Initial kartläggning på primärvårdsnivå, barn och ungdomar

Inled kartläggningen med ett öppet samtal om det som barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren önskar hjälp med. I samtal med barn och ungdomar måste man vara tydlig med hur samtalet kommer att gå till och vad det kan leda till så att barnet eller ungdomen vet vad hen kan förvänta sig. Tänk på att tala om hur mycket tid ni har för samtalet så att det viktigaste hinns med. 

Erbjud barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren möjlighet att tala enskilt. Inled och avsluta samtalet gemensamt.

Barn som har svårt att delta i samtal

För yngre barn eller barn som av andra skäl har svårt att delta i samtal behöver man anpassa situationen utifrån vad som blir bäst för barnet. Erbjud leksaker eller material som barnet kan sysselsätta sig med, det ger möjlighet till samspel med barnet på barnets villkor och möjlighet till observation av hens beteende.

Områden att utforska 

Symtom, förlopp och funktion i förskola, skola och fritid är centrala områden att utforska, liksom hur det fungerar i familjen och socialt. För att bilda sig en bra uppfattning om situationen i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från personal som känner barnet eller ungdomen. 

För att göra samtalet mindre laddat kan det vara bra att växla mellan mer övergripande och neutrala frågor och detaljfrågor om problemen. Ta stöd i standardiserade formulär.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel missbruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.

En bedömning av psykiskt status behöver göras med utgångspunkt i barnets eller ungdomens ålder. 

Bedömningen görs under samtalet genom frågor och observationer av:

• barnets eller ungdomens yttre
• kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
• psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
• samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
• stämningsläge
• tankeinnehåll 
• suicidalitet
• insikt samt inställning till vård.

För yngre barn eller barn som av andra skäl har svårt att delta i samtalet görs bedömningen av psykiskt status framförallt genom observationer av hur barnet beter sig och samspelar med de som närvarar under besöket avseende:

• initiativ till lek 
• motorik och aktivitetsnivå
• kommunikation
• kvaliteten i kontaktförsök
• gensvar på kontaktförsök.

Sökorsak:

• symtom och problem 
• debut
• hur och när problemet/symtomen märks
• konsekvenser för barnet eller ungdomen och personer i hens närhet (hem, förskola eller skola, fritid).

Önskemål:

• önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
• önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

• familj, boende och relationer
• skolsituation
• fritidsaktiviteter, intressen
• levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid)
• psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, missbruk eller våld i familjen, problem i förskolan eller skolan, mobbning, grooming
• omvälvande livshändelser.

Psykiska symtom:

• debut, utlösande faktorer/händelser
• varaktighet
• förlopp
• funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
• tidigare episoder/svårigheter
• behandlingskontakter (pågående/avslutade)
• medicinering, (pågående/tidigare)
• användning av nikotin, alkohol och andra psykoaktiva substanser (alltid från 13 år eller tidigare vid misstanke).

Våld och trauma:

• utsatt för våld
• utsätter andra för våld
• traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

• allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
• vårdkontakter och behandling med anledning av kroppslig ohälsa
  medicinering
• allergier eller överkänslighet
• tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

• psykisk och somatisk sjukdom hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

• symtomens påverkan i vardagen (hem, förskola eller skola, socialt, fritid)

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat).

Symtom och funktion

• CRAFFT, ASSIST-Y – screening för alkohol- och drogbruk
• ESSENCE-Q – screening för symtom
• MINI KID – psykiatrisk intervju för barn och ungdomar
• Nordiskt formulär 5-15R – utveckling och beteende 
• SDQ – skattning av psykiska symtom
• SNAP IV – adhd och trotssyndrom
• Traumahändelser mini – traumaerfarenheter

Funktionsförmåga och livskvalitet

• C-GAS – generell skattning av funktionsnivå
• CGI – bedömarskattning av sjukdomsgrad
• Kidscreen-10 – hälsorelaterad livskvalitet
• WHO-5 – välbefinnandeindex

Barnet eller ungdomen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor:

• Har du tänkt på att göra dig själv illa någon gång?
• Har du någon gång tänkt att det var bättre om du inte fanns?
• Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
• Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
• Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
• Har du någon gång försökt att döda dig själv?

Sonderande frågor ställs också till förälder eller vårdnadshavare och för yngre barn kan det vara tillräckligt.

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Om barnet eller ungdomen har problem med sömnen bör man kartlägga sömnproblemen för att få en tydligare bild av vad som stör sömnen, och för att se vilka insatser som är mest verksamma.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras hos alla ungdomar över 13 år, och hos barn vid behov. Utifrån individuell bedömning och med ungdomens samtycke kan man ta ett övervakat urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte fungerar med urinprov.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om barnets eller ungdomens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen beror på vad som kommit fram under besöket.

Undersökningen kan omfatta:

• allmäntillstånd
• längd och vikt
• puls och blodtryck
• auskultation av hjärta och lungor
• vid behov utvidgat somatiskt och neurologiskt status.

Följande provtagning kan övervägas:

• TSH, och eventuellt fritt-T4
• Blodstatus och eventuellt CRP eller SR
• Ferritin
• fP-glukos
• D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
• Kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium,
• ALAT/ASAT och eventuellt GT.

Vid lättare svårigheter kan kartläggningen i sig öka förståelsen för symtom och svårigheter. Det kan vara till hjälp att få veta att det man känner och upplever är normala reaktioner. Det kan även lugna oroliga föräldrar och närstående, och ge dem tillit till sin förmåga att hjälpa sitt barn. Information och råd kan vid behov också ges till förskolan eller skolan.

Vid mer uttalade problem bör man ge rådgivande och psykosociala insatser för att göra vardagen mer hanterbar.

Följ upp effekten av de insatser som ges. I vissa fall kan de vara tillräckliga och då behövs ingen utredning. I andra fall kan man också behöva ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning eftersom det ökar möjligheterna till rätt vård och stöd. 

Stöd och anpassningar i skolan

Information och råd kan vid behov också ges till förskolan eller skolan. Där finns kunskap om stöd och anpassning för barn med svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser som kan underlätta för barnet oavsett om orsaken är adhd eller något annat.

Vid uttalade och ihållande svårigheter med koncentration, och/eller motorisk rastlöshet och impulsivitet inom flera livsområden tas kompletterande anamnes för att undersöka om svårigheterna kan bero på något neuropsykiatriskt tillstånd som behöver utredas vidare. Anamnesen bygger vidare på befintlig kartläggning. 

Tidiga psykosociala och rådgivande insatser ges då parallellt.

Kompletterande anamnes:

• tidig utveckling, tillväxt, BVC-kontroller
• uppfödning
• motorik, försening, svårigheter med koordination
• sömn, sömnmönster, dygnsrytm
• kommunikation, inklusive språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
• social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
• intellektuell funktion, inlärning och skolprestationer
•  aktivitetsnivå, hög eller låg
• impulskontroll
• emotionell reglering
• uppmärksamhet, koncentration
• beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualistiska beteenden, stereotypa rörelser
• sensoriska reaktioner, intressen eller överkänsligheter
• tics
• ärftlighet för neuropsykiatriska tillstånd. 

Undersök om det finns nytillkomna händelser som påverkar barnet eller ungdomen och familjen. 

För att bilda sig en bra uppfattning om symtom och funktion i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från någon som känner barnet eller ungdomen. Det kan göras via skattningsskala, telefon eller i ett möte.

Funktionspåverkan

Ta ställning till om och i vilken grad symtomen leder till funktionspåverkan. Undersök på vilket sätt symtomen stör eller försämrar kvalitén i funktionsförmågan i familjen, förskolan eller skolan, med kamrater och på fritiden.

Remiss

När det finns en funktionspåverkan och symtom på adhd funnits genom utvecklingen, och barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren samtycker, skrivs remiss till barn- och ungdomspsykiatrin för diagnostisk utredning.

En remiss ska innehålla

• sammanfattning av kartläggningen, symtomens varaktighet och graden av funktionspåverkan
• tydlig frågeställning eller preliminär diagnos
• redogörelse för eventuella insatser och om de varit verksamma
• om man önskar samarbete runt barnet eller ungdomen, eller övertag. 

Informera om att remiss skickas och följ upp remissvaret.

Drogfrihet inför diagnostik

Inför diagnostik av adhd ska ungdomen om möjligt vara fri från missbruk och inte ha några abstinensbesvär. Det behöver dock bedömas individuellt eftersom det kan vara svårt att bli drogfri.

Om kartläggningen visar att det finns tecken på andra psykiska problem eller tillstånd ska de tas om hand. Det kan antingen röra sig om enbart andra problem eller om samtidiga problem.

Tillstånd som samtidigt bör omhändertas i primärvården/första linjen:

• lindrigt till måttligt ångestsyndrom och depression
• sömnproblem
• kriser och sviter av traumatiska händelser.

Vid tecken på ohälsa och svårigheter som bäst tas om hand inom annan verksamhet, till exempel problem som är isolerade till skolan eller kroppslig sjukdom, tillämpas rutiner för att lotsa vidare eller genomföra samordnade insatser med angränsande verksamheter som till exempel BHV, elevhälsa, socialtjänst eller BUMM.

Om det framkommit att ungdomen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen få hjälp och stöd att söka adekvat beroendevård, till exempel bli remitterad till en Mariamottagning. Man ska också informera vårdnadshavare och göra en anmälan till socialtjänsten.