Social ångest

Social ångest kännetecknas av en uttalad och överdriven rädsla eller ångest som så gott som uppträder i en eller flera sociala situationer, såsom samspel mellan människor, att bli iakttagen av andra, eller att framträda inför andra. Individen är orolig att hen kommer att agera på ett visst sätt eller uppvisa symtom på ångest som framkallar negativa omdömen.

Genom att undvika andras uppmärksamhet kan individer med social fobi uppleva tillfällig lindring, samtidigt som detta beteende bidrar till att vidmakthålla den sociala ångesten. Undvikande av sociala situationer kan begränsa individens livskvalitet, funktionsförmåga och leda till aktivitetsbegränsningar, och vidmakthåller tillståndet. 

Det finns två huvudtyper av situationer som undviks:

• Sociala situationer
  T.ex. att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter.
• Prestationsbaserade situationer
  T.ex. att hålla föredrag eller presentationer i skolan, prestera i grupp eller arbeta medan någon ser på. 

Exempel på undvikandebeteenden och så kallade säkerhetsbeteenden är att undvika ögonkontakt eller bära solglasögon, se till att inte komma försent till skolan genom överdrivna tidsmarginaler, repetera in konversationer på förhand för att öka känslan av kontroll, och klä sig i tunna kläder för att minska risken för att svettas. Dessa beteenden kan ge tillfällig lindring, men bidrar till att vidmakthålla den sociala ångesten på lång sikt.

Social ångest förekommer hos 10–15 procent av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Tillståndet kan vara självläkande, men nära hälften av alla som drabbas lider av det i många år utan behandling.

Social ångest medför förhöjd risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och beroendeproblematik.

Ärftliga faktorer bidrar till utveckling av social ångest, även ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Miljöfaktorer (till exempel mobbning, otrygg hemmiljö) kan öka risken för att utveckla och vidmakthålla social ångest.

Social ångest debuterar ofta under skolåldern och det är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar. En tidig debut av social ångest kan leda till svårigheter i skolan och påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen  vad gäller till exempel utbildning, arbete och möjligheterna att bilda familj. Social ångest hos barn och ungdomar kännetecknas, liksom hos vuxna, av överdriven oro för vad andra tänker och tycker om vad man gör, presterar eller hur man ser ut. Social ångest förekommer hos både barn och ungdomar men är vanligare i tonåren då oron för att passa in socialt ökar. 

Barn och ungdomar med social ångest oroar sig för att göra eller säga något fel så att det blir pinsamt eller andra skrattar åt dem. De kan också oroa sig för att se avvikande ut och därför bli kritiskt bedömda av andra, både vuxna och jämnåriga. Social ångest kan leda till ett undvikande beteende av sociala situationer, till exempel  skola, att tala eller hålla redovisningar inför klassen, aktiviteter och kompisar. Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom som huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna. Kliniskt kan ett barn med social ångest te sig blygt, ge dålig ögonkontakt, vara tystlåtet och tillbakadraget under besök på mottagningen. När situationen upplevs tryggare kan barnet bli allt mer öppen i kontakten.

Behandling vid social ångest har ofta god effekt, både hos vuxna och hos barn och ungdomar. Effektiva metoder är psykopedagogisk behandling,  KBT (kognitiv beteendeterapi) och läkemedelsbehandling.