filtrera innehåll

filtrera innehåll

Remissversion: Autism

Under framtagande. Använd ej.

1. Nivå och process

arrow down

Arbetet för att stödja barn och elever i utvecklingen mot utbildningens mål utgår från ledning och stimulans, extra anpassningar inom ramen för ordinarie undervisning och särskilt stöd.

Kunskapsläge

Särskilt stöd regleras i skollagens 3:e och 8:e kapitel. Stöd för genomförande finns i allmänna råd och kommentarsmaterial från Skolverket samt i material från Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov, oavsett om det finns en diagnos eller inte. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen och kompensera för elevers funktionsnedsättningar.

Genomförande

Förskola och skola ska ge stöd till barn och elever i deras utveckling mot utbildningens mål. Stödet ska anpassas utifrån barnets eller elevens behov och förutsättningar. 

Genom förskolans stöd ska barn få möjlighet att utveckla kunskaper och värden och även utveckla lusten att lära. Barn som behöver extra stöd i sin utveckling ska få det. 

Stödåtgärder i skolan utgår från lärarens ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. 

I processen att stödja barn och elever har skolan ett ansvar att samverka med andra myndigheter och instanser för barnets eller elevens bästa.

I förskolan ska verksamheten anpassas till alla barn. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver. Rektor ska se till att barnet får stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna och får fortlöpande information om sitt barns utveckling.

För elever som riskerar att inte nå målen ska skolan ge stöd, för elever med funktionsnedsättning ska skolans stöd så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Eleven och vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid planering, utformning och uppföljning av det stöd som ges. 

Tre delar i skolans stödjande arbete

Skolans arbete för att stödja elever i utvecklingen mot utbildningens mål utgår från ledning och stimulans, extra anpassningar inom ramen för ordinarie undervisning och särskilt stöd. 

Ledning och stimulans

I ledning och stimulans ingår att läraren planerar undervisningen så att den är anpassad efter elevernas behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. Anpassningar som görs för en hel klass eller grupp kan handla om att tillgängliggöra lärmiljön. Elever som lätt når de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Extra anpassningar

Extra anpassningar innebär att göra undervisningen mer tillgänglig för en enskild elev.  Extra anpassningar ska ges till elever som riskerar att inte uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, men kan även ges till elever som klarar detta men som av olika anledningar har behov av stöd för att utvecklas utifrån sin egen potential. Det måste inte fattas några formella beslut för att göra extra anpassningar.

Särskilt stöd

Om en elev trots extra anpassningar riskerar att inte uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, görs en utredning om särskilt stöd. Om den visar att eleven har behov av särskilt stöd ska ett åtgärdsprogram upprättas. Elevens svårigheter och behov styr vilka åtgärder som sätts in och hur de utformas. Elevhälsan kan bistå i skolans arbete med stöd till elever. 

Arbetet med åtgärdsprogrammet ska följas upp och utvärderas så att insatserna har gett önskad effekt och mött elevens behov. Vid utvärdering tas beslut om att antingen avsluta åtgärdsprogrammet eller upprätta ett nytt. 

Processen med särskilt stöd görs i fem steg: 

  1. uppmärksamma 
  2. utreda 
  3. dokumentera
  4. åtgärda  
  5. följa upp och utvärdera.

Samma process är vägledande från förskoleklass till gymnasium.

Rektor är skolans pedagogiska ledare och ansvarar för att alla barn och elever ges en undervisning av god kvalitet i en trygg miljö. Hur förskolan eller skolan genomför sin pedagogiska verksamhet och tillgängliggör utbildningen för barnen eller eleverna är ytterst rektors ansvar och rektor ger personalen förutsättningar genom kompetensutveckling, planering och uppföljning. 

Rektor ska även styra skolans organisation så att verksamhetens resurser används på ett sätt som svarar mot elevernas behov, så att alla elever ges förutsättningar att klara utbildningen och får en likvärdig, stimulerande undervisning av god kvalitet.

För att kunna göra det behöver rektor bedriva ett tydligt systematiskt kvalitetsarbete i vilket utvecklingsområden identifieras, hanteras och följs upp. Områden som bör följas upp är skolplikt, kränkande behandling, närvaro/frånvaro, elevhälsans arbete samt undervisningens kvalitet och resultat.

Kommunerna har ett aktivitetsansvar, KAA, för de ungdomar

  • som är folkbokförda i kommunen
  • har fullgjort sin skolplikt
  • inte har fyllt 20 år
  • inte går eller har gått färdigt nationella program i gymnasieskola eller anpassat gymnasium eller motsvarande utbildning.

Aktivitetsansvaret innebär att kommunen ska hålla sig informerad om hur ungdomarna är sysselsatta, kontakta ungdomarna och erbjuda dem insatser som i första hand ska motivera till att påbörja eller återuppta utbildning. 

KAA är en lagstadgad verksamhet som varje kommun ska ha. Verksamheten ska dokumenteras på lämpligt sätt och kommunen ska föra ett register över de ungdomar som omfattas av KAA.

Elevhälsan omfattning regleras i skollagen och alla elever ska ha tillgång till medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser i form av speciallärare eller specialpedagog. För barn i förskolan ska specialpedagogisk kompetens finnas. 

Elevhälsan ska främst arbeta hälsofrämjande och förebyggande. Insatserna ska stödja elevens utveckling mot utbildningens mål. Det hälsofrämjande arbetet handlar om att stärka friskfaktorer som leder till god hälsa, och som underlättar utveckling och lärande. Förebyggande perspektiv handlar istället om att undvika riskfaktorer. Elevhälsan arbetar på både individ-, grupp- och organisationsnivå i samverkan med lärare och övrig personal. Elevhälsan ska vara en del av skolans kvalitetsarbete. Vid behov ska elevhälsan samverka med hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Arbete på individnivå

Det individuellt riktade arbetet kan genom tillgången till den tvärprofessionella kompetensen:

  • bidra till att varje enskild elev genom ett inkluderande förhållningssätt ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål
  • undanröja hinder för lärande, utveckling och god hälsa
  • uppmärksamma och utreda orsaker till inlärningsproblem utifrån pedagogiska frågeställningar
  • uppmärksamma och utreda orsaker till ohälsa
  • erbjuda och genomföra hälsoinsatser hos skolsköterska
  • erbjuda och genomföra stödsamtal
  • bidra med åtgärder och anpassningar för varje enskild elev i behov av särskilt stöd.

Skolsköterskan, skolläkaren eller skolpsykologen kan också skicka remiss till annan vårdgivare. Vid egenremiss kan elevhälsan bistå med dokumentation från elevakten. Det görs med samtycke antingen från vårdnadshavaren eller från eleven om hen är myndig eller har uppnått sådan ålder och mognad för att själv kunna fatta ett sådant beslut.

Arbete på grupp- och organisationsnivå

Exempel på elevhälsans insatser som kan göras på grupp- och organisations för att skapa goda förutsättningar för elever och för den sociala, pedagogiska och fysiska lärmiljön: 

  • kompetensutvecklingsinsatser
  • handledning 
  • konsultativt arbete
  • stöd i det förebyggande arbetet genom att identifiera riskfaktorer i miljön som kan leda till ökad risk för ohälsa eller svårigheter för elever att uppnå utbildningens mål 
  • kartläggning och utredning av skolans organisation och hur den kan öka sina förutsättningar att stödja eleverna mot utbildningens mål.

Uppföljning

    

Förskolans uppföljning görs i det systematiska kvalitetsarbetet och i löpande samtal med vårdnadshavare om barnets utveckling.

Elevhälsan ska vara en del av skolans systematiska kvalitetsarbete. Uppföljning görs mot utbildningens mål på både individnivå, gruppnivå och organisationsnivå. Utifrån enskilda elevers behov eller skolans identifierade utvecklingsområden kan skolan förändra hur resurser fördelas, vilka pedagogiska metoder och arbetssätt som används samt lärmiljön.

Individuell uppföljning görs genom

  • daglig kontakt i förskolan och skolan 
  • utvecklingssamtal 
  • bedömningssamtal
  • individuella utvecklingsplaner 
  • upprättande, uppföljning och avslutande av åtgärdsprogram.

På grupp- och organisationsnivå görs uppföljning 

  • inom ramen för det systematiska kvalitetsarbetet på enheten
  • via utvärderingsmetoder, t.ex. enkäter, fokusgrupper. 

I uppföljningen på grupp- och organisationsnivå kan skolan identifiera insatser som skulle kunna genomföras på gruppnivå i undervisningen istället för att ges som individuella extra anpassningar.

Elevhälsans medicinska och psykologiska insatser på individnivå följs upp inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. 

På grupp- och organisationsnivå sammanfattas insatserna i en patientsäkerhetsberättelse som är en beskrivning av det systematiska patientsäkerhets- och kvalitetsarbetet under året. 

Ett systematiskt ledningssystem ska användas för att

  • systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet
  • planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten.

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

En trygg och säker övergång från barn- till vuxensjukvård kräver framförhållning och god samordning.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till ungdomar med autism och/eller annan funktionsnedsättning som är på väg att fylla 18 år och ska överföras från barn- till vuxensjukvård.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att verksamheter arbetar strukturerat vid övergången från barnsjukvård till vuxensjukvård (prioritet 3).

Vägledning för övergång från barn- till vuxensjukvård för unga med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning. Framgångsfaktorer och förutsättningar för en god och säker övergång, Nationellt system för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård (2024).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att, utifrån ungdomens behov,

  • påbörja planeringen av övergången till vuxensjukvård minst två år innan den ska ske
  • utse en koordinator/samordnare som initierar övergången och följer ungdomen under hela processen
  • säkerställa att en kunskapsöverföring görs mellan och inom berörda verksamheter
  • sammanställa kontaktuppgifter, åtgärder, vårdplan och annan relevant information i en dokumenterad överenskommelse.

Genomförande

Övergången från barn- till vuxensjukvård hänger nära samman med ungdomens självständighetsutveckling och övriga transition från ung till vuxen. För ungdomen kan skillnaderna mellan barn- och vuxensjukvårdens vårdorganisationer skapa osäkerhet. Vårdnadshavare kan känna en oro för minskad delaktighet i behandling och stöd. 

För barn och ungdomar som har en kontinuerlig kontakt i den specialiserade vården behöver man särskilt värna delaktighet, kontinuitet och information i övergången till den specialiserade vården för vuxna, eller i övergången till primärvården. Övergången ställer krav på delat ansvar och samordning mellan de berörda vårdenheterna. Det är därför angeläget att övergångsprocessen kommer i gång i god tid och sker stegvis med utgångspunkt i individens behov.

Planering i god tid

Planering och förberedelser inför övergången till vuxenvården behöver ske i flera steg under tonåren. Ungdomen behöver få information om sin funktionsnedsättning och få diskutera sina behov av vård och stöd för att kunna vara delaktig i behandling, vårdbesök och planering inför vuxenlivet. Ungdomen och närstående bör också i god tid få information om

  • hur övergången kommer att gå till
  • hur möjligheten till vård och stöd ser ut efter 18 års ålder
  • vilka juridiska förändringar som sker vid 18 års ålder.
Koordinator/samordnare

Ungdomen och familjen bör erbjudas en koordinator/samordnare som finns tillgänglig före, under och efter övergången. Koordinatorn initierar och följer med under hela processen och avslutar sitt uppdrag först när samordningsansvaret är överfört och den unga vuxna har en etablerad kontakt med vuxensjukvården. 

Dokumenterad överenskommelse

För att säkra tillgänglighet och delaktighet bör man upprätta en dokumenterad överenskommelse som är anpassad och begriplig för ungdomen och närstående. I överenskommelsen ska det finnas 

  • kontaktuppgifter till fasta vårdkontakter 
  • relevanta vårdgivares ansvarsområden 
  • en sammanhållen vårdplanering för uppföljning, behandling och icke planerade vårdbehov
  • information om fast läkarkontakt i primärvården och i relevant specialistverksamhet. 

Behov av stöd för egenvård och hälsosamma levnadsvanor ska dokumenteras. Om ungdomen behöver stöd för att uppmärksamma behovet av vård eller för att ge samtycke till vård ska det också anges.

Samverkan mellan barn- och vuxensjukvården

De professionella och närstående som behövs för att ungdomen ska ha ett gott liv före, under och efter övergången bör involveras i ett teambaserat arbetssätt över organisationsgränserna. Varje enskild behandlare i barnsjukvården har ett ansvar för att information och fortsatta behov tas emot av lämplig verksamhet inom vuxensjukvården.  

Gemensamma vårdbesök eller överlämningsmöten mellan barn- och vuxensjukvård genomförs utifrån behov. Vid behov av samordning av regionala och kommunala insatser ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas.

Överföring av information och dokumentation

Inför övergången till vuxensjukvården bör läkare och andra professioner som känner ungdomen i barnsjukvården utfärda de intyg som eventuellt behövs.

Ansvarig läkare eller annan behandlare i barnsjukvården bör skriva en epikris/slutanteckning som innehåller

  • en medicinsk och psykosocial sammanfattning
  • information om behandlingseffekter och behov av fortsatta uppföljningar
  • hänvisning till relevanta vårdprogram och andra kunskapsstöd.

En skriftlig remiss till mottagande vårdverksamheter i vuxensjukvården bör innehålla 

  • information om ungdomens aktuella läkemedel och hjälpmedel
  • information om ungdomens behov av uppföljning, fortsatt vård och behandling samt intyg
  • hänvisning till relevanta vårdprogram/riktlinjer/uppföljningsprogram
  • behov av namngiven fast vårdkontakt i mottagande verksamhet
  • behov av namngiven fast läkarkontakt i primärvården
  • behov av anpassningar i vården och kognitivt och kommunikativt stöd
  • information om övriga skrivna remisser och behov av samverkan, ev. gemensamt möte/vårdbesök.

1317 år:

  • Information om funktionsnedsättningen och behov av vård och stöd till ungdomen.
  • Information om hälsofrämjande levnadsvanor.
  • Nätverksbaserat arbete (professionella och närstående som behöver vara involverade).
  • Uppmuntra ungdomens delaktighet i behandlingen och egna vårdbesök.

1617 år:

Utse namngiven koordinator/samordnare som initierar övergången, följer ungdomen under hela processen och ansvarar för: 

  • Information till ungdomen och vårdnadshavare (muntlig och skriftlig) om övergången och möjlighet till vård och stöd efter 18 års ålder.
  • Kartläggning av aktuella vård- och omsorgskontakter.
  • Kartläggning av behov av vård- och omsorgskontakter efter 18 års ålder.
  • Individuell vårdplan/dokumenterad överenskommelse gällande planerad vård före och efter 18 års ålder.

1718 år eller äldre, om senare övergång:

  • Information till ungdomen och vårdnadshavare om juridiska förändringar vid 18 års ålder (tystnadsplikt, samtycke, närståendes delaktighet, behov av god man/förvaltare etc.).
  • Aktualisering av vårdplan/dokumenterad överenskommelse gällande uppföljning och vård efter 18 års ålder.
  • Intyg skrivs utifrån behov.
  • Berörda professioner sammanfattar given vård och behandling till slutanteckningen.
  • Slutanteckning/epikris skrivs (av läkare eller annan profession).
  • Remiss skickas till primärvård samt specialiserad vård vid behov.
  • Fast vårdkontakt i berörda vårdverksamheter för vuxna bekräftas och förmedlas till ungdomen.
  • Fast läkarkontakt i primärvården bekräftas och förmedlas till ungdomen.
  • Gemensamt möte/vårdbesök för barn- och vuxensjukvård genomförs vid behov.
  • SIP genomförs vid behov av samordning av regionala och kommunala insatser.
  • Uppföljning av att vårdkontakter har etablerats och att samordningsansvar är överfört enligt remiss.

(Checklistan är hämtad från Vägledning för övergång från barn- till vuxensjukvård för unga med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning.)

Material

Övergång från barn- till vuxenvård, vägledning, Kunskapsstyrning vård, Sveriges Kommuner och Regioner

Förberedd och sedd | Förutsättningar vid övergången från barn- till vuxenvård, Vård- och omsorgsanalys (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Ledningen ansvarar för att det finns en genomtänkt vårdmiljö, dagliga aktiviteter och välgrundade rutiner som efterlevs i psykiatrisk heldygnsvård.

Kunskapsläge

Skriften En meningsfull heldygnsvård från Sveriges Kommuner och Regioner.

Sammanfattning

En heldygnsvård som är trygg och meningsfull minskar behovet av tvångsåtgärder och främjar återhämtning vid psykiatriska tillstånd. 

Heldygnsvården behöver erbjuda en trygg miljö och meningsfulla insatser som bidrar till individens återhämtning. Personalen behöver ha tid att reflektera över sitt handlande och bygga tillitsfulla relationer. Vid tvångsvård är det viktigt att omvårdnadskompetensen är hög, då tvångsvård innebär ett stort ingrepp i en människas integritet.

Genomförande

Genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter är ledningens ansvar

En genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter handlar om att utforma den fysiska miljön på ett sätt som skapar trygghet och trevnad, och se till att det finns platser och aktiviteter som är anpassade efter olika situationer och behov.

Välgrundade rutiner

Att det finns välgrundade rutiner är ledningens ansvar. Det handlar om att det ska finnas välkända rutiner som används, en god ledningsstruktur och att man är uppmärksam på formella och informella regler. Men rutiner och regler ska inte vara överordnade individernas egna behov.

Kompetens hos personal och ledning

All personal behöver ha kunskap om och förståelse för psykiatriska tillstånd påverkar individens upplevelser, tankesätt och beteenden. Personalen måste även ha kunskap om individens rättigheter och vårdens skyldigheter, liksom färdigheter i omvårdnad. Arbetssätt för att bemöta svåra känslor och kritiska situationer kräver kontinuerlig handledning, reflektion och färdighetsträning vilket ledningen måste tillgodose.

Safewards är ett evidensbaserat program för att förebygga hot, våld och tvångsåtgärder med ursprung i Storbritannien som bland annat används i Danmark, Finland och Sverige. Programmet består av tio insatser som främjar tre områden: den sociala gemenskapen, hur  personal pratar med och om patienter samt hur personal stödjer patienter vid svåra känslor och situationer.

Genom nätverket Safewards Sverige pågår ett arbete med att införa programmet  i svensk psykiatrisk heldygnsvård. Nätverket har även översatt Safewards till svenska och tillgängliggör materialet fritt på sin webbplats

Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård  är ett utvecklingsarbete som pågår i flera regioner med inspiration från programmen Starwards, Safewards och svenska erfarenheter. Arbetet har en Facebookgrupp med namnet Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård. Gruppen är tänkt att vara en plattform för de som arbetar med att förbättra den psykiatriska heldygnsvården i Sverige.

Utforma den fysiska miljön såsom möblering, ljus och färgsättning och inredning så att den är inbjudande och ger en känsla av trygghet, trevnad, stimulans, möjlighet till återhämtning och vila. Erbjud ett varierat utbud av meningsfulla och individanpassade aktiviteter. 

Ge möjlighet till:

  • Utevistelse.
  • Fysisk aktivitet.
  • Avskildhet, om möjligt enkelrum.
  • Ett besöksrum anpassat för såväl barn som andra närstående.
  • En plats som bidrar till lugn och ro, till exempel ett sinnesstimulerande avslappningsrum.
  • Olika former av sysselsättning för en meningsfull dag.
  • Aktiviteter som ger sammanhang, främjar social gemenskap och är relationsbyggande.
  • Skolundervisning för barn och unga utifrån behov.

Ge den som vårdas möjlighet att påverka utbudet av och innehållet i aktiviteter genom till exempel dialogmöten, patientforum, gemensamma stöd möten och förslagslåda. Även vid enskilda samtal behöver frågor ställas om aktiviteter och den vårdmiljö som erbjuds och hur detta kan utvecklas.

Var uppmärksam på formella och informella regler som kan hindra ett flexibelt arbetssätt i mötet med individen. Utvärdera regler regelbundet för att de ska vara relevanta och fylla sitt syfte. Inhämta synpunkter från egen erfarna kring regler och rutiner.

Utöver rutiner som listas ska det finnas en ledningsstruktur som stödjer att vårdplaner upprättas, utvärderas och justeras för att behovet av god och trygg omvårdnad uppfylls. Gör rutinerna välkända och se till att de används men inte överordnas individernas behov och unika situation. 

Rutiner ska finnas för:

  • Inskrivningssamtal
    Samtal med individen med fokus på hens upplevelse av situationen och akuta behov.
  • Mottagande
    Individen visas runt och får grundläggande information om enhetens rutiner.
  • Riskbedömningar
    Regelbundna bedömningar av risk för hot/våld och suicid anpassade utifrån behov och situation.
  • Allvarliga händelser
    Tydlighet kring ansvarsfördelning, vad som ska göras vid allvarliga händelser som suicid, hot och våldssituationer samt tvångsåtgärder.
  • Personal som kränker och/eller missbrukar sin makt
    Tydlighet från ledningen att och för vem, personal ska berätta om en kollega kränker och/eller missbrukar sin makt. Även vilka åtgärder som vidtas och vem som ansvarar ska framgå.
  • Informationsöverföring
    Viktig information om individens behov, situation och planerade insatser delas mellan personal för att inte tappas bort.
  • Regelbunden fortbildning och färdighetsträning
    Personalen får påfyllnad av kunskap och färdighetsträning i tekniker för att hantera utmanande situationer som kan leda till hot och våld.
  • Daglig reflektionstid
    Personalen får utrymme att reflektera kring vårdkultur, etiska dilemman och svåra händelser.
  • Att minska tvångsåtgärder
    Ett systematiskt arbete bedrivs för att minska tvångsåtgärder enligt evidensbaserade program, exempelvis Six core strategies och Safewards.
  • Uppföljning
    Rutiner för att systematisk inhämta information om individen och hens närståendes upplevelse av heldygnsvården, i vilken grad de uppfattat den som trygg och meningsfull.

Material

En meningsfull heldygnsvård, Sveriges Kommuner och Regioner (pdf, ny flik)

Safewards

Safewards Sverige

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Kommunen ska hålla sig informerad om och erbjuda individuella insatser till ungdomar under 20 år som inte studerar i gymnasieskolan eller genomför någon motsvarande utbildning.

Målgrupp eller situation

Folkbokförda ungdomar under 20 år som har fullgjort sin skolplikt eller har blivit folkbokförda i landet vid en tidpunkt då de inte har skolplikt och som varken

  • går nationellt program i gymnasieskola, anpassad gymnasieskola eller motsvarande utbildning 
  • har en gymnasieexamen eller gymnasiebevis från anpassad gymnasieskola
  • har fullföljt utbildning som motsvarar gymnasieskolan eller anpassade gymnasieskolan med godkänt resultat.

Kunskapsläge

Kommunernas aktivitetsansvar för ungdomar (KAA) regleras i skollagens 29:e kapitel och i Utbildningsdepartementets proposition 2013/14:191. Stöd för genomförande finns i allmänna råd och kommentarsmaterial från Skolverket.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Alla kommuner har ett lagstadgat aktivitetsansvar (KAA) för ungdomar mellan 16 och 20 år som varken studerar eller har en gymnasieexamen.

Insatser ska vara individuellt behovsanpassade och syftar till att motivera ungdomen att påbörja eller återuppta en utbildning, men kan även omfatta andra aktiviteter som främjar delaktighet och utveckling.

Genomförande

Det kommunala aktivitetsansvaret innebär att

  • fortlöpande hålla sig informerad om målgruppen
  • erbjuda lämpliga insatser utifrån ungdomars behov
  • samverka med andra aktörer
  • dokumentera vilka ungdomar som omfattas och vilka insatser som ges
  • följa upp insatserna på individ- och verksamhetsnivå.

Arbetet förutsätter en tydlig organisation med ansvarsfördelning och en strukturerad handlingsplan.

Kommunen behöver rutiner för att snabbt få information från skolor om ungdomar som avbryter sina studier eller inte påbörjar gymnasiet. Samverkan med till exempel socialtjänst, ungdomsmottagning och fritidsverksamhet är centralt.

Arbetet kräver en aktiv och regelbunden kontakt med ungdomarna, vilket kan ske genom brev, telefonsamtal, digitala plattformar eller personliga möten. För att få en helhetsbild av målgruppens behov behöver deras livssituation, hinder och framtidsplaner kartläggas. En grundförutsättning är att vara tillgänglig och att bygga upp förtroende och tillit i relationen.

Lämpliga åtgärder och insatser planeras gemensamt med ungdomen utifrån ungdomens mål, behov och förväntningar.

Det kan till exempel handla om att erbjuda

  • motiverande samtal och coachning
  • stöd vid återgång till studier, t.ex. introduktionsprogram
  • studie- och yrkesvägledning
  • studiebesök, praktik och prova-på-platser 
  • individanpassade aktiviteter, t.ex. hjälp att skriva CV, skapa struktur i vardagen eller komma igång med en fritidsaktivitet
  • samverkan med andra aktörer, t.ex. socialtjänst eller hälso- och sjukvård.

Om ungdomen har insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller socialtjänstlagen (SoL) kan dessa kombineras med insatser inom det kommunala aktivitetsansvaret,.

Strukturerad samverkan ökar möjligheten för ungdomar att få rätt stöd i tid och minskar risken för att någon faller mellan stolarna. Hemkommunen ska identifiera relevanta aktörer och möjliggöra effektiv samverkan, till exempel med hälso- och sjukvård, socialtjänst och civilsamhällets organisationer.

Kommunens ansvar

Hemkommunen ska identifiera relevanta aktörer utifrån ungdomars behov och önskemål och initiera och möjliggöra effektiv samverkan. Relevanta aktörer kan vara hälso- och sjukvård, socialtjänst samt civilsamhällets organisationer.

Handlingsplan som verktyg

Samverkan behöver formaliseras genom en skriftlig handlingsplan som tydliggör roller, ansvar och samarbetsformer. Planen ska bygga på en gemensam förståelse av uppdraget och utgå från ungdomens önskemål och behov. Handlingsplanen bör uppdateras regelbundet.

När ungdomen är i behov av insatser från både kommun och region kan en samordnad individuell plan, SIP, upprättas.

Kommunen ska dokumentera arbetet inom det kommunala aktivitetsansvaret både på individ- och verksamhetsnivå.

Individnivå

På individnivå fungerar dokumentationen som ett verktyg för att planera, genomföra och följa upp insatser utifrån varje ungdoms unika mål, behov och förutsättningar. Den omfattar information om kontakter, erbjudna och genomförda åtgärder samt uppföljning av dessa. 

Verksamhetsnivå

På verksamhetsnivå bidrar dokumentationen till att säkerställa likvärdighet, rättssäkerhet och en strukturerad uppföljning av det samlade arbetet.

Registerföring

Kommunen är skyldig att upprätta ett register över ungdomar inom aktivitetsansvaret. Registret ska innehålla person- och kontaktuppgifter, sysselsättning samt vidtagna åtgärder med innehåll och tidsramar.

Uppföljning

Uppföljning är centralt i det kommunala aktivitetsansvaret och bör ske kontinuerligt för att säkerställa att insatserna leder till en positiv utveckling för ungdomen. Den dokumentation som förs i det dagliga arbetet fungerar som underlag i uppföljningen. 

Uppföljningen bör göras på både individ- och verksamhetsnivå.

Uppföljning på individnivå 

  • säkerställer att ungdomen får rätt stöd
  • möjliggör anpassning av insatser.

Uppföljning på verksamhetsnivå

  •  identifierar effektiva metoder
  •  utvecklar arbetets kvalitet
  •  säkerställer resurseffektivitet.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Kurator | Socionom, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.

Målgrupp eller situation

Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.

Kompetenskrav

Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller som närstående.

Sammanfattning

Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter kan man arbeta effektivare och uppnå bättre resultat. Man kan arbeta med brukarinflytande på både verksamhets- och systemnivå och med brukarinflytande på individnivå. 

Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete. 

Genomförande

Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver involvering av samtliga berörda parter, från problemformuleringen till utförandet. Det finns inte en given mall som alla måste följa. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen. 

Olika former för brukarinflytande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagits fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna för brukarinflytande på verksamhetsnivå presenteras nedan.

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter sex–tolv månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Metodhandbok för patientforum, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (till exempel förbättrad tillgänglighet) under cirka åtta månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden. 

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

  • Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet. 
  • Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten. 
  • Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera. 
  • Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.  
  • Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Uppföljning

Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.

Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i beroendevård och socialpsykiatri.

Material

Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Brukarkraft, resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service

Handbok i brukarinflytande, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.

Kompetenskrav

Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller som närstående.

Sammanfattning

Brukarinflytande på individnivå innebär att individen har och ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som hen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.

Genomförande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagits fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material; hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

  • Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
  • Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
  • Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av fyra–tolv personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

  • Informera och förmedla kontakt
    Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.

  • Skapa trygghet
    Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  • Stärka självkänsla och självförtroende
    Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.

  • Motivera
    Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.

  • Stödja rutiner för bättre hälsa
    Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.

  • Gruppaktiviteter
    Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Material

Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Återhämtningsguiden, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH

Studiecirklar, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH

Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri (pdf, ny flik)

Handbok i brukarinflytande, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Insatser vid autism ges av olika aktörer och huvudmän. Samverkan och samordning bidrar till helhet och bättre effekt av de insatser som ges.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • ta fram rutiner för samarbete och ansvarsfördelning mellan primärvården, den specialiserade psykiatrin och habiliteringen för individer som behöver vård från flera instanser (prioritet 1) 
  • Kriminalvården tidigt tar kontakt med öppenvårdspsykiatrin, socialtjänsten eller beroendevården efter behov när individer med adhd ska friges från Kriminalvården (prioritet 1)
  • arbeta strukturerat vid övergången från barnsjukvård till vuxensjukvård (prioritet 3)
  • gå igenom utredningsresultaten tillsammans med förskolan eller skolan, inklusive elevhälsan – oavsett om barnet har fått en diagnos eller inte (prioritet 3)
  • samordna insatser från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan för barn och ungdomar i skolåldern med misstänkt eller fastställd adhd som visar tecken på en ogynnsam utveckling (prioritet 3).

Kompetenskrav

Ansvaret för samverkan vilar på alla aktörer som möter barn, ungdomar och vuxna med autism eller symtom på autism. 

Sammanfattning

Individer med autism och deras närstående behöver ofta insatser och åtgärder från flera aktörer samtidigt. För att insatserna ska bli så effektiva som möjligt behöver de samordnas och koordineras, både inom den egna verksamheten och i samverkan med andra. Det ställer krav på tydlighet vad gäller uppdrag och ansvarsfördelning, så att alla vet vem som ska göra vad och när. 

Samverkan behöver inte vara krångligt och behöver inte innebära tidskrävande sammanträden.

Genomförande

Samverkan bygger på erfarenheten att de flesta med autism behöver stöd från mer än en instans och att de åtgärder som sätts in måste koordineras för att bli effektiva. Det är vanligt att individer med autism har många kontakter med olika verksamheter. Kontakterna kan underlättas och stödet förbättras om personalen: 

  • har kunskap om vad autism innebär
  • tar reda på vilka andra insatser som ges
  • anpassar sina egna insatser till vad som erbjuds i övrigt
  • initierar samverkan när det finns behov.  

Med ett sådant förhållningssätt kan samverkan byggas in naturligt i det vardagliga arbetet i form av regelbundna avstämningar och justeringar. Målsättningen bör vara att tillsammans med individen komma fram till rätt ambitionsnivå och relevanta insatser. I vissa lägen är digitala eller fysiska möten bra, särskilt när beslut ska fattas, i andra fall kan telefonkontakt eller mejl vara en smidigare lösning. Oavsett form för samverkan ska individen alltid vara delaktig. Möten som hålls ska anpassas utifrån de behov som individen har. 

Lagstadgad samverkan

Kommuner och regioner är skyldiga enligt lag att ingå samverkansöverenskommelser som beskriver ansvarsfördelning för till exempel målgrupperna personer med psykisk funktionsnedsättning, personer med skadligt bruk eller beroende och barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet. Dessa styrdokument upprättas på länsnivå och tydliggör vikten av samverkan. 

Samordnad individuell plan, SIP

Kommuner och regioner kan gemensamt upprätta en samordnad individuell plan, SIP, när en individ behöver insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Planen ska alltid upprättas tillsammans med individen, det gäller oavsett ålder eller problem. Arbetet med planen ska påbörjas omedelbart och planen ska ange vilka insatser som behövs, vad respektive huvudman ska svara för och vilken av huvudmännen som har det övergripande ansvaret. Det ska också framgå vilka insatser som ges av andra än kommun och region. En vård- och stödsamordnare bör utses till individer med autism och komplexa behov. 

Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har en överenskommelse om att samverka genom förstärkta rehabiliteringsinsatser för individer som behöver insatser från båda myndigheterna. 

Strukturer för samverkan

För att samverkan och samordning ska ses som en självklarhet när barns och vuxnas behov kräver det, behöver huvudmännen prioritera och stödja samverkan i sina verksamheter. Samverkan underlättas om ledningen i respektive verksamheter har egna regelbundna kontaktytor där samverkansfrågor kan samlas och hanteras gemensamt. Att bygga upp goda samverkansstrukturer och kontaktytor behöver ges tid och justeras kontinuerligt.

När individen muntligt eller skriftligt samtycker till samverkan i form av ett gemensamt möte eller telefonkontakt upphävs den sekretess som annars råder. 

Förbered tillsammans:  

  • syftet med mötet 
  • samtycke 
  • frågeställningar 
  • vilka som ska delta i mötet
  • vem som är mötesledare
  • vilket stöd individen behöver under mötet
  • förslag på mötestider.

Det är en fördel om de berörda deltagarna blir kontaktade för att komma överens om tiden för samverkansmötet. Den som representerar sin verksamhet ska vara väl förberedd. När datum och tid fastställts skickas en inbjudan eller kallelse till deltagarna där mötets syfte och frågeställningar framgår samt en tydlig vägbeskrivning. 

Individer som inte har med någon närstående i mötet bör erbjudas stöd från någon av deltagarna innan, under och efter mötet. Barn och ungdomar har rätt till delaktighet och om de inte deltar i samverkansmöten ska de alltid tillfrågas om de vill ta med frågor eller synpunkter till mötet. Därför ska någon utses som tar ansvar för det och för att återge information till barnet eller ungdomen efter mötet.

Så kan mötet anpassas 
  • Tydliggör vad som är syftet med mötet, vilka som deltar och varför.
  • Håll mötet så kort som möjligt, särskilt om barn medverkar.
  • Erbjud pauser.
  • Placering i mötet kan vara av betydelse för individen och närstående, bestäm innan och tillsammans med dem var de vill sitta.
  • Ge inte för mycket information, använd ett enkelt och vardagligt språk och repetera det som är av vikt. 
  • Ge om möjligt visuellt stöd via en whiteboard, använd hjälpmedel som till exempel namnskyltar och en skriftlig sammanfattning. 
  • Stäm av med individen och närstående vid några tillfällen under mötet att det känns okej.

Utse en mötesledare som tar ansvar för att individens behov är i fokus utifrån frågeställningarna, att alla kommer till tals och ges utrymme att ställa frågor. Mötesledaren kan ta hjälp av deltagarna med att hålla tiden, dokumentera eller annat praktiskt stöd.

Inledning
  • Presentera deltagarna.
  • Informera om samtycke och sekretess.
  • Tydliggör syftet med mötet och aktuella frågor.
  • Ange tidsramarna för mötet. 
Mötets innehåll
  • Inventera pågående stöd och insatser: låt alla kort beskriva sin kontakt med den som mötet gäller samt hur de uppfattar dennes situation just nu.
  • Låt individen och de närstående beskriva situationen: vad fungerar bra och vilka behov finns?
  • Formulera mål och delmål. 
  • Diskutera vilka insatser som behövs för att målen ska uppnås.
  • Vad kan individen och de närstående göra själva?
  • Klargör vem som tar ansvar för vad.
  • Behöver insatser samordnas och isåfall hur?
  • Boka tid för uppföljningsmöte.
Efter mötet

Efter mötet bör mötesledaren och/eller en av deltagarna stanna kvar en kort stund tillsammans med individen och de närstående för avstämning. Individen och de närstående kan ge uttryck för hur de upplevde mötet, om de kom till tals, om det var något som var svårt att förstå och hur de vill att mötet förbättras till nästa gång.

Uppföljning

Behoven vid autism varierar över tid och man kan därför behöva planera samordnade uppföljningar.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Samverkan mellan kriminalvård, sjukvård och socialtjänst vid villkorlig frigivning minskar risken för återfall i kriminalitet och ökar möjligheterna till återanpassning till samhället.

Målgrupp eller situation

Individer med autism i Kriminalvården i samband med villkorlig frigivning.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att tidigt etablera en kontakt mellan Kriminalvården, öppenvårdspsykiatrin, socialtjänsten eller beroendevården efter behov när individer med autism ska friges från Kriminalvården (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

När individer med autism är intagna i Kriminalvården närmar sig villkorlig frigivning, behöver Kriminalvården och berörda verksamheter, till exempel psykiatri, beroendevård och socialtjänst, samverka. Det kan gälla fortsatt läkemedelsbehandling, stöd i drogfrihet, sysselsättning, boende och tryggad ekonomi.

En obruten vård- och insatskedja minskar risken för återfall i kriminalitet och skadligt bruk och beroende och ökar möjligheterna till återanpassning till samhället och ger en bättre livskvalitet.

Genomförande

Den första tiden efter villkorlig frigivning är kritisk när det gäller återfall i brott. Redan under tiden på anstalten bör man kartlägga individens behov och motivera till att delta i samverkan. För samverkan behöver individen ge sitt samtycke, så att sekretessen mellan myndigheterna upphävs.

Planeringen av samordnat stöd efter villkorlig frigivning bör vara personcentrerad med klientens behov i fokus och präglas av en helhetssyn på individens hela livssituation och göras i tillräckligt god tid.

  • Ta tidigt kontakt med relevanta samverkansaktörer, helst 4–6 månader innan villkorlig frigivning och bjud in till samverkan. Även om socialtjänsten inte arbetar aktivt med ärendet kan de initieras tidigt och delta i planeringen.
  • Gör en tydlig planering och ett schema för individens första tid efter villkorlig frigivning.
  • Ge individen eget ansvar för det hen kan klara själv.
  • Dokumentera tydligt vem som ska göra vad och när. 
  • Kom överens om kommunikationsvägar och handlingsplan för hur eventuella avvikelser ska hanteras (exempelvis misskötsamhet eller personalomsättning). 
  • Följ upp planen och dokumentera när uppföljning har gjorts.
  • Ha en ömsesidig respekt och förståelse för varandras uppdrag.
  • Bygg en struktur baserad på funktioner, inte personal.
  • Samverkan är en pågående process som behöver underhållas löpande över tid.

Kriminalvårdens inslussmodell syftar till en samordnad och effektiv samverkan för klienter som ska friges villkorligt och ställas under övervakning. Modellen kan även användas för skyddstillsynsdömda som har behov av samordning av de insatser som planeras. Skillnaden är att samordningen då inte påbörjas i anstalt.

Inslussningsmodellen innebär ett samordnat stöd från Kriminalvården och lokala samhällsaktörer på individens hemort. Stödet hålls samman av en tjänsteman, en frivårdskoordinator. Individer som ska friges villkorligt med övervakning och som vill sluta begå brott ska erbjudas att få ta del av inslussning.  

Inslussningen påbörjas under tiden på anstalten och fortsätter under övervakningstiden. För individen innebär inslussningen:

  • samordnad och tidig frigivningsplanering
  • samordnad planering och uppföljning under övervakningstiden  
  • insatser under tiden på anstalten fullföljs och följs upp, glappet mellan anstalt och frihet täpps till
  • praktisk hjälp och ett schema för första tiden i frihet 
  • en tydlig fortsättning på inledd men inte avslutad behandling eller utbildning 
  • sysselsättning i någon form 
  • skuldrådgivning vid behov 
  • tillgång till en stödperson från det civila samhället.

Uppföljning

Kontinuerlig uppföljning görs enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Om individen har behov av insatser från olika verksamheter bör uppföljningen göras med en samordnad individuell plan, SIP.

Material

Inslussning, Kriminalvården

Modell för extern samverkan, Kriminalvården (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.

Sammanfattning

Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet och för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.

Genomförande

Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.

Riskhantering

  • Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten. 
  • Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
  • Upprätta säkerhetsrutiner.
  • Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

  • Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

  • Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
  • Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

  • lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
  • tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
  • mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

  • förändrade öppettider
  • rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
  • nya arbetsmetoder
  • ökad brukarmedverkan.
  • Använd larm.
  • Vem tar över?
  • Vem stöttar den utsatte?
  • Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
  • Kontakta närstående.
  • Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Uppföljning

Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Varje verksamhet bör arbeta för att bemöta närstående på ett stödjande och tillitsfullt sätt.

Målgrupp eller situation

Personal och chefer som möter närstående till individer med autism.

Kunskapsläge

Sedan 2022 finns en nationell strategi för anhöriga som vårdar, hjälper eller stödjer en individ i sin närhet. Syftet med strategin är att stärka närståendeperspektivet inom vård och omsorg, samt att göra stödet till närstående mer likvärdigt över landet. 

Stöd till anhöriga och andra närstående är reglerat i socialtjänstlagen.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att närstående till individer med adhd eller autism informeras om stöd som erbjuds av andra huvudmän (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

I den nationella anhörigstrategin tydliggörs behovet av ett stärkt närståendeperspektiv inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Ett tydligt närståendeperspektiv kan minska fysisk och psykisk belastning hos närstående och förbättra deras livssituation. Socialtjänstlagen betonar också vikten av att vården utformas så att den främjar individens samhörighet med närstående och kontakt med hemmiljö.

Genomförande

Att främja ett närståendeperspektiv innebär att individens närstående, till exempel familj, vänner eller god man, synliggörs och, när det är möjligt, involveras i vård och omsorg. Verksamheter behöver se individen med autism i sitt sammanhang och identifiera närståendes behov av stöd, särskilt vid övergångar mellan olika livsfaser.

Hur stödet till närstående bör utformas varierar beroende på den närståendes behov. Ofta krävs inte så stora insatser, utan snarare ett lyhört och medmänskligt bemötande. Det handlar om att

  • fråga individen om närstående ska involveras och hur
  • låta närstående berätta om sin roll och sina insatser
  • visa att närståendes erfarenheter och kunskap tas tillvara
  • se, lyssna och fråga hur närstående mår och om de behöver stöd
  • informera om vilket stöd som finns att få som närstående
  • informera med samtycke om individens vård och hälsa.

Kommunens anhörigkonsulent eller motsvarande kan vara till god hjälp för att närståendeperspektivet i olika delar av verksamheten.

Enligt Socialtjänstlagen (13 kap. 9 §) ska socialnämnden erbjuda stöd till närstående som vårdar en individ som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en individ som har funktionsnedsättning. Stödet gäller inom alla socialnämndens verksamheter men hur stödet utformas är upp till varje kommun.

Stödet kan vara direkt (till exempel samtal, grupper eller utbildning) eller indirekt (till exempel hemtjänst eller avlösning). Insatser anpassas efter behov och kan leda vidare till ytterligare stöd.

De flesta kommuner erbjuder anhörigstöd via anhörigkonsulent eller motsvarande. Information finns på kommunens webbplats eller via växeln.

Hälso- och sjukvården saknar motsvarande skyldighet som kommunen har. Man har dock ett ansvar att förebygga ohälsa och i detta ingår att identifiera och arbeta hälsofrämjande och förebyggande med personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa, däribland närstående.

Närståendeperspektivet behöver synliggöras i kommuners och regioners regelverk, riktlinjer, kunskapsstöd och uppföljningar. Det underlättar arbetet för yrkesroller som anhörigkonsulenter, regionala utvecklare, anhörigombud eller motsvarande. I verksamheter som möter människor i behov av vård och stöd behövs tydliga rutiner, kunskap och resurser för att chefer och medarbetare ska kunna uppmärksamma och stödja närstående i det dagliga arbetet.

Uppföljning

Hur verksamheten arbetar med att implementera och stärka närståendeperspektivet bör följas upp. Uppföljning bör göras med avseende på närståendeperspektivet 

  • inom organisation/verksamhet
  • i styrning och ledning
  • i närståendes stöd för egen del och utförande av insatser
  • i samordning och kontinuitet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism
Inget innehåll matchar dina valda filter.

2. Om tillståndet

arrow down

Sammanfattning

Autism påverkar hur en individ tar in och uppfattar omvärlden och kommunicerar med andra. Diagnosen autism baseras på specifika beteenden och kan ställas om symtom har visat sig i tidig barndom och stör eller försämrar funktionsförmågan i vardagen. 

Autism innebär tydliga och bestående svårigheter inom två områden:

  • att förstå och delta i socialt samspel och ömsesidig kommunikation
  • att vara flexibel och varierad i sina beteenden, intressen och tankemönster. 

Hur autism kommer till uttryck varierar mellan olika individer med samma diagnos, från lindrig till mycket svår funktionsnedsättning. Svårighetsgraden av autism kan även variera genom livet, och innebära behov av stöd i olika omfattning. Personlighetsdrag och kognitiva funktioner som kan påminna om autism är vanliga i befolkningen utan att det leder till en funktionsnedsättning och diagnos. 

Med rätt stöd och insatser kan negativa konsekvenser av autism minska. Att känna igen och värdesätta olikhet bidrar till ett hållbart och inkluderande samhälle som passar alla. 

Begreppet autismspektrumtillstånd

Benämningen autismspektrumtillstånd innefattar autism med intellektuell funktionsnedsättning och autism utan intellektuell funktionsnedsättning, tidigare kallat Aspergers syndrom. 

Begreppet utvecklingsrelaterad funktionsavvikelse kommer från de manualer som används i sjukvården när man ställer diagnos. Termen neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är mer spridd inom svensk skola och socialtjänst och föredras av de flesta som har autism.

Symtomen varierar mellan individer, och olika kombinationer av symtom är möjliga. Individens symtom och behov av stöd påverkas av ålder, om det finns samtidiga funktionsnedsättningar eller sjukdomar och varierar också beroende på yttre stress och belastning. 

Autism är samma tillstånd hos flickor och kvinnor som hos pojkar och män, men symtomen kan ibland ta olika uttryck. Flickors och kvinnors svårigheter och specifika behov upptäcks ibland senare än hos pojkar och män, vilket kan försena att de får de insatser som behövs.

Autism kännetecknas av symtom inom två områden:

Bristande kommunikation och social förståelse 

Hos förskolebarn ses ofta en försenad utveckling av tal och kommunikation. Barnet är ofta mer uppmärksam på föremål och saker som rör sig än på samspel och relation. Det kan yttra sig som att barnet inte använder gester som att peka eller visa och att barnet inte verkar reagera på tilltal. 

Under uppväxten och i vuxen ålder märks svårigheter att förstå och skapa ömsesidiga relationer med andra. 

Det kan visa sig genom 

  • ett annorlunda sätt att visa intresse för ömsesidiga sociala relationer eller ett ovanligt sätt att närma sig andra och ta kontakt
  • svårigheter att förstå sin roll i samspelssituationer, missförstånd uppstår ofta
  • märkbara svårigheter att tolka och använda icke-verbal kommunikation, till exempel mimik, tonfall och gester
  • att sociala sammanhang kräver oproportionerligt mycket energi.

Begränsade och repetitiva beteenden, aktiviteter och intressen

Hos förskolebarn kan ovanliga och repetitiva rörelsemönster vara framträdande, särskilt när barnet blir uppspelt. Barnet leker inte med leksaker på förväntat sätt. Barnet kan reagera för mycket, för lite eller annorlunda på sinnesintryck. 

Under uppväxten och i vuxen ålder kan individen

  • ha starka och ibland ovanliga intressen, som i stor utsträckning tar över och skapar inskränkningar i vardagen
  • uppfattas som påtagligt oflexibel och begränsad i sina beteenden av närstående och andra i sin omgivning
  • visa tydliga upprepningar i rörelsemönster eller i tänkandet
  • bli orolig eller reagera kraftigt vid avsteg från etablerade rutiner
  • försöka få närstående och andra att delta i särskilda rutiner och vanor
  • reagera annorlunda på sinnesintryck, särskilt när det gäller hörsel och/eller känsel.
Utveckling av tillståndet

Autism är en långvarig funktionsnedsättning som debuterar under utvecklingsperioden, ofta med tecken på svårigheter redan i förskoleåldern, och leder successivt till svårigheter i vardagen. Ibland är det först i skolåldern eller senare i livet som symtomen och funktionsnedsättningen blir tillräckligt tydliga för att autism ska kunna konstateras. 

I ett livsperspektiv kan autism leda till skolmisslyckande, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, ensamhet, stödbehov i vardagslivet och psykisk och/eller somatisk ohälsa. Medvetenheten om autism hos äldre behöver bli större.

Förekomsten av autism brukar anges till 1–2 procent för både barn, ungdomar och vuxna. Man vet inte hur vanligt det är att äldre har autism. 

Det senaste decenniet har allt fler i Sverige fått diagnosen autism. Ökningen kan bero på ökad kunskap och medvetenhet, både i hälso- och sjukvården, i skolan och hos allmänheten. Diagnoskriterierna har delvis också breddats, så att fler omfattas och fler får en autismdiagnos i stället för en annan diagnos. Symtomen på autism har inte blivit vanligare. Däremot tycks de leda till större svårigheter i vardagen idag än tidigare. Samtidigt är det möjligt att både överdiagnostisering och underdiagnostisering förekommer.

Samtidiga funktionsnedsättningar 

Förekomsten av samtidiga funktionsnedsättningar vid autism är hög. Det är vanligt att individer med autism har språkstörning, svag teoretisk begåvning, exekutiva svårigheter, adhd, motorisk koordinationsstörning, synnedsättning och/eller hörselnedsättning. Minst var femte person med autism har intellektuell funktionsnedsättning. 

Det är också vanligt att individer med andra funktionsnedsättningar, till exempel adhd, intellektuell funktionsnedsättning och språkstörning, har vissa symtom på autism. 

Autism kan finnas vid genetiska syndrom, såsom till exempel vid fragilt X-syndrom, Retts syndrom eller Downs syndrom. 

Samtidiga psykiatriska tillstånd 

Sömnproblem och ätstörningar är vanliga hos barn, liksom ångeststörningar inklusive selektiv mutism och tvångssyndrom. Särskilt hos ungdomar och vuxna finns en ökad förekomst av till exempel ångest- och depressionstillstånd, tvångssyndrom samt stresskänslighet och utmattningssyndrom. Det finns också en ökad risk för självskadebeteende och suicid samt bipolär sjukdom och psykossjukdom, däribland schizofreni.

Samtidiga somatiska sjukdomar 

Vissa somatiska sjukdomar är vanligare hos individer med autism, framför allt vid samtidig intellektuell funktionsnedsättning. Det finns en risk att allvarlig somatisk sjukdom missas hos individer med autism eftersom besvären kan uppfattas och uttryckas på ett annorlunda sätt. Individen kan även vara mindre benägen att söka vård.

Somatiska sjukdomar och hälsoproblem som är vanligare hos barn med autism:

  • sömnstörning
  • magåkommor inklusive förstoppning
  • epilepsi
  • selektiva matvanor, nutritionsbrist och/eller över-/undervikt pga ätstörning 
  • motoriska svårigheter och motorisk koordinationsstörning 
  • bristande munhälsa.

Somatiska sjukdomar och hälsoproblem som är vanligare hos vuxna med autism:

  • magåkommor inklusive förstoppning
  • epilepsi
  • smärta
  • fetma eller undervikt
  • diabetes
  • bristande munhälsa.

Orsakerna till autism är varierande och till stora delar okända. Både genetiska och miljöfaktorer anses spela roll. Autism påverkas av flera olika typer av genetisk variation. Vissa individer med autism bär på genetiska varianter som sällan ses i befolkningen, medan andra bär på varianter som kan ses hos alla. Mycket är oklart kring varför vissa av dessa individer får symtom på autism och andra inte. Syskon till individer med autism har något ökad förekomst av autism eller liknande drag. Äldre föräldrar är en grupp som i något större omfattning än yngre får barn med autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Till miljöfaktorer räknas händelser under graviditet, förlossning, nyföddhetsperiod eller under tidig uppväxt. 

Exempel på miljöfaktorer är 

  • giftiga substanser som fostret exponeras för före födseln, såsom vissa läkemedel eller alkohol, tungmetaller eller luftföroreningar 
  • vissa infektioner eller inflammatoriska processer under graviditeten
  • vissa infektioner eller inflammatoriska processer under fosterstadiet
  • mycket för tidig födsel
  • låg födelsevikt
  • kramper under nyföddhetsperioden.

Autism är hos de flesta medfött och bestående, men med rätt insatser kan svårighetsgraden lindras. Många med autism kan må bra och vara delaktiga i sammanhang som är begripliga och meningsfulla. 

Vid autism finns ofta behov av flera olika typer av insatser parallellt. I första hand rekommenderas tidiga insatser samt kommunikativt och kognitivt stöd. Psykoedukation bör ges till både individen med autism och till närstående. Diagnosen innebär att individen har rätt att ansöka om insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och annat samhällsstöd. 

När man utformar stöd och behandling för individer med autism bör stöd till närstående erbjudas.

För möjlighet till rätt sorts stöd behövs uppföljning och förnyade bedömningar vid behov.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Sammanfattning

Det finns än så länge relativt lite kunskap om autism hos äldre, men de beskrivningar som finns tyder på att svårighetsgraden av autismsymtomen kan förändras med ökad ålder beroende på individens sammanhang.  

De studier som finns visar att få äldre har fått autismdiagnos, vilket kan innebära att autism hos äldre behöver uppmärksammas mer. Verksamheter som vänder sig till äldre behöver ha kunskap om autism som en möjlig funktionsnedsättning hos äldre med psykosocial problematik.

Med ökad ålder finns generellt en minskad benägenhet att anpassa sig och kompensatoriska förmågor försämras hos alla med åldern. För individer med autism kan åldrandet förstärka autistiska symtom och öka svårigheterna att hantera vardagen. Äldre med autism har ofta mer exekutiva svårigheter jämfört med andra äldre och brukar rapportera problem i dagligt fungerande inom de flesta områden. 

Svårigheter med att automatisera vardagsrutiner gör att äldre med autism ofta blir känsliga för förändringar och oförutsägbara händelser. Känslighet för sinnesintryck har en tendens att förvärras med ökad ålder. Det finns också exempel på att autistiska drag kan minska med åldern.

När strukturen och rutinen med ett arbetsliv eller daglig verksamhet försvinner vid pensionering, eller om en stöttande partner lämnar eller dör, kan den äldre med autism stå helt utlämnad till att organisera tillvaron inklusive sociala kontakter på egen hand. Det kan dels förstärka symtomen, dels utlösa tidigare dolda problem, vilket i sin tur kan leda till psykisk ohälsa, sociala problem och somatisk sjukdom. För individer som levt ensamma eller saknat daglig sysselsättning kan omsorgspersonal bli den viktigaste och ibland enda sociala kontakten.

Med ökad ålder och tillkommande funktionsnedsättningar som till exempel hörsel- och synnedsättning, i kombination med ett större omsorgsbehov, kan följande autistiska symtom leda till problem i vardagen: 

  • rigiditet och svårigheter med förändringar
  • begränsade intressen som bidrar till isolering
  • svårigheter att förstå och hantera känslor
  • över- och underreaktion på sinnesintryck
  • svårigheter att identifiera och kommunicera kroppsliga symtom.

Vården uppfattar ofta autism hos äldre som tecken på ångest, nedstämdhet, utmattningstillstånd, tvångssyndrom eller begynnande demensutveckling.

Sociala problem och svårigheter

Äldre med autism kan uppleva mer ensamhet och ha

  • lägre inkomst
  • sämre självkänsla och självförtroende
  • svårt att hantera sin vardag
  • svårt att känna sig bekväma och passa in i nya sammanhang.

Förekomsten hos äldre är till stor del okänd, men ett par studier visar att autism hos äldre sannolikt är underdiagnostiserat.

Äldre med autism drabbas av samma åldersrelaterade ohälsa som individer utan autism. Det finns en risk att åldersrelaterade problem och även allvarlig somatisk sjukdom missas hos individer med autism eftersom de kan uppfatta och uttrycka besvären på ett annorlunda sätt och vara mindre benägna att söka vård. 

Livsstilsrelaterade hälsoproblem är vanliga hos äldre med autism. Det kan till exempel handla om 

  • ensidiga matvanor
  • övervikt eller undervikt
  • brist på fysisk aktivitet.

Äldre i allmänhet rapporterar oftare kroppslig ohälsa när det rör sig om psykisk problematik. Sannolikt gäller detta också äldre med autism. Hos äldre med autism kan man särskilt behöva uppmärksamma

  • sömnsvårigheter
  • depressiva symtom
  • självskadebeteende
  • självmordstankar
  • ångest över flera års tid.

Autism hos äldre orsakas av samma faktorer som autism hos barn.

Med korrekt diagnos, rätt stöd och individanpassat bemötande kan många äldre med autism leva ett gott liv med välbefinnande och hög livskvalitet. Stödet bör utformas utifrån den äldres önskemål, intressen, styrkor och behov. Om rätt stöd sätts in blir också samtidiga sjukdomar och problem lättare att behandla.

Framgångsrikt stöd vid autism hos äldre kräver noggrann kartläggning och kompetens hos omgivningen. Det kan behövas tvärprofessionell kompetens och samverkan mellan 

  • psykiatri (helst äldrepsykiatri)
  • geriatrik
  • minnesmottagning
  • primärvård
  • socialtjänst (LSS-verksamhet, hemtjänst och äldreomsorg)
  • habilitering.

Allt fler individer med autism som bor i bostad med särskild service eller har andra insatser enligt LSS når en högre ålder. Därför behöver LSS-verksamheter och den kommunala primärvården utveckla sin kunskap om äldre med autism, och utveckla gemensamma arbetsformer i tvärprofessionella team för bästa stöd.

Kognitivt och kommunikativt stöd

Att få stöd att skapa och upprätthålla rutiner i vardagen så att tillvaron blir tydlig och förutsägbar motverkar stress och frustration. Kognitivt stöd, till exempel tidshjälpmedel, kan vara till hjälp. Olika typer av kommunikativt stöd underlättar för individen att förstå och att göra sig förstådd. 

Läkemedelsbehandling

Det finns ingen läkemedelsbehandling som påverkar kärnproblematiken vid autism. 

Det är vanligt att äldre med autism har många mediciner och därför angeläget att medicinering ses över regelbundet.

Närstående till äldre med autism är ofta de som kompenserar för svårigheterna genom att stötta och backa upp. I bästa fall är det något som alla är nöjda med och som fungerar väl. Men det kan ibland skapa negativa mönster i relationerna och närstående kan uppleva en tung omsorgsbörda. 

När man utformar stöd och behandling för äldre med autism bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Material

För dig som möter äldre i arbetet, Riksförbundet Attention

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Sammanfattning

För individer som har både autism och intellektuell funktionsnedsättning spelar faktorer i omgivningen stor roll för hur funktionsnedsättningarna kommer till uttryck. Omfattande kommunikationssvårigheter, över- och underreaktioner på sinnesintryck och en låg stresströskel är vanligt. Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning löper därför högre risk att utsättas för överkrav med utmanande beteenden och försämrat mående som följd.

Vilka symtom som är relaterade till autism och vilka som är relaterade till den intellektuella funktionsnedsättningen kan vara svårt att avgöra. 

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har bristande exekutiva förmågor som medför att de ofta behöver stöd i alla vardagsaktiviteter. Svårigheter med att förstå risker och konsekvenser medför dessutom ett större behov av tillsyn.

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har en social kommunikationsförmåga klart under den förväntade för individens utvecklingsnivå. Kommunikationssvårigheter kan även vara tecken på otillräckliga anpassningar i form av till exempel överkrav och bristande kognitivt och kommunikativt stöd. 

Hos barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning kan den ökade känsligheten för olika slags överbelastning ge irritabilitet, koncentrationsstörningar och ibland svår hyperaktivitet vid alltför många intryck. 

Beteenden som utmanar

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning kan uppvisa beteenden som utmanar omgivningen. Det kan handla om beteenden som riskerar att försämra hälsa och säkerhet hos individen och/eller omgivningen, eller beteenden som bidrar till social exklusion.

När beteenden som utmanar förekommer hos individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning bör beteendet ses som ett uttryck för illabefinnande som kräver kartläggning och insatser, och inte som orsakat av funktionsnedsättningarna. Vanliga orsaker till illabefinnande är smärta, somatisk och/eller psykisk sjukdom eller stress på grund av understimulering, överkrav och/eller bristande stöd.

Intellektuell funktionsnedsättning förekommer hos åtminstone 20–25 procent av individer med autism. Hos förskolebarn med autism är intellektuell funktionsnedsättning ännu vanligare.

Omkring 1,5–2 procent av befolkningen beräknas ha intellektuell funktionsnedsättning. Minst en av tio med lindrig, och minst en av tre med medelsvår eller svår intellektuell funktionsnedsättning, har också autism.

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning löper högre risk att drabbas av samtidig psykisk och somatisk sjukdom än individer som inte har någon av funktionsnedsättningarna. Särskilt vanligt är epilepsi som kan vara svårbehandlat. Förutom de samtidiga hälsoproblem som är vanliga vid enbart autism har individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning oftare

  • språkstörning
  • motoriska problem
  • syn- och hörselproblem
  • sömnstörning
  • ätproblem
  • mag- och tarmproblem
  • bristande munhälsa.

Vid autism och samtidig intellektuell funktionsnedsättning finns oftast en gemensam bakomliggande orsak. Det kan till exempel vara 

  • genetiska faktorer med vissa riskgener och även vissa syndrom som t.ex. fragilt X-syndrom, 22q11-deletionssyndrom, Downs syndrom, Retts syndrom, tuberös skleros
  • miljöfaktorer som kan påverka hjärnans utveckling, t.ex. för tidig födsel och låg födelsevikt, fosterexponering för giftiga substanser, infektioner eller komplikationer under graviditet och förlossning
  • metabola sjukdomar.

Anpassning av miljön är grundläggande för individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det krävs ökad struktur, tydlighet och förutsägbarhet. Även kognitivt och kommunikativt stöd är nödvändigt och måste anpassas till både intellektuell funktionsnedsättning och autism. Närstående och personal behöver få information, utbildning och stöd eftersom individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning i mycket hög grad är beroende av stöd från omgivningen. 

För individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning är samverkan mellan vårdgivare och andra verksamheter i samhället central. Personal och närstående som behövs för att individen ska ha ett gott liv bör involveras i ett teambaserat arbetssätt över organisationsgränserna. 

När man utformar stöd och behandling för individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Läkemedelsbehandling

Det finns ingen läkemedelsbehandling mot autism och intellektuell funktionsnedsättning. Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har rätt till sedvanlig läkemedelsbehandling vid samtidiga medicinska tillstånd, till exempel epilepsi, eller psykisk sjukdom. Såväl effekt som biverkningar av psykofarmaka kan komma vid lägre dosering än förväntat, vilket även gäller vid läkemedelsbehandling av samtidig adhd. Närstående eller personal bör involveras i uppföljningen om individen har kommunikationssvårigheter.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Sammanfattning

Individer med autism har en ökad risk för att drabbas av psykossjukdom. En del individer med autism kan i samband med svåra stressituationer utveckla övergående psykosliknande beteenden. Det finns överlappande symtom, beteenden som ytligt sett kan likna varandra och symtom som särskiljer tillstånden.

Vissa schizofreniliknande tillstånd och psykossjukdomar under utveckling kan likna autism. Differentialdiagnostiken är avgörande för att individen ska få rätt bemötande och behandling. Psykossjukdom kan behandlas farmakologiskt.

Insjuknande i psykossjukdom hos individer med autism kan ske gradvis eller mer akut. Dock innebär insjuknandet alltid en tydlig funktionsförsämring. Psykotiska symtom, till exempel hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar, brukar tillkomma. 

Den vanligaste psykossjukdomen är schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd

Vid schizofreni finns ofta, liksom hos en del individer med autism, bestående exekutiva svårigheter som innebär problem med att planera, organisera och ta initiativ. Minnesproblem och svårigheter att ta till sig och bearbeta information är också vanligt. Dessa problem brukar förvärras hos individer med autism som insjuknar i psykossjukdom.

Schizofreni är vanligare bland individer med autism än bland individer utan autism. Cirka 6 procent har uppskattats jämfört med cirka 0,5 procent i befolkningen i stort. 

Den vanligaste åldern för insjuknande i schizofreni är 18–30 år, men det förekommer tidigare insjuknanden än så.

Enligt den evidens som finns idag anser man att det är en kombination av en inre sårbarhet och yttre påfrestningar/stress som ligger till grund för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Det gäller oavsett om individen har autism eller inte. Både psykologiska och miljömässiga faktorer (till exempel droger och infektioner) kan spela roll. Cannabisrökning i stor mängd hos unga individer med en inre sårbarhet kan öka risken att utveckla schizofreni.

Målet med behandlingen för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd vid samtidig  autism är symtomlindring, att förhindra återinsjuknanden i psykos, förbättra funktion, delaktighet och möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

En kombination av läkemedel och habiliterande och psykosociala insatser som löpande utvärderas brukar vara verksamt. Läkemedelsbehandlingen behöver skräddarsys med hänsyn till att individer med autism ofta är känsliga för psykofarmaka och kan uppleva både effekt och biverkningar även på låga doser. 

Behandling av korta, övergående psykostillstånd

Om individen inte har sovit på länge så kan hjälp att sova vara en första insats i tillfrisknandet från psykos. Många antipsykotiska läkemedel har god effekt på vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Efter att individen har tillfrisknat från psykosen kan läkemedel ofta trappas ner med noggrann uppföljning och stöd.

Närstående

Närstående är en betydelsefull resurs och bör om det är möjligt, och om individen samtycker, inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

När man utformar stöd och behandling för individer med autism och psykos bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Genom att uppmärksamma tecken på svårigheter i samspel och kommunikation kan barnhälsovården (BHV) ge tidiga insatser och stöd till familjen.

Målgrupp eller situation

Barn som följs av barnhälsovården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Vägledning för barnhälsovården och Rikshandboken barnhälsovård.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till barn med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, utan att först behöva vänta på utredning (prioritet 3).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Tidig upptäckt ger möjlighet att erbjuda tidiga insatser före eventuell utredning och diagnos.

Svårigheter med kommunikation och samspel hos barn kan ha många olika orsaker. Normalvariationen är stor och svårigheterna kan ta sig olika uttryck vid olika åldrar. En av barnhälsovårdens uppgifter är att upptäcka olika utvecklingsavvikelser för att tidigt kunna ge stöd till barnet och familjen. Insatser bör ges så snart som ett behov har identifierats, och alltid följas upp. 

När det finns behov av insatser från flera olika verksamheter har barnhälsovården en viktig roll för samordning.

Genomförande

Att tidigt upptäcka svårigheter kan vara till stor hjälp. Då har man möjlighet att ge föräldrarna känslomässigt stöd, redskap för att hjälpa barnet och hjälp för att förstå.

Ta föräldrarnas oro på allvar och etablera en förtroendefull relation. Lyssna och bekräfta känslor och upplevelser, ställ frågor för att förstå helhetsbilden, ge information om det efterfrågas eller fråga om föräldern önskar mer information. Om barnet går på förskola så är det till hjälp att ha ett informationsutbyte med förskolan och att samverka kring eventuella stödinsatser. Kontakt med förskolan kräver föräldrarnas/vårdnadshavarnas medgivande.

Om det finns behov av insatser ska de ges så snart som möjligt. Anpassa insatserna till de individuella behoven och se till barnets hela situation i bedömningen. Det kan till exempel finnas samtidiga svårigheter, andra medicinska tillstånd och/eller förhållanden i barnets uppväxtmiljö som man behöver ta särskild hänsyn till. Nyblivna föräldrar med autism kan behöva anpassat stöd.

Spädbarnstid, 0–12 månader

Under spädbarnstiden kan barn som har svårigheter med samspel och kommunikation uppfattas som

  • skrikiga, kinkiga och svårtröstade 
  • svåra att få in i fungerande rutiner avseende sömn och ätande
  • passiva och tysta eller aktiva och intensiva.
Småbarnsåren från cirka 12 månader

Senare under uppväxten kan symtomen visa sig som svårigheter inom många fler områden och barnen kan upplevas som antingen passiva, ovanligt viljestarka eller ”besvärliga”. Barnen kan till exempel 

  • verka ointresserade av att delta i lek, t.ex. tittut, rulla boll, härma ljud och ansiktsuttryck
  • visa begränsat gensvar i samspel, t.ex. ögonkontakt och olika känslouttryck 
  • vara sparsamma med att använda gester, t.ex. att peka, vinka och nicka  
  • hoppa, springa, klättra och röra sig mer än jämnåriga och det kan vara svårt att fånga deras uppmärksamhet
  • växla aktivitet, ofta efter bara några minuter, och leka splittrat 
  • ha svårt att följa uppmaningar och lätt distraheras av intryck och saker som händer runt omkring
  • behöva långa procedurer vid läggdags, vid måltider och på morgnar som också kan leda till konflikter 
  • verka orädda och utsätta sig för faror i större utsträckning än jämnåriga
  • ha svårt att vänta på sin tur, kasta sig in i andra barns lekar och ofta vilja ha det på sitt sätt, vilket kan leda till konflikter med jämnåriga
  • ha svårt att följa regler i spel och lekar
  • ha svårt att hantera besvikelser och motgångar och ha lättväckt frustration och ett mer labilt humör än jämnåriga
  • ha ihållande regleringsproblem, t.ex. sömnproblem, ha svårt med matro, ha starka känslouttryck och vara svåra att lugna
  • ha ett selektivt ätande och känslighet för konsistenser
  • ha svårt att sluta med blöja och/eller ha återkommande förstoppning.
Samtidiga svårigheter 

En del barn som har svårt med samspel och kommunikation kan också ha svårigheter inom andra områden. En del svårigheter blir tydligare när barnet blir äldre. Andra svårigheter både kan och bör upptäckas tidigt för att barnet ska kunna erbjudas rätt insatser. Det kan till exempel handla om

  • tal- och språksvårigheter 
  • svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser 
  • försenad grov- eller finmotorisk utveckling
  • försenad kognitiv utveckling
  • syn- och hörselnedsättning.
Andra medicinska tillstånd

Det finns andra medicinska tillstånd som gör att barnet har extra behov av uppföljning, utredning och samverkan med andra vårdgivare och verksamheter. Det kan vara barn som 

  • fötts för tidigt eller har graviditets- och/eller förlossningskomplikationer
  • exponerats för alkohol, narkotika och vissa läkemedel under graviditeten
  • har tillväxtavvikelser avseende längd, vikt och/eller huvudomfång
  • har genetiska varianter eller syndrom, neurologiska sjukdomar eller annan kronisk somatisk sjukdom.

Förhållandena i barnets uppväxtmiljö har betydelse för hur man planerar insatser, omfattningen av fortsatt kontakt med barnhälsovårdens olika professioner och samverkan med andra verksamheter. Uppmärksamma särskilt barn 

  • i familjer med negativa samspelsmönster
  • med förälder som har utsatthet för trauma, psykisk eller somatisk sjukdom och/eller intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
  • i familjer med social och ekonomisk utsatthet
  • som utsätts för omsorgssvikt och våld i nära relationer
  • som bor i familjehem eller i bostad med särskild service enligt LSS
  • med erfarenheter av och/eller har flytt från krig.

Om man är orolig för att ett barn far illa ska man alltid göra en anmälan till socialtjänsten.

Bedömning och fortsatt handläggning

Alla insatser ska följas upp och utvärderas för att vid behov kunna anpassas ytterligare. För en del familjer är tidiga insatser tillräcklig hjälp. Ibland behöver man först pröva olika insatser för att kunna ta ställning till behovet av fördjupad bedömning. 

Om barnet behöver uppföljning hos flera olika vårdgivare är samverkan av betydelse för att underlätta för familjen och för att samordna insatser. Vid behov kan samverkan initieras med en samordnad individuell plan, SIP.

Det första hembesöket som ges till alla föräldrar när barnet är nyfött fungerar som en möjlighet att identifiera barn vars familjer är i behov av ytterligare stöd. För familjer med behov av ytterligare stöd kan utökade hembesök med individuellt stöd och vägledande samtal vara till stor nytta. Hembesök möjliggör bättre observationer av barnets beteende och underlättar för många familjer att ta emot förebyggande insatser. 

Tidiga insatser kan vara

  • individuellt föräldraskapsstöd hos BHV-sjuksköterska 
  • hjälp med att få till fungerande rutiner kring sömn, mat och skärmtid
  • vägledning till föräldrar för reglering av starka känslor hos barnet  
  • råd om hur man anpassar kraven på barnet
  • stöd i samspel och kommunikation, t.ex. Kom igång-online
  • föräldragrupper eller föräldraskapsstöd 
  • samverkan med förskolan kring barnets behov av insatser 
  • kontakt med socialtjänsten för stöd till familjen.

Tidiga insatser ska inte fördröja en eventuell fördjupad bedömning.

När barnet visar tidiga tecken på utvecklingsavvikelse, ta ställning till behovet av riktat teambesök med BHV-sköterska, BHV-psykolog och BHV-läkare för att göra en fördjupad, bred bedömning (initial kartläggning). Tidiga insatser kan ges parallellt.

Man kan också behöva konsultera

  • logoped
  • dietist
  • fysioterapeut
  • arbetsterapeut
  • barnläkare eller barnneurolog.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Familjecentral
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Psykosociala insatser, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Tidig upptäckt av problem som kan vara tecken på autism gör att ungdomsmottagningen kan anpassa insatser och hänvisa till fortsatt utredning och stöd.

Målgrupp eller situation

Ungdomar som vänder sig till ungdomsmottagningen och har tecken på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (prioritet 3). När det finns en misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Ungdomsmottagningen kan uppmärksamma problem som kan vara tecken på autism när ungdomar söker för stöd kring sex och samlevnad eller för frågor kring fysisk eller psykisk hälsa. Ungdomsmottagningarna kan då anpassa råd och stöd om till exempel relationer, fysisk närhet och sex, och vid behov hänvisa till fortsatt utredning och stöd.

Genomförande

Ungdomstiden medför successivt ökade krav på självständighet och egen initiativförmåga. Det sociala samspelet med jämnåriga blir mer komplext under ungdomsåren. För många unga minskar vuxenstödet, och symtom på autism kan bli märkbara först i denna period av livet. Om symtom inte känts igen eller lett till åtgärder i skolan kan autism uppmärksammas när ungdomar och unga vuxna söker till ungdomsmottagningen på grund av skäl som kan vara indirekt relaterade till autism.

Individer med svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla söker ibland hjälp på grund av problem som indirekt kan hänga samman med autism. 

Det kan till exempel vara 

  • svårigheter att hantera sin fysiska och psykiska utveckling
  • svårigheter med hygien och övrig ADL
  • problem i nära relationer
  • riskfyllt sexuellt beteende
  • könsinkongruens, dvs att kroppen inte stämmer överens med individens könsidentitet
  • svårigheter att sköta preventivmedel
  • oönskade graviditeter
  • riskfylld alkohol- och droganvändning
  • sviktande studieresultat med svårigheter att fullfölja studieplan
  • utanförskap eller mobbing
  • psykisk ohälsa med symtom som t.ex. sömnsvårigheter, ångest, depression, stress och utmattning
  • självskadebeteende
  • konflikter eller våld i hemmiljö
  • svårigheter att sköta sin ekonomi.

I ett förtroendefullt och utforskande samtal kan man tillsammans få en bild av ungdomens hela livssituation. Den kan ligga till grund för val av stöd och insatser, och fungera som ett underlag för en remiss eller en fördjupad kartläggning.

  • Ha ett kartläggande samtal och ringa in aktuella behov och problem.
  • Identifiera styrkor och svagheter samt risk- och skyddsfaktorer.
  • Ge stöd till praktisk problemlösning och råd som kan underlätta i vardagen.
  • Om ungdomen riskerar att fara illa i en nära relation görs en orosanmälan. Detsamma gäller om det finns en riskfylld alkoholkonsumtion eller annat skadligt bruk.
  • Om det behövs: motivera ungdomen till att göra en fortsatt utredning i primärvård eller på specialistnivå i barn- och ungdomspsykiatrin eller i vuxenpsykiatrin.

Uppföljning

Personal på ungdomsmottagningar kan erbjuda bemötande och stöd innan diagnos och hänvisa till initial kartläggning i primärvården, alternativt skriva remiss till specialistvård.

Material

Attention Ung, Attention

UMO

Riktlinjer, FSUM

Märkning

  • Utförare: Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Vid tecken på autism vid högre studier kan studenthälsan erbjuda stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som söker studenthälsan på grund av svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på sådana svårigheter.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (prioritet 3). När det finns en misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Studenthälsan kan uppmärksamma problem som kan vara relaterade till autism och vägleda kring fortsatt utredning och stöd.

Genomförande

Tiden som ung vuxen och student medför successivt ökade krav på självständighet och egen initiativförmåga. För många unga minskar vuxenstöd och invanda strukturer. Tecken på autism kan i vissa fall bli märkbara först i denna period av livet. Studenthälsan kan utforska svårigheterna genom samtal och grundläggande kartläggning.

De ökade kraven på exekutiva funktioner vid högre studier medför problem för många med autism trots goda intellektuella förmågor. Det kan yttra sig som svårigheter med

  • att förstå och omsätta instruktioner 
  • att sortera ut och förmedla relevant information
  • att självständigt organisera och planera studierna, avsätta tid och klara deadlines
  • att samarbeta i grupparbeten
  • den fysiska miljön, till exempel intryckskänslighet eller att orientera sig och hitta rätt.
Andra svårigheter med indirekt koppling till autism

Svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel uppmärksammas ibland på grund av problem som indirekt kan hänga samman med autism.

Det kan till exempel vara

  • sviktande studieresultat med svårigheter att fullfölja studieplan
  • svårigheter att hantera tentamenssituationer eller arbete under tidspress
  • svårigheter att reglera dygnsrytm och rutiner för sömn, kost och fysisk aktivitet
  • riskfylld alkohol- och droganvändning
  • riskfyllt sexuellt beteende
  • psykiska besvär med symtom som t.ex. ångest, depression, stress och utmattning
  • svårigheter med den dagliga livsföringen, inklusive förflyttningar och transporter, och att sköta hushåll och ekonomi.
Stöd från studenthälsan

Studenter med autism har precis som andra studenter möjlighet till stöd från studenthälsan. Utöver individuellt stöd kan studenten erbjudas deltagande i olika grupper, som prokrastineringsgrupp eller stresshanteringsgrupp.

Pedagogiskt stöd och anpassningar

Studenter med funktionsnedsättning som upplever hinder i studiesituationen eller i studiemiljön kan få pedagogiskt stöd. Vid stark misstanke om autism eller diagnostiserad autism kan studenthälsan hjälpa till med ett intyg för att studenten ska få pedagogiskt stöd.

Pedagogiska stödinsatser kan till exempel innefatta förlängd tentamenstid, anteckningsstöd, anpassad litteratur, mentor, extra handledning eller anpassning av arbete i grupp.

Hänvisning till sjukvården

Vid behov av ytterligare insatser kan studenthälsan hänvisa till sjukvården för kartläggning och utredning.

Vid alla universitet och högskolor finns särskilda kontaktpersoner och samordnare för de studenter som har en funktionsnedsättning som kan påverka studierna. Deras uppdrag går ut på att samordna studentens behov, lärarnas arbetssätt och det pedagogiska stöd som finns. Målet är att hitta en lösning som gör det möjligt att genomföra studierna.

Material

Studera med funktionsnedsättning, Universitets- och högskolerådet

Tillgänglig lärmiljö för vuxna med autism, Specialpedagogiska skolmyndigheten

Stöd och anpassningar universitet, JobbaFrisk NPF

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Företagshälsovården kan uppmärksamma problem som kan vara relaterade till autism och vägleda kring fortsatt utredning och stöd.

Målgrupp eller situation

Individer som aktualiserats hos företagshälsovården i samband med kriser, arbetsplatsrelaterade problem eller rehabilitering och som har svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (prioritet 3). När det finns en misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Företagshälsovården kan uppmärksamma tecken på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel både tidigt i arbetslivet och senare. Vid behov kan företagshälsovården ge stöd eller lotsa vidare till ytterligare insatser i primärvård eller specialistpsykiatri.

Genomförande

Företagshälsovården kan i sitt förebyggande hälsoarbete uppmärksamma individer med tecken på autism. I samband med utredningar eller rehabiliteringsuppdrag kan man ibland också se behov av kartläggning och utredning för att avgöra om det finns svårigheter förenliga med autism.

Åtgärder och anpassning på arbetsplatsen utgår från individens behov och situation. Vid behov går man vidare med en kartläggning och ytterligare anpassning på arbetsplatsen, och om individen önskar skickas remiss för utredning i primärvård eller specialistverksamhet. Genom att tidigt uppmärksamma och få förståelse för hur funktionsnedsättningen påverkar individen kan sjukskrivningar förhindras.

Kriser eller förluster i privatlivet, ökad belastning eller förändringar i arbetet eller andra delar av livet, sjukdom, konflikter på arbetsplatsen och försämrad arbetsmiljö kan vara orsaker som gör att de tidigare strategierna att hantera livet inte håller. Då kan tecken på autism bli mer märkbara.  

Att komma ny ut i arbetslivet kan också vara en situation då svårigheter märks mer, eller i samband med sjukskrivning för annat psykiatriskt tillstånd eller somatisk sjukdom, beroendeproblem eller konflikter på arbetet.

Tecken på autism kan visa sig i arbetslivet genom att individen har svårt att

  • organisera och planera sitt arbete och hantera många olika saker samtidigt
  • klara tidsgränser och leveranser
  • anpassa sig till förändrade krav, nya rutiner, omorganisation och nya kollegor
  • hantera stress 
  • delta i möten
  • genomföra uppgifter som hen inte känner motivation inför
  • hantera relationer.

Tecken indirekt kopplade till autism:

  • utmattningssymtom, ångest och depression
  • riskfylld alkohol- och droganvändning
  • smärttillstånd
  • svårigheter med den dagliga livsföringen, t.ex. svårigheter med förflyttningar och transporter, och att sköta sin bostad eller ekonomi.

Uppföljning

Uppföljning ska göras för att se om insatserna har haft effekt, om eventuell utredning gjorts, vilket resultat det i så fall har gett och om det behövs ytterligare insatser från företagshälsovården.

Material

Råd om hur arbetet kan anpassas och förslag på lämpliga stödinsatser 

Kunskapsguiden

SBU-rapport om arbetsmiljö och psykiska besvär, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Personal inom skola, hälso- och sjukvård och socialtjänst är skyldiga att anmäla om barn eller ungdomar far illa. Det räcker med misstanke för att anmäla.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som far illa, t.ex. på grund av vuxnas missbruk, våld eller på grund av eget beteende.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande barn styrs av socialtjänstlagen (SoL).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personal inom till exempel skola, sjukvård och socialtjänst som får reda på eller misstänker att ett barn far illa är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten (orosanmälan). Den som funderar på att anmäla bör lita på sina iakttagelser och sin erfarenhet. Om man redan gjort en anmälan men misstänker vid ett senare tillfälle att samma barn far illa ska man göra en ny anmälan. Även den som inte är anmälningsskyldig bör göra en anmälan.

Man kan uppmana föräldrar att själva ta kontakt med socialtjänsten för att ansöka om stöd och hjälp. Det ersätter dock inte anmälningsplikten. Ansökan och anmälan görs då samtidigt.

Att barn far illa kan till exempel handla om omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet, alla typer av våld och/eller hedersrelaterat förtryck. Ta gärna kontakt med närmaste socialtjänst för konsultation, det går att göra anonymt och utan att röja barnets eller ungdomens identitet. 

OBS! Skyldigheten att göra en anmälan gäller redan vid misstanke om att ett barn far illa. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan per telefon innan man gör en skriftlig. Man bör då också överväga att ringa polisen.

Genomförande

Den som är anmälningsskyldig ska genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Den som är anmälningsskyldig är också uppgiftsskyldig. Det betyder att man är skyldig att lämna ut uppgifter till socialtjänsten som kan vara av betydelse för en pågående utredning. Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen mellan myndigheter. 

Om misstanken gäller hedersrelaterat våld och förtryck ska det framgå av anmälan. 

Information om att anmälan görs

Det är ofta bra att informera barnet eller ungdomen och vårdnadshavare om att anmälan görs. Vid oro för någon typ av våld och/eller hedersrelaterat förtryck ska vårdnadshavare inte informeras om att anmälan görs. 

Ta alltid hänsyn till barnets eller ungdomens bästa

När man gör en orosanmälan ska barnets eller ungdomens behov och rättigheter vara utgångspunkten. Vid insatser från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan ska barns åsikter och erfarenheter vägas in i den sammantagna bedömningen av vad som är barnets bästa i varje enskilt fall.

  • Anmälningsplikten rör barn från födseln och fram tills dess att barnet fyller 18 år.
  • Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan. Är man anmälningsskyldig men låter bli att göra anmälan kan man dömas för tjänstefel.
  • Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
  • Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
  • Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.
Anmäla oro för ofödda barn

Anmälningsskyldigheten gäller inte ofödda barn, men om man känner oro för ett ofött barn så får man bryta sekretessen och lämna uppgifter till socialtjänsten.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

  • inte får tillräckligt med mat
  • har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
  • har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
  • får ta ett för stort ansvar för sig själv eller familjemedlemmar i förhållande till sin ålder och mognad
  • inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.
Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld (fysisk misshandel) eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Till exempel att barnet eller ungdomen begränsas i sin skolgång eller sitt umgänge, riskerar att utsättas för barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, i Sverige eller utomlands samt att föras utomlands i syfte att utsättas för barnäktenskap eller könsstympning. I vissa fall kan det handla om att vårdnadshavare motsätter sig  att barnet eller ungdomen får vård eller stöd som hen behöver.

Utsätter själv sin hälsa och utveckling för påtaglig risk

Eget beteende som till exempel

  • riskbruk, skadligt bruk eller beroendesjukdom
  • kriminalitet
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer droger
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer kriminalitet/gäng.

En orosanmälan bör innehålla:

  • Grunduppgifter
    • Datum för anmälan.
    • Barnets och vårdnadshavarnas personuppgifter om de finns. 
    • Om vårdnadshavarna och/eller barnet har blivit informerade om att anmälan görs, och i så fall hur de reagerade. 
    • Om det finns behov av tolk eller annat stöd för kommunikation.
  • Uppgifter om anmälaren
    • Kontaktuppgifter till den eller de som gör anmälan.
    • Kontaktuppgifter till närmaste chef.
    • Om man vill ha återkoppling eller inte.
  • Uppgifter om barnets situation och orsak till oron
    • Var barnet befinner sig när anmälan görs.
    • Sammanhanget, iakttagelser och/eller information som lett till misstanke och oro.
    • Vad barnet eller ungdomen sagt, visat för beteende eller känslor.
    • Om det finns fler barn under 18 år i familjen.
    • Om barnet haft kontakt med socialtjänsten tidigare, och om möjligt i vilken kommun.

Anmälan ska alltid skrivas under eller signeras av den som anmäler.

Dokumentation

För barnets eller ungdomens säkerhet ska orosanmälan aldrig föras in i någon journal. Anteckningar ska vara sakliga eftersom de kan komma att användas i utredningar och i domstol. Dokumentera hos avsändaren att anmälan är gjord.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, Polisen och Kriminalvården. Personal i socialtjänsten som inte jobbar direkt med barn som far illa ska också göra anmälan.

När en anmälan kommer in har socialtjänsten 14 dagar på sig att göra en förhandsbedömning av om det finns skäl att öppna en utredning. Ofta kallas föräldrarna eller vårdnadshavarna till ett inledande samtal. Socialtjänsten kan också ta kontakt med den som gjort anmälan för att inhämta mer information. Redan samma dag som anmälan har kommit in görs alltid en bedömning av om det finns ett omedelbart skyddsbehov eller inte.

Uppföljning

Den som är anmälningsskyldig kan få återkoppling om utredning har öppnats, om utredning pågår eller om beslut fattats om att inte inleda utredning, men i övrigt råder sekretess.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism
Inget innehåll matchar dina valda filter.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Att anpassa vårdbesök och insatser inom hälso- och sjukvården ger förutsättningar för delaktighet och mer jämlik vård och hälsa.

Målgrupp eller situation

Individer med autism som har kontakt med hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar 

  • att individer med autism erbjuds kognitivt eller kommunikativt stöd (prioritet 2)
  • kompetensutveckling till personal inom hela hälso- och sjukvården (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Individer med autism kan uppfatta och uttrycka sina besvär på annorlunda sätt och ha svårt att förmedla och ta till sig information i vårdmötet. Därför är det avgörande att tillgängliggöra insatser i hälso- och sjukvård. Det innebär att man anpassar kommunikation, bemötande och miljö utifrån individens behov. Syftet är att individen, oavsett funktionsförmåga, får förutsättningar att vara delaktig och tillgodogöra sig vården.

Genomförande

Behovet av anpassningar och stöd varierar. Gott bemötande och generella anpassningar är till hjälp för alla och minskar behovet av individuella anpassningar. Vid svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel kan generella anpassningar vara avgörande för att skapa trygghet och delaktighet. 

Vid större behov behöver man fråga individen eller närstående hur vårdmötet kan anpassas för att skapa förutsättningar för delaktighet. Man behöver alltid försäkra sig om att man kommunicerar på ett sätt som individen kan tillgodogöra sig och att man har uppfattat individen rätt. Ibland kan man behöva avsätta mer tid för besöket. E-tjänsterna på 1177 kan vara ett alternativ när telefonkontakt är svårt för individen. 

Att tillgängliggöra insatser för individer med autism innebär att

  • vara tydlig och konkret 
  • skapa förutsägbarhet och struktur
  • ta hänsyn till över- eller underkänslighet för sinnesintryck.
  • Var kortfattad, konkret och använd ett rakt och enkelt språk. 
  • Använd visuella skalor, kroppskartor eller formulär om individen har svårt att svara på öppna frågor. 
  • Fråga en sak i taget och undvik negationer.
  • Ge tid för individen att fundera och svara.
  • Dela upp instruktioner i flera steg.
  • Skriv en sammanfattning som individen får med sig hem.
  • Inför och under vårdmötet, ge information om syftet, vad som ska hända och hur länge mötet ska pågå. Använd bilder, demonstrationsfilm eller informationsblad för att tydliggöra. 
  • Starta på utsatt tid. 
  • Ta hänsyn till individens begränsade uthållighet.
  • Använd visuellt stöd, t.ex. whiteboard, penna och papper och/eller bilder.
  • Använd klocka eller annat tidshjälpmedel för att tydliggöra tid.
  • Sitt bredvid eller snett mittemot individen.
  • Undvik onödig beröring.
  • Förbered individen inför nödvändig fysisk kontakt.
  • Visa förståelse för om individen vill ha luva, keps, solglasögon eller s.k. fingertrixare.

För att skapa goda förutsättningar i vårdmöten för individer med omfattande behov av stöd och anpassningar krävs extra tid för förberedelse och planering. Fråga individens närstående och/eller boendepersonal vad som är ett lämpligt upplägg och vilka anpassningar som kan underlätta. Under mötet behöver man vara inlyssnande, flexibel och ha tålamod.

Inför mötet med individen:

  • Kontakta individens närstående eller boendepersonal för att undersöka behovet av anpassningar. Ta reda på hur man bäst kommunicerar med individen.
  • Avsätt tillräckligt med tid för mötet.
  • Boka vid behov en serie möten med möjlighet att öva på och genomföra olika moment i flera steg. Använd om möjligt samma lokal.

I mötet med individen:

  • Använd kognitivt stöd för att tydliggöra tid och vad som ska hända under mötet.
  • Använd kommunikativt stöd, t.ex. alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), föremål, bilder eller att rita det man pratar om.
  • Skapa en lugn och avskalad miljö för att minimera störande intryck.
  • Erbjud hörselskydd, positioneringskuddar och taktila hjälpmedel, t.ex. pop it, piggboll eller fidget spinner. Det kan hjälpa individen att hantera situationen.

Material

Stöd i vårdmötet, Habilitering och hälsa, Region Stockholm

Till personal inom hälso- och sjukvård, Autismforum, Region Stockholm

Autism och tillgänglighet i vården, Autism Sverige (pdf, ny flik)

Bildstöd i vården Dart, Västra Götalandsregionen

Förstå mig rätt – metod för att minska missförstånd, Vårdgivarwebben Västra Götalandsregionen

Checklista Mina möten, Attention (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Att anpassa möten och insatser inom socialtjänsten ger förutsättningar för delaktighet och jämlikhet i levnadsförhållanden.

Målgrupp eller situation

Individer som har kontakt med eller har insatser genom socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar 

  • kompetensutveckling till personal inom hela socialtjänsten inklusive personal på LSS-boenden, HVB och SiS olika hem (prioritet 2)
  • att tidiga insatser erbjuds efter behov, t.ex. kognitivt eller kommunikativt stöd (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Möten inom socialtjänstens verksamhetsområde kan ske i många olika sammanhang, allt från kortare samtal till stöd och omvårdnad som omfattar hela individens livssituation. Att tillgängliggöra möten och insatser innebär att anpassa kommunikation, bemötande och miljö så att de fungerar oavsett individens funktionsförmåga. 

Generella tillgänglighetsanpassningar

  • förebygger stress och missförstånd
  • ger bättre förutsättningar att ta tillvara individens styrkor
  • gör socialtjänsten mer inkluderande.

Genomförande

Behovet av anpassningar och stöd varierar. Gott bemötande och generella anpassningar är till hjälp för alla och minskar behovet av individuella anpassningar. För individer som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla kan generella anpassningar vara avgörande för att skapa trygghet och delaktighet. 

Individer med autism kan gå miste om möjligheter till stöd eller tacka nej till insatser om de inte är begripliga och anpassade efter individens förutsättningar. 

För att skapa goda förutsättningar för individer med mer omfattande behov av stöd och anpassningar, krävs extra tid för förberedelse och planering. Ofta behöver man fråga närstående och personal som känner individen väl om vilket stöd och vilka anpassningar som kan underlätta. I mötet med individen behöver man vara inlyssnande, flexibel och ha tålamod. 

Att tillgängliggöra insatser innebär att

  • vara tydlig och konkret
  • skapa förutsägbarhet och struktur
  • ta hänsyn till över- eller underkänslighet för sinnesintryck.

Generella anpassningar som är bra för alla:

  • Erbjud individen visuellt stöd, t.ex. genom att skriva, rita eller använda bilder.
  • Använd ett konkret språk och undvik ironi, onödigt många ord och vaga uttryck.
  • Erbjud krysslistor eller visuella skalor som komplement till öppna frågor.
  • Ställ en fråga i taget och ge individen tid att svara.
  • Sammanfatta och säkerställ att ni förstått varandra.
  • Var prestigelös och be om ursäkt om missförstånd uppstår.
  • Erbjud en skriftlig sammanfattning om vad som sagts och eventuellt bestämts. 

Vid större behov:

  • Använd alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) som passar individen,  t.ex. tecken, bildstöd eller föremål.

Generella anpassningar som är bra för alla:

  • Inför mötet med individen, ge information om syftet, vad som ska hända, med vem eller vilka och hur länge det ska pågå. 
  • Starta och avsluta på utsatt tid. 
  • Gå igenom vad som ska hända steg för steg och använd visuellt stöd för att skapa en överblick, t.ex. checklistor eller dagordning på whiteboard.
  • Berätta eller visa när ni byter ämne eller moment.
  • Ta hänsyn till individens uthållighet och ge utrymme för pauser.
  • Håll det du lovar och ge tydlig information vid eventuella förändringar. 

Vid större behov: 

  • Använd kognitivt stöd eller andra hjälpmedel som individen behöver för att tydliggöra tid, struktur och innehåll.

Generella anpassningar som är bra för alla:

  • Undvik ljud som kan uppfattas störande, t.ex. tickande klockor, fläktar eller öppna fönster med ljud utifrån.
  • Sätt “tassar” på stolar för att undvika skrapljud.
  • Undvik flimrande ljus och starka lampor eller använd lampor med dimmerfunktion.
  • Undvik dofter.

Vid större behov: 

  • Visa förståelse för om individen vill ha luva, keps, solglasögon eller s.k. fingertrixare.

Inför mötet med individen:

  • Kontakta individens närstående eller boendepersonal för att undersöka behovet av anpassningar. Ta reda på hur man bäst kommunicerar med individen.
  • Avsätt tillräckligt med tid.
  • Planera vid behov flera tider med möjlighet att öva på eller genomföra olika moment i flera steg. Använd om möjligt samma lokal.

I mötet med individen:

  • Använd kognitivt stöd för att tydliggöra tid och vad som ska hända under mötet.
  • Använd kommunikativt stöd, t.ex. alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), föremål, bilder eller att rita det man pratar om.
  • Skapa en lugn och avskalad miljö för att minimera störande intryck.
  • Erbjud hörselskydd och taktila hjälpmedel, t.ex. pop it, piggboll eller fidget spinner. Det kan hjälpa individen att hantera situationen.

Material

Underlätta för personer med autism i möten med socialtjänsten, Socialstyrelsen

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar - barn och föräldrar i socialtjänsten, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Principen om universell utformning, Myndigheten för delaktighet (MFD)

I mötet med socialtjänsten, Riksförbundet Attention

Stöd vid möten, Autism Sverige

Checklista Min kontakt med soc, Attention (pdf, ny flik)

Checklista Mina möten, Attention (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Att tillgängliggöra lärmiljön är särskilt främjande för barn som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Målgrupp eller situation

Barn i förskolans verksamhet.

Kunskapsläge

Det allmänna forskningsläget inom pedagogik och särskilt stöd samt beprövad erfarenhet visar att en tillgänglig lärmiljö är gynnsam för barn i deras utveckling och lärande. Arbete med lärmiljöer stöds av Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Genom att skapa en tillgänglig lärmiljö får alla barn bättre förutsättningar att utvecklas mot målen i läroplanen. För barn som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla är en tillgänglig lärmiljö ofta avgörande. Ju mer tillgänglig en lärmiljö är, desto färre stödåtgärder behöver förskolan sätta in på individnivå.

Genomförande

Med lärmiljö menas all kontext där barnen deltar i förskolans verksamhet, till exempel lek-, skapande- och samlingsrum, vilorum, matsal och utemiljö. Tillgänglighet handlar om hur väl den pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljön möter barnens behov oavsett funktionsförmåga. Genom att anpassa bemötande och skapa tydlighet och struktur kan miljön i förskolan bli mer tillgänglig. 

Insatserna ska vara gynnsamma för alla barn men kan för vissa vara en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Om så är fallet ska insatserna hanteras som stöd för enskilt barn i förskolan, utifrån skollagen.

Arbetet föregås av en kartläggning av lärmiljöer för att få kunskap om vilka förändringar som kan göra verksamheten mer tillgänglig för barnen.

Tydliggörande pedagogik ska genomsyra den pedagogiska planeringen och säkerställer att den pedagogik som används gör det möjligt för alla barn att ha svar på frågorna “varför, vad, var, med vem, när, hur, hur länge och vad händer sen?” Det kan handla om att

  • skapa förutsägbarhet, t.ex. genom dagsscheman med bildstöd för dagen, nästa dag och vid behov för hela veckan
  • visa med fotografier vilken personal som jobbar under dagen
  • organisera olika leksituationer där det tydligt framgår vad leken går ut på, vilka som ska delta och vilken vuxen som ska vara med
  • förbereda avslut av aktiviteter i god tid, t.ex. genom att låta barnen få samma ledtråd (ljudsignal eller muntlig uppmaning) vid övergång om att det snart är dags att runda av och byta till nästa aktivitet/miljö 
  • använda tidshjälpmedel som konkretiserar tidsåtgång och kan påminna, t.ex. timer, äggklocka, appar eller speciella klockor
  • använda olika kommunikationssätt vid samlingar och aktiviteter, t.ex. bilder, fysiska föremål, kroppsspråk, tal och sång.

Tillgängligheten i den fysiska miljön kan förbättras genom att 

  • märka upp vad som finns i skåp och lådor med bilder och text och ha orienteringsskyltar för rum
  • rensa intrycken i rummen genom att ha neutrala färger på inredning, se över ljud och ljus och strukturera uppsatta arbeten på väggarna
  • minska ljud- och ljusintryck som kan störa, t.ex. flimrande ljuskällor och skrapljud från stolar, och säkerställa ljuddämpande material i bordsskivor och lådor
  • erbjuda hjälpmedel som hörselkåpor, stressbollar och skärmar för att hantera sinnesintryck
  • skapa avgränsade lekmiljöer utomhus där varje avgränsat område har ett tydligt syfte och är självinstruerande.

En tillgänglig social lärmiljö skapas genom att

  • alla barn får en positiv anknytning till vuxna på förskolan
  • utgå från förhållningssättet att barn gör rätt om de kan
  • ställa öppna frågor och använda metoder som hjälper barnen i sin kommunikation och förståelse, t.ex. ritprat och tecken som stöd
  • ge barn inflytande och delaktighet samt en känsla av att “höra till” men samtidigt ta hänsyn till att vissa barn har svårt om valmöjligheterna blir för stora och kan behöva stöd 
  • arbeta med stöd i samspel
  • ge stöd och struktur i den fria leken inom- och utomhus
  • anpassa barngruppens sammansättning och storlek utifrån dess förutsättningar och behov samt om möjligt dela in barnen i mindre grupperingar. 

Uppföljning

Förskolans pedagogiska upplägg utvärderas och följs upp av personal och rektor för att säkerställa kvalitet och utveckling. Uppföljningen kan med fördel göras i arbetslaget eftersom det bidrar till kollegialt lärande om anpassningar och stöd samtidigt som det skapar en gemensam syn på tillgänglighet.

Material

Skollagen, kap. 1 barns rätt till utbildning, kap. 3 barns rätt till ledning och stimulans, kap. 8 särskilda bestämmelser för förskolans verksamhet 

Läroplan för förskolan (Lpfö18)

Allmänna råd om måluppfyllelse i förskolan, Skolverket

Studiepaket NPF - Specialpedagogiska skolmyndigheten, Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg
  • Yrkesroll: Psykolog, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Anpassning | Hjälpmedel, Psykosociala insatser, Hälsofrämjande insatser, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Autism

Att tillgängliggöra lärmiljön är särskilt främjande för elever som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Målgrupp eller situation

Elever i skolan.

Kunskapsläge

Tillgängliga lärmiljöer är gynnsamma för alla barn och elever i deras utveckling och lärande. Stöd för genomförande finns i allmänna råd och kommentarsmaterial från Skolverket samt i material från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Hela miljön och det sammanhang som eleven befinner sig i under en skoldag påverkar elevens lärande, utveckling och hälsa. Genom att skapa en tillgänglig lärmiljö får alla elever bättre förutsättningar för utveckling och lärande.  

För elever som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla ger en tillgänglig lärmiljö ökade möjligheter till lärande och samspel. Ju mer tillgänglig en lärmiljö är, desto färre extra anpassningar och särskilt stöd behöver skolan sätta in på individnivå.

Genomförande

Att tillgängliggöra lärmiljön innebär att anpassa bemötandet och miljön och sammanhanget som eleverna befinner sig i under skoldagen så att de fungerar oavsett elevernas funktionsförmåga. Insatser och anpassningar för att tillgängliggöra lärmiljöerna kan göras pedagogiskt, fysiskt och socialt och har som mål att förbättra lärmiljön för alla elever. Lärare, elevhälsans personal och övrig skolpersonal bör ha ett löpande samarbete i arbetet med tillgängliga lärmiljöer.

Inför arbetet med att tillgängliggöra lärmiljöer gör man en kartläggning för att se vilka förändringar som kan göra både lärmiljön och undervisningen mer tillgänglig för eleverna. De förändringar som görs ska vara gynnsamma för alla elever.

En tillgänglig lärmiljö gör det också lättare att avgöra om en enskild elev behöver stöd på en individuell nivå. Om en anpassning är nödvändig för att eleven ska kunna tillgodogöra sig undervisningen ska den hanteras som extra anpassning för den eleven.

Tydliggörande pedagogik ska genomsyra den pedagogiska planeringen och säkerställer att den pedagogik som används gör det möjligt för alla elever att ha svar på frågorna “varför, vad, var, med vem, när, hur, hur länge och vad händer sen?” Det kan handla om att

  • Skapa förutsägbarhet, till exempel genom dagsscheman med bildstöd för dagen, för nästa dag och vid behov för hela veckan
  • visualisera och konkretisera övergångar under skoldagen
  • använda text- och bildstöd, arbeta efter en steg-för-steg-modell samt ge tidsstöd när man ger instruktioner 
  • strukturera och planera det som ska göras vid skapande aktiviteter genom visuellt stödjande arbetsordningar
  • anpassa läromedel, t.ex. genom anpassningar av texter och möjlighet att lyssna på texter
  • ge förklaringar av ett ämnesområde på flera sätt, t.ex. genom en film, konkret material eller andra former av upplevelser.

Att utveckla färdigheter och kunskapsinhämtning handlar om att

  • ge stöd och arbeta utifrån elevernas ålder och mognad
  • använda assisterande teknik, t.ex. digitala hjälpmedel och appar
  • använda sig av och utgå ifrån elevernas intressen
  • stärka elevens självreglering genom återkommande självskattning av fokus och prestation.

Att kommunicera på ett tydligt och anpassat sätt handlar om att

  • använda flera kommunikationssätt, t.ex. bilder, filmer, text och tal vid genomgångar 
  • använda de alternativa och kompletterande kommunikationssätt (AKK) som eleven behöver
  • använda kommunikationsstöd i form av bild- och symbolstöd, tecken som stöd eller samtalsmatta
  • fördela ordet med hjälp av föremål för att hjälpa eleverna att rikta fokus och hejda impulser
  • ge positiv och tydlig återkoppling när en elev eller gruppen gör något bra.

Tillgängligheten i den fysiska miljön kan förbättras genom att

  • märka upp vad som finns i skåp och lådor med bilder och text och ha orienteringsskyltar för rum
  • rensa intrycken i rummen genom att ha neutrala färger på inredning och strukturera uppsatta arbeten på väggarna
  • minska ljud- och ljusintryck som kan störa, t.ex. flimrande ljuskällor och skrapljud från stolar, och säkerställa ljuddämpande material i bordsskivor och lådor
  • planera lärmiljön så att det vid behov finns möjlighet att dela upp sig i mindre grupper
  • skapa avgränsade lekmiljöer utomhus där varje avgränsat område har ett tydligt syfte och är självinstruerande
  • skapa miljöer som ger möjlighet till återhämtning eller avskildhet
  • skapa möjlighet för rörelse genom att t.ex. ha gummiband på stolsbenen, en balansbräda att stå på, en sittdyna eller att lägga in korta rörelsepass för hela klassen
  • ha olika alternativ till att sitta vid sin bänk, t.ex. möjlighet att stå, ligga på en matta eller sitta på en yogaboll 
  • ha undervisning utomhus eller att på ett fysiskt aktivt sätt få delta i undervisningen, t.ex. att få svara på frågor genom att gå till olika platser med svarsalternativ
  • använda hjälpmedel för att hantera sinnesintryck, t.ex. stressbollar och hörselkåpor.

En tillgänglig social lärmiljö skapas genom att 

  • alla elever får en positiv anknytning till vuxna i skolan
  • utgå från förhållningssättet att elever gör rätt om de kan
  • ställa öppna frågor och använda metoder som hjälper eleverna i sin kommunikation och förståelse, t.ex. ritprat 
  • föregå med goda exempel och vägleda eleverna i hur man hanterar konflikter på ett bra sätt
  • ge elever inflytande och delaktighet samt en känsla av att “höra till” 
  • arbeta med sociala berättelser som en del i att förstå och öva på samspel
  • ge stöd och struktur i den fria leken inom- och utomhus
  • ha gemensamt framtagna regler kring hur samvaron i skolan ska se ut.
  • PAX i skolan, Pax spelet GBG (Good Behavior Game)
    En uppsättning verktyg som syftar till att skapa ett klassrum präglat av lugn, trygghet, glädje och studiero. PAX Good Behavior Game har internationellt  använts i alla skolans årskurser, men i Sverige är det i dagsläget främst anpassat för lågstadiet.

  • PALS i skolan
    Evidensbaserad modell som har utvecklats för att möta utmaningarna i skolan. PALS riktar sig till skolans personal och ger verktyg för att hantera skolvardagen med eleverna på ett så bra sätt som möjligt.

  • Levla
    Material som fokuserar på specifika situationer som uppstår i lärmiljön. En del av materialet utgörs av en åtgärds- och anpassningsbank (skola och fritidshem).

  • Skolkompassen
    Bok med verktyg för pedagoger att kunna använda för att förstå de bakomliggande faktorerna för att kunna anpassa lärmiljön och kompensera och utveckla elevers färdigheter i skolan. Material finns att ladda ner gratis. 

  • DART, Uttrycka åsikter med samtalsmatta, Region Västra Götaland
    En metod för att göra det möjligt för individer med kommunikativa och/eller kognitiva svårigheter att uttrycka sina åsikter och delta i planering och beslutsfattande.

  • Bildstöd, Region Västra Götaland
    En fri resurs där man kan skapa bildstöd för att underlätta kommunikation och förtydliga information.

Uppföljning

Uppföljning av generellt förebyggande arbete med anpassningar och stöd i skolan görs inom ramen för uppföljningen av undervisningen. Det är respektive lärare som ansvarar för uppföljningen och analysen av undervisningens resultat. Om uppföljningen och analysen görs i arbetslaget och/eller på skolnivå bidrar det till kollegialt lärande om anpassningar och stöd, och skapar en gemensam syn på tillgänglighet.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Logoped, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillstånd: Autism

Skolan kan genom ett långsiktigt, strategiskt och förebyggande arbete främja elevers skolnärvaro.

Målgrupp eller situation

Förebyggande arbete med att främja skolnärvaro sker på organisations- och gruppnivå och gagnar alla elever.

Kunskapsläge

En forskningsöversikt genomförd av Specialpedagogiska skolmyndigheten (2025) visar att elevers upplevelse av trygghet och delaktighet, goda lärmiljöer, insatser för ökad läskunnighet och skolresultat samt organisatorisk medvetenhet är särskilt betydelsefullt för att främja skolnärvaro.

Kompetenskrav

Personal i skolan enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att arbeta proaktivt med skolnärvaro handlar om att skapa en miljö och ett sammanhang där elever trivs och vill vara. Vilka insatser som krävs för att skapa en sådan miljö kan variera mellan skolor och mellan årskurser.

Genomförande

Närvarofrämjande insatser görs på organisationsnivå och behöver ofta kompletteras med förebyggande insatser till elever eller grupper som har en förhöjd risk att utveckla skolfrånvaro, till exempel elever med autism, adhd eller psykosociala svårigheter. 

Att främja skolnärvaro innebär att skolan

  • arbetar med att tillgängliggöra lärmiljöer 
  • säkerställer att elever känner sig trygga och delaktiga
  • skapar en närvarokultur där närvaro prioriteras och uppmärksammas.

Skapa en trygg miljö, fri från trakasserier och kränkande behandling genom att

  • genomföra aktiviteter som främjar ett positivt skolklimat och socioemotionellt lärande, t. ex. lekar, spel och konkretiserande samtal kring normer
  • skapa forum för återkommande dialog med eleverna om vad som skapar trivsel och trygghet. 

Ge alla elever en känsla av att det är möjligt att lyckas i skolarbetet genom att

  • utgå från elevernas förutsättningar och förkunskaper utifrån tidigare undervisning när skolarbetet planeras
  • i den enskilda uppgiften kartlägga tillsammans med eleverna vad som är viktigt och vilka förkunskaper som finns
  • ha och visa stor tillit till elevernas förmåga.

Främja goda kamratrelationer och sociala färdigheter genom att

  • återkommande genomföra konkreta övningar inom ramen för undervisningen som tränar förmågan att samspela i grupp, förstå och uttrycka känslor
  • arbeta med sociala berättelser för att utveckla elevernas förståelse för socialt samspel
  • använda seriesamtal som verktyg vid t. ex. konflikter
  • tillsammans med eleverna ta fram regler som upplevs som relevanta och enkla att förstå
  • skapa undervisningsaktiviteter som ger positiva gemensamma upplevelser, som ger något att samtala om och som stärker känslan av att tillhöra gruppen
  • ge utrymme för dialog och reflektion om olikheter och hur de berikar 
  • föra vardaglig dialog som bidrar till att elever känner sig sedda.

Arbeta för att elever görs delaktiga och känner att de blir lyssnade på genom att

  • skapa forum för reellt inflytande där eleverna kan delta aktivt i beslutsprocesser i frågor som rör deras vardag.

Tillgängliggörande av lärmiljön i skolan kan göras pedagogiskt, fysiskt och socialt och kännetecknas bland annat av

  • god undervisningskvalitet och gott ledarskap i klassrummet
  • tydliga ramar för både det sociala och pedagogiska under skoldagen
  • strukturer och förutsägbarhet som ger trygghet
  • tydliggörande pedagogik
  • trygghet och ordning i klassrummet
  • förutsättningar för elever att utveckla sin självständighet
  • adekvat stöd och anpassningar 
  • positiva, kravanpassade förväntningar på eleverna
  • goda relationer.

Arbetet med skolnärvaro bör genomsyra skolans organisation och systematiska kvalitetsarbete. Det kan göras genom att 

  • skapa rutiner för att registrera och följa upp närvaro på skolan
  • utveckla gemensamma förhållningssätt på skolan
  • involvera elever i planering, genomförande och analys av aktiviteter på skolan
  • säkerställa trygga övergångar med rutiner för överlämning och möjlighet till trygghetsskapande förberedelse för eleverna
  • samverka inom och utom skolorganisationen och ge elevers familjer möjlighet att involveras i skolgången 
  • säkerställa att skolans personal har kunskap om autism och gott bemötande.

Elever behöver känna stöd från skola och vårdnadshavare. Det åstadkommer man bland annat genom att skola och hem samarbetar. För att få till ett bra samarbete mellan skolan och vårdnadshavare i syfte att främja skolnärvaro bör

  • det finnas fungerande rutiner för kommunikation och samverkan
  • det finnas en tydlighet kring vilket ansvar skolan respektive vårdnadshavare har
  • det finnas öppenhet och transparens i hur skolan arbetar
  • skolan behandla vårdnadshavare som kompetenta och jämbördiga 
  • de möten skolan bjuder in till vara väl förberedda och med rätt personer inbjudna
  • skolan alltid påtala vikten av att eleven är i skolan för att inte missa undervisning.

Uppföljning

När närvaron följs upp på gruppnivå kan skolan se mönster och identifiera orsaker för att sätta in åtgärder. Skolans arbete med närvaro bör ingå i skolans systematiska kvalitetsarbete. Genom att följa upp, analysera, dokumentera, planera och utveckla insatser för närvaro kan kunskap om vad som leder till framgång skapas och delas. 

När skolan identifierat en elev med problematisk frånvaro ska en frånvaroutredning om varför eleven är frånvarande initieras.

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Skolans arbete för att förebygga skolfrånvaro hos elever med svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Målgrupp eller situation

Elever som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla och riskerar att utveckla skolfrånvaro.

Kunskapsläge

Ifous forskningsöversikt visar att elever med omfattande frånvaro är en mycket heterogen grupp. Skäl till frånvaro delas in i tre huvudsakliga kategorier: skola, hem/familj och individ. Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) ger stöd och rekommendationer för arbetet med ökad närvaro och minskad frånvaro.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att uppmärksamma tidiga tecken och tillämpa bra rutiner för hur man ska arbeta med närvaro och frånvaro kan förebygga utveckling av skolfrånvaro hos elever som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla.

Genomförande

Elever som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla kan ha en förhöjd risk att utveckla skolfrånvaro. Genom att arbeta förebyggande kan man minska risken. Skolans arbete för att förebygga skolfrånvaro bygger vidare på det arbete som görs för att främja närvaro och tillgängliggöra lärmiljöer. 

För att arbeta förebyggande med skolfrånvaro krävs

  • kunskap om riskfaktorer och tidiga tecken 
  • rutiner för hur man uppmärksammar och agerar vid skolfrånvaro 
  • kunskap om orsaker till att en elev är frånvarande
  • samverkan med hemmet och andra berörda aktörer.

Möjliga riskfaktorer i skolan kan vara

  • bristande närvarorutiner som medför att en elev kan vara frånvarande utan att det uppmärksammas
  • att eleven upplever skolmiljön som otrygg, ostrukturerad och oförutsägbar
  • att det ofta är ny personal kring eleven
  • att eleven inte känner sig som en del av skolans sociala sammanhang 
  • att eleven inte förstår vad som förväntas 
  • svårigheter att klara av målen, vilket leder till låg självkänsla och bidrar till negativ stress för eleven
  • att eleven inte upplever undervisningen som intressant eller motiverande
  • att eleven inte får tillräckliga stödinsatser 
  • att eleven stressas av stadieövergångar, övergångar mellan aktiviteter under skoldagen och andra förändringar 
  • störningar i den fysiska miljön (ljud, ljus, ventilation) som påverkar elevens förutsättningar att fokusera på undervisningen. 

Möjliga riskfaktorer utanför skoltid kan vara att  

  • eleven stannar hemma från skolan på grund av oro för sjuk eller belastad förälder 
  • grupptryck från kamrater påverkar elevens skolnärvaro negativt  
  • eleven utsätts för kränkande behandling eller mobbning 
  • eleven utsätts för våld i nära relationer eller hedersrelaterat förtryck
  • eleven lever i en psykosocialt belastad miljö
  • eleven befinner sig i normbrytande miljöer med t.ex. kriminalitet och skadligt bruk eller beroende.

Möjliga individuella riskfaktorer kan vara att

  • eleven har en sårbarhet i form av psykiska symtom, psykiatriskt tillstånd och/eller funktionsnedsättning
  • eleven har en varaktig somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning. 

Tidiga tecken på att en elev riskerar att utveckla problematisk skolfrånvaro kan vara att eleven

  • undviker vissa lektioner eller situationer i skolan, kommer sent, går tidigare eller lämnar lektionen 
  • inte har adekvat material med sig 
  • inte vill gå till skolan, har oro kvällen innan skoldag, har svårt att komma iväg på morgonen eller sjukanmäler sig utan att vara sjuk
  • säger sig ha somatiska besvär såsom huvudvärk eller magont för att kunna undvika svåra situationer, t.ex. prov 
  • ger uttryck för en negativ upplevelse av skolan och kamratrelationer.

För att förebygga att elever utvecklar skolfrånvaro bör varje skola ha tydliga rutiner för arbetet med elevers närvaro. I rutinerna bör det framgå hur skolan arbetar främjande, förebyggande och åtgärdande kring frånvaro. Alla yrkesroller som arbetar med och kring eleverna behöver inkluderas i närvaroarbetet. En väl fungerande rutin gör det möjligt att snabbt upptäcka och följa upp frånvaro. Vid frånvaro ska åtgärder vidtas skyndsamt.

Det kan finnas många olika orsaker till att en elev inte vill eller kan närvara i skolan. Ofta rör det sig om flera faktorer som ömsesidigt påverkar varandra. Vilka de är och hur de samverkar varierar från individ till individ. Ofta finns en utlösande faktor och frånvaron vidmakthålls sedan av andra faktorer. För att säkerställa att skolan erbjuder rätt stöd och insatser bör orsaker till frånvaro kartläggas genom att 

  • eleven ges möjlighet, och vid behov stöd, att själv berätta om varför hen inte är på lektionerna
  • samtala med vårdnadshavare om vad de tror är orsaken till frånvaron 
  • undersöka vid vilka tillfällen eleven är frånvarande, t.ex. genom att titta på information från närvaroregistreringen.

Det stöd som erbjuds eleven bör utgå från de orsaker till frånvaro som framkommer i kartläggningen. 

Om det finns oro för att eleven far illa har skolpersonal skyldighet att upprätta en anmälan till socialtjänsten.

För ett bra samarbete mellan skolan och vårdnadshavare bör 

  • det finnas fungerande rutiner för kommunikation och samverkan  
  • det finnas en tydlighet kring vilket ansvar skolan respektive vårdnadshavarna har
  • det finnas öppenhet och transparens i hur skolan arbetar
  • skolan och vårdnadshavarna förmedla till eleven att man arbetar tillsammans
  • de möten skolan bjuder in till vara väl förberedda och med rätt personer inbjudna 
  • det finnas närvarorutiner som tydligt visar för elev och vårdnadshavare hur skolan agerar när eleven inte är i skolan
  • skolan tydligt och konkret visa hur elevens frånvaro ser ut över tid
  • skolan alltid ta upp närvaro och frånvaro på utvecklingssamtal
  • skolan uppmärksamma all frånvaro oavsett skäl
  • skolan på ett pedagogiskt sätt förklara vikten av närvaro för att eleven ska få optimal möjlighet till utveckling och skolframgång.

Vid behov kan skolan behöva samverka med andra aktörer. Socialtjänsten eller hälso- och sjukvården kan kalla skolan till ett möte för upprättande av en samordnad individuell plan, SIP. Om det finns en regional överenskommelse kring skolans medverkan i SIP kan även skolan kalla till SIP. En SIP bör upprättas när man bedömer att insatser från olika huvudmän behöver samordnas för att ett barn eller en ungdom ska få rätt hjälp och stöd.

Uppföljning

Skolans arbete med närvaro och frånvaro bör ingå i skolans systematiska kvalitetsarbete. Skolan kan då följa upp frånvaro på grupp- och individnivå. När skolan följer upp på gruppnivå kan skolan se mönster och identifiera orsaker för att sätta in åtgärder. När skolan identifierat en elev med frånvaro ska en utredning av elevens frånvaro initieras skyndsamt.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Skola | Elevhälsa, Ungdomsmottagning, Förskola | Pedagogisk omsorg
  • Yrkesroll: Psykolog, Sjuksköterska, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)

Bemötande, samarbete och goda strukturer har stor betydelse för att förebygga utagerande beteende i skolan.

Målgrupp eller situation

Elever med utagerande och/eller andra utmanande beteenden i skolan.

Kunskapsläge

Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) finns inga enkla eller kortsiktiga lösningar i arbetet med utagerande beteenden. Det handlar alltid om varje elevs unika förutsättningar i lärmiljön och det bemötande eleven får av omgivningen. 

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att elevhälsan erbjuder individer med autism och utmanande beteende positivt beteendestöd (PBS) (prioritet 1).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att förebygga utagerande beteenden handlar om att forma en förutsägbar och trygg lärmiljö genom 

  • att lära känna eleven  
  • att förstå elevens behov 
  • strategier för att känna igen utlösande faktorer och förekomma dessa
  • att alla pedagoger runt eleven samarbetar för att stötta eleven och varandra 
  • ett gott samarbete med vårdnadshavare.

Genomförande

Genom att tillgängliggöra lärmiljön och anpassa undervisningen till elevens förutsättningar kan man förebygga utagerande beteenden, till exempel beteenden som stör undervisningen, att eleven hamnar i affekt eller att hen hamnar i konflikt med kamrater och lärare. 

Bemötande och förhållningssätt är avgörande i arbetet med att förebygga och hantera utagerande beteenden, liksom att man bygger vidare på de strategier som man ser fungerar.

Lyft fram och förstärk det positiva
  • Identifiera områden som eleven klarar bra och är intresserad av.
  • Uppmuntra elevens styrkor inför de andra eleverna.
  • Hantera eleven och elevens svårigheter på ett varsamt sätt.
Uppmuntra och beröm ofta och mycket
  • Var generös med positiv feedback.
  • Berätta för eleven vad som gick bra.
  • Uppmärksamma även sådant som kan tyckas självklart eller förväntat och till synes små framsteg.
Förutse och planera för problemsituationer
  • Diskutera med eleven om vad hen behöver för att känna sig förberedd och trygg under skoldagen, vid behov med hjälp av ritprat, samtalsmatta eller annat visuellt stöd.
  • Förbered och tydliggör övergångssituationer under skoldagen, t.ex. skiften mellan raster, lektioner och aktiviteter eller byten mellan skollokaler. Utarbeta strategier och rutiner tillsammans med eleven som hen förstår och känner sig trygg med. 
  • Säkerställ att eleven vet vad hen ska göra när en uppgift är klar eller när hen kör fast vid något.
  • Använd bildstöd eller checklista för att steg för steg förbereda eleven på olika situationer, t.ex. rast, utflykt eller idrottsdag. 
  • Ge möjlighet till återhämtning under dagen.
  • Kom överens med eleven om en reträttplats dit eleven kan gå för att hämta ny kraft och lugna sig om det blivit för jobbigt.
Underlätta att följa regler
  • Kom överens med eleven om enkla regler och skriv ned dessa tillsammans. Komplettera med bildstöd.
  • Använd tecken eller färgkoder för snabb och tydlig kommunikation med eleven när en situation eskalerar.
  • Checka in och ut inför och i slutet av lektionen för att gå igenom strategier och utvärdera tillsammans med eleven.
När en situation uppstår 
  • Bibehåll ditt eget lugn.
  • Ingrip innan det gått för långt.
  • Tala lugnt och bestämt med eleven, och använd korta meningar.
  • Undvik att hota eller vädja.
  • Om du känner att du inte klarar av situationen själv, be en kollega om avlastning eller hjälp.
  • Ge eleven utrymme i stunden och prata istället om situationen som uppstått efter att allt har lugnat ner sig, gärna med stöd av ritprat.
  • Reflektera över situationen i efterhand. Vad var det som utlöste situationen? Hur hanterade vi den? Vad kan vi lära oss?
Att fundera kring efteråt
  • Prata med eleven om det som hänt och försök att reda ut vad som utlöste situationen.
  • Undvik att skuldbelägga eleven och visa vilja att förstå elevens upplevelse.
  • Prata med varandra i arbetslaget. Hur hanterades situationen? Är det något som måste förändras till nästa gång?
  • Analysera tillsammans om ni kan identifiera utlösande faktorer och försök att hitta sätt att förekomma dessa i framtiden.
Samarbeta med vårdnadshavarna  
  • Etablera ett konstruktivt samarbete med vårdnadshavarna.
  • Ge information om elevens utagerande beteende på ett förutsägbart och på förhand överenskommet sätt, t.ex. per mejl eller telefon en viss veckodag. 
  • Följ upp regelbundet med samtal om vilka anpassningar och stöd som eleven behöver för att få skoldagen att fungera bättre.

Positivt beteendestöd (PBS) är en strukturerad metod som kan användas för att förebygga och bemöta olika typer av utmanande beteenden hos elever med autism.  

PBS inleds med en systematisk kartläggning och analys av elevens hela livssituation, inklusive de situationer där utmanande beteenden förekommer. Både eleven och närstående bör involveras i kartläggningen. Utifrån analysen gör man en plan för hur omgivningen ska 

  • agera för att tillvarata elevens styrkor 
  • anpassa miljö och aktiviteter 
  • säkerställa att eleven får stöd att utveckla de förmågor som hen behöver. 

Planen och stödet ska följas upp och revideras kontinuerligt. 

Insatsen kan även ges för att förebygga utmanande beteenden och främja utveckling på gruppnivå.

Uppföljning

Efter en situation med utagerande beteende behöver skolan följa upp det som hänt. Man följer upp med både eleven och vårdnadshavare. 

Skolan behöver också göra en egen uppföljning där rutinerna ses över och eventuellt förändras utifrån analysen av situationen. För personalens trygghet är det bra att forma en handlingsplan som involverar flera personer, så att man inte känner sig ensam när en situation uppstår.

Material

Utagerande beteende i grundskolan, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Logoped, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)

Blivande och nyblivna föräldrar med autism kan behöva anpassat stöd under graviditet, förlossning och i sitt föräldraskap.

Målgrupp eller situation

Blivande och nyblivna föräldrar med autism.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar kompetensutveckling om autism hos barn och vuxna för yrkesgrupper i hela hälso- och sjukvården (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Omställningen under graviditet och föräldrablivande kan innebära större utmaningar när föräldern har autism. Stöd och insatser bör beakta hur den blivande eller nyblivna föräldern påverkas av

  • annorlunda sensorik
  • ökade sociala kontakter
  • praktiska och känslomässiga utmaningar i vardagen.

Genomförande

Att öka förutsägbarhet och känsla av kontroll är till hjälp för blivande och nyblivna föräldrar med autism. Det kan göras genom att anpassa bemötandet och besöken inom sjukvården och vid behov erbjuda stöd i föräldraskapet. Stödet bör kännetecknas av kontinuitet, lyhördhet och att man aktivt efterfrågar förälderns önskemål och behov. 

Den information som ges behöver vara explicit, detaljerad och tydlig. Samtidigt behöver man ta hänsyn till att mängden information behöver anpassas, delas upp, konkretiseras och repeteras.

Sensorisk överkänslighet eller underkänslighet kan yttra sig på olika sätt och påverka upplevelsen av graviditet, förlossning och den första tiden. Samtidigt kan föräldrar med autism ha svårt att känna igen och förmedla kroppsliga sensationer. 

Förbered föräldern inför alla kroppsliga undersökningar inför och under förlossningen och den första tiden efteråt. Använd bilder, filmer och annat stöd som kan konkretisera informationen och som föräldern med fördel kan ta med sig hem. Erbjud gärna studiebesök på förlossningen. Erbjud längre besökstider vid behov. 

Exempel på områden att ta upp:

  • vad som händer med kroppen under en graviditet
  • förväntade kroppsliga förändringar och sensationer
  • hur undersökningar går till
  • hur föräldern vill förberedas på kroppslig beröring vid undersökningar
  • hur förlossningen går till och vad som kan hända
  • tekniker för att hantera smärta
  • känslighet för stimuli i sjukhusmiljön.

Exempel på svårigheter kopplade till sensorik under graviditet och förlossning:

  • illamående
  • känslighet för dofter och smaker
  • smärta, t.ex. ökad bäckensmärta
  • att tolerera nya fysiska sensationer, t.ex. fosterrörelser
  • att tolka kroppsliga signaler under graviditet och förlossning
  • kroppens förändring och upplevelsen av kroppen
  • beröring i samband med undersökningar och förlossning.

Exempel på svårigheter kopplade till sensorik under den första tiden som nybliven förälder:

  • beröring och fysisk kontakt vid t.ex. amning
  • bebisens skrik
  • leksaker som låter
  • miljön vid vårdbesök
  • stress kopplat till sensorisk överbelastning 
  • stress kopplat till understimulans utifrån avsaknad av sina vanliga aktiviteter.

Att bli förälder innebär ökade kontakter både med personal och i sociala sammanhang. De ökade kraven på social interaktion och kommunikation kan stressa föräldern och ta mycket energi. Att delta i föräldragrupper kan vara socialt utmanande och vissa föräldrar kan ha en önskan om kontakt med andra föräldrar med autism. Då kan onlineforum vara ett alternativ.  

Första året kan medföra kontakter med

  • barnhälsovården
  • släktingar och vänner som vill besöka komma på besök
  • okända personer som uppmärksammar och interagerar med barnet
  • olika föräldragrupper
  • andra barn, föräldrar och personal på öppen förskola 
  • andra barn och föräldrar på lekplatser.
Uppmuntra att be om hjälp

För att minska stress och utsatthet hos föräldern bör man

  • motivera föräldern till att ta emot stöd redan när barnet är nyfött
  • uppmuntra föräldern att om möjligt ta hjälp av sitt eget sociala nätverk för emotionellt stöd och praktisk hjälp
  • informera om vilket professionellt stöd som finns och förmedla kontakt vid behov.

Om föräldern har svårt att ta emot stöd är det bra att fokusera på barnets behov och visa förståelse för familjens livssituation eftersom. Det ökar möjligheterna att ta emot stöd. 

Nyblivna föräldrar behöver anpassa sig till en ny tillvaro och lära sig många nya färdigheter. Känslomässigt är det också en stor förändring. För föräldrar med autism kan omställningen vara extra utmanande. Ställ frågor aktivt och möt föräldern i de svårigheter som hen upplever. Utöver att prata med föräldern är det ofta bra att praktiskt visa hur man genomför olika moment, observera föräldern och ge feedback. Uppmärksamma också det som fungerar bra. 

Praktiska utmaningar kan handla om 

  • bristande förutsägbarhet i barnets rytm och behov   
  • ökade krav på flexibilitet
  • att upprätta rutiner
  • att tyda barnets signaler
  • den praktiska omsorgen om barnet, t.ex. mat, sömn och hygien
  • prioritera bland det som behöver göras
  • samarbete med partner
  • mindre tid för återhämtning.

Känslomässiga utmaningar kan handla om 

  • att hantera känslor av osäkerhet i föräldrarollen
  • att låta behovet av egna rutiner och intressen stå tillbaka för barnets behov
  • att hitta gemenskap med andra föräldrar i sammanhang som fungerar
  • förändrade roller i relationen med partner, familj och släkt.

Uppföljning

Föräldrarnas behov av stöd följs upp i samband med besök inom mödra- och barnhälsovården.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)

Föräldraskapsstöd stärker föräldraförmågan, främjar en fungerande vardag, minskar stress och ökar livskvaliteten för förälder och barn.

Målgrupp eller situation

Föräldrar med eller utan autism

  • som har behov av stöd i sitt föräldraskap 
  • till barn och ungdomar med autism
  • till barn och ungdomar med risk att utveckla beteendeproblem.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • hälso- och sjukvården eller socialtjänsten erbjuder föräldraskapsstöd till vårdnadshavare som har adhd eller autism (prioritet 3) 
  • tidiga insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, utan att först behöva vänta på utredning (prioritet 3).

När ett barn är placerat utanför hemmet, till exempel i familjehem eller HVB, är stöd till föräldrar och vårdnadshavare obligatoriskt enligt socialtjänstlagen (6 kap. 7 §).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut. Vissa program för föräldraskapsstöd har kursledarutbildningar som leder till fullgoda kompetenskrav (se respektive program).

Sammanfattning

Föräldraskapsstöd syftar till att stärka föräldraförmågan hos individer med autism, främja en fungerande vardag, minska stress och förbättra relationen mellan föräldrar och barn. Stödet kan också vara till hjälp för föräldrar som har barn med autism, oavsett om föräldern har autism eller inte. Föräldraskapsstödet kan vara generellt eller utgå från specifika behov och anpassas utifrån individens behov och förutsättningar. Stödet kan utgöra en grund för fortsatta riktade insatser till föräldern eller barnet.

Genomförande

Informera föräldrar om att föräldraskapsstöd finns och i vilken form. Beroende på behov kan stödet ges i grupp eller individuellt och syfta till att

  • stärka och träna föräldrafärdigheter för att möta barnets eller ungdomens behov och för att få och behålla en god relation till barnet eller ungdomen
  • öka förmågan att hantera olika svårigheter i föräldraskapet 
  • ge struktur och förutsägbarhet i vardagen och minska stress 
  • stärka föräldrars relation till varandra och/eller deras sociala nätverk
  • dela erfarenheter med andra föräldrar
  • förebygga utmanande beteenden
  • ge kunskap om barnets eller ungdomens rättigheter, hälsa och utveckling inklusive övergång till vuxenlivet
  • ge praktiskt stöd i hemmet för att träna föräldrafärdigheter och avlasta föräldern. 

När man erbjuder föräldraskapsstöd bör man bekräfta att barn och ungdomar med autism ställer större krav på föräldrarnas förmåga än barn utan motsvarande svårigheter eller behov. Förmedla att föräldraskapet kan vara utmanande om föräldern har autism eller andra svårigheter. Att känna sig förstådd i sin livssituation ökar möjligheterna att tillgodogöra sig insatsen.

  • Hur autism hos förälder och/eller barn och ungdomar kan påverka föräldraskapet.
  • Kunskap om barns och ungdomars utveckling och vad som kan vara rimliga förväntningar på barnets eller ungdomens förmåga.
  • Hur man kan prata med barnet eller ungdomen om autism.
  • Hur man kan anpassa bemötande och kommunikation.
  • Hur man kan skapa struktur och förutsägbarhet i vardagen.
  • Strategier för att förbättra samspelet i familjen och minska konflikter i familjen.
  • Hur man kan stödja barnets eller ungdomens självständighet i vardagen och i god tid förbereda övergången till tonår och vuxenblivande.
  • Förälderns återhämtning och stresshantering.
  • Samarbete med förskola och skola samt stöd och strategier för att barnet eller ungdomen ska kunna delta i fritidsaktiviteter.
  • Kontakter med olika samhällsfunktioner, t.ex. att söka hjälp och fylla i blanketter.

Hur man förmedlar insatserna i socialtjänsten och hälso- och sjukvården påverkar hur föräldrar med autism kan tillgodogöra sig dem. När föräldrar har svårigheter som påverkar deras möjlighet att genomföra hemuppgifter och fullfölja strategier bör insatsen anpassas efter deras behov och förmåga. Gruppbaserade insatser kan kompletteras med individuellt stöd. 

Olika sätt att tillgängliggöra insatserna
  • Ge instruktioner på flera olika sätt (muntligt, skriftligt, med konkreta exempel).
  • Erbjud visuellt stöd och/eller skriftlig information.
  • Erbjud en tydlig planering och förbered eventuella förändringar.
  • Förtydliga hemuppgifterna och konkretisera hur de kan genomföras.
  • Tydliggör former för kontakt mellan träffarna.
  • Skicka påminnelser inför träffarna.
  • Hjälp till med att lägga in träffar och uppgifter i kalender.
  • Hjälp till med att anteckna vid gruppträffar.
Bemötande och kommunikation som gör det lättare att tillgodogöra sig insatserna
  • Uttryck förväntningar exakt, tydligt och konkret.
  • Var kortfattad och begränsa antal ord och meningar.
  • Undvik negationer och öppna frågor.
  • Ta hänsyn till individens begränsade uthållighet.
  • Stäm av att individen har uppfattat rätt.
  • Var lyhörd för reaktioner och bekräfta att du förstått.

Det finns olika program för föräldraskapsstöd. Programmen kan skilja sig åt och är anpassade för olika åldrar men de verksamma komponenterna är gemensamma. De flesta programmen är manual­baserade och hålls i grupp. Man jobbar med videoexempel, rollspel och hem­uppgifter. Längden på programmen och antalet träffar varierar. Träffarna följer en struktur och tar upp olika teman vid varje träff. 

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd uppdaterar löpande en sammanställning av program och metoder för föräldraskapsstöd. Där finns möjlighet att söka på till exempel målgrupp, preventionsnivå, vilken aktör som kan ge insatsen, utformning och antal träffar, verksamma komponenter och om programmet är utvärderat. 

Exempel på program för föräldrar 
  • PRIMUS är ett program för föräldrar till förskolebarn som har svårigheter inom olika utvecklingsområden. Programmet är under utvärdering. 
  • COPE är ett program för föräldrar till barn med utagerande beteende.
  • Komet är ett program för föräldrar till barn och ungdomar med utagerande beteende. Det finns även en internetbaserad version av programmet, iKomet.
  • Trygghet Ur Stöd är en webbutbildning till föräldrar med psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det finns flera olika program för föräldraskapsstöd för att förebygga eller minska utagerande beteenden.

Uppföljning

Uppföljning görs löpande eller i samband med att insatsen avslutas. Man utvärderar då om insatserna har varit tillräckliga eller om det finns behov av ytterligare stöd. 

En del föräldrastödsprogram har en uppföljande träff efter några månader för att stärka effekten. Där delar deltagarna sina erfarenheter och får stöd med att fortsätta arbeta med strategierna. Man repeterar grunderna, reflekterar kring användbara strategier och upprättar framtidsplaner.

Material

SUF-Kunskapscentrum, Region Uppsala

Förstå familjen, Vårdgivarwebben Västra Götalandsregionen

Tidig intervention material för föräldrautbildning, Region Uppsala

Program och metoder för föräldraskapsstöd, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd

Att stödja god psykisk hälsa hos barn och ungdomar, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

Till vårdnadshavare 

Föräldraskap de första åren - Föräldraskap i vardagen, Västra Götalandsregionen

Föräldrar med autism, Region Stockholm

Webbutbildningen Trygghet Ur Stöd, Bräcke Innovation

Opratat om tankar och känslor som man inte pratar om i familjer med funktionsnedsättning, Nationellt kompetenscentrum 

Infotekets egna barnböcker, Region Uppsala

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Habilitering, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Familjecentral, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Barn som är närstående till individer med psykisk funktionsnedsättning uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller någon som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, till exempel styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet.

Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som socialtjänst, hälso- och sjukvård och förskola eller skola.

Genomförande

Barn och ungdomar som är närstående till individer med till exempel psykisk funktionsnedsättning, psykisk sjukdom, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför ska man uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders- och mognadsmässigt adekvat nivå.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

  • Information om den vuxnas sjukdom och vård.
  • Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
  • Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
  • Kontakt med förskola eller skola.
  • Stöd i skolarbete.
  • Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i förskola, skola eller vård och omsorg känner oro kring ett barns situation eller misstänker att ett barn far illa, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag. En sådan anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Under hela processen ska barnet få adekvat information om vad som händer.

Lagar som reglerar socialtjänsten

I Socialtjänstlagen (SoL) 13 kap. 9 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 18 kap, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget. 

Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder eller ett syskon inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Lagar som reglerar socialtjänsten

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas i de verksamheter som möter vuxna individer. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell. 

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt till exempel Beardslees familjeintervention.

Lagar som reglerar hälso- och sjukvården

Förskola och skola ger struktur åt vardagen och utgör en skyddsfaktor för barn och elever som på något sätt har det svårt hemma. Både att delta i undervisning och skapa och bibehålla sociala relationer kan bidra till att barn och elever mår bättre.

En uppgift för skolpersonal är att uppmärksamma elever som visar tecken på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets eller elevens svårigheter. 

Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och ungdomar.

Lagar som reglerar skolan och elevhälsan

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare.

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Uppföljning

Se Uppföljning på individnivå.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Sömnhygien innebär aktiviteter och vanor som kan främja sömnen.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga till måttliga sömnproblem.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator.

Sammanfattning

Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Lindriga sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Genomförande

Förebygg sömnproblem med god sömnhygien:

  • Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen.
  • Ät på fasta tider och undvik stora måltider strax innan läggdags.
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen.
  • Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga.
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
  • Var försiktig med tupplurar.
  • Välj nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags.
  • Skriv ner oroande tankar och problem och lägg undan det i god tid innan läggdags för att undvika grubblerier i sängen.
  • Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
  • Regelbunden fysisk aktivitet och balans mellan aktivitet och vila.

Läs vidare: Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår

Alkoholöverkonsumtion kan orsaka och förvärra psykiska besvär. Förebyggande arbete utformas tillsammans med individen.

Målgrupp eller situation

Individer vid besök i primärvården eller vid allmänna hälsoundersökningar.

Kunskapsläge

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor (NR) rekommenderas för vuxna med särskild risk och riskbruk av alkohol

  • rådgivande samtal (prioritet 3)
  • kvalificerat rådgivande samtal (prioritet 6).

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal, kurator eller skötare.

Sammanfattning

Om individen har ett riskbruk eller ett skadligt bruk av alkohol bör man erbjuda rådgivande samtal. Man kan också erbjuda kvalificerat rådgivande samtal.

Ett rådgivande samtal är ca 5–15 minuter där vård- eller omsorgspersonal ger både information och råd för att minska alkoholkonsumtionen. Ett kvalificerat rådgivande samtal är mer omfattande än rådgivande samtal både vad gäller tidsåtgång (ca 30–60 minuter) och antal uppföljningar.

Genomförande

Stöd för att minska alkoholkonsumtionen eller för att sluta dricka utformas tillsammans med individen. Råd och åtgärder anpassas till individens ålder, hälsa, risknivåer med mera. Hen får själv berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer har hen svårt att avstå alkohol? Finns det andra aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? 

Samtalet ska genomsyras av respekt för individens integritet. Be alltid om lov att få ta upp ämnet och utgå ifrån var individen befinner sig.

Kartläggning av alkoholkonsumtion kan göras med hjälp av självskattningsformulären AUDIT, AUDIT-C eller för ungdomar CRAFFT.

Rådgivande samtal tar vanligen 5–15 minuter. Samtalet kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel, särskild uppföljning och kan inkludera motiverande strategier. Rådgivande samtal kan innebära kontakt vid ett eller flera tillfällen.

Samtalet är vanligen teoribaserat eller strukturerat enligt en metod och kan ges individuellt eller i grupp. Exempel på metoder som kan användas är motiverande samtal (MI) eller kognitiv beteendeterapi (KBT)

  • Om individen inte är beredd: väck intresse och erbjud information.
  • Om individen är osäker/tveksam: ta reda på vad osäkerheten handlar om.
  • Om individen är beredd: ge stöd för individen att agera.

Rådgivning innebär några eller samtliga av följande delar:

  • ta reda på individens egen motivation till förändring
  • klargöra vad som är alkoholkonsumtion med låg risk
  • informera om skadeverkningar av fortsatt alkoholkonsumtion
  • informera om fördelar med att minska alkoholkonsumtionen
  • motivationshöjande samtal
  • kartlägga högrisksituationer och utveckla strategier för att hantera dessa
  • göra en individuell plan för att minska alkoholkonsumtionen.

Med riskbruk av alkohol avses antingen en hög genomsnittlig konsumtion eller en intensivkonsumtion minst en gång i månaden. I Sverige definieras riskbruk som mer än tio standardglas per vecka eller fyra standardglas eller mer vid samma tillfälle en gång i månaden eller oftare. Detta gäller både män och kvinnor.

Material

Samtal om hälsa. En motivationsguide för samtal om levnadsvanor och upplevelse av hälsa, Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård (pdf, ny flik)

MI (Motiverande samtal), Socialstyrelsen

Goda levnadsvanor gör skillnad, HFS-nätverket (PDF, ny flik)

HFS-material att ladda ned, HFS-nätverket

Gemensamt arbete för att förebygga alkoholens skador, IQ

Alkohol riskbruk/skadligt bruk/beroende hos vuxna, Region Västernorrland, (pdf, ny flik)

Foldern Guldkorn i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa, Svenska Läkaresällskapet (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk kan rädda liv.

Målgrupp eller situation

Individer med suicidtankar och/eller ökad risk för suicid. 

Medarbetare inom socialtjänsten kan möta individer med tecken på suicidtankar och beteenden till exempel i olika boendeformer för individer med missbruk och beroende, vid utredning av föräldraförmåga och eventuellt omhändertagande av barn, vid avslag på biståndsansökan eller liknande.

Kunskapsläge

Enligt beprövad erfarenhet ger förebyggande samtal och arbete goda förutsättningar för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga om suicidtankar och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.

  • Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
  • Våga fråga, samtala med individen om suicidtankar.
  • Ge individen stöd och förmedla hopp.
  • Involvera närstående.
  • Vid suicidrisk, se till att individen får professionell hjälp.
  • Lämna inte någon som är suicidnära ensam.

Genomförande

Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem känner sig ofta isolerad och ensam. Hen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Att avdramatisera suicidtankarna och ställa konkreta frågor kan vara livräddande.

Tre grundregler:

  • Om du tror att någon är suicidnära, fråga!
  • Om hen svarar ja, lämna hen inte ensam!
  • Se till att hen får professionell hjälp!
Visa acceptans och förmedla hopp

Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg, undvik att argumentera med individen i en akut situation. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd.

Försök avdramatisera och förmedla hopp! Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.

Om någon tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, inled ett samtal och ställ direkta frågor om suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan för att ge tillförsikt och verka lugnande.

  • Tala om för individen att du bryr dig och vill hjälpa.
  • Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar.
  • Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare.
  • Diskutera sätt att ta itu med de problem som individen har mött.
  • Kritisera eller skuldbelägg inte.
  • Lova aldrig att hemlighålla någons planer på suicid.

Kontakta en närstående. Om det är möjligt, fråga individen vem man ska kontakta och engagera hen i vad man ska berätta.

För att få en uppfattning om individens mående kan man börja ställa enklare frågor och successivt gå djupare. När individen inte längre bekräftar frågorna eller tankarna frågar man inte vidare. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet

  • Hur mår du?
  • Hur fungerar ditt liv just nu?
  • Känns livet meningslöst? 
  • Är allt hopplöst? 

Dödstankar

  • Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
  • Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
  • Känner du någon som har tagit sitt liv? 

Dödsönskan

  • Har du önskat att du vore död? 
  • Har du velat somna för alltid?

Suicidtankar

  • Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
  • Tänker du på att ta livet av dig? 
  • Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
  • Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?

Suicidimpulser

  • Har du varit nära att ta livet av dig? 
  • Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?

Suicidavsikt eller planer

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du

  • funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
  • bestämt tid eller plats? 
  • valt metod? Vilken? 
  • skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
  • för avsikt att genomföra planerna? 
  • tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?

Suicidhandling

  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
  • När och var?
  • Hur gjorde du då?
  • Varför valde du just den metoden?
  • Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Hämtat från suicidstegen.

  • Tidigare suicidförsök.
  • Pågående skadligt bruk (missbruk) eller beroende.
  • Psykisk sjukdom eller annat psykiatriskt tillstånd, t.ex. depression eller adhd.
  • Hög ångestnivå, sömnstörning och/eller självskadebeteende.
  • Utsatt för våld eller kränkningar.
  • Kronisk kroppslig sjukdom eller funktionsnedsättning.
  • Förlust av närstående, separation eller ensamhet.
  • Arbetslöshet eller pension.
  • Utlandsadopterad, ensamkommande, minoritetsgrupp och/eller HBTQ.
  • Pratar om att skada sig själv eller att ta livet av sig.
  • Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat.
  • Är upptagen av tankar på döden och/eller suicid.
  • Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ger bort saker.
  • Får en märkbart ökad användning av alkohol eller narkotika.
  • Pratar om att livet är meningslöst eller att allt är hopplöst.
  • Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation.
  • Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter.
  • Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara.
  • Visar ursinne, vrede, hämndlystnad.
  • Dramatisk förändring eller plötsliga svängningar i sinnesstämningen, t.ex. ter sig ovanligt lugn och glad.

Utsätt inte dig själv för fara.

Om möjligt, lämna inte individen ensam. Vid behov, hjälp individen till en akutmottagning och se till att hen blir mottagen. Om det inte går, be någon pålitlig person stanna kvar eller ring efter någon som kan komma och hjälpa till. 

  • Akut suicidal, har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet: ring 112.
  • Allvarliga suicidtankar: ring 1177 för råd och bedömning av läkare.

Material

Första hjälpen till psykisk hälsa, utbildning för personal (Mental Health First Aid)

Hur kan du hjälpa en person som har suicidtankar?, för närstående, anhöriga och personal, 1177 Vårdguiden

Bildstöd för samtal om suicid, SPIV

Suicidstegen för att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd

SuicideZero, filmer, checklistor och stödmaterial, Ideell organisation

Mind, information och utbildningar, Ideell förening

Riktlinjer om suicidnära patienter, Svenska psykiatriska föreningen

Suicid och suicidförsök - Patientsäkerhet, Samlat stöd för patientsäkerhet, Socialstyrelsen

Nationellt program för suicidprevention i Sverige, Karolinska institutet

Telefonlinjer att hänvisa till eller ringa till om råd och stöd

Bris, Barnens rätt i samhället: 116 111

Hem | Hjälplinjen

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80

Jourhavande präst: via 112, Svenska kyrkan

Mind Självmordslinjen: chat mind.se eller 901 01, Mind förening för psykisk hälsa

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Generell kartläggning av psykisk ohälsa och bidragande orsaker. Vägledande inför tidiga insatser, diagnostisk utredning och remittering.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som visar tecken på eller söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa och/eller svårigheter i vardagen.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till barn och ungdomar med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning utan att först behöva vänta på utredning (prioritet 3). När det finns en välgrundad misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen görs för att bedöma problematiken, ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning.

Kartläggningen består av ett öppet samtal med barnet eller ungdomen och närstående, en anamnes som innefattar bred kartläggning av psykiska symtom och vid behov somatisk undersökning och/eller suicidriskbedömning. 

Kartläggningen ska avslutas med en tydlig återföring till barnet eller ungdomen och närstående med lämpliga råd, stöd och eventuell hänvisning. Vid behov går man vidare med insatser eller fortsatt utredning.

Om det finns behov av insatser ska de ges så snart som möjligt. Med tidiga insatser får en del tillräcklig hjälp att hantera sina svårigheter och då behövs inte någon utredning. När kartläggningen visar att det finns en välgrundad misstanke om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ska insatserna inte fördröja en diagnostisk utredning, de kan ges parallellt med att utredning görs. Ibland är det först när man prövat olika insatser som man kan ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning.

Genomförande

Bedömning av psykiska symtom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och skolsituationen. 

Problem inom ett område kan ge negativa följdverkningar på andra områden, men flera problem kan också uppstå samtidigt oberoende av varandra.

Ta del av tidigare journaler. För att hämta information från andra tidigare eller pågående kontakter, skola och socialtjänst behövs samtycke från vårdnadshavare och barn (beroende på ålder och mognad).

Inled kartläggningen med ett öppet samtal om det som barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren önskar hjälp med. I samtal med barn och ungdomar måste man vara tydlig med hur samtalet kommer att gå till och vad det kan leda till så att barnet eller ungdomen vet vad hen kan förvänta sig. Tänk på att tala om hur mycket tid ni har för samtalet så att det viktigaste hinns med. 

Erbjud barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren möjlighet att tala enskilt. Berätta att många av frågorna ställs rutinmässigt till alla. Inled och avsluta samtalet gemensamt.

Barn och ungdomar som har svårt att delta i samtal

För yngre barn eller barn och ungdomar som av andra skäl har svårt att delta i samtal behöver man anpassa situationen utifrån vad som blir bäst för barnet eller ungdomen. Erbjud leksaker eller material som barnet eller ungdomen kan sysselsätta sig med. Det ger möjlighet till samspel på barnets eller ungdomens villkor och möjlighet till observation av hens beteende. 

Ibland kan föräldern behöva svara i barnets eller ungdomens ställe. Man kan också ge barnet eller ungdomen möjlighet att räcka upp handen eller på annat sätt signalera om hen inte håller med om något som föräldern säger. 

Områden att utforska 

Symtom, förlopp och funktion i förskola, skola och fritid är centrala områden att utforska, liksom hur det fungerar i familjen och socialt. För att bilda sig en bra uppfattning om situationen i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från personal som känner barnet eller ungdomen.

För att göra samtalet mindre laddat kan det vara bra att växla mellan mer övergripande och neutrala frågor och detaljfrågor om problemen. Ta stöd i standardiserade formulär.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet och självskadebeteende. 

En bedömning av psykiskt status behöver göras med utgångspunkt i barnets eller ungdomens ålder. 

Bedömningen görs under samtalet genom frågor och observationer av

  • barnets eller ungdomens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

För yngre barn eller barn och ungdomar som av andra skäl har svårt att delta i samtalet görs bedömningen av psykiskt status framförallt genom observationer av hur barnet eller ungdomen beter sig och samspelar med de som närvarar under besöket avseende

  • initiativ till lek och samspel
  • motorik och aktivitetsnivå
  • kommunikation
  • kvaliteten i kontaktförsök
  • gensvar på kontaktförsök.

Sökorsak:

  • symtom och problem 
  • debut
  • hur och när problemet/symtomen märks
  • konsekvenser för barnet eller ungdomen och personer i hens närhet (hem, förskola eller skola, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • skolsituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i förskolan eller skolan, mobbning, grooming
  • omvälvande livshändelser.

Psykiska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder/svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering, (pågående/tidigare)
  • användning av nikotin, alkohol och andra psykoaktiva substanser (alltid från 13 år eller tidigare vid misstanke).

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling med anledning av kroppslig ohälsa
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, förskola eller skola, socialt, fritid).

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat).

Symtom och funktion
  • ASRS-A, ungdomsversion, tidsram 6 månader – adhd självskattning
  • CRAFFT, ASSIST-Y – screening för alkohol- och drogbruk
  • ESSENCE-Q – screening för symtom
  • M-CHAT (1630 månader), Q-CHAT (1824 månader) – screening för symtom på autism 
  • MINI KID – psykiatrisk intervju för barn och ungdomar
  • Nordiskt formulär 25 – utveckling och beteende
  • Nordiskt formulär 515R – utveckling och beteende 
  • SDQ – skattning av psykiska symtom
  • SNAP-IV, föräldraskattning – adhd och trotssyndrom
  • Traumahändelser mini – traumaerfarenheter.
Funktionsförmåga och livskvalitet
  • C-GAS – generell skattning av funktionsnivå
  • CGI – bedömarskattning av sjukdomsgrad
  • Kidscreen-10 – hälsorelaterad livskvalitet
  • WSAS-Y/P – funktionsförmåga.

Barnet eller ungdomen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs.

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa?
  • Har du någon gång tänkt att det var bättre om du inte fanns?
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv? 

Sonderande frågor ställs också till förälder eller vårdnadshavare och för yngre barn eller barn eller ungdomar som har svårt att medverka i samtal kan det vara tillräckligt.

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Om barnet eller ungdomen har problem med sömnen bör man kartlägga sömnproblemen för att få en tydligare bild av vad som stör sömnen, och för att se vilka insatser som är mest verksamma.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras hos alla ungdomar över 13 år, och hos barn vid behov. Utifrån individuell bedömning och med ungdomens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om barnets eller ungdomens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen beror på vad som kommit fram under besöket.

Undersökningen kan omfatta

  • allmäntillstånd
  • längd och vikt
  • puls och blodtryck
  • auskultation av hjärta och lungor
  • neurologiskt status
  • utvidgat somatisk status.

Följande provtagning kan övervägas:

  • TSH, och eventuellt fritt-T4
  • blodstatus 
  • ferritin, D-vitamin, homocystein och folat
  • fP-glukos, fs-insulin, lipidstatus
  • kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium
  • hos yngre barn, transglutaminas-IgA, CK
  • mag-tarmutredning, F-kalprotectin.

Bedömning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av alla de delar som ingått i kartläggningen. Bedömningen ska alltid kommuniceras tydligt till barnet eller ungdomen och närstående. Anpassa kommunikationen efter barnets eller ungdomens ålder och mognad.

Ta tillsammans ställning till lämpliga insatser.

  • Om kartläggningen har visat på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel går man vidare med tidiga insatser enligt nedan. 
  • Om svårigheterna är uttalade bör man direkt ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning enligt nedan. Tidiga insatser kan då ges i väntan på eller parallellt med att en utredning görs. 
  • Om symtomen samtidigt eller istället pekar på andra psykiska problem, funktionsnedsättningar eller tillstånd går man vidare med andra insatser enligt nedan.
  • Om barnet eller ungdomen har sociala problem kan hen lotsas till socialtjänsten. Finns det anledning till oro gör man en anmälan till socialtjänsten. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP.

Vid lättare svårigheter kan kartläggningen i sig och information och råd öka förståelsen för symtom och svårigheter. Det kan vara till hjälp att få veta att det man känner och upplever är vanligt i vissa åldrar, kan tillhöra ens personlighet, vara normala reaktioner på livshändelser eller bero på stress eller oro. Det kan även lugna oroliga föräldrar och närstående, och ge dem tillit till sin förmåga att hjälpa sitt barn. Information och råd kan vid behov också ges till förskolan eller skolan. 

Vid uttalade problem bör man ge tidiga, rådgivande och psykosociala insatser för att göra vardagen mer hanterbar. 

Följ upp effekten av de insatser som ges. I vissa fall kan de vara tillräckliga och då behövs ingen fortsatt utredning. I andra fall kan man också behöva ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning eftersom det ökar möjligheterna till rätt vård och stöd.

Stöd och anpassningar i förskolan eller skolan

Information och råd kan vid behov också ges till skolan. Där finns kunskap om stöd och anpassning som kan underlätta för barn och ungdomar som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla, oavsett om orsaken är autism eller något annat.

Vid uttalade och ihållande svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel tas kompletterande anamnes för att undersöka om svårigheterna kan bero på något neuropsykiatriskt tillstånd som behöver utredas vidare. Anamnesen bygger vidare på befintlig kartläggning.

Tidiga psykosociala och rådgivande insatser ges då parallellt.  

Kompletterande anamnes:

  • graviditet, förlossning och nyföddhetsperiod
  • tidig utveckling, tillväxt, BVC-kontroller
  • uppfödning
  • motorik, försening, svårigheter med koordination
  • sömn, sömnmönster, dygnsrytm
  • språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
  • social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
  • intellektuell funktion, inlärning och skolprestationer
  • reglering av aktivitetsnivå, hög eller låg
  • impulskontroll
  • emotionell reglering, utbrott
  • uppmärksamhet, koncentration, andra exekutiva funktioner
  • beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualistiska beteenden, stereotypa rörelser, låsningar
  • sensoriska reaktioner, intressen eller överkänsligheter
  • tics
  • ärftlighet för neuropsykiatriska tillstånd
  • självständighet i vardagen.

Undersök om det finns nytillkomna händelser som påverkar barnet eller ungdomen och familjen. 

För att bilda sig en bra uppfattning om symtom och funktion i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från någon som känner barnet eller ungdomen. Det kan göras via skattningsskala, telefon eller i ett möte.

Funktionspåverkan

Ta ställning till om och i vilken grad symtomen leder till funktionspåverkan. Undersök på vilket sätt symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan i familjen, förskolan eller skolan och/eller med kamrater och på fritiden. 

Remiss

När det finns en funktionspåverkan och symtom på autism har funnits genom utvecklingen, och barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren samtycker, skrivs remiss för diagnostisk utredning. 

En remiss ska innehålla

  • en sammanfattning av kartläggningen, symtomens varaktighet och graden av funktionspåverkan
  • en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos
  • en redogörelse för eventuella insatser och om de varit verksamma
  • om man önskar samarbete runt barnet eller ungdomen, eller övertag. 

Informera om att remiss skickas och följ upp remissvaret.

Remiss vid samtidigt skadligt bruk eller beroende

Vid misstänkt autism och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör insatser riktade mot beroendeproblematiken inte fördröja en remiss till utredning av autism. 

Om kartläggningen visar att det finns tecken på andra psykiska problem eller tillstånd ska de tas om hand. Det kan antingen röra sig om enbart andra problem eller om samtidiga problem.

Tillstånd som samtidigt bör omhändertas i primärvården/första linjen:

Vid tecken på ohälsa och svårigheter som bäst tas om hand inom annan verksamhet, till exempel problem som är isolerade till skolan eller kroppslig sjukdom, tillämpas rutiner för att lotsa vidare eller genomföra samordnade insatser med angränsande verksamheter som till exempel BHV, elevhälsa, socialtjänst eller BUMM.

Om det framkommit att ungdomen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen få hjälp och stöd att söka adekvat beroendevård, till exempel bli remitterad till en Mariamottagning. Man ska också informera vårdnadshavare och göra en anmälan till socialtjänsten.

Material

Riktlinje Autism 2021 SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (pdf, ny flik)

Första linje-boken. Stödmaterial för första linjens arbete för barn och ungas psykiska hälsa, Uppdrag psykisk hälsa 

Skattningsskalor, SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Generell kartläggning av psykiatriska symtom och bidragande orsaker. Vägledande inför diagnostisk utredning och val av stöd- och behandlingsinsatser.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som söker direkt till specialistnivå, som inte tidigare bedömts på primärvårdsnivå.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser ska ges efter behov så snart som möjligt till barn och ungdomar med svårigheter som kan bero på autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utan att först behöva vänta på utredning (prioritet 3). När det finns en välgrundad misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen görs för att bedöma problematiken, ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning. Initial kartläggning på specialistnivå görs om det inte redan gjorts i primärvården eller första linjen.

Kartläggningen består av ett öppet samtal med barnet eller ungdomen och närstående, en anamnes som innefattar bred kartläggning av psykiatriska symtom, vid behov med stöd av strukturerad diagnostisk intervju, och vid behov somatisk undersökning och/eller suicidriskbedömning. 

Kartläggningen ska avslutas med en tydlig återföring till barnet eller ungdomen och närstående med lämpliga råd, stöd och eventuell hänvisning. Vid behov går man vidare med insatser eller fortsatt utredning.

Om det finns behov av insatser ska de ges så snart som möjligt. Med tidiga insatser får en del tillräcklig hjälp att hantera sina svårigheter och då behövs inte någon utredning. När kartläggningen visar att det finns en välgrundad misstanke om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ska insatserna inte fördröja en diagnostisk utredning, de kan ges parallellt med att utredning görs. Ibland är det först när man prövat olika insatser som man kan ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning.

Genomförande

Initial bedömning av psykiatriska symtom ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och skolsituation. 

Problem inom ett område kan ge negativa följdverkningar på andra områden, men flera problem kan också uppstå samtidigt oberoende av varandra. 

Ta del av tidigare journaler. För att hämta information från andra tidigare eller pågående kontakter, skola och socialtjänst behövs samtycke från vårdnadshavare och barn (beroende på ålder och mognad).

Inled kartläggningen med ett öppet samtal om det som barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren önskar hjälp med. I samtal med barn och ungdomar måste man vara tydlig med hur samtalet kommer att gå till och vad det kan leda till så att barnet eller ungdomen vet vad hen kan förvänta sig. Tänk på att tala om hur mycket tid ni har för samtalet så att det viktigaste hinns med. 

Erbjud barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren möjlighet att tala enskilt. Berätta att många av frågorna ställs rutinmässigt till alla. Inled och avsluta samtalet gemensamt.

Barn och ungdomar som har svårt att delta i samtal

För yngre barn eller barn och ungdomar som av andra skäl har svårt att delta i samtal behöver man anpassa situationen utifrån vad som blir bäst för barnet eller ungdomen. Erbjud leksaker eller material som barnet eller ungdomen kan sysselsätta sig med. Det ger möjlighet till samspel på barnets eller ungdomens villkor och möjlighet till observation av hens beteende. 

Ibland kan föräldern behöva svara i barnets eller ungdomens ställe. Man kan också ge barnet eller ungdomen möjlighet att räcka upp handen eller på annat sätt signalera om hen inte håller med om något som föräldern säger. 

Områden att utforska 

Symtom, förlopp och funktion i förskola, skola och fritid är centrala områden att utforska, liksom hur det fungerar i familjen och socialt. För att bilda sig en bra uppfattning om situationen i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från personal som känner barnet eller ungdomen. 

För att göra samtalet mindre laddat kan det vara bra att växla mellan mer övergripande och neutrala frågor och detaljfrågor om problemen. Ta stöd i strukturerad diagnostisk intervju och konkretisera med en tidslinje.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet och självskadebeteende.

En bedömning av psykiskt status behöver göras med utgångspunkt i barnets eller ungdomens ålder. 

Bedömningen görs under samtalet genom frågor och observationer av

  • barnets eller ungdomens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

För yngre barn eller barn och ungdomar som av andra skäl har svårt att delta i samtalet görs bedömningen av psykiskt status framförallt genom observationer av hur barnet eller ungdomen beter sig och samspelar med de som närvarar under besöket avseende

  • initiativ till lek och samspel
  • motorik och aktivitetsnivå
  • kommunikation
  • kvaliteten i kontaktförsök
  • gensvar på kontaktförsök.

Sökorsak:

  • symtom och problem 
  • debut
  • hur och när problemet/symtomen märks
  • konsekvenser för barnet eller ungdomen och personer i hens närhet (hem, förskola eller skola, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • skolsituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i förskolan eller skolan, mobbning, grooming
  • omvälvande livshändelser.

Psykiatriska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder/svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • användning av nikotin, alkohol och andra psykoaktiva substanser (alltid från 13 år eller tidigare vid misstanke).

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling med anledning av kroppslig ohälsa
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, förskola eller skola, socialt, fritid).

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att formulera sig i skrift jämfört med i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat).

Symtom och funktion
  • ASRS-A, ungdomsversion, tidsram 6 månader – adhd självskattning
  • CRAFFT, ASSIST-Y – screening för alkohol- och drogbruk
  • ESSENCE-Q – screening för symtom
  • MINI KID – psykiatrisk intervju för barn och ungdomar
  • Nordiskt formulär 2–5 – utveckling och beteende
  • Nordiskt formulär 5–15R – utveckling och beteende 
  • SDQ – skattning av psykiska symtom
  • SNAP-IV, föräldraskattning – adhd och trotssyndrom
  • Traumahändelser mini – traumaerfarenheter.
Funktionsförmåga och livskvalitet
  • C-GAS – generell skattning av funktionsnivå
  • CGI – bedömarskattning av sjukdomsgrad
  • Kidscreen-10 – hälsorelaterad livskvalitet
  • WSAS-Y/P – funktionsförmåga.

Barnet eller ungdomen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs. 

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa?
  • Har du någon gång tänkt att det var bättre om du inte fanns?
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv? 

Sonderande frågor ställs också till förälder eller vårdnadshavare och för yngre barn eller barn eller ungdomar som har svårt att medverka i samtal kan det vara tillräckligt.

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Om barnet eller ungdomen har problem med sömnen bör man kartlägga sömnproblemen för att få en tydligare bild av vad som stör sömnen, och för att se vilka insatser som är mest verksamma.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger och beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras hos alla ungdomar över 13 år, och hos barn vid behov. Utifrån individuell bedömning och med ungdomens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om barnets eller ungdomens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen beror på vad som kommit fram under besöket.

Undersökningen kan omfatta

  • allmäntillstånd
  • längd och vikt
  • puls och blodtryck
  • auskultation av hjärta och lungor
  • neurologiskt status
  • utvidgat somatisk status.

Följande provtagning kan övervägas:

  • TSH, och eventuellt fritt-T4
  • blodstatus 
  • ferritin, D-vitamin, homocystein och folat
  • fP-glukos, fs-insulin, lipidstatus
  • kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium
  • hos yngre barn, transglutaminas-IgA, CK
  • mag-tarmutredning, F-kalprotectin.

Bedömning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av alla de delar som ingått i kartläggningen. Bedömningen ska alltid kommuniceras tydligt till barnet eller ungdomen och närstående, och till den som eventuellt har remitterat. Anpassa kommunikationen efter barnets eller ungdomens ålder och mognad.

Ta tillsammans ställning till lämpliga insatser.

  • Om kartläggningen har visat på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel går man vidare med tidiga insatser enligt nedan. 
  • Om svårigheterna är uttalade bör man direkt ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning enligt nedan. Tidiga insatser kan då ges i väntan på eller parallellt med att en utredning görs. 
  • Om symtomen samtidigt eller istället pekar på andra psykiska problem, funktionsnedsättningar eller tillstånd går man vidare med andra insatser enligt nedan.
  • Om barnet eller ungdomen har sociala problem kan hen lotsas till socialtjänsten. Finns det anledning till oro gör man en anmälan till socialtjänsten. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP.

Vid lättare svårigheter kan kartläggningen i sig och information och råd öka förståelsen för symtom och svårigheter. Det kan vara till hjälp att få veta att det man känner och upplever är vanligt i vissa åldrar, kan tillhöra ens personlighet, vara normala reaktioner på livshändelser eller bero på stress eller oro. Det kan även lugna oroliga föräldrar och närstående, och ge dem tillit till sin förmåga att hjälpa sitt barn. Information och råd kan vid behov också ges till förskolan eller skolan. 

Vid uttalade problem bör man ge tidiga, rådgivande och psykosociala insatser för att göra vardagen mer hanterbar. Vid begränsad självständighet i dagliga aktiviteter kan man göra en arbetsterapeutisk utredning som ger underlag för anpassning och arbetsterapeutiska insatser. 

I vissa fall kan tidiga insatser vara tillräckliga och då behövs ingen fortsatt utredning. I andra fall kan man också behöva ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning eftersom det ökar möjligheterna till rätt vård och stöd.

Stöd och anpassningar i skolan

Information och råd kan vid behov också ges till skolan. Där finns kunskap om stöd och anpassning som kan underlätta för barn och ungdomar som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla, oavsett om orsaken är autism eller något annat.

Vid uttalade och ihållande svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med nedsatt flexibilitet tas kompletterande anamnes för att undersöka om svårigheterna kan bero på något neuropsykiatriskt tillstånd som behöver utredas vidare. Anamnesen bygger vidare på befintlig kartläggning.

Tidiga psykosociala och rådgivande insatser ges då parallellt.  

Kompletterande anamnes:

  • graviditet, förlossning och nyföddhetsperiod
  • tidig utveckling, tillväxt, BVC-kontroller
  • uppfödning, amning/flaska, övergång till vanlig mat, matvanor
  • motorik, försening, svårigheter med koordination
  • sömn, sömnmönster, dygnsrytm
  • språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
  • social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
  • intellektuell funktion, inlärning och skolprestationer
  • reglering av aktivitetsnivå, hög eller låg
  • impulskontroll
  • emotionell reglering, utbrott
  • uppmärksamhet, koncentration, andra exekutiva funktioner
  • beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualistiska beteenden, stereotypa rörelser, låsningar
  • sensoriska reaktioner eller intressen, under- eller överkänsligheter
  • tics
  • ärftlighet för neuropsykiatriska tillstånd
  • självständighet i vardagen.

Undersök om det finns nytillkomna händelser som påverkar barnet eller ungdomen och familjen. 

För att bilda sig en bra uppfattning om symtom och funktion i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från någon som känner barnet eller ungdomen. Det kan göras via skattningsskala, telefon eller i ett möte.

Funktionspåverkan

Ta ställning till om och i vilken grad symtomen leder till funktionspåverkan. Undersök på vilket sätt symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan i familjen, förskolan eller skolan och/eller med kamrater och på fritiden.

När det finns en funktionspåverkan och symtom på autism har funnits genom utvecklingen, och barnet eller ungdomen och vårdnadshavaren samtycker, görs ett ställningstagande till autismdiagnos enligt diagnostisk utredning.

Inget krav på drogfrihet inför diagnostik

Skadligt bruk eller beroende utgör inte hinder för utredning. Vid misstänkt autism och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör insatser riktade mot beroendeproblematiken inte fördröja diagnostik av autism. 

Om kartläggningen visar att det finns tecken på andra psykiska problem eller tillstånd ska de tas om hand. Det kan antingen röra sig om enbart andra problem eller om samtidiga problem.

Akuta tillstånd som bör omhändertas utan fördröjning:

Vid tecken på ohälsa och svårigheter som bäst tas om hand inom annan verksamhet, till exempel problem som är isolerade till skolan eller kroppslig sjukdom, tillämpas rutiner för att lotsa vidare eller genomföra samordnade insatser med angränsande verksamheter som till exempel BHV, elevhälsa, socialtjänst eller BUMM.

Om det framkommit att ungdomen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen få hjälp och stöd att söka adekvat beroendevård, till exempel bli remitterad till en Mariamottagning. Man ska också informera vårdnadshavare och göra en anmälan till socialtjänsten.

Material

Riktlinje Autism 2021, SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (pdf, ny flik)

Skattningsskalor, SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Diagnostisk utredning av autism görs på basis av genomförd initial kartläggning. Anamnesen och klinisk bedömning kompletteras och riktas mot frågeställningen.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som vid initial kartläggning visat sig ha tidigt debuterande och varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen och där funktionspåverkan är av sådan grad att rådgivande och psykosociala insatser inte är tillräckliga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • barn och ungdomar med misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning erbjuds en neuropsykiatrisk utredning enligt fastställda grundprinciper (prioritet 1)
  • ett team med minst en läkare och en psykolog (vid behov fler kompetenser) genomför en neuropsykiatrisk utredning, erbjuder insatser och följer upp insatserna (prioritet 2)
  • bedömningen, diagnostiken, insatserna och uppföljningen hålls samman genom hela vårdkedjan (prioritet 3).

Kompetenskrav

Utredningsteamet bör bestå av en legitimerad psykolog och en specialistläkare eller ST-läkare inom psykiatrisk specialitet eller barnmedicin som båda bör delta aktivt och ha betydande erfarenhet eller få handledning av någon med sådan erfarenhet. Annan kompetens bör ingå utifrån behov.

Sammanfattning

Den diagnostiska utredningen kompletterar, utifrån kvarvarande frågeställningar, den inledande kartläggning som gjorts på primärvårdsnivå eller specialistnivå. Anpassa utredningen till barnets eller ungdomens behov, symtom och förutsättningar och utred så mycket eller så lite som behövs.

I diagnostiken ingår

  • kompletterande anamnes och klinisk bedömning
  • bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga
  • differentialdiagnostiska överväganden och bedömning av samtidiga tillstånd
  • värdering av kriterier för diagnos och klassificering av diagnos.

Genomförande

Den diagnostiska utredningen bygger vidare på befintlig information och tidigare dokumentation. Diagnostik av autism grundar sig på en klinisk bedömning som noggrant kartlägger barnets eller ungdomens aktuella och tidigare symtom, funktionsförmåga kognitivt och praktiskt i vardagen, sociala situation, kroppsliga hälsa och tidigare eller aktuella symtom på psykisk ohälsa. Utredningen ger underlag för planering av fortsatta insatser, oavsett om diagnos ställs eller inte. 

Att läkare och psykolog tar anamnes gemensamt ger som regel bäst förutsättningar för bedömning av om det finns områden som behöver utredas vidare, till exempel genom somatisk undersökning, testning eller bedömning hos annan profession.

Barnet eller ungdomen måste ges möjlighet att beskriva sina upplevelser, problem och sin vardagssituation. Utredningen bör därför om möjligt omfatta ett enskilt samtal med barnet eller ungdomen, anpassat efter barnets eller ungdomens förutsättningar

Centrala frågeställningar

Centrala frågeställningar för den anamnestiska intervjun är: Har barnet eller ungdomen sedan tidig ålder haft varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen på ett sätt som stör eller försämrar funktionsförmågan i vardagen? Har barnet eller ungdomen behov av stöd?

Viktiga aspekter att undersöka
  • Svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen: debut, omfattning, förekomst, varaktighet.
  • Förändring av symtomens uttryck över tid, genom uppväxten.
  • Nuvarande funktionspåverkan socialt, i skolan eller inom andra viktiga funktionsområden. 
  • Differentialdiagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom, samt kognitiv funktion.

Hur yttrar sig symtomen? Finns eller har svårigheter funnits på ett varaktigt sätt? Värdera symtom och funktion i relation till barnets eller ungdomens ålder och kön. 

Bristande social förståelse 

Genom uppväxten har barnet eller ungdomen haft svårt att förstå, skapa och upprätthålla ömsesidiga relationer med andra. Det kan visa sig genom ett annorlunda sätt att visa intresse för ömsesidiga sociala relationer eller ett ovanligt sätt att närma sig andra och ta kontakt. Barnet eller ungdomen har svårt att förstå sin egen roll i samspelssituationer och missförstånd uppstår ofta. Barnet eller ungdomen har märkbara svårigheter att tolka och använda icke-verbal kommunikation, till exempel mimik, tonfall och gester. Sociala sammanhang kräver oproportionerligt mycket energi. 

Begränsade och repetitiva beteenden, aktiviteter och intressen 

En del barn och ungdomar har starka och ibland ovanliga intressen som ger glädje, men också i stor utsträckning tar över och skapar inskränkningar i vardagen. Närstående och andra uppfattar barnet eller ungdomen som påtagligt oflexibel och restriktiv i sitt beteende. Ibland finns tydliga upprepningar i motorik eller i tänkandet. Barnet eller ungdomen kan bli orolig vid avsteg från etablerade rutiner. En del barn och ungdomar försöker få närstående och andra att tillgodose behovet av ritualiserade vanor, ofta med konflikter som följd. Annorlunda reaktioner på sinnesintryck är vanliga, särskilt när det gäller hörsel, känsel och/eller smak.

Hur och i vilken grad påverkar symtomen barnets eller ungdomens utveckling och vardag? Vilken typ av anpassningar har prövats respektive skulle behövas?

Bedömning av funktionsförmåga baseras på beskrivningar av hur barnet eller ungdomen fungerar i förskola eller skola och hemma, på fritiden och med kompisar. När det gäller flickor bör föräldrarnas beskrivning väga tungt eftersom svårigheter hos flickor inte alltid märks i skolan. 

Funktion i förskola/skola:

  • inlärningsförmåga, måluppfyllelse 
  • aktuella anpassningar och stödinsatser
  • förmåga att delta i och hantera friare situationer, t.ex. lek, raster, övergångar, skolmåltider, utflykter
  • samspel med jämnåriga och vuxna 
  • grad av självständighet i aktiviteter, läxläsning, inlärning.

Funktion hemma, på fritid och med kamrater:

  • grad av självständighet i aktiviteter i vardagen, inklusive ADL
  • samspel med jämnåriga och vuxna
  • förmåga att etablera och upprätthålla fungerande kamratrelationer
  • förmåga att hantera förändringar eller oförutsedda händelser
  • förmåga att ha ordning på sina saker, passa tider, skapa struktur, komma ihåg 
  • förmåga att delta i och upprätthålla organiserade fritidsintressen
  • behov av kognitivt stöd och anpassningar.

För att bilda sig en bra uppfattning om situationen i förskolan eller skolan bör man inhämta förstahandsinformation från någon i förskolan eller skolan som känner barnet eller ungdomen väl. Det kan göras via skattningsskala, telefon eller i ett möte. Efterfråga relevant information ur barnets eller ungdomens elevakt. 

Vid behov kan en observation eller andra riktade bedömningar komplettera utredningen.

Samma symtom som vid autism kan orsakas av psykisk ohälsa och även av somatisk sjukdom. Omvänt kan andra typer av symtom ha sin grund i ett autistiskt fungerande.  

Förklaras symtomen bättre av ett annat tillstånd? Bedöm om och på vilket sätt de autistiska symtomen påverkar respektive påverkas av det andra tillståndet. Symtom på autism visar sig som regel under tidig barndom varför det är nödvändigt att analysera förloppet. 

Värdera kognitiv funktion

Gör en värdering av den kognitiva funktionen. Hur fungerar inlärningssituationer i förskolan eller skolan? Hur självständigt är barnet eller ungdomen i vardagliga aktiviteter? Finns tecken på svag, ojämn eller uttalat hög begåvning och samtidigt låg funktion? Ta ställning till behovet av begåvningstestning eller andra riktade kognitiva test, se kompletterande utredning.

Differentialdiagnoser och samtidiga tillstånd

Differentialdiagnoser och samtidiga tillstånd och att överväga:

Vid svårbedömd, komplex klinisk bild, se kompletterande utredning.

En bedömning av psykiskt status behöver göras med utgångspunkt i barnets eller ungdomens ålder och mognad. 

Bedömningen görs under samtalet genom frågor och observationer av

  • barnets eller ungdomens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation, tonfall, ögonkontakt, gester)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

För yngre barn eller barn och ungdomar som av andra skäl har svårt att delta i samtalet görs bedömningen av psykiskt status framförallt genom observationer av hur barnet eller ungdomen beter sig och samspelar med de som närvarar under besöket avseende

  • initiativ till lek och samspel
  • motorik och aktivitetsnivå
  • kommunikation
  • kvaliteten i kontaktförsök
  • gensvar på kontaktförsök.

Sökorsak:

  • symtom och problem 
  • debut
  • hur och när problemet eller symtomen märks
  • konsekvenser för barnet eller ungdomen och personer i hens närhet (hem, förskola eller skola, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • skolsituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i förskolan eller skolan, mobbning, grooming
  • omvälvande livshändelser.

Utveckling:

  • graviditet, förlossning och nyföddhetsperiod
  • tidig utveckling, tillväxt, BVC-kontroller
  • uppfödning, amning/flaska, övergång till vanlig mat, matvanor
  • motorik, försening, svårigheter med koordination
  • sömn, sömnmönster, dygnsrytm
  • språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
  • social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
  • intellektuell funktion, inlärning och skolprestationer
  • reglering av aktivitetsnivå, hög eller låg
  • impulskontroll
  • emotionell reglering, utbrott
  • uppmärksamhet, koncentration
  • beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualer, stereotypa rörelser
  • sensoriska reaktioner, intressen eller överkänsligheter
  • tics.

Psykiatriska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder, svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • användning av nikotin, alkohol och andra psykoaktiva substanser (alltid från 13 år eller tidigare vid misstanke).

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling med anledning av kroppslig ohälsa
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, förskola eller skola, socialt, fritid).

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. Formulär används för att hämta in information från flera informanter. Utöver barnet eller ungdomen inhämtas information från till exempel föräldrar och lärare. För en del är det lättare att formulera sig i skrift jämfört med i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat) och kan inte användas som ensamt underlag för att ställa diagnos. 

IDA, ADI-R, ADOS och DISCO är exempel på diagnostiska verktyg som kan användas för att observera och kartlägga tecken på autism över livsloppet samt grad av påverkan på funktionsnivån. 

Symtom och funktion
  • BRIEF-2 – exekutiva funktioner
  • Nordiskt formulär 2–5 – utveckling och beteende
  • Nordiskt formulär 5–15R – utveckling och beteende
  • SCQ  – screening av autism
  • SRS-2 – egenskaper förknippade med autism.
Övriga tillstånd
Funktionsförmåga och livskvalitet
  • C-GAS – generell skattning av funktionsnivå
  • CGI – bedömarskattning av sjukdomsgrad
  • Kidscreen-10 – hälsorelaterad livskvalitet
  • WSAS-Y/P – funktionsförmåga.

Barnet eller ungdomen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och genomför vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs. 

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa?
  • Har du någon gång tänkt att det var bättre om du inte fanns?
  • Har du tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv? 

Sonderande frågor ställs också till förälder eller vårdnadshavare och för yngre barn eller barn eller ungdomar som har svårt att medverka i samtal kan det vara tillräckligt.

Utredning bör prioriteras för ungdomar med misstänkt autism och skadligt bruk och beroende. Det finns inte något krav på drogfrihet. Utredning av autism vid samtidigt pågående skadligt bruk eller beroende kräver att man gör en individuell bedömning av förutsättningarna och anpassar tillvägagångssättet utifrån ungdomens behov.

Utifrån individuell bedömning och med ungdomens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om barnets eller ungdomens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen beror på vad som kommit fram under besöket.

För klinisk diagnostik inom psykiatri används huvudsakligen DSM, som i många fall ger möjlighet till mer preciserade bedömningar av enskilda individer, men kodningen av diagnosen görs enligt ICD.

F84 Genomgripande utvecklingsstörningar

F84.0. Autism i barndomen

F84.1 Atypisk autism

F84.5 Aspergers syndrom

F84.9 Genomgripande störning i utvecklingen, utan närmare specifikation.

Bedömning och fortsatta insatser

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till

  • ålder vid symtomdebut
  • varaktighet, art och grad av symtom och om det finns en kliniskt signifikant funktionsnedsättning inom olika områden
  • om symtomen motsvarar diagnoskriterier för autism
  • stödbehovet
  • eventuell tilläggsproblematik/samtidigt psykiatriskt och/eller somatiskt tillstånd
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar. 

Diagnosen kan ställas om man bedömer att barnet eller ungdomen sedan tidig ålder haft varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen på ett sätt som stör eller försämrar den nuvarande funktionsförmågan i vardagen. 

Sammanfatta utredningen och bedömningen med återföring till barnet eller ungdomen, närstående och eventuellt inremitterande. Anpassa kommunikationen efter barnets eller ungdomens ålder och mognad. 

Ta tillsammans med barnet eller ungdomen och närstående ställning till lämpliga insatser och kom överens om en vårdplan. Det ska göras oavsett om utredningen lett fram till en diagnos eller inte. Informera tydligt om hur utvärdering och uppföljning ska gå till.

Lotsning och samverkan

Om det finns misstanke om att svårigheterna påverkas av social problematik bör barnet eller ungdomen lotsas till socialtjänsten och/eller samverkan inledas med en samordnad individuell plan, SIP. Om man misstänker att barnet eller ungdomen far illa ska en anmälan till socialtjänsten göras.

Om det framkommit att ungdomen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen remitteras till Mariamottagning/beroendevård alternativt själv kontakta Mariamottagning. Man ska alltid informera vårdnadshavare och göra en anmälan till socialtjänsten.

Utredning för autism avslutas om:

  • Hållpunkter för autismdiagnos saknas. Remittera till primärvård/första linje om barnet eller ungdomen har behov av stöd. Vid misstanke om annan psykisk eller somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning fortsätter utredning och eventuell efterföljande behandling utifrån den frågeställningen.
  • Det finns en entydig bild förenlig med autism. Besluta tillsammans med barnet eller ungdomen och närstående vilka insatser som ska sättas in. Informera om möjligheten att ansöka om insatser enligt LSS.  
  • Det finns en entydig bild förenlig med autism och samtidig psykisk eller somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Besluta tillsammans med barnet eller ungdomen och närstående vilka insatser och behandlingar som ska sättas in. Informera om möjligheten att ansöka om insatser enligt LSS.

En första åtgärd kan vara att följa upp barnet eller ungdomen för förnyad klinisk bedömning.

Kompletterande utredning är motiverad om:

  • Utredningen hittills visar autistiska symtom och oklar klinisk bild, komplex problematik med samtidig relevant psykisk och/eller somatisk sjukdom, eller vid osäkerhet i tidigare bedömning.
  • Autismdiagnos har ställts men efterföljande insatser har inte haft effekt. De behandlings- och stödinsatser som påbörjas ska alltid följas upp. Otillräcklig effekt av insatser eller försämring av tillståndet är en indikation på att diagnostik och/eller val av insatser bör revideras.

Material

Riktlinje Autism 2021 SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (pdf, ny flik)

Skattningsskalor, SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri

Kodning inom psykiatrin, Socialstyrelsen

Internationella riktlinjer

Autism spectrum disorder in under 19s: recognition, referral and diagnosis, NICE

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Habilitering
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kompletterande utredning vid diagnostiskt oklara fall eller komplex problematik hos barn och ungdomar. Utredningen bygger vidare på initial kartläggning och diagnostisk utredning.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar med symtom på autism och oklar klinisk bild, komplex problematik med samtidig relevant psykisk och/eller somatisk sjukdom, eller vid osäkerhet i tidigare bedömning. Kompletterande utredning kan även vara motiverad då autismdiagnos och/eller insatser behöver justeras eller omprövas.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • barn och ungdomar med misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning erbjuds en neuropsykiatrisk utredning enligt fastställda grundprinciper (prioritet 1)
  • ett team med minst en läkare och en psykolog (vid behov fler kompetenser) genomför en neuropsykiatrisk utredning, erbjuder insatser och följer upp insatserna (prioritet 2)
  • bedömningen, diagnostiken, insatserna och uppföljningen hålls samman genom hela vårdkedjan (prioritet 3).

Kompetenskrav

Utredningsteamet bör bestå av en legitimerad psykolog och en specialistläkare eller ST-läkare inom psykiatrisk specialitet eller barnmedicin som båda bör delta aktivt och ha betydande erfarenhet, eller få handledning av någon med sådan erfarenhet. Kompletterande utredning kräver dessutom ofta samarbete mellan flera kompletterande kompetenser, till exempel arbetsterapeut, specialpedagog, logoped och fysioterapeut.

Sammanfattning

Tidigare eller pågående utredning kompletteras efter behov med fördjupad psykiatrisk diagnostik, somatisk undersökning och olika slags funktionsbedömningar. Konsultationer med andra specialiteter och observationer i olika miljöer kan vara motiverat. Bedömning av effekter av givna behandlingsinsatser och eventuella biverkningar görs också. Vid fortsatt osäker bedömning bör barnet eller ungdomen erbjudas en planerad uppföljning för förnyad klinisk bedömning. 

Genomförande

Den kompletterande utredningen utgår från den diagnostiska utredningen, kvarvarande och nytillkomna frågeställningar. En övergripande bedömning av vad som är problematiskt och vilka frågor som behöver besvaras görs inledningsvis av den som har ansvar för att planera den kompletterande utredningen, tillsammans med barnet eller ungdomen och närstående.

Det kliniska behovet styr vilka utredningsinsatser som behöver göras.

Kompletterande bedömningar som kan göras vid oklar klinisk bild eller komplex problematik:

  • Fördjupad psykiatrisk diagnostik genom förnyad genomgång av anamnesen samt beteendebedömning i intervjusituationen (status). Standardiserade intervjuer kan vid behov upprepas, och kompletteras med ytterligare kliniska intervjuer. 
  • Somatisk undersökning med t.ex. blodprover (bristtillstånd, sköldkörtelsjukdom, glutenintolerans), ställningstagande till genetisk utredning (t.ex. fragilt-X syndromet), EEG, syn- och hörselundersökning. 
  • Neurologisk undersökning om det framkommit uppgifter om tillbakagång i utvecklingen, anfallsmisstänkta episoder, förvärvade motoriska problem, t.ex. balans- eller koordinationssvårigheter (se somatisk undersökning).
  • Bedömning av effekter och biverkningar av givna behandlingsinsatser.

Bedömningar av aktivitets- och funktionsförmåga som görs av till exempel psykolog, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog, fysioterapeut eller kurator kan ge viktiga underlag för fortsatta insatser. 

  • Bedömning av begåvning med psykologisk testning
    Vid indikationer på svag eller ojämn begåvning, svårigheter avseende dagliga aktiviteter samt inlärnings- och visuella perceptionssvårigheter. 

  • Neuropsykologisk utredning
    Vid t.ex. uttalade exekutiva svårigheter, visuella perceptionssvårigheter eller minnessvårigheter.

  • Arbetsterapeutisk utredning
    Vid begränsad självständighet och delaktighet, uttalade svårigheter i genomförandet av dagliga aktiviteter, vid bostadsanpassning eller vid behov av bedömning av t.ex. tidsuppfattning, hygien, perception, finmotorik och sömn.

  • Logopedisk utredning
    Vid tecken på svårigheter med tal, språk och/eller kommunikation. 

  • Fysioterapeutisk bedömning
    Vid motoriska problem, balans- eller koordinationssvårigheter. 

  • Ytterligare kartläggning av den psykosociala miljön i vardagen. Finns stressande relationer eller andra faktorer som inte tidigare framkommit, t.ex. allvarliga samarbetssvårigheter mellan föräldrar, psykisk ohälsa eller beroende i familjen, eller utsatthet i umgänge med kamrater eller på nätet? Finns behov av stöd eller avlastning till närstående? 
Konsultationer och observationer

Arbetsterapeut, logoped, specialpedagog, fysioterapeut, neuropsykolog med flera kompetenser konsulteras om de inte finns i verksamheten. Hembesök, förskole- eller skolbesök eller annan möjlighet att observera barnet eller ungdomen i aktivitet i sin vardagsmiljö kan ge ny information. Förskole- eller skolbesök kan vara värdefullt när beskrivningar går isär eller vid svåra samarbetsproblem mellan hem och förskola/skola.

Bedömning och fortsatta insatser

När tillräcklig information har inhämtats sammanfattas utredningen och man tar ställning till

  • varaktighet, art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om symtomen motsvarar diagnoskriterier för autism
  • eventuell tilläggsproblematik/samtidigt psykiatriskt tillstånd eller somatisk sjukdom
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Beroende på utfall av den kompletterande utredningen tas beslut om insatser. 

Sammanfatta utredningen och bedömningen med återföring till barnet eller ungdomen, närstående och eventuellt inremitterande. Ta tillsammans med barnet eller ungdomen och närstående ställning till lämpliga insatser och kom överens om en vårdplan. Det ska göras oavsett om utredningen lett fram till en diagnos eller inte. 

Informera tydligt om hur utvärdering och uppföljning går till.

Komplettera muntlig information med skriftlig.

Vid osäker bedömning bör barnet eller ungdomen erbjudas en planerad uppföljning för förnyad klinisk bedömning. Det fortsatta förloppet kan ge information som blir vägledande i diagnostiskt oklara fall. Vid otillräcklig effekt av insatser bör man alltid ta ställning till om diagnosen bör omprövas och/eller om det finns samtidig problematik eller kognitiva svårigheter som missats.

Material

Riktlinje Autism 2021 SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (pdf, ny flik)

Skattningsskalor, SFBUP, Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri

Internationella riktlinjer

Autism spectrum disorder in adults: diagnosis and management | Guidance, NICE

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Habilitering
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Generell kartläggning av psykisk ohälsa och bidragande orsaker. Vägledande inför tidiga insatser, diagnostisk utredning och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa och/eller svårigheter i vardagen.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser erbjuds efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (prioritet 3). När det finns en misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen görs för att bedöma problematiken, ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning. 

Kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, en anamnes som innefattar bred kartläggning av psykiska symtom, och vid behov somatisk undersökning och/eller suicidriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Kartläggningen ska avslutas med en tydlig återföring till individen och närstående med lämpliga råd, stöd och eventuell hänvisning. Vid behov går man vidare med insatser och/eller fortsatt utredning. 

Om det finns behov av insatser ska de ges så snart som möjligt. Med tidiga insatser får en del tillräcklig hjälp att hantera sina svårigheter och då behövs inte någon utredning. När kartläggningen visar att det finns en välgrundad misstanke om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ska insatserna inte fördröja en diagnostisk utredning, de kan ges parallellt med att utredning görs. Ibland är det först när man prövat olika insatser som man kan ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning.

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Genomförande

Bedömning av psykiska symtom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), arbets- eller studiesituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och hög social belastning. 

Problem inom ett område kan ge negativa följdverkningar på andra områden, men flera problem kan också uppstå samtidigt oberoende av varandra.

Inled kartläggningen med ett öppet samtal om det som individen söker hjälp för. Tänk på att tala om hur mycket tid ni har för samtalet så att det viktigaste hinns med.

Symtom, förlopp och funktion i familjeliv, arbete och fritid är centrala områden att utforska. Några enkla frågor om skoltiden kan ge viktig information om kognitiva funktioner och om barndomssymtom. Ta vid behov stöd i standardiserade formulär.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller beroende, våld i familjen, övergrepp, suicidalitet och självskadebeteende.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av 

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Sökorsak:

  • symtom och problem, hur de yttrar sig och när
  • debut 
  • konsekvenser för individen och personer i hens närhet (hem, studier/arbete, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • utbildningsnivå, arbetssituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid, nikotin, alkohol, droger)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i studier/arbetsliv, mobbning, ekonomiska problem, problematiskt spelande
  • omvälvande livshändelser.

Psykiska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp 
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder/svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering (pågående/tidigare).

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling av somatisk ohälsa
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, arbete, socialt, fritid).

Användning av standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att vara öppen i formulär än i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Symtom och funktion
  • ASRS, tidsram 6 månader – aktuella symtom och svårighetsgrad
  • AUDIT – frågeformulär för alkoholriskbruk
  • DUDIT – frågeformulär för droger
  • MADRS-S – depressionssymtom
  • GAD-7 – ångestsymtom 
  • MINI – psykiatrisk intervju
  • Nordiskt formulär 5–15R – utveckling och beteende under barndomen
  • PCL-5 Trauma 
  • RAADS-R – självskattning av symtom förknippade med autism 
  • 5 frågor – checklista skolanamnes.
Funktionsförmåga och livskvalitet

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och gör vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs.

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa? 
  • Har du någon gång tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv?

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Om individen har problem med sömnen bör man kartlägga sömnproblemen för att få en tydligare bild av vad som stör sömnen, och för att se vilka insatser som är mest verksamma.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras. Utifrån individuell bedömning och med individens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om individens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den beror på vad som kommit fram under besöket.

Undersökningen kan omfatta

  • allmäntillstånd
  • längd och vikt
  • puls och blodtryck
  • hjärta och lungor
  • neurologiskt status
  • utvidgat somatiskt status. 

Följande provtagning kan övervägas:

  • TSH, och eventuellt fritt-T4
  • blodstatus och eventuellt CRP eller SR
  • ferritin
  • fP-glukos
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium
  • ALAT/ASAT och eventuellt GT
  • CDT/PEth.

Bedömning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av alla de delar som ingått i kartläggningen. Bedömningen ska alltid kommuniceras tydligt till individen och gärna också till närstående. Ta tillsammans med individen ställning till lämpliga insatser.

  • Om kartläggningen har visat på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel går man vidare med tidiga insatser enligt nedan.  
  • Om svårigheterna är uttalade bör man direkt ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning enligt nedan. Tidiga insatser kan då ges i väntan på eller parallellt med att en utredning görs. 
  • Om symtomen samtidigt eller istället pekar på andra psykiska problem, funktionsnedsättningar eller tillstånd går man vidare med andra insatser enligt nedan.
  • Om individen har sociala problem kan hen lotsas till socialtjänsten. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.

Vid lättare svårigheter kan kartläggningen i sig och information och råd öka förståelsen för symtom och svårigheter. Det kan vara till hjälp att få veta att det man känner och upplever kan vara personlighetsdrag, reaktioner på livshändelser eller bero på stress och oro. 

Vid uttalade problem bör man ge tidiga, rådgivande och psykosociala insatser för att göra vardagen mer hanterbar. Vid begränsad självständighet i dagliga aktiviteter kan man göra en arbetsterapeutisk utredning som ger underlag för anpassning och arbetsterapeutiska insatser. De svårigheter som ger konsekvenser för studier eller arbetslivet bör uppmärksammas då stöd och råd kan vara till hjälp. 

Följ upp effekten av de insatser som ges. I vissa fall kan de vara tillräckliga och då behövs ingen fortsatt utredning. I andra fall kan man också behöva ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning eftersom det ökar möjligheterna till rätt vård och stöd.

Vid uttalade och ihållande svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel tas kompletterande anamnes för att undersöka om svårigheterna kan bero på något neuropsykiatriskt tillstånd som behöver utredas vidare. Anamnesen bygger vidare på befintlig kartläggning. 

Tidiga psykosociala och rådgivande insatser ges då parallellt.  

Kompletterande anamnes:
  • tidig utveckling 
  • motorik, försening, svårigheter med koordination
  • sömn, sömnmönster, dygnsrytm
  • kommunikation, inklusive språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
  • social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
  • intellektuell funktion, skolgång, inlärning och skolprestationer
  • reglering av aktivitetsnivå, hög eller låg
  • impulskontroll 
  • emotionell reglering
  • uppmärksamhet, koncentration, andra exekutiva funktioner
  • beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualistiska beteenden, stereotypa rörelser, rigiditet
  • sensoriska reaktioner, intressen, under- eller överkänsligheter
  • tics
  • ärftlighet för neuropsykiatriska tillstånd
  • självständighet i vardagen.

Undersök om det finns nytillkomna händelser som påverkar individen.

Funktionspåverkan 

Ta ställning till om och i vilken grad symtomen leder till funktionspåverkan. Undersök på vilket sätt symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i arbete eller inom andra betydelsefulla områden. 

Remiss

När det finns en funktionspåverkan och symtom på autism har funnits genom utvecklingen, och individen samtycker, skrivs remiss för diagnostisk utredning.

 En remiss ska innehålla

  • en sammanfattning av kartläggningen, symtomens varaktighet och graden av funktionspåverkan
  • en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos
  • en redogörelse för eventuella insatser och om de har varit verksamma 
  • om man önskar samarbete runt individen eller övertag. 

Informera om att remiss skickas och följ upp remissvaret.

Remiss vid samtidigt skadligt bruk eller beroende

Vid misstänkt autism och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör insatser riktade mot beroendeproblematiken inte fördröja en remiss till utredning av autism. 

Om kartläggningen visar att det finns tecken på andra psykiska problem eller tillstånd ska de tas om hand. Det kan antingen röra sig om enbart andra problem eller om samtidiga problem.

Tillstånd som samtidigt bör omhändertas i primärvården:

Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas, remitteras till eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Om det finns tecken på ohälsa och svårigheter som bäst tas om hand inom annan verksamhet, till exempel specialistklinik eller Arbetsförmedlingen, tillämpas rutiner för att lotsa vidare dit eller genomföra samordnade insatser.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator | Socionom
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Generell kartläggning av psykiatriska symtom och bidragande orsaker hos vuxna. Vägledande inför diagnostisk utredning och val av stöd- och behandlingsinsatser.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker direkt till specialistpsykiatrin för psykiatriska symtom, som inte tidigare bedömts i primärvården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att insatser ska ges efter behov så snart som möjligt till individer med svårigheter som kan bero på autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (prioritet 3). När det finns en välgrundad misstanke om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bör utredning erbjudas (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Den initiala kartläggningen görs för att bedöma problematiken, ta ställning till om det finns behov av insatser och om man bör gå vidare med en diagnostisk utredning. Initial kartläggning i specialistpsykiatrin görs om det inte redan gjorts i primärvården.

Kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, en anamnes som innefattar bred kartläggning av psykiatriska symtom, vid behov med stöd av strukturerad diagnostisk intervju, och vid behov somatisk undersökning och/eller suicidriskbedömning. Ta hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Kartläggningen ska avslutas med en tydlig återföring till individen och närstående med lämpliga råd, stöd och eventuell hänvisning. Vid behov går man vidare med insatser eller fortsatt utredning.

Om det finns behov av insatser ska de ges så snart som möjligt. Med tidiga insatser får en del tillräcklig hjälp att hantera sina svårigheter och då behövs inte någon utredning. När kartläggningen visar att det finns en välgrundad misstanke om en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ska insatserna inte fördröja en diagnostisk utredning, de kan ges parallellt med att utredning görs. Ibland är det först när man prövat olika insatser som man kan ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning. 

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Genomförande

Bedömning av psykiatriska symtom ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), arbets- eller studiesituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer, skadligt substansbruk och hög social belastning. 

Problem inom ett område kan ge negativa följdverkningar på andra områden, men flera problem kan också uppstå samtidigt oberoende av varandra.

Inled kartläggningen med ett öppet samtal om det som individen söker hjälp för. Tänk på att tala om hur mycket tid ni har för samtalet så att det viktigaste hinns med.

Symtom, förlopp och funktion i familjeliv, arbete och fritid är centrala områden att utforska. Några enkla frågor om skoltiden kan ge viktig information om kognitiva funktioner och om barndomssymtom. Ta stöd i strukturerad diagnostisk intervju och konkretisera med en tidslinje. 

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller beroende, våld i familjen, övergrepp, suicidalitet och självskadebeteende.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av 

  • individens yttre 
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll 
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Sökorsak:

  • symtom och problem
  • debut samt hur och när problemet/symtomen märks
  • konsekvenser för individen och personer i hens närhet (hem, studier/arbete, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • utbildningsnivå, arbetssituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid, nikotin, alkohol, droger)
  • psykosociala stressorer, t.ex. sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i studier/arbetsliv, mobbning, ekonomiska problem, problematiskt spelande
  • omvälvande livshändelser.

Utveckling och livslopp:

  • motorisk, språklig, kognitiv, social och emotionell utveckling
  • uppväxtmiljö
  • skolanamnes
  • när livet fungerat som bäst.

Psykiatriska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder/svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering (pågående/tidigare).

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, arbete, socialt, fritid).

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att formulera sig i skrift jämfört med i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat). 

Symtom och funktion
  • ASRS, tidsram 6 månader – aktuella symtom och svårighetsgrad
  • AUDIT – frågeformulär för alkoholriskbruk
  • DUDIT – frågeformulär för droger
  • MADRS-S – depressionssymtom
  • MINI – psykiatrisk intervju
  • Nordiskt formulär 5–15R – utveckling och beteende under barndomen
  • PCL-5 Trauma 
  • RAADS-R – självskattning av symtom förknippade med autism 
  • SCID-II eller DIP-Q – självskattning personlighetssyndrom
  • SRS-2 – egenskaper förknippade med autism
  • 5 frågor – checklista skolanamnes.
Funktionsförmåga och livskvalitet

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och gör vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs. 

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa? 
  • Har du någon gång tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv?

Sömnproblem kan både vara orsak till och följd av psykiska besvär. Genom att kartlägga sömnproblemen får man en tydligare bild av vad som stör sömnen, men också lättare att se vilka insatser som är mest effektiva.

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras. Utifrån individuell bedömning och med individens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ. 

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om individens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den beror på vad som kommit fram under besöket. 

Undersökningen kan omfatta

  • allmäntillstånd
  • längd och vikt
  • puls och blodtryck
  • hjärta och lungor
  • neurologiskt status
  • utvidgat somatisk status. 

Följande provtagning kan övervägas: 

  • TSH, och eventuellt fritt-T4
  • blodstatus och eventuellt CRP eller SR
  • ferritin
  • fP-glukos
  • D-vitamin, B12 och folat (särskilt vid selektivt ätande eller vegankost)
  • kreatinin eller cystatin C samt natrium, kalium, kalcium
  • ALAT/ASAT och eventuellt GT
  • CDT/PEth.

Bedömning och fortsatta insatser

Gör en sammantagen bedömning av alla de delar som ingått i kartläggningen. Bedömningen ska alltid kommuniceras tydligt till individen, den som eventuellt har remitterat och gärna också till närstående. Ta tillsammans med individen ställning till lämpliga insatser.

  • Om kartläggningen har visat på svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel går man vidare med tidiga insatser enligt nedan.  
  • Om svårigheterna är uttalade bör man direkt ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning enligt nedan. Tidiga insatser kan då ges i väntan på eller parallellt med att en utredning görs. 
  • Om symtomen samtidigt eller istället pekar på andra psykiska problem, funktionsnedsättningar eller tillstånd går man vidare med andra insatser enligt nedan.
  • Om individen har behov av insatser från socialtjänst kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.

Vid lättare svårigheter kan kartläggningen i sig och information och råd öka förståelsen för symtom och svårigheter. Det kan vara till hjälp att få veta att det man känner och upplever kan vara personlighetsdrag, normala reaktioner på livshändelser eller bero på stress och oro.

Vid uttalade problem bör man ge tidiga, rådgivande och psykosociala insatser för att göra vardagen mer hanterbar. Vid begränsad självständighet i dagliga aktiviteter kan man göra en arbetsterapeutisk utredning som ger underlag för anpassning och arbetsterapeutiska insatser. 

De svårigheter som ger konsekvenser för studier eller arbetslivet bör uppmärksammas då stöd och råd kan vara till hjälp. 

I vissa fall kan tidiga insatser vara tillräckliga och då behövs ingen fortsatt utredning. I andra fall kan man också behöva ta ställning till behovet av en diagnostisk utredning eftersom det ökar möjligheterna till rätt vård och stöd.

Vid uttalade och ihållande svårigheter att förstå socialt samspel och att vara flexibel tas kompletterande anamnes för att undersöka om svårigheterna kan bero på något neuropsykiatriskt tillstånd som behöver utredas vidare. Anamnesen bygger vidare på befintlig kartläggning. 

Tidiga psykosociala och rådgivande insatser ges då parallellt.  

Kompletterande anamnes:
  • tidig utveckling 
  • motorik, försening, svårigheter med koordination
  • sömn, sömnmönster, dygnsrytm
  • kommunikation, inklusive språk, verbal- och ickeverbal kommunikation
  • social interaktion, kontakt och ömsesidighet i umgänge med andra
  • intellektuell funktion, skolgång, inlärning och skolprestationer
  • reglering av aktivitetsnivå, hög eller låg
  • impulskontroll 
  • emotionell reglering
  • uppmärksamhet, koncentration, andra exekutiva funktioner
  • beteende, motstånd mot förändringar/övergångar, ritualistiska beteenden, stereotypa rörelser, rigiditet
  • sensoriska reaktioner eller intressen, under- eller överkänsligheter
  • tics
  • ärftlighet för neuropsykiatriska tillstånd
  • självständighet i vardagen.

Undersök om det finns nytillkomna händelser som påverkar individen.

Funktionspåverkan

Ta ställning till om och i vilken grad symtomen leder till funktionspåverkan. Undersök på vilket sätt symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier, arbete eller inom andra betydelsefulla områden. 

När det finns en funktionspåverkan och symtom på autism har funnits genom utvecklingen, och individen samtycker, görs ett ställningstagande till autismdiagnos enligt diagnostisk utredning. 

Inget krav på drogfrihet inför diagnostik

Skadligt bruk eller beroende utgör inte hinder för utredning. Vid misstänkt autism och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör insatser riktade mot beroendeproblematiken inte fördröja diagnostik av autism.

Om kartläggningen visar att det finns tecken på andra psykiatriska tillstånd ska de tas om hand. Det kan antingen röra sig om enbart andra problem eller om samtidiga problem.

Akuta tillstånd som bör omhändertas utan fördröjning:

Om det finns tecken på ohälsa och svårigheter som bäst tas om hand inom annan verksamhet, till exempel annan specialistklinik eller Arbetsförmedlingen, tillämpas rutiner för att lotsa vidare dit eller genomföra samordnade insatser.

Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas, remitteras till eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Diagnostisk utredning av autism görs på basis av genomförd initial kartläggning. Anamnes och klinisk bedömning kompletteras och riktas mot frågeställningen.

Målgrupp eller situation

Individer som vid initial kartläggning visat sig ha tidigt debuterande, varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen, och där funktionspåverkan är av sådan grad att rådgivande och psykosociala insatser inte är tillräckliga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • individer med misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning erbjuds en neuropsykiatrisk utredning enligt fastställda grundprinciper (prioritet 1)
  • ett team med minst en läkare och en psykolog (vid behov fler kompetenser) genomför en neuropsykiatrisk utredning, erbjuder insatser och följer upp insatserna (prioritet 2)
  • bedömningen, diagnostiken, insatserna och uppföljningen hålls samman genom hela vårdkedjan (prioritet 3).

Kompetenskrav

Utredningsteamet bör bestå av en legitimerad psykolog och en specialistläkare eller ST-läkare inom psykiatrisk specialitet som båda bör delta aktivt och ha betydande erfarenhet, eller få handledning av någon med sådan erfarenhet. Annan kompetens bör ingå utifrån behov.

Sammanfattning

Den diagnostiska utredningen kompletterar, utifrån kvarvarande frågeställningar, den initiala kartläggning som gjorts på primärvårdsnivå eller specialistnivå. Anpassa utredningen till individens behov, symtom och förutsättningar och utred så mycket eller så lite som behövs.

I diagnostiken ingår

  • kompletterande anamnes och klinisk bedömning
  • bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga
  • differentialdiagnostiska överväganden och bedömning av samtidiga tillstånd
  • värdering av kriterier för diagnos och klassificering av diagnos.

Genomförande

Den diagnostiska utredningen bygger vidare på befintlig information och tidigare dokumentation. Diagnostik av autism grundar sig på en klinisk bedömning som noggrant kartlägger individens aktuella och tidigare symtom, funktionsförmåga kognitivt och praktiskt i vardagen nu och tidigare, sociala situation, kroppsliga hälsa och tidigare eller aktuella symtom på psykisk ohälsa. Barndomsanamnesen inhämtas både från individen själv och andra källor. Praktiskt upplägg anpassas efter individens förutsättningar. Utredningen ger underlag för planering av fortsatta insatser, oavsett om diagnos ställs eller inte. 

Att läkare och psykolog tar anamnes gemensamt ger bäst förutsättningar för bedömning av om det finns områden som behöver utredas vidare genom till exempel somatisk undersökning, testning eller bedömning hos annan profession.

Centrala frågeställningar

Centrala frågeställningar för den anamnestiska intervjun är: Har individen sedan tidig barndom haft varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen på ett sätt som stör eller försämrar funktionsförmågan i vardagen? Har individen behov av stöd?

Viktiga aspekter att undersöka
  • Svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen: debut, omfattning, förekomst, varaktighet. 
  • Förändring av symtomens uttryck över tid, genom livet.
  • Nuvarande funktionspåverkan socialt, i studier eller arbete eller inom andra viktiga funktionsområden.
  • Differentialdiagnostik och bedömning av samtidig psykisk och somatisk sjukdom samt kognitiv funktion.

Hur yttrar sig symtomen? Finns eller har svårigheter funnits på ett varaktigt sätt? Värdera symtom och funktion i relation till ålder och kön.

Bristande social förståelse 

Genom livet har individen haft svårt att förstå och skapa ömsesidiga relationer med andra. Det kan visa sig genom ett annorlunda sätt att visa intresse för ömsesidiga sociala relationer eller ett ovanligt sätt att närma sig andra och ta kontakt. Individen har svårt att förstå sin egen roll i samspelssituationer och missförstånd uppstår ofta. Individen har märkbara svårigheter att tolka och använda icke-verbal kommunikation, till exempel mimik, tonfall och gester. Sociala sammanhang kräver oproportionerligt mycket energi. 

Begränsade och repetitiva beteenden, aktiviteter och intressen 

En del individer har starka och ibland ovanliga intressen som ger glädje, men också i stor utsträckning tar över och skapar inskränkningar i vardagen. Närstående och andra uppfattar individen som påtagligt oflexibel och restriktiv i sitt beteende. Ibland finns tydliga upprepningar i motorik eller i tänkandet. Individen kan bli orolig vid avsteg från etablerade rutiner. En del individer försöker få närstående och andra att tillgodose behovet av ritualiserade vanor, ofta med konflikter som följd. Annorlunda reaktioner på sinnesintryck är vanliga, särskilt när det gäller hörsel, känsel och/eller smak.

Hur och i vilken grad har symtomen präglat utvecklingen och är hindrande i vardag och livsföring? Vilken typ av anpassningar har prövats respektive skulle behövas?

Bedömning av funktionsförmåga baseras på beskrivningar av 

  • högsta utbildningsnivå
  • arbete, aktuell arbetsförmåga, tidigare arbetsförmåga, sjukskrivningar
  • förmåga att sköta hemmet, vara förälder
  • förmåga att hantera socialt samspel i olika situationer social interaktion
  • förmåga att delta i och hantera friare situationer, övergångar och ostrukturerad tid 
  • förmåga att passa tider, skapa struktur, komma ihåg
  • förmåga att orka och hinna med fritidsintressen
  • behov av kognitivt stöd och anpassningar.

Kompletterande information om hur individen fungerar i olika miljöer bör inhämtas från till exempel närstående, skola eller arbetsgivare, förutsatt att individen ger sitt samtycke.

Riktade bedömningar kan komplettera utredningen vid behov och görs efter samråd med individen.

Samma symtom som vid autism kan orsakas av psykisk ohälsa och även av somatisk sjukdom. Omvänt kan andra typer av symtom ha sin grund i ett autistiskt fungerande.  

Förklaras symtomen bättre av ett annat tillstånd eller någon sjukdom? Förekomst av andra tillstånd eller sjukdomar, utöver autism, är vanligt. Ta ställning till på vilket sätt de autistiska symtomen påverkar respektive påverkas av andra tillstånd. Symtom på autism visar sig som regel under tidig barndom varför det är nödvändigt att analysera förloppet. 

Värdera kognitiv funktion

Gör en värdering av den kognitiva funktionen. Hur fungerade inlärningssituationer i skolan? Fanns tecken på svag, ojämn eller hög begåvning inom vissa områden och samtidigt låg funktion i vardagen? Hur fungerar det i vuxen ålder, i andra inlärningssituationer, på arbetet? Ta ställning till behovet av begåvningstestning eller andra riktade kognitiva test, se kompletterande utredning.

Differentialdiagnoser och samtidiga tillstånd

Differentialdiagnoser och samtidiga tillstånd och att överväga:

Vid svårbedömd, komplex klinisk bild, se kompletterande utredning.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av 

  • individens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation, tonfall, ögonkontakt, gester)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Sökorsak:

  • symtom och problem
  • debut samt hur och när problemet eller symtomen märks
  • konsekvenser för individen och personer i hens närhet (hem, studier, arbete, fritid).

Önskemål:

  • önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • önskemål om typ av hjälp.

Livssituation:

  • familj, boende och relationer
  • utbildningsnivå, arbetssituation
  • fritidsaktiviteter, intressen
  • levnadsvanor (sömn, kost, fysisk aktivitet, skärmtid, nikotin, alkohol)
  • psykosociala stressorer, till exempel sjukdom, skadligt bruk, beroende eller våld i familjen, problem i studier/arbetsliv, mobbning, ekonomiska problem, problematiskt spelande
  • omvälvande livshändelser.

Utveckling och livslopp:

  • motorisk, språklig, kognitiv, social och emotionell utveckling
  • uppväxtmiljö
  • skolanamnes
  • när livet fungerat som bäst.

Intervjua även närstående som känt individen i barndomen. 

Psykiatriska symtom:

  • debut, utlösande faktorer/händelser
  • varaktighet
  • förlopp
  • funktionspåverkan (när, i vilka miljöer, grad av befintligt stöd/anpassning)
  • tidigare episoder, svårigheter
  • behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • medicinering (pågående/tidigare)
  • skadligt bruk eller beroende. 

Våld och trauma:

  • utsatt för våld
  • bevittnat våld
  • utsätter andra för våld
  • traumatiska erfarenheter.

Somatisk hälsa (aktuell och tidigare):

  • allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • vårdkontakter och behandling
  • medicinering
  • allergier eller överkänslighet
  • tidigare syn- och hörselundersökning.

Ärftlighet:

  • psykisk och somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning hos första- eller andragradssläkting.

Övergripande funktionsskattning:

  • symtomens påverkan i vardagen (hem, arbete, socialt, fritid).

Vid utredning av misstänkt autism hos äldre (individer över 65 år) krävs tvärprofessionell kompetens i psykiatri och geriatrik. Man måste kunna utesluta eventuella somatiska orsaker, bristtillstånd, miljöpåverkan eller en begynnande demensutveckling som förklaring till de autistiska symtomen.

I utredningen behöver man också ta hänsyn till vad åldrandet i sig medför som kan tolkas som autistiska symtom. Bland annat kan det naturliga åldrandet påverka social funktion genom till exempel hörselnedsättning, ett långsammare kognitivt tempo och avtagande exekutiva funktioner. Vid anamnestagning och genomgång av diagnoskriterier bör man ha ett perspektiv som omfattar hela livsloppet.

Information från närstående 

Eftersom en autismdiagnos förutsätter symtomdebut i barndomen behöver man ta hjälp av närstående som kan bidra med information både om individens nuvarande och tidigare funktionsförmåga.

Det saknas kliniska riktlinjer och validerade skattningsinstrument för utredning av individer över 65 år med misstänkt autism.

Standardiserade formulär minskar risken för att information missas och kan användas som komplement till den anamnestiska intervjun. För en del är det lättare att formulera sig i skrift jämfört med i samtal. Generellt är standardiserade formulär dock förenade med brister i specificitet och sensitivitet (falskt positiva respektive falskt negativa resultat) och kan inte användas som ensamt underlag för att ställa diagnos. 

IDA, ADI-R, ADOS och DISCO är exempel på diagnostiska verktyg som kan användas för att kartlägga tecken på autism över livsloppet samt grad av påverkan på funktionsnivån. 

Symtom och funktion
  • Adaptive Behaviour Assessment System (ABAS)
  • EQ-5D-5L – egenskattning av hälsa
  • Nordiskt formulär 5–15R – utveckling och beteende under barndomen
  • RAADS-R – självskattning av symtom förknippade med autism 
  • Vineland adaptive behaviour scales (VABS) – funktionsnivå
  • WHODAS 2.0 med 12 frågor – självskattning för funktionsnivå
  • WHODAS 2.0 med 36 frågor – självskattning för funktionsnivå.
Statusbedömning 
  • A&O – bedömning av beteenden i intervjusituationen
  • CGI – bedömarskattning av sjukdomsgrad.

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Värdera suicidrisken och gör vid behov en strukturerad suicidriskbedömning. Ställ frågorna så konkret som möjligt med följdfrågor om det behövs. 

Förslag på sonderande frågor:

  • Har du någon gång tänkt på att göra dig själv illa? 
  • Har du någon gång tänkt att det vore bättre om du var död, eller önskat att du var död?
  • Har någon annan sagt till dig att det vore bättre om du inte fanns eller var död?
  • Har du tänkt ut ett sätt för att döda dig själv?
  • Har du någon gång försökt att döda dig själv?

Utredning bör prioriteras för individer med misstänkt autism och skadligt bruk eller beroende. Det finns inte något krav på drogfrihet. Utredning av autism vid samtidigt pågående skadligt bruk eller beroende kräver att man gör en individuell bedömning av förutsättningarna och anpassar tillvägagångssättet utifrån individens behov. 

Utifrån individuell bedömning och med individens samtycke kan man ta ett urinprov. Salivprov kan vara ett alternativ.

Kartlägga användning av alkohol och psykoaktiva substanser

Om individens problem eller symtom kan bero på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd görs en somatisk undersökning. Vad som ska ingå i den beror på vad som kommit fram under besöket.

För klinisk diagnostik inom psykiatri används huvudsakligen DSM, som i många fall ger möjlighet till mer preciserade bedömningar av enskilda individer, men kodningen av diagnosen görs enligt ICD.

F84 Genomgripande utvecklingsstörningar

F84.0. Autism i barndomen

F84.1 Atypisk autism

F84.5 Aspergers syndrom

F84.9 Genomgripande störning i utvecklingen, utan närmare specifikation.

Bedömning och fortsatta insatser

Efter att tillräcklig information har samlats in sammanfattas utredningen och man tar ställning till

  • ålder vid symtomdebut
  • varaktighet, art och grad av symtom och om det finns en kliniskt signifikant funktionsnedsättning inom olika områden
  • om symtomen motsvarar diagnoskriterier för autism
  • stödbehovet
  • eventuell tilläggsproblematik/samtidigt psykiatriskt och/eller somatiskt tillstånd
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Diagnosen kan ställas om man bedömer att individen sedan tidig barndom haft varaktiga svårigheter att förstå och hantera socialt samspel i kombination med begränsade repetitiva mönster i beteenden och intressen på ett sätt som stör eller försämrar den nuvarande funktionsförmågan i vardagen. 

Sammanfatta utredningen och bedömningen med återföring till individen, närstående och eventuellt inremitterande. Ta tillsammans med individen och närstående ställning till lämpliga insatser och kom överens om en vårdplan. Det ska göras oavsett om utredningen lett fram till en diagnos eller inte. Informera tydligt om hur utvärdering och uppföljning ska gå till.

Lotsning och samverkan

Om det finns misstanke om att individens svårigheter påverkas av social problematik bör hen lotsas till socialtjänsten och/eller samverkan inledas med en samordnad individuell plan, SIP. Om det framkommit att individen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas insatser riktade mot beroendeproblematiken, remitteras till eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Utredning för autism avslutas om:

  • Hållpunkter för autismdiagnos saknas. Remittera till primärvård om individen har behov av stöd. Vid misstanke om annan psykisk eller somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning fortsätter utredning och eventuell efterföljande behandling utifrån den frågeställningen.
  • Det finns en entydig bild förenlig med autism. Besluta tillsammans med individen vilka insatser som ska sättas in. Informera om möjligheten att ansöka om insatser enligt LSS.
  • Det finns en entydig bild förenlig med autism och samtidig psykisk eller somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Besluta tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in. Informera om möjligheten att ansöka om insatser enligt LSS.

En första åtgärd kan vara att följa upp individen för förnyad klinisk bedömning.

Kompletterande utredning är motiverad om:

  • Utredningen hittills visar autistiska symtom och oklar klinisk bild, komplex problematik med samtidig relevant psykisk och/eller somatisk sjukdom, eller vid osäkerhet i tidigare bedömning.
  • Autismdiagnos har ställts men efterföljande insatser har inte haft effekt. De behandlings- och stödinsatser som påbörjas ska alltid följas upp. Otillräcklig effekt av insatser eller försämring av tillståndet är en indikation på att diagnostik och/eller val av insatser bör revideras.

Material

Skattningsskalor, Kunskapsstöd för vårdgivare

Kodning inom psykiatrin, Socialstyrelsen

Internationella riktlinjer

Autism spectrum disorder in adults: diagnosis and management | Guidance | NICE National Institute for Health and Clinical Excellence, Storbritannien

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kompletterande utredning vid diagnostiskt oklara fall eller komplex problematik hos vuxna. Utredningen bygger vidare på initial kartläggning och diagnostisk utredning.

Målgrupp eller situation

Vuxna med symtom på autism och oklar klinisk bild, komplex problematik med samtidig relevant psykisk och/eller somatisk sjukdom, vid osäkerhet i tidigare bedömning eller om autismdiagnos och/eller insatser behöver justeras eller omprövas.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) rekommenderar att 

  • individer med misstänkt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning erbjuds en neuropsykiatrisk utredning enligt fastställda grundprinciper (prioritet 1)
  • ett team med minst en läkare och en psykolog (vid behov fler kompetenser) genomför en neuropsykiatrisk utredning, erbjuder insatser och följer upp insatserna (prioritet 2)
  • bedömningen, diagnostiken, insatserna och uppföljningen hålls samman genom hela vårdkedjan (prioritet 3).

Kompetenskrav

Utredningsteamet bör bestå av minst legitimerad psykolog och specialistläkare eller ST-läkare inom psykiatrisk specialitet som båda bör delta aktivt och ha betydande erfarenhet, eller få handledning av någon med sådan erfarenhet. Kompletterande utredning kräver dessutom ofta samarbete mellan flera kompletterande kompetenser, till exempel arbetsterapeut, logoped och fysioterapeut.

Sammanfattning

Tidigare eller pågående utredning kompletteras efter behov med fördjupad psykiatrisk diagnostik, somatisk undersökning och olika slags funktionsbedömningar. Konsultationer med andra specialiteter och observationer i olika miljöer kan vara motiverat. Bedömning av effekter av givna behandlingsinsatser och eventuella biverkningar görs också. Vid fortsatt osäker bedömning bör individen erbjudas en planerad uppföljning för förnyad klinisk bedömning. 

Genomförande

Den kompletterande utredningen utgår från den diagnostiska utredningen, kvarvarande och nytillkomna frågeställningar. En övergripande bedömning av vad som är problematiskt och vilka frågor som behöver besvaras görs inledningsvis av den som har ansvar för att planera den kompletterande utredningen, tillsammans med individen.

Det kliniska behovet styr vilka utredningsinsatser som behöver göras.

Kompletterande bedömning kan göras vid oklar klinisk bild eller komplex problematik:

  • Fördjupad psykiatrisk diagnostik genom förnyad genomgång av livslopp och anamnes samt beteendebedömning i intervjusituationen (status). Standardiserade intervjuer kan vid behov upprepas, och kompletteras med ytterligare kliniska intervjuer. 
  • Somatisk undersökning med t.ex. blodprover (bristtillstånd, sköldkörtelsjukdomar, glutenintolerans), ställningstagande till genetisk utredning (t.ex. fragilt X-syndromet), EEG, syn- och hörselundersökning. 
  • Neurologisk undersökning om det framkommit uppgifter om motoriska problem, balans- eller koordinationssvårigheter, kognitiva och/eller perceptuella bortfall (se somatisk undersökning).
  • Bedömning av effekter och biverkningar av givna behandlingsinsatser.

Bedömning av aktivitets- och funktionsförmåga som görs av till exempel psykolog, arbetsterapeut, fysioterapeut eller kurator kan ge viktiga underlag för fortsatta insatser. 

  • Bedömning av begåvning med psykologisk testning
    Vid indikationer på svag eller ojämn begåvning, svårigheter avseende dagliga aktiviteter samt inlärnings- och visuella perceptionssvårigheter. 

  • Neuropsykologisk utredning
    Vid t.ex. uttalade exekutiva svårigheter, uttalad uttröttbarhet, minnessvårigheter eller språksvårigheter.

  • Arbetsterapeutisk utredning
    Vid begränsad självständighet och delaktighet, vid bostadsanpassning, uttalade svårigheter i genomförandet av dagliga aktiviteter eller vid behov av bedömning av t.ex. tidsuppfattning, hygien, perception, finmotorik och sömn.

  • Logopedisk utredning
    Vid svårigheter med tal, språk och/eller kommunikation.

  • Fysioterapeutisk bedömning
    Vid motoriska problem, balans- eller koordinationssvårigheter.
  • Ytterligare kartläggning av den psykosociala miljön i vardagen. Finns stressande relationer eller andra faktorer som inte tidigare framkommit? Finns behov av stöd eller avlastning till närstående? Överväg fördjupad kartläggning av alkohol och droger, spelvanor, ekonomi. 
Konsultationer och observationer

Arbetsterapeut, logoped, fysioterapeut, neuropsykolog med flera kompetenser konsulteras om de inte finns i verksamheten. Hembesök och arbetsplatsbesök eller annan möjlighet att observera individen i aktivitet i sin vardagsmiljö kan ge ny information.

Bedömning och fortsatta insatser

När tillräcklig information har inhämtats sammanfattas utredningen och man tar ställning till 

  • ålder vid symtomdebut
  • varaktighet, art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om symtomen motsvarar diagnoskriterier för autism
  • stödbehovet
  • eventuell tilläggsproblematik/samtidigt psykiatriskt tillstånd
  • behov av ytterligare kompletterande undersökningar.

Beroende på utfallet av den kompletterande utredningen tas beslut om insatser.

Sammanfatta utredningen och bedömningen med återföring till individen, närstående och eventuellt inremitterande. Ta tillsammans med individen och närstående ställning till lämpliga insatser och kom överens om en vårdplan. Det ska göras oavsett om utredningen lett fram till en diagnos eller inte. 

Informera tydligt om hur utvärdering och uppföljning går till.

Komplettera muntlig information med skriftlig.

Vid osäker bedömning bör individen erbjudas en planerad uppföljning för förnyad klinisk bedömning. Det fortsatta förloppet kan ge information som blir vägledande i diagnostiskt oklara fall. Vid otillräcklig effekt av insatser bör man alltid ta ställning till om diagnosen bör omprövas och/eller om det finns samtidig problematik eller kognitiva svårigheter som missats.

Material

Skattningsskalor, Kunskapsstöd för vårdgivare

Internationella riktlinjer

Autism spectrum disorder in adults: diagnosis and management | Guidance | NICE, National Institute for Health and Clinical Excellence, Storbritannien

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Habilitering
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Kartläggning av individens styrkor, svårigheter och funktion i vardagen.

Målgrupp eller situation

Individer med misstänkt eller diagnostiserad autism, vars funktion behöver bedömas. 

Kan göras inför eller i samband med diagnostik, inför eller som uppföljning av olika insatser i hälso- och sjukvård, förskola, skola, socialtjänst och arbetsliv.

Kunskapsläge

Socialstyrelsen rekommenderar användning av den internationella klassifikationen av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) för att arbeta med funktion inom alla livsområden, i skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. ICF är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och är ett internationellt system för klassificering av funktionstillstånd oavsett diagnos, ålder eller bedömarens yrkesroll.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Funktion handlar om interaktionen mellan individen och hens specifika miljö, det vill säga hur en individ fungerar i sin vardag, fysiskt, psykiskt, socialt och i olika aktiviteter. En funktionsnedsättning kan vara mer eller mindre hindrande för individen beroende på hur stödet och kraven i omgivningen ser ut. 

En kartläggning av funktion ger information om individuella förutsättningar och behov och kan göras oberoende av eventuell diagnos. Kartläggningen ligger till grund för planering av insatser och syftar till att öka individens möjlighet att

  • vara delaktig 
  • klara av sin vardag
  • hantera samhällets krav och förväntningar.

Den internationella klassifikationen av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) kan användas som stöd eller grund för att samla in information.

Genomförande

Vad som kartläggs och hur det görs styrs av syftet med kartläggningen och i vilken verksamhet den görs. Oavsett syfte och verksamhet bör fokus vara att tillvarata styrkor och intressen och planera insatser som främjar delaktighet och är meningsfulla för individen. 

En kartläggning av funktion kan göras i olika skeden, till exempel inför tidiga insatser eller i samband med en diagnostisk utredning. När insatser följs upp kan en förnyad kartläggning visa vad som har fungerat bra eller dåligt.

I kartläggningen undersöker man individens förutsättningar och förmågor, vad individen faktiskt gör och vad i omgivningen som främjar eller hindrar individen att vara aktiv och delaktig. 

Kartläggningen omfattar 

  • styrkor/förmågor/färdigheter
  • svårigheter
  • motivation och intressen
  • fysisk miljö och tillgång till hjälpmedel
  • tillgång till stöd från andra personer
  • andra personers attityder, normer och förväntningar.

Verksamhet och aktuell frågeställning styr val av metod, till exempel intervju, observation eller skattningsskala. Oavsett kan ICF-manualen användas som en stödjande struktur eller för att göra en mer formell bedömning. Manualen är uppdelad i funktionsområden och det finns koder kopplade till varje område och nivå. 

För att underlätta användandet av ICF finns ett urval av ICF-koder (core sets) för autism. Ett praktiskt stöd för att underlätta tillämpningen av core sets är under utveckling. 

För individer med autism kan följande funktioner vara särskilt relevanta att kartlägga:

  • mentala funktioner, t.ex. minne, uppmärksamhet, känslor, sömn och tänkande
  • mellanmänskliga interaktioner och relationer
  • kommunikation
  • inlärning och tillämpning av kunskap
  • allmänna uppgifter och krav.

Faktorer i omgivningen som kan vara särskilt relevanta att kartlägga: 

  • kunskap om bemötande och förhållningssätt
  • förståelse av stödbehov
  • möjlighet till socialt stöd och trygghet
  • tillgång till kognitivt och kommunikativt stöd
  • möjlighet till lugn miljö och förutsägbarhet.

Exempel på verktyg för att bedöma funktion: 

  • BBIC, Barns behov i centrum – ett arbetssätt för socialtjänsten som ger stöd för att beskriva resurser, behov och mål för barn med funktionsnedsättning.
  • IBIC, Individens behov i centrum – ett arbetssätt i mötet med individer som behöver stöd i sitt dagliga liv oavsett ålder eller funktionsnedsättning.
  • Vineland-3 – ett instrument som används för att bedöma och följa upp individens förmåga att utföra vardagliga aktiviteter, t.ex. att kommunicera, ta hand om sig själv, interagera med andra och hantera olika situationer.
  • WHODAS – ett formulär från WHO som ger stöd för att bedöma hur en individ fungerar i vardagen oavsett diagnos. Det finns också en kortversion, WHODAS-12.
  • WSAS-Y/P – funktionsförmåga skattad av ungdom/förälder.

Exempel på modeller som kan användas för att bedöma delaktighet:

  • Shiers delaktighetsstege för barn och ungdomar
  • Harts delaktighetsstege för ungas inflytande
  • Arnsteins delaktighetsstege
  • SKR:s delaktighetstrappa.

Uppföljning

Kartläggningen kan upprepas efter att insatser har genomförts, för att utvärdera, justera och identifiera behov av andra insatser. Behovet av stöd kan förändras över tid. Det påverkas av hur individens och omgivningens förutsättningar förändras.

Material

Hur kan ICF användas?, Socialstyrelsen 

ICF e-Learning Tool_Swedish_20220501

Klassifikationer och koder för rehabilitering, Kunskapsguiden

Kunskapsbank för delaktighet, Kulturförvaltningen Västra Götalandsregionen

Delaktighetstrappan, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) (pdf, ny flik)

Vineland-3

Barns behov i centrum, BBIC, Kunskapsguiden

Om Individens behov i centrum, IBIC, Kunskapsguiden

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredning av individens förutsättningar och behov för ökad självständighet och delaktighet.

Målgrupp eller situation

Individer med uttalade svårigheter med aktiviteter och delaktighet i vardagslivet.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) ska utredningar av autism göras enligt fastställda grundprinciper. Arbetsterapeutisk utredning kan ge underlag för aktivitets- och funktionsbedömning samt rekommendationer om insatser.

Kompetenskrav

Legitimerad arbetsterapeut. Vid användning av vissa bedömningsinstrument kan krav på certifiering och/eller utbildning förekomma.

Sammanfattning

En arbetsterapeutisk utredning baseras på intervjuer med individen och/eller närstående, skattningsformulär, observationer och/eller tester.

Utifrån resultat tar man ställning till vilka insatser individen behöver för att nå en så hög grad av självständighet och delaktighet som möjligt i sin vardag. Utredningen kan också användas som underlag för ansökan om insatser från kommunen eller vara en del i utredning och diagnostik.

Arbetsterapeutiska insatser utförs alltid i samverkan med individen och eventuellt närstående.

Genomförande

   

Utredningen av individens funktion och förmåga till aktivitet görs genom intervjuer, skattningar, observationer och tester. Innehållet i utredningen anpassas både efter individens förutsättningar och behov och efter de krav som ställs på individen. Det kan till exempel handla om personlig vård, boende, fritid, arbete, utbildning och sysselsättning.

Vid behov kan man göra en del av utredningen och bedömningen i individens hemmiljö eller annan relevant miljö, till exempel skola eller arbetsplats. Det ger ofta värdefull och kompletterande information. 

Informera om hur utredningen går till

Innan utredningen görs ska individen och eventuellt närstående eller vårdnadshavare informeras om 

  • vad syftet med utredningen är och vad resultatet av utredningen kan leda till
  • vilka delar som ingår i utredningen
  • när utredningen planeras att starta och när den förväntas vara klar.

Observera att man alltid ska fråga efter samtycke till en utredning.

  • Vilka aktiviteter som individen vill och/eller behöver utföra, och vilka som är prioriterade.
  • Hur miljön ser ut där individen ska utföra sina aktiviteter och vad som kan behöva förändras.
  • Vilka aktiviteter som fungerar bra och vilka aktiviteter som är svåra.
  • Vilka faktorer som möjliggör eller hindrar individens aktiviteter och delaktighet i vardagslivet.
  • Om det finns det behov av insatser och vilka.
  • ADL-taxonomin
    För individer med psykisk funktionsnedsättning: bedömningsinstrument för kartläggning av förmåga att utföra dagliga aktiviteter. 
    (Från 3 år.)

  • AMPS
    Bedömningsinstrument som mäter motoriska färdigheter och processfärdigheter i aktivitet.
    (Från 3 år.)

  • ATMS-S
    Standardiserat självskattningsinstrument som identifierar individens upplevelser av sina problem med att hantera tid och organisera aktiviteter. 
    (Vuxna.)

  • BAS
    Bedömning av anpassningar i skolmiljö.
    (Från ca 7 år.)

  • BOT 2
    Bedömning av fin- och grovmotorik.
    (4–21 år.)

  • COPM
    Intervju för att identifiera och prioritera problem, sätta mål och upptäcka förändringar i individens uppfattning om sin förmåga vid aktivitetsutförande.
    (Alla åldrar.)

  • COSA-S
    Självskattningsinstrument för hur barn och ungdomar bedömer att de klarar att genomföra aktiviteter och hur viktiga de är.
    (7–17 år.)

  • DOA
    Självskattningsinstrument som används som stöd i bedömning av arbetsförmåga.
    (Individer i arbetsför ålder.)

  • KaTid
    Test för kartläggning av tidsuppfattning.
    (Från 5 år.)

  • Lantz Melens utvecklingsstatus.
    Bedömning av finmotorik.
    (1–7 år.)

  • Movement ABC
    Bedömning av fin- och grovmotorik.
    (3–26 år.)

  • OBQ 11
    Självskattningsinstrument för aktivitetsbalans.
    (Vuxna.)

  • PEGS
    Självskattnings- och målsättningsinstrument.
    (5–9 år.)

  • PRPP
    Bedömningsinstrument som ger förståelse för sambandet mellan kognitiv informationsbearbetning och utförandet av vardagsaktiviteter.
    (Alla åldrar.)

  • Sensory Profile
    Adolescent/Adult Sensory Profile (AASP). Självskattningsinstrument för bedömning av sensorisk bearbetning.
    (Från 11 år.)

  • Sensory Profile 2
    Skattningsskala för bedömning av sensorisk bearbetning.
    (0–14 år.)

  • SPM
    Bedömning av svårigheter med bearbetning av sensorisk information.
    (5–12 år.)

  • TVMS3
    Bedömning av visuell finmotorisk koordination.
    (Från 3 år.)
  • WCPA
    Aktivitetsbaserat test för bedömning av kognitiva funktioner.
    (Från 12 år.)

Bedömning och fortsatta insatser

    

Resultatet av utredningen återges till individen, eventuellt närstående, utredningsteamet samt andra berörda parter i individens omgivning, till exempel Försäkringskassan, socialtjänst eller skolan. Säkerställ att informationen är begriplig och uppfattats rätt av individen och de närstående. Erbjud skriftlig information om det behövs.

Utifrån utredningsresultat och individens prioriterade aktivitetsområden kan man ge förslag och rekommendationer för arbetsterapeutisk behandling. Målet är att individen ska bli mer självständig och mer delaktig i olika livsområden. 

Vilka insatser som behandlingen ska bestå av avgör man efter den individuella bedömningen. Exempel på insatser som kan erbjudas efter individuell bedömning:

  • kognitivt stöd
  • aktivitetsträning
  • stöd för en bra aktivitetsbalans
  • stöd för god sömnhygien
  • gruppinterventionen Ha koll.

Material

Bedömningsinstrument och metoder, Sveriges Arbetsterapeuter

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Arbetsterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredning av kognitiva funktioner som görs av psykolog med stöd i standardiserade och normerade neuropsykologiska test, strukturerade intervjuer och observationer.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar med misstänkt eller diagnostiserad autism vars kognitiva funktion behöver utredas.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) ska utredningar av autism göras enligt fastställda grundprinciper. Standardiserade, normerade test kan ge underlag för funktionsbedömning och beskrivning av kognitiva nedsättningar vid autism.

Kompetenskrav

Legitimerad psykolog.

Sammanfattning

Kognitiva tester och strukturerade intervju- och observationsinstrument används för en noggrann undersökning av kognitiva och exekutiva funktioner, minne, perception, social förmåga och språk. Beskrivna svårigheter, testprestation och observationer i utredningssituationen vägs samman i en bedömning. Att identifiera styrkor och förmågor är också väsentligt. Psykologen sammanfattar funktionsbeskrivning och bedömning i ett skriftligt utlåtande.

Vid diagnostik av autism hos barn och ungdomar är bedömning av begåvning oftast motiverat, särskilt för yngre barn. Begåvningsbedömningen kan vara vägledande för val och anpassning av stöd och insatser.

Bedömning av begåvning med psykologisk testning görs vid

  • tecken på ojämn eller svag teoretisk begåvning
  • misstanke om intellektuell funktionsnedsättning.

Bedömning av neuropsykologiska funktioner görs vid till exempel

  • uttalade exekutiva svårigheter
  • minnessvårigheter
  • visuella perceptionssvårigheter
  • komplexa tillstånd med kognitiv påverkan (t.ex. samtidigt förekommande cerebral pares (CP) eller epilepsi).

Genomförande

Utredningen bör utformas med utgångspunkt i de uppgifter som kommit fram i initial kartläggning och diagnostisk utredning, och val av metod avgörs av frågeställningen. Utredningen kan ge svar på frågor om barnets eller ungdomens begåvning, exekutiva och adaptiva förmågor, sociala och kommunikativa förmågor, psykiska mående och självbild. 

Bedömningen bör baseras på 

  • barnets upplevelse av sin situation, svårigheter och styrkor i vardagen
  • information från närstående
  • information från förskola/skola
  • resultat från psykologiska test och skattningsskalor
  • observationer av barnet eller ungdomen under utredningens gång.

Intellektuell funktionsnedsättning och även svag teoretisk begåvning, motsvarande området mellan en och två standardavvikelser under genomsnittet (IQ 70–85), är förenat med svårigheter att klara av vardag och skola och ett större stödbehov. Därför kan begåvning behöva undersökas inom ramen för autismdiagnostik. Risken är annars att svårigheterna antingen felaktigt tas för autism, eller att samtidig svag teoretisk begåvning eller intellektuell funktionsnedsättning missas hos ett barn eller ungdom med autism. 

Indikationer på uttalat hög begåvning och samtidigt låg funktion bör beaktas och kan också behöva undersökas närmare för att förtydliga graden av funktionsnedsättningen och de behov som finns. Uttalat välbegåvade barn och ungdomar kan klara godkända betyg i skolan och samtidigt ha en tydligt sänkt funktionsnivå på andra områden, till exempel i hemmet, i relationer och i fritidsaktiviteter.

Nedsättningar i de exekutiva funktionerna är vanligt vid autism, men graden av svårigheter varierar. Exekutiva funktioner påverkas också av eventuella samtidigt förekommande tillstånd, till exempel adhd, intellektuell funktionsnedsättning eller svag teoretisk begåvning. När svårigheterna är stora ger utredning kunskap om hur anpassning och kompensatoriskt stöd bör utformas. 

På samma sätt som svårigheter varierar, skiftar även styrkor och förmågor. Att identifiera styrkor som kan användas för att träna olika färdigheter och utgöra möjliga vägar för barnet eller ungdomen att kompensera för sina svårigheter är därför också av värde. 

Exekutiva funktioner innefattar 

  • initieringsförmåga 
  • planeringsförmåga 
  • uppmärksamhet
  • uthållighet
  • flexibilitet 
  • impulskontroll.

Andra funktioner som kan bedömas inom ramen för en neuropsykologisk utredning är till exempel minne, språk samt visuell perception.

Under testning är man observant på beteenden som kan påverka bedömningen eller tolkningen av testresultaten, till exempel barnets eller ungdomens 

  • motivation och insikt om sina svårigheter 
  • kontaktförmåga 
  • samarbetskvalitet 
  • förståelse av instruktioner 
  • förmåga att adekvat bedöma sina egna prestationer.

Kognitiva tester speglar barnets eller ungdomens funktion vid det aktuella testtillfället. Psykisk och somatisk sjukdom, läkemedel, andra psykoaktiva substanser, trötthet och olika yttre omständigheter inverkar på förmågan att prestera vid tester. Den aktuella funktionsnivån är alltid relevant och bidrar till förståelse av barnets eller ungdomens svårigheter. Dock behöver tillfälliga faktorer som påverkar prestationen särskiljas från tolkningen av stabila svårigheter i helhetsbedömningen.

Utvecklingsnivå
  • Griffiths III: Griffiths Scales of Child Development (06 år)
  • Bayley Scales of Infant and Toddler Development (043 månader)
  • Merrill-Palmer Revised Scales of Development (178 månader)
Allmänintellektuell nivå
  • Wechsler Preschool and Primary Scale of Intelligence (WPPSI) (< 7:7 år)
  • Wechsler Intelligence Scale for Children (WISC) (6–16 år)
  • Wechsler Adult Intelligence Scale (WAIS) (från 16 år)
  • Wechsler Nonverbal Scale of Ability (WNV) (från 4 år)
  • SON-R 2−8 
  • SON-R 6−40 
  • Leiter-3 (från 3 år)
  • Ravens matriser (från 4 år)
Exekutiva funktioner
  • NEPSY (3–16 år)
  • Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS) (8–89 år)
  • BRIEF
Uppmärksamhet, uthållighet och impulsivitet 
  • CPT 3 (från 8 år)
  • IVA 2 (från 6 år)
  • Qb-test (från 6 år)
  • d2-R (från 9 år)
Adaptiva färdigheter  
  • Adaptive Behavior Assessment System (ABAS) 
  • Vineland Adaptive Behaviour Scales (VABS) (från 3 år)
Minne och inlärning
  • NEPSY (3–16 år)
  • Benton Visual Retention test (BVRT) (från 8 år)
  • Rey Complex Figure Test (RCFT) (från 6 år)
Visuell perception
  • NEPSY (3-16 år)
  • Beery VMI (från 2 år)
  • Test of Visual Perceptual Skills (TVPS-4) (från 5 år)

Bedömning och fortsatta insatser

Bedömningen sammanfattas i en skriftlig funktionsbeskrivning som utgör grund för rekommendationer om anpassning och fortsatt stöd.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Utredning av kognitiva funktioner som görs av psykolog med stöd i standardiserade och normerade neuropsykologiska test, strukturerade intervjuer och observationer.

Målgrupp eller situation

Vuxna med misstänkt eller diagnostiserad autism vars kognitiva funktion behöver utredas.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) ska utredningar av autism göras enligt fastställda grundprinciper. Standardiserade, normerade test kan ge underlag för funktionsbedömning och beskrivning av kognitiva nedsättningar vid autism.

Kompetenskrav

Legitimerad psykolog.

Sammanfattning

Kognitiva tester och strukturerad intervju och skattningsformulär används för en noggrann undersökning av kognitiva och exekutiva funktioner, minne, perception, social förmåga och språk. Beskrivna svårigheter, testprestation och observationer i utredningssituationen vägs samman i en bedömning. Att identifiera styrkor och förmågor är också väsentligt. Psykologen sammanfattar funktionsbeskrivning och bedömning i ett skriftligt utlåtande.

Bedömning av begåvning med psykologisk testning görs vid 

  • tecken på ojämn eller svag teoretisk begåvning
  • misstanke om intellektuell funktionsnedsättning.

Bedömning av neuropsykologiska funktioner görs vid till exempel

  • uttalade exekutiva svårigheter
  • minnessvårigheter
  • visuella perceptionssvårigheter
  • komplex etiologi med risk för kognitiv påverkan.

Genomförande

Utredningen bör utformas med utgångspunkt i de uppgifter som kommit fram i initial kartläggning och diagnostisk utredning, och val av metod avgörs av frågeställningen. Utredningen kan ge svar på frågor om individens begåvning, exekutiva och adaptiva förmågor, sociala och kommunikativa förmågor, psykiska mående och självbild. 

Bedömningen bör baseras på information från flera källor: 

  • individens upplevelse av sin situation, svårigheter och styrkor i vardagen
  • information från närstående
  • resultat från psykologiska test och skattningsskalor
  • observationer av individen under utredningens gång.

Intellektuell funktionsnedsättning och även svag teoretisk begåvning, motsvarande området mellan en och två standardavvikelser under genomsnittet (IQ 70–85), är förenat med svårigheter att klara av vardag, skola och arbetsliv och ett större stödbehov. Därför kan begåvning behöva undersökas inom ramen för autismdiagnostik. Risken är annars att svårigheterna antingen felaktigt tas för autism, eller att samtidig svag teoretisk begåvning eller intellektuell funktionsnedsättning missas hos en individ med autism. 

Indikationer på uttalat hög begåvning och samtidigt låg funktion bör beaktas och kan också behöva undersökas närmare för att förtydliga graden av funktionsnedsättningen och de behov som finns. Individen kan till exempel ha klarat högre studier men på bekostnad av andra områden i livet, som relationer, ekonomi eller fritid.

Nedsättningar i de exekutiva funktionerna är vanligt vid autism, men graden av svårigheter varierar. Exekutiva funktioner påverkas också av eventuella samtidigt förekommande tillstånd, till exempel adhd, intellektuell funktionsnedsättning eller svag teoretisk begåvning. När svårigheterna är stora ger utredning kunskap om hur anpassning och kompensatoriskt stöd bör utformas. 

På samma sätt som individers svårigheter varierar, skiftar även styrkor och förmågor. Att identifiera styrkor som kan utgöra möjliga vägar för individen att kompensera för sina svårigheter är därför också av värde.

Exekutiva funktioner innefattar

  • initieringsförmåga 
  • planeringsförmåga 
  • uppmärksamhet
  • uthållighet
  • flexibilitet 
  • impulskontroll.

Andra funktioner som kan bedömas inom ramen för en neuropsykologisk utredning är till exempel minne, språk samt visuell perception.

Under testning är man observant på beteenden som kan påverka bedömningen eller tolkningen av testresultaten, till exempel individens 

  • motivation och insikt om sina svårigheter 
  • kontaktförmåga 
  • samarbetskvalitet 
  • förståelse av instruktioner
  • förmåga att adekvat bedöma sina egna prestationer.

Kognitiva tester speglar individens funktion vid det aktuella testtillfället. Psykisk och somatisk sjukdom, läkemedel, andra psykoaktiva substanser, trötthet och olika yttre omständigheter inverkar på förmågan att prestera vid tester. Den aktuella funktionsnivån är alltid relevant och bidrar till förståelse av individens svårigheter, men tillfälliga faktorer som påverkar prestationen behöver särskiljas från tolkningen av stabila svårigheter i helhetsbedömningen. Basal påverkan som till exempel nedsatt vakenhet kan påverka testresultatet på ett genomgripande sätt. Stor påverkan döljer individens grundläggande funktion. 

Allmänintellektuell nivå
  • Wechsler Adult Intelligence Scale (WAIS)
  • Ravens matriser
  • SON-R 6−40 Leiter-3 
Exekutiva funktioner
  • Delis-Kaplan Executive Function System (D-KEFS) förslagsvis ett urval.
  • Wisconsin Card Sorting Test (WCST)
  • BRIEF 
Uppmärksamhet, uthållighet och impulsivitet 
  • CPT 3
  • IVA 2  
  • d2-R 
Adaptiva färdigheter  
  • Adaptive Behavior Assessment System (ABAS) 
  • Vineland Adaptive Behaviour Scale (VABS). Normerad för åldrarna 3-26 år, men kan användas även i högre åldrar för bedömning av adaptiva färdigheter hos individer med intellektuell funktionsnedsättning.
Minne och inlärning
  • Deltest ur eller hela Wechsler memory scale (WMS)
  • Benton Visual Retention test (BVRT)
  • Rey Complex figure test (RCFT)
  • Rey Verbal Learning test (RAVLT)
  • Claeson Dahls minnestest (C-D)
Visuell perception
  • Beery VMI 
  • Test of Visual Perceptual Skills (TVPS-4) (5-21 år)

Bedömning och fortsatta insatser

Bedömningen sammanfattas i ett utlåtande med en skriftlig funktionsbeskrivning som utgör grund för rekommendationer om anpassning och fortsatt stöd.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kartläggning av alkohol- och narkotikabruk inför och under diagnostisk utredning och behandling.

Målgrupp eller situation

Individer som söker för psykisk ohälsa, inför eller under utredning av autism och under behandling av psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Krav på drogtest i form av urin- eller blodprov får endast ställas efter individuell bedömning och tillfredsställande information till patienten, enligt JO.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

En bedömning av tidigare och aktuellt bruk av alkohol, droger eller beroendeframkallande läkemedel ska alltid göras hos alla vuxna och ungdomar över 13 år och yngre barn vid behov vid psykisk ohälsa, inför eller under utredning och insatser. 

Bedömningen baseras på frågor om alkohol- och drogvanor, anabola steroider, läkemedel och naturläkemedel kompletterat med frågeformulär och eventuell provtagning.

Genomförande

Det är lämpligt att ge utrymme för att prata enskilt, utan närståendes eller vårdnadshavares närvaro. Man bör förklara varför bedömningen görs och hur skadligt bruk eller beroende kan påverka hälsotillståndet. 

Behovet av drogtest och hur ofta det bör göras ska bedömas individuellt. Provtagning kräver individens samtycke.

Om det framkommer att en vuxen har ett skadligt bruk eller beroende ska hen erbjudas, remitteras till eller få hjälp och stöd att själv söka adekvat beroendevård.

Om det framkommer att ett barn eller en ungdom har ett skadligt bruk eller beroende ska hen remitteras till Mariamottagning/beroendevård alternativt själv kontakta Mariamottagning. Man ska alltid informera vårdnadshavare och göra en anmälan till socialtjänsten. Överväg att initiera en samordnad individuell plan, SIP.

Uppföljning

Justitieombudsmannens (JO) beslut 2020-06-04, (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Personal i boende, daglig verksamhet och korttidsverksamhet | Personlig assistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration, God man | Förvaltare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för studier, arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd, Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

En bedömning av suicidrisk görs för att förhindra och förebygga suicid. Bedömningen ligger till grund för åtgärder för att minska risken.

Målgrupp eller situation

Individer som ger uttryck för tankar på suicid eller uppvisar ett beteende som ger misstanke om suicidalitet, eller har sjukdomar och tillstånd som ökar suicidrisken. 

Vid psykisk ohälsa ska bedömning göras vid nybesök, akutbesök, in- och utskrivning i heldygnsvård och när man tar ställning till permission. Vid återbesök bör suicidrisken alltid värderas.

Kunskapsläge

Enligt beprövad erfarenhet ger en strukturerad klinisk suicidriskbedömning goda förutsättningar för att sätta in rätt insatser för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.

Kompetenskrav

All personal som kommer i kontakt med individer som kan ha förhöjd suicidrisk ska ha kompetens att göra en första bedömning av suicidalitet. En strukturerad klinisk suicidriskbedömning görs av de som har kompetens enligt arbetsgivarens beslut. 

Sammanfattning

Gör en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisken genom att:

  • skapa en förtroendefull relation
  • systematiskt hämta in relevant information om individens livssituation, bakgrund, sjukdomsbild, symtom och beteende, och ta del av tidigare dokumentation
  • bedöma individens psykiska och fysiska status 
  • identifiera risk- och skyddsfaktorer
  • väga samman alla delar i en helhetsbedömning
  • dokumentera bedömningen.

OBS! Risken för suicid ökar inte av att man ställer frågor. Tystnad kring individens tankar om suicid riskerar däremot att förstärka känslor av skam och skuld som suicidala individer ofta brottas med.

En noggrann suicidriskbedömning ökar möjligheten att upptäcka om en individ är suicidnära så att man kan erbjuda stöd och hjälp. Exempel på åtgärder kan vara individuell kris- eller säkerhetsplan, hjälp att etablera rätt kontakt inom vården, kontakt med närstående, hjälpa individen att se lösningar på sina problem och återbesök. 

Om suicidrisken bedöms vara akut eller behov av psykiatrisk heldygnsvård finns ska individen remitteras för akut bedömning inom psykiatrisk vård. 

Genomförande

Inled med information om samtalets syfte, ramar, struktur. Gör en kartläggning av individens aktuella livssituation och bakgrund. Skapa en förtroendefull relation genom att visa intresse och engagemang för individens berättelse innan du börjar ställa frågor om suicid. 

Närvaro och aktivt lyssnande är centrala delar i ett samtal med en individ som är suicidal. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd. Det är ett förtroende att bli mottagare av suicidal kommunikation. 

Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg. Försök avdramatisera genom att säga att det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt. Undvik att argumentera med individen i en akut situation, och försök att avvakta med konkreta åtgärdsförslag.

Suicidala individer är som regel ambivalenta, man vill inte dö men ser ingen annan utväg. 

Suicid trots en välgjord riskbedömning

Suicid kan inträffa trots en noggrann och välgjord suicidriskbedömning, eftersom suicidrisken hos en individ varierar över tid och påverkas av faktorer som vården saknar inflytande över. Tankar på och planering för suicid kan ha funnits länge, men själva suicidhandlingen är ofta impulsstyrd. Förloppet kan vara särskilt snabbt och fluktuerande för barn och ungdomar.

Motivera till att involvera närstående om det är möjligt, särskilt när individens berättelse och beteende inte stämmer överens eller när det behövs kompletterande information för att förstå individens situation. Information från närstående kan vara avgörande i en suicidriskbedömning, till exempel om förändringar i individens beteende. Vid bedömning av suicidrisk hos barn och ungdomar ska förälder eller vårdnadshavare alltid involveras. 

Undantag gäller när det finns skäl som gör det olämpligt att närstående eller vårdnadshavare är delaktiga, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck.

Samtal med barn och ungdomar bör anpassas efter mognadsgrad. Många barn och ungdomar är återhållsamma med information och det är därför bra att ställa öppna frågor, använda ett rakt och konkret språk och ställa följdfrågor. 

Föräldrar eller vårdnadshavare

Bedömning av barn och ungdomar ska alltid innefatta information från förälder eller vårdnadshavare. Är de inte närvarande ska de bjudas in eller, i sista hand, kontaktas per telefon. 

Det är bra att ha pratat om reglerna för sekretess med barnet eller ungdomen, om när föräldrar eller vårdnadshavare måste informeras och deras roll i säkerhetsplaneringen och behandlingen. 

Samtal både tillsammans och var för sig

Det kan det vara bra att inleda och avsluta samtalet gemensamt med förälder eller vårdnadshavare, om man är tydlig med att både barnet eller ungdomen och vårdnadshavare kommer att ha möjlighet att prata enskilt. Föräldrarna kan reagera starkt på att deras barn tänker på döden och det kan verka hindrande. Men separata samtal bör inte hållas av olika behandlare eftersom det försvårar möjligheten till en sammanvägd bedömning.

En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av:

  • individens yttre
  • kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
  • psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
  • samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
  • stämningsläge
  • tankeinnehåll
  • suicidalitet
  • insikt samt inställning till vård.

Utgå från det som individen berättat och anpassa frågorna efter vad som är aktuellt i samtalet. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet

  • Hur mår du?
  • Hur fungerar ditt liv just nu?
  • Känns livet meningslöst? 
  • Känner du hopplöshet? 

Dödstankar

  • Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
  • Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
  • Känner du någon som har tagit sitt liv? 

Dödsönskan

  • Har du önskat att du vore död? 
  • Har du velat somna för alltid? 

Suicidtankar

  • Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
  • Tänker du på att ta livet av dig? 
  • Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
  • Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
  • Hur ofta tänker du på självmord?
  • Hur starka är tankarna? Kan du distrahera dig från dem?

Suicidimpulser

  • Har du varit nära att ta livet av dig? 
  • Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
  • Är det något som hindrar dig?

Suicidavsikt eller planerar suicid

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du:

  • funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
  • bestämt tid eller plats? 
  • valt metod? Vilken? 
  • skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
  • för avsikt att genomföra planerna? 
  • tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
  • skrivit avskedsbrev?
  • gjort dig av med saker som du inte vill ska finnas kvar efter dig?

Suicidhandling

  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
  • När och var?
  • Hur gjorde du då?
  • Varför valde du just den metoden?
  • Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Kartläggning av individens riskfaktorer ingår i helhetsbedömningen. Riskfaktorer kan bara ge vägledning i suicidriskbedömningen och bör viktas och vägas samman med annan information. 

Suicidalitet

  • Tidigare suicidförsök.
  • Praktiska förberedelser för suicid.
  • Suicidal kommunikation.
  • Erfarenhet av suicid i familjen (eller hos andra närstående).
  • Har tillgång till vapen och medel som kan användas vid suicid.

Om individen har gjort flera suicidförsök och/eller använt en metod med hög förväntad dödlighet (till exempel hängning, dränkning, skjutning, gasning och hopp från hög höjd eller framför fordon) och/eller har flera psykiatriska diagnoser är risken särskilt stor. 

Psykiatriska tillstånd och somatiska sjukdomar

Alla psykiatriska tillstånd innebär en förhöjd suicidrisk, särskilt vid svåra tillstånd. Somatiska sjukdomar som t.ex. cancer, KOL, svår smärta, kroniska neurologiska sjukdomar kan också öka risken för suicid.

Ålder och kön:

  • hög ålder
  • manligt kön.

Symtom att vara särskilt uppmärksam på: 

  • svår ångest 
  • nedstämdhet
  • glädjelöshet
  • hopplöshet 
  • skamkänslor, skuldkänslor
  • agiterad, upprörd
  • irritabilitet
  • labil affekt (t. ex. emotionell instabilitet)
  • misstänksamhet
  • lättkränkthet
  • självskadebeteende
  • bristande problemlösningsförmåga
  • utagerande impulsivt beteende, aggressivt beteende
  • sömnstörning
  • alkoholpåverkan, substanspåverkan
  • idealiserar suicid.

Situation:

  • nyställd psykiatrisk diagnos
  • in- och utskrivning från sluten psykiatrisk vård
  • avbrott i vård och behandling och/eller byte av behandlare eller enhet.

Sociala faktorer:

  • utsatt för: mobbning, fysiskt våld, andra typer av våld, förtryck, sexuellt utnyttjande (eller motsvarande traumatiska händelser)
  • kriminellt beteende, fysiskt våldsamt beteende
  • relationsproblem, familjeproblem
  • social isolering, ensamhet, utanförskap till följd av sexuell läggning, otillräckligt socialt stöd
  • känsla av förlust, förlust av personlig relation, förlorat jobbet (även förlust av social status, förlust av funktioner p.g.a. sjukdom och åldrande)
  • ekonomiska problem, t.ex. överskuldsättning
  • asylansökan avslagen.

Ytterligare riskfaktorer för barn och ungdomar:

  • konflikt mellan barn och förälder
  • utsatt för omsorgssvikt
  • psykisk ohälsa i familjen 
  • substansmissbruk i familjen
  • utsatt för gromning
  • start och höjning av antidepressiv medicinering.

Man bör vara försiktig när man väger risk- och skyddsfaktorer mot varandra eftersom det saknas kunskap om hur skyddsfaktorerna kompenserar för riskfaktorerna. Skyddsfaktorerna har störst påverkan på lång sikt och skyddar inte nödvändigtvis mot en akut suicidrisk. 

Skyddsfaktorerna innebär att individen

  • har ett stödnätverk (t.ex. familj, vänner, skola, arbetsplats, föreningsliv)
  • befarar negativa konsekvenser för närstående
  • har förmåga till nära relation
  • har husdjur
  • upplever en känsla av meningsfullhet (t ex när det gäller fritidsintressen, arbete och studier)
  • har en stabil livssituation
  • är kapabel till problemlösning
  • har övertygelser som fördömer suicid (såsom motstånd mot suicid, eller religiös tro som tar avstånd från suicid)
  • är hjälpsökande
  • har förtroende för hälso- och sjukvården
  • känner rädsla för kroppsligt obehag vid suicid eller rädsla för men efter suicidförsök.
Barn och ungdomar

För barn och ungdomar är de främsta skyddsfaktorerna

  • goda relationer i familjen (t.ex. positiv tid tillsammans samt omsorg och monitorering av den unga)
  • en fungerande skolsituation
  • stödjande kamratrelationer.

Skattningsskalor kan fungera som stöd vid bedömning av suicidrisk för att säkerställa att inga viktiga frågor missas. Inga skattningsskalor har tillräcklig tillförlitlighet för att förutsäga framtida suicid. De får därför aldrig ersätta den kliniska intervjun och individens berättelse.

Bedömning och fortsatta insatser

   

Värdera utifrån den samlade kartläggningen inklusive psykiskt status om suicidrisken är låg, måttlig, hög eller svårbedömd, se nedan. Gör en helhetsbedömning som baseras på den genomförda kartläggningen av individens livssituation och bakgrund inklusive eventuella utlösande händelser, psykiskt status samt risk- och skyddsfaktorer.

Varje bedömning av suicidrisk ska utgå från individens unika situation. Suicid är en komplex händelse och därför måste alltid en individuell bedömning göras. 

Suicidriskbedömningen ska dokumenteras noggrant och vara lätt att hitta. Redogör för den samlade bedömningen inklusive hur akuta och underliggande faktorer för suicidrisk vägs in. 

Risknivåer 

Gradera risken baserat på den sammanvägda kliniska bedömningen. Risknivåerna ska tillämpas tillsammans med förslag på åtgärder och insatser för att minska suicidrisken, se nedan.

Låg risk

Suicidrisken bedöms inte avvika från risken hos befolkningen i stort.

Måttlig risk

Suicidrisken bedöms vara tydligt förhöjd jämfört med befolkningen i stort utan att motsvara hög risk. 

Hög risk

Suicidrisken bedöms vara kraftigt förhöjd jämfört med andra individer med psykiatriska tillstånd. 

Svårbedömd risk

Anges i situationer då det är extra svårt att bedöma suicidrisken på ett tillförlitligt sätt. Det kan till exempel bero på bristfällig information, medicinpåverkan, berusning, otydlig eller ambivalent suicidal kommunikation.  

Återkoppling

Bedömningen ska återkopplas till individ och närstående. När man förmedlar den bedömning som gjorts ska man beskriva allvarlighetsgraden och de viktigaste faktorerna som medför risk, men också något positivt för att ge hopp.

Man kan förstärka skälen att vilja leva genom att fokusera på möjligheter till förändring, inte bara risker, problem och svårigheter. Prata gärna om det individen anger som skyddande, till exempel omsorg om närstående.

För alla risknivåer
  • Bekräfta de svåra känslorna.
  • Hjälp individen att fokusera på skyddsfaktorerna och positiva ämnen.
  • Involvera närstående och/eller vårdnadshavare, om det inte bedömts som olämpligt.
  • Identifiera tillsammans stressorer eller vidmakthållande faktorer som kan tas bort eller minskas.
  • Hjälp till med psykosocial avlastning.
  • Hjälp individen att planera hjälpsam aktivitet efter färdig bedömning.
  • Se till att individen vet vart hen kan vända sig i ett krisläge.
Låg risk

Fortsätt med sedvanlig behandling och uppföljning av psykiatriskt tillstånd.

Måttlig risk

Hjälp individen att få kontakt med specialistpsykiatrin om det inte redan finns. 

  • Se till att behandlingen följs upp med snar tid för ny kontakt. 
  • Fortsätt med täta bedömningar av suicidrisken. 
  • Skriv en säkerhetsplan tillsammans med individen.
  • Sätt in specifik behandlingsinsats mot det psykiatriska tillstånd som leder till den förhöjda suicidrisken om det inte redan finns.
Hög risk

Erbjud daglig uppföljning eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. Om individen inte accepterar frivillig heldygnsvård överväg alltid LPT (tvångsvård).

Vid suicidrisk och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör man överväga anmälan enligt LVM om vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Bedöm också behovet av tillsynsnivå, utevistelse och permissioner. Vid mycket hög risk bör man överväga kontinuerlig tillsyn (extravak) för att förhindra suicid.

Svårbedömd risk

Vid svårbedömd risk eller om individen är oförmögen att delta i en rimlig säkerhetsplanering, kan man behöva vidta åtgärder för att förbättra förutsättningarna för bedömningen. Vid svårbedömd risk bör man ha en snar uppföljning och ta hjälp av närstående. Det kan bli aktuellt med akut omhändertagande eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård.

Närstående ska alltid involveras så länge det inte finns särskilda skäl som gör det olämpligt, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck. Närståendes oro ska alltid tas på allvar. 

Samtala om fördelarna med att närstående deltar i vårdplaneringen. Om individen motsätter sig kontakt med närstående bör man fråga varför. Ibland behövs ett motivationsarbete, till exempel när individen inte vill “belasta” de närstående med sina bekymmer.

Alla individer med måttlig eller hög suicidrisk ska ha en vårdplan och en kris- eller säkerhetsplan som regelbundet uppdateras och som är kända av individen, närstående och alla som deltar i individens behandling. Planen ska finnas i journalen.

Kris- eller säkerhetsplanen skrivs tillsammans med individen och de närstående. Planen syftar till att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer. Den ska inrikta sig på hur man minskar individens sårbarhet och på strategier för att hantera triggers, suicidtankar och impulser. Hur individen deltar i säkerhetsplaneringen ger viktig information om suicidrisken.

Innehåll i en säkerhetsplan

Förslag på rubriker i en säkerhetsplan: 

  • Aktuella symtom och händelser som lett fram till ett ev. suicidförsök
  • Sårbarhetsfaktorer
  • Triggers (utlösande händelser)
  • Varningstecken
  • Individens egna strategier
  • Kontakter i det egna nätverket i en akut situation 
  • Närstående och/eller vårdnadshavares strategier
  • Risksanering
  • Kontakter inom vården i en akut situation
  • Vem gör vad om individen slutar delta i planerad vård

Glapp i vårdkedjan ökar suicidrisken, därför behöver vårdkedjan vara sammanhängande. 

En sammanhängande vårdkedja innebär att man har en struktur för hur man delar information mellan olika vårdgivare, att ordinarie behandlare finns kvar och att man remitterar till en kompletterande resurs och inte bort från den egna verksamheten. Upprätta en tydlig vårdplan och genomför samordnad individuell planering (SIP) vid behov. 

I samband med utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård

Tiden efter utskrivningen från heldygnsvård är en riskperiod och därför bör individen följas upp för förnyad bedömning inom en vecka. Innan kontakt etablerats bör det vara möjligt för individen att vid behov ringa till avdelningen och till mottagande enhet. När kontakt med öppenvården etablerats kan det inledningsvis behövas täta återbesök.

En ny bedömning av suicidrisken ska göras vid varje återbesök. Är återbesöken täta kan man göra en mindre omfattande bedömning. Bedömningen ska dokumenteras med en kort motivering, som sedan kan användas som underlag i samtal med individen och för att följa risken över tid.

En enhetlig dokumentation av suicidriskbedömning innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning enligt samma struktur och terminologi oavsett vilket vårdinformationssystem som används. 

Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Material

Suicid - Patientsäkerhet, Socialstyrelsen

Självmordsriskbedömning, Deplyftet

Suicidalitet hos vuxna – akut bedömning/hantering, Regional riktlinje Västra Götalandsregionen

Suicidstegen enligt Beskow

Kontakter

Bris - Barnens rätt i samhället, telefon 116 111

Jourhavande medmänniska, telefon 08-702 16 80

Jourhavande präst, telefon 112

Mind Självmordslinjen, telefon 90 101 eller chatt på mind.se 

Informationsmaterial för individen själv och närstående

Fakta och råd, 1177 Vårdguiden

Att ge stöd till någon med självmordstankar, för närstående/anhöriga och personal, 1177 Vårdguiden

Suicidstegen – ett sätt att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd

SuicideZero, ideell organisation

Mind, ideell förening

https://livsakademin.se/publikationer/, närståendehäfte till den som mist en person i självmord

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Habilitering, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Den som genomgått en utredning och de närstående ska få en begriplig och meningsfull återföring av utredningens resultat.

Målgrupp eller situation

Individer med autism eller liknande svårigheter som genomgått en utredning.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) ska resultatet av utredningen förklaras på ett begripligt sätt för den som har utretts och eventuellt för andra berörda, såsom närstående och personal. En åtgärdsplan för insatser och uppföljning ska upprättas, oavsett om en diagnos har ställts eller inte. 

För barn eller ungdomar som har genomgått utredning rekommenderas en genomgång av utredningsresultaten tillsammans med förskolan eller skolan inklusive elevhälsan, oavsett om barnet eller ungdomen har fått en diagnos eller inte (prioritet 3).

Kompetenskrav

Utredningsteamet bör bestå av minst legitimerad psykolog och specialistläkare eller ST-läkare inom psykiatrisk specialitet eller barnmedicin.

Sammanfattning

Vid kartläggning och utredning oavsett omfattning ska man tydligt sammanfatta resultaten och den bedömning som gjorts, och vad det innebär för individen. Informationen ska ges på ett sätt som är lättbegripligt för mottagarna.

Utredningsresultatet ska återföras både muntligt och skriftligt till individen och till närstående. Utredningsresultatet kan också behöva delges kommande behandlare, skola, socialtjänst, arbetsgivare och andra som behöver resultatet för att ge ändamålsenliga insatser.

Genomförande

Den muntliga återföringen bör anpassas till mottagaren och innehålla

  • bedömningen och den eller de diagnoser som ställts
  • psykoedukation
  • information om stöd och insatser
  • samtal om fortsatt planering.

I det skriftliga utlåtandet ska det framgå 

  • vilka moment som ingått i utredningen
  • diagnos
  • diagnoskod
  • eventuell bidiagnos
  • styrkor och svårigheter 
  • behov av stöd
  • en åtgärdsplan med förslag på insatser, stöd och anpassning.

Utredningen ska sammanfattas skriftligt i ett utlåtande till individen eller till vårdnadshavare. Om utredningsresultatet också behöver delges andra kan man skriva ett riktat utlåtande eller intyg.

Använd “du” eller namn beroende på vem utlåtandet gäller.

Exempeltext

Du har genomgått en utredning hos oss som har innefattat: [moment som genomförts och av vem].

Vår/min bedömning

  • Du har [diagnos] och det beror på att du har följande symtom […].
    Du har även [diagnos] därför att […].
    Du har inte någon annan diagnos därför att [...].
    I vårt diagnossystem blir det följande koder [DSM-5 eller ICD 10].
    Du har inte någon diagnos därför att [...].
  • Utifrån de undersökningar som vi gjort så ser vi att du har många styrkor. Du är extra bra på [...]. Du har stora möjligheter tack vare [...], och kan utveckla [...].
  • Utredningen visar att du har en del svårigheter, speciellt med [...]. Det kan i praktiken betyda att [...]. Det kan i ditt dagliga liv visa sig genom [...].
  • Sammantaget innebär det […].

Våra/mina förslag på åtgärder utifrån vår/min utredning

  • Mer information och kunskap med hjälp av [skrift, kurs, webbsida, person].
  • Stöd i vardagen i form av [anpassning, habiliterande insatser, insatser med stöd av LSS...], hemma, i arbete/skola med […], för att underlätta [...].
  • Insatser i form av [kognitivt och kommunikativt stöd, psykosocialt stöd, psykologisk behandling, läkemedel] för att [...].
  • Anpassning i vardag, arbete, skola, fritid för att kompensera för [...]. 
  • Nästa steg från vår sida är att [...].

Om utredningen gäller ett barn eller en ungdom bör resultatet återföras till både barn och föräldrar muntligt. Barn och ungdomar bör få veta att diagnosen är ställd och vad det innebär. 

Återkopplingen till barnet eller ungdomen bör anpassas till barnets eller ungdomens mognadsgrad och perspektiv. Det är bra om föräldrar också deltar så att de kan besvara eventuella frågor som barnet eller ungdomen har i efterhand. Det kan vara bra att ge föräldrarna möjlighet att ta del av resultatet först så att de kan diskutera sina frågor utan att behöva ta hänsyn till barnet.

Utgå från de svårigheter och styrkor som barnet eller ungdomen beskrivit under utredningen, och gör en tydlig koppling mellan svårigheterna och bedömningen, gärna med flera konkreta exempel. 

Ett barnanpassat material kan användas som underlag för samtal om vad barnet eller ungdomen känner igen och behöver hjälp med, och kan ingå i det skriftliga informationsmaterial som barnet eller ungdomen får med sig hem.

Ge barnet eller ungdomen en sammanfattning av utlåtandet. Det ska vara kortfattat och tydligt. Skriv barnets eller ungdomens namn och lägg gärna till bilder. Det är bra att lämna barnanpassat material tillsammans med sammanfattningen.

Exempeltext
  • Du har varit hos […] och träffat […]. 
  • Vi har gjort […].

Utredningen som vi har gjort har visat att

  • du är extra bra på […]
  • det som är svårt för dig är […]
  • du har ett sätt att fungera som kallas för autism
  • du också har […] och det kallas med ett annat namn för […].

Det här händer nu

  • För att det ska fungera bättre för dig är det viktigt att du och de som finns runt dig får lära er vad autism är och vilken hjälp som finns.
  • [Skriv ner vilka insatser som barnet eller ungdomen ska få prova och planerade möten som hen ska vara med på.]

Uppföljning

Följ upp återgivningen med brev eller telefonsamtal för att höra om det uppkommit några frågor i efterhand och att individen vet vad som är nästa steg.

Material

Om autism, Autism Sverige

Autism, Attention

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Habilitering, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator | Socionom, Psykoterapeut, Specialpedagog | Speciallärare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Vid återkommande eller längre frånvaro från grundskolan eller anpassad grundskola ska skolan inleda en utredning för att förstå orsakerna till frånvaron.

Målgrupp eller situation

Elever med skolfrånvaro.

Kunskapsläge

Enligt en forskningsöversikt från Ifous finns orsaker till frånvaro ofta inom flera områden: i skolan, i hemmet, socialt och i sårbarhet hos eleven. En utredning bör inkludera elevens hela sammanhang och situation.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Vid upprepad eller längre skolfrånvaro ska skolan inleda en frånvaroutredning. Utredningen syftar till att skapa förståelse för vilka utlösande och vidmakthållande faktorer som bidrar till frånvaron och vilket behov av stöd som finns. Utredningen ska ligga till grund för beslut om vilka insatser som ska genomföras. 

Ett bra samarbete mellan skolan, eleven och vårdnadshavare är en förutsättning för att kunna genomföra en bra utredning.

Genomförande

Upprepad eller längre skolfrånvaro beror nästan alltid på flera faktorer och de berör vanligtvis flera områden. En utredning av orsaker till frånvaro ska göras skyndsamt och bör belysa faktorer relaterade till skola, hem, kamrater och sårbarhet hos eleven. Utredningen ska kartlägga både utlösande och vidmakthållande faktorer, men också vad som kan bidra till att främja närvaron för den enskilda eleven. 

När en frånvaroutredning inleds ska huvudmannen informeras. Om eleven går i skola i en annan kommun än hemkommunen ska även hemkommunen informeras.

Andra utredningar som kan behöva göras

Som en del i frånvaroutredningen bör man kartlägga om det finns faktorer i lärmiljön som bidrar till att utlösa eller vidmakthålla frånvaron. Om det inte redan gjorts bör man överväga att utreda elevens behov av särskilt stöd. 

Vid omfattande skolfrånvaro ska man alltid ta ställning till om det finns skäl att göra en orosanmälan. När en elev har omfattande skolfrånvaro behöver skolan och socialtjänsten samverka för att ge stöd till eleven och vårdnadshavaren.

Kartlägg om eleven ofta eller alltid är frånvarande 

  • i ett eller flera ämnen
  • på vissa lärares lektioner
  • när lektionerna hålls i ett visst klassrum
  • i en viss gruppkonstellation 
  • vissa veckodagar 
  • vissa tidpunkter på dagen
  • vid vissa situationer, t.ex. provtillfällen och/eller presentationer 
  • vid schemabrytande aktiviteter, t.ex. temadagar, teaterbesök, friluftsdagar, idrottsdagar, avslutningar och/eller samlingar i aula.

Frånvarons funktion bör kartläggas genom samtal med eleven och vårdnadshavare. När man förstår varför eleven är frånvarande kan man ringa in vilket stöd eleven behöver. Frånvaron kan handla om att eleven 

  • undviker obehagliga sociala situationer och/eller bedömningssituationer 
  • undviker situationer i skolan som framkallar negativa känslor 
  • söker sig till miljöer utanför skolan som framkallar positiva känslor
  • är orolig för en närstående.

En utredning bör kartlägga både utlösande och vidmakthållande faktorer i skolan, i hemmet och socialt.

Skolan

Undersök om 

  • skolsituationen är anpassad efter elevens förmågor, behov och eventuell funktionsnedsättning
  • eleven är utsatt eller utsätter andra för mobbning eller kränkningar 
  • eleven har kamrater och är en del av ett socialt sammanhang
  • eleven får det stöd som behövs för att nå målen
  • eleven har bra relationer till pedagoger och andra vuxna på skolan 
  • det finns andra utlösande faktorer i skolan
  • det finns andra vidmakthållande faktorer i skolan.
Hemmet

Undersök om 

  • omständigheter i hemmet gör det svårt för eleven att vara hemifrån, komma iväg till och/eller stanna kvar i skolan
  • vägen till och/eller från skolan medför svårigheter
  • eleven får det stöd den hen behöver från vårdnadshavare 
  • eleven sover och äter tillräckligt.
Socialt

Undersök om

  • eleven umgås med andra elever med frånvaroproblematik 
  • eleven är en del av ett sammanhang där normbrytande beteende och kriminalitet förekommer 
  • eleven har fritidsintressen som konkurrerar med skolan.

Uppföljning

Utredningens resultat används för att tillsammans med elev, vårdnadshavare och skola planera och genomföra det stöd som eleven behöver för ökad närvaro. Om insatserna inte leder till önskad effekt eller om situationen för eleven förändras, så bör man göra en ny eller fördjupad utredning av orsaker till frånvaron.

Material

Att utreda närvaroproblem i skolan, en sammanfattning av forskning och praktisk vägledning, Ifous rapportserie 2020:3

Kartläggningsmaterial relevant i mötet med elever som har svårt att navigera i skolan: 
Lotsens navigeringshjälp, Skolkompassen (pdf, ny flik)

Kartläggningsmaterial som kan användas för att hitta bakomliggande orsaker till bland annat skolfrånvaro:
SEP Skola – Elev – Plan (pdf, ny flik) 

Checklista vanliga stressorer 

Skollagen 2010:800 kap 7:19 a, Riksdagen 

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)

När extra anpassningar inte räcker till ska skolan skyndsamt utreda om eleven är i behov av särskilt stöd.

Målgrupp eller situation

Elever som trots extra anpassningar riskerar att inte nå målen för sin utbildning.

Kunskapsläge

Särskilt stöd regleras i skollagens 3:e kapitel. Stöd för genomförande finns i allmänna råd och kommentarsmaterial från Skolverket samt i material från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).

Kompetenskrav

Pedagogisk kompetens är en förutsättning, men beroende på frågeställning kan den behöva kompletteras med till exempel specialpedagogisk, psykologisk, psykosocial eller medicinsk kompetens. Den som ansvarar för utredningen avgör vilka kompetenser som behövs.

Sammanfattning

Om en elev trots extra anpassningar riskerar att inte nå de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas för utbildningen, ska en utredning om särskilt stöd inledas skyndsamt. Rektor är ansvarig för att utredningen genomförs.

Utredningar av behov av särskilt stöd kan variera i omfattning. Ibland kan utredningen göras relativt snabbt och enkelt. I andra fall krävs en mer grundlig utredning för att kartlägga och analysera elevens hela situation. 

Medan de extra anpassningarna sker inom den ordinarie undervisningen är insatser inom särskilt stöd mer omfattande och sker ofta under en längre tid. Särskilt stöd kräver också ett beslut från rektor, en utredning av elevens behov av särskilt stöd och ett upprättat åtgärdsprogram.

Genomförande

Utredningen om behovet av särskilt stöd syftar till att skapa förståelse för varför eleven har svårigheter i skolsituationen och vilka behov av stöd eleven har. Utredningen ska alltid involvera eleven och vårdnadshavare och anpassas till elevens funktionsnivå och sätt att kommunicera. 

För att utreda behovet av särskilt stöd behöver man undersöka de bakomliggande orsakerna. Det kan handla om att eleven har en funktionsnedsättning eller andra svårigheter och/eller att undervisningen inte är organiserad och utformad så att den möter de behov som eleven har. Om utredningen visar att eleven har behov av särskilt stöd ska ett åtgärdsprogram upprättas. Det ska göras även om skolan och elevens vårdnadshavare inte är överens. Det finns alltid en möjlighet för vårdnadshavare att överklaga ett åtgärdsprogram.

En utredning av elevens behov av särskilt stöd bör innehålla en kartläggning (del 1) och en pedagogisk bedömning (del 2).

Kartläggningen syftar till att lägga en grund för vidare analys av en elevs stödbehov och beslut om stödåtgärder. Den ska ge information om elevens förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning i relation till lärmiljön och undervisningens nuvarande utformning. 

Exempel på information eller underlag i kartläggningen: 

Individnivå
  • elevens resultat från nationella prov, bedömningar och betyg
  • lärarnas och skolpersonalens observationer av eleven i lärmiljön, måltidsmiljön samt under raster och andra situationer under dagen
  • information om elevens styrkor, situationer där det fungerar bra och varför
  • de extra anpassningar som hittills har gjorts och vad de har lett till
  • uppgifter från eleven och elevens vårdnadshavare 
  • elevens individuella utvecklingsplan
  • eventuella tidigare åtgärdsprogram
  • elevens skolfrånvaro
  • eventuell information från tidigare skolor
  • bedömningar och utredningsunderlag från elevhälsan eller hälso- och sjukvården
  • elevens fungerande och behov inom fritidshemsverksamheten.
Gruppnivå
  • hur undervisningen och lärmiljön är utformad och tillgängliggjord
  • vilka undervisningsformer och material som används 
  • hur den aktuella elevgruppens sammansättning påverkar undervisningssituationen
  • skolans organisering av undervisningen, vilka arbetssätt och arbetsformer som har använts i undervisningen, förhållningssätt och lärandeklimat, t.ex. bemötande och förväntningar, tillit, trygghet, delaktighet och nyfikenhet.
Organisationsnivå
  • hur skolans organisation och resursfördelning påverkar elevens förutsättningar i undervisningen.

När kartläggningen är klar görs en sammantagen analys av de behov som finns för att nå betygskriterier eller kriterier för bedömning och övriga mål för utbildningen. Analysen ska leda fram till en bedömning av om eleven behöver särskilt stöd. En elev som får särskilt stöd kan också behöva fortsätta med extra anpassningar. De två stödformerna utesluter inte varandra. I förskoleklassen utgår bedömningen från hur eleven utvecklas mot de kriterier för bedömning av kunskaper och betygskriterier som senare kommer att gälla i den aktuella skolformen.

Vid den pedagogiska bedömningen ska den som utreder särskilt ta hänsyn till 

  • i vilka situationer det blir svårt för eleven och varför svårigheterna uppkommer
  • om det finns bakomliggande orsaker eller förhållanden som kan vara en förklaring till svårigheterna, t.ex. omfattande frånvaro som behöver utredas vidare
  • vilka åtgärder skolan överväger att sätta in eller fortsätta med och varför, samt vilka resultat som förväntas av åtgärderna.

Bedömningen bör ge svar på

  • om stödbehovet kan tillgodoses genom extra anpassningar
  • om stödbehovet bör tillgodoses genom särskilt stöd
  • vilket stöd som behövs och i vilken omfattning
  • beslut om särskilt stöd eller ej.

Om utredningen leder fram till ett beslut om särskilt stöd ska skolan upprätta ett åtgärdsprogram. Så långt det är möjligt ska åtgärdsprogrammet upprättas i samråd med eleven och vårdnadshavare. Om eleven eller vårdnadshavare motsätter sig ett åtgärdsprogram men skolan ser behov av åtgärder ska rektor ändå besluta om att upprätta ett åtgärdsprogram. 

Det ska tydligt framgå vilka åtgärder som behöver göras och hur. Dessa ska vara konkreta och möjliga att utvärdera.

När särskilt stöd inte behövs

En utredning kan visa att en elev inte är i behov av särskilt stöd och då behövs inget åtgärdsprogram. För att möta elevens behov behöver skolan istället utveckla lärmiljöerna genom att förändra de pedagogiska metoderna, omfördela resurser eller göra förändringar i organisationen kring eleven. Utredningen kan också visa att svårigheter kommer till uttryck i skolsituationen, men att elevens behov kan tillgodoses genom att skolan ger stöd i form av extra anpassningar. I båda dessa fall utarbetas inget åtgärdsprogram, men däremot dokumenteras vilka extra anpassningar som görs i elevens individuella utvecklingsplan i de årskurser där sådana upprättas.

Elevhälsan ska bidra med information och kunskap om elevers pedagogiska, medicinska, psykosociala och psykologiska status och ska i regel alltid involveras i arbetet.

Vilka professioner som medverkar beror på frågorna, men också på lokala förutsättningar. Vissa skolhuvudmän har idag tillgång till bland annat arbetsterapeuter och logopeder, utöver de professioner som krävs enligt skollagen.

Kartläggningen och utredningen ska dokumenteras skriftligt. Man ska kunna gå tillbaka till den enskilda utredningen och se vad som har framkommit och hur skolan har bedömt situationen.

Dokumentationen sker i två delar: kartläggning respektive bedömning av behovet av stöd eller särskilt stöd. Av dokumentationen ska det framgå 

  • när utredningen gjordes 
  • vem som var ansvarig 
  • vilken befattning den ansvariga har
  • vilka övriga kompetenser som varit involverade i utredningen
  • om elevens behov av särskilt stöd har utretts tidigare
  • om andra utredningar har genomförts
  • om eleven och/eller elevens vårdnadshavare har varit delaktiga.

Vårdnadshavare och elever över 16 år ska alltid få ta del av utredningen när den är klar. 

Elevens vårdnadshavare och elever som har fyllt 16 år har rätt att inom tre veckor från mottaget beslut överklaga beslutet om att inte utarbeta ett åtgärdsprogram, liksom innehållet i ett beslutat åtgärdsprogram. Överklagan görs till Skolväsendets överklagandenämnd.

Uppföljning

I uppföljningen tar man reda på om åtgärdsprogrammet följts och om åtgärderna gett önskvärda resultat. Om åtgärderna är otillräckliga revideras åtgärdsprogrammet utifrån det som framkommer i uppföljningen. Uppföljning kan ske vid olika tidpunkter utifrån olika insatser. 

Elever som har behov av särskilt stöd behöver ofta stödet under en längre tid. Då finns det nästan alltid skäl för skolan att vid flera tillfällen ta ställning till stödbehovet och fatta nya beslut om åtgärdsprogram. Resultatet från uppföljningen och utvärderingen av de insatta åtgärderna kan användas som kompletterande utredningsunderlag inför det nya beslutet. Då behöver man inte göra om hela utredningen från grunden, om inte förhållandena för eleven har ändrats eller om det har gått lång tid sedan en pedagogisk bedömning genomfördes.

Om utredningen väcker frågor om elevens förutsättningar i relation till kraven i grundskolans eller gymnasiets kursplan bör man föra en dialog med vårdnadshavare om att konsultera skolpsykolog. Skolpsykologen kan avgöra om den pedagogiska bedömningen ska kompletteras med en bedömning av om eleven har en intellektuell funktionsnedsättning. Det kan ge rätt att ansöka om att bli mottagen i anpassad grundskola eller anpassat gymnasium. 

Om utredningen väcker frågor om till exempel autism, adhd eller språkstörning kan eleven behöva utredas vidare av specialister inom vården. Då kan elevhälsan skriva en remiss alternativt bistå vårdnadshavare med dokumentation från elevakten som underlag till en egenremiss.

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator | Socionom, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog | Speciallärare, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Utbildning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)

Strukturerad utredning och bedömning för att bedöma behovet av skydd och stöd för barn och ungdomar. De insatser som beviljas är frivilliga.

Målgrupp eller situation

Familjer med barn som har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla, som kan vara i behov av stöd och insatser för att få vardagen att fungera.

Kunskapsläge

Socialtjänstens utredningsarbete regleras i socialtjänstlagen (SoL) samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter.

Kompetenskrav

Enligt 3 kap. 3 § SoL anges socionomexamen eller annan likvärdig examen som lägsta utbildningsnivå för personer som ska utföra

  • bedömning av om utredning ska inledas
  • utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder
  • uppföljning av beslutade insatser.

Sammanfattning

Utredningens syfte är att bedöma barnets eller ungdomens behov av stöd och skydd samt, i samråd med barnet och vårdnadshavare, besluta om insatser. Utredningen ska bygga på en helhetssyn på barnets eller ungdomens livssituation. Barnet eller ungdomen ska både få information och ges möjlighet att uttrycka sina åsikter utifrån ålder och mognad. Barnets bästa ska vara avgörande vid alla åtgärder som rör barn och ungdomar. 

Vissa insatser kan erbjudas utan en formell behovsprövning. Det innebär att barnet eller ungdomen kan få tidiga insatser utan att först behöva genomgå en utredning.

Genomförande

Barn och ungdomar som aktualiseras i socialtjänsten har i regel sociala svårigheter som oroar familjen och/eller omgivningen. Ibland kan social problematik ha en indirekt koppling till barnets eller ungdomens svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och vara flexibel. 

Svårigheter med att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel kan yttra sig i

  • missförstånd i sociala relationer och samspel, t.ex. med familj eller i skolan
  • svårigheter att anpassa sig efter sociala koder eller “oskrivna regler”
  • skolfrånvaro
  • olika reaktioner till följd av stress och för högt ställda krav, t.ex. självskadande eller utagerande beteende
  • skadligt bruk eller beroende av alkohol, droger eller spel
  • kriminalitet och umgänge i kriminella miljöer.

När det framkommer att barnet eller ungdomen har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel bör man värdera hur svårigheterna påverkar livssituationen och behovet av stöd. 

Om svårigheterna tydligt påverkar funktionen i vardagen bör man samtidigt med pågående utredning hänvisa barnet eller ungdomen till hälso- och sjukvården för en bedömning.

Om stöd och åtgärder redan pågår ska socialtjänsten ta initiativ till ett möte för att upprätta en samordnad individuell plan, SIP. I SIP-mötet samordnas insatserna kring barnet eller ungdomen och familjen. Man bokar även in uppföljningsmöten så länge behoven kräver det.

Vid en utredning samlar man in relevant information om barnets eller ungdomens situation.

Utredningen inkluderar information om

  • barnets eller ungdomens hälsa, utbildning, sociala relationer, känslor och beteende
  • familjesituation, familjebakgrund, boende, arbete, ekonomi och resurser i familjens sociala nätverk
  • eventuella andra pågående insatser inom socialtjänsten och/eller via externa aktörer 
  • eventuella tidigare genomförda insatser av socialtjänsten och/eller externa aktörer
  • vilket stöd som barnet eller ungdomen och familjen önskar.

Under utredningen ska barnet eller ungdomen och vårdnadshavare vara delaktiga och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Man ska också se till att barn och ungdomar får information och ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål i enskilda samtal. För barn och ungdomar med svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla behöver man anpassa bemötande, samtal och mötesformer på ett sådant sätt att de förstår information och frågor och själva kan göra sig förstådda. 

Man bör tänka på att

  • skicka material inför mötet så att barnet eller ungdomen kan förbereda sig
  • skriva en agenda för mötet och ha den synlig
  • använda ett enkelt och konkret språk och vid behov använda bilder
  • ställa en fråga i taget och undvika öppna frågor
  • visualisera stegen i den aktuella processen genom text och/eller bilder
  • ha korta möten med hänsyn till barnets eller ungdomens uthållighet
  • ge bekräftelse på det som barnet eller ungdomen berättar.

Utredning av barn och ungdomar kan genomföras med stöd av arbetssättet BBIC. BBIC innehåller struktur för handläggning, genomförande och uppföljning av myndighetsutövningen och är anpassat efter socialtjänstens regelverk. BBIC bygger på nio grundprinciper:

  • utgå från barnets rättigheter
  • låt barnets bästa vara avgörande
  • sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn
  • ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation
  • gör barnet, familjen och nätverket delaktiga
  • samverka med andra professioner och verksamheter
  • utgå från en evidensbaserad praktik
  • motverka svårigheter och förstärk resurser
  • följ upp barnet och insatserna systematiskt.

IBIC (individens behov i centrum) är ytterligare ett arbetssätt som kompletterar BBIC och ger stöd för att beskriva resurser, behov och mål för socialtjänstens barn- och ungdomsvård.

Förskolan och skolan kan bidra med information om hur det går i skolarbetet och hur barnet eller ungdomen fungerar socialt i förskole-/skolmiljön.

Efterfråga information om

  • trivsel och samspel med jämnåriga och vuxna
  • mående, t.ex. om barnet eller ungdomen visar tecken på att vara ledsen, ängslig eller orolig
  • kunskapsinhämtning, dvs om barnet eller ungdomar lär sig nya saker på ett sätt som är förväntat
  • eventuella utmanande beteenden, t.ex. självskade- eller utagerande beteende
  • eventuella tecken på riskbeteende, skadligt bruk eller beroende
  • vårdnadshavarnas förmåga att ge barnet eller ungdomen tillräckligt stöd i förhållande till förskolan eller skolan 
  • hälsa utifrån genomförda hälsoundersökningar.

Informationsutbyte mellan och inom huvudmännen kan ske även om vårdnadshavare motsätter sig det.

Vid utredning ska man inhämta uppgifter från elevhälsan och för barn under sex år från barnhälsovården. Man kan också behöva konsultera andra vårdgivare som barnet eller ungdomen har kontakt med, till exempel barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller habiliteringen. 

Information som kan inhämtas: 

  • bedömning av barnets eller ungdomens svårigheter 
  • pågående insatser 
  • följsamhet till insatser
  • eventuella behov hos barn, ungdom och/eller vårdnadshavare som ligger utanför hälso- och sjukvårdens uppdrag.

Vid tecken på att barnet eller ungdomen har svårt att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel bör socialtjänsten erbjuda insatser efter behov. Om insatserna inte är tillräckliga och det finns misstanke om autism bör barnet eller ungdomen hänvisas till hälso- och sjukvården för bedömning. 

Ibland kan det finnas behov av att konsultera vårdgivare som har kontakt med vårdnadshavare. Då krävs samtycke från berörd vårdnadshavare.

Uppföljning

Genomförande av beslut om insatser, vård och behandling ska dokumenteras. I de fall där ansökan avslås helt eller delvis ska vårdnadshavarna få information om hur de kan överklaga beslutet

Uppföljning av insatser görs för att säkerställa att de tillgodoser barnets eller ungdomens behov. Uppföljningen bör genomföras i dialog med barnet eller ungdomen och familjen.

Kunskap om barns och ungdomars upplevelser, insatser och resultat kan användas för uppföljning av verksamhetens kvalitet och bör användas i det systematiska kvalitetsarbetet.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter.

6. Behandling och stöd

arrow down

Innehåll under utveckling

Inget innehåll matchar dina valda filter.

7. Kommunikation och delaktighet

arrow down

Innehåll under utveckling

Inget innehåll matchar dina valda filter.

8. Uppföljning på individnivå

arrow down

Innehåll under utveckling

Inget innehåll matchar dina valda filter.

9. Uppföljning på verksamhetsnivå

arrow down

Innehåll under utveckling

Inget innehåll matchar dina valda filter.

10. Lagar och regler

arrow down

Innehåll under utveckling

Inget innehåll matchar dina valda filter.