Paniksyndrom

Paniksyndrom kännetecknas av återkommande oväntade panikattacker som inte är begränsade till specifika stimuli eller situationer. Panikattackerna tar sig uttryck i avgränsade attacker med intensiv rädsla eller obehag som utvecklas snabbt och kännetecknas av symtom såsom 

• yrsel
• hjärtklappning eller hög puls
• obehagskänsla
• darrningar
• svettningar
• svårigheter att andas
• tryck över bröstet
• förlorad verklighetskänsla
• rädsla att dö eller bli galen.

Paniksyndrom kännetecknas även av en kvarstående oro för att få ytterligare attacker eller för följderna av panikattackerna, eller beteendeförändringar för att undvika att få ytterligare panikattacker. Paniksyndrom kan leda till stor funktionsnedsättning, till exempel i form av undvikande av ett stort antal olika situationer och oro för att utveckla nya attacker. 

Agorafobi

Agorafobi är vanligt tillsammans med paniksyndrom men förekommer också enskilt. Agorafobi innebär en uttalad rädsla eller ångest inför att befinna sig på flera olika platser. Ofta är det offentliga platser (till exempel skol- och arbetsmiljöer, kollektivtrafik, trängsel och trånga utrymmen) där upplevelsen är att det är svårt att ta sig därifrån eller att det inte går att få hjälp ifall ångest eller andra genanta symtom skulle uppstå. 

Panikattacker

För att ställa diagnosen paniksyndrom krävs att minst en panikattack har uppkommit helt spontant och oväntat. Enstaka panikattacker kan förekomma även vid andra psykiatriska tillstånd, som depression och andra ångestsyndrom. Att till exempel utsätta sig för en social situation vid social ångest kan utlösa en panikattack.

En enstaka panikattack inträffar hos närmare en tredjedel av befolkningen, utan att det leder till ytterligare konsekvenser. Andelen barn och ungdomar som drabbas av paniksyndrom är färre än 0,4 procent före 14 års ålder och cirka två procent i sena tonåren. Andelen individer  i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har paniksyndrom uppskattas till två–tre procent och är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Vanligen debuterar paniksyndrom i ungdomen eller i vuxen ålder.

Individer med paniksyndrom löper ökad risk att utveckla depression, andra ångestsyndrom och alkohol- eller drogberoende.

Faktorer som ökar risken för att få en panikattack (och sedemera paniksyndromdiagnos):

• ärftlighet
• förälder som lider av ångestsyndrom, depression eller av bipolär sjukdom
• andningssvårigheter
• astma, antingen egen eller hos någon i familjen
• traumatiska upplevelser
• traumatiska upplevelser och/eller långvarig separation under barndom och uppväxt
• stress
• ökad stress månaden innan den första panikattacken
• rökning.

Paniksyndrom är ovanligt hos yngre barn och debuterar vanligen i tonåren. Symtomen hos barn och ungdomar är de samma som för vuxna men yngre barn kan ha svårare att identifiera specifika katastroftankar och kan uppleva mer somatiska besvär. Precis som för vuxna vidmakthålls tillståndet av de beteendeförändringar som ofta sker som en konsekvens av rädslan för nya panikattacker. Detta leder till undvikande av olika sammanhang och situationer som är viktiga för barnet men där barnet är rädd för att en ny attack ska uppstå, till exempel  skolmiljön, under fysisk aktivitet eller vid umgänge med vänner. 

Barn och ungdomar med paniksyndrom kan utveckla funktionsnedsättningar i form av bland annat hög skolfrånvaro och svårigheter att lämna hemmet.  Barn och ungdomar kan även få panikattacker vid andra ångesttillstånd. Till exempel kan redovisning inför klassen i skolan leda till en panikattack hos en ungdom med social ångest.

För paniksyndrom finns effektiv behandling, både för vuxna och för barn och ungdomar. De flesta individer blir botade eller klart förbättrade. Tillståndet bör behandlas så tidigt som möjligt eftersom det innebär ett stort lidande och kan leda till långvarig funktionsnedsättning.