Paniksyndrom

Paniksyndrom kännetecknas av återkommande oväntade panikattacker som inte är begränsade till specifika stimuli eller situationer. Panikattackerna tar sig uttryck i avgränsade attacker med intensiv rädsla eller obehag som utvecklas snabbt och kännetecknas av symtom såsom 

• yrsel
• hjärtklappning eller hög puls
• obehagskänslor 
• darrningar
• svettningar
• svårigheter att andas
• tryck över bröstet
• förlorad verklighetskänsla
• rädsla att dö eller bli galen.

Paniksyndrom kännetecknas även av en kvarstående oro för att få fler attacker och en oro för följderna av panikattackerna. Ofta ändrar individen sitt beteende och börjar undvika olika situationer och platser för att förhindra ytterligare panikattacker, vilket kan leda till stor funktionsnedsättning.

För att ställa diagnosen paniksyndrom krävs att minst en panikattack har uppkommit helt spontant och oväntat. Enstaka panikattacker kan förekomma även vid andra psykiatriska tillstånd, som depression och andra ångestsyndrom. Att till exempel utsätta sig för en social situation vid social ångest kan utlösa en panikattack.

Agorafobi

Agorafobi är vanligt tillsammans med paniksyndrom men förekommer också enskilt. Agorafobi innebär en uttalad rädsla eller ångest inför att befinna sig på flera olika platser. Ofta handlar det om offentliga platser (till exempel skol- och arbetsmiljöer, kollektivtrafik, trängsel och trånga utrymmen) där individen upplever att det är svårt att ta sig därifrån eller att det inte går att få hjälp ifall ångest eller andra genanta symtom skulle uppstå.

En enstaka panikattack inträffar hos närmare en tredjedel av befolkningen, utan att det leder till ytterligare konsekvenser. Andelen barn och ungdomar som drabbas av paniksyndrom är färre än 0,4 procent före 14 års ålder och cirka två procent i sena tonåren. Andelen individer  i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har paniksyndrom uppskattas till två–tre procent och är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Vanligen debuterar paniksyndrom i ungdomen eller i vuxen ålder.

Individer med paniksyndrom löper ökad risk att utveckla depression, andra ångestsyndrom och alkohol- eller drogberoende.

Det finns flera faktorer som ökar risken för att få en panikattack (och sedemera paniksyndromdiagnos), till exempel

• ärftlighet
• att ha en förälder som lider av ångestsyndrom, depression eller av bipolär sjukdom
• andningssvårigheter
• astma, antingen egen eller hos någon i familjen
• traumatiska upplevelser
• traumatiska upplevelser och/eller långvarig separation under barndom och uppväxt
• stress
• ökad stress månaden innan den första panikattacken
• rökning.

Paniksyndrom debuterar vanligen i tonåren men kan föregås av andra former av ångest tidigare i livet, till exempel social fobi eller separationsångest. Symtomen hos barn och ungdomar är desamma som för vuxna men yngre barn kan ha svårare att identifiera specifika katastroftankar och kan uppleva mer somatiska besvär.

Precis som för vuxna vidmakthålls tillståndet av de beteendeförändringar som ofta sker som en konsekvens av rädslan för nya panikattacker. Det leder till undvikande av olika sammanhang och situationer som är viktiga för barnet men där barnet är rädd för att en ny attack ska uppstå, till exempel skolmiljön, fysisk aktivitet eller umgänge med vänner. 

Barn och ungdomar med paniksyndrom kan utveckla funktionsnedsättningar i form av bland annat hög skolfrånvaro och svårigheter att lämna hemmet. Barn och ungdomar kan även få panikattacker vid andra ångesttillstånd. Till exempel kan redovisning inför klassen i skolan leda till en panikattack hos en ungdom med social ångest.

För paniksyndrom finns effektiv behandling, både för vuxna och för barn och ungdomar. De flesta individer blir botade eller klart förbättrade. Tillståndet bör behandlas så tidigt som möjligt eftersom det innebär ett stort lidande och kan leda till långvarig funktionsnedsättning.