Missbruk och beroende
För syfte och bakgrund till detta program, se "Om programmen" i menyns överkant.
Regionala samverkansöverenskommelser
Regioner och kommuner är skyldiga att samarbeta i arbetet med individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar.
Regioner och kommuner är skyldiga att samarbeta i arbetet med individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar.
Målgrupp eller situation
Överenskommelsen om samarbete omfattar individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar.
Kunskapsläge
Skyldigheten att ingå överenskommelse är lagstadgad och regleras i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Sammanfattning
För att stärka förutsättningarna för samverkan mellan regioner och kommuner har de en skyldighet att ingå gemensamma överenskommelser om samarbete kring individer med ett missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar. Syftet med överenskommelserna är bland annat att bidra till en tydligare ansvarsfördelning, en bättre samverkan och ett helhetsperspektiv utifrån brukarens behov.
Genomförande
Kommuner och regioner har ett gemensamt ansvar för att tillhandahålla stöd och behandling till individer med missbruk eller beroende utifrån sina respektive ansvarsområden. Problematiken vid missbruk och beroende är ofta sammansatt och insatser behöver samordnas för att möta individens hela situation. Missbruks- och beroendevården omfattar många olika vård- och stödinsatser, både sociala och medicinska.
I socialtjänstlagen, SoL, och hälso- och sjukvårdslagen, HSL, finns en bestämmelse om att kommuner och regioner ska ingå en överenskommelse om ett samarbete i fråga om individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel om pengar (5 kap. 9 a § SoL och 16 kap. 3 § HSL).
Syftet med överenskommelser är att identifiera de områden där det är nödvändigt med ett gemensamt ansvar för vård- och stödinsatser som bör innehålla gemensamma mål, resursfördelning och övergripande samarbete kring vissa grupper.
Om det är möjligt bör organisationer som företräder individer eller närstående med missbruk eller beroende ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen. Däremot innebär det inget krav på att organisationerna ska godkänna överenskommelsens innehåll.
För att ta del av aktuella samverkansöverenskommelser hänvisas till respektive region/kommun.
Uppföljning
Vårdanalys har i uppdrag av regeringen att följa upp de överenskommelser som kommuner och regioner ska ingå.
I Öppna jämförelser socialtjänst följs upp hur många kommuner/stadsdelar som har en överenskommelse med regionen.
Märkning
Brukarinflytande på verksamhetsnivå
Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.
Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.
Målgrupp eller situation
Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.
Kompetenskrav
Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet, eller erfarenhet som närstående.
Sammanfattning
Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter kan man arbeta effektivare och uppnå bättre resultat. Man kan arbeta med brukarinflytande på både verksamhets- och systemnivå och med brukarinflytande på individnivå.
Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete.
Genomförande
Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver involvering av samtliga berörda parter, från problemformuleringen till utförandet. Det finns inte en given mall som alla måste följa. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen.
Olika former för brukarinflytande
Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna för brukarinflytande på verksamhetsnivå presenteras nedan.
Brukarråd
Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.
Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.
Brukarstyrda revisioner
Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.
Brukarundersökning
Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten.
Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.
Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner
Patientforum och brukarforum
Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar.
Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.
En snarlik metod är brukarforum, som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.
Om patientforum, Region Stockholm
Kvalitetsteam
Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare.
Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande.
Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden.
Brukarinflytandesamordnare (BISAM)
En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.
Att komma igång med ett samarbete mellan brukare och verksamhet
- Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.
- Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.
- Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.
- Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.
- Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.
Brukarföreningar och brukarrepresentanter
Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa.
Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan.
Exempel på brukarföreningar
- Attention (adhd)
- Balans (depression)
- Ångestförbundet (ångest)
- Brukarföreningen (missbruk och beroende)
- Schizofreniförbundet
- SHEDO (självskadebeteende)
- RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa
Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.
Uppföljning
Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.
Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.
Material
Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Brukarkraft, resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service
Om genombrottsmetodiken, Sveriges Kommuner och Regioner
Märkning
Brukarinflytande på individnivå
Målgrupp eller situation
Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen
Kompetenskrav
Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eller som närstående.
Sammanfattning
Brukarinflytande på individnivå innebär att individen har och ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som hen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.
Genomförande
Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.
Återhämtningsguiden
Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera.
Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet.
Det finns tre olika Återhämtningsguiden:
- Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
- Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård
- Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.
Studiecirklar
Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.
Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.
Brukarspecialist, peer support
Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.
Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik.
Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.
Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet
Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt.
Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.
Brukarspecialistens uppgifter
Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:
- Informera och förmedla kontakt
Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen. - Skapa trygghet
Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
- Stärka självkänsla och självförtroende
Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier. - Motivera
Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen. - Stödja rutiner för bättre hälsa
Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn. - Gruppaktiviteter
Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.
Brukarföreningar och brukarrepresentanter
Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa.
Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan.
Exempel på brukarföreningar
- Attention (adhd)
- Balans (depression)
- Ångestförbundet (ångest)
- Brukarföreningen (missbruk och beroende)
- Schizofreniförbundet
- SHEDO (självskadebeteende)
- RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa
Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.
Material
Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Återhämtningsguiden, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH
Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH
Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri (pdf, ny flik)
Märkning
Samverkan med Kriminalvården
Kriminalvården erbjuder flera olika behandlingsprogram både inom frivården och på anstalter. Socialtjänsten kan medverka till behandling i vissa situationer.
Kriminalvården erbjuder flera olika behandlingsprogram både inom frivården och på anstalter. Socialtjänsten kan medverka till behandling i vissa situationer.
Målgrupp och situation
Individer med alkohol-, spel- och drogrelaterad brottslighet som leder till åtal och rättegång, individer som redan är dömda till frivårdspåföljd eller som avtjänar straff inom Kriminalvårdens anstalter.
Kunskapsläge
Alla Kriminalvårdens program är godkända av Kriminalvårdens vetenskapliga råd.
Personutredning som görs på uppdrag av domstol för förslag till påföljd med behandlingsinnehåll regleras i lagen om särskild personutredning i brottmål m.m.
Kompetenskrav
Kriminalvården: certifiering för respektive behandlingsprogram.
Socialtjänsten: kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.
Personutredning: handläggare inom frivården.
Läkarundersökning: legitimerad läkare.
Sammanfattning
Den som döms för brott relaterad till sitt skadliga bruk (missbruk) eller beroende kan få behandling under strafftiden, antingen genom Kriminalvården eller under skyddstillsyn.
Inför domstolsförhandling gör Kriminalvården en personutredning. Om man bedömer att skyddstillsyn med särskild behandlingsplan är en trolig påföljd kontaktar man socialtjänsten.
Socialtjänsten medverkar med uppgifter och vid planering.
Efter utredning och beslut avseende individens behov och motivation kan socialtjänsten skriva en ansvarsförbindelse som innebär att uppföljnings- och betalningsansvar tas över den dag som individen friges villkorligt, om individen är i behov av fortsatt vård. Kommuner gör här olika. Ibland garanteras alltid minst en månad, i andra fall görs en utredning och bedömning inför villkorlig frigivning.
Genomförande
Olika alternativ till behandling
Behandling i eller i samverkan med Kriminalvården kan ges som:
- behandlingsprogram på anstalt eller inom frivården
- skyddstillsyn med föreskrift om behandling i öppenvård (kommunalt, privat eller i hälso- och sjukvården)
- skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård)
- vårdvistelse i HVB eller familjehem, i slutet av fängelsestraffet.
Behandling med läkemedel mot skadligt bruk (missbruk) eller beroende ges också inom Kriminalvården, men för LARO-behandling måste den initieras av en specialiserad LARO-mottagning.
Behandling i vårdvistelse i slutet av fängelsestraffet
I slutet av ett fängelsestraff kan individen ansöka om en vårdvistelse för att underlätta övergången till frihet.
Behandling genom vårdvistelse ges i Hem för vård eller boende (HVB) eller i vissa fall familjehem som har avtal med kriminalvården. Innehållet i behandlingen kan variera stort beroende på individens behov, förutsättningar och mål.
Personutredning
Den utredning som görs av kriminalvården inför åtal och rättegång med eventuellt förslag om skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård) eller annan påföljd via frivården kallas personutredning. Den görs på uppdrag av domstol för att få stöd i valet av påföljd. En personutredning innebär att information inhämtas från olika register hos socialtjänsten och andra myndigheter, och vid behov genom referenssamtal. Den kan även innebära en läkarundersökning enligt 7 § (liten sinnesundersökning).
Uppföljning
Individuell uppföljning av insatsen görs av kriminalvården och i förekommande fall i samverkan med socialtjänsten. Om individen avbryter sin kontraktsvård eller inte fullföljer beslutad föreskrift, så kan påföljden återkallas och individen kan få fängelsestraff istället. Om vårdvistelse missköts återförs individen till anstalt.
Märkning
Förebygga hot och våld i verksamheten
De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.
De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.
Sammanfattning
Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet med individer som har missbruk eller beroende för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.
Genomförande
Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.
Delarna i arbetet med att förebygga hot och våld
Riskhantering
- Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten.
- Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
- Upprätta säkerhetsrutiner.
- Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.
Utbildning och kunskap
- Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.
Bemötande
Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.
Larmutrustning
- Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
- Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.
Anpassning av lokaler och tillträdesskydd
Överväg anpassning av
- lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
- tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
- mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.
Anpassning av verksamheten
Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om
- förändrade öppettider
- rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
- nya arbetsmetoder
- ökad brukarmedverkan.
I och efter en hotfull eller våldsam situation
- Använd larm.
- Vem tar över?
- Vem stöttar den utsatte?
- Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
- Kontakta närstående.
- Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.
Uppföljning
Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.
Material
Märkning
Definitioner och begrepp
I vård- och insatsprogrammen har vissa val av ord och begrepp gjorts, här hittar du definitionerna och förklaringar.
I vård- och insatsprogrammen har vissa val av ord och begrepp gjorts, här hittar du definitionerna och förklaringar.
Individ
Individ används som samlande begrepp för klient, brukare och patient. Begreppet har valts för att det är neutralt och kan användas även i texter som berör både hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Barn och ungdomar
Med barn menas individer i åldern 0–17 år. Begreppet ungdomar används för äldre barn i de texter där det är relevant. Med spädbarn menas barn 0–12 månader.
I texter som handlar om skolan och elevhälsan används begreppet elev.
Närstående
Närstående används som samlande begrepp både för de personer som är anhöriga till individen juridiskt sett och de personer som individen själv anser sig ha en nära relation till.
Vårdnadshavare och annan närstående vuxen
Vårdnadshavare används på de ställen där det handlar om den vuxna person som är juridiskt ansvarig för barnet eller ungdomen, i annat fall används närstående vuxen för vuxna som finns i barnets närhet. I undantagsfall används förälder, det innefattar då både vårdnadshavare och/eller annan vuxen som är viktig för barnet.
Ska
I de rekommendation som ges i programmet används ordet ska när en huvudman enligt lag ska göra något och när det i den arbetsgrupp som arbetat fram texterna funnits enighet om att en insats ska ges.
ICD-10 och DSM-5
ICD -10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) ges ut av WHO och är en global standard för att klassificera och koda tillstånd och sjukdomar. ICD-10 är den officiella diagnosmanualen i Sverige.
Socialstyrelsen arbetar med införandet av WHO:s 11:e revidering av ICD. Vård- och insatsprogrammen följer Socialstyrelsens arbete och kommer revideras i takt med det.
DMS-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ges ut av American Psychiatric Association och är en handbok som används av psykiatrin för att ställa kliniska diagnoser för psykiatriska sjukdomar och tillstånd. DSM-5 används ofta som ett komplement till ICD-10.
Vård- och insatsprogrammet för missbruk och beroende
Missbruk och skadligt bruk
Vård- och insatsprogrammet har valt att använda sig av begreppen missbruk och beroende i första hand och skadligt bruk i andra hand. Skadligt bruk har i DSM-5 ersatt missbruk som begrepp men eftersom missbruk är ett vanligt förekommande begrepp inom socialtjänsten och den lagstiftning som rör området har Nationellt Programområde (NPO) Psykisk Hälsa beslutat att tillsvidare fortsätt använda begreppet missbruk. Skadligt bruk användas i texter som bara riktar sig till hälso- och sjukvården och där begreppet är relevant.
Riskbruk
Riskbruk används i programmet för att beskriva ett bruk av alkohol som medför förhöjd risk för skadliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser utan det föreligger ett beroende eller missbruk.
Märkning
Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning
Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.
Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.
Målgrupp eller situation
Personal som arbetar med:
-
konfigurering av journalsystem i hälso- och sjukvården
-
framtagande av anvisningar för dokumentation i hälso- och sjukvården.
Sammanfattning
En enhetlig dokumentation förbättrar möjligheten att kommunicera mellan olika system och att jämföra data om den vård som ges. För att möjliggöra att dokumentation av suicidriskbedömning görs på ett enhetligt sätt i landet behöver dokumentationsgränssnitt utformas enligt samma struktur och terminologi. De sökord och fasta val som används ska vara desamma. Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning (kunskapsstyrningvard.se) beskriver vilka termer och koder som ska användas i dokumentationen och ger ytterligare vägledning om hur de är tänkta att användas.
En enhetlig dokumentation innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning på ett sätt som följer det som rekommenderas i strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.
Material
Strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning, Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård SKR
Snomed CT, Socialstyrelsen
Märkning
Om skadligt bruk (missbruk) och beroende
Skadligt bruk (missbruk) och beroende kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Skadligt bruk (missbruk) och beroende kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Sammanfattning
Ansvaret för behandling av personer med skadligt bruk och beroende är delat mellan kommunerna och regionerna. Regionerna ansvarar för sjukvården.
Primärvården har en mycket viktig roll då en stor del av de som har problem med skadligt bruk eller beroende, främst av alkohol, kan få hjälp på den nivån. För många ses det som mindre stigmatiserande att söka hjälp på vårdcentralen än hos kommunens socialtjänst.
Som vid de andra psykiatriska diagnoserna används två olika diagnossystem för att beskriva kriterier för diagnoserna, ICD och DSM, och skillnaderna mellan dem beskrivs nedan.
Riskbruk är inte någon diagnos och har således inga diagnoskriterier vilket skadligt bruk (missbruk) och beroende har. Kriterierna beskrivs närmare i kommande avsnitt.
Genomförande
Skadligt bruk och beroendesjukdomar faller under psykiatriska diagnoser och det finns därför två olika diagnossystem som beskriver kriterier för diagnoserna:
ICD-10 (International statistical classification of diseases and related health problems, tenth revision) som är det systemet som i allmänhet används i Sverige. DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders) som är utarbetad av American Psychiatric Association och som används som ett diagnostiskt verktyg inom psykiatrin även i Sverige. Inom forskningen används oftast DSM. 2013 kom den senaste uppdateringen, DSM-5. Där har man gått ifrån missbruk och beroende som begrepp och i stället använder man termen substansbrukssyndrom. Detta beskrivs som ”ett problematiskt mönster av substansbruk som leder till kliniskt signifikant funktionsnedsättning eller lidande vilket visar sig i minst två av elva kriterier under en 12-månadersperiod”. De elva kriterierna består av en modifierad kombination av de tidigare beroendekriterierna och missbrukskriterierna. Man graderar substansbrukssyndromets svårighetsgrad efter hur många av diagnoskriterierna som uppfylls. Man kan även specificera om tillståndet är i tidig eller varaktig remission.
Definitioner:
Eftersom vi i Sverige använder ICD-systemet för diagnoskodning redovisas här kriterierna för skadligt bruk (missbruk enligt tidigare utgåvor av DSM) och beroende. De är till stora delar överensstämmande med kriterierna i tidigare utgåvor av DSM.
Riskbruk
Riskbruk är en riskfaktor och inte en diagnos, och det finns således inga diagnoskriterier för detta vare sig i ICD- eller i DSM-systemen.
Rådgivande och kvalificerat rådgivande samtal vid riskbruk av alkohol
Mer om kartläggning och utredning.
Socialtjänsten ställer inte krav på att personer som ansöker om stöd och insatser ska ha fått diagnosen skadligt bruk (missbruk) eller beroende.
Skadligt bruk (missbruk)
Minst ett av följande kriterier ska uppfyllas under en och samma 12-månadersperiod. Upprepat substansbruk
- som leder till misslyckanden i att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet
- i situationer där det medför betydande risker att orsaka skada på sig själv eller andra (bil- och båtkörning, i arbetslivet, vid riskfyllda fritidsaktiviteter etc)
- som leder till upprepade kontakter med rättsväsendet till följd av missbruket
- trots medvetenhet om att det orsakar negativa konsekvenser socialt, samhälleligt eller kroppsligt.
Om patienten samtidigt uppfyller kriterierna för beroende kan det inte anses vara ett skadligt bruk utan skall räknas som ett beroende. Om patienten uppfyller ett eller fler av kriterierna är det således lämpligt att gå vidare och undersöka om patienten kan ha ett beroende.
Mer att läsa om substanser
Mer att läsa om kartläggning och utredning.
Beroende
Tre eller fler kriterier skall vara uppfyllda under en 12-månadersperiod:
- toleransutveckling
- abstinensutveckling
- kontrollförlust
- stark längtan, behov eller tvång att ta substansen
- substansanvändning prioriteras framför andra aktiviteter och förpliktelser
- fortsatt substansbruk trots kroppsliga och/eller psykiska skador
Mer att läsa om substanser
Mer att läsa om kartläggning och utredning.
Spelberoende
I ICD-10 finns diagnosen spelberoende i gruppen impulskontrollstörningar.
Spelberoende: Karaktäriseras av frekventa och upprepade spelepisoder som dominerar patientens liv på bekostnad av sociala, arbetsmässiga eller familjemässiga förpliktelser. Utesluter spel vid antisocial personlighet och överdrivet spelande vid maniska tillstånd.
I DSM-5 kallar man tillståndet för hasardspelsyndrom och det har flyttats till det som kallas icke substansrelaterade syndrom i gruppen beroendetillstånd. Minst fyra av tolv angivna kriterier ska uppfyllas under en tolvmånadersperiod. Syndromet kan vara episodiskt eller ihållande och har svårighetsgraderna lindrigt, medelsvårt och svårt. Man kan även specificera om det är i tidig eller varaktig remission.
Mer att läsa om spelberoende
- Spel
- Metoder för att kartlägga spelproblem eller spelberoende
- Frågeformulär för tidig upptäckt av spelproblem
- Timeline follow-back, TLFB
Mer att läsa om kartläggning och utredning.
Socialtjänsten
I Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) och Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), används genomgående termerna missbruk samt missbrukare. I det sammanhanget får man förstå missbrukare som personer med skadligt bruk eller beroende. Bedömningar och fördjupad info gällande fortgående missbruk i LVM-ärenden beskrivs bland annat i Socialstyrelsens LVM handbok för socialtjänsten.
Socialtjänsten ställer inte krav på att personer som ansöker om stöd och insatser ska ha fått diagnosen skadligt bruk eller beroende. Socialtjänsten utreder graden av missbruk och personens behov av stöd och insatser genom utredningsverktyg som exempelvis ASI.
Mer att läsa om kartläggning och utredning.
Material
LVM-handbok för hälso- och sjukvården, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
LVM-handbok för socialtjänsten, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Märkning
Alkohol
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av alkohol kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av alkohol kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Sammanfattning
Risken för skadeverkningar av alkohol ökar gradvis med ökande konsumtion. Någon tydlig gräns under vilken alkoholkonsumtion är helt riskfri finns inte. Alkohol kan allvarligt skada den somatiska och psykiska hälsan samt ge sociala problem. I små mängder ger alkohol komplikationer som sämre omdöme, minne och reaktionsförmåga. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) finns det mer än 60 sjukdomar, både somatiska och psykiska, som har samband med hög alkoholkonsumtion. Utöver det får en hög alkoholkonsumtion också negativa konsekvenser på det sociala området. Alkohol drabbar närstående till individen som dricker, till exempel barn eller partner.
Symtom
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:
- känner ett starkt behov, "sug", efter alkohol
- har svårigheter att kontrollera alkoholkonsumtionen
- får abstinenssymtom
- tål mer alkohol
- har ett tilltagande ointresse för annat än alkohol
- fortsätter dricka trots uppenbara negativa konsekvenser.
Andra symtom kan vara sömnstörning, ångest och depression, hjärtklappning, magbesvär och högt blodtryck.
Långvarig alkoholkonsumtion kan till exempel leda till levercirros, diabetes, pankreatit och hjärnskador. Delirium tremens är ett annat allvarligt tillstånd som kan uppstå då en individ slutar dricka efter en långvarig och hög konsumtion. Det är en allvarlig form av alkoholabstinens. Tillståndet kännetecknas av feber, hög puls, svettningar och skakningar, förvirring, hallucinationer, minnesförlust samt problem med syn och balans.
Minderåriga är särskilt känsliga för alkoholens skadliga effekter och all alkoholkonsumtion är därför associerat med risker. Alkoholförgiftningar är vanligare hos barn och unga, som även kan fara illa på andra sätt: genom till exempel ökad risk för oskyddat eller oönskat sex, olycksfall, våld och brottslighet, självskadebeteende m.m. Alkoholkonsumtion kan dessutom störa hjärnans långsiktiga utveckling och en tidig alkoholdebut är associerat med långvariga alkoholproblem i vuxenlivet.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Somatisk samsjuklighet
Det finns flera typer av somatiska tillstånd som kan ha ett samband med ett förhöjt intag av alkohol, till exempel:
- hjärt- och kärlsjukdomar
- högt blodtryck
- hudsjukdomar
- sömnstörning
- cancer
- leversjukdomar
- sjukdomar i
- mag- tarmkanalen
- bukspottkörteln
- muskler, leder och skelett
Psykiatrisk samsjuklighet
Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:
- depression
- ångestsyndrom
- bipolärt syndrom
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
- andra beroendesyndrom
- personlighetssyndrom
- schizofreni och liknande tillstånd
- posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- annat skadligt bruk (missbruk) eller beroende
- otrygg psykosocial miljö.
Förekomst
I en rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2017 uppskattades att 5,9 % av den vuxna befolkningen i Sverige uppfyllde kriterierna för skadligt bruk eller beroende av alkohol det året.
Män dricker fortfarande mer än kvinnor, men skillnaderna mellan könen har jämnats ut de senaste decennierna. Det beror dels på att män i större utsträckning än kvinnor har sänkt sin alkoholkonsumtion och dels på att kvinnor i dag dricker nästan dubbelt så mycket som för 25–30 år sedan. Även åldersskillnaderna har minskat när det gäller alkoholdrickande under tidsperioden 2004–2018. Det beror både på att de yngre åldersgrupperna dricker mindre alkohol och på att de äldre åldersgrupperna dricker mer. I åldersgruppen 17–29 år har alkoholkonsumtionen minskat markant. I åldersgruppen 65–84 har däremot konsumtionen ökat kraftigt, liksom antalet alkoholrelaterade dödsfall. Ökningen är störst bland äldre kvinnor.
Att alkoholkonsumtionen ökar bland äldre och kvinnor är något som måste tas på allvar, eftersom riskerna för alkoholrelaterade skador är större i de grupperna.
Behandling och stöd
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol har god prognos vid upptäckt och aktiv behandling. Prognosen blir bättre ju tidigare problemen upptäcks. Behandlingen bör bestå av en kombination av farmakologiska och psykologiska insatser.
Farmakologiska insatser
Läkemedelsbehandling har god evidens och förskrivningen bör öka. Främst handlar det om behandling med disulfiram, akamprosat eller naltrexon.
Psykologiska insatser
Psykologisk och psykosocial behandling av individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol som rekommenderas:
- motiverande samtal (MI)
- motivationshöjande behandling, MET
- kognitiv beteendeterapi, KBT
- återfallsprevention
- community reinforcement approach, CRA
- tolvstegsbehandling
- social behaviour network therapy, SBNT
- psykodynamisk terapi, PDT
- interaktionell terapi.
Behandlingen bör dessutom kombineras med psykosocialt stöd vid behov, till exempel stöd till sysselsättning eller stöd till och i boende.
Behandling för ungdomar
För ungdomar rekommenderas psykologisk och/eller psykosocial behandling:
Material
Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende (pdf, ny flik)
Folkhälsoguidens kunskapsunderlag Alkoholkonsumtion och risknivåer (pdf, ny flik)
CAN:s rapport nr 174 Negativa konsekvenser av alkohol, narkotika och tobak (pdf, ny flik)
CAN:s rapport nr 180 Drogutvecklingen i Sverige, (pdf, ny flik)
Märkning
Bensodiazepiner
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av bensodiazepiner kan ge omfattande negativa somatiska, psykiska och sociala konsekvenser och kan utvecklas snabbt.
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av bensodiazepiner kan ge omfattande negativa somatiska, psykiska och sociala konsekvenser och kan utvecklas snabbt.
Sammanfattning
För många individer kan bensodiazepiner vara viktigt ur behandlingssynpunkt samtidigt som det medför en stor risk för utveckling av tolerans och beroende även vid låg dosering. I de allra flesta fall skapas ett beroende via en legal och ofta långvarig förskrivning av preparatet. Skadligt bruk och beroende kan utvecklas snabbt på grund av tillvänjningseffekten och kan ge omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser.
Bensodiazepiner är ett lugnande läkemedel som har en dämpande effekt på det centrala nervsystemet. Det används bland annat vid behandling av ångestsymtom och sömnstörningar, men även för behandling av epilepsi och muskelspänningar och vid behandling av alkoholabstinens. Abstinenssymtomen kan upplevas som svåra och därför rekommenderas alltid en långsam nedtrappning av bensodiazepiner för att motverka återfall.
Symtom
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av bensodiazepiner ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:
- känner ett starkt behov, "sug", efter bensodiazepiner
- har svårigheter att kontrollera intaget av bensodiazepiner
- får abstinenssymtom
- tål mer, måste ta mer tabletter för att få önskad effekt
- har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
- fortsätter att ta bensodiazepiner trots uppenbara negativa konsekvenser.
Ett utvecklat missbruk (skadligt bruk) eller beroende av bensodiazepiner kan ha stora negativa konsekvenser för den fysiska och psykiska hälsan och det sociala livet. Bensodiazepiner kan både under aktuell användning och i abstinensfas orsaka symtom som:
- ångest
- depression
- minnesstörningar
- trötthet
- svettningar
- muskelvärk
- ljud- och ljuskänslighet
- nedsatt kognitiv förmåga.
Abstinensfasen kan innebära allvarlig risk för komplikationer som krampanfall eller delirium med desorientering och hallucinos som kan utvecklas efter några dagar upp till en vecka efter utsättning. Andra symtom vid abstinens kan vara illamående, skakningar och sömnproblem. Även vid lägre doser bör utsättningssymtom uppmärksammas.
Förekomst
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.
Förekomsten av missbruk (skadligt bruk) och beroende av bensodiazepiner är dåligt känd men antas vara omfattande utifrån förskrivningsfrekvens och tillvänjningseffekt. Tillsammans med cannabis är bensodiazepiner de som oftast är påträffade i narkotikasammanhang i samband med polisingripanden.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av bensodiazepiner. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Ett skadligt bruk och beroende av bensodiazepiner förekommer ofta med samtidig psykisk ohälsa eftersom det ofta är orsaken till att läkemedlet förskrivits från början. Vid ett bensodiazepinberoende kan det vid abstinens förekomma muskelspänningar som leder till muskelvärk. Därför är det vanligt att det förekommer ett samtidigt bruk av smärtstillande, som dock förstärker den andningshämmande effekten.
Skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan ofta vara förknippat med användning av andra substanser för att förstärka rus och parera effekter eller för att lindra abstinens vid exempelvis alkoholberoende. Alkohol i kombination med bensodiazepiner kan medföra aggressionsutbrott och våldshandlingar. Om alkohol och värktabletter blandas fördröjer värktabletterna nedbrytningen av alkoholen i levern vilket ger högre koncentration av alkohol vilket kan leda till ett livshotande förgiftningstillstånd.
De psykiska symtomen på skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan också misstolkas som psykisk sjukdom eller personlighetsstörning, vilket kan minska möjligheten att få adekvat vård och därmed förvärra symtomen. Abstinens efter tillvänjning kan tolkas som kvarstående eller ökad psykiatrisk problematik och leder till ökad förskrivning när det i själva verket handlar om just abstinenssymtom.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- annat missbruk (skadligt bruk) eller beroende
- otrygg psykosocial miljö.
Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av bensodiazepiner är:
- lång användning av preparatet (mer än tre månader)
- högre dos än rekommenderat
- mer frekvent användning än ordinerat
- icke-medicinsk användning
- sömnproblem.
Behandling och stöd
Det finns inget omfattande vetenskapligt stöd om behandling vid beroende av bensodiazepiner. De studier som finns berör främst långtidsanvändning.
Farmakologiska insatser
Individer med långvarigt bruk av bensodiazepiner bör erbjudas långvarig nedtrappning av bensodiazepiner när avslutning av användningen är önskvärd och sedvanlig utsättning inte är möjlig.
Psykologiska och psykosociala insatser
Kognitiv beteendeterapi (KBT) bör erbjudas som tillägg till nedtrappning av bensodiazepiner. Andra metoder med hög prioritet är exempelvis återfallsprevention (ÅP) och Community reinforcement approach (CRA). Motiverande samtal (MI) är en samtalsmetodik som kan användas inom CRA.
Behandling för ungdomar
För ungdomar rekommenderas bland annat A-CRA som behandling.
Märkning
Cannabis
MIssbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis kan orsaka omfattande negativa psykiska och sociala konsekvenser för individen.
MIssbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis kan orsaka omfattande negativa psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Sammanfattning
Cannabis är den vanligaste illegala drogen som används i dag i Sverige. Risker förknippade med cannabisanvändning är främst relaterade till social och psykologisk funktion samt psykiatrisk samsjuklighet.
Till cannabis räknas marijuana och hasch, som utvinns eller framställs i huvudsak organiskt. Det finns också syntetiska varianter av cannabis som spice och K2. Antalet möjliga syntetiska varianter har uppskattats till flera hundra. Effekterna av syntetiska cannabinoider är huvudsakligen desamma som för cannabis men de kan medföra högre risk för negativa konsekvenser i och med att de kan vara upp till 100 gånger starkare än marijuana och hasch.
Det finns ett preparat i Sverige som är tillåtet att förskriva för medicinsk användning av cannabis vilket görs i mycket begränsad omfattning.
Symtom
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av cannabis ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:
- känner ett starkt behov, "sug", efter cannabis
- har svårigheter att kontrollera intaget av cannabis
- får abstinenssymtom
- tål mer
- har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
- fortsätter att ta cannabis trots uppenbara negativa konsekvenser.
Till de fysiska tecknen på cannabisrus hör höjd puls, muntorrhet, röda ögon, förstorade pupiller, hunger och sötsug. Användning av cannabis kan orsaka ångest, förvirring, hallucinationer och vanföreställningar. Cannabisanvändning kan utlösa ångestattacker som ibland kan leda till panikångest. Cannabis kan också utlösa akut psykos i nära anslutning till och upp till några veckor efter intag och karakteriseras av upprymdhet, vanföreställningar, hallucinationer och ibland även aggressivitet.
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis kan leda till långvariga effekter som nedsättning av kognitiva funktioner, försämrat korttidsminne och svårigheter att fullfölja uppgifter som kräver tankemässig flexibilitet. Cannabisanvändning under tonåren kan försena personlighetsutvecklingen och ge en bristfällig social anpassning.
Cannabis saknar känd akut påverkan på den fysiska hälsan, till skillnad från de syntetiska varianterna av cannabis som kan orsaka akut intoxikation med risk för dödlig utgång. Cannabisanvändning är långsiktigt kopplat till en ökad risk för sjukdom i luftvägarna (till exempel kronisk bronkit) samt vissa hjärt- och kärlsjukdomar.
Förekomst
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.
Cannabis är den vanligaste förekommande formen av narkotika i Sverige. Användningen av cannabis är vanligast i åldersgruppen 16–29 år, bland de som har en utsatt ekonomisk situation, arbetslösa och studerande. Att använda cannabis är vanligare bland män än bland kvinnor.
I befolkningen 16–84 år har användning av cannabis ökat under 2000-talet. Totalt använde ca 3 % i befolkningen (motsvarande 240 000 personer) cannabis under 2019.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska sjukdomar tillstånd vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Psykiatrisk samsjuklighet
Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:
- depression
- ångestsyndrom
- bipolär syndrom
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
- andra beroendesyndrom
- personlighetssyndrom
- schizofreni och liknande tillstånd
- posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- andra missbruk eller beroenden.
Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av cannabis är:
- otrygg psykosocial miljö.
Behandling och stöd
Farmakologiska insatser
I nuläget saknas tillräcklig evidens för effektiv farmakologisk behandling för cannabisberoende. Visst stöd finns för behandling med acetylcystein.
Psykologiska och psykosociala insatser
Behandling och stöd vid missbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis är främst riktat mot psykologisk eller psykosocial behandling, exempelvis haschavvänjningsprogrammet (HAP), KBT eller återfallsprevention (ÅP) och CRA. Behandling kan med fördel genomsyras av motiverande samtal (MI) eller med tillägg av MET.
Behandling för ungdomar
För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT eller MDFT. Det finns även ett cannabisprogram för ungdomar (CPU), utvecklat från haschavvänjningsprogrammet.
Märkning
Centralstimulantia
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.
Sammanfattning
De vanligaste centralstimulerande preparaten är amfetamin och kokain, båda är beroendeframkallande och ger liknande effekter och skador. Kokain är en uttalad partydrog och ger ett intensivt men kortvarigt rus. Amfetaminruset varar i flera timmar. Det finns ett stort antal komplikationer av centralstimulantia, som rastlöshet, retlighet, sömnlöshet, misstänksamhet, ångest och psykossymtom. Substanserna påverkar det centrala nervsystemet genom att noradrenalin och dopamin frisätts. Intag av centralstimulantia drabbar närstående till individen, till exempel barn eller partner.
Symtom
Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:
- känner ett starkt behov, "sug", efter centralstimulantia
- har svårigheter att kontrollera intaget av centralstimulantia
- får abstinenssymtom
- tål mer
- har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
- fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.
Akut narkotikapåverkan ger symtom som:
- förhöjd grundstämning (hypomani)
- motorisk oro
- agitation och/eller aggressivitet
- vidgade pupiller
- förhöjt blodtryck
- minskad aptit
- minskat sömnbehov
Höga doser kan också ge frossa, svettningar, yrsel, illamående, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.
Tecken på långvarigt bruk av centralstimulantia kan vara rastlöshet, misstänksamhet, ryckig gång, tics - framför allt i ansiktsmusklerna, stirrande blick, stereotypa beteenden, undernäring och sömnstörning.
Abstinensfasen är relativt kortvarig. Individen blir då ofta utmattad, får livliga drömmar, sömnstörning och ökad aptit.
Förekomst
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.
Enligt CAN:s drogvaneundersökningar är kokain, ecstasy och amfetamin de illegala substanser som används mest efter cannabis. Av befolkningen 17–84 år har
- 0,9 % använt kokain
- 0,7 % använt ecstasy
- 0,5 % använt amfetamin.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Somatisk samsjuklighet
Somatiska tillstånd är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanserna används. Intravenös administrering av narkotika, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion.
Höga doser av centralstimulerande preparat kan också leda till förhöjt blodtryck, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.
Långvarig användning av centralstimulantia kan leda till så kallade drogutlösta psykoser, med till exempel paranoida vanföreställningar och rösthallucinationer. Dessa symtom avklingar ofta vid avhållsamhet, men begränsade symtom kan bestå.
Psykiatrisk samsjuklighet
Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:
- depression
- ångestsyndrom
- bipolär syndrom
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
- andra beroendesyndrom
- personlighetssyndrom
- schizofreni och liknande tillstånd
- posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- andra missbruk eller beroenden.
Specifika riskfaktorer för centralstimulantia är:
- odiagnostiserad adhd, där individen självmedicinerar med centralstimulantia.
Behandling och stöd
Behandling och stöd vid skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia är främst inriktat mot psykologisk eller psykosocial behandling.
Farmakologiska insatser
Abstinensen är oftast inte medicinskt behandlingskrävande och läkemedelsbehandling av centralstimulantiaberoende förekommer sällan. Hälso- och sjukvården kan dock erbjuda läkemedelsbehandling med naltrexon vid amfetaminberoende, men det vetenskapliga stödet är begränsat.
Psykologiska och psykosociala insatser
När det gäller psykologisk och psykosocial behandling anger riktlinjerna att tolvstegsbehandling, MATRIX-programmet, Community reinforcement approach (CRA), Kognitiv beteendeterapi (KBT) eller återfallsprevention (ÅP) bör erbjudas till individer med ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia.
Sprututbytesprogram förebygger spridning av infektioner och skapar en kontakt med hälso- och sjukvården som ökar möjligheten att motivera till vidare behandling och stöd.
Behandling för ungdomar
För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT, MDFT, BSFT eller multisystemisk terapi.
Märkning
Opioider
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av opioider bedöms vara ett allvarligt kroniskt tillstånd med hög risk för återfall, samsjuklighet, social marginalisering och utsatthet samt förtida död.
Missbruk (skadligt bruk) och beroende av opioider bedöms vara ett allvarligt kroniskt tillstånd med hög risk för återfall, samsjuklighet, social marginalisering och utsatthet samt förtida död.
Sammanfattning
Opioidberoende kan utvecklas vid kontinuerlig användning av opioider som till exempel heroin, opioida läkemedel eller fentanyler.
Opioida substanser är kända för sina tydliga euforiska, smärtstillande, rogivande och ångestdämpande effekter samt höga beroendepotential. Opioidabstinensen kan skilja sig åt beroende på vilken opioid som huvudsakligen använts men beskrivs generellt som influensaliknande symptom, starkt sug samt psykisk och fysiskt smärta.
Individer med opioidberoende lever inte sällan under marginaliserade och utsatta förhållanden med en försämrad livskvalitet och ohälsa. Tillståndet medför även högre sårbarhet för stress på grund av skador i kroppens stresshanteringssystem. Det finns en klar ökad risk för förtida död vid ett obehandlat opioidberoende, genom till exempel överdos, olyckor, suicid eller endokardit.
Symtom
Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av opioider ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:
- känner ett starkt behov, "sug", efter opioider
- har svårigheter att kontrollera intaget av opioider
- får abstinenssymtom
- tål mer
- har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
- fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.
Särskilda symtom vid opioidanvändning är också
- sammandragna eller små pupiller
- illamående och kräkningar
- likgiltighet eller sömnighet, vid kraftigt påverkan medvetslöshet.
Förekomst
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.
För närvarande finns inga aktuella tillförlitliga skattningar i Sverige av antal individer med skadligt bruk eller beroende av opioider. Sett till aktuell statistik över dödsorsaker ligger Sverige bland de europeiska länder som har högst opioidrelaterad dödlighet.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Somatisk samsjuklighet
Somatiska problem är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanser används. Intravenös administrering av droger, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion.
Psykiatrisk samsjuklighet
Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:
- depression
- ångestsyndrom
- bipolär syndrom
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
- andra beroendesyndrom
- personlighetssyndrom
- schizofreni och liknande tillstånd
- posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- annat missbruk (skadligt bruk) eller beroende
- otrygg psykosocial miljö.
Behandling och stöd
Vid skadligt bruk av opioider är ett första steg att med gott stöd försöka trappa ut opioiderna och erbjuda överdosprevention och uppföljning.
Farmakologiska insatser
Individer med ett beroende bör erbjudas specialiserad psykiatrisk vård i form av LARO som innebär läkemedelsassisterad rehabilitering. Hälso- och sjukvården har ansvar för behandlingen som ska bestå av läkemedel, psykologisk-/psykosocial behandling och/eller sociala stödinsatser utifrån individens behov. Kan vårdenheten inte erbjuda och tillgodose de insatser som behövs ska det finnas överenskommelser med övriga vårdgivare, oavsett huvudmannaskap, som kan ge behandling för individens behov.
Syftet med behandlingen är att minska dödligheten, förebygga återfall samt att förbättra individens hälsa och funktion på flera livsområden. Om individen inte vill ha LARO, bör hen bli erbjuden överdosprevention och stöttad med drogfri behandling.
Sprututbytesprogram förebygger spridning av infektioner och skapar en kontakt med hälso- och sjukvården som ökar möjligheten att motivera till vidare behandling och stöd.
Märkning
Spel
Spelberoende (hasardspelsyndrom) innebär ett problematiskt spelande om pengar som påverkar individen negativt på ett flertal sätt.
Spelberoende (hasardspelsyndrom) innebär ett problematiskt spelande om pengar som påverkar individen negativt på ett flertal sätt.
Sammanfattning
Spelberoende (spel om pengar, så kallat hasardspelsyndrom) utmärks av ett dysfunktionellt och repetitivt spelbeteende som fortsätter trots negativa konsekvenser och trots upprepade försök från individen att minska eller avbryta spelandet. Det är vanligt att tillståndet får omfattande konsekvenser inte bara för individen utan även för närstående. Vanligt förekommande är också ekonomiska och sociala konsekvenser samt svåra psykiska symtom, inklusive självmordstankar och suicidalt beteende.
Symtom
Ett utvecklat spelberoende, men även ett problematisk spelande, kan för individen medföra stora negativa konsekvenser:
- Psykiskt i form av skuld, ångest, oro och nedstämdhet. Suicidtankar förekommer oftare bland individer med spelproblem och spelberoende och på gruppnivå finns en förhöjd suicidrisk.
- Socialt och relationellt i form av isolering, lögner för arbetsgivare och närstående samt försumlighet gentemot barn och familj.
- Ekonomiskt i form av att vardagsekonomin inte går ihop eller skulder.
Några av de tecken och symtom på spelberoende och problematiskt spelande är att individen:
- Ägnar mycket tid åt spelande och tankar på spelande och försöker vinna tillbaka tidigare förluster.
- Upplever känsla av spänning inför spelande och får en kick (berusningseffekt) och kan behöva höja insatserna för att uppnå samma spänningskänsla.
- Har försökt att kontrollera, begränsa eller att upphöra med spelande utan framgång och blir rastlös eller irriterad av att inte spela.
Förekomst
I kartläggningar och undersökningar förekommer flertalet olika begrepp som beskriver spelproblem i någon form. Resultat från befolkningsstudien SWELOGS 2018 visar bland annat att andelen med problemspelande är lika för män och kvinnor förutom i åldersgruppen 18–24 år där männen har högre representation. Av befolkningen 16–87 år har:
- 2,9 % viss risk för spelproblem
- 0,7 % förhöjd risk för spelproblem
- 0,6 % spelproblem.
Samsjuklighet
Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.
Individer med spelberoende har en ökad samsjuklighet kopplad till hjärt- och kärlsjukdomar.
Psykiatrisk samsjuklighet
Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:
- depression
- ångestsyndrom
- bipolär syndrom
- neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
- andra beroendesyndrom
- personlighetssyndrom.
Individer med spelberoende har upp till tre gånger så hög risk att ha en depression och tre gånger så hög risk att ha ångestsyndrom och upp till 15 gånger förhöjd suicidrisk.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:
- ärftlighet
- tidig debut
- stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- annat missbruk (skadligt bruk) eller beroenden.
- otrygg psykosocial miljö.
Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av spel är:
- spel om pengar under skol- eller arbetstid
- otrygga uppväxtförhållanden
- frekvent TV- eller datorspelande
- närstående som spelar om pengar
- vänner som tycker att spel om pengar är viktigt
- hög impulsivitet och en tro på att spelandet leder till ökad inkomst
- stora, omvälvande livshändelser som separation eller dödsfall
- tidigare spelproblem
- medicinering med vissa typer av läkemedel (t.ex. vid Parkinsons sjukdom och RLS).
Riskspel
Riskspel är snabba spel med kort tid mellan insats och resultat eller spel där skicklighet kan öka chansen att vinna. Även ljud och ljuseffekter under spelet innebär ökad risk. Exempel på riskspel är internetcasinon, spelautomater och livebetting. Att spela på de typer av spel som benämns som riskspel innebär en ökad risk för spelberoende.
Behandling och stöd
Farmakologiska insatser
I nuläget saknas tillräcklig evidens för effektiv farmakologisk behandling av spelberoende.
Psykologiska och psykosociala insatser
Rekommenderad behandling är kognitiv beteendeterapi (KBT), som också kan kompletteras eller kombineras med motiverande samtal (MI). Rekommendationen gäller oavsett om individen har psykiatrisk samsjuklighet eller inte. Rekommendationen bygger på det vetenskapliga stödet för KBT-behandling och på en konsensusbedömning avseende värdet av att arbeta med ett motiverande förhållningssätt.
Märkning
Gaming Disorder
Dataspelande är idag en vanlig fritidssysselsättning hos både barn och vuxna i Sverige. Hos en liten andel blir dataspelandet problematiskt och kan leda till allvarliga konsekvenser.
Dataspelande är idag en vanlig fritidssysselsättning hos både barn och vuxna i Sverige. Hos en liten andel blir dataspelandet problematiskt och kan leda till allvarliga konsekvenser.
Målgrupp eller situation
Barn, ungdomar och vuxna som misstänks ha ett problematiskt dataspelande.
Kunskapsläge
Nationella riktlinjer saknas. Gaming Disorder ingår i ICD-11.
Sammanfattning
Gaming disorder definieras av ett mönster av ihållande dataspelande som karaktäriseras av minskad kontroll över spelande och att man fortsätter att spela trots negativa konsekvenser. Dataspelande syftar till allt form av spelande som sker på elektroniska apparater – såsom dator, konsol, mobil, surfplatta – men inte primärt syftar till att vinna pengar. Trots det stora intresset för dataspel i samhället och i kliniska samt vetenskapliga sammanhang finns det än så länge begränsad kunskap om problematiskt dataspelande, inklusive gränsdragningen när dataspelande blir ett problem. Området är i stort behov av systematisk kunskap om hur problematiskt dataspel tar sig uttryck, samsjuklighet samt behandling för gruppen.
Gaming disorder blev 2018 en internationellt accepterad diagnos när den infördes i WHO:s diagnossystem ICD-11. När DSM-5 släpptes 2013 fanns diagnosen ”Internet gaming disorder” (IGD) med som potentiell diagnos under avsnittet för störningar där ytterligare forskning behövs. ICD-11 beskriver gaming disorder med liknande diagnoskriterier som hasardsspelsyndrom. Än så länge finns ingen svensk översättning av ICD-11. Det finns heller ingen översättning av diagnosnamnet ”Gaming Disorder”. Andra använda begrepp är datorspelsberoende, problematiskt dataspelande.
Riskfaktorer för problematiskt dataspelande är låg ålder, manligt kön samt adhd och depression samt ångest.
Symtom
Kriterierna för gaming disorder är följande (obligatoriska) symptom:
- försämrad kontroll över dataspelande
- prioritering av dataspelande framför andra intressen eller dagliga aktiviteter
- fortsatt dataspelande trots negativa konsekvenser.
Spelandet kan vara kontinuerligt eller återkommande episodiskt, men behöver pågå under en längre tid, exempelvis tolv månader. Om symptomen är tydliga och allvarliga kan perioden vara kortare. Symptom får heller inte förklaras bättre av annan psykisk ohälsa, medicinering eller liknande, och måste leda till lidande eller negativa konsekvenser i vardagligt fungerande. Spelandet kan ske både online och offline.
Man bör även vara uppmärksam på spel om pengar i dataspel och kring dataspel, som loot-lådor och eSports-vadslagning, som integreras alltmer i dataspel.
Samsjuklighet
Inom vården har det noterats att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (adhd samt autism) är överrepresenterade bland dem som söker vård och stöd för problematiskt dataspelande. Den vanligaste psykiatriska samsjukligheten är
- depression
- ångest
- OCD
- adhd
- hasardspelssyndrom
- sömnstörningar.
Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, skolproblem och familjekonflikter.
Riskfaktorer
Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett problematiskt spelande eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är
- ärftlighet
- tidig debut
- stress relaterat till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc.
- psykiska problem eller psykisk ohälsa
- somatiska sjukdomar
- annat skadligt bruk (missbruk) eller beroende
- otrygg psykosocial miljö.
Andra specifika riskfaktorer för Gaming Disorder är
- motiv till ens dataspelande, att fly från sin vardag och att spela för att må bättre
- låg ålder
- manligt kön
- impulsivitet
- låg social förmåga och ensamhet
- konflikter i familjen (för barn och ungdomar).
Förekomst
Enligt Statens medieråd finns i nuläget ingen kartläggning av hur många som har Gaming Disorder i Sverige. Men det finns studier som rapporterar förekomsten i länder med jämförbara förhållanden. I Norge har förekomsten uppskattats till 0,6 % och i Tyskland har den rapporterats vara 1,2 % (2 % bland pojkar och 0,3 % bland flickor). I en studie från 2015 rapporterades förekomsten i Europa vara 1,6 %.
Behandling och stöd
Det inget tydligt svar om vilken behandling och stöd personer med Gaming Disorder behöver. Flera översiktsartiklar har slagit fast att behandling av Gaming Disorder med kognitiv beteendeterapi (KBT) verkar vara lovande.
KBT-behandlingar som har testats i forskning har fokuserat på:
- Att hjälpa patienterna att känna igen vad som får dem att spela datorspel, dvs identifiera ”triggers”, och att arbeta med stimuluskontroll för att hantera dessa.
- Att hjälpa patienterna att hitta andra aktiviteter till dataspelandet och hur de ska kunna göra mer av dem.
- Att arbeta med kognitiv omstrukturering för att hantera tankar kring spelandet.
- Emotionsreglering för att minska behovet av att använda spelandet för att hantera sitt mående.
- Arbete med patienternas motivation till förändring utifrån motiverande samtal (MI).
- Återfallsprevention (ÅP).
Familjebehandling kan övervägas vid Gaming Disorder utifrån samma premisser som vid övriga beroendetillstånd. Behandlingen bör dessutom vid behov kombineras med stöd från och till familjen.
Material
Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Kunskapsöversikt om när datorspelandet blir problematiskt, Länsstyrelsen (pdf, ny flik)
Gamingprojektet Maria Malmö År 2, Maria Skåne Malmös årsrapport om arbetet med problematiskt dataspelande (pdf, ny flik)
Kartläggning av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Märkning
Tidiga tecken i förskolan och skolan
Tidig upptäckt av missbruksproblem ger möjlighet att ge stöd och hjälp för att minska risken för missbruk eller beroende.
Tidig upptäckt av missbruksproblem ger möjlighet att ge stöd och hjälp för att minska risken för missbruk eller beroende.
Målgrupp eller situation
Elever från förskola till gymnasium.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens vägledning Barn och unga i familjer med missbruk.
Kompetenskrav
Personal i skola och på gymnasium.
Sammanfattning
Personal i skolan som ser eleverna dagligen spelar en stor roll i att uppmärksamma eventuella tecken på alkohol- drog- och spelproblem hos elever eller en vuxen närstående till en elev. Barn och ungdomar söker sig till de som de har förtroende för och då kan skolan vara en plats där barnet uttrycker ett behov av hjälp. Förmedla till barnet att du är beredd på att lyssna om de vill berätta något, och våga ställa frågor kring alkohol- och droger.
Man ska alltid göra en orosanmälan om man misstänker att en elev far illa.
Genomförande
De tecken som kan handla om missbruk kan också bero på andra orsaker och svårigheter. Men oavsett orsak är de viktiga att uppmärksamma.
Elevernas beteenden ska alltid ses i relation till deras personliga egenskaper. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på alkohol-, drog- och spelproblem hos vissa kan vara normalt beteende hos andra.
Värdera alltid elevens beteende i förhållande till:
- situationen
- ålder
- om det är ihållande under en längre tid
- elevens vanliga fungerande
- förändringar som verkar komma relativt plötsligt.
Vanliga tecken på missbruk
Vanliga tecken hos elever, både på eget och på närstående vuxens missbruk:
- humörsvängningar
- koncentrationssvårigheter
- svårt att passa tider
- frånvaro, vantrivsel
- trötthet pg.a. sömnsvårigheter
- psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
- frånvarande beteende
- utåtagerande beteende, oberäknelighet
- viktminskning
- tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
- psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
- självskadebeteende
- ändrat behov av pengar.
Tecken på eget missbruk:
- relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga.
- hudproblem.
Tecken på missbruk hos närstående vuxen:
- omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.
Uppföljning
Det som kan hindra att barn får det stöd och den hjälp som behövs är en osäkerhet kring när anmälan till socialtjänsten ska göras. Skolan bör ha rutiner för när och hur anmälan görs till socialtjänsten. Rutinerna bör följas upp regelbundet.
Märkning
Tidiga tecken i socialtjänsten
Tidigt upptäckt av individer med alkohol-, drog- eller spelproblem gör att man snabbt kan informera om stöd och hjälp som finns för att förebygga allvarliga beroenden.
Tidigt upptäckt av individer med alkohol-, drog- eller spelproblem gör att man snabbt kan informera om stöd och hjälp som finns för att förebygga allvarliga beroenden.
Målgrupp eller situation
Individer som tar kontakt med socialtjänsten t.ex. för familjevåldsgrupp, familjerätt, vid ansökningar om ekonomiskt bistånd samt utredningar kring barn och unga.
Kunskapsläge
Beprövad erfarenhet i socialtjänsten när det gäller vuxna. För barn och ungdomar finns Socialstyrelsens vägledning Barn och unga i familjer med missbruk.
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Utifrån oro för eventuella negativa konsekvenser är det i kontakt med socialtjänsten vanligt att försöka dölja att alkohol-, drog- och spelproblem kan vara en orsak eller bidra till de svårigheter man söker för. Att våga ställa frågor om alkohol, droger och spel till både vuxna, barn och unga och att vara uppmärksam på tecken är viktigt för att kunna ge ett bra bemötande och möjlighet att erbjuda rätt hjälp.
Screeninginstrument som AUDIT, DUDIT och NODS-PERC kan vara ett stöd.
Det ska alltid göras en orosanmälan vid misstanke om att barn eller unga kan fara illa (SoL kap 14, §1).
Genomförande
Vanliga tecken på alkohol-, drog- och spelproblem skiljer sig åt mellan vuxna och barn och ungdomar. Man ska också vara medveten om att samma tecken kan bero på andra orsaker och svårigheter.
Tecken hos barn och ungdomar
Vanliga tecken hos barn och unga, både på eget och på närstående vuxnas alkohol-, drog- och spelproblem:
- humörsvängningar
- koncentrationssvårigheter
- svårt att passa tider
- frånvaro, vantrivsel
- trötthet pg.a. sömnsvårigheter
- psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
- frånvarande beteende
- utåtagerande beteende, oberäknelighet
- viktminskning
- tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
- psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
- självskadebeteende
- ändrat behov av pengar.
Tecken på eget alkohol-. drog- eller spelproblem:
- relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga
- hudproblem.
Tecken på alkohol-, drog- och spelproblem hos närstående vuxnas:
- omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.
Tecken hos vuxna
Vanliga tecken på alkohol- drog- och spelproblem, ofta flera i kombination:
- humörsvängningar
- koncentrationssvårigheter
- svårt att passa tider
- korttidsfrånvaro från arbete
- trötthet, sömnsvårigheter
- psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
- psykosomatiska problem t ex mag- eller ryggproblem
- förlust av arbete, separationer
- partnervåld
- oberäknelighet
- viktminskning
- hudproblem
- ekonomiska problem.
Uppföljning
Vid uppmärksammande av tidiga tecken hos vuxna så bör personen i första hand motiveras att själv söka stöd och behandling hos socialtjänsten eller primärvården.
För barn och ungdomar gäller att anmälaren kan få besked om utredning har inletts inom socialtjänsten eller inte, om den kommer från en myndighet. I övrigt gäller sekretess.
Märkning
Tidiga tecken i sjukvården
Att tidiga tecken uppmärksammas är centralt för att rätt hjälp ska erbjudas och för att den behandling som ges inte ska bidra till problematiken.
Att tidiga tecken uppmärksammas är centralt för att rätt hjälp ska erbjudas och för att den behandling som ges inte ska bidra till problematiken.
Målgrupp eller situation
Individer som visar tecken på ett skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika eller spel, framförallt i primärvården och på akutmottagningar.
Kunskapsläge
Beprövad erfarenhet inom hälso- och sjukvård. Nationella riktlinjer (NR) för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor berör insatsen.
Kompetenskrav
Legitimerad personal inom hälso- och sjukvården.
Sammanfattning
Att uppmärksamma tecken på missbruk eller beroende tidigt, förklara sambanden mellan de olika hälsoproblemen för individen och erbjuda adekvat hjälp förbättrar den långsiktiga prognosen.
Arbetet för att uppmärksamma riskbruk avseende alkohol ska ske systematiskt. De insatser som görs ska dokumenteras i journalsystemet.
Tidiga tecken i primärvården
Det är vanligt att individens första kontakt med hälso- och sjukvården handlar om något annat än riskbruk eller beroende. Sökorsaken kan vara till exempel
- depression
- sömnstörningar
- minnessvårigheter
- hypertoni
- förmaksflimmer
- anemi
- tremor
- impotens.
Tillfällen när frågor om alkohol- och narkotikaanvändning bör ställas
- När resultatet av behandlingar för psykiatriska eller somatiska diagnoser avviker från det förväntade, till exempel vid läkemedelsbehandling eller psykoterapi.
- Vid olycksfall som kräver sjukvård.
- Vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.
- Vid akuta tillstånd som pankreatit, magsår, leversvikt eller alkoholabstinens.
Vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel
Läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel ska alltid kontrollera om
- det finns flera förskrivande läkare
- läkemedlen räcker för den period de förskrivits eller om receptet eller utdelningen måste förnyas tidigare än beräknat
- recept eller läkemedel försvinner
- individen uppger symtom som tyder på toleransutveckling.
Uppföljning
Uppföljning görs i första hand genom rådgivande samtal. Det innebär dialog med individen och anpassning av åtgärderna till individens hälsotillstånd och förutsättningar.
Märkning
Orosanmälan gällande barn och ungdomar
När man bör göra en orosanmälan till socialtjänsten och anmälningsskyldighet avseende barn och ungdomar.
När man bör göra en orosanmälan till socialtjänsten och anmälningsskyldighet avseende barn och ungdomar.
Målgrupp eller situation
Personal inom skola, sjukvård och socialtjänst m.fl. som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning och får kännedom eller misstänker att ett barn eller en ungdom kan fara illa. Det kan t.ex. handla om psykiskt våld och kränkningar, omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet och/eller våld och sexuella övergrepp. Det kan också handla om oro för barnets eller ungdomens eget beteende som missbruk (skadligt bruk), kriminalitet, självdestruktiva beteenden som sex mot ersättning och annat gräns- och normöverskridande beteende
Kunskapsläge
Orosanmälan gällande barn regleras i socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) 14:1.
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
All personal inom verksamheter som möter barn och ungdomar i olika situationer eller får kännedom om att ett barn eller ungdom kan fara illa omfattas av anmälningsskyldigheten. Exempel på sådana verksamheter kan vara skola, sjukvård, förskola eller tandvård. Anmälningsskyldigheten innebär att den som anmäler inte behöver veta säkert att barnet eller ungdomen far illa, det räcker med misstanke. Det är socialtjänstens uppdrag att bedöma den information de får och avgöra allvarsgraden av den. Verksamheter som har skyldighet att anmäla till socialtjänsten ska ha rutiner för hur anmälningar ska göras och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till rutinerna.
Genomförande
All personal inom skola, hälso- och sjukvård, BUP, mottagningar för ungdomar med substansbruk som Mini Marior, polisen, kriminalvården och socialtjänst med flera som får reda på eller misstänker att ett barn eller en ungdom far illa ska genast anmäla detta till socialtjänsten. De myndigheter som möter barn och ungdomar bör har rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att alla känner till de rutinerna.
Det räcker med en misstanke för att göra en orosanmälan. Anmälan ska helst göras skriftligt. Man är också skyldig att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning. I de flesta fall ska familjen informeras om att en orosanmälan ska göras. Undantag från detta gäller om oron/misstankarna gäller våld eller sexuella övergrepp i familjen. Konsultera alltid socialtjänsten i dessa fall. Om du känner dig osäker så kontakta socialtjänsten för råd och vägledning.
- Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas på kurator, sjuksköterska, chef eller annan.
- Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
- Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
- Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.
När orosanmälan inkommit till socialtjänsten görs det en omedelbar skyddsbedömning inom 24 timmar. Där tar socialtjänsten ställning till om barnet är i behov av omedelbart skydd. Därefter har socialtjänsten fjorton dagar på sig att göra en förhandsbedömning om det finns tillräcklig information för att öppna en utredning. Ofta kallas föräldrarna till ett inledande samtal.
Exempel på vad som ska anmälas
Exempel på vad som ska anmälas
Det räcker med misstanke om att ett barn eller en ungdom som kan misstänkas fara illa.
- Psykisk misshandel: Att någon hotar, hånar, nedvärderar, fryser ut, ger orimliga bestraffningar, är elak eller på andra sätt kränker barnet. Det kan också vara att till exempel någon låser in barnet eller att barnet tvingas höra, eller se på när en närstående utsätts för våld eller sexuella övergrepp.
- Fysisk misshandel: Att någon slår, sparkar, nyper eller på andra sätt skadar barnet kroppsligt. Enligt lag är det förbjudet i Sverige att slå barn. Det gäller alla, även föräldrar och vårdnadshavare. Förutom att man inte får slå barn innebär det att man till exempel inte får dra barnet i örat, snärta på fingrarna eller ta ett hårt tag i armarna och skaka barnet.
- Sexuella övergrepp: Är alla sexuella handlingar som sker mot någons vilja. En sexuell handling med ett barn är alltid ett övergrepp. Det är olagligt även om barnet tar initiativet.
- Att barnet bevittnar misshandel eller sexuella övergrepp mellan närstående är skadligt och olagligt. Bevittna betyder att barnet ser eller hör en närstående bli utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.
- Omsorgssvikt: Kan vara att inte ge barnet mat, kläder, sjukvård, utbildning, omtanke eller på annat sätt inte sköta om barnet eller tillgodose till barnets behov.
- Att barnet/ungdomen far illa av sitt eget beteende: Kan till exempel vara att barnet/ungdomen har ett beteende som gör att hen skadar sig själv, till exempel med kriminalitet, droger, självskadebeteende, exploaterar sig sexuellt, eller skadar andra allvarligt.
Barnkonventionen och föräldrabalken
Barnkonventionen
Av de 51 artiklarna i barnkonventionen är de som främst berör anmälan om barn som far illa:
- artikel 2 om icke-diskriminering
- artikel 3 om barnets bästa
- artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling
- artikel 12 om barnets rätt att göra sin röst hörd och bli lyssnad till.
Föräldrabalken 6 kap. 1 §
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Uppföljning
Den som gjort anmälan kan få återkoppling på att anmälan är mottagen och om utredning har inletts. I övrigt råder sekretess.
Material
Mina rättigheter, Barnombudsmannen
Jag vill veta.se, Brottsoffermyndigheten
Anmälan till socialnämnden vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa, Socialstyrelsen
Till dig som är skyldig att anmäla oro för barn, Socialstyrelsen (PDF, ny flik)
Koll på soc.se, Socialstyrelsen
Märkning
Medicinska tester för att identifiera intag av alkohol
Biologiska markörer i blod- eller urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av alkohol.
Biologiska markörer i blod- eller urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av alkohol.
Målgrupp eller situation
Provtagningen kan vara en del av en initial kartläggning, en pågående behandlingsinsats eller behandlingsuppföljning.
Kunskapsläge
Medicinska test har följande prioritering i Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR):
Mätning av
- EtG eller EtS i urin för att upptäcka nyligt intag av alkohol (prioritet 2)
- CDT eller PEth i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 2)
- GT i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 3)
- ASAT och ALAT i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 5).
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Medicinska tester används som komplement till självrapport och klinisk intervju, det kan vara vid kartläggning, under behandling eller i uppföljningen av en behandling. Medicinska tester omfattar provtagning med efterföljande analytisk undersökning. De påvisar eller utesluter intag av narkotika inom det tidsfönster som respektive test har.
All provtagning ska utföras med kvalitetssäkrade metoder.
Genomförande
Resultatet från ett medicinskt test kan både underlätta val av åtgärd och användas för att följa upp utfall av en insatt åtgärd, både under behandlingens gång och efter avslutad behandling. För personer med skadligt bruk eller beroende av narkotika kan de medicinska testen användas för att upptäcka ett samtidigt skadligt bruk av alkohol. Vid behandling, till exempel LARO, kan man också upptäcka om skadligt bruk av alkohol har tillkommit.
Val av medicinskt test för att identifiera intag av alkohol görs utifrån de olika markörernas egenskaper i relation till medicinsk risk vid intag av alkohol.
Olika markörers egenskaper
Flera olika test kan kombineras för att få mer komplett information.
Urinprov för att upptäcka nyligt intag av alkohol
EtS (etylsulfat) och EtG (etylglukuronid)
- nedbrytningsprodukter från alkohol (etanol)
- påvisar eller avfärdar ett alkoholintag under de senaste dygnen
- visar resultat redan efter en timme efter intag
- försvinner långsammare än alkoholen och kan därför upptäckas även efter att alkoholen försvunnit ur kroppen
- god sensitivitet (hög tillförlitlighet hos testmetoden)
- god specificitet (sannolikheten för att ett testresultat är korrekt negativt).
Blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol
CDT (kolhydratfattig transferrin) eller PEth (fosfatidyletanol)
- kan vara svårt att avgöra omfattningen av tidpunkten för alkoholkonsumtionen, på grund av individuell variation
- CDT har hög specificitet
- PEth har både hög sensitivitet och specificitet.
GT (gamma-glutamyltransferas)
- används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
- sämre specificitet än CDT
- sämre sensitivitet och specificitet än PEth
- förhöjda värden kan bero på många andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.
ASAT (aspatataminotransferas) och ALAT (alaninaminotransferas)
- används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
- sämre sensitivitet och specificitet än både CDT och PEth
- förhöjda värden kan bero på flera andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.
Uppföljning
Insatsen kan i sig användas för uppföljning av andra behandlingsinsatser. Varje medicinskt test ger ett svar inom sitt specifika tidsfönster och behöver följas upp med nya test för att upptäcka eller utesluta ytterligare intag av alkohol.
Märkning
Medicinska tester för att identifiera intag av narkotika
Biologiska markörer i urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av narkotika. I undantagsfall kan salivprov användas.
Biologiska markörer i urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av narkotika. I undantagsfall kan salivprov användas.
Målgrupp eller situation
Provtagningen kan vara en del av en initial kartläggning, en pågående behandlingsinsats eller behandlingsuppföljning.
Kunskapsläge
Medicinska test för att upptäcka pågående eller nyligt intag av narkotika har följande prioritering enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR):
- urinprov (prioritet 1)
- salivprov (prioritet 5)
- patientnära drogtest med urinprov (prioritet 5).
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Medicinska tester används som komplement till självrapport och klinisk intervju, det kan vara vid kartläggning, under behandling eller i uppföljningen av en behandling. Medicinska tester omfattar provtagning med efterföljande analytisk undersökning. De påvisar eller utesluter intag av narkotika inom det tidsfönster som respektive test har. Framförallt för salivprov och patientnära drogtest finns begränsningar, som påverkar deras användbarhet och tillförlitligheten i analyssvaren.
All provtagning ska utföras med kvalitetssäkrade metoder.
Genomförande
Resultatet från ett medicinskt test kan både underlätta val av åtgärd och användas för att följa upp utfall av en insatt åtgärd, både under behandlingens gång och efter avslutad behandling. För personer med skadligt bruk eller beroende av alkohol kan de medicinska testen användas för att upptäcka ett samtidigt skadligt bruk av andra narkotiska preparat än huvudsubstansen. Vid behandling, till exempel LARO, kan man också upptäcka om skadligt bruk av andra narkotiska preparat tillkommer.
Urinprov
Urinprov för att upptäcka eller utesluta pågående eller nyligt intag av narkotika är referensstandard. Med hjälp av urinprov kan intag av narkotika följas över en längre tid än med andra metoder. Ofta kan både huvudsubstansen och nedbrytningsprodukter följas.
Urinprovet analyseras med masspektrometri och bör utföras av ett ackrediterat laboratorium.
Salivprov
I undantagsfall kan salivprov användas. Det är mindre känsligt än urinprov, särskilt för upptäckt av cannabis och bensodiazepiner. Det har dessutom ett kort tidsfönster. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte finns möjlighet att använda urinprov.
Patientnära drogtest
Patientnära drogtester (snabbtester) med urin- eller salivprov ger ett omgående provsvar. De behövs i situationer som kräver ett snabbt analysresultat.
Avläsningen av testerna görs okulärt. Analysmetoden förlitar sig på avläsarens erfarenhet och är därför mer osäkra än analyser från laboratorier. Resultaten från testerna får därför inte ligga till grund för beslut om åtgärder som rör juridiska frågor eller sanktioner.
Uppföljning
Insatsen kan i sig användas för uppföljning av andra behandlingsinsatser. Varje medicinskt test ger ett svar inom sitt specifika tidsfönster och behöver följas upp med nya test för att upptäcka eller utesluta ytterligare intag av narkotika.
Märkning
Frågeformulär för tidig upptäckt av spelproblem
För att upptäcka och uppmärksamma problematiskt spelande eller spelberoende (spel om pengar) bör korta frågeformulär användas.
För att upptäcka och uppmärksamma problematiskt spelande eller spelberoende (spel om pengar) bör korta frågeformulär användas.
Målgrupp eller situation
Individer som kommer i kontakt med verksamheter inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten och som kan ha ett spelproblem eller beroende av spel om pengar.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens rekommendationer för behandling av spelmissbruk och spelberoende anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör använda korta frågeformulär för att upptäcka och uppmärksamma spelproblem
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Att använda korta frågeformulär ökar möjligheten att upptäcka och uppmärksamma individer med spelproblem och hänvisa till fortsatt utredning och bedömning för att kunna erbjuda hjälp och stöd. Formulären kan användas både i hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Genomförande
Korta frågeformulär
Korta frågeformulär för att upptäcka och uppmärksamma individer med möjliga spelproblem:
- Lie/bet
Två frågor som handlar om lögner om spelandets omfattning och behov av ökade insatser. - NODS-PERC
Fyra frågor med syftet att indikera spelproblem utifrån upptagenhet, flykt, jaga förluster och sociala konsekvenser. - NODS-CLiP
Tre frågor med syfte att indikera spelproblem utifrån upptagenhet, misslyckade försök att sluta spela och lögner för familj och vänner.
Korta frågeformulär kan ofta överskatta andelen personer med spelproblem men samtidigt upptäcks de flesta med spelproblem.
Uppföljning
Om spelproblem uppmärksammas bör man gå vidare med kartläggning och utredning vid spelberoende och problematiskt spel om pengar.
Material
Behandling av spelmissbruk och spelberoende, Socialstyrelsens rekommendationer
Ladda ner bedömningsinstrument, Kunskapsguiden
Om spelproblem, Kunskapsguiden
Om spelproblem, Folkhälsomyndigheten
Märkning
Oro för vuxen person med skadligt bruk (missbruk) och beroende
Möjligheten att anmäla oro till socialtjänsten när det gäller vuxna som har missbruk eller beroende av spel om pengar, alkohol och/eller narkotika.
Möjligheten att anmäla oro till socialtjänsten när det gäller vuxna som har missbruk eller beroende av spel om pengar, alkohol och/eller narkotika.
Målgrupp eller situation
Personer som i sin yrkesutövning eller privat känner oro för en individ med missbruk (skadligt bruk) eller beroende.
Kunskapsläge
Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) reglerar hantering av information för socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Anmälan enligt 6 § LVM regleras i lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Närstående, anhöriga eller andra enskilda som kommer i kontakt med individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende kan anmäla sin oro till socialtjänsten.
För läkare och vissa myndigheter gäller däremot en skyldighet i vissa fall att lämna uppgifter, se texten Anmälan enligt 6 § LVM.
Genomförande
Närstående, anhöriga eller andra enskilda som kommer i kontakt med individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende kan anmäla sin oro till socialtjänsten. Information som lämnas till socialtjänsten dokumenteras och förmedlas till den person det berör. Det är viktigt att den som lämnar uppgifter förstår att socialtjänsten inte kan garantera anonymitet. Om det finns risk för att uppgiftslämnaren hotas eller skadas så kan socialtjänsten bedöma att inte lämna ut information om uppgiftslämnaren. Om uppgiftslämnaren önskar anonymitet är det därför viktigt att inte säga sitt namn eller annat som kan röja identiteten.
Insatser i socialtjänstlagen bygger på frivillighet vilket innebär att en person kan avböja hjälp och stöd. Undantaget är om någon kan vara i behov av vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Det är socialtjänsten som utreder och bedömer behovet av vård och stöd.
Anmälan från professioner inom socialtjänst eller hälso- och sjukvård
Om du i din tjänst möter en individ och har oro för hens missbruk eller beroende är utgångspunkten alltid att du behöver samtycke från personer som fyllt 18 år för att ta kontakt med socialtjänst.
I vissa fall kan denna sekretess brytas. Det måste dock handla om ett allvarligt, fortgående missbruk/skadligt bruk men där inte alla förutsättningar för LVM är uppfyllda. Se mer i texten Anmälan enligt 6§ LVM.
Insatser i socialtjänstlagen bygger på frivillighet vilket innebär att en person kan avböja hjälp och stöd.
Återkoppling av anmälan
Efter att en anmälan inkommit gör socialtjänsten en så kallad förhandsbedömning. Detta innebär att socialtjänsten gör en bedömning om en utredning ska inledas eller inte utifrån inkomna uppgifter i anmälan, tidigare kännedom eller genom kontakt med personen som anmälan avser. Den som anmäler saknar möjlighet till återkoppling om det inte sker inom ramen för samverkan, till exempel genom SIP eller med samtycke från individen. Se texterna utreda och bedöma behov av insatser för vuxna enl SoL och tvångsvård LVM genomförande.
Märkning
Barn som närstående
Barn som är närstående till individer med ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.
Barn som är närstående till individer med ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.
Målgrupp eller situation
Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller någon som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.
Kunskapsläge
Insatsen är en lagstadgad skyldighet och finns inte med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som socialtjänst, hälso- och sjukvård och förskola eller skola.
Genomförande
Barn och unga som är närstående till individer med psykisk sjukdom (till exempel missbruk (skadligt bruk) eller beroende), psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför är det viktigt att uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders-och mognadsmässigt adekvat nivå.
Kartlägg barnets situation
Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.
Åtgärder för att underlätta barnets situation
Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:
- Information om den vuxnas sjukdom och vård.
- Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
- Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
- Kontakt med förskola eller skola.
- Stöd i skolarbete.
- Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
- Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.
Orosanmälan
När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1 §, SoL). En anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.
Socialtjänst
I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1 §, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget. Personal inom socialtjänsten som kommer i kontakt med individer som har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende ska alltid uppmärksamma barnen. Genom att arbeta enligt Familjeorienterat arbetssätt underlättas det arbetet. Det går ut på att tidigt upptäcka familjer där minst en individ har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Därefter ges stödinsatser till samtliga individer i familjen. Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.
Hälso- och sjukvård
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell.
Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.
Förskola, skola och elevhälsa
Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter. En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.
Barnkonventionen
Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.
Artikel 3:1
Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Artikel 3:2
Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare.
Artikel 12
Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.
Uppföljning
Material
Barn som anhöriga, Kunskapsguiden
Barn som anhöriga, Nationellt kompetenscentrum anhöriga
BRA-samtal (barns rätt som anhöriga), Stiftelsen allmänna barnhuset
Barnkonventionen, Barnombudsmannen
Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter
Märkning
Förebygga suicid
Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk kan rädda liv.
Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk kan rädda liv.
Målgrupp eller situation
Individer med suicidtankar och/eller ökad risk för suicid.
Medarbetare inom socialtjänsten kan möta individer med tecken på suicidtankar och beteenden till exempel i olika boendeformer för individer med missbruk och beroende, vid utredning av föräldraförmåga och eventuellt omhändertagande av barn, vid avslag på biståndsansökan eller liknande.
Kunskapsläge
Enligt beprövad erfarenhet ger förebyggande samtal och arbete goda förutsättningar för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga om suicidtankar och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.
- Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
- Våga fråga, samtala med individen om suicidtankar.
- Ge individen stöd och förmedla hopp.
- Involvera närstående.
- Vid suicidrisk, se till att individen får professionell hjälp.
- Lämna inte någon som är suicidnära ensam.
Genomförande
Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem känner sig ofta isolerad och ensam. Hen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Att avdramatisera suicidtankarna och ställa konkreta frågor kan vara livräddande.
Tre grundregler:
- Om du tror att någon är suicidnära, fråga!
- Om den svarar ja, lämna inte hen ensam!
- Se till att individen får professionell hjälp!
Visa acceptans och förmedla hopp
Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg, undvik att argumentera med individen i en akut situation. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd.
Försök avdramatisera och förmedla hopp! Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.
Samtal med någon som är suicidnära
Om någon tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, inled ett samtal och ställ direkta frågor om suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan för att ge tillförsikt och verka lugnande.
- Tala om för individen att du bryr dig och vill hjälpa.
- Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar.
- Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare.
- Diskutera sätt att ta itu med de problem som individen har mött.
- Kritisera eller skuldbelägg inte.
- Lova aldrig att hemlighålla någons planer på suicid.
Kontakta en närstående. Om det är möjligt, fråga individen vem man ska kontakta och engagera hen i vad man ska berätta.
Förslag på frågor
För att få en uppfattning om individens mående kan man börja ställa enklare frågor och successivt gå djupare. När individen inte längre bekräftar frågorna eller tankarna frågar man inte vidare. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.
Nedstämdhet
- Hur mår du?
- Hur fungerar ditt liv just nu?
- Känns livet meningslöst?
- Är allt hopplöst?
Dödstankar
- Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva?
- Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
- Känner du någon som har tagit sitt liv?
Dödsönskan
- Har du önskat att du vore död?
- Har du velat somna för alltid?
Suicidtankar
- Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
- Tänker du på att ta livet av dig?
- Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
- Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
Suicidimpulser
- Har du varit nära att ta livet av dig?
- Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
Suicidavsikt eller planer
Har du förberett ett självmordsförsök? Har du
- funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
- bestämt tid eller plats?
- valt metod? Vilken?
- skaffat utrustning för att ta ditt liv?
- för avsikt att genomföra planerna?
- tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
Suicidhandling
- Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
- När och var?
- Hur gjorde du då?
- Varför valde du just den metoden?
- Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?
Hämtat från suicidstegen.
Riskfaktorer
- Tidigare suicidförsök.
- Pågående missbruk eller beroende.
- Psykisk sjukdom eller annat psykiatriskt tillstånd, t.ex. depression eller adhd.
- Hög ångestnivå, sömnstörning och/eller självskadebeteende.
- Utsatt för våld eller kränkningar.
- Kronisk kroppslig sjukdom eller funktionsnedsättning.
- Förlust av närstående, separation eller ensamhet.
- Arbetslöshet eller pension.
- Utlandsadopterad, ensamkommande, minoritetsgrupp och/eller HBTQ.
Beteende som kan vara tecken på att någon är suicidnära
- Pratar om att skada sig själv eller att ta livet av sig.
- Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat.
- Är upptagen av tankar på döden och/eller suicid.
- Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ger bort saker.
- Får en märkbart ökad användning av alkohol eller narkotika.
- Pratar om att livet är meningslöst eller att allt är hopplöst.
- Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation.
- Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter.
- Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara.
- Visar ursinne, vrede, hämndlystnad.
- Dramatisk förändring eller plötsliga svängningar i sinnesstämningen.
Säkerhetsåtgärder
Utsätt inte dig själv för fara.
Om möjligt, lämna inte individen ensam. Vid behov, hjälp individen till en akutmottagning och se till att hen blir mottagen. Om det inte går, be någon pålitlig person stanna kvar eller ring efter någon som kan komma och hjälpa till.
- Akut suicidal, har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet: ring 112.
- Allvarliga suicidtankar: ring 1177 för råd och bedömning av läkare.
Telefonlinjer att hänvisa till eller ringa till om råd och stöd
Bris, Barnens rätt i samhället 116 111
Jourhavande medmänniska 08-702 16 80
Jourhavande präst via 112
Mind självmordslinjen chatt eller 901 01
Material
Första hjälpen till psykisk hälsa, utbildning för personal (Mental Health First Aid)
Hur kan du hjälpa en person som har suicidtankar?, för närstående, anhöriga och personal, 1177
Suicidstegen för att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd (pdf, ny flik)
SuicideZero, filmer, checklistor och stödmaterial, Ideell organisation
Mind, information och utbildningar, Ideell förening
Riktlinjer om suicidnära patienter, Svenska psykiatriska föreningen (pdf, ny flik)
Om suicid, Samlat stöd för patientsäkerhet, Socialstyrelsen
Nationellt program för suicidprevention i Sverige, Karolinska institutet
Telefonlinjer att hänvisa till eller ringa till om råd och stöd
Bris, Barnens rätt i samhället: 116 111
Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80
Jourhavande präst: via 112, Svenska kyrkan
Mind Självmordslinjen: chat mind.se eller 901 01, Mind förening för psykisk hälsa
Märkning
Rådgivande och kvalificerat rådgivande samtal vid riskbruk av alkohol
Rådgivande eller kvalificerat rådgivande samtal ges till individer som har ett riskbruk av alkohol. Insatsen kan ges enskilt eller i grupp.
Rådgivande eller kvalificerat rådgivande samtal ges till individer som har ett riskbruk av alkohol. Insatsen kan ges enskilt eller i grupp.
Målgrupp eller situation
Individer som riskerar att hamna i missbruk och är i behov av stöd för att minska sin alkoholkonsumtion.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda rådgivande samtal till vuxna (prioritet 3) och kan erbjuda kvalificerat rådgivande samtal till vuxna (prioritet 6) med särskild risk som har ett riskbruk av alkohol.
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Syftet med insatsen är att individen ska få kunskap om alkoholens effekter och tillsammans med behandlaren utforma en strategi för att individen ska kunna minska sin alkoholkonsumtion. Insatsen bygger på att genom personcentrerade samtal ge individen verktyg för att kunna förändra sitt beteende.
Genomförande
Insatsen utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina behov av stöd. I vilka situationer har individen svårt att avstå alkohol? Finns det aktiviteter som kan ge avkoppling och stärka motivationen att dricka mindre?
Att minska eller avstå från att dricka alkohol har en hög svårighetsgrad och kan ta lång tid. Undvik restriktioner och att komma med goda råd. Fokusera istället på att lyssna aktivt och stärka individens tilltro till sin egen förmåga.
Riskbruk
Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör erbjuda rådgivande samtal eller annat stöd till dem som har ett riskbruk av alkohol, det vill säga dricker 10 standardglas eller mer per vecka, eller 4 standardglas eller mer per dryckestillfälle (så kallad intensivkonsumtion) en gång i månaden eller oftare.
1 standardglas innehåller 12 gram alkohol, vilket motsvarar till exempel 50 cl folköl, 33 cl starköl, 12–15 cl vin eller knappt 4 cl sprit.
Gränserna gäller för både män och kvinnor, men vårdpersonalen behöver alltid göra en individuell bedömning.
Rådgivande samtal
I ett rådgivande samtal är personalens uppgift att, utifrån individens kunskapsnivå och behov, stödja individen att förändra ohälsosamma levnadsvanor och riskbruk av alkohol. Samtalet ska alltid föras med respekt för individens integritet.
Samtalet börjar med att individen får berätta vad hen känner till om vilken inverkan alkohol har på hälsan. Beroende på individens förutsättningar och förkunskaper ger behandlaren kort information på individens nivå. Bekräfta individen och ställ öppna frågor där individen får diskutera hur hen tänker kring situationen och hur hen ser på sin alkoholkonsumtion. Som behandlare är det viktigt att lyssna aktivt och reflektera kring det individen berättar. Försök sammanfatta det individen har sagt och fråga om du har förstått rätt.
Behandlaren behöver ta hänsyn till individens kognitiva funktion under samtalet. Informationen kan till exempel behöva anpassas språkligt eller upprepas vid flera kontakttillfällen.
Rådgivande samtal kan inkludera motiverande strategier och kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel. Insatsen kan också kompletteras med återkommande kontakter (återbesök, telefonsamtal, brev eller mejl) vid ett eller flera tillfällen. Insatsen tar vanligtvis 5–15 minuter, men kan i vissa fall uppgå till 30 minuter.
Kvalificerade rådgivande samtal
Ett kvalificerat rådgivande samtal brukar utgå utifrån den metod som används, till exempel Motiverande samtal. Vanligen sker också återkommande sessioner eller kontakter vid ett eller flera tillfällen. Insatsen kan ges individuellt eller i grupp.
Inled med att be om lov att få ta upp ämnet. Om individen är beredd bör behandlaren väcka intresse och erbjuda information. Om individen är osäker eller tveksam är det bra att utforska varför hen är det. Om individen är förberedd bör behandlaren stödja individen i att agera.
Uppföljning
Individen bör få erbjudande om att få uppföljning vid minst ett tillfälle, både för att förstärka eventuella förändringar, men också för att kunna erbjuda annan hjälp vid behov.
Märkning
Webbaserad intervention
Interventionen ges på en webbplattform där man svarar på frågor om sina alkoholvanor och får återkoppling på resultatet.
Interventionen ges på en webbplattform där man svarar på frågor om sina alkoholvanor och får återkoppling på resultatet.
Målgrupp eller situation
Unga vuxna med ett riskbruk av alkohol.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda webbaserad intervention för gruppen unga vuxna med riskbruk av alkohol (prioritet 5).
Kompetenskrav
Inga specifika kompetenskrav, men en adekvat internetbaserad plattform är nödvändig.
Sammanfattning
En webbaserad intervention kan utformas på olika sätt, men den innehåller alltid minst tre delar:
- kartläggning av individens alkoholkonsumtion
- undersökning av individens uppfattning om “normal” alkoholkonsumtion
- individuell återkoppling av resultaten.
Metoden har visat effekt på gruppen unga vuxna, men den anses ha liten effekt mot ett potentiellt allvarligt tillstånd. En fördel är att den är lättillgänglig och kan nå många.
För andra grupper än unga vuxna anses det vetenskapliga underlaget vara otillräckligt och åtgärden rekommenderas därför inte.
Genomförande
I behandlingen svarar individen på frågor på en webbplattform. Det som efterfrågas är alltid både uppgifter om individens alkoholvanor och individens subjektiva uppfattning angående vad som är “normalt” alkoholdrickande.
Behandlingen syftar till att få syn på ett eventuellt problembeteende, i det här fallet riskbruk av alkohol, och påverka individens föreställningar om normativt drickande. Genom det kan man väcka motivation till och stödja en förändring av beteendendet i förhållande till alkohol.
Det finns inte en standardiserad webbaserad intervention, utan den ser olika ut på olika plattformar.
Uppföljning
Återkopplingen innehåller både en bedömning av individens alkoholkonsumtion samt jämförande feedback, där individens rapporterade konsumtion och hens uppfattning om vad som är “normalt”, jämförs med den genomsnittliga alkoholkonsumtionen hos befolkningen.
Man kan återkoppla till individen på olika sätt, exempelvis via nätet eller i ett personligt möte. Efter återkopplingen hänvisas individen vid behov till mottagningar eller webbplatser där hen kan få stöd och hjälp med en beteendeförändring.
Märkning
Sömnhygien
Sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.
Sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.
Målgrupp eller situation
Individer med lindriga till måttliga sömnproblem.
Kompetenskrav
Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal och socionom.
Sammanfattning
Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Lindriga sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.
Förebygg sömnproblem med god sömnhygien
- Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen.
- Ät på fasta tider och undvik stora måltider strax innan läggdags.
- Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen.
- Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga.
- Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
- Var försiktig med tupplurar.
- Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags.
- Skriv ner oroande tankar och problem och lägg undan det i god tid innan läggdags för att undvika grubblerier i sängen.
- Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
- Regelbunden fysisk aktivitet och balans mellan aktivitet och vila.
Läs vidare Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.
Substanser som påverkar sömnen
Bruk av alkohol och/eller narkotika är en vanlig orsak till sömnproblem. En kartläggning av individens alkohol- och drogvanor måste därför alltid ingå i en utredning.
Alkohol kan inledningsvis underlätta insomning, men på sikt avtar den effekten. Sömnen blir efter alkoholintag ytterligare och oroligare än normalt. Sömnperioden förkortas och individen vaknar tidigare. Alkohol kan dessutom leda till ökat snarkande.
Centralstimulerande preparat, till exempel koffein, amfetamin och kokain, leder till uppvarvning och försämrad sömn. Vid amfetaminintag kan en individ vara vaken i flera dygn, för att sedan tända av och sova onormalt mycket i flera dygn. Det leder till rubbad dygnsrytm.
Hypnotika, till exempel bensodiazepiner, är ett preparat som används vid farmakologisk sömnbehandling, men som i vissa fall kan leda till insomni. Vid toleransutveckling och abstinens uppstår sömnproblem.
Märkning
Kartläggning av psykisk ohälsa hos vuxna – primärvårdsnivå
Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.
Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.
Målgrupp eller situation
Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.
Kunskapsläge
Bedömningsinstrument och medicinska test som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR).
För att diagnostisera skadligt bruk, missbruk beroende av alkohol och narkotika:
- ADDIS, SCID-1 eller MINI (prioritet 3).
För att identifiera alkoholproblem:
- AUDIT (prioritet 1)
- upptäckt av nyligt intag, EtG eller EtS, urinprov (prioritet 2)
- långvarigt högt intag, CDT och PEth, blodprov (prioritet 2)
- långvarigt högt intag, GT, blodprov (prioritet 3)
- långvarigt högt intag, ASAT och ALAT, blodprov (prioritet 5)
- nyligt intag, mätning av alkoholhalten i urin (prioritet 7).
För att identifiera narkotikaproblem:
- DUDIT (prioritet 3)
- pågående eller nyligt intag, urinprov (prioritet 1)
- pågående eller nyligt intag, patientnära drogtest (prioritet 5)
- pågående eller nyligt intag, salivtest (prioritet 7).
Kompetenskrav
Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut. Användning av instrumentet MINI förutsätter utbildning i instrumentet.
Sammanfattning
Den inledande kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes, kroppslig undersökning och suicidriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.
Bedömning av psykiatriska symptom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet, arbetssituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och hög social belastning.
Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.
Genomförande
Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål
Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.
Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.
Anamnesstöd för psykiatrisk anamnes
Sökorsak
- Symtom och problem (enligt individen, omgivningen)
Påverkan
- Hur och när problemet eller symtomen märks
Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
- Debut
- Varaktighet
- Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
- Tidigare episoder eller svårigheter
- Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
- Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
- Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
- Familj och relationer
- Sysselsättning
- Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
- Omvälvande livshändelser
Aktuell psykisk ohälsa
- Allmäntillstånd, psykiska symtom
- Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
- Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande
Socialt
- Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
- Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
- Traumatiska erfarenheter
- Våldsutsatthet
- Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet
Kroppslig hälsa
- Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
- Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
- Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
- Yttre observationer
- Emotionell och formell kontakt
- Kognitiv funktion
- Minnessvårigheter
- Grundstämning
- Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
- Psykomotorik
- Affekter
- Suicidalitet
Önskemål
- Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
- Önskemål om typ av hjälp
Strukturerad intervju
För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.
Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:
- AUDIT – för alkoholvanor
- DUDIT– för drogvanor
- NODS-PERC, NODS-CLIP svensk eller LIE/BET livstid – för problematiskt spelande.
Somatisk undersökning och provtagning
Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.
Ingår i somatisk status:
- allmäntillstånd
- hjärta och lungor
- puls och blodtryck
- allmänt neurologisk status.
Blodstatus:
- Hb
- Na, K, Krea
- ALAT/ASAT/G-GT
- Albumin
- TSH
- S-Ca
- P-Glukos
- vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.
Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.
Suicidriskbedömning
Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.
Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:
- Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
- Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
- Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
- Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.
Bedömning och handläggning
Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Överväg om remiss till specialistpsykiatrin behövs.
Finns det ett skadligt bruk eller beroende kan insatser från socialtjänsten övervägas. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.
Samtalet och kartläggningen kan i sig hjälpa individen att förstå sambandet mellan intag av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande och de psykologiska eller psykosomatiska reaktionerna. I ett tidigt skede är ofta motiverande insatser, rådgivande samtal om riskbruk av alkohol eller en kort intervention tillräckligt för att tillståndet ska stabiliseras. Ge individen råd om egenvård, till exempel om sömnhygien eller fysisk aktivitet, och uppmana hen att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras.
Planera för uppföljning och utvärdering av eventuell behandling.
Remittera till specialistpsykiatrin
Om det behövs vidare utredning eller om individen bedöms lida av en psykiatrisk problematik av för svår grad för att kunna behandlas i primärvården bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. Det görs i samråd med individen och enligt överenskommelse om handläggning eller ansvarsfördelning.
En eventuell remiss ska innehålla en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos samt redogörelse för redan utförda åtgärder och resultat av dessa.
Remissen ska sammanfatta:
- den psykiatriska anamnesen
- symtom och funktion
- genomförd utredning
- genomgången behandling
- patientens psykiska hälsotillstånd då den allmänmedicinska vården avslutas
- aktuell suicidriskbedömning
- aktuell läkemedelsbehandling.
Material
ADDIS (Alkohol Drog Diagnos Instrument), Socialstyrelsen
SCID-1, Socialstyrelsens metodguide
MINI, Socialstyrelsens metodguide
NODS-PERC, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
NODS-CLIP_svensk, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
LIE/BET livstid, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
Märkning
Kartläggning av psykisk ohälsa hos vuxna – specialistpsykiatri
Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning och val av stöd- och behandlingsinsatser.
Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning och val av stöd- och behandlingsinsatser.
Målgrupp eller situation
Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.
Kunskapsläge
Bedömningsinstrument och medicinska test som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
För att diagnostisera skadligt bruk, missbruk beroende av alkohol och narkotika:
- ADDIS, SCID-1 eller MINI (prioritet 3).
För att identifiera alkoholproblem:
- AUDIT (prioritet 1)
- upptäckt av nyligt intag, EtG eller EtS, urinprov (prioritet 2)
- långvarigt högt intag, CDT och PEth, blodprov (prioritet 2)
- långvarigt högt intag, GT, blodprov (prioritet 3)
- långvarigt högt intag, ASAT och ALAT, blodprov (prioritet 5)
- nyligt intag, mätning av alkoholhalten i urin (prioritet 7).
För att identifiera narkotikaproblem:
- DUDIT (prioritet 3)
- pågående eller nyligt intag, urinprov (prioritet 1)
- pågående eller nyligt intag, patientnära drogtest (prioritet 5)
- pågående eller nyligt intag, salivtest (prioritet 7).
Sammanfattning
Den inledande kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes, kroppslig undersökning och suicidriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.
Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet, arbetssituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och hög social belastning. Vid kartläggningen undersöks samtliga faktorer.
Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.
Genomförande
Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål
Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.
Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.
Anamnesstöd för psykiatrisk anamnes
Sökorsak
- Symtom och problem (enligt individen, omgivningen, inremitterande)
Påverkan
- Hur och när problemet eller symtomen märks
Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
- Debut
- Varaktighet
- Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
- Tidigare episoder eller svårigheter
- Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
- Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
- Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
- Familj och relationer
- Sysselsättning
- Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
- Omvälvande livshändelser
Aktuell psykisk ohälsa
- Allmäntillstånd, psykiska symtom
- Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
- Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande
Socialt
- Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
- Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
- Traumatiska erfarenheter
- Våldsutsatthet
- Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet
Kroppslig hälsa
- Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
- Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
- Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
- Yttre observationer
- Emotionell och formell kontakt
- Kognitiv funktion
- Minnessvårigheter
- Grundstämning
- Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
- Psykomotorik
- Affekter
- Suicidalitet
Önskemål
- Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
- Önskemål om typ av hjälp
Strukturerad intervju
För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.
Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:
- AUDIT – för alkoholvanor
- DUDIT– för drogvanor
- NODS-PERC, NODS-CLIP svensk eller LIE/BET livstid – för problematiskt spelande.
Somatisk undersökning och provtagning
Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.
Ingår i somatisk status:
- allmäntillstånd
- hjärta och lungor
- puls och blodtryck
- allmänt neurologisk status.
Blodstatus:
- Hb
- Na, K, Krea
- ALAT/ASAT/G-GT
- Albumin
- TSH
- S-Ca
- P-Glukos
- vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.
Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.
Suicidriskbedömning
Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.
Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:
- Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
- Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
- Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
- Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.
Bedömning och handläggning
Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, psykologisk och farmakologisk behandling, samt fördjupad diagnostisk utredning diskuteras.
Finns det ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende kan insatser från socialtjänsten övervägas. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.
Samtalet och kartläggningen kan i sig hjälpa individen att förstå sambandet mellan intag av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande och de psykologiska eller psykosomatiska reaktionerna. Den första insatsen efter kartläggning är ofta motiverande för att få individen att stanna i behandling. Psykologiska och psykosociala insatser planeras enligt individens behov, önskemål, förmåga och motivation. Farmakologiska insatser sätts in efter bedömning och vid behov. Ge individen råd om egenvård, till exempel sömnhygien eller fysisk aktivitet.
Planera för uppföljning och utvärdering av eventuell behandling.
Insatser som specialistpsykiatrin kan erbjuda
Psykologiska behandlingar
- Kognitiv beteendeterapi (KBT)
- Psykodynamisk terapi (PDT)
- Interaktionell terapi
- Parterapi enligt Behavioral couples therapy (BCT)
- Contingency management (CoM)
Psykosociala behandlingar
- Motivationshöjande behandling (MET)
- Återfallsprevention (ÅP)
- Community reinforcement therapy (CRA)
- Tolvstegsbehandling
- Social behaviour network therapy (SBNT)
- Motiverande samtal (MI)
- MATRIX-programmet
- Familjebehandling för ungdomar
Farmakologisk behandling
Läkemedelsbehandling av beroendesyndromet:
- behandling av alkoholberoende med disulfiram, akamprosat eller naltrexon
- bensodiazepinnedtrappning vid långvarigt bruk av bensodiazepiner
- nedtrappning vid opioidberoende
- LARO vid opioidberoende med buprenorfin-naloxon eller metadon.
- vid alkoholberoende med bensodiazepiner
- vid alkoholberoende med klometiazol
- vid alkoholberoende med karbamazepin
- vid opioidberoende med buprenorfin
- vid opioidberoende med metadon.
Vid misstanke om samsjuklighet
Finns det misstanke om samsjuklighet tar man ställning till om det bör göras en fördjupad utredning.
Läs mer i vård- och insatsprogrammen för
Material
ADDIS (Alkohol Drog Diagnos Instrument), Socialstyrelsens metodguide
SCID-1, Socialstyrelsens metodguide
MINI, Socialstyrelsens metodguide
NODS-PERC, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
NODS-CLIP_svensk, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
LIE/BET livstid, Kunskapsguiden (pdf, ny flik)
Märkning
Metoder för att kartlägga spelproblem eller spelberoende
Att identifiera och kartlägga spelproblem (spel om pengar) ger möjlighet att ge rätt insatser och därmed minska de negativa konsekvenserna av spelproblem.
Att identifiera och kartlägga spelproblem (spel om pengar) ger möjlighet att ge rätt insatser och därmed minska de negativa konsekvenserna av spelproblem.
Målgrupp eller situation
Individer som kommer i kontakt med verksamheter inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten och som kan ha ett spelproblem eller beroende av spel om pengar.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens rekommendationer för behandling av spelmissbruk och spelberoende anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör använda bedömningsinstrument vid utredning av missbruk eller beroende av spel om pengar.
Hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan använda speldagbok för att få information om spelmönster hos individer med missbruk eller beroende av spel om pengar.
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens beslut. Utbildning krävs för att använda ASI.
Sammanfattning
Bedömningsinstrument kan användas som del i utredning och diagnostisering i hälso- och sjukvården och hos socialtjänsten vid bedömning och beslut om insatser.
Genomförande
Vid utredningar, bedömningar, diagnostisering och beslut om insatser fungerar bedömningsinstrument som komplement. Vid misstänkt eller konstaterat problematiskt spelande eller spelberoende (spel om pengar) används bedömningsinstrumenten NODS, PPGM, PGSI och/eller ASI Spel.
Sammanställning av bedömningen och resultatet av frågeformulären bör återkopplas till individen på ett neutralt sätt med fokus på individens egna tankar om resultatet, se Gott bemötande.
Vid spelberoende och samtidigt substansberoende och/eller annan psykiatrisk diagnos behöver socialtjänsten göra en sedvanlig utredning och bedömning enligt SoL och hälso- och sjukvården en kartläggning av psykisk ohälsa.
Olika bedömningsinstrument
Formulär för bedömning används som en del i en utredning av spelberoende och som underlag i diagnostisering.
- NODS
Mäter svårighetsgraden utifrån kategorierna riskabla spelvanor, spelproblem samt spelmissbruk eller spelberoende. NODS finns i tre versioner som mäter spelandet under tidsrymderna livstid, senaste året respektive senaste 30 dagarna. - PPGM
Mäter graden av spelproblem utifrån kategorierna patologisk spelare, problemspelare och riskspelare under det senaste året. - PGSI
Mäter förekomsten av spelproblem utifrån kategorierna spelproblem, förhöjd risk för spelproblem och viss risk för spelproblem under det senaste året. - ASI Spel
Tillägg till ASI för kartläggning och bedömning av spelproblem. Frågorna omfattar spelandets historik och konsekvenser, samt graden av hjälpbehov.
De första tre instrumenten kan användas tillsammans med ASI Spel för att ta reda på vilka spel individen spelar och hur länge problemet har funnits.
Vid samtidigt missbruk eller beroende av substans
När det finns ett spelproblem eller spelberoende och samtidigt missbruk (skadligt bruk) eller beroende av substans kan ASI Spel användas i kombination med ASI Grund.
Speldagbok
Speldagbok i form av timeline follow-back kan användas för att visa på individens spelmönster. Den kan både bidra till att individen själv blir medveten om sitt spelbeteende och ge underlag för bedömning och planering av behandling. Beskrivningen av spelmönstret kan också vara ett stöd i att hantera till exempel ett återfall.
Bedömning och fortsatta insatser
Om spelberoende konstateras efter gjord utredning är den rekommenderade behandlingen kognitiv beteendeterapi (KBT), som också kan kompletteras eller kombineras med motiverande samtal (MI). Uppföljning av fortsatta hjälpbehov kan göras med formuläret ASI Spel Uppföljning.
Material
Behandling av spelmissbruk och spelberoende, Socialstyrelsens kunskapsstöd
Ladda ner bedömningsinstrument, Kunskapsguiden
Om spelproblem, Kunskapsguiden
Om spelproblem, Folkhälsomyndigheten
Märkning
Utreda och bedöma behov av insatser för vuxna enligt SoL
Att utreda och bedöma individens behov av stöd, vård eller behandling inför biståndsbeslut.
Att utreda och bedöma individens behov av stöd, vård eller behandling inför biståndsbeslut.
Målgrupp eller situation
Vuxna individer som själva ansökt om stöd, vård eller behandling alternativt att socialtjänsten har fått in en anmälan om att en individ behöver stöd eller hjälp utifrån missbruk eller beroende.
Kunskapsläge
Socialtjänstens utredningsarbete regleras i socialtjänstlagen (11 kap. SoL) samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter (SOSFS 2014:5).
Kompetenskrav
Enligt socialtjänstlagen ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet för utförande av uppgifter inom socialtjänsten (3 kap. 3 §).
Sammanfattning
Socialtjänsten ska inleda utredning efter att en individ själv ansökt om stöd, vård eller behandling alternativt att en anmälan kommit in om att en individ behöver stöd eller hjälp med till exempel sina alkohol- och/eller narkotikaproblem. Syftet med utredningen är att kartlägga individens resurser och svårigheter och ligger till grund för biståndsbeslut.
Genomförande
Socialtjänsten utreder vilka insatser som behövs genom att individen berättar om sin situation och sitt behov av stöd och hjälp. Socialnämndens insatser för individen ska utformas och genomföras tillsammans med hen (3 kap. 5 § SoL). Individen ska alltid informeras om varför utredningen görs och om sin rätt till medbestämmande. Informationen behöver anpassas efter individens kognitiva förmåga och upprepas vid flera kontakttillfällen.
Socialtjänsten är skyldig att utan dröjsmål inleda en utredning om de, till exempel genom en ansökan eller anmälan, får kännedom om något som kan leda till åtgärder från socialtjänsten.
Om informationen fås genom en anmälan eller på annat sätt görs först en s.k. förhandsbedömning. En förhandsbedömning är inte en mindre utredning utan en bedömning av om socialtjänsten ska inleda en utredning eller inte utifrån exempelvis inkomna uppgifter i anmälan, tidigare kännedom eller genom kontakt med individen.
I samtal med individen om rätten till bistånd enligt SoL kan man behöva motivera individen till att ta emot insatser om individen inte själv är motiverad till att ta emot hjälp.