Behandling vid specifik fobi hos vuxna

Psykoedukation bör erbjudas till alla individer med depression och ångesttillstånd, ska ges så snart det är möjligt och kan riktas både till individen och hens närstående. 

Psykoedukation omfattar information om sjukdomstillståndet, vad individen kan göra själv för att hantera sitt tillstånd samt olika behandlingsmetoder. Information om tillståndet och grundläggande behandlingsprinciper kan i sig verka ångestlindrande och utgör grunden för vidare behandling. Syftet med insatsen är att ge individen stöd i att utveckla egna strategier för att bättre förstå och hantera sin sjukdom samt förutsättningar för att fatta informerade beslut om sin egen behandling. Psykoedukation ges muntligt och/eller skriftligt, och anpassas efter individens förutsättningar och funktionsnivå.

KBT är förstahandsbehandling vid specifik fobi. Insatsen ger en mycket stor effekt på andelen som svarar på behandling. 

Kognitiv beteendeterapi (KBT) med fokus på exponering för det fobiska objektet/situationen är i nuläget den enda behandlingen med säkerställd effekt.

Det finns starkt stöd för en – i stor utsträckning – bestående effekt av exponering, modellinlärning och deltagande modellinlärning. I allmänhet uppnås ett mycket bra resultat av en eller flera terapisessioner och resultaten är ofta bestående vid långtidsuppföljningar.

KBT-metoder som har visat sig effektiva vid behandling av specifik fobi

Exponering

• Gradvis och tryggt upplever individen  det fobiska objektet/situationen och stannar kvar i situationen då ångesten ökar. Syftet är att uppnå en tillvänjning av ångestreaktionerna så att nyinlärning kan ske.

Deltagande modellering

• Terapeuten demonstrerar ett adekvat beteende i förhållande till det fobiska objektet och därefter uppmuntras och instrueras individen  att gradvis göra samma sak.

Tillämpad spänning

• Vid blodfobi eller sprutfobi, där det finns risk för att individen  svimmar.

Ensessionsbehandling vid specifik fobi är en intensiv exponeringsbehandling. Syftet är att på kort tid hjälpa individen  att minska sin fobi genom exponering för den fruktade situationen eller objektet under terapeutens vägledning. Behandlingen kan ta två–fyra timmar och innefattar följande steg:

1. Psykoedukation: Terapeuten förklarar hur fobier fungerar och introducerar exponeringsprinciper.
2. Exponering: Individen utsätts gradvis för det som utlöser rädslan, med stöd från terapeuten, tills ångesten minskar.
3. Kognitiv omstrukturering: Individen  lär sig att utmana och förändra katastroftankar kopplade till fobin.
4. Avslutning och uppföljning: Framsteg och framtida strategier diskuteras för att hantera eventuell återkommande rädsla.

Behandlingen är mycket effektiv för att snabbt minska fobiska symtom.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer vill med rekommendationerna stödja hälso- och sjukvården att sluta använda följande åtgärd: 

• bensodiazepiner.

Uppföljning av specifik fobi stöds av adekvata skattningsskalor. För närvarande finns inget generiskt formulär tillgängligt i svensk översättning. Det finns ett antal olika fobiskalor som är för specifika fobier, till exempel emetofobiskalan, spindelfobiskalan, ormfobiskalan, injektions- och blodfobiskalor. 

För uppföljning av generella ångestsymtom rekommenderas följande skala:

GAD-7 – Generalized Anxiety Disorder scale – 7 items
GAD-7 består av sju frågor om ångestsymtom (oro, anspänning, rastlöshet, irritabilitet, rädslor och svårigheter att kontrollera detta) de senaste två veckorna.

Påverkan på funktion rekommenderas följas med skattningsformuläret WHODAS (World Health Organization Disabililty Assessment Schedule). 

• WHODAS 2.0 med 36 frågor, självadministrerad

Vid kartläggningen kan med fördel den längre versionen med 36 frågor användas för att få en bild av vilka livsområden som påverkas. 

• WHODAS 2.0 med 12 frågor, självadministrerad

Vid uppföljning kan den kortare versionen med 12 frågor underlätta att skattningen besvaras vid fler tillfällen.