Specifik fobi

Specifik fobi kännetecknas av en uttalad och överdriven rädsla eller ångest som så gott som alltid uppträder inför en viss avgränsad situation eller ett bestämt föremål, och som inte står i proportion till den faktiska faran. 

Specifika fobier delas in i fem undergrupper utifrån rädslans fokus:

1. djur (t.ex. spindlar, ormar, hundar).
2. naturlig miljö (t.ex. höjder, vatten, oväder).
3. platsbundenhet (t.ex. flygplan, instängda utrymmen).
4. blod, injektioner eller skador (t.ex. blodprov, operationer).
5. övriga (t.ex. kräkning, sätta i halsen, sjukdom).

De ångestframkallande objekten eller situationerna undviks eller uthärdas under intensiv rädsla eller ångest. 

Emetofobi

Bland specifika fobier behöver kräkfobi (emetofobi) särskilt uppmärksammas då den ofta orsakar svårare funktionsnedsättning och ibland allvarliga kroppsliga symtom. Emetofobi innebär en irrationell och överdriven rädsla för att själv kräkas eller för att bevittna någon annan kräkas. 

Vanliga symtom vid emetofobi:

• Ångest, obehag eller panik vid tanken på kräkningar eller exponering för situationer som kan leda till kräkningar.
• Undvikande av situationer som kan leda till kräkningar, t.ex. att äta ute eller vara runt andra som är sjuka.
• Överdrivet tvättande och rengöring av händer och ytor.

Prevalensen är hos barn 5 procent och hos tonåringar 16 procent. Enligt internationella befolkningsundersökningar beräknas livstidsprevalensen för specifik fobi vara 13 procent. Specifik fobi är därmed det vanligaste ångestsyndromet. Det är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor jämfört med män. 

En del fobier, till exempel djur- och blod/ injektions/skadefobi och fobier för naturföreteelser, debuterar under barndomen , medan andra fobier för specifika situationer vanligtvis debuterar under tonåren eller i vuxen ålder.

Samsjuklighet är mindre vanligt vid specifik fobi jämfört med övriga ångestsyndrom hos vuxna, men hos barn och ungdomar med specifik fobi uppfyller cirka 40 procent kriterierna för ett annat ångestsyndrom eller för affektiva störningar, och tillståndet är en riskfaktor för senare utveckling av psykiatriska problem, framför allt depression och andra ångestsyndrom.

• Genetiska faktorer.
• Klassisk betingning, där individen har varit utsatt för starka negativa upplevelser i samband med det fobiska objektet/situationen.
• Enligt kognitiva modeller överskattar vissa individer fara och underskattar den egna förmågan att hantera fara. 
• Miljöfaktorer och föräldrars agerande har ett samband med fobiska reaktioner bland barn och ungdomar (t.ex. stressande livshändelser, överbeskyddande och kritiska föräldrar samt föräldrars egna katastroftolkningar och undvikanden).

Hos barn debuterar vanligtvis djur-, blod,- injektions- samt skadefobier och även fobier för olika naturföreteelser som mörker och åska, medan fobier för andra situationer ofta debuterar i tonåren.

Differentialdiagnosen separationsångest behöver övervägas. Om rädslan enbart är kopplad till rädsla att vara ifrån anknytningspersoner, vara hemifrån, vara ensam eller att  något ska hända  anknytningspersoner bör inte diagnosen specifik fobi ställas. Särskilt svårt kan det vara att särskilja mellan separationsångest och mörkerfobi. Hos barn kan ångesten också visa sig som klängighet, gråt och utbrott.

Behandling vid specifik fobi har ofta god effekt, både hos vuxna och hos barn och ungdomar. Förstahandsvalet är KBT (kognitiv beteendeterapi).