Social ångest

Social ångest kännetecknas av en uttalad och överdriven rädsla eller ångest som uppträder i en eller flera sociala situationer. Det kan handla om samspel med andra människor, att bli iakttagen av andra eller att framträda inför andra. Individen är orolig att hen kommer att agera på ett visst sätt eller uppvisa symtom på ångest som framkallar negativa omdömen.

Genom att undvika andras uppmärksamhet kan individer med social fobi uppleva tillfällig lindring. Dock bidrar detta beteende till att vidmakthålla den sociala ångesten. Undvikande av sociala situationer kan även begränsa individens livskvalitet och funktionsförmåga samt leda till aktivitetsbegränsningar. 

Det finns två typer av situationer som individer med social ångest vanligtvis undviker:

• sociala situationer, t.ex. att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter
• prestationsbaserade situationer, t.ex. att hålla föredrag eller presentationer i skolan, prestera i grupp eller arbeta medan någon ser på. 

Andra exempel på undvikandebeteenden och så kallade säkerhetsbeteenden är att 

• undvika ögonkontakt eller bära solglasögon 
• se till att inte komma försent till skolan genom överdrivna tidsmarginaler 
• repetera in konversationer på förhand för att öka känslan av kontroll 
• klä sig i tunna kläder för att minska risken för att svettas.

Social ångest förekommer hos 10–15 procent av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Tillståndet kan vara självläkande men nära hälften av alla som drabbas lider av det i många år utan behandling.

Social ångest medför förhöjd risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och beroendeproblematik.

Ärftliga faktorer bidrar till utvecklingen av social ångest, inklusive ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Även miljöfaktorer (till exempel mobbning och otrygg hemmiljö) kan öka risken för att utveckla och vidmakthålla social ångest.

Social ångest debuterar ofta under skolåldern och det är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar. En tidig debut av social ångest kan leda till svårigheter i skolan och påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen vad gäller till exempel utbildning, arbete och möjligheterna att bilda familj. Social ångest förekommer hos både barn och ungdomar men är vanligare i tonåren då oron för att passa in socialt ökar. 

Social ångest hos barn och ungdomar kännetecknas, liksom hos vuxna, av överdriven oro för vad andra tänker och tycker om vad man gör, hur man presterar eller hur man ser ut. Barn och ungdomar med social ångest oroar sig för att göra eller säga något fel så att det blir pinsamt eller andra skrattar åt dem. De kan också oroa sig för att se avvikande ut och därför bli kritiskt bedömda av andra, både vuxna och jämnåriga.

Social ångest kan leda till att barnet eller ungdomen undviker sociala situationer. Det kan handla om att inte 

• gå till skolan 
• tala eller hålla redovisningar inför klassen 
• delta i aktiviteter
• umgås med kompisar. 

Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom som huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna. Kliniskt kan ett barn med social ångest te sig blygt, ge dålig ögonkontakt, vara tystlåtet och tillbakadraget under besök på mottagningen. När situationen upplevs tryggare kan barnet bli allt mer öppen i kontakten.

Behandling vid social ångest har ofta god effekt, både hos vuxna och hos barn och ungdomar. Effektiva metoder är psykopedagogisk behandling, kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedelsbehandling.