Depression och ångestsyndrom
Kartläggning och utredning
Diagnostisering av social ångest hos vuxna
Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.
Målgrupp eller situation
Individer som misstänks ha diagnosen social ångest efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att:
- den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
- primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).
Kompetenskrav
Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.
Sammanfattning
En fördjupad utredning med misstanke social ångest (social fobi) görs efter en psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av social ångest klassificerar man enligt ICD-10.
Genomförande
En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Undviker du vissa aktiviteter eller sociala sammanhang för att du är rädd att göra bort dig eller verka dum?”
Om man efter utförd initial kartläggning misstänker social ångest bör man komplettera anamnesen med ärftlighet, debutålder och hur länge individen haft besvär, ev. beroendeproblematik och sociala problem. Dessutom bör man ta ställning till eventuella neuropsykiatriska eller personlighetsrelaterade problem.
Utökad utredning
För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.
I diagnostiken ingår:
- Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI
- Somatisk undersökning och provtagning.
- Suicidriskbedömning
- Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet
- Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.
I utredningen bör man särskilt kartlägga:
- vilka situationer ångesten aktiveras (specifika sociala situationer)
- undvikandebeteende
- rädsla för att “göra bort sig” i sociala sammanhang
- grubblerier kring tidigare sociala situationer
- psykisk och somatisk status
- observation och information från närstående
- journalinformation från tidigare vårdkontakter och effekter av tidigare behandling
- hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
- ärftlighet
- eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet (särskilt depression och andra ångesttillstånd).
För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.
Standardiserade instrument
- SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
- MINI (i primärvården)
- LSAS (Liebowitz Social Anxiety Scale)
- LSAS-SR (självskattning)
Somatisk undersökning
En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.
- Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
- Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
- Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning
Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.
Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.
Differentialdiagnostik
- blyghet
- agorafobi (undvikandebeteendet är inte avgränsat till sociala situationer)
- specifik fobi
- PTSD eller akut stressreaktion (undviker situationer som påminner om traumat)
- separationsångest
- tvångssyndrom (undviker situationer som triggar tvång)
- autism, schizoid eller schizotyp personlighetssyndrom (ointresse av andra människor)
- ängslig personlighetssyndrom (tidig debut, långvarig, genomgående beteendemönster)
- depression
- psykos
- substansbruk.
Klassificering
ICD-10: F40.1 Social ångest
Rädsla för att bli kritiskt granskad av andra människor, vilket leder till undvikande av sociala situationer. Mer genomgripande sociala fobier är vanligtvis associerade med låg självuppfattning och rädsla för kritik. Patienter söker ofta hjälp på grund av rodnad, tremor, illamående eller urinträngningar. Patienten är ibland övertygad om att dessa sekundära manifestationer av ångest är det primära problemet. Symtomen kan utvecklas till panikattacker.
Bedömning och fortsatt handläggning
Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till följande:
- art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
- om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
- eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
- eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.
Sammanfattning av utredning och bedömning dokumenteras i journalen. Återför till eventuella inremitterande verksamheter.
Vid ställd diagnos
- Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in (se kapitel Behandling och stöd)
- Överväg om individen behöver sjukskrivas
- Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
Om diagnos inte ställs
- Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den
- Kvarvarande lindriga symtom som inte uppfyller kriterier för diagnos bör handläggas med avgränsade insatser på rimlig vårdnivå
- Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.