta besut som alla samtycker till
  9. Planera uppföljning

Uppföljning

Märkning

  • Utförare: Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Somatisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Mödra- och barnhälsovård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Gott bemötande som är respektfullt och empatiskt gör skillnad för individens återhämtning och förbättrar möjligheten till goda behandlingsresultat.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och liknande tillstånd.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet. Ett gott och respektfullt bemötande har betydelse för individen,  patientsäkerheten och kan påverka resultatet av vård och behandling.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personalens förhållningssätt kan få en avgörande betydelse för individens möjlighet till delaktighet och återhämtning. Förtroende och tillit skapar förutsättningar för bättre resultat oavsett vilken insats det handlar om. 

Arbeta aktivt för att skapa en god relation till individen genom att:

  • bemöta individen med respekt, empati och lyhördhet.
  • ge adekvat information som är anpassad efter individens förutsättningar och behov.
  • förmedla hopp till individen.
  • säkerställa att individens egen kompetens tas till vara.

Genomförande

Vad som upplevs som ett gott bemötande varierar, men grundläggande för goda relationer är att visa respekt och intresse för personens situation. Lyssna utan att döma och ställ gärna öppna frågor. 

Respektera alltid individens kroppsgränser och behov av integritet men visa gärna värme. En del  tycker att det är obehagligt med fysisk beröring medan andra kan uppleva att det ger trygghet. Fråga om du är osäker.

Genom ett gott bemötande skapas tillit och trygghet. Det handlar om att visa personlig omsorg, agera utifrån kunskap och erfarenhet, respektera individens autonomi och integritet samt inta ett professionellt och medmänskligt förhållningssätt.

Två experter möts på lika villkor – personalen är expert på det kliniska och individen är expert på sig själv. Det centrala i varje möte är att ge individens unika berättelse utrymme för att kunna lyssna och agera på den.

Ett gott och respektfullt bemötande är viktigt för alla. Individer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd kan uppvisa ett avvikande beteende, vilket ställer särskilda krav på ett gott bemötande. 

En psykos är också ofta skrämmande och traumatiskt för individen. Personalens förhållningssätt och bemötande kan ha en avgörande betydelse för individens möjligheten till delaktighet och återhämtning.

För de flesta som drabbas av psykossjukdom finns det goda möjligheter att leva ett gott liv. Att förmedla hopp till individen om att tillvaron kan förändras till det bättre är en viktig faktor för återhämtning.

  • Lyssna aktivt utan att ifrågasätta.
  • Bekräfta individens upplevelse.
  • Respektera vad individen upplever och ifrågasätt inte. Försök t ex inte övertyga om vad som är rätt eller fel, verkligt eller inte.
  • Uppträd lugnt och stå kvar.
  • Förmedla att du finns där för att lyssna och att du vill förstå.
  • Se individen bakom tillståndet.
  • Respektera individens integritet.
  • Uttryck dig sakligt och tydligt.
  • Förmedla hopp.
  • Visa empati - förståelse för individens situation. Lyssna och bekräfta att individen har det svårt.
  • Försök försiktigt återinföra individen till företeelser i verkligheten. Prova att prata om det du ser här och nu.
  • Attityd
    • Acceptera individen precis som hen är och gör ingen moralisk värdering av situationen.
    • Visa medkänsla.
  • Verbalt förhållningssätt
    • Lyssna utan att avbryta.
    • Det är okej att ha långa pauser – ha tålamod.
    • Försök att återkommande sammanfatta vad individen har sagt så att det blir tydligt att du har förstått.
    • Sammanfatta fakta och känslor.
  • Kroppsspråk
    • Var uppmärksam på vad som sägs och hur det sägs.
    • Håll en bekväm ögonkontakt.
    • Sitt vid sidan om individen med en öppen kroppshållning.
    • Ge reaktion på det individen säger, t.ex. genom att nicka eller upprepa det sista hen sa.
    • Tänk på hur du står (t.ex. inte ha armarna i kors) eller sitt stilla.

Uppföljning

Utvärderas tillsammans med individen.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Samarbete med individens närstående och att närstående får kunskap samt stöd främjar individens återhämtning.

Målgrupp eller situation

Individer vars tillstånd även påverkar närstående. Exempelvis när en individ riskerar att förlora kontakten med sina närstående på grund av hög påfrestning.

Kunskapsläge

I Socialstyrelsens riktlinjer rekommenderas psykopedagogisk utbildning och familjepsykoedukation, för både den som drabbats av psykossjukdom och närstående. Närstående kan bidra till vården och omsorgen med ett annat perspektiv på individens situation, och ska om inte individen motsätter sig det ges möjlighet att delta i planering av vård och insatser enligt lag.

Utöver det ansvarar kommunerna för stöd till närstående enligt socialtjänstlagen.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Utöver att närstående ofta påverkas av individens tillstånd har de en viktig roll i individens liv och kan bidra med kunskap till personalen. Insatsen kan genomföras av alla verksamheter och innebär att med individens samtycke se närstående som en resurs som kan vara involverade under den tid som individen är i behov av vård och stöd. Det kan också innebära att erbjuda information och insatser till individen och hens närstående tillsammans. Om individen motsätter sig närståendes delaktighet kan man ge närstående generell information.

Genomförande

Samarbetet med närstående kan genomföras av alla verksamheter och arbetet innebär att personalen:

  • ser närstående som en resurs som kan vara ett viktigt stöd och bidra med information om individens behov, inhämtar samtycke för att kunna lämna information till närstående från individen och skriver in det i journalen.
  • berättar för individen att ett samarbete mellan vård, omsorg och närstående ger goda resultat.
  • gör en nätverkskarta tillsammans med individen för att identifiera vilka närstående som är viktiga och kan vara lämpliga att bjuda in.
  • förmedlar information om att individen får den hjälp och det stöd hen behöver
  • ger information eller utbildning om individens tillstånd, symtom, behandlingsmetoder och prognos
  • erbjuder hjälp med att förhålla sig till situationen så närstående blir trygga i hur de kan hjälpa och stödja individen.

För att kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till närstående krävs samtycke från individen. Samtycket ska inhämtas av den som ansvarar för vården och dokumenteras i journalen. Sekretessen gäller även sådant som individ och närstående har berättat för personalen.

Sekretess är inte ett hinder för att ändå samarbeta med närstående. Personalen kan alltid träffa närstående och ge allmän information och individuellt stöd utan att lämna ut uppgifter om individen om hen inte lämnat samtycke.

När det gäller minderåriga finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.

Närstående till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd får ofta bära ett stort ansvar för den som drabbats. Närstående kan ha mycket kunskap om individens behov av stöd. De kan också bidra med information om hur individen har mått och reagerat på händelser tidigare i livet. Till exempel vad som har triggat försämring eller återfall. Om det är möjligt bör de involveras i arbetet med vårdplan och att upprätta en eventuell Krisplan. Närstående kan också behöva stöd för egen del. Stödet kan se olika ut beroende på vilken relation de anhöriga har till den som är sjuk: om de är föräldrar och syskon eller om de är partner eller barn till den som är sjuk. 

  • I Socialstyrelsen riktlinjer rekommenderas psykopedagogisk utbildning och familjepsykoedukation, för att både den som drabbats av psykossjukdom och närstående ska kunna få information om psykossjukdom, vad det finns för stöd och behandling och stöd i att hantera situationen. När syftet med informationen är att ge fördjupad kunskap, förståelse och färdigheter krävs ofta en mer omfattande utbildningsinsats.

    Målet är att den ökade kunskapen ska leda till att sjukdomen bli mer begriplig och hanterbar och därigenom förhoppningsvis öka individens känsla av egenmakt och framtidshopp. Inom ramen för case management / vård- och stödsamordning, som rekommenderas i Socialstyrelsens riktlinjer, jobbar man ofta med en så kallad resursgrupp där närstående om möjligt ska ingå.

  • Tänk på att individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men samtidigt ha svårigheter med att tolka och komma ihåg information. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med skriftlig information och upprepas vid flera tillfällen. Informationsbroschyrer och hänvisningar till webbsidor ger individen och närstående möjlighet att hämta in information i sin egen takt och vid flera tillfällen. Erbjud information till individ och närstående tillsammans. Om detta inte är möjligt kan närstående informeras separat.

  • Närstående kan ha behov av hjälp med hur de ska bemöta och stödja sin närstående. Många tillstånd innebär också en stor påfrestning på omgivningen. Risken finns att individen drar sig undan och isolerar sig eller att närstående tar på sig för stort ansvar. Med ökad kunskap om tillståndet kan stressen och oron hos närstående minska.

    Det kan till exempel handla om skuldkänslor, olösta konflikter eller direkt våld. I sådana situationer är det särskilt angeläget att erbjuda närstående stöd och uppmärksamma eventuella barns behov av stöd och insatser. Detta kan annars försvåra individens återhämtning.

  • Stöd till närstående ifrån kommunen finns beskrivet i socialtjänstlagen. Detta stöd kan exempelvis innehålla råd och vägledning samt enskilda samtal eller grupper.

  • Att som närstående få träffa andra med liknande erfarenheter och prata om sin situation kan också vara ett stöd. Närstående kan exempelvis erbjudas att delta i föräldragrupper eller att medverka i behandlingsprogram vid missbruksproblem. Patient- och anhörigföreningar erbjuder också ofta stöd till närstående i olika form.

Uppföljning

Samarbete med närstående kan följas upp i vård- och omsorgsplanering och via KVÅ-koder.

ZV054-medverkan av närstående
GB010 - information och undervisning riktad till närstående
GB015 - Personcentrerad patient- och närståendeutbildning
XS001- Information och rådgivning med företrädare för patienten
XS011 - Information och rådgivning per telefon med företrädare för patienten

KVÅ-kod saknas för att mäta känslan av delaktighet

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

De som är involverade i individens vård ska gemensamt arbeta mot samma mål och genomföra de insatser som beslutats vilket skapar en säker vård.

Målgrupp eller situation

Individer som har behov av ytterligare kontakt. 

Kunskapsläge

Att göra en vårdplan för en individ är lagstadgad enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Vårdplanens syfte är att ge en samlad bild av individens behov, mål och de insatser som planeras. Vårdplanen ska

  • säkerställa individens inflytande och delaktighet i planeringen och genomförandet av vården
  • tydliggöra behov av samverkan mellan berörda aktörer
  • stärka informationen till individen och de närstående
  • tydliggöra för alla inblandade vad som ska göras, när och av vem.
  • Innehålla datum för uppföljning

Genomförande

Vårdplanen ska upprättas snarast efter att individen kommit till en vårdinrättning. Med snarast menas inom timmar efter ankomst till vårdavdelning inom akutsjukvård, och inom ett dygn eller två efter ankomst till sjukhem. Vid besök i öppenvården upprättas vårdplanen direkt i samråd med individen. Vårdplanen är tvärprofessionell. Det innebär att yrkesgrupper med journalföringsplikt samt de som har uppdrag från arbetsgivare (t.ex. mentalskötare) ansvarar för sin del i den individuella planen. Exempelvis skriver vanligen sjuksköterskor eller case manager/vård och stödsamordnare de delar av planen som specifikt berör omvårdnad.

Tillämpa delat beslutsfattande för att öka möjligheten till aktivt deltagande.

En vårdplan ska upprättas när fortsatt kontakt planeras. Den används både i öppen- och slutenvård. Den ska upprättas snarast, om möjligt vid första besöket respektive under första vårddygnet. Den första planen som upprättas kan vara kortfattad. När det finns underlag för att komplettera planeringen så ska planen uppdateras. 

Generellt gäller att en vårdplan ska uppdateras när behov finns, dock minst en gång per år. Detta gäller även vid mycket glesa kontakter.

Vid inskrivning respektive utskrivning från slutenvård förändras förutsättningarna för vården och en ny, uppdaterad, plan ska upprättas. Motsvarande gäller vid överföring mellan enheter i öppenvård.

Exempel på vad en vårdplan kan innehålla: 

  • kontaktuppgifter till läkare, fast vårdkontakt samt andra viktiga personer
  • tider för återbesök samt vilka undersökningar och behandlingar som ska göras
  • stöd, råd och åtgärder under behandling och rehabilitering
  • individens behov och önskemål
  • vad som är individens eget ansvar
  • Aktuella problem: beskrivning av funktion och begränsningar och hälsa.
  • Målen för insatserna och vården som ges.
  • Datum för uppföljning

Målen ska formuleras som ett förväntat resultat, det vill säga hur individens status ska se ut när målet är nått. Mål ska formuleras så att de går att utvärdera, de ska så långt som möjligt vara:

  • realistiska
  • mätbara
  • tidsangivna
  • åtgärder eller ordinationer.

När patienten tagits in för tvångsvård i slutenvård ska en vårdplan enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, 16 § och lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård, LRV, 16 § snarast upprättas. Planen utvärderas och ny vårdplan upprättas när behov finns, dock minst inför varje ansökan till förvaltningsrätten.

För öppen tvångsvård finns det tre olika typer av samordnade vårdplaner, vilken som ska användas beror på psykiatrisk vårdform: Samordnad vårdplan enl LPT 7a § vid öppen psykiatrisk tvångsvård, Samordnad vårdplan enl LRV 12a § vid öppen rättspsykiatrisk vård utan SUP,  Samordnad vårdplan enl LRV 16b § vid öppen rättspsykiatrisk vård med SUP.

Dessa planer upprättas inför utskrivning till öppen tvångsvård samt vid behov och varje gång ny ansökan om förlängd öppen tvångsvård lämnas till förvaltningsrätten. Planen ska upprättas om chefsöverläkaren bedömer att samordning med kommunen behövs för att patienten ska få sina behov tillgodosedda.

Om individen har behov av insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård (och eventuellt fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP) samordnad individuell plan upprättas om individen inte motsätter sig det.

Uppföljning

Vårdplanen ska följas upp, kompletteras vid behov och utvärderas kontinuerligt under vårdförloppet. Individens status jämförs med de uppsatta målen. Vid vårdförloppets slut görs en utvärdering och skriftlig sammanfattning av hela förloppet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Krisplan är ett stöd för att förhindra och hantera ett eventuellt återinsjuknande. Den beskriver risksituationer, tecken på försämring och stöd för individen.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni och liknande tillstånd.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att göra en krisplan innebär att man tillsammans med individen

  • identifierar händelser och situationer (så kallade "triggers") som har bidragit till återinsjuknanden och försämring tidigare
  • upprättar en skriftlig plan för att bemöta tidiga varningstecken 
  • uppdaterar krisplanen kontinuerligt eller vid behov. 

I arbetet med att upprätta krisplanen är det bra att också involvera närstående. 

För att krisplanen ska vara användbar för individen bör hen alltid erbjudas en  utskriven kopia på sin aktuella krisplan. En annan möjlighet är att individen fotograferar eller skannar planen med sin mobil. På så sätt följer planen alltid med individen och risken att individen glömmer eller tappar bort planen minskar. Om individen samtycker ska även andra berörda få en kopia av krisplanen.

Genomförande

Att lära sig identifiera tidiga tecken och triggers (situationer och händelser som kan föregå eller orsaka återinsjuknanden/försämring), ökar möjligheten för individen att tillsammans med närstående och personal förebygga och förhindra återinsjuknanden. En krisplan kan gärna ingå i en genomförandeplan eller vårdplan och följas upp och uppdateras vid samma tillfälle. I krisplanen konkretiserar man vad individen själv kan göra vid exempelvis känslor av ensamhet, stress och dåligt mående. Det kan också framgå vilka personer eller verksamheter som individen kan ta kontakt med i specifika situationer.

Krisplaner kan var utformade på olika sätt, men de ska alltid utgå från individen och bör innehålla

  • risksituationer 
  • tidiga varningstecken
  • åtgärder vid tidiga varningstecken
  • tecken som brukar tyda på allvarlig försämring 
  • åtgärder vid tecken på allvarlig försämring 
  • individens önskemål.

Att identifiera tidiga tecken innebär att individen själv får berätta om sina tidigare erfarenheter. Vilka situationer brukar leda till ökad stress? Vad har kunnat trigga försämring eller återinsjuknande tidigare? 

Tecknen kan se väldigt olika ut för olika individer, men vanliga tecken är att

  • känna sig mer spänd eller nervös
  • äta mer eller mindre
  • sova för lite eller för mycket
  • känna sig ledsen, irriterad eller arg
  • dra sig undan från närstående
  • bli misstänksam mot andra
  • ha svårt att koncentrera sig
  • känna sig rädd, orolig, ängslig
  • känna sig förvirrad och osäker på omgivningen.

Ibland kan det vara svårt för individen att själv känna igen sina tidiga tecken, därför är närstående och personal i vård- och omsorg ett viktigt stöd i att lära sig känna igen tidiga tecken. Det finns också manualer och formulär att använda när man ska identifiera individens specifika tecken på försämring.

Flera psykopedagogiska program som Illness managament and recovery IMR och Ett självständigt liv ESL  innehåller delar om att identifiera tidiga tecken på försämring/återinsjuknanden och formulera en krisplan. Det ingår även manualer för Case management

Alla individer är känsliga för olika saker vilket innebär att en händelse som kan trigga ett återinsjuknande för en individ inte behöver göra det för en annan. Men risken för återfall ökar generellt när individer

  • slutar med sin medicin
  • stressar mer
  • använder alkohol eller droger
  • sover sämre eller inte alls.

Kritiska livshändelser som förluster, större besvikelser och misslyckanden har visat sig inverka negativt på risken att försämras och återinsjukna. Det kan handla om att en relation tar slut, en närstående som dör, ekonomiska svårigheter, större besvikelser eller kränkningar i privatlivet eller på jobbet.

Uppföljning

Krisplanen bör uppdateras kontinuerligt och även vid behov. Innehållet i krisplanen ska styra hur snart en uppdatering bör göras. Boka gärna in ett specifikt datum för att tillsammans med individen gå igenom krisplanen och ta ställning till uppdatering.  

Efter en situation då åtgärderna i krisplanen har satts in bör man utvärdera hur det har fungerat och därefter ta ställning till om krisplanen ska uppdateras.

Material

Psykosåterfall – förslag och fakta, Schizofreniförbundet (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Med transkulturellt hänsynstagande kan utredning, behandling och stöd personcentreras utifrån kultur och kontext.

Målgrupp eller situation

Individer med misstänkt eller konstaterad psykossjukdom.

Kunskapsläge

Enligt patientlagen 5 kap. 2§. ska en patients medverkan i hälso- och sjukvården utgå från individens önskemål och individuella förutsättningar genom att hen själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder.

De nationella riktlinjerna för vård och stöd vid schizofreni framhåller att kulturella faktorer kan påverka såväl upplevelser av psykisk sjukdom som behov av vård och omsorg och att personal behöver kunskap om hur denna påverkan kan yttra sig.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Hur psykiatriska tillstånd upplevs och uttrycks av den enskilda individen samt hur de uppfattas av behandlare kan påverkas av kulturella och kontextuella faktorer. En medvetenhet om detta är därför nödvändig vid diagnostisk utredning samt vid planering och utförande av behandling och stöd. Att medvetandegöra och formulera hur individen uppfattar sig påverkad av kulturella och kontextuella aspekter kan öka diagnostisk precision och möjliggöra personcentrerade anpassningar i planering för vård och stöd.

Genomförande

Att vara en del av en kultur innebär att man - jämfört med personer utanför kulturen - har en hög grad av habituering till kulturspecifika uttryck och automatisering av normativa beteenden. På så vis kräver det ibland - jämfört med personer utanför kulturen - mindre ansträngning att bete sig enligt normer. Exempel kan vara hur man beaktar socialt avstånd, hur man bedömer personer utifrån vänlighet/fientlighet, hur man upplever och ger uttryck för känslor samt hur man tolkar sociala beteenden. Att dela ett offentligt språk och en uppsättning normativa beteenden med majoritetsbefolkningen kan dessutom bidra till en känsla av sammanhang och att vara inkluderad i samhällets gemenskap. Detta kan motverka stress och självstigma. Att berövas känslan av sammanhang och tillhörighet kan öka sårbarheten för psykisk stress och försämra förmåga till återhämtning. 

I och med att världen blivit allt mer sammankopplad har livsåskådningar och livsstilar som tidigare avgränsats till lokala områden i vissa länder gjorts tillgängliga globalt. Man kan idag växa upp och bo i Sverige, samtidigt som man i vissa avseenden har mer gemensamt med en person i olika andra länder än med en jämnårig granne. Denna ökade mångfald i kultur och subkulturer för även med sig en ökad mångfald i uttryck för psykiskt lidande. Att medvetandegöra och formulera hur individen uppfattar sig påverkad av kulturella och kontextuella aspekter kan därmed få en större betydelse för diagnostisk precision och möjliggörandet av personcentrerade anpassningar i vård och stöd.

Var medveten om dels att innehållet i vanföreställningar varierar mellan kulturer, dels att vanliga föreställningar i vissa kulturer kan misstas för vanföreställningar i andra. Var även medveten om att hallucinationer förekommer hos personer utan psykiatrisk sjuklighet och att hallucinatoriska upplevelser i vissa sammanhang kan vara normala uttryck för religiositet eller andlighet.  

Försök att:

  • Utforska med individen om de misstänkta vanföreställningarna är vanliga föreställningar i olika sociala grupper - (t.ex. religioner, församlingar, etniska grupper, intresseföreningar mm) som individen identifierar sig med eller tillhör. 
  • Vid oklarheter om föreställningars abnormitet involvera - om möjligt - närstående till individen för att utforska om individens föreställningar är normala eller avvikande från det normala enligt dem.
  • Ha i åtanke att rösthörande och ovanliga föreställningar kan vara tecken på dissociation. 
  • Utgå ifrån att individen saknar kunskap om psykiatri och efterfråga individens föreställningar om sitt tillstånd. För sedan en dialog där olika förklaringsnivåer - biologiska, psykologiska, sociala och kulturella - kan kopplas till tillståndet. 
  • Ge skriftligt material som kunskaps- och minnesstöd när så är möjligt.

När behandlare och berörd individ talar olika språk ökar risken för missförstånd. Individer med ett annat förstaspråk än svenska eller med behov av tolktjänster vid funktionsnedsättning har rätt till kostnadsfri tolk i samband med vård. Denna rättighet omfattar även asylsökande och s k ”papperslösa”. För att kvalitetssäkra insatsen skall endast auktoriserade tolkar anlitas. Om individen har särskilda önskemål om tolken - som exempelvis dialekt - skall hänsyn tas till detta i möjligaste mån.

Längre utrednings- eller samtalskontakter kan med fördel planeras in med en och samma tolk som patienten känner sig trygg med.

Individer med migrationsbakgrund tvångsvårdas oftare än befolkningen i övrigt. Detta kan bero på att gruppen i genomsnitt dels lider större psykiska påfrestningar och dels har större svårigheter att söka vård i tid. Bidragande till svårighet att söka psykiatrisk vård är ibland rädsla att utsättas för tvång, vilket kan vara grundat i att psykiatrin i stora delar av världen nästan uteslutande förknippas med tvång. Dessutom är många individer med migrationsbakgrund ovana vid sekretess inom vården. Det är viktigt att känna till att individer med ett annat förstaspråk än svenska har rätt till kostnadsfri språktolk i samband med vård. Denna rättighet omfattar även asylsökande och s k ”papperslösa”. 

Då tvångsvård medför ett frihetsberövande är information om åtgärden och dess villkor för att upphöra viktig för individens känsla av sammanhang och kontroll. Bristande information kan bidra till att vården upplevs som skrämmande. Tolkhjälp kan därmed vara särskilt viktig för patienter som vårdas under tvång.

Om individen godkänner det kan det vara värdefullt att involvera anhöriga i vårdplaneringen. Med individens godkännande kan ett involverande av anhöriga bidra till trygghet och lindra känsla av utsatthet. Anhöriga kan även informera behandlare om individens habitualtillstånd och upplysa om syn på psykiatrisk sjuklighet i ursprungslandet.

Förebygg missförstånd och onödig oro genom att:

  • ge patient och anhöriga upprepad skriftlig och muntlig information  om vad tvångsvård och sekretess innebär i Sverige.
  • använda språktolk i samband med vårdmöten
  • så långt som möjligt involvera anhöriga i vårdplaneringen

Kulturformuleringsintervjun kan hjälpa kliniker att värdera kulturella faktorers inverkan på individens misstänkta sjukdomsupplevelse. Intervjun innehåller frågor om individers kulturella tillhörighet samt - utifrån tillhörigheten - deras perspektiv på sina symtom, aggraverande och mildrande faktorer i psykosocial miljö, hur de ser på relationen patient-behandlare och huruvida behandlingen kan vinna på anpassningar. Intervjun ger en möjlighet för individer att definiera sitt lidande med sina egna ord och sedan relatera detta till hur andra, som kanske inte delar deras kultur, ser på problemen. Den ger ett mer heltäckande underlag för behandlare att bygga diagnostisering och vårdplanering på.

Kulturformuleringsintervjun består av en huvudintervju med 16 frågor som täcker in fyra huvudområden:

  1. Problembeskrivning
  2. Orsaker, sammanhang och stöd
  3. Sjukdomshantering och tidigare hjälpsökande
  4. Aktuellt hjälpsökande

Dessa fyra huvudteman kan därefter fördjupas med 8 tilläggsmoduler:

  1. Förklaringsmodell
  2. Funktionsnivå
  3. Socialt nätverk
  4. Psykosociala påfrestningar
  5. Andlighet, religion och moraliska traditioner
  6. Kulturell identitet
  7. Sjukdomshantering och hjälpsökande
  8. Relationen patient - yrkesperson

Modul 9-11 riktar sig till patientgrupper med speciella behov:

  1. Ungdomar och barn i skolåldern
  2. Äldre personer
  3. Migranter och flyktingar

Modul 12 riktar sig till patientens anhöriga/närstående/vårdare

  1. Vårdare

Genom att välja ut särskilda moduler av KFI kan man bland annat utforska relevanta återhämtningsområden för individen, som i någon mån motsvarar akronymen CHIME. Dessa inkluderar patientens upplevda stöd och förståelse från sitt sociala nätverk (Connectedness); förhoppningar om framtiden och förväntningar på vård (Hope and Optimism); kulturell identitet (Identity); andlighet, religion och moraliska traditioner (Meaning) och deltagarens egna sjukdomshantering och hjälpsökande från olika håll (Empowerment). KFI kan på detta vis underlätta individens egna reflektion kring personlig återhämtning. Detta kan sedan användas för att formulera personliga återhämtningsmål, vilket stärker personcentrering i vårdplaneringen.

Uppföljning

Insatsen utvärderas med individen och - när så godkänns av individen - dess familj.

Material

SAHA - Stress och hälsoråd, ett webbstöd på svenska, engelska eller arabiska för personer som upplever stressreaktioner och som på egen hand vill försöka förbättra sitt mående, SKR

Transkulturell Psykiatri, Transkulturellt Centrum

Transkulturell Psykiatri - Riktlinjer för utredning och behandling, Svenska Psykiatriska Föreningen (pdf, ny flik)

Kulturformuleringsintervjun, svensk version tillgänglig gratis på Pilgrim Press

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

8. Uppföljning på individnivå

arrow down

Följa upp aktuell slutenvård och vid behov planera och förbereda för fortsatt vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som vårdats inom psykiatrisk slutenvård och ska skrivas ut. Av särskilt stor vikt efter tvångsvård och tvångsåtgärder.

Kunskapsläge

Erfarenhet och allt fler rapporter visar att en genomgång av slutenvårdsepisoden med berörda, allt i från bedömning till slutenvård och inläggning, vad som sedan hänt och gjorts under slutenvården och slutligen bedömning och förberedelser inför utskrivning och etablerade kontakter med öppenvård och socialtjänsten betyder mycket för individens återhämtning och tillit till fortsatt kontakt med vården.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Ansvarig legitimerad personal/vård och stödsamordnare.

Sammanfattning

Gå tillsammans, med individen och närstående, i genom:

  • Bakgrunden till slutenvårdsvistelsen, vad som föranledde inskrivning
  • Vårdtiden och de olika insatserna som getts. Personal, individ och närstående redogör för sin upplevelse
  • Individ och närstående ger sin bild av vad som hade kunnat göras bättre/annorlunda
  • Bedömning av och samtal om behov av fortsatta vård- och stödinsatser från olika verksamheter

Ge muntlig och skriftlig information

  • Säkerställ att individ och närstående förstått, t.ex. vårdplan/SIP/läkemedelslista, se insatsen Information till individer och närstående/anhöriga.
  • Planera utskrivning och fortsatt vård tillsammans med individen, ev. närstående och den psykiatriska öppenvård samt andra eventuella verksamheter som individen ska ha kontakt med. 
  • Upprätta en SIP vid behov av insatser från olika huvudmän, se insatsen SIP, samordnad individuell plan.
  • Uppdatera tidiga tecken på återfall i sjukdom samt individens krisplan, se insatsen krisplan.

Dokumentera enligt rutin

Se även insatsen Personlig kontakt och stöd inför utskrivning från slutenvård.

Genomförande

När en individ har en vård- och stöd kontakt sedan tidigare

  • Ett meddelande från avdelningen till vederbörande kontakt skickas inom första dygnet.
  • Samtycke från individen och vårdnadshavare om minderårig, kring informationsöverföring inhämtas och dokumenteras
  • Meddelande till socialpsykiatrin om det finns kommunala insatser sedan tidigare eller om nytt behov har uppstått.
  • Inledande behandlingskonferens tillsammans med vård och stödsamordnare från öppenvården (går bra med videolänk). 

När en individ inte har en vård- och stöd kontakt sedan tidigare

  • Bedöm om kontakt med vård och stöd behövs, skatta behov av stöd, se insatser under kapitlet Kartläggning och utredning
  • Överrapportera till berörd verksamhet som utser vård och stödsamordnare
  • Informera individ och närstående vilka vård- och stödinsatser som kan erbjudas från psykiatrisk öppenvård och/eller socialtjänst
  • Inhämta samtycke från individen (om minderårig från vårdnadshavare) om informationsutbyte mellan verksamheter

Planera in besök av vård och stödsamordnare från öppenvården och gör en  vårdplanering tillsammans med öppenvården innan utskrivning. Observera att det ofta tar tid att etablera en trygg vårdrelation Formulera eller uppdatera individens krisplan - se insatsen krisplan

Utvärdera gärna vårdtiden enligt strukturerad intervju. Följande aspekter utvärderas

  • Omsorg/känslomässigt stöd
  • Känsla av trygghet
  • Upplevelse av tvång samt restriktioner/begränsningar
  • Information, förståelse och tillgång
  • Vårdmiljö
  • Upplevelse av respekt
  • Delaktighet
  • Självständighet
  • Anhörigas delaktighet

Behöver en Samordnad Individuell Plan upprättas?

  • Kommun
    • omsorgsinsatser i det ordinarie hemmet eller i särskilt boende
    • stöd i vardagen med hjälp av boendestöd (inklusive kvällar och helger)
    • daglig verksamhet, sysselsättning, arbete
    • undersök om individen behöver ansöka om bistånd

  • Hälso- och sjukvård
    • läkemedelsadministrering
    • psykologisk behandling
    • psykopedagogiska insatser
    • insatser från mobilt team, t.ex. kvällar och helger
    • vård- och stödsamordning/Case Management på mindre intensiv eller mer intensiv nivå
    • primärvård eller annan somatisk specialistvård
    • psykiatrisk öppenvård

andra insatser som:

  • Sjukskrivning?
  • Recept?
  • Vid nyinsättning av neuroleptika, uppföljning av BMI och lipidstatus
  • Uppföljning av psykotiska symtom, vid behov dosjustering, biverkningsskattning.
  • Eventuell kontakt med och stöd till anhöriga.
  • Följ upp misstanke om drogmissbruk.
  • Skriftlig information om tider, telefonnummer, namn på kontaktpersoner i öppenvården (ansvarig läkare och vård och stödsamordnare) för att på så sätt lättare komma ihåg planering.
  • Tidpunkt för utskrivning och vidare planering. Förbered med besök från öppenvården (vård och stöd samordnaren) och eventuell permission innan utskrivning,Var individ och närstående/anhöriga ska vända sig vid försämrat hälsotillstånd. Om man inte har kontakt på kliniken sedan tidigare ska man få uppföljning i psykosöppenvård.
  • Kontakta vård och stödsamordnare på öppenvården, eventuell kommunal hälso- och sjukvårdsansvarig, boendestöd samt närstående.
  • Om möjlighet finns bör vård och stödsamordnare från öppenvården och ev närstående som individen väljer närvara vid utskrivningssamtalet 
  • Ge individen en tid som passar till sin öppenvård. - Om möjligt höra efter om boendestödjare kan möta upp patienten i hemmet.
  • Individen och eventuellt vårdnadshavare ska alltid ha en överenskommen tid i handen till öppenvården innan utskrivning.
  • Vid LPT-permission eller ÖPT ska individen och vårdnadshavare om minderårig ha en vårdplan enligt rutin. Vårdplanen ska vara undertecknad av respektive verksamhet som individen har kontakt med.
  • Skriftlig information om tider, telefonnummer, namn på kontaktpersoner i öppenvården (ansvarig läkare och vård och stödsamordnare) för att på så sätt lättare komma ihåg planering.
  • Tidpunkt för utskrivning och vidare planering. Förbered med besök från öppenvården (vård och stöd samordnaren) och eventuell permission innan utskrivning, Var individ och närstående/anhöriga ska vända sig vid försämrat hälsotillstånd

Lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612) syftar till att främja en god vård och en socialtjänst av god kvalitet för personer som efter utskrivning från sluten vård behöver insatser från socialtjänsten, den kommunalt finansierade hälso- och sjukvården eller den regionfinansierade öppna vården. Lagens syfte är också att den enskilde så snart det är möjligt ska skrivas ut och återgå till bostaden när behandlande läkare inom den slutna vården bedömt den enskilde utskrivningsklar. Detta ska möjliggöras med ökad samverkan mellan vårdgivare, att den regionfinansierade öppna vården deltar aktivt i processen och att personen får en fast vårdkontakt som kallar till samordnad individuell planering där personen får en samordnad individuell plan (SIP)

. Lagen reglerar följande huvudområden:

  • Inskrivningsmeddelande och planering
  • Åtgärder vid utskrivning
  • Samverkan mellan region och kommun
  • Kommunens betalningsansvar

Denna information ges skriftligen i ett utskrivningsmeddelande och läkemedelsberättelse men kan också ges muntligt.

En patient som skrivs ut från sluten vård ska få sammanfattande information om den vård och behandling som getts under vårdtiden, om avsikten är att patienten ska få insatser från socialtjänst, kommunal hälso- och sjukvård eller den regionfinansierade öppna vården. 

Om information finns tillgänglig, ska patienten även få uppgifter om vem som är patientens fasta vårdkontakt, tidpunkt för när samordnad individuell planering avses genomföras och uppgifter om befintliga planer för vård och omsorg efter utskrivningen.

Säkerställ att individen har förstått informationen genom att låta individen med egna ord återberätta informationen som lämnats.

Uppföljning

Uppföljning sker genom krisplanen och vårdplanen tillsammans med individen. 

Utskrivningsmeddelande och läkemedelsberättelse i patientjournal.

Har patienten även kommunala stödinsatser görs uppföljningen även genom Samordnad individuell plan SIP.

Material

Checklista inför utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård, framtagen av IFS centrala Stockholm (PDF, ny flik)

Samordnad Individuell Plan, Nationella vård- och insatsprogram

Krisplan

Kunskapsstöd för vårdgivare, Stockholms läns landsting, SLO

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Tandvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genom att systematiskt dokumentera arbetet och följa upp insatser som ges kan man säkerställa att den enskilda individen får rätt stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som har insatser från socialtjänsten.

Kunskapsläge

Systematisk uppföljning är en viktig del i arbetet med evidensbaserad praktik och för att kunna höja kvaliteten i verksamheten.

Sammanfattning

Systematisk uppföljning görs med enskilda individer för att följa upp hur det går för dem och se till så att de får rätt stöd.

En systematisk uppföljning på individnivå innebär att:

  • dokumentera arbetet med enskilda individer, med uppsatta mål och delmål
  • mäta om målen har uppnåtts
  • analysera resultatet
  • eventuellt anpassa insatserna utifrån resultatet av analysen.

Kontinuerlig uppföljning ska göras enligt vårdplan, genomförandeplan eller motsvarande. Om individen har behov av samordning mellan flera insatser bör uppföljning göras via samordnad individuell plan, SIP.

Genomförande

Flera metoder för systematisk uppföljning kan användas som stöd i arbetet med systematisk uppföljning. I de verksamheter där ASI används kan ASI Uppföljning användas.

Ytterligare en metod är MOS - Målinriktad och systematisk utvärdering av insatser för enskilda personer.

Även om tillvägagångssätten skiljer sig åt lite är huvuddragen desamma. I korthet handlar det om att:  

  • planera systematisk uppföljning
  • beskriva situationen före insats
  • beskriva situationen under insats
  • beskriva situationen efter insats
  • sammanställa uppgifterna
  • analysera resultaten.

 

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Uppföljning och utvärdering av läkemedelsbehandling görs kontinuerligt och strukturerat för att optimera effekt och minimera biverkningar.

Målgrupp eller situation

Individer som behandlas med antipsykotiska läkemedel.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Legitimerad läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Sammanfattning

Uppföljning och utvärdering tillsammans med individ och närstående (för barn och ungdomar med vårdnadshavare) av biverkningar och effekt ska göras regelbundet och innefattar samtal, somatisk undersökning, provtagning och skattningar med standardiserade formulär. 

Individer som byter läkemedel eller använder antipsykotiska läkemedel första gången ska följas upp tätt (minst varannan vecka) eftersom risken för besvärliga biverkningar då är högre. För individer som bedöms vara stabila i sin sjukdom följs läkemedelsbehandling upp som en del i årsuppföljningen, då går man också igenom aktuella läkemedel.

Behandlande läkare och ansvarig sjuksköterska ska få kännedom om biverkningar för att i samråd med individen hitta lämpliga insatser. Vanliga biverkningar går oftast att undvika med noga anpassad dos och val av läkemedel. Läkare ska genast kontaktas för akuta åtgärder vid tecken på allvarliga biverkningar som till exempel:

  • tecken på infektion (feber, halsont, svaghetskänsla)
  • stelhet i nacke och tunga, ofrivilliga ögonrörelser
  • muskelstelhet, feber och förvirring.

Genomförande

Inled uppföljningen av behandlingen med antipsykotiska läkemedel genom samtal med individen och eventuellt närstående. Undersök tillsammans vilken effekt läkemedelsbehandlingen har haft på symtom, funktion och livskvalitet.

Biverkningar och effekten av läkemedelsbehandling ska alltid uppmärksammas och individens egna upplevelse ska efterfrågas. Ställ frågor om förändringar i sömn, mat- och motionsvanor, rörelsemönster, humör, känsloliv, kognition och sexuell funktion. 

Biverkningar är en vanlig orsak till att avbryta läkemedelsbehandling. Väg alltid fördelarna som symtomförbättring och ökad funktion mot nackdelarna i form av biverkningar först.

Följande kan vara tecken på biverkningar:

  • muskelstelhet 
  • trötthet
  • ändrade sömnvanor (sömnstörning) 
  • viktökning 
  • ökad aptit
  • utebliven mättnadskänsla
  • rastlös, svårt att vara stilla (akatasi )
  • ofrivilliga muskelrörelser, t.ex. i ansiktet (tardiv dyskinesi)
  • nedsatt minnesfunktion 
  • minskad koncentrationsförmåga
  • förändrat beteende
  • låg motivation
  • nedstämd
  • upplever sig känna mindre (flack affekt)
  • känner sig lätt irriterad
  • minskad libido 
  • dålig synskärpa
  • spända bröst
  • flytning från bröst
  • menstruationsrubbning

Observera att om individen plötsligt ändrar sitt beteende, till exempel uppträder agiterat under justering av läkemedel, kan det vara en biverkning och ett tecken på en för hög dos. Det är då av största vikt att inte tolka detta som en otillräcklig effekt och höja dosen. Se om malignt neuroleptikasyndrom under Allvarliga biverkningar nedan.

Vid uppföljning av läkemedelsbehandling ska en fysisk hälsokontroll göras som inkuderar somatiskt status, provtagning och hälsosamtal.   

Vid nyinsättning eller byte av preparat

  • Följ vikt minst efter 4, 8 och 12 veckor.
  • Kontrollera midjemått, blodtryck, fasteglukos, blodfetter (totalkolesterol, HDL, LDL, triglycerider) efter 12 veckor.

Vid årliga uppföljningen görs även en läkemedelsgenomgång.

Strukturerade skattningar med hjälp av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas vid uppföljning av läkemedelsbehandling. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Livskvalitet 
Sjukdomens svårighetsgrad
Symtom
  • GAF-symtom 
  • CRDPSS – symtomdimensioner vid psykos (DSM-5) 
  • RS-S  – SCI-SR - Structured Clinical Interview for Symptoms of Remission (ibland kallad PANSS remission)
Funktion
Biverkningar 
  • SAS – bedömning av extrapyramidala symtom och biverkningar
  • UKU – självskattningsskala för värdering av läkemedelsbehandling
  • Barnes akatisi skala – bedömning av läkemedelsinducerade akatisi

Insatser vid vanliga biverkningar

Insatser vid biverkningar:

  • Läkare och/eller sjuksköterska informeras och tar ställning till lämplig handläggning och åtgärd. 
  • Ställ frågor om när, var och hur individen tar sitt läkemedel. Avbrott i intag av läkemedel eller att man tar fel dos kan bidra till ökade problem med biverkningar.
  • Dosminskning eller byte av preparat ska övervägas istället för att förskriva antikolinergika eller andra läkemedel.
  • Ge stöd till rutin kring läkemedelsintag.
  • Informera om hjälpmedel för läkemedelsintag vid behov.
  • Om individen samtycker, samarbeta med närstående, boendestödjare och/eller boendepersonal.

För vägledning i stöd och information kring läkemedel se behandling med antipsykotiska läkemedel.

Muntorrhet 

Informera om och ge stöd till god munhygien. Salivstimulerande sugtabletter från apoteket kan vara bra att använda. Informera om vikten av regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist och ekonomiskt tandvårdsstöd. 

Viktuppgång

Informera, motivera och ge insatser för hälsosamma mat- och rörelsevanor. Kontrollera blodvärden, midjemått och vikt regelbundet. 

Yrsel 

Ge råd om att undvika snabba lägesförändringar för att undvika yrsel, till exempel sitta på sängkanten en stund innan man reser sig.

Förstoppning

Ge råd om att dricka vatten regelbundet, ca 6–8 glas/dag, att äta fiberrik kost och att röra på sig vid eventuell förstoppning. Läkemedel mot förstoppning kan ibland vara nödvändigt.

Försämrade blodfetter, blodsockervärden och diabetes 

Särskilda åtgärder ska vidtas se Fysisk hälsokontroll.

Läkemedelskoncentration ska alltid tas om det finns misstanke om allvarliga biverkningar. Allvarliga biverkningar vid behandling med antipsykosläkemedel är mycket sällsynta, men de förekommer. Vid misstanke kontakta alltid läkare omgående. Vissa tillstånd kan vara livshotande. 

Akut dystoni

Symtom: 

  • muskelspasm i tunga
  • muskelspasm i nacke (cervikal muskel)
  • ofrivilliga ögonrörelser. 

Tillståndet kräver omedelbart omhändertagande.

Malignt neuroleptikasyndrom

Malignt neuroleptikasyndrom kan utlösas av samtliga neuroleptika. Syndromet kan drabba individen under hela behandlingstiden men kommer oftast i början av behandling och vid snabb doshöjning. 

Symtom:

  • feber
  • muskelstelhet 
  • snabb puls
  • oregelbundet blodtryck (labilt blodtryck)
  • urininkontinens 
  • förvirring (konfusion) 
  • aggressivt beteende 
  • slutar att prata (mutism)
  • takykardi
  • svettning
  • snabb andning (takypné)
  • andnöd (dyspné)
  • sväljningsbesvär

Insatser:

  • Sätt ut neuroleptika.
  • Ta kontakt med neurolog och narkosjour.
  • Behandla symtomen med snabb nedkylning, livsupprätthållande åtgärder och övervakning på intensivvårdsavdelning.
  • Farmakologisk behandling med dantrolen och bromokriptin kan prövas.
  • Behandling med ECT kan prövas.
  • Bensodiazepiner kan ges i lugnande och muskelavslappnande syfte
  • Sätt inte in neuroleptika igen tidigare än efter två veckor.
Förlängt QT- intervall på EKG 

Förlängt QT intervall på EKG med risk för allvarlig arytmi kan inträffa vid behandling med de flesta antipsykotiska läkemedel, framför allt vid behandling med sertindol och ziprasidon. Risken att drabbas av förlängt QT intervall är dosberoende. Risken ökar vid farmakodynamisk interaktion där flera läkemedel med samma biverkning används samtidigt (till exempel haloperidol, escitalopram och hydroxyzin). För att undvika biverkningar bör man undvika att kombinera flera läkemedel som har förlängt QT intervall som biverkning och iaktta extra försiktighet för högriskgrupper.

Riskfaktorer:

  • bradykardi
  • hypokalemi
  • låg puls
  • medfödda hjärtsjukdomar
  • lågt kalium
  • elektrolytrubbning
  • hög ålder
  • kvinnligt kön
  • tidigare episoder av Torsade de pointes.

EKG:

  • Förlängt QT intervall med > 50 ms från ursprungsvärdet eller QT intervall längre än 500 ms vilket ger ökad risk för arytmier och Torsade de pointes. 

Insatser:

  • Sätt ut läkemedel med förlängt QT intervall som biverkning.
  • Kontakta kardiolog för konsultation och vidare insatser.
Agranulocytos

Klozapin kan orsaka agranulocytos (lågt antal vita blodkroppar) som kan inträffa när som helst under behandlingen, men oftast i början av insättningen (de första 18 veckorna). 

Symtom:

  • feber
  • ont i halsen.

Insatser:

  • Sätt ut klozapin.
  • Överväg att lägga in individen eftersom det kan uppstå allvarliga utsättningsbesvär.
  • Ta kontakt med hematolog för vidare handläggning.

Frekvensen för återinsjuknande vid re-exponering är cirka 40 %. Klozapin ska inte ges igen till de individer som insjuknat. Det kan vara lämpligare att ersätta klozapin med läkemedel med liknande receptorprofil, som till exempel olanzapin.

Kraftiga psykossymtom vid utsättning

Individen kan få kraftiga psykotiska symtom vid utsättning av klozapin. Det kan hålla i sig upp till en månad till flera månader. 

Symtom:

  • förvirring (konfusion)
  • beteendeförändring
  • rastlöshet och agitaion
  • hallucinationer
  • vanföreställningar
  • diffus stelhet
  • katatoni 

Insatser:

  • Ge god omvårdnad.
  • Undersök om individen dricker dåligt, varför och hjälp hen att dricka mer.
  • Sätt in klozapin igen om orsaken till tillståndet är att individen på eget bevåg avslutat behandlingen tvärt. Det bör göras gradvis om uppehållet varit längre än någon vecka.

Material

Kliniska riktlinjer för utredning och behandling av schizofreni, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)

Kloka listan, Janusinfo, Region Stockholm

Biverkningslista, Psykiatristöd, Region Stockholm (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Uppföljning av aktuella behandling och stödinsatser, av individens hälsa och livssituation och tillsammans med patienten planering av fortsatta insatser utifrån behov.

Målgrupp eller situation

Individer med schizofreni eller liknande tillstånd som har haft kontakt med hälso- och sjukvård under det senaste året.

Kunskapsläge

En plan för uppföljning ska ingå i individens vårdplan enligt hälso- och sjukvårdslagen. Uppföljning är väsentligt för att bedöma om de insatser som ges har avsedd effekt

Kompetenskrav

En vård- och stödsamordnare, case manager eller personal med liknande funktion ansvarar ofta för bokning och vissa delar av årsuppföljningen men läkare och andra yrkeskategorier gör andra delar.

Sammanfattning

Systematisk uppföljning av insatser och av sjukdomens utveckling ska göras kontinuerligt tillsammans med individ och närstående för att kunna justera behandling och stöd vid behov. Schizofreni och liknande tillstånd medför ofta behov av varaktigt stöd, men hur omfattande och intensiva insatser som behövs kan variera över tid.

En mer omfattande uppföljning ska göras årligen. Den görs för att 

  • få en helhetsbild av individens situation
  • efterhöra individens önskemål och förhoppningar om framtiden
  • identifiera eventuella läkemedelsbiverkningar och samsjuklighet
  • säkerställa att individen har tillräckliga insatser för bästa möjliga funktion och minsta möjliga symtom
  • säkerställa att insatser som inte ger önskvärd effekt avslutas eller justeras,  att lämpliga insatser planeras och att fungerande insatser fortsätter. 

Den årliga uppföljningen kan fånga upp individer som själva inte tar kontakt med vård och socialtjänst vid förvärrade eller nytillkomna symtom, läkemedelsbiverkningar, fysisk ohälsa, suicidrisk och ökat behov av stöd. Uppföljningen bör göras i samverkan med socialtjänst och andra verksamheter.

Genomförande

En årsuppföljning innehåller:

  • samtal om aktuell situation och insatser med personens egen och om möjligt närståendes bild av behandlingens effekter och önskemål om förändring
  • strukturerade skattningar och bedömningar med standardiserade formulär 
  • bedömning av risk för suicid och våld
  • läkemedelsgenomgång
  • fysisk hälsokontroll (hälsosamtal, somatisk undersökning och provtagning, screening för att identifiera fysisk ohälsa och sjukdom)
  • uppföljning av vårdplan/ SIP och samordning med socialtjänsten

Fråga individ och närstående hur de upplever mående och situation. Hur upplever de sin möjlighet att delta aktivt i samhället med relationer och sysselsättning? Låt individen själv beskriva sina problem, behov och önskemål. En fråga att ställa kan vara “Vad är ditt största problem just nu?” 

I manualer för case management/vård- och stödsamordning finns flera verktyg (arbetsblad) för strukturerad uppföljning, till exempel skattning av

  • tillfredsställelse med vård och stöd (Con-Sat)
  • problemområden
  • upplevd livskvalitet
  • upplevda psykiska besvär
  • närståendes situation.
Aktuella insatser

Gå igenom aktuella insatser tillsammans med individ och närstående:

  • vilka insatser individen har fått under året 
  • har insatserna varit tillräckliga 
  • hur individen upplever att insatserna fungerar
  • antal vårdtillfällen i psykiatrisk slutenvård och om hen vårdats enligt tvång (LPT)
  • om individen har fått tvångsåtgärder
  • om individen och närstående är involverade i aktuella planer.

Strukturerade skattningar med standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Livskvalitet 
Sjukdomens svårighetsgrad
Symtom
  • GAF-symtom 
  • CRDPSS – symtomdimensioner vid psykos 
  • RS-S  – SCI-SR - Structured Clinical Interview for Symptoms of Remission (ibland kallad PANSS remission)
Funktion
Alkohol och droger
Övriga tillstånd
  • MINI – diagnostisk intervju

Förekomst av depression är vanligt och riskerar att tolkas som en del av psykossjukdomen eller läkemedelsbiverkningar och därför missas. Vid misstanke gör en strukturerad bedömning av depressionssymtom.

Schizofreni och liknande tillstånd medför en ökad risk för suicidförsök och fullbordat suicid. En strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk ska göras regelbundet, i samband med årsuppföljning och vid behov.

Risken är högst i samband med förstagångs- och återinsjuknande. Utlösande faktorer kan då vara paranoida vanföreställningar och imperativ rösthallucinos. 

För långtidssjuka kan hopplöshet, ensamhet och utanförskap vara utlösande faktorer. Skadligt bruk eller beroende, depression, dålig följsamhet till behandling, agitation och motorisk oro är viktiga riskfaktorer.

Bedömningar av risk för våld kan göras utifrån att det aktuella beteendet observeras.

En årlig genomgång av de läkemedel individen använder görs för att optimera effekterna, minska biverkningar och undvika negativa läkemedelsinteraktioner. Den ska göras av läkare tillsammans med individen och  eventuellt närstående. Om det gäller barn och ungdom ska vårdnadshavare också delta. 

Läkemedelsgenomgången innefattar

  • kartläggning av vilka läkemedel individen är ordinerad; på vilka indikationer, styrka och dosering.  
  • att gå igenom om individen använder ordinerade läkemedel 
  • frågor om vilka övriga läkemedel (inklusive receptfria läkemedel och kosttillskott) som individen använder
  • kontroll av att läkemedelslistan är korrekt
  • undersökning och bedömning av om individen behöver mer information och/eller stöd för läkemedelsanvändning, se antipsykotisk läkemedelsbehandling
  • uppföljning av antipsykotisk läkemedelsbehandling som innefattar fysisk undersökning och provtagning, uppföljning och utvärdering av effekt och biverkningar
  • bedömning om läkemedelsbehandlingen är ändamålsenlig och säker utifrån uppföljningens resultat
  • ställningstagande om läkemedlets lämplighet avseende ålder, diagnos, organfunktion, andra läkemedel
  • ställningstagande till eventuella ändringar i läkemedelsbehandling
  • anpassad information och överlämning av aktuell läkemedelslista till individ och närstående
  • planering av nästa uppföljning (när, var och hur). 

Om individen inte kan lämna uppgifterna själv bör de om möjligt inhämtas från närstående.

Om uppföljningen visar att omfattande symtom eller funktionsnedsättning kvarstår eller har förvärrats sedan den senaste genomgången. Till exempel med med ihållande svårigheter i att ta hand om sin egen hälsa, sina relationer, sköta sitt arbete, sina studier eller annan sysselsättning Då bör man ta ställning till om något av nedanstående aspekter har förändrats:

  • samtidig psykiatrisk eller somatisk sjukdom
  • kognitiva svårigheter
  • exekutiva svårigheter 
  • behov av insatser och stöd i vardagen 
  • behov av insatser och stöd i arbete eller studie
  • behov av insatser och stöd för meningsfull sysselsättning och social gemenskap
  • effekt av antipsykotisk läkemedelsbehandling
  • skadligt bruk eller beroende
  • behov av individanpassade insatser

Undersök tillsammans med individ och närstående vilka insatser som skulle kunna vara lämpliga att pröva och hur de ska följas upp.

Kontinuerlig uppföljning ska göras enligt vårdplan. Samordning med eventuella insatser i primärvård eller somatisk specialistvård

Årsuppföljningen ska också samordnas med socialtjänsten och deras uppföljning av insatser på individnivå. Samordning och samverkan är central och man behöver stämma av vilka insatser individen har från hälso-och sjukvården respektive socialtjänsten.

Om individen har insatser från flera verksamheter och de behöver samordnas bör uppföljning göras genom en samordnad individuell plan, SIP.

Material

Systematisk uppföljning, Kunskapsguiden

WHODAS manual – mätning av hälsa och funktionshinder, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Läkemedelsgenomgångar, Vårdhandboken

Checklista för läkemedelsgenomgång, Janusinfo, Region Stockholm (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd
Inget innehåll matchar dina valda filter.

9. Uppföljning på verksamhetsnivå

arrow down

Indikatorer för uppföljning möjliggör uppföljning och kvalitetssäkring av vård och stöd.

Målgrupp eller situation

Alla patienter som har psykosdiagnos (diagnoskod F20.0 – F29.9) som enheten har för avsikt att ge behandling och stöd.

Kunskapsläge

Kvalitetsindikatorer möjliggör uppföljningar, jämförelser och förbättringar av vård på både lokal, regional och nationell nivå. Indikatorerna kan även underlätta internationella jämförelser.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Genom registrering och sammanställning av kvalitetsindikatorer kan vård- och stödkvalitet mätas och relateras till vård- och stödinsatser. Den Nationella Arbetsgruppen för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd har gallrat rekommenderade kvalitetsindikatorer från en mängd källor och beslutat om en lista på 15 indikatorer och tre utvecklingsindikatorer. Dessa gäller för såväl Vård- och insatsprogrammet för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd som Vårdförlopp förstagångsinsjuknade och Vårdförlopp fortsatt vård och stöd. 

Dessa 15 indikatorerna återfinns - med tillhörande önskad riktning, beslut om målvärde och intervall för mätning och återrapportering - i två separata tabeller nedan. När målvärde inte anges i tabellen så är orsaken att ett exakt målvärde inte går att fastställa. Ofta är då istället riktningen definierad. När riktningen är satt till “att följas” betyder det att en önskad riktning inte går att fastställa. 

 

Genomförande

Då källor för indikatorerna inte är fastställda kan genomförande inte specificeras ännu.

Indikator, uppgifter redovisas könsuppdelat och totalt

Riktning

Målvärde

Mätning och återrapportering

Källa

Andel individer som har minst 50% försörjning i lönearbete under de senaste 12 månaderna. 

Upp 

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som fått psykiatrisk slutenvård under de senaste 12 månaderna. 

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som haft samtidig missbruksdiagnos de senaste 12 månaderna 

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel personer som har fått krisintervention (med eller utan närstående) under de senaste 12 månaderna.  

Upp

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som har fått psykopedagogiska insatser under de senaste 12 månaderna 

Upp

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som erhållit hälsosamtal under de senaste 12 månaderna

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som vårdats enligt LPT i heldygnsvård under de senaste 12 månaderna. 

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som vårdats enligt HSL i heldygnsvård under de senaste 12 månaderna

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som har en krisplan under de senaste 12 månaderna. 

Upp

100%

Årligen

 

Andel individer som har fått en vårdplan under de senaste 12 månaderna.  

Upp

100%

Årligen

 

Andel individer som har fått en samordnad individuell plan under de senaste 12 månaderna.  

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som har fått en fördjupad läkemedelsgenomgång under de senaste 12 månaderna.  

Upp

100%

Årligen

 

Andel individer som behandlats med antipsykotiska läkemedel under de senaste 12 månaderna.  

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som behandlats med Kognitiv beteendeterapi under de senaste 12 månaderna.  

Följas

Inget målvärde

Årligen

 

Andel individer som fått strukturerad bedömning av suicidrisk de senaste 12 månaderna. 

Upp

100%

Årligen

 

Indikator, uppgifter redovisas könsuppdelat och totalt

Riktning

Målvärde

Mätning och återrapportering

Källa

Andel individer som har fått minst en Årsuppföljning under de senaste 13 (11-15) månaderna. 

Upp

100%

Årligen

 

Andel individer erbjudits någon form av stöd med syfte att återgå i studier/arbete, till exempel IPS, SEd, arbetsmarknadsåtgärder under tidsperioden.  

Upp

Inget målvärde

Årligen

 

Insatser för förstagångsinsjuknade. 

Upp

Inget målvärde

Årligen

 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Specialpedagog, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Genom att sammanställa uppgifter om individuella insatser på gruppnivå analysera resultatet för att förbättra verksamheten.

Målgrupp eller situation

Systematisk uppföljning kan genomföras för alla socialtjänstens insatser.

Sammanfattning

  • Att göra uppföljning av insatser på individnivnivå
  • Att sammanställa uppgifterna och följa upp insatser på gruppnivå
  • Att analysera resultatet
  • Att utifrån resultatet, förbättra verksamheten på individ- och verksamhetsnivå

Genomförande

Användningen av systematisk uppföljning kan ge underlag för kunskap på flera nivåer:

- i det direkta arbetet med individer
- på verksamhetsnivå för att utveckla kvalitetsarbetet
- på nationell nivå i form av exempelvis nationella kvalitetsregister

Systematisk uppföljning på verksamhetsnivå

Som grund för det systematiska uppföljningsarbetet på verksamhetsnivå ligger utvärderingar av insatser på individnivå. Vilka insatser har fungerat bra och mindre bra? Uppfylldes målen?  Vad har individen och närstående tyckt om insatsen?

I Socialstyrelsens skrift “Att arbeta med och planera systematisk uppföljning” delas den grundläggande processen i systematisk uppföljning in i 6 steg. De första stegen handlar om att samla in underlag för att sedan kunna dra mer övergripande slutsatser. Se även insatsen Systematisk uppföljning på individnivå.

- Planera systematisk uppföljning

Hur ska uppföljningen genomföras rent praktiskt? Vilka insatser ska följas upp? Hur ska de registreras? När, hur och av vem ska uppgifterna samlas in?

- Beskriva situationen före insats

Hur ser situationen för individen ut idag? Vad vill individen själv uppnå? Formulera mål och delmål.  

- Beskriva situationen under insats

på vilka sätt har insatsen påverkat individens situation? Åt vilket håll går det? Upprepade mätningar kan eventuellt användas.

- Beskriva situationen efter insats

Hur väl har målet uppfyllts? Bör insatsen förändras, fortlöpa eller avslutas? Hur är individens och närståendes upplevelse av insatsen?

- Sammanställa uppgifterna

En sammanställning av insatserna presenteras. En databas upprättas ev för utvärderingsarbetet.  

- Analysera resultaten på gruppnivå

Gemensamma nämnare hos brukarna, både förbättringar och försämringar i gruppen. Förändringar i andra avseenden än de förväntade.

Verksamhetsuppföljning

En verksamhet som följer upp alla delar i ärendeprocessen kan få kunskap om verksamhetens målgrupper, vilka insatser som används och resultatet av insatserna. Det är också möjligt att få veta hur väl insatserna svarar mot de behov som finns och hur brukarna uppfattar hjälpen de fått. Systematisk uppföljning visar också om verksamheten lever upp till krav och förväntningar. Uppgifterna kan även användas till regionala och nationella register och på sikt ge ökad kvalité på stöd- och vårdinsatser.

Märkning

  • Utförare: Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kunskap om individernas upplevelser, insatser och resultat gör det möjligt att utvärdera arbetets kvalitet, utveckla verksamheten och det nationella kvalitetsarbetet.

Målgrupp eller situation

Systematisk uppföljning ska genomföras för alla insatser som genomförs oavsett verksamhet. På verksamhetsnivå är det reglerat i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9).

Sammanfattning

Systematisk uppföljning på verksamhetsnivå innebär att utifrån verksamhetens kvalitetsledningssystem sammanställa den systematiska uppföljningen som görs på individnivå i psykiatrisk öppenvård, psykiatrisk slutenvård eller socialtjänsten till ett resultat för gruppnivå.

Resultatet analyseras och kan sedan användas för att förbättra arbetet med enskilda individer, utveckla kvalitetsarbetet på verksamhetsnivå och som underlag för kunskapsstöd och nationella riktlinjer. Uppföljning och verksamhetsutveckling kan med fördel göras tillsammans med brukare.

Uppgifterna kan även användas som underlag till ledning och nämnder för beslut om resurser och insatser.

Genomförande

En verksamhet som jobbar med systematisk uppföljning får kunskap om

  • verksamhetens målgrupper
  • vilka insatser som används och resultatet av insatserna
  • hur väl insatserna möter de behov som finns hur individerna uppfattar hjälpen de fått
  • om verksamheten lever upp till krav och förväntningar.
  • om ledningssystemet är ändamålsenligt uppbyggt för att planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten.

Den systematiska uppföljningen kan också användas till regionala och nationella register som på sikt ge ökad kvalitet på stöd- och vårdinsatser.

Att bara utreda varje rapport, klagomål eller synpunkt på verksamhetens kvalitet för sig kan leda till att problem som finns med verksamhetens styrning inte uppmärksammas fullt ut. Genom att göra en samlad analys kan man också upptäcka mönster och trender som inte framkommit i utredningen av ett enskilt fall.

Om en verksamhet inte når upp till krav och mål i föreskrifter och beslut föreligger en avvikelse som verksamheten måste hantera.

Identifierade avvikelser ska dels åtgärdas, dels ska processer och rutiner ses över så att den som bedriver verksamheten kan säkra att avvikelsen inte inträffar igen.

Delar i ett systematiskt förbättringsarbete:

  • identifiera krav och mål
  • planera arbetet
  • göra riskanalyser
  • utreda rapporter, klagomål och synpunkter
  • egenkontroll
  • utveckla och förbättra processer och rutiner.
Illustration från Socialstyrelsens handbok

Illustration från socialstyrelsens handbok

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

10. Lagar och regler

arrow down

Översikt över de lagar som reglerar hälso- och sjukvård.

Hälso- och sjukvårdslagen är en ramlag. Det är en lag som innehåller mål och riktlinjer för all hälso- och sjukvård. Den anger på vilket sätt regionen och kommunen är skyldiga att erbjuda hälso- och sjukvård, till exempel genom vårdgarantin.

Vårdgarantin innebär bland annat att besök inom specialistvården ska ske inom 90 dagar från att remiss utfärdats eller patienten sökt kontakt med specialistvården. Planerad vård och behandling ska ges inom 90 dagar från att vårdgivaren har tagit beslut om det.

Enligt patientlagen har patienten rätt att få information om sitt hälsotillstånd, vilken behandling som finns samt när och hur patienten kan få vård. Patienten ska också få information om vilka möjligheter som finns att välja vård, om fast vårdkontakt och ny medicinsk bedömning.

Ny medicinsk bedömning innebär att en patient med särskilt allvarlig sjukdom eller skada ska få möjlighet till en ny medicinsk bedömning av till exempel lämplig behandling eller diagnos. Om den nya bedömningen är att patienten behöver en viss behandling ska patienten få den behandlingen.

Patientsäkerhetslagen anger vilka skyldigheter vårdpersonalen har att bland annat se till att patienterna ska få en god och säker vård. I lagen finns också bestämmelser om hur Inspektionen för vård och omsorg, IVO, arbetar med klagomål på hälso- och sjukvården.

Om en individ lider av det som lagen kallar allvarlig psykisk störning och behöver psykiatrisk slutenvård eller psykiatrisk vård under särskilda villkor, men inte vill ta emot vård, får individen ges psykiatrisk tvångsvård. Då undersöker en läkare individen och utfärdar vårdintyg. Individen förs till en psykiatrisk klinik där en psykiater bedömer om hen ska tas in för psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT (1991:1128).

Om tvångsvården ska pågå mer än fyra veckor ska förvaltningsrätten besluta om kraven för fortsatt tvångsvård är uppfyllda eller inte. Individen kan när som helst överklaga beslutet om tvångsvård och vissa andra beslut inom tvångsvården.

Den som begår brott och lider av en allvarlig psykisk störning kan dömas till rättspsykiatrisk vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV (1991:1129).

Patientdatalagen anger vem i hälso- och sjukvården som ska föra journal och vilka uppgifter som ska finnas med i journalen. Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter om patienters hälsa och personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att patienten eller patientens närstående tar skada på något sätt.

Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att individen själv eller individens närstående tar skada av det. Sekretessen gäller inte mot individen själv och individen kan samtycka till att hälso- och sjukvården lämnar ut sekretessbelagda uppgifter till exempelvis hälso- och sjukvården inom ramen för arbetet med SIP. Inom verksamhetsgrenar i en kommuns socialtjänst gäller normalt inte sekretessen, men uppgifter får bara delas om det behövs.

Samordnad individuell plan

När en individ behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården, ska socialtjänsten och vården, tillsammans med individen, upprätta en samordnad individuell plan, SIP. SIP:en ska tydliggöra vilka insatser som behövs, vem som ansvarar för vilken insats och vem som har det övergripande ansvaret för SIP:en.

SoL 2 kap. 7 §
HSL 16 kap. 4 §

Regional samverkansöverenskommelse

I socialtjänstlagen, SoL, och hälso- och sjukvårdslagen, HSL, finns en bestämmelse om att kommuner och regioner ska ingå en överenskommelse om ett samarbete i fråga om:

  • individer med psykiska funktionsnedsättningar
  • individer med missbruk
  • barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet.

I överenskommelserna kan man ange hur kommunens socialtjänst och hälso- och sjukvården ska samverka för att kunna ge ett bra stöd till dessa grupper.

SoL 5 kap. 9 a §
HSL 16 kap. 3 §

Samverkan vid utskrivning från sluten vård

I vissa fall blir en individ utskriven från slutenvården men har kvar behovet av insatser från socialtjänst och kommunal eller regional hälso- och sjukvård. I de fallen ska SIP upprättas enligt de regler som finns i lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612).

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Tillstånd: Självskadebeteende

Översikt över de lagar som reglerar skolan och elevhälsan.

Enligt skollagen ska det finnas elevhälsa för elever från förskoleklass upp till och med gymnasiet. Elevhälsan ska kunna ge medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser till elever. Målet för elevhälsan är att stödja elevens utveckling mot utbildningens mål.

De medicinska insatserna ges av skolsköterska och skolläkare. Varje elev ska erbjudas hälsokontroller, syn- och hörselundersökningar. Elever kan också anlita elevhälsan för enklare sjukvårdsinsatser.

Skolläkare, skolsköterskor och skolpsykologer är hälso- och sjukvårdspersonal. Det innebär bland annat att de ska följa reglerna i patientdatalagen om journalföring samt offentlighets- och sekretesslagens regler för vården. Sekretess gäller alltså i deras verksamhet för uppgifter om elevers hälsa och personliga förhållanden, om det inte är tydligt att uppgiften kan lämnas ut utan att eleven eller elevens närstående tar skada på något sätt.

Sekretessen i elevhälsan gäller även mot vårdnadshavaren. Vårdnadshavaren har dock rätt att få den information som krävs för att hen ska uppfylla sina skyldigheter som vårdnadshavare. Om elevhälsan tror att en omyndig elev kan skadas om de lämnar ut en uppgift till vårdnadshavaren, får de inte göra det. Vårdnadshavarna (eller i mån av ålder och mognad, eleven själv) kan samtycka till att elevhälsan lämnar ut sekretessbelagda uppgifter till exempelvis socialtjänsten eller hälso- och sjukvården.

Elevhälsans psykosociala insatser utförs vanligen av skolkuratorer som arbetar och dokumenterar enligt det övergripande uppdrag för skolans verksamhet som finns angivet i skolans styrdokument.

Enligt skollagen ska det finnas personal i skolan med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Det kan till exempel vara specialpedagoger men insatsen behöver inte utföras av en särskild yrkeskategori.

Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess i elevhälsans psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser på samma sätt som i de medicinska insatserna.

Enligt socialtjänstlagen är alla som är yrkesverksamma inom skolan skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att en elev far illa. De är också skyldiga att ge socialtjänsten all information som kan behövas för utredningen av en elevs behov av stöd och skydd.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg
  • Tillstånd: Schizofreni och liknande tillstånd

Översikt över de lagar som reglerar socialtjänsten.

Socialtjänstlagen, SoL är en målinriktad ramlag. Den reglerar socialtjänstens arbete med att stödja barn, unga, vårdnadshavare, äldre, individer med funktionsnedsättningar och de som har problem med missbruk eller beroende genom olika insatser. De övergripande målen i portalparagrafen kompletteras med bestämmelser för arbetet med vissa grupper. Det gäller till exempel barn och unga (5 kap. 1–3 §§), individer med funktionshinder (5 kap. 7, 8 och 8a §§) och individer med missbruk eller beroende (5 kap. 9 §).

Socialtjänstlagen styr hur kommunens socialtjänst ska arbeta med att ge stöd, omsorg och ekonomiskt bistånd till de individer som behöver det. Socialtjänsten utgår inte från diagnos utan från individens behov och förmåga att själv tillgodose behoven. Biståndsinsatser ska vara anpassade till individens behov samt utformas och genomföras tillsammans.

Försörjningsstöd

Individer som inte kan försörja sig på annat sätt har rätt till försörjningsstöd från socialtjänsten. Bestämmelser om rätten till bistånd för enskilda finns i 4 kap.1 §. Den som inte själv kan tillgodose sina behov kan efter behovsbedömning anses ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och sin livsföring i övrigt.

Insatser som inte kräver samtycke

Frivillighet är en vägledande princip i socialtjänstlagen. Men det finns särskilda regler som rör barn och unga som inte kräver samtycke. Vid anmälan som rör barn och unga ska omedelbar skyddsbedömning göras (11 kap. 1 a §) och vid utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd har socialtjänsten vissa befogenheter (11 kap. 2 §). Socialtjänsten får också utan samtycke, under vissa förutsättningar och under kortare tid, fatta beslut om uppföljning efter avslutad utredning och avslutad vård (11 kap. 4 a och 4 b §§).

Planer och hälsoundersökning inför placering av barn och unga

Inför en placering av barn och unga finns särskilda regler om att en vårdplan och en genomförandeplan ska upprättas (11 kap. 3 §) samt att en hälsoundersökning ska genomföras (11 kap. 3 a §).

Överenskommelse mellan kommun och hälso- och sjukvården

Kommunen ska ingå en överenskommelse med hälso- och sjukvården om ett samarbete i fråga om barn och unga som vårdas i det egna hemmet (5 kap.1 d §), individer med psykisk funktionsnedsättning (5 kap. 8 a §) respektive individer med missbruk eller beroende (5 kap. 9 a §).

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, innehåller tio olika typer av insatser. LSS är ett komplement till andra lagar och innebär inte någon inskränkning i de rättigheter som andra lagar ger, till exempel kan man få samtidigt stöd utifrån socialtjänstlagen, SoL.

Insatser enligt LSS kan ges till individer som tillhör personkrets 1, 2 eller 3.

Insatser som kan erbjudas enligt LSS
  • Rådgivning och annat personligt stöd
  • Personlig assistans
  • Ledsagarservice
  • Kontaktperson/kontaktfamilj
  • Avlösarservice i hemmet
  • Korttidsvistelse utanför det egna hemmet
  • Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år
  • Boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn eller ungdom
  • Bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad
  • Daglig verksamhet

Barn kan vårdas utanför hemmet mot vårdnadshavarnas vilja enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Det görs om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av barnets hemmiljö eller egna beteende och om vårdnadshavarna inte går med på det stöd som socialtjänsten erbjuder.

För att lagen om vård av unga, LVU, ska vara tillämplig måste tre förutsättningar vara uppfyllda:

  • Ett missförhållande ska föreligga med anknytning till den unges hemmiljö (2 §, de så kallade miljöfallen) eller till den unges beteende (§ 3, de så kallade beteendefallen).
  • Missförhållandet ska medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
  • Behövlig vård kan inte ges på frivillig väg.

Efter en ansökan från socialnämnden kan förvaltningsrätten besluta om vård enligt LVU.

Vård kan enligt 2 § ges till den som ännu inte fyllt 18 år. Vård enligt 3 § kan även ges till den som fyllt 18 år men inte 20 år och ska upphöra senast när individen fyller 21 år (1 och 21 §§).

De missförhållanden som nämns i 3 § är missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Socialt nedbrytande beteende

Med socialt nedbrytande beteende menas att individen beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Varken lagtext eller praxis ger stöd för att enbart självskadebeteende kan hänföras till socialt nedbrytande beteende.

Det får avgöras från fall till fall om LVU kan anses tillämplig när unga till följd av en psykisk störning uppvisar socialt nedbrytande beteende beteende (prop. 1989/90:28 s. 67).

Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör enligt Högsta förvaltningsdomstolen inget hinder mot att tillämpa LVU men är heller inte en tillräcklig förutsättning.

Socialtjänsten kan ansöka hos förvaltningsrätten om att en individ ska få missbruksvård mot sin vilja enligt lagen om vård av missbrukare, LVM. Det sker om en individ på grund av sitt missbruk är i behov av vård och utsätter sin hälsa för allvarlig fara, riskerar att förstöra sitt liv eller allvarligt skada sig själv eller närstående och vården inte kan tillgodoses på annat sätt.

Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter i socialtjänsten om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att individen själv eller individens närstående tar skada av det. Sekretessen gäller inte mot individen själv och individen kan samtycka till att socialtjänsten lämnar ut sekretessbelagda uppgifter till exempelvis hälso- och sjukvården inom ramen för arbetet med SIP. Inom verksamhetsgrenar i en kommuns socialtjänst gäller normalt inte sekretessen, men uppgifter får bara delas om det behövs.

Sekretessen får brytas enligt 26 kap. 9 § om det behövs för att ge individen nödvändig vård, behandling eller annat stöd och hen fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. I det fallet får uppgifter lämnas ut inom socialtjänsten, eller från socialtjänsten till hälso- och sjukvården.

Samordnad individuell plan

När en individ behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården, ska socialtjänsten och vården, tillsammans med individen, upprätta en samordnad individuell plan, SIP. SIP:en ska tydliggöra vilka insatser som behövs, vem som ansvarar för vilken insats och vem som har det övergripande ansvaret för SIP:en.

SoL 2 kap. 7 §
HSL 16 kap. 4 §

Regional samverkansöverenskommelse

I socialtjänstlagen, SoL, och hälso- och sjukvårdslagen, HSL, finns en bestämmelse om att kommuner och regioner ska ingå en överenskommelse om ett samarbete i fråga om:

  • individer med psykiska funktionsnedsättningar
  • individer med missbruk
  • barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet.

I överenskommelserna kan man ange hur kommunens socialtjänst och hälso- och sjukvården ska samverka för att kunna ge ett bra stöd till dessa grupper.

SoL 5 kap. 9 a §
HSL 16 kap. 3 §

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Spelmissbruk, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider

Barnkonventionen reglerar barns rättigheter och lika värde.

Målgrupp eller situation

Alla verksamheter som möter eller ansvarar för barn och ungdomar.

Sammanfattning

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar. Fyra vägledande och grundläggande artiklar slår fast att 

  • alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2) 
  • barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn (artikel 3) 
  • alla barn har rätt till liv och utveckling (artikel 6) 
  • alla barn har rätt att uttrycka sin mening och att barnets tankar och inställning ska tillmätas betydelse (artikel 12). 

Barnkonventionen reglerar också barns rätt till hälso- och sjukvård (artikel 24), social trygghet (artikel 26) och utbildning (artikel 28). Enligt artikel 23 ska barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning ges förutsättningar att delta aktivt i samhället.

Genomförande

Enligt barnkonventionen ska man alltid ta hänsyn till barns bästa. Vid insatser från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan ska barns åsikter och erfarenheter vägas in i den sammantagna bedömningen av vad som är barnets bästa i varje enskilt fall.

Barn kan ha olika behov och kan reagera olika i mötet med vården, socialtjänsten eller skolan. Den som möter barnet har en skyldighet att ta reda på barnets inställning, behov och önskemål. Det kan handla om att ta reda på 

  • hur barnet ser på sin situation 
  • om barnet har fått och förstått information som gör det möjligt för barnet att vara delaktigt
  • om barnet under ett möte eller samtal behöver en paus
  • om barnet har några särskilda önskemål vid en undersökning eller utredning 
  • vem barnet vill ska närvara vid en undersökning eller samtal
  • om det är något som barnet oroar sig eller är rädd för.

Barns bästa ska också vara vägledande vid verksamhetsplanering och vid samverkan inom och mellan huvudmän. Verksamheter ska då ta hänsyn till vad som är bäst för barnet sett ur ett helhetsperspektiv, där hänsyn tas till barnets mående och hela livssituation. 

Verksamheter som möter barn eller som fattar beslut som påverkar barn ska 

  • arbeta för att stärka barns och ungas rättigheter 
  • utveckla barns och ungas delaktighet och inflytande inom verksamheten 
  • verka för att barns bästa lyfts fram i beslut, avtal, verksamhetsplanering och budget. 

För att säkerställa att barnets bästa är satt i första rummet vid alla åtgärder kan barnkonsekvensanalyser genomföras för att analysera och utvärdera de faktiska konsekvenser som beslut och åtgärder har fått för barn. Vid behov kan en prövning av barnets bästa genomföras. Prövningen kan gälla det enskilda barnet, barn som grupp och gruppen barn.

De här samtalsfrågorna om barnkonventionen kan användas som utgångspunkt vid till exempel ett SIP-möte, behandlingskonferens eller andra möten där beslut tas som rör barns psykiska hälsa.

Artikel 6

Barnet har rätt till liv och utveckling. Sätt barnet i centrum och fundera, ur barnets perspektiv, på vad barnet behöver för att utvecklas. Barnkonventionen har en helhetssyn på barnets utveckling. Barnrättskommittén talar om en fysisk, psykisk, social, andlig och moralisk utveckling. Dessa delar samspelar och behövs för en fullgod utveckling. 

Fråga er:

Vad behöver barnet för att utvecklas ur ett helhetsperspektiv? Hur kan vi behöva samverka, intern eller externt, för att fatta beslut för barnets bästa?

Artikel 2 och artikel 23

Alla barn ska ges likvärdiga villkor i våra verksamheter. Här bör man ställa sig frågan om det finns barn som riskerar att diskrimineras på grund av till exempel ålder, etnisk tillhörighet, socioekonomisk bakgrund, religion eller annan trosuppfattning. Barnkonventionen lyfter särskilt vikten av att barn med en funktionsnedsättning inte diskrimineras. 

Fråga er:

Finns det några diskriminerande faktorer som försvårar barnets rätt till en god hälsa och utveckling? Hur kan vi agera för att motverka diskriminering?

Artikel 12

Barnet har rätt att uttrycka sina åsikter och att få dessa beaktade. Barnets eget perspektiv är nödvändigt för att vi ska kunna uttala oss om barnets bästa. Tänk på att förbereda barnet med den information som krävs för ett meningsfullt inflytande. 

Fråga er:

Vad vet vi om barnets egna synpunkter om sin situation eller vilka insatser som kan behövas? Om vi inte har inhämtat barnets synpunkter redan, hur kan vi göra detta?

Artikel 3

Vi är skyldiga att bedöma vad som är bäst för barnet, med stöd i till exempel forskning, erfarenhet, lagstiftning, konventionens rättigheter och barnets egna åsikter. Det som är bäst för barnet ska väga lite tyngre än andra intressen, om det finns sådana. 

Fråga er:

Vad bedömer vi är barnets bästa i den aktuella situationen? Hur kan vi fatta ett beslut som går i linje med barnets bästa?

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.