Separationsångest

Separationsångest kännetecknas av en uttalad och överdriven rädsla eller ångest inför separation från en särskild anknytningsperson. Hos barn och tonåringar fokuseras separationsångesten typiskt på vårdnadshavare, föräldrar eller andra familjemedlemmar och rädslan eller ångesten går utöver vad som uppfattas som normalt för utvecklingsnivån.

Oron kan visa sig innan eller när separationen ska äga rum. Barn med separationsångest oroar sig ofta för sin egen och föräldrarnas säkerhet och hälsa när de är åtskilda, och de vill ha med sig och vara i närheten av föräldrarna mer än förväntat för sin ålder. Barn med separationsångest kan också vara rädda för att bli kvarlämnade eller övergivna. Föräldrar kan uppleva sig ha begränsade möjligheter  att vara hemifrån. 

Barn med uttalad separationsångest kan

• vara otröstliga vid inskolning på förskola 
• skolvägra
• vägra att delta i fritidsaktiviteter
• ha svårt att vara ensamma hemma
• ha svårt att sova ensamma med lampan släckt 
• te sig klängiga
• vara rädda för att inte bli hämtade i tid på skola/förskola 
• vara ledsna och vilja stå i tät kontakt genom telefonsamtal, sociala medier och sms när de är ifrån sina föräldrar eller anknytningspersoner.

Separationsångest är den vanligaste ångestdiagnosen bland barn. Den förekommer hos 3,5–5 procent av barnen och 1 procent av tonåringarna.

Vissa studier föreslår att separationsångest kan vara vanligt förekommande, om än sällan diagnostiserat, bland vuxna. Livstidsprevalensen bland vuxna har då uppskattats till cirka 5 procent.

Vanlig samsjuklighet bland barn är andra ångestsyndrom, till exempel GAD, social fobi och specifik fobi. Hos vuxna är, förutom andra ångeststörningar och PTSD, även depression och bipolaritet vanlig samsjuklighet. För diagnosen separationsångest handlar dock oron om själva separationen och konsekvenserna av den.

• Genetiska faktorer.
• Neurobiologisk sårbarhet gör att stress och ångestreaktioner lättare aktiveras.
• Beteendeinhibition, en medfödd benägenhet att reagera kraftigt på nya människor och situationer.
• Den inlärningspsykologiska förklaringen antar att separationsångest uppstår till följd av negativa erfarenheter i separationssituationer förknippade med ångest och otrygghet samt de konsekvenser den rädslan fick (respondent och operant inlärning).
• Miljöfaktorer och olika föräldraaspekter har ett samband med fobiska reaktioner hos barn och ungdomar (t.ex. överbeskyddande och kritiska föräldrar samt föräldrars egna katastroftolkningar och undvikanden).
• Stressande livshändelser, särskilt förluster (dödsfall, flytt, föräldrars separation, traumatisk händelse). Hos unga vuxna kan även att flytta hemifrån, nya romantiska förhållanden samt att bli förälder vara stressande händelser.
• Temperament (hämmad/blyg, barnet reagerar med rädsla/oro snarare än nyfikenhet i nya situationer).
• Kontrollerande, överbeskyddande eller kritisk attityd hos föräldrar.
• Modellinlärning: Nära anhöriga visar stark rädsla och undvikande av ångestladdade situationer vilket påverkar barnet som kopierar beteendet.
• Mobbning.

Behandling vid separationsångest har ofta god effekt. Effektiva metoder är psykopedagogisk behandling, KBT(kognitiv beteendeterapi) och läkemedelsbehandling.