Generaliserat ångestsyndrom

Individer med generaliserat ångestsyndrom har oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. De upplever ofta en rädsla för att de själva eller anhöriga snart ska bli sjuka eller råka ut för en olycka. Man har också svårigheter inför alla förändringar. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. 

Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar

• ihållande nervositet
• skakningar
• muskulär spänning
• svettningar
• svimningskänsla
• hjärtklappning
• yrsel
• oro i magen.

GAD innebär en intolerans för osäkerhet, och obehag när man känner sig osäker, vilket ofta leder till kompensatoriska beteenden för att öka kontroll/undvika osäkerhet och  minska obehag. Vanliga  undvikande- och säkerhetsbeteenden vid GAD är  att be om återförsäkringar från nära och kära, undvika att prata eller tänka på befarade katastrofer, eller undvika medicinering med rädsla för bieffekter. 

Besvären vid GAD är ofta långvariga och kan orsaka svårigheter  att sköta arbete, skola och att fungera socialt. De orsakar sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. För att ställa diagnos behöver symtomen ha funnits under minst sex månader men i praktiken brukar individer  med diagnosen ha dessa symtom under många år.

Andelen individer  i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har GAD är 1,5-3 procent och tillståndet är dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Hos barn och ungdomar är årsprevalensen mellan 0,4 och 3,6 procent. Livstidsprevalensen för GAD är 9 procent. De flesta har ett livslångt lidande och många får aldrig diagnosen. Exakt vad som orsakar GAD är okänt, men såväl ärftlighet som tidiga omgivningsfaktorer har betydelse.

Cirka två tredjedelar av individer med GAD har minst en ytterligare diagnos. De vanligaste är depression, social fobi eller annan form av ångestsyndrom, samt missbruk (upp till två tredjedelar av alla individer  som behandlas för alkoholrelaterade diagnoser har också GAD eller annan kliniskt signifikant ångest). Bland barn och ungdomar är även separationsångest vanligt.

En tredjedel av risken att utveckla GAD anses förklaras av ärftlighet. I psykologiska förklaringsmodeller pekar man även på tidiga upplevelser av trauma, tidiga förluster och otrygg anknytning som möjliga riskfaktorer. Särskilda riskfaktorer hos barn och ungdomar kan vara temperament (hämmad/blyg, barnet reagerar med rädsla/oro snarare än nyfikenhet i nya situationer), kontrollerande, överbeskyddande eller kritisk attityd hos föräldrar och modellinlärning.

Vid GAD hos barn och ungdomar är besvären ofta mer begränsade än hos vuxna, och specifika symtom på autonom arousal är mindre uttalade. Barn och ungdomar med GAD har en oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. Barn kan till exempel oroa sig för åskoväder, flygolyckor, jordbävningar, sociala relationer, skolprestationer, att något ska hända dem själva eller närstående och att det ska bli krig eller terrordåd. Tonåringar kan oroa sig överdrivet för hur de uppfattas av andra, hur de ska klara utbildning, framtida ekonomi och vuxenvärlden. Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter  att sköta arbete, skola och att fungera socialt.

För GAD finns effektiv behandling, både för vuxna och för barn och ungdomar. Både psykopedagogisk behandling, KBT och/eller läkemedel kan mildra symtomen vid GAD. Tillståndet kan emellertid vara svårbehandlat och ofta får individen leva med en viss nivå av ökad ångest.