Adhd Depression och ångestsyndrom Missbruk och beroende Schizofreni och liknande tillstånd Självskadebeteende Remissversion: Depression och ångestsyndrom

Kognitiv beteendeterapi vid tvångssyndrom (OCD) hos barn och ungdomar

Gå till huvudsidan: Remissversion: Depression och ångestsyndrom (2025)

i NR

Märkning

Uppdaterad: 2025-06-08
Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Kurator | Socionom, Psykoterapeut
Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling
Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar med diagnostiserat tvångssyndrom (OCD).

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) bör hälso- och sjukvården erbjuda KBT med exponering och responsprevention till barn och ungdomar med tvångssyndrom (prioritet 1). Det vetenskapliga underlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad KBT med exponering.

Kompetenskrav

Psykolog eller legitimerad psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Sammanfattning

KBT med exponering och responsprevention (ERP) har stor effekt vid tvångssyndrom hos barn och ungdomar. KBT ska erbjudas initialt, eller efter psykopedagogisk behandling som inte har haft tillräcklig effekt.

Utgångspunkten för behandlingen bör vara en vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual men med individuella anpassningar.

Genomförande

KBT-behandling kan ges individuellt eller i grupp, med olika grad av föräldrainvolvering. Vid tvångssyndrom kan behandlingen även erbjudas som internetförmedlad KBT (IKBT), vilket innebär modulbaserad behandling med stöd via video och/eller chatt. Behandlingsinterventioner anpassas efter individens symtombild.

KBT vid tvångssyndrom inleds vanligtvis med psykopedagogik, där barnet eller ungdomen och föräldrar/omsorgspersoner informeras om tvångssyndromet och hur tvång vidmakthålls.

De huvudsakliga komponenterna i behandlingen är exponering och responsprevention (ERP). Exponering innebär att barnet eller ungdomen närmar sig det som väcker ångest och obehag, till exempel platser, personer, föremål, bilder eller inre reaktioner. Responsprevention innebär att barnet eller ungdomen övar på att avstå från att utföra responsen till tankarna, det vill säga avstår från tvångshandlingarna. Genom att under kontrollerade former stegvis tillämpa ERP för det som barnet eller ungdomen är rädd för minskar obehaget gradvis. ERP sker i många fall i hemmet eller i den miljö där tvångsproblematiken uppstår.

Behandlingsupplägg och medverkan av föräldrar/närstående

Behandlingsupplägget och graden av delaktighet från föräldrar eller omsorgspersoner anpassas efter barnets eller ungdomens ålder, mognad och förmåga att delta. Grundkomponenterna psykoedukation och exponering med responsprevention (ERP) ska alltid ingå i behandlingen. Mellan sessionerna arbetar barnet eller ungdomen så gott som dagligen med ERP på egen hand. Föräldrarna/omsorgspersonerna kan hjälpa barnet eller ungdomen att göra hemuppgifter och stötta i exponering. Föräldrarna kan även behöva stöd i att inte själva bidra till att vidmakthålla barnets eller ungdomens ångest genom försäkringar eller undvikandebeteenden.

Behandling vid svårbehandlade tvångssyndrom

Vid svårbehandlade tvångssyndrom där sedvanliga kunskapsbaserade behandlingsmodeller inte har gett effekt bör man i första hand överväga intensivare behandling med till exempel tätare sessioner. Ett alternativ vid svåra tvångssyndrom kan vara att arbeta med exponering i heldygnsvård.

Behandling vid samsjuklighet

60–80 procent av barn och ungdomar med tvångssyndrom har en betydande samsjuklighet. Tvångssyndrom kan förstärka annan psykisk ohälsa och öka risken för utvecklingen av sådan. Vid samsjuklighet bör det ske en bedömning utifrån den kliniska bilden och tidsförloppet, så att en prioritering kan göras av i vilken ordning tillstånden ska behandlas.

Uppföljning

Uppföljning av behandling vid depression och ångestsyndrom hos barn och ungdomar bör alltid göras kontinuerligt på individnivå med hjälp av validerade skattningsskalor. En central intervention i slutet av behandlingar är att formulera en vidmakthållandeplan. Uppföljning och bedömning av kvarvarande symtom och funktionsnivå bör göras i samband med behandlingsavslut, och för tillstånd med risk för återfall kan man behöva följa upp även efter avslutad intervention.

Skattningsinstrument för uppföljning av tvångssyndrom hos barn och ungdomar

Symtom- och funktionsskattningar är olika användbara beroende på barnets eller ungdomens ålder och mognadsgrad. Man använder ofta kompletterande föräldraskattningar. Val av skalor görs utifrån den kliniska bilden.

Följande symtomskattningsskalor rekommenderas vid tvångssyndrom:

OCI-CV – Obsessive Compulsive Inventory – Child Version
OCI-CV är ett formulär som skattas av barn och ungdomar, och innehåller 21 frågor om tvångssyndrom .

RCADS med RCADS OCD subskala

Klinikerskattad CY-BOCS – Children Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale
CY-BOCS är en klinkerintervju som är guldstandard för uppföljning av tvångssyndrom. Den kräver utbildning och kalibrering för att vara tillförlitlig. Symtomchecklistan kan användas för kartläggning. Skattningen bör reserveras för skattning före och efter behandling vid tvångssyndrom.

Funktion/hälsorelaterad livskvalitet hos barn och ungdomar

Påverkan på funktion rekommenderas att följas med det/de instrument som är adekvat/a utifrån den kliniska bilden.

CGAS – klinikerskattad Children Global Assessment Scale
CGAS är väl etablerat i Sverige och ett uppföljningsmått i kvalitetsregistret för barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), Qbup. För att skattningen ska vara tillförlitlig krävs att klinikern har specifik utbildning och kalibrerat sin bedömning.

WSAS-Y/P – ungdoms- och/eller föräldraskattad Work and Social Adjustment scale, youth version
WSAS-Y är avsedd för barn och ungdomar 6–19 år. WSAS-P fylls i av föräldrar för att skatta deras barns svårigheter. Respondenten skattar hur mycket upplevda problem påverkar funktion i fem vardagliga områden.

SDQ – Strengths and Difficulties Questionnaire
SDQ består av 25 frågor och finns för flera åldersgrupper. För barn två–fyra år skattas SDQ av föräldrar/lärare. Föräldra- och självskattning finns för barn och ungdomar 4–17 år och barn och ungdomar 11–17 år.

För skattning av hälsorelaterad livskvalitet rekommenderas följande:

KIDSCREEN-10
Ett kort index med tio frågor som mäter allmän hälsorelaterad livskvalitet hos barn och ungdomar.