filtrera innehåll

filtrera innehåll

Skadligt bruk/missbruk och beroende

1. Nivå och process

arrow down

Med brukarnas synpunkter kan man förbättra verksamheten så att den ger ökat värde och bättre resultat för brukarna liksom ökad effektivitet i insatserna.

Målgrupp och situation

Brukarinflytande är aktuellt inom de flesta verksamheter inom hälso- och sjukvården som möter personer med skadligt bruk (missbruk) och beroendetillstånd.

Kunskapsläge

Socialstyrelsen har tagit fram vägledningen ”Att ge ordet och lämna plats” om brukarinflytande. Det finns rikligt med beprövad erfarenhet kring metoder för brukarinflytande

Lagkrav
Lagstiftarnas intentioner om brukarinflytande är tydliga inom såväl hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Till detta kommer lagar som patientlagen och kommunallagen.

Kompetenskrav

Varierande, beroende på vilken metod för brukarinflytande som används. De som leder brukarrevisioner utbildas specifikt för ändamålet.

Sammanfattning

Brukarråd organiseras lokalt, utan specifika metodologiska ramar. För brukarstyrda brukarrevisioner har Verdandi på uppdrag av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, tagit fram en modell avsedd framför allt för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens öppenvård och slutenvård. Metoden utgår från anonyma enkäter bland brukare, vilka sammanställs och återkopplas till verksamhetschef och personal. Verdandis resurscentrum för brukarinflytande, Brukarkraft, har också tagit fram en metod för certifiering av brukarinflytande för såväl öppenvård som slutenvård inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Nationell samling för psykisk hälsa, NSPH, har tagit fram en intervjubaserad metod för brukarrevisioner inom psykiatrin.

Med brukarinflytande menas i regel ett inflytande på verksamhets- och systemnivå, inte enbart det inflytande var och en bör ha över sin egen behandling. Detta kan ske i olika former, exempelvis som brukarråd, där representanter från brukar- och patientorganisationer med jämna mellanrum träffar företrädare för berörda instanser. Ett annat exempel är brukarrevisioner där brukare själva samlar in synpunkter på en verksamhet ur användarnas perspektiv, eller genom certifiering av brukarinflytande. Det som kommer fram i dessa råd, revisioner och certifieringar bör sedan utnyttjas i verksamhetens utvecklingsarbete.

Genomförande

Brukarråd har bildats såväl lokalt som regionalt. I ca femton län finns regionala brukarråd där medlemmarna representerar olika brukarorganisationer inom missbruks/beroendevården.

Certifiering av brukarinflytande är en ny metod där brukare och personal tillsammans och med stöd av Brukarkraft tar fram en handlingsplan för brukarinflytande. En särskild metod för certifiering med fokus på samverkan mellan huvudmännen utvecklas inom arvsfondsprojektet Tredje kraften med målgruppen unga med samsjuklighet.

Brukarrevisioner enligt Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH:s metod innebär att brukare intervjuar brukare i en kvalitativ process och återrapporterar till verksamheten.

Uppföljning

Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.

Certifiering av brukarinflytande enligt Brukarkrafts modell innebär som metod en uppföljning som genomförs med två års mellanrum. I processen ingår att verksamheter förbereder brukarrevisioner.

Märkning

  • Utförare: Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Regioner och kommuner är skyldiga att samarbeta i arbetet med individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel.

Målgrupp eller situation

Överenskommelsen om samarbete omfattar individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel.

Kunskapsläge

Skyldigheten att ingå överenskommelse är lagstadgad och regleras i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.

Sammanfattning

För att stärka förutsättningarna för samverkan mellan regioner och kommuner har de en skyldighet att ingå gemensamma överenskommelser om samarbete kring individer med ett missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel. Syftet med överenskommelserna är bland annat att bidra till en tydligare ansvarsfördelning, en bättre samverkan och ett helhetsperspektiv utifrån brukarens behov.

Genomförande

Kommuner och regioner har ett gemensamt ansvar för att tillhandahålla stöd och behandling till individer med missbruk eller beroende utifrån sina respektive ansvarsområden. Problematiken vid missbruk och beroende är ofta sammansatt och insatser behöver samordnas för att möta individens hela situation. Missbruks- och beroendevården omfattar många olika vård- och stödinsatser, både sociala och medicinska.

I socialtjänstlagen (SoL) och hälso- och sjukvårdslagen (HSL) finns en bestämmelse om att kommuner och regioner ska ingå en överenskommelse om ett samarbete i fråga om individer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel, dopningsmedel eller spel.

Syftet med överenskommelser är att identifiera de områden där det är nödvändigt med ett gemensamt ansvar för vård- och stödinsatser som bör innehålla gemensamma mål, resursfördelning och övergripande samarbete kring vissa grupper. 

Om det är möjligt bör organisationer som företräder individer eller närstående med missbruk eller beroende ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen. Däremot innebär det inget krav på att organisationerna ska godkänna överenskommelsens innehåll.

Uppföljning

Vårdanalys har i uppdrag av regeringen att följa upp de överenskommelser som kommuner och regioner ska ingå.

I Öppna Jämförelser socialtjänst följs upp hur många kommuner/stadsdelar som har en överenskommelse med regionen.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Somatisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.

Sammanfattning

Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet med individer som har missbruk eller beroende för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.

Genomförande

Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.

Riskhantering

  • Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten.
  • Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
  • Upprätta säkerhetsrutiner.
  • Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

  • Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

  • Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
  • Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

  • lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
  • tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
  • mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

  • förändrade öppettider
  • rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
  • nya arbetsmetoder
  • ökad brukarmedverkan.
  • Använd larm.
  • Vem tar över?
  • Vem stöttar den utsatte?
  • Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
  • Kontakta närstående.
  • Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Uppföljning

Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kriminalvården erbjuder flera olika behandlingsprogram både inom frivården och på anstalter. Socialtjänsten kan medverka till behandling i vissa situationer.

Målgrupp och situation

Individer med alkohol-, spel- och drogrelaterad brottslighet som leder till åtal och rättegång, individer som redan är dömda till frivårdspåföljd eller som avtjänar straff inom Kriminalvårdens anstalter.

Kunskapsläge

Alla Kriminalvårdens program är godkända av Kriminalvårdens vetenskapliga råd.

Personutredning som görs på uppdrag av domstol för förslag till påföljd med behandlingsinnehåll regleras i lagen om särskild personutredning i brottmål m.m.

Kompetenskrav

Kriminalvården: certifiering för respektive behandlingsprogram.
Socialtjänsten: kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.
Personutredning: handläggare inom frivården.
Läkarundersökning: legitimerad läkare.

Sammanfattning

Den som döms för brott relaterad till sitt skadliga bruk (missbruk) eller beroende kan få behandling under strafftiden, antingen genom Kriminalvården eller under skyddstillsyn.

Inför domstolsförhandling gör Kriminalvården en personutredning. Om man bedömer att skyddstillsyn med särskild behandlingsplan är en trolig påföljd kontaktar man socialtjänsten.

Socialtjänsten medverkar med uppgifter och vid planering.

Efter utredning och beslut avseende individens behov och motivation kan socialtjänsten skriva en ansvarsförbindelse som innebär att uppföljnings- och betalningsansvar tas över den dag som individen friges villkorligt, om individen är i behov av fortsatt vård. Kommuner gör här olika. Ibland garanteras alltid minst en månad, i andra fall görs en utredning och bedömning inför villkorlig frigivning.

Behandling i eller i samverkan med Kriminalvården kan ges som:

  • behandlingsprogram på anstalt eller inom frivården
  • skyddstillsyn med föreskrift om behandling i öppenvård (kommunalt, privat eller i hälso- och sjukvården)
  • skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård)
  • vårdvistelse i HVB eller familjehem, i slutet av fängelsestraffet.

Behandling med läkemedel mot skadligt bruk (missbruk) eller beroende ges också inom Kriminalvården, men för LARO-behandling måste den initieras av en specialiserad LARO-mottagning.

I slutet av ett fängelsestraff kan individen ansöka om en vårdvistelse för att underlätta övergången till frihet.

Behandling genom vårdvistelse ges i Hem för vård eller boende (HVB) eller i vissa fall familjehem som har avtal med kriminalvården. Innehållet i behandlingen kan variera stort beroende på individens behov, förutsättningar och mål.

Den utredning som görs av kriminalvården inför åtal och rättegång med eventuellt förslag om skyddstillsyn med särskild behandlingsplan eller fotboja kallas personutredning och görs på uppdrag av domstol för att få stöd i valet av påföljd. Personutredning innebär att information inhämtas från olika register hos socialtjänsten och andra myndigheter och vid behov genom referenssamtal. Den kan även innebära en läkarundersökning enligt 7 § (liten sinnesundersökning).

Uppföljning

Individuell uppföljning av insatsen görs av kriminalvården och i förekommande fall i samverkan med socialtjänsten. Om individen avbryter sin kontraktsvård eller inte fullföljer beslutad föreskrift, så kan påföljden återkallas och individen kan få fängelsestraff istället. Om vårdvistelse missköts återförs individen till anstalt.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Individuell planering är det sätt på vilken insatser för den enskilde planeras. Vi har i denna text valt att kalla all planering som berör individen för individuell planering.

Målgrupp eller situation

Individuell planering riktar sig till alla individer med insatser från socialtjänst och/eller hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Socialtjänstlagen 11 kap 3 § första stycket ang upprättande av individuell vårdplan samt Socialtjänstförordningen 5 kap 1 a § första stycket ang innehållet i vårdplanen. Enligt socialtjänstlagen  gäller att 9 §  Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka att planen fullföljs.

Enligt Patientlag 2014:821 ska Hälso- och sjukvården så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

2 §   En patients medverkan i hälso- och sjukvården genom att han eller hon själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning

Sammanfattning

Individuell planering innebär att personal och den enskilde och/eller dennes företrädare, tillsammans planerar och dokumenterar vilka insatser som behövs, samt hur insatser praktiskt ska genomföras och följas upp. Inom olika verksamheter benämns individuell planering olika, till exempel är genomförandeplan och vårdplan två vanligt förekommande begrepp. 

Genomförande

Den individuella planens syfte är att ge en samlad bild av individens behov, mål och de insatser som planeras. Vidare säkerställs den enskildes inflytande och delaktighet i planeringen och genomförandet av vården eller stödet. Genom en individuell plan tydliggörs behov av samverkan mellan berörda aktörer och ansvarsfördelningen mellan dessa.

När ska en individuell plan upprättas? 

En individuell plan ska upprättas när fortsatt kontakt planeras efter den initiala bedömningen. Den ska upprättas snarast, om möjligt vid första besöket respektive under första vårddygnet. Den första planen som upprättas kan vara kortfattad. När det finns underlag för att komplettera planeringen ska en ny plan upprättas.

Inom socialtjänsten görs den individuella planen vanligen i samband med att utredning av behov och beslut om att insatser ska beviljas är klart.

Vad ska en individuell plan innehålla? 

Planens omfattning och innehåll ska anpassas till den aktuella situationen. Den ska vara utformad så att det framgår vad den enskilde vill ha hjälp med, vad denne vill uppnå och planeringen för åtgärder som ska hjälpa den enskilde att nå dit. Planen ska vara formulerad utifrån den enskildes perspektiv och utformad efter dennes nuvarande situation och behov. En rimlig tidsplan ska finnas. Man ska sträva efter att den enskildes och personalens formuleringar av målen sammanfaller. Om dessa skiljer sig åt bör detta framgå i planen.

Nedanstående bör i tillämpliga delar ingå:

  • Problem, inklusive identifierade risker och behov  
  • Resurser  
  • Mål och delmål och när dessa ska nås  
  • Planerade åtgärder och vem som är ansvarig för dessa, exempelvis; - läkemedelsbehandling - psykologisk behandling - samverkan mellan olika aktörer - omvårdnadsåtgärder - sociala insatser - patientutbildning - närståendeutbildning - somatisk vård - tandvård  
  • Planering för kommande utvärderingar av mål, delmål och åtgärder
  • Den enskildes delaktighet

Hälso- och sjukvårdslagens och Patientlagens krav avseende individens självbestämmande är starkt. Rätten till information och inflytande är av avgörande betydelse för individens möjlighet att utöva sitt självbestämmande och vara delaktig i vården.

Delaktighet innebär i detta sammanhang att individen ska ha så stort inflytande som möjligt över planen och planeringen.

Vid utformningen av den individuella planen är det viktigt att beakta patientens rätt till information. Informationen som ges ska vara anpassad till patientens förutsättningar.

Enligt Patientlagen 3 kap. Information, 1§ ska patienten informeras om:

  1. sitt hälsotillstånd, 2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling, 3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning, 4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård, 5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet, 6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar, 7. eftervård, och 8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada. 

Socialtjänstlagen är mer allmänt hållen och beskriver att insatser och behandling ska utformas i samförstånd med individen.

Se även Genomförandeplan, Individuella planer gällande hälso- och sjukvården, SIP, delat beslutsfattande och delaktighet och medbestämmande

Uppföljning

Uppföljning ska ske vid behov eller enligt beslut i den individuella planen.

Material

[Namnade hyperlänkar till metodstöd m m] 

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)

Peer support är ett arbetssätt där man använder brukarspecialister som stöd för de individer som behöver stöd i sin återhämtning.

Målgrupp eller situation

Individer som är i behov av stöd för sin återhämtning och har en tro på den egna förmågan och på framtiden.

Kunskapsläge

Den svenska modellen av Peer support är framtagen med stöd av Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser och utvärderas kontinuerligt.

Kompetenskrav

Brukarspecialister utbildas av Nationell samordning för psykisk hälsa och föreningen Balans. Balans ger också stöd och handledning till brukarspecialisterna, och stödjer verksamheter där man använder eller vill börja använda peer support.

Sammanfattning

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av att ta sig ifrån missbruk, beroende och psykisk ohälsa genom vård och stöd. Brukarspecialisten kan förmedla kunskap om återhämtning, nyorientering, egenmakt och minskat självstigma. 

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Hen kan också förmedla kunskap, ge praktisk vägledning och vara ett känslomässigt stöd. Att ha stöd av en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sitt missbruk och psykiska ohälsa, och att man blir mer självständig i sin vardag. 

Brukarspecialisten har förutom den egna erfarenheten även utbildning för uppdraget.

Genomförande

En individ som har en tro på sin egen förmågan och på framtiden kan ha stor hjälp av att utbyta erfarenheter med en utbildad person som har egen erfarenhet av missbruk och beroende eller annan psykisk ohälsa. Att se att man inte är ensam om sina erfarenheter, att det finns fler som befunnit sig i en liknande situation men som har förändrat sitt liv och mår bättre kan vara ett stort stöd i återhämtning och behandling.  

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet Peer support kan till exempel användas i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller.

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Informera och förmedla kontakt

Brukarspecialisten kan informera individen om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Hen kan också informera om och förmedla kontakt med till exempel brukarrörelsen, självhjälpsgrupper, stödresurser i vården eller kommunen, träffpunkter och öppna föreläsningar.

Skapa trygghet

Brukarspecialisten kan fungera som en brobyggare och en trygghet för osäkra individer som för första gången kommer i kontakt med verksamheten, genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter. Hen kan också vara den tryggheten som individen behöver för att våga ta sig till fritidsaktiviteter, läkarbesök, fysiska aktiviteter eller aktiviteter i föreningar eller patient- och närståendeverksamheter.

En del i stödet kan också vara att stärka självkänslan och självförtroendet så att individen vågar söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier. Man kan också ge stöd så att individen vågar ha kontakt med vården och myndigheter och etablera goda relationer till närstående.

Motivera

Brukarspecialisten kan arbeta med att motivera individen till att ta ett större ansvar för sin situation, men också motivera hen att återuppta gamla eller utveckla nya fritidsaktiviteter eller intressen som stödjer återhämtningen.

Dagliga rutiner och kontakter

Brukarspecialistens arbete kan handla om att uppmärksamma individen på sin kroppsliga hälsa, till exempel påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.

Gruppaktiviteter

Brukarspecialisten kan anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar. Aktiviteterna utformas efter verksamhetens riktlinjer och förutsättningar.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter. Genom att välja alla kategorier i ett filter kan du få mer information.

2. Om tillståndet

arrow down

Skadligt bruk (missbruk) och beroende av alkohol kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.

Sammanfattning

Alkohol kan allvarligt skada den somatiska och psykiska hälsan samt ge sociala problem. I små mängder ger alkohol komplikationer som sämre omdöme, minne och reaktionsförmåga. Alkohol i större mängder är direkt skadligt och påverkar hela kroppen. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) finns det mer än 60 sjukdomar, både somatiska och psykiska, som har samband med hög alkoholkonsumtion. Utöver det får en hög alkoholkonsumtion också negativa konsekvenser på det sociala området. Alkohol drabbar närstående till individen som dricker, till exempel barn eller partner.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

  • känner ett starkt behov, "sug", efter alkohol  
  • har svårigheter att kontrollera alkoholkonsumtionen
  • får abstinenssymtom
  • tål mer alkohol
  • har ett tilltagande ointresse för annat än alkohol
  • fortsätter dricka trots uppenbara negativa konsekvenser.

Andra symtom kan vara sömnstörning, ångest och depression, hjärtklappning, magbesvär och högt blodtryck.

Långvarig alkoholkonsumtion kan till exempel leda till levercirros, diabetes, pankreatit och hjärnskador. Delirium tremens är ett annat allvarligt tillstånd som kan uppstå efter långvarig och hög konsumtion. Det kännetecknas av feber, hög puls, svettningar och skakningar, förvirring, hallucinationer, minnesförlust samt problem med syn och balans.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående. 

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat. 

Somatiska sjukdomar

Det finns flera typer av somatiska tillstånd som kan ha ett samband med ett förhöjt intag av alkohol, till exempel:

  • hjärt- och kärlsjukdomar
  • högt blodtryck
  • hudsjukdomar
  • sömnstörning
  • cancer
  • leversjukdomar
  • sjukdomar i
    • mag- tarmkanalen
    • bukspottkörteln
    • muskler, leder och skelett
Psykiska tillstånd

Det finns också en rad psykiska tillstånd som kan ha samband med hög alkoholkonsumtion. De psykiska tillstånd som är vanligast i kombination med skadligt bruk eller beroende av alkohol är:

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

I en rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2017 uppskattades att 5,9 % av den vuxna  befolkningen i Sverige uppfyllde kriterierna för skadligt bruk eller beroende av alkohol det året.

Män dricker fortfarande mer än kvinnor, men skillnaderna mellan könen har jämnats ut de senaste decennierna. Det beror dels på att män i större utsträckning än kvinnor har sänkt sin alkoholkonsumtion och dels på att kvinnor i dag dricker nästan dubbelt så mycket som för 25–30 år sedan. Även åldersskillnaderna har minskat när det gäller alkoholdrickande under tidsperioden 2004–2018. Det beror både på att de yngre åldersgrupperna dricker mindre alkohol och på att de äldre åldersgrupperna dricker mer. I åldersgruppen 17–29 år har alkoholkonsumtionen minskat markant. I åldersgruppen 65–84 har däremot konsumtionen ökat kraftigt, liksom antalet alkoholrelaterade dödsfall. Ökningen är störst bland äldre kvinnor. 

Att alkoholkonsumtionen ökar bland äldre och kvinnor är något som måste tas på allvar, eftersom riskerna för alkoholrelaterade skador är större i de grupperna.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol har god prognos vid upptäckt och aktiv behandling. Prognosen blir bättre ju tidigare problemen upptäcks. Behandlingen bör bestå av en kombination av farmakologiska och psykologiska insatser.

Farmakologiska insatser

Läkemedelsbehandling har god evidens och förskrivningen bör öka. Främst handlar det om behandling med Naltrexon, Disulfiram eller Akamprosat.

Psykologiska insatser

Psykologisk och psykosocial behandling av individer med skadligt bruk eller beroende av alkohol som rekommenderas av socialstyrelsen är MI, MET, KBT, återfallsprevention, CRA, tolvstegsbehandling, SBNT, psykodynamisk terapi och interaktionell terapi. Behandlingen bör dessutom kombineras med psykosocialt stöd vid behov, till exempel stöd till sysselsättning eller stöd till och i boende.

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT, MDFT, BSFT eller multisystemisk terapi.

Samordning av behandling

Om det finns ett behov av samordning mellan flera insatser bör individen bli erbjuden samordnad individuell planering. Närstående bör erbjudas stöd i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Skadligt bruk (missbruk) och beroende av bensodiazepiner kan ge omfattande negativa somatiska, psykiska och sociala konsekvenser och kan utvecklas snabbt.

Sammanfattning

För många individer kan bensodiazepiner vara viktigt ur behandlingssynpunkt samtidigt som det medför en stor risk för utveckling av tolerans och beroende även vid låg dosering. I de allra flesta fall skapas ett beroende via en legal och ofta långvarig förskrivning av preparatet. Skadligt bruk och beroende kan utvecklas snabbt på grund av tillvänjningseffekten och kan ge omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser. 

Bensodiazepiner är ett lugnande läkemedel som har en dämpande effekt på det centrala nervsystemet. Det används bland annat vid behandling av ångestsymtom och sömnstörningar, men även för behandling av epilepsi och muskelspänningar och vid behandling av alkoholabstinens. Abstinenssymtomen kan upplevas som svåra och därför rekommenderas alltid en långsam nedtrappning av bensodiazepiner för att motverka återfall.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av bensodiazepiner ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

  • känner ett starkt behov, "sug", efter bensodiazepiner  
  • har svårigheter att kontrollera intaget av bensodiazepiner
  • får abstinenssymtom
  • tål mer, måste ta mer tabletter för att få önskad effekt
  • har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
  • fortsätter att ta bensodiazepiner trots uppenbara negativa konsekvenser.

Ett utvecklat beroende och skadligt bruk av bensodiazepiner kan ha stora negativa konsekvenser för den fysiska och psykiska hälsan och det sociala livet. Bensodiazepiner kan både under aktuell användning och i abstinensfas orsaka symtom som:

  • ångest
  • depression
  • minnesstörningar
  • trötthet
  • svettningar
  • muskelvärk
  • ljud- och ljuskänslighet
  • nedsatt kognitiv förmåga.

Abstinensfasen kan innebära allvarlig risk för komplikationer som krampanfall eller delirium med desorientering och hallucinos som kan utvecklas efter några dagar upp till en vecka efter utsättning. Även vid lågdosberoende bör abstinenssymtom uppmärksammas. Andra symtom vid abstinens kan vara illamående, skakningar och sömnproblem som kan vara mellan några dagar och i vissa fall år.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Förekomsten av skadligt bruk och beroende av bensodiazepiner är dåligt känd men antas vara omfattande utifrån förskrivningsfrekvens och tillvänjningseffekt. Tillsammans med cannabis är bensodiazepiner de som oftast är påträffade i missbrukssammanhang i samband med polisingripanden.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av bensodiazepiner. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Ett skadligt bruk och beroende av bensodiazepiner förekommer ofta med samtidig psykisk ohälsa eftersom det ofta är orsaken till att läkemedlet förskrivits från början. Vid ett bensodiazepinberoende kan det vid abstinens förekomma muskelspänningar som leder till muskelvärk. Därför är det vanligt att det förekommer ett samtidigt bruk av smärtstillande, som dock förstärker den andningshämmande effekten.

Skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan ofta vara förknippat med användning av andra substanser för att förstärka rus och parera effekter eller för att lindra abstinens vid exempelvis alkoholberoende. Alkohol i kombination med bensodiazepiner kan medföra aggressionsutbrott och våldshandlingar. Om alkohol och värktabletter blandas fördröjer värktabletterna nedbrytningen av alkoholen i levern vilket ger högre koncentration av alkohol vilket kan leda till ett livshotande förgiftningstillstånd.

De psykiska symtomen på skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan också misstolkas som psykisk sjukdom eller personlighetsstörning, vilket kan minska möjligheten att få adekvat vård och därmed förvärra symtomen. Abstinens efter tillvänjning kan tolkas som kvarstående eller ökad psykiatrisk problematik och leder till ökad förskrivning när det i själva verket handlar om just abstinenssymtom.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av bensodiazepiner är: 

  • lång användning av preparatet (mer än tre månader)
  • högre dos än rekommenderat
  • mer frekvent användning än ordinerat
  • icke-medicinsk användning
  • sömnproblem.

Det finns inget omfattande vetenskapligt stöd om behandling vid beroende av bensodiazepiner. De studier som finns berör främst långtidsanvändning.

Farmakologiska insatser

Individer med långvarigt bruk av bensodiazepiner bör erbjudas långvarig nedtrappning av bensodiazepiner när avslutning av användningen är önskvärd och sedvanlig utsättning inte är möjlig.

Psykologiska och psykosociala insatser

Kognitiv beteendeterapi bör erbjudas som tillägg till nedtrappning av bensodiazepiner. Andra metoder med hög prioritet är exempelvis återfallsprevention och CRA. Motiverande samtal är en samtalsmetodik som kan användas inom CRA. 

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas bland annat A-CRA som behandling.

Samordning av behandling

Om det finns behov av samordning mellan olika insatser bör individen erbjudas samordnad individuell planering. Närstående som till exempel partner och barn bör också erbjudas stöd, i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Förskola | Pedagogisk omsorg, Äldreomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Skadligt bruk (missbruk) och beroende av cannabis kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.

Sammanfattning

Cannabis är den vanligaste illegala drogen som används i dag i Sverige. Risker förknippade med cannabisanvändning är främst relaterade till social och psykologisk funktion. Långvarig eller regelbunden användning av cannabis kan också medföra risker både för den somatiska och psykiska hälsan. Risker med cannabisanvändning inkluderar bland annat psykossymtom, nedsättning av kognitiva funktioner och störning av psykomotoriska funktioner.

Till cannabis räknas marijuana och hasch, som utvinns eller framställs i huvudsak organiskt. Det finns också syntetiska varianter av cannabis som spice och K2. Antalet möjliga syntetiska varianter har uppskattats till flera hundra. Effekterna av syntetiska cannabinoider är huvudsakligen desamma som för cannabis men de kan medföra högre risk för negativa konsekvenser i och med att de kan vara upp till 100 gånger starkare än marijuana och hasch.

Det bara finns ett preparat i Sverige som är tillåtet att förskriva för medicinsk användning av cannabis vilket görs i mycket begränsad omfattning.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av cannabis ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

  • känner ett starkt behov, "sug", efter cannabis  
  • har svårigheter att kontrollera intaget av cannabis
  • får abstinenssymtom
  • tål mer
  • har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
  • fortsätter att ta cannabis trots uppenbara negativa konsekvenser.

Till de fysiska tecknen på cannabisrus hör höjd puls, muntorrhet, röda ögon, förstorade pupiller, hunger och sötsug. Användning av cannabis kan orsaka ångest, förvirring, hallucinationer och vanföreställningar. Cannabisanvändning kan utlösa ångestattacker som ibland kan leda till panikångest. Cannabis kan också utlösa akut psykos i nära anslutning till och upp till några veckor efter intag och karakteriseras av upprymdhet, vanföreställningar, hallucinationer och ibland även aggressivitet. Cannabis kan även vara kopplat till ökad risk för kronisk psykos. Unga individer är särskilt sårbara för dessa negativa effekter i och med att hjärnan inte är färdigutvecklad.

Skadligt bruk och beroende av cannabis kan leda till långvariga effekter som nedsättning av kognitiva funktioner, försämrat korttidsminne och svårigheter att fullfölja uppgifter som kräver tankemässig flexibilitet. Cannabisanvändning under tonåren kan försena personlighetsutvecklingen och ge en bristfällig social anpassning.

Cannabis saknar känd akut påverkan på den fysiska hälsan, till skillnad från de syntetiska varianterna av cannabis som kan orsaka akut intoxikation med risk för dödlig utgång. Cannabisanvändning är långsiktigt kopplat till en ökad risk för sjukdom i luftvägarna (till exempel kronisk bronkit) samt vissa hjärt- och kärlsjukdomar.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Cannabis är den vanligaste förekommande formen av narkotika i Sverige. Användningen av cannabis är vanligast i åldersgruppen 16–29 år, bland de som har en utsatt ekonomisk situation, arbetslösa och studerande. Att använda cannabis är vanligare bland män än bland kvinnor.

I befolkningen 16–84 år har användning av cannabis ökat under 2000-talet. Totalt använde ca 3 % i befolkningen (motsvarande 240 000 personer) cannabis under 2019.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av cannabis. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

För många som använder cannabis föreligger en psykiatrisk samsjuklighet. Cannabisanvändningen bidrar till att psykiska ohälsan förstärks och att användandet av cannabis därmed vidmakthålls. Vanliga tillstånd som är relaterat till cannabisanvändning är depression, ångesttillstånd, adhd och personlighetsstörningar (framför allt uppförandestörning och antisocial personlighetsstörning).

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av cannabis är: 

  • otrygg psykosocial miljö.
Farmakologiska insatser

I nuläget saknas evidens för effektiv farmakologisk behandling för cannabisberoende.

Psykologiska och psykosociala insatser

Behandling och stöd vid skadligt bruk och beroende av cannabis är främst riktat mot psykologisk eller psykosocial behandling, exempelvis haschavvänjningsprogrammet, KBT eller återfallsprevention och CRA. Behandling kan med fördel genomsyras av motiverande samtal eller med tillägg av MET

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT eller MDFT. Det finns även ett cannabisprogram för ungdomar (CPU), utvecklat från haschavvänjningsprogrammet och speciellt anpassat för ungdomar.

Samordning av behandling

När det finns ett behov av samordning mellan flera insatser bör individen bli erbjuden samordnad individuell planering. Närstående som till exempel partner och barn bör bli erbjudna stöd i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia kan orsaka omfattande negativa fysiska, psykiska och sociala konsekvenser för individen.

Sammanfattning

De vanligaste centralstimulerande preparaten är amfetamin och kokain, båda är beroendeframkallande och ger liknande effekter och skador. Kokain är en uttalad partydrog och ger ett intensivt men kortvarigt rus. Amfetaminruset varar i flera timmar. Det finns ett stort antal komplikationer av centralstimulantia, som rastlöshet, retlighet, sömnlöshet, misstänksamhet, ångest och psykossymtom. Substanserna påverkar det centrala nervsystemet genom att noradrenalin och dopamin frisätts. I Sverige är amfetamin den näst mest använda illegala substansen efter cannabis. Intag av centralstimulantia drabbar närstående till individen, till exempel barn eller partner.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

 

  • känner ett starkt behov, "sug", efter centralstimulantia  
  • har svårigheter att kontrollera intaget av centralstimulantia
  • får abstinenssymtom
  • tål mer
  • har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
  • fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.

Akut narkotikapåverkan ger symtom som:

  • förhöjd grundstämning (hypomani)
  • motorisk oro
  • agitation och/eller aggressivitet
  • vidgade pupiller
  • förhöjt blodtryck
  • minskad aptit
  • minskat sömnbehov

Höga doser kan också ge frossa, svettningar, yrsel, illamående, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.

Tecken på långvarigt bruk av centralstimulantia kan vara rastlöshet, misstänksamhet, ryckig gång, tics - framför allt i ansiktsmusklerna, stirrande blick, stereotypa beteenden, undernäring och sömnstörning.

Abstinensfasen är relativt kortvarig. Individen blir då ofta utmattad, får livliga drömmar, sömnstörning och ökad aptit.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Antalet narkotikabeslag hos tullen visar att införseln av både amfetamin och kokain i landet har ökat de senaste åren. Amfetamin är den näst mest använda drogen i Sverige medan användandet av kokain ökar mest. Det saknas tillförlitlig statistik angående den exakta omfattningen av konsumtionen av centralstimulantia i befolkningen.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående. 

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Somatiska sjukdomar

Somatiska problem är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanserna används. Intravenös administrering av narkotika, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion. Höga doser av centralstimulerande preparat kan också leda till förhöjt blodtryck, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.

Långvarig användning av centralstimulantia kan leda till så kallade drogutlösta psykoser, med till exempel paranoida vanföreställningar och rösthallucinationer. Dessa symtom avklingar ofta vid avhållsamhet, men begränsade symtom kan bestå.

Psykiska tillstånd

De psykiska tillstånd som är vanligast i kombination med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia är:

  • depression
  • ångest
  • adhd
  • bipolär sjukdom
  • schizofreni och andra psykoser
  • personlighetssyndrom
  • andra beroendetillstånd.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för centralstimulantia är:

  • odiagnostiserad adhd, där individen självmedicinerar med centralstimulantia.

Behandling och stöd vid skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia är främst inriktat mot psykologisk eller psykosocial behandling.

Farmakologiska insatser

Abstinensen är oftast inte medicinskt behandlingskrävande och läkemedelsbehandling av centralstimulantiaberoende förekommer sällan. Socialstyrelsens riktlinjer anger dock att hälso- och sjukvården kan erbjuda läkemedelsbehandling med naltrexon vid amfetaminberoende, men det vetenskapliga stödet är begränsat.

Psykologiska och psykosociala insatser

När det gäller psykologisk och psykosocial behandling anger riktlinjerna att tolvstegsbehandling, MATRIX-programmet, CRA, KBT eller återfallsprevention bör erbjudas till individer med ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia.

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT, MDFT, BSFT eller multisystemisk terapi.

Samordning av behandling

När det finns ett behov av samordning mellan flera insatser bör individen bli erbjuden samordnad individuell planering. Närstående som till exempel partner och barn bör erbjudas stöd i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Familjecentral
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Skadligt bruk (missbruk) och beroende av opioider bedöms vara ett allvarligt kroniskt tillstånd med hög risk för återfall, samsjuklighet, social marginalisering och utsatthet samt förtida död.

Sammanfattning

Opioidberoende kan utvecklas vid kontinuerlig användning av opioider som till exempel heroin, opioida läkemedel eller fentanyler. 

Opioida substanser är kända för sina tydliga euforiska, smärtstillande, rogivande och ångestdämpande effekter samt höga beroendepotential. Opioidabstinensen kan skilja sig åt beroende på vilken opioid som huvudsakligen använts men beskrivs generellt som influensaliknande symptom, starkt sug samt psykisk och fysiskt smärta.

Individer med opioidberoende lever inte sällan under marginaliserade och utsatta förhållanden med en försämrad livskvalitet och ohälsa. Tillståndet medför även högre sårbarhet för stress på grund av skador i kroppens stresshanteringssystem. Det finns en klar ökad risk för förtida död vid ett obehandlat opioidberoende, genom till exempel överdos, olyckor, suicid eller endokardit.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av opioider ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

  • känner ett starkt behov, "sug", efter opioider
  • har svårigheter att kontrollera intaget av opioider
  • får abstinenssymtom
  • tål mer
  • har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
  • fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.

Särskilda symtom vid opioidanvändning är också

  • sammandragna eller små pupiller
  • illamående och kräkningar
  • likgiltighet eller sömnighet, vid kraftigt påverkan medvetslöshet.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

För närvarande finns inga aktuella tillförlitliga skattningar i Sverige av antal individer med skadligt bruk eller beroende av opioider. Sett till aktuell statistik över dödsorsaker ligger Sverige bland de europeiska länder som har högst opioidrelaterad dödlighet.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av opioider. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Somatiska problem är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanser används. Intravenös administrering av droger, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion.

Psykiatrisk samsjuklighet som andra beroendetillstånd, personlighetssyndrom, depression och ångest, adhd, PTSD är vanligt förekommande vid opioidberoende.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • Stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av opioider är:

  • användning av flera andningsdepressiva substanser samtidigt
  • feldiagnostisering av substansberoenden.

Vid skadligt bruk av opioider är ett första steg att med gott stöd försöka trappa ut opioiderna och erbjuda överdosprevention och uppföljning.

Farmakologiska insatser

Individer med ett beroende bör erbjudas specialiserad psykiatrisk vård i form av LARO som innebär läkemedelsassisterad rehabilitering. Hälso- och sjukvården har ansvar för behandlingen som ska bestå av läkemedel, psykologisk-/psykosocial behandling och/eller sociala stödinsatser utifrån individens behov. Kan vårdenheten inte erbjuda och tillgodose de insatser som behövs ska det finnas överenskommelser med övriga vårdgivare, oavsett huvudmannaskap, som kan ge behandling för individens behov.

Syftet med behandlingen är att minska dödligheten, förebygga återfall samt att förbättra individens hälsa och funktion på flera livsområden. Om individen inte vill ha LARO, bör hen bli erbjuden överdosprevention och stöttad med drogfri behandling och eventuellt Naltrexon depot.

Samordning av behandling

När det finns ett behov av samordning mellan flera insatser bör individen bli erbjuden samordnad individuell planering, SIP. Närstående som till exempel partner och barn bör bli erbjudna stöd i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Tandvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Ungdomsmottagning, Familjecentral, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Spelberoende (hasardspelsyndrom) innebär ett problematiskt spelande om pengar som påverkar individen negativt på ett flertal sätt.

Sammanfattning

Spelberoende utmärks av ett dysfunktionellt och repetitivt spelbeteende som fortsätter trots negativa konsekvenser och trots upprepade försök från individen att minska eller avbryta spelandet. Det är vanligt att tillståndet får omfattande konsekvenser inte bara för individen utan även för närstående. Vanligt förekommande är också ekonomiska och sociala konsekvenser samt svåra psykiska symtom, inklusive självmordstankar och suicidalt beteende.

Ett utvecklat spelberoende, men även ett problematisk spelande, kan för individen medföra stora negativa konsekvenser:

  • Psykiskt i form av skuld, ångest, oro och nedstämdhet. Suicidtankar förekommer oftare bland individer med spelproblem och spelberoende och på gruppnivå finns en förhöjd suicidrisk.
  • Socialt och relationellt i form av isolering, lögner för arbetsgivare och närstående samt försumlighet gentemot barn och familj.
  • Ekonomiskt i form av att vardagsekonomin inte går ihop eller skulder.

Några av de tecken och symtom på spelberoende och problematiskt spelande är att individen:

  • Ägnar mycket tid åt spelande och tankar på spelande och försöker vinna tillbaka tidigare förluster.
  • Upplever känsla av spänning inför spelande och får en kick (berusningseffekt) och kan behöva höja insatserna för att uppnå samma spänningskänsla.
  • Har försökt att kontrollera, begränsa eller att upphöra med spelande utan framgång och blir rastlös eller irriterad av att inte spela.

I kartläggningar och undersökningar förekommer flertalet olika begrepp som beskriver spelproblem i någon form. Resultat från befolkningsstudien SWELOGS 2018 visar bland annat att andelen med problemspelande är lika för män och kvinnor förutom i åldersgruppen 18–24 där männen har högre representation. Studien visar även att:

  • 2,9 % (225 000 personer) hade viss risk för spelproblem
  • 0,7 % (56 000 personer) hade förhöjd risk för spelproblem
  • 0,6 % (45 000 personer) hade spelproblem.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående. 

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Individer med spelberoende har upp till tre gånger så hög risk att ha en depression och tre gånger så hög risk att ha ångestsyndrom och upp till 15 gånger förhöjd suicidrisk. Individer med spelberoende har även ökad morbiditet kopplad till hjärt- och kärlsjukdomar. Att ha en samsjuklighet innebär att individen själv både kan ha svårt att motivera sig till att vidta åtgärder mot sitt spelberoende och bristande sjukdomsinsikt.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendetillstånd är:

  • ärftlighet
  • tidig debut
  • stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
  • psykiska problem eller psykisk ohälsa
  • somatiska sjukdomar
  • andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av spel är:

  • spel om pengar under skol- eller arbetstid
  • otrygga uppväxtförhållanden
  • frekvent TV- eller datorspelande
  • närstående som spelar om pengar
  • vänner som tycker att spel om pengar är viktigt
  • hög impulsivitet och en tro på att spelandet leder till ökad inkomst
  • stora, omvälvande livshändelser som separation eller dödsfall
  • tidigare spelproblem.
Riskspel

Riskspel är snabba spel med kort tid mellan insats och resultat eller spel där skicklighet kan öka chansen att vinna. Även ljud och ljuseffekter under spelet innebär ökad risk. Exempel på riskspel är internetcasinon, spelautomater och livebetting. Att spela på de typer av spel som benämns som riskspel innebär en ökad risk för spelberoende.

Farmakologiska insatser

I nuläget saknas evidens för effektiv farmakologisk behandling för spelberoende.

Psykologiska och psykosociala insatser

Den behandlingsmetod som rekommenderas av Socialstyrelsen är kognitiv beteendeterapi, som också kan kompletteras eller kombineras med motiverande samtal. Rekommendationen gäller oavsett om individen har psykiatrisk samsjuklighet eller inte. Rekommendationen bygger på det vetenskapliga stödet för KBT-behandling och på en konsensusbedömning avseende värdet av att arbeta med ett motiverande förhållningssätt.

Samordning av behandling

När det finns ett behov av samordning mellan flera insatser bör individen bli erbjuden samordnad individuell planering. Närstående som till exempel partner och barn bör bli erbjudna stöd i samverkan mellan socialtjänst, sjukvård, skola och elevhälsa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter. Genom att välja alla kategorier i ett filter kan du få mer information.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Tidig upptäckt av missbruksproblem ger möjlighet att ge stöd och hjälp för att minska risken för skadligt bruk eller beroende.

Målgrupp eller situation

Elever från förskola till gymnasium.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Barn och unga i familjer med missbruk.

Kompetenskrav

Personal i skola och på gymnasium.

Sammanfattning

Personal i skolan som ser eleverna dagligen spelar en stor roll i att uppmärksamma eventuella tecken på alkohol- drog- och spelproblem hos elever eller elevernas vårdnadshavare. Barn och ungdomar söker sig till de som de har förtroende för och då kan skolan vara en plats där barnet uttrycker ett behov av hjälp. Förmedla till barnet att du är beredd på att lyssna om de vill berätta något, och våga ställa frågor kring alkohol- och droger.

Man ska alltid göra en orosanmälan om man misstänker att en elev far illa.

Genomförande

De tecken som kan handla om missbruk kan också bero på andra orsaker och svårigheter. Men oavsett orsak är de viktiga att uppmärksamma.

Elevernas beteenden ska alltid ses i relation till deras personliga egenskaper. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på alkohol-, drog- och spelproblem hos vissa kan vara normalt beteende hos andra.

Värdera alltid elevens beteende i förhållande till:

  • situationen
  • ålder
  • om det är ihållande under en längre tid
  • elevens vanliga fungerande
  • förändringar som verkar komma relativt plötsligt.

Vanliga tecken hos elever, både på eget och på vårdnadshavares missbruk:

  • humörsvängningar
  • koncentrationssvårigheter
  • svårt att passa tider
  • frånvaro, vantrivsel
  • trötthet pg.a. sömnsvårigheter
  • psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
  • frånvarande beteende
  • utåtagerande beteende, oberäknelighet
  • viktminskning
  • tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
  • psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
  • självskadebeteende
  • ändrat behov av pengar.

Tecken på eget missbruk:

  • relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga.
  • hudproblem.

Tecken på missbruk hos vårdnadshavare:

  • omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.

Uppföljning

Det som kan hindra att barn får det stöd och den hjälp som behövs är en osäkerhet kring när anmälan till socialtjänsten ska göras. Skolan bör ha rutiner för när och hur anmälan görs till socialtjänsten. Rutinerna bör följas upp regelbundet.

Märkning

  • Utförare: Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Kurator, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)

Tidigt upptäckt av individer med alkohol-, drog- eller spelproblem gör att man snabbt kan informera om stöd och hjälp som finns för att förebygga allvarliga beroenden.

Målgrupp eller situation

Individer som tar kontakt med socialtjänsten t.ex. för familjevåldsgrupp, familjerätt, vid ansökningar om ekonomiskt bistånd samt utredningar kring barn och unga.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet i socialtjänsten när det gäller vuxna. För barn och ungdomar finns Socialstyrelsens vägledning Barn och unga i familjer med missbruk.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning

Sammanfattning

Utifrån oro för eventuella negativa konsekvenser är det i kontakt med socialtjänsten vanligt att försöka dölja att alkohol-, drog- och spelproblem kan vara en orsak eller bidra till de svårigheter man söker för. Att våga ställa frågor om alkohol, droger och spel till både vuxna, barn och unga och att vara uppmärksam på tecken är viktigt för att kunna ge ett bra bemötande och möjlighet att erbjuda rätt hjälp.

Det ska alltid göras en orosanmälan vid misstanke om att barn eller unga kan fara illa.

Genomförande

Vanliga tecken på alkohol-, drog- och spelproblem skiljer sig åt mellan vuxna och barn och ungdomar. Man ska också vara medveten om att samma tecken kan bero på andra orsaker och svårigheter.

Vanliga tecken hos barn och unga, både på eget och på vårdnadshavares alkohol-, drog- och spelproblem:

  • humörsvängningar
  • koncentrationssvårigheter
  • svårt att passa tider
  • frånvaro, vantrivsel
  • trötthet pg.a. sömnsvårigheter
  • psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
  • frånvarande beteende
  • utåtagerande beteende, oberäknelighet
  • viktminskning
  • tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
  • psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
  • självskadebeteende
  • ändrat behov av pengar.

Tecken på eget alkohol-. drog- eller spelproblem:

  • relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga
  • hudproblem.

Tecken på alkohol-, drog- och spelproblem hos vårdnadshavare:

  • omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.

Vanliga tecken på alkohol- drog- och spelproblem, ofta flera i kombination:

  • humörsvängningar
  • koncentrationssvårigheter
  • svårt att passa tider
  • korttidsfrånvaro från arbete
  • trötthet, sömnsvårigheter
  • psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
  • psykosomatiska problem t ex mag- eller ryggproblem
  • förlust av arbete, separationer
  • partnervåld
  • oberäknelighet
  • viktminskning
  • hudproblem
  • ekonomiska problem.

Uppföljning

Vid uppmärksammande av tidiga tecken hos vuxna så bör personen i första hand motiveras att själv söka stöd och behandling hos socialtjänsten eller primärvården.

För barn och ungdomar gäller att anmälaren kan få besked om utredning har öppnats inom socialtjänsten eller inte, om den kommer från en myndighet. I övrigt gäller sekretess.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Att tidiga tecken uppmärksammas är centralt för att rätt hjälp ska erbjudas och för att den behandling som ges inte ska bidra till problematiken.

Målgrupp eller situation

Individer som visar tecken på ett skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika eller spel, framförallt i primärvården och på akutmottagningar.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet inom hälso- och sjukvård. Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor berör insatsen.

Kompetenskrav

Legitimerad personal inom hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

Att uppmärksamma tecken på missbruk eller beroende tidigt, förklara sambanden mellan de olika hälsoproblemen för individen och erbjuda adekvat hjälp förbättrar den långsiktiga prognosen. 

Arbetet för att uppmärksamma riskbruk avseende alkohol ska ske systematiskt. De insatser som görs ska dokumenteras i journalsystemet.

Det är vanligt att individens första kontakt med hälso- och sjukvården handlar om något annat än riskbruk eller beroende. Sökorsaken kan vara till exempel

  • depression
  • sömnstörningar
  • minnessvårigheter
  • hypertoni
  • förmaksflimmer
  • anemi
  • tremor
  • impotens.
  • När resultatet av behandlingar för psykiatriska eller somatiska diagnoser avviker från det förväntade, till exempel vid läkemedelsbehandling eller psykoterapi.
  • Vid olycksfall som kräver sjukvård.
  • Vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.
  • Vid akuta tillstånd som  pankreatit, magsår, leversvikt eller alkoholabstinens.

Läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel ska alltid kontrollera om

  • det finns flera förskrivande läkare
  • läkemedlen räcker för den period de förskrivits eller om receptet eller utdelningen måste förnyas tidigare än beräknat
  • recept eller läkemedel försvinner
  • individen uppger symtom som tyder på toleransutveckling.

Uppföljning

Uppföljning görs i första hand genom rådgivande samtal. Det innebär dialog med individen och anpassning av åtgärderna till individens hälsotillstånd och förutsättningar.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Tandvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)

När man bör göra orosanmälan till socialtjänsten och anmälningsskyldighet avseende barn och ungdomar.

Målgrupp eller situation

Personal inom skola, sjukvård och socialtjänst m.fl. som möter barn och ungdomar i olika situationer eller får kännedom om barn som kan fara illa, t.ex. på grund av vuxnas missbruk, våld eller psykiska ohälsa.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande barn styrs av socialtjänstlagen (SOL).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personal inom till exempel skola, sjukvård och socialtjänst som får reda på eller misstänker att ett barn far illa är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten (orosanmälan). Den som funderar på att anmäla bör lita på sina iakttagelser och sin erfarenhet. Ta gärna kontakt med närmaste socialtjänst för konsultation. Även den som inte är anmälningsskyldig kan göra en anmälan.

Att barn far illa kan handla om psykiskt våld och kränkningar, omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet och/eller våld eller sexuella övergrepp.

Observera att det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Genomförande

Den som är anmälningsskyldig ska genast anmäla till socialtjänsten om man i sin yrkesroll misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Anmälan ska helst göras skriftligt. Man är också skyldig att lämna uppgifter som kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning.

Så fungerar anmälningsskyldigheten
  • Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan.
  • Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
  • Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
  • Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, BUP, Polisen och Kriminalvården.

Det räcker med misstanke för att göra en anmälan.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

  • inte får tillräckligt med mat
  • har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
  • har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
  • inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.
Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

När anmälan har kommit in till socialtjänsten gör man en förhandsbedömning om det finns tillräcklig information för att öppna en utredning eller, vilket är ovanligt, att barnet behöver omhändertas omedelbart. Ofta kallas föräldrarna till ett inledande samtal.

Barnrättslagen 2018:1197

Av de 51 artiklarna i barnkonventionen är de som främst berör anmälan om barn som far illa:

  • artikel 2 om icke-diskriminering
  • artikel 3 om barnets bästa
  • artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling
  • artikel 12 om barnets rätt att göra sin röst hörd och bli lyssnad till.
Föräldrabalken 6 kap. 1 §

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Uppföljning

Den som är anmälningsskyldig kan få återkoppling om utredning har öppnats, men i övrigt råder sekretess.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

När man bör göra orosanmälan till socialtjänsten när det gäller vuxna som har missbruk eller beroende av alkohol, droger och spel.

Målgrupp eller situation

Personal inom sjukvård och socialtjänst m.fl. som möter individer med missbruk eller beroende av alkohol, droger eller spel med behov av stöd och behandling.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande vuxna styrs av  offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Myndigheters personal och läkare inom hälso- och sjukvården kan göra en anmälan (orosanmälan) till socialtjänsten avseende vuxna. Anmälan kan göras om man bedömer att individen har ett pågående missbruk av alkohol eller narkotika och att hen inte kan få nödvändig vård, behandling eller annat stöd utan tvångsåtgärder, en så kallad LVM-anmälan. 

Om det inte krävs tvångsåtgärder gäller sekretess, och då krävs individens samtycke eller att hen själv söker hjälp.

För privatpersoner och närstående gäller inte sekretesslagstiftning. De kan göra anmälan till socialtjänsten när de är oroliga för individens missbruk eller beroende och de tror att hen behöver hjälp. Det gäller alkohol, droger och även missbruk eller beroende av spel.

Genomförande

Myndigheters och läkares LVM-anmälan till socialtjänsten när det gäller vuxnas missbruk av alkohol eller narkotika bör göras skriftligt. Muntliga anmälningar kan göras vid akuta lägen, men bör då kompletteras skriftligt i efterhand.

Information

Information om att individen till följd av fortgående missbruk kan befaras skada sig själv eller någon närstående.

Hur behovet av vård visar sig

På vilket sätt det har framgått att individen har ett pågående missbruk som kräver vård (beskriv det pågående missbruket kopplat till vårdbehov).

Kort bakgrund

Till exempel hur länge man har haft kännedom om individen och vilken vård hen har fått tidigare (om anmälan görs av läkare). Beskriv vilken vård som har erbjudits i hälso- och sjukvården och varför den inte bedöms som tillräcklig.

Aktuell situation

Vad det är som gör att man vill anmäla just nu, till exempel sviktande hälsa, flera överdoser, ändrat beteende.

Bedömning

Till exempel riskerar sitt liv, sin fysiska och psykiska hälsa och hur det är kopplat till missbruket.

25 kap, 12 §

Sekretessen enligt 1 §, 2 § andra stycket och 3-5 §§ hindrar inte att en uppgift om en enskild eller närstående till denne lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom socialtjänsten, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne

  1. inte har fyllt arton år,
  2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
  3. vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Detsamma gäller uppgift om en gravid person eller någon närstående till denne, om uppgiften behöver lämnas för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

26 kap, 9 § 

Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att uppgift om en enskild eller någon närstående till denne lämnas från en myndighet inom socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till en myndighet inom hälso- och sjukvården, om det behövs för att ge den enskilde nödvändig vård, behandling eller annat stöd och denne

  1. inte har fyllt arton år,
  2. fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller
  3. vårdas med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Detsamma gäller uppgift om en gravid person eller någon närstående till denne, om uppgiften behöver lämnas för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

Lag (2013:406)

6 §

Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt denna lag. Detta skall dock inte gälla myndigheter inom hälso- och sjukvården i vidare mån än som följer av andra stycket.

En läkare skall genast göra anmälan till socialnämnden, om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 § eller vård enligt denna lag och läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. 

Lag (2005:467)

Uppföljning

Alla verksamheter där man har anmälningsskyldighet bör ha rutiner för hur anmälan görs och de bör följas upp regelbundet, till exempel vid arbetsplatsträffar (APT). Myndigheter som omfattas av anmälningsskyldigheten är till exempel Polisen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården.

Den som anmäler saknar möjlighet till återkoppling om det inte sker inom ramen för samverkan, till exempel genom SIP eller med samtycke från individen.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår

Biologiska markörer i blod- eller urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av alkohol.

Målgrupp eller situation

Provtagningen kan vara en del av en initial kartläggning, en pågående behandlingsinsats eller behandlingsuppföljning.

Kunskapsläge

Medicinska test har följande prioritering i Socialstyrelsens nationella riktlinjer:

Mätning av 

  • EtG eller EtS i urin för att upptäcka nyligt intag av alkohol (prioritet 2)
  • CDT eller PEth i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 2)
  • GT i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 3)
  • ASAT och ALAT i blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol (prioritet 5).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Medicinska tester används som komplement till självrapport och klinisk intervju, det kan vara vid kartläggning, under behandling eller i uppföljningen av en behandling. Medicinska tester omfattar provtagning med efterföljande analytisk undersökning. De påvisar eller utesluter intag av narkotika inom det tidsfönster som respektive test har. 

All provtagning ska utföras med kvalitetssäkrade metoder.

Genomförande

Resultatet från ett medicinskt test kan både underlätta val av åtgärd och användas för att följa upp utfall av en insatt åtgärd, både under behandlingens gång och efter avslutad behandling. För personer med skadligt bruk eller beroende av narkotika kan de medicinska testen användas för att upptäcka ett samtidigt skadligt bruk av alkohol. Vid behandling, till exempel LARO, kan man också upptäcka om skadligt bruk av alkohol har tillkommit.

Val av medicinskt test för att identifiera intag av alkohol görs utifrån de olika markörernas egenskaper i relation till medicinsk risk vid intag av alkohol.

Flera olika test kan kombineras för att få mer komplett information. 

Urinprov för att upptäcka nyligt intag av alkohol
EtS (etylsulfat) och EtG (etylglukuronid)
  • nedbrytningsprodukter från alkohol (etanol)
  • påvisar eller avfärdar ett alkoholintag under de senaste dygnen
  • visar resultat redan efter en timme efter intag
  • försvinner långsammare än alkoholen och kan därför upptäckas även efter att alkoholen försvunnit ur kroppen
  • god sensitivitet (hög tillförlitlighet hos testmetoden)
  • god specificitet (sannolikheten för att ett testresultat är korrekt negativt).
Blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol
CDT (kolhydratfattig transferrin) eller PEth (fosfatidyletanol)
  • kan vara svårt att avgöra omfattningen av tidpunkten för alkoholkonsumtionen, på grund av individuell variation
  • CDT har hög sensitivitet
  • PEth har både hög sensitivitet och specificitet. 
GT (gamma-glutamyltransferas)
  • används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
  • sämre specificitet än CDT
  • sämre sensitivitet och specificitet än PEth
  • förhöjda värden kan bero på många andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.
ASAT (aspatataminotransferas) och ALAT (alaninaminotransferas) 
  • används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
  • sämre sensitivitet och specificitet än både CDT och PEth
  • förhöjda värden kan bero på flera andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.

Uppföljning

Insatsen kan i sig användas för uppföljning av andra behandlingsinsatser. Varje medicinskt test ger ett svar inom sitt specifika tidsfönster och behöver följas upp med nya test för att upptäcka eller utesluta ytterligare intag av alkohol.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Biologiska markörer i urinprov kan användas för att upptäcka eller utesluta intag av narkotika. I undantagsfall kan salivprov användas.

Målgrupp eller situation

Provtagningen kan vara en del av en initial kartläggning, en pågående behandlingsinsats eller behandlingsuppföljning.

Kunskapsläge

Medicinska test för att upptäcka pågående eller nyligt intag av narkotika har följande prioritering enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer:

  • urinprov (prioritet 1)
  • salivprov (prioritet 5)
  • patientnära drogtest med urinprov (prioritet 5).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Medicinska tester används som komplement till självrapport och klinisk intervju, det kan vara vid kartläggning, under behandling eller i uppföljningen av en behandling. Medicinska tester omfattar provtagning med efterföljande analytisk undersökning. De påvisar eller utesluter intag av narkotika inom det tidsfönster som respektive test har. 

All provtagning ska utföras med kvalitetssäkrade metoder.

Genomförande

Resultatet från ett medicinskt test kan både underlätta val av åtgärd och användas för att följa upp utfall av en insatt åtgärd, både under behandlingens gång och efter avslutad behandling. För personer med skadligt bruk eller beroende av alkohol kan de medicinska testen användas för att upptäcka ett samtidigt skadligt bruk av andra narkotiska preparat än huvudsubstansen. Vid behandling, till exempel LARO, kan man också upptäcka om skadligt bruk av andra narkotiska preparat tillkommer.

Urinprov för att upptäcka eller utesluta pågående eller nyligt intag av narkotika är referensstandard. Med hjälp av urinprov kan intag av narkotika följas över en längre tid än med andra metoder. Ofta kan både huvudsubstansen och nedbrytningsprodukter följas. 

Urinprovet analyseras med masspektrometri och bör utföras av ett ackrediterat laboratorium.

I undantagsfall kan salivprov användas. Det är mindre känsligt än urinprov, särskilt för upptäckt av cannabis och bensodiazepiner. Det har dessutom ett kort tidsfönster. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte finns möjlighet att använda urinprov.

Patientnära drogtester (snabbtester) med urin- eller salivprov ger ett omgående provsvar. De behövs i situationer som kräver ett snabbt analysresultat.

Avläsningen av testerna görs okulärt. Analysmetoden förlitar sig på avläsarens erfarenhet och är därför mer osäkra än analyser från laboratorier. Resultaten från testerna får därför inte ligga till grund för beslut om åtgärder som rör juridiska frågor eller sanktioner.

Uppföljning

Insatsen kan i sig användas för uppföljning av andra behandlingsinsatser. Varje medicinskt test ger ett svar inom sitt specifika tidsfönster och behöver följas upp med nya test för att upptäcka eller utesluta ytterligare intag av narkotika.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Skola | Elevhälsa, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Inget innehåll matchar dina valda filter. Genom att välja alla kategorier i ett filter kan du få mer information.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Insatsen innebär att barn som är närstående till individer med ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom (exempelvis skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller till individer som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet och finns inte med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som hälso- och sjukvård, förskola eller skola och socialtjänst.

Genomförande

Barn och unga som är närstående till individer med psykisk sjukdom (till exempel skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför är det viktigt att uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders-och mognadsmässigt adekvat nivå. 

Kartläggning

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området. Insatsen gäller inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa. Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

  • Information om den vuxnes sjukdom och vård
  • Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer
  • Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor
  • Kontakt med förskola eller skola
  • Stöd i skolarbete
  • Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.
Orosanmälan

När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1§, SoL). En sådan orosanmälan ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10§, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1§, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget. Personal inom socialtjänsten som kommer i kontakt med individer som har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende ska alltid uppmärksamma barnen. Genom att arbeta enligt familjeorienterat arbetssätt underlättas det arbetet. Det går ut på att tidigt upptäcka familjer där minst en individ har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Därefter ges stödinsatser till samtliga individer i familjen. Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7§ och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5§ ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell.

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.

Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter. En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25§ angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare.

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Uppföljning

Se kapitlet "Uppföljning på individnivå".

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Individ- och familjeomsorg, Tandvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd

Insatsen bygger på intern samordning mellan verksamhetens enheter och fokus på barn- och föräldraperspektivet under utredningar och insatser.

Målgrupp eller situation

Samtliga individer i familjer där minst en individ har skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol och narkotika.

Kunskapsläge

Området är under utveckling och därför saknas det idag evidens. Metoder har utvecklats på flera håll i landet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Familjeorienterat arbetssätt riktar sig till familjer där det förekommer skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol och narkotika. Målet är att tidigt upptäcka och samordnat sätta in stödjande insatser för hela familjen. Grundtanken är att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer i familjen. Stödet kan ges både individuellt och i grupp.

Genomförande

I en familj där det förekommer skadligt bruk (missbruk) eller beroende behöver samtliga individer stöd på olika nivåer. De olika insatserna kan ges både individuellt och till familjen som helhet. Det ska vara individanpassat och föregås av behovsbedömning och anpassning. Insatserna kan till exempel vara rådgivning, samtalsstöd, behandlande insatser och praktiskt stöd i vardagen. Det förutsätter samordning och samverkan mellan olika enheter eller avdelningar inom socialtjänsten. Arbetet bör ske utifrån föräldra-, barn- och familjeperspektivet.

För barn är det centralt med struktur och rutiner i vardagen. En skyddsfaktor för barnen är att få praktiskt stöd både i hemmet och förskolan eller skolan. De kan även behöva stöd i skolarbetet. Därmed kan de få avlastning från ansvarskänslan för sina föräldrar och istället få stöd och uppmuntran till lärande och lek i skolan.

Barnen ska få information om det som händer i familjen och känna att de vågar fråga och prata om det som är svårt. De kan behöva bearbeta sina upplevelser med hjälp av behandlande åtgärder om de har utvecklat egna symtom. Att träffa andra i liknande situation kan vara stärkande och avlasta från känslor av skuld och skam. Barnen ska ges möjlighet att utveckla vänskapsrelationer och fritidsintressen samt tillgång till stödjande vuxna utanför familjen.

I den här typen av situationer behöver föräldrarna information om barnens behov och i vissa fall stöd i sitt föräldraskap. Den som har ett missbruk eller beroende behöver hjälp att ta sig ur det. Andra vuxna kan behöva stöd för egen del och stöd i sin relation till varandra och barnen. Familjen kan behöva hjälp att hitta nya sätt att kommunicera och umgås med varandra på sätt som inte är relaterade till problemet. Många gånger kan avlastning och praktisk hjälp i familjen vara det som gör störst nytta.

Uppföljning

Kontinuerlig uppföljning enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Uppföljning bör ske via samordnad individuell plan om individen har behov av samordning mellan flera insatser. Uppföljningen bör vara systematisk, både på individ- och verksamhetsnivå.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Familjecentral, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk kan rädda liv.

Målgrupp eller situation

Individer med suicidtankar och/eller ökad risk för suicid. 

Medarbetare inom socialtjänsten kan möta individer med tecken på suicidtankar och beteenden till exempel i olika boendeformer för individer med missbruk och beroende, vid utredning av föräldraförmåga och eventuellt omhändertagande av barn, vid avslag på biståndsansökan eller liknande.

Kunskapsläge

Enligt beprövad erfarenhet ger förebyggande samtal och arbete goda förutsättningar för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök. 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga om suicidtankar och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.

  • Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
  • Våga fråga, samtala med individen om suicidtankar.
  • Ge individen stöd och förmedla hopp.
  • Involvera närstående.
  • Vid suicidrisk, se till att individen får professionell hjälp.
  • Lämna inte någon som är suicidnära ensam.

Genomförande

Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation eller för att lösa sina svårigheter och problem känner sig ofta isolerad och ensam. Hen kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Att avdramatisera suicidtankarna och ställa konkreta frågor kan vara livräddande.

Tre grundregler:

  • Om du tror att någon är suicidnära, fråga!
  • Om den svarar ja, lämna inte hen ensam!
  • Se till att individen får professionell hjälp!
Visa acceptans och förmedla hopp

Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg, undvik att argumentera med individen i en akut situation. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd.

Försök avdramatisera och förmedla hopp! Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.

Om någon tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, inled ett samtal och ställ direkta frågor om suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan för att ge tillförsikt och verka lugnande.

  • Tala om för individen att du bryr dig och vill hjälpa.
  • Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar.
  • Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare.
  • Diskutera sätt att ta itu med de problem som individen har mött.
  • Kritisera eller skuldbelägg inte.
  • Lova aldrig att hemlighålla någons planer på suicid.

Kontakta en närstående. Om det är möjligt, fråga individen vem man ska kontakta och engagera hen i vad man ska berätta.

För att få en uppfattning om individens mående kan man börja ställa enklare frågor och successivt gå djupare. När individen inte längre bekräftar frågorna eller tankarna frågar man inte vidare. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet
  • Hur mår du?
  • Hur fungerar ditt liv just nu?
  • Känns livet meningslöst? 
  • Är allt hopplöst? 
Dödstankar
  • Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
  • Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
  • Känner du någon som har tagit sitt liv? 
Dödsönskan
  • Har du önskat att du vore död? 
  • Har du velat somna för alltid? 
Suicidtankar
  • Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
  • Tänker du på att ta livet av dig? 
  • Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
  • Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
Suicidimpulser
  • Har du varit nära att ta livet av dig? 
  • Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
Suicidavsikt eller planer

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du

  • funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
  • bestämt tid eller plats? 
  • valt metod? Vilken? 
  • skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
  • för avsikt att genomföra planerna? 
  • tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
Suicidhandling
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
  • När och var?
  • Hur gjorde du då?
  • Varför valde du just den metoden?
  • Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Hämtat från suicidstegen.

  • Tidigare suicidförsök.
  • Pågående skadligt bruk (missbruk) eller beroende.
  • Psykisk sjukdom eller annat psykiatriskt tillstånd, t.ex. depression eller adhd.
  • Hög ångestnivå, sömnstörning och/eller självskadebeteende.
  • Utsatt för våld eller kränkningar.
  • Kronisk kroppslig sjukdom eller funktionsnedsättning.
  • Förlust av närstående, separation eller ensamhet.
  • Arbetslöshet eller pension.
  • Utlandsadopterad, ensamkommande, minoritetsgrupp och/eller HBTQ.
  • Pratar om att skada sig själv eller att ta livet av sig.
  • Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat.
  • Är upptagen av tankar på döden och/eller suicid.
  • Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ger bort saker.
  • Får en märkbart ökad användning av alkohol eller narkotika.
  • Pratar om att livet är meningslöst eller att allt är hopplöst.
  • Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation.
  • Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter.
  • Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara.
  • Visar ursinne, vrede, hämndlystnad.
  • Dramatisk förändring eller plötsliga svängningar i sinnesstämningen.

Utsätt inte dig själv för fara.

Om möjligt, lämna inte individen ensam. Vid behov, hjälp individen till en akutmottagning och se till att hen blir mottagen. Om det inte går, be någon pålitlig person stanna kvar eller ring efter någon som kan komma och hjälpa till. 

  • Akut suicidal, har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet: ring 112.
  • Allvarliga suicidtankar: ring 1177 för råd och bedömning av läkare.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Rådgivande eller kvalificerat rådgivande samtal ges till individer som har ett riskbruk av alkohol. Insatsen kan ges enskilt eller i grupp.

Målgrupp eller situation

Individer som riskerar att hamna i missbruk och är i behov av stöd för att minska sin alkoholkonsumtion.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda rådgivande samtal till vuxna (prioritet 3) och kan erbjuda kvalificerat rådgivande samtal till vuxna (prioritet 6) med särskild risk som har ett riskbruk av alkohol.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Syftet med insatsen är att individen ska få kunskap om alkoholens effekter och tillsammans med behandlaren utforma en strategi för att individen ska kunna minska sin alkoholkonsumtion. Insatsen bygger på att genom personcentrerade samtal ge individen verktyg för att kunna förändra sitt beteende.

Genomförande

Insatsen utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina behov av stöd. I vilka situationer har individen svårt att avstå alkohol? Finns det aktiviteter som kan ge avkoppling och stärka motivationen att dricka mindre? 

Att minska eller avstå från att dricka alkohol har en hög svårighetsgrad och kan ta lång tid. Undvik restriktioner och att komma med goda råd. Fokusera istället på att lyssna aktivt och stärka individens tilltro till sin egen förmåga.

Riskbruk

Med riskbruk av alkohol avses antingen en hög genomsnittlig konsumtion eller en intensivkonsumtion minst en gång i månaden. I Sverige definieras riskbruk som mer än 9 standardglas per vecka för kvinnor och mer än 14 för män, eller minst 4 standardglas för kvinnor vid samma tillfälle respektive 5 för män.

I ett rådgivande samtal är personalens uppgift att, utifrån individens kunskapsnivå och behov, stödja individen att förändra ohälsosamma levnadsvanor och riskbruk av alkohol. Samtalet ska alltid föras med respekt för individens integritet.

Samtalet börjar med att individen får berätta vad hen känner till om vilken inverkan alkohol har på hälsan. Beroende på individens förutsättningar och förkunskaper ger behandlaren kort information på individens nivå. Bekräfta individen och ställ öppna frågor där individen får diskutera hur hen tänker kring situationen och hur hen ser på sin alkoholkonsumtion. Som behandlare är det viktigt att lyssna aktivt och reflektera kring det individen berättar. Försök sammanfatta det individen har sagt och fråga om du har förstått rätt.

Behandlaren behöver ta hänsyn till individens kognitiva funktion under samtalet. Informationen kan till exempel behöva anpassas språkligt eller upprepas vid flera kontakttillfällen.

Rådgivande samtal kan inkludera motiverande strategier och kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel. Insatsen kan också kompletteras med återkommande kontakter (återbesök, telefonsamtal, brev eller mejl) vid ett eller flera tillfällen. Insatsen tar vanligtvis 5–15 minuter, men kan i vissa fall uppgå till 30 minuter.

Ett kvalificerat rådgivande samtal brukar utgå utifrån den metod som används, till exempel Motiverande samtal. Vanligen sker också återkommande sessioner eller kontakter vid ett eller flera tillfällen. Insatsen kan ges individuellt eller i grupp.

Inled med att be om att lov att få ta upp ämnet. Om individen är beredd bör behandlaren väcka intresse och erbjuda information. Om individen är osäker eller tveksam är det bra att utforska varför hen är det. Om individen är förberedd bör behandlaren stödja individen i att agera.

Uppföljning

Individen bör få erbjudande om att få uppföljning vid minst ett tillfälle, både för att förstärka eventuella förändringar, men också för att kunna erbjuda annan hjälp vid behov.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Interventionen ges på en webbplattform där man svarar på frågor om sina alkoholvanor och får återkoppling på resultatet.

Målgrupp eller situation

Unga vuxna med ett riskbruk av alkohol.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda webbaserad intervention för gruppen unga vuxna med riskbruk av alkohol (prioritet 5).

Kompetenskrav

Inga specifika kompetenskrav, men en adekvat internetbaserad plattform är nödvändig.

Sammanfattning

En webbaserad intervention kan utformas på olika sätt, men den innehåller alltid minst tre delar:

  • kartläggning av individens alkoholkonsumtion
  • undersökning av individens uppfattning om “normal” alkoholkonsumtion
  • individuell återkoppling av resultaten.

Metoden har visat effekt på gruppen unga vuxna, men den anses ha liten effekt mot ett potentiellt allvarligt tillstånd. En fördel är att den är lättillgänglig och kan nå många.

För andra grupper än unga vuxna anses det vetenskapliga underlaget vara otillräckligt och åtgärden rekommenderas därför inte.

Genomförande

I behandlingen svarar individen på frågor på en webbplattform. Det som efterfrågas är alltid både uppgifter om individens alkoholvanor och individens subjektiva uppfattning angående vad som är “normalt” alkoholdrickande.

Behandlingen syftar till att få syn på ett eventuellt problembeteende, i det här fallet riskbruk av alkohol, och påverka individens föreställningar om normativt drickande. Genom det kan man väcka motivation till och stödja en förändring av beteendendet i förhållande till alkohol.

Det finns inte en standardiserad webbaserad intervention, utan den ser olika ut på olika plattformar.

Uppföljning

Återkopplingen innehåller både en bedömning av individens alkoholkonsumtion samt jämförande feedback, där individens rapporterade konsumtion och hens uppfattning om vad som är “normalt”, jämförs med den genomsnittliga alkoholkonsumtionen hos befolkningen.

Man kan återkoppla till individen på olika sätt, exempelvis via nätet eller i ett personligt möte. Efter återkopplingen hänvisas individen vid behov till mottagningar eller webbplatser där hen kan få stöd och hjälp med en beteendeförändring.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig

Sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga till måttliga sömnproblem.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal och socionom.

Sammanfattning

Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

  • Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen.
  • Ät på fasta tider och undvik stora måltider strax innan läggdags.
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen.
  • Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga.
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
  • Var försiktig med tupplurar.
  • Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags.
  • Skriv ner oroande tankar och problem och lägg undan det i god tid innan läggdags för att undvika grubblerier i sängen.
  • Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
  • Regelbunden fysisk aktivitet och balans mellan aktivitet och vila.

Läs vidare Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.

Bruk av alkohol och/eller narkotika är en vanlig orsak till sömnproblem. En kartläggning av individens alkohol- och drogvanor måste därför alltid ingå i en utredning.

Alkohol kan inledningsvis underlätta insomning, men på sikt avtar den effekten. Sömnen blir efter alkoholintag ytterligare och oroligare än normalt. Sömnperioden förkortas och individen vaknar tidigare. Alkohol kan dessutom leda till ökat snarkande.

Centralstimulerande preparat, till exempel koffein, amfetamin och kokain, leder till uppvarvning och försämrad sömn. Vid amfetaminintag kan en individ vara vaken i flera dygn, för att sedan tända av och sova onormalt mycket i flera dygn. Det leder till rubbad dygnsrytm.

Hypnotika, till exempel bensodiazepiner, är ett preparat som används vid farmakologisk sömnbehandling, men som i vissa fall kan leda till insomni. Vid toleransutveckling och abstinens uppstår sömnproblem.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
Inget innehåll matchar dina valda filter. Genom att välja alla kategorier i ett filter kan du få mer information.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Bedömningsinstrument och medicinska test som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

För att diagnostisera skadligt bruk, missbruk beroende av alkohol och narkotika:

  • ADDIS, SCID-1 eller MINI (prioritet 3).

För att identifiera alkoholproblem:

  • AUDIT (prioritet 1)
  • upptäckt av nyligt intag, EtG eller EtS, urinprov (prioritet 2)
  • långvarigt högt intag, CDT och PEth, blodprov (prioritet 2)
  • långvarigt högt intag, GT, blodprov (prioritet 3)
  • långvarigt högt intag, ASAT och ALAT, blodprov (prioritet 5)
  • nyligt intag, mätning av alkoholhalten i urin (prioritet 7).

För att identifiera narkotikaproblem:

  • DUDIT (prioritet 3)
  • pågående eller nyligt intag, urinprov (prioritet 1)
  • pågående eller nyligt intag, patientnära drogtest (prioritet 5)
  • pågående eller nyligt intag, salivtest (prioritet 7).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut. Användning av instrumentet MINI förutsätter utbildning i instrumentet.

Sammanfattning

Den inledande kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes, kroppslig undersökning och suicidriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Bedömning av psykiatriska symptom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet, arbetssituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och hög social belastning.

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.

Sökorsak
  • Symtom och problem (enligt individen, omgivningen)
Påverkan
  • Hur och när problemet eller symtomen märks
    Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
  • Tidigare episoder eller svårigheter
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser
Aktuell psykisk ohälsa
  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
  • Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande
Socialt
  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet
Kroppslig hälsa
  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet
Önskemål
  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor
  • puls och blodtryck
  • allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

  • Hb
  • Na, K, Krea
  • ALAT/ASAT/G-GT
  • Albumin
  • TSH
  • S-Ca
  • P-Glukos
  • vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.

Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.

Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Överväg om remiss till specialistpsykiatrin behövs.

Finns det ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende kan insatser från socialtjänsten övervägas. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.

Samtalet och kartläggningen kan i sig hjälpa individen att förstå sambandet mellan intag av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande och de psykologiska eller psykosomatiska reaktionerna. I ett tidigt skede är ofta motiverande insatser, rådgivande samtal om riskbruk av alkohol eller en kort intervention tillräckligt för att tillståndet ska stabiliseras. Ge individen råd om egenvård, till exempel om sömnhygien eller fysisk aktivitet, och uppmana hen att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras.

Planera för uppföljning och utvärdering av eventuell behandling.

Om det behövs vidare utredning eller om individen bedöms lida av en psykiatrisk problematik av för svår grad för att kunna behandlas i primärvården bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. Det görs i samråd med individen och enligt överenskommelse om handläggning eller ansvarsfördelning.

En eventuell remiss ska innehålla en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos samt redogörelse för redan utförda åtgärder och resultat av dessa.

Remissen ska sammanfatta:

  • den psykiatriska anamnesen
  • symtom och funktion
  • genomförd utredning
  • genomgången behandling
  • patientens psykiska hälsotillstånd då den allmänmedicinska vården avslutas
  • aktuell suicidriskbedömning
  • aktuell läkemedelsbehandling.

Material

NODS-PERC, Kunskapsguiden

NODS-CLIP_svensk, Kunskapsguiden

LIE/BET livstid, Kunskapsguiden

MINI, Strechcare

SCID-1, Pilgrim press

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Kartläggning av psykiatriska symtom är vägledande för diagnos, eventuell fortsatt diagnostisk utredning och val av stöd- och behandlingsinsatser.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Bedömningsinstrument och medicinska test som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

För att diagnostisera skadligt bruk, missbruk beroende av alkohol och narkotika:

  • ADDIS, SCID-1 eller MINI (prioritet 3).

För att identifiera alkoholproblem:

  • AUDIT (prioritet 1)
  • upptäckt av nyligt intag, EtG eller EtS, urinprov (prioritet 2)
  • långvarigt högt intag, CDT och PEth, blodprov (prioritet 2)
  • långvarigt högt intag, GT, blodprov (prioritet 3)
  • långvarigt högt intag, ASAT och ALAT, blodprov (prioritet 5)
  • nyligt intag, mätning av alkoholhalten i urin (prioritet 7).

För att identifiera narkotikaproblem:

  • DUDIT (prioritet 3)
  • pågående eller nyligt intag, urinprov (prioritet 1)
  • pågående eller nyligt intag, patientnära drogtest (prioritet 5)
  • pågående eller nyligt intag, salivtest (prioritet 7).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut. Användning av instrumentet MINI förutsätter utbildning i instrumentet.

Sammanfattning

Den inledande kartläggningen består av ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes, kroppslig undersökning och suicidriskbedömning. Ta gärna hjälp av närstående om individen godkänner det, samt tidigare journalhandlingar.

Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination, till exempel egen sårbarhet, arbetssituation, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer och hög social belastning. Vid kartläggningen undersöks samtliga faktorer.

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.

Sökorsak
  • Symtom och problem (enligt individen, omgivningen, inremitterande)
Påverkan
  • Hur och när problemet eller symtomen märks
    Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
  • Tidigare episoder eller svårigheter
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser
Aktuell psykisk ohälsa
  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
  • Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande
Socialt
  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet
Kroppslig hälsa
  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet
Önskemål
  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor
  • puls och blodtryck
  • allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

  • Hb
  • Na, K, Krea
  • ALAT/ASAT/G-GT
  • Albumin
  • TSH
  • S-Ca
  • P-Glukos
  • vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.

Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.

Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, psykologisk och farmakologisk behandling, samt fördjupad diagnostisk utredning diskuteras. 

Finns det ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende kan insatser från socialtjänsten övervägas. Vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan, SIP. Ta särskild hänsyn till minderåriga i hemmet.

Samtalet och kartläggningen kan i sig hjälpa individen att förstå sambandet mellan intag av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande och de psykologiska eller psykosomatiska reaktionerna. Den första insatsen efter kartläggning är ofta motiverande för att få individen att stanna i behandling. Psykologiska och psykosociala insatser planeras enligt individens behov, önskemål, förmåga och motivation. Farmakologiska insatser sätts in efter bedömning och vid behov. Ge individen råd om egenvård, till exempel sömnhygien eller fysisk aktivitet.

Planera för uppföljning och utvärdering av eventuell behandling.

Material

NODS-PERC, Kunskapsguiden

NODS-CLIP_svensk, Kunskapsguiden

LIE/BET livstid, Kunskapsguiden

MINI, Strechcare

SCID-1, Pilgrim press

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Att utreda och bedöma individens behov av stöd, vård eller behandling inför biståndsbeslut.

Målgrupp eller situation

Individer som själva ansökt om stöd, vård eller behandling alternativt att socialtjänsten har fått in en anmälan om att en individ behöver stöd eller hjälp med sina alkohol- och/eller narkotikaproblem.

Kunskapsläge

Enligt socialtjänstlagen är socialtjänsten skyldiga att utan dröjsmål inleda en utredning om de, till exempel genom en ansökan eller anmälan, får kännedom om något som kan leda till åtgärder från socialtjänsten. 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Socialtjänsten ska inleda utredning efter att en individ själv ansökt om stöd, vård eller behandling alternativt att en anmälan kommit in om att en individ behöver stöd eller hjälp med till exempel sina alkohol- och/eller narkotikaproblem. Syftet med utredningen är att kartlägga individens resurser och svårigheter och ligger till grund för biståndsbeslut. 

Genomförande

Tillsammans med individen utreder socialtjänsten vilka insatser som behövs genom att individen berättar om sin situation och sitt behov av stöd och hjälp. Individen ska alltid informeras om varför utredningen görs och om sin rätt till medbestämmande. Informationen behöver anpassas efter individens kognitiva förmåga och upprepas vid flera kontakttillfällen. 

Socialtjänsten får enbart göra en utredning mot en myndig individs vilja om det är fara för individens liv. Då ska de göra en utredning enligt LVM (Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall).

Att utreda enligt socialtjänstlagen innebär att samla in den information som behövs för att få fram ett beslutsunderlag för att kunna bevilja eller avslå en ansökan alternativt besluta om andra åtgärder. I beslutet ska det framgå 

  • vad individen ansökt om
  • vilket beslut som har tagits
  • vilken tid beslutet gäller
  • information om rätten att överklaga.

När en individ ansöker om stöd, vård eller behandling ska socialtjänsten utan dröjsmål inleda en utredning. Det gäller också när en individ anmäler missförhållanden. En utredning får inte göras mot en myndig individs vilja, förutom i de fall där det är fara för individens liv.

Uppföljning

Alla beslut ska följas upp minst var sjätte månad och alltid omprövas vid förändrade behov. Det är centralt att bedöma individens behov vid uppföljning av individuellt behovsprövade insatser. Även om individens behov är utredda innan ett beslut kan situationen ha förändrats. Därför är det viktigt att följa upp insatsen och uppmärksamma om behoven har förändrats.

Den kontinuerliga uppföljningen kan göras enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Om individen har behov av samordning av insatser ska uppföljningen ske via en samordnad individuell plan. På både individ- och verksamhetsnivå är det möjligt att använda ASI som uppföljningsverktyg.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Socialtjänsten ska ta reda på vilket stöd en gravid kvinna med samtidigt skadligt bruk (missbruk) eller beroende behöver för att barnet ska få en så stabil situation som möjligt och födas utan skador.

Målgrupp eller situation

Gravida kvinnor med riskbruk eller skadligt bruk (missbruk), och i vissa fall deras partner.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens skrivelse Gravida kvinnor med missbruk och barn som lever i familjer med missbruksproblem.

Kompetenskrav

För socialtjänsten kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

En gravid kvinna med riskbruk eller samtidigt skadligt bruk(missbruk) och beroende i kontakt med socialtjänsten ska i första hand motiveras till och få stöd till kontakt med mödrahälsovården alternativt erbjudas stöd i kontakt med kvinnoklinik om hon vill avsluta graviditeten.

Vid skadligt bruk(missbruk) och beroende är det socialtjänstens uppgift att

  • ta reda på vilken typ av hjälp och behandling som kvinnan bör erbjudas, till exempel i öppenvård eller placering på HVB-hem
  • motivera till stöd från socialtjänsten och/eller HVB om det finns osäkerhet om föräldraförmågan
  • fråga efter en eventuell partners behov och ha en dialog om kvinnans boendesituation
  • undersöka om det finns ett behov av skydd för kvinnan och barnet
  • undersöka om det finns skäl för att omhänderta kvinnan enligt LVM
  • ta ställning till om spädbarnet behöver omhändertas enligt LVU.

Genomförande

Socialtjänsten har ett stort ansvar att arbeta uppsökande och försöka nå den som är gravid och har ett skadligt bruk (missbruk), så snart det har kommit till socialtjänstens kännedom.

Riskbruk av alkohol under graviditet hanteras generellt inom mödrahälsovården, men det är alltid bra att ställa frågan även inom socialtjänsten.

Om kvinnan är aktuell inom socialtjänsten av annan anledning än missbruk och beroende, men det kommer till socialtjänstens kännedom, motivera och stötta då till kontakt med vuxenverksamhet så att kvinnan så snart som möjligt kan få information om vilka insatser för det skadliga bruket (missbruket) som kan erbjudas. De flesta gravida kvinnor är mycket motiverade till att ta emot hjälp och stöd under graviditeten för att föda ett friskt barn och inte minst för att behålla det.

Om kvinnan avser att behålla barnet, erbjud kvinnan stöd och behandling i öppenvård eller på HVB-hem (hem för vård eller boende). Om kvinnan accepterar vård gör man en planering tillsammans för hur stödet ska se ut och vilket innehåll behandlingen ska ha. Drogtester kan vara ett viktigt stöd i drogfriheten. Motivera till ansökan om stöd i föräldraskapet hos socialtjänstens verksamhet för barn och unga. Då finns också möjlighet att planera en eventuell föräldra-barnplacering på HVB om det tidigt finns osäkerhet kring föräldraförmågan.

Fråga om det finns en partner och om hen behöver stöd och behandling, i första hand om det finns en relation och man vill ha en gemensam framtid.

Ha en dialog kring boendesituation och behov av stöd i att hitta godtagbar bostad.

Om kvinnan har ett känt aktivt skadligt bruk (missbruk) och beroende, motivera till och stötta drogfrihet snarast och till medicinsk avgiftning via hälso- och sjukvården vid behov. Syftet är att kvinnan med klart huvud ska kunna fatta bra beslut angående kommande föräldraskap.

Om kvinnan tackar nej till insatser och förnekar ett känt aktivt skadligt bruk (missbruk) eller beroende, måste man ta ställning till om hon bör tvångsomhändertas med stöd av LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall).

Graviditet och ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende är i sig inte tillräckligt skäl för tvångsvård, utan det är digniteten i det skadliga bruket (missbruket) eller beroendet som är avgörande. Man måste bedöma om kvinnans skadliga bruk (missbruk) eller beroende är så allvarligt så hon hade omhändertagits även om hon inte var gravid. I vissa fall har man argumenterat att kvinnan inte fullt ut förstått riskerna och konsekvenserna för det kommande barnet om hon fortsätter sitt skadliga bruk (missbruk). Då har det handlat om att kvinnan utsätter sin egen psykiska hälsa för fara, även om kriterierna i övrigt inte är uppfyllda. Rättspraxis är inte tydlig utan varje fall måste prövas.

Observera att vid LVM-vård ska kriterierna för LVM vara uppfyllda för kvinnan, fostret räknas inte som en egen individ.

Våld i nära relationer och behov av skydd

Ställ frågor om våld i nära relation. Kvinnor med skadligt bruk (missbruk) och beroende är ofta utsatta för våld och det förekommer att våld mot kvinnor startar eller eskalerar under graviditeten. Kvinnan kan vara i behov av skydd både under graviditeten och efter tillsammans med barnet. Det gäller även samkönade par.

Omhänderta barnet enligt LVU

Om man kan anta att kvinnan inte har förmåga att ta hand om sitt barn behöver man ge barnet skydd. I sådana fall behöver socialtjänsten ta ställning till och planera för ett omedelbart omhändertagande enligt LVU redan på BB. Det kan till exempel vara när kvinnan missbrukar aktivt under hela graviditeten och håller sig undan på olika sätt eller mixtrar med drogtester. I vissa fall har socialtjänsten kännedom om kvinnan och hennes förmåga sedan tidigare.

Gravida kvinnor och deras närstående omfattas av de delar i offentlighets- och sekretesslagen som ger möjlighet att utbyta uppgifter mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten i de fall det behövs för att individen ska få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Det gäller till exempel för nödvändiga insatser för det väntande barnet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Inför beslut om stöd och behandling behöver man identifiera om individen behöver samtidigt stöd för att bryta kriminellt beteende.

Målgrupp och situation

Individer som söker hjälp för skadligt bruk (missbruk) eller beroende med behov av att få samtidigt stöd och behandling för att bryta kriminellt beteende.

Kunskapsläge

Beprövad erfarenhet.

Behandlingar baserade på familjeterapi för ungdomar med alkohol- eller narkotikaproblem som finns med i nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende har visat effekt även för andra problem, till exempel kriminalitet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

När en individ med skadligt bruk (missbruk) eller beroende blir aktuell hos socialtjänst behöver utredningen präglas av en helhetssyn som innefattar även frågor om kriminalitet.

Genomförande

Att inneha eller bruka narkotika är straffbart i Sverige men beroendet kan även leda till att individen begår andra brott för att finansiera sitt drogintag. Det kan till exempel vara försäljning av narkotika, snatteri, rån eller inbrott.

Det är vanligt att kriminaliteten finns före missbruket, och för vissa individer är den en lösning på problem i livet. Därför behövs en helhetssyn på individens livssituation när man beslutar om stöd och behandling.

Det finns flera olika bedömningsmetoder som innehåller frågor om kriminalitet, till exempel ASI, ADAD och DOK. Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse använder olika behandlingsprogram för att motverka återfall i kriminalitet där vissa är inriktade på kriminalitet kopplat till skadligt bruk (missbruk) eller beroende.

Flera kommuner och behandlingshem använder sig av ”Kriminalitet som livsstil” vilket är det gemensamma namnet på flera program för att utmana och påverka vuxna eller ungdomar som har fastnat i eller är på väg att hamna i en kriminell livsstil. Programmen bygger på en kognitiva teori om kriminalitet som livsstil.

Programmen ges ofta i kombination med Tolvstegsbehandling, till exempel som en kriminalitetsvecka. Programmen innehåller avsnitt och övningar om att väga för och nackdelar med brott, problemlösning, utmana kriminella tankar, brottsoffer och social färdighetsträning. För att använda sig av de programmen behöver verksamheten köpa en licens och förbinder sig att utbilda den personal som ska använda programmen.

Kriminalitetsprogrammen får inte bedrivas i samband med opiatersättningsbehandling. Det beror på att programmet förutsätter drogfrihet och användning strider mot innehållet i vissa avsnitt av programmen.

Uppföljning

Kontinuerlig uppföljning görs enligt genomförandeplan, vårdplan eller motsvarande. Om individen har insatser från olika verksamheter bör uppföljningen göras med en SIP, samordnad individuell plan. Se Systematisk uppföljning på individnivå.

Märkning

  • Utförare: Individ- och familjeomsorg, Ungdomsmottagning, Mariamottagning, Familjecentral, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykosociala insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Läkare är skyldiga att anmäla individer som är medicinskt olämpliga som förare till Transportstyrelsen, som i sin tur kan begära yttrande från socialtjänsten om lämplighet.

Målgrupp och situation

Individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol eller narkotika som har körkort eller ansöker om körkortstillstånd.

Kunskapsläge

Insatsen regleras av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd samt i riktlinjer för Socialtjänsten.

Kompetenskrav

Legitimerad läkare för anmälan till Transportstyrelsen, kompetens enligt arbetsgivarens beslut för utlåtande från socialtjänsten.

Sammanfattning

Alla läkare är skyldiga att anmäla individer som bedöms medicinskt olämpliga att ha körkort till Transportstyrelsen. Transportstyrelsen kan också begära in yttrande från socialtjänsten i samband med ansökan om att återfå körkort eller få körkortstillstånd.

Transportstyrelsen kan fatta beslut om villkor för körkortet. Som del av villkoret ingår att regelbundna läkarintyg ska utfärdas och prover för alkohol och/eller droger tas.

Genomförande

Utredning om en individs lämplighet för att ha körkort ska göras även om individen inte vill medverka frivilligt. Transportstyrelsen kan också begära att individen ska genomgå en läkarundersökning, ta vissa blodprover eller göra annan liknande undersökning som behövs för att man ska kunna göra bedömningen.

Det är ytterst Transportstyrelsen som fattar beslut om körkort och körkortstillstånd.

Medicinsk olämplighet kan vara till exempel skadligt bruk (missbruk) eller beroende, adhd, schizofreni, personlighetsstörningar, eller vissa somatiska sjukdomar.

I bedömningen för individer med adhd och autismliknande tillstånd ska man titta på:

  • Funktionsnedsättningens konsekvenser för det dagliga livet.
  • Förekomst av beroende, missbruk eller överkonsumtion av alkohol, narkotika eller annan substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon.
  • Förmågan att följa regler och förstå andras beteende i trafiken.
  • Kriminalitet.

En läkare kan göra en bedömning om individen inte uppfyller de medicinska kraven för att ha av körkort enligt Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.

Alla läkare är skyldiga att anmäla de som är medicinskt olämpliga att ha körkort. Men om läkaren bedömer att individen kommer att avstå från att köra fordon som kräver körkort ger man istället en muntlig tillsägelse. Läkaren har sedan ansvar för att den följs.

Om anmälan görs av en läkare som inte har specialistkompetens ska specialistläkare kontrasignera anmälan.

Innan anmälan görs ska individen underrättas.

Om en individ ansöker om att få tillbaka sitt körkort eller om tillstånd för att ta körkort och det finns vetskap eller misstanke om olämplighet (exempelvis på grund av rattonykterhet eller narkotikabrott) gör Transportstyrelsen en utredning. I samband med utredningen kan de begära ett yttrande från socialtjänsten. Socialtjänsten är då skyldig att göra en bedömning om individens lämplighet att ha körkort ur nykterhets- och drogfrihetshänseende och lämna in ett yttrande.

Yttrandet till Transportstyrelsen ska redogöra för de omständigheter som har betydelse för att bedöma individens lämplighet som förare.

Det finns inte någon generell bestämmelse för omfattning och längd på den utredning som socialtjänsten gör. Socialtjänsten avgör själv vilka uppgifter som behövs och kan avstå från att göra en bedömning, till exempel om det inte finns tidigare kännedom om individen i socialtjänsten, eller om tillräckligt underlag saknas.

Uppdraget kan inte överlämnas till en privat aktör.

Uppföljning

Uppföljning ingår som del av det villkor för körkort som Transportstyrelsen ställer. Om en läkare bedömer att det finns medicinska skäl till att individen fortsatt är olämplig att ha körkort ska ny anmälan göras.

Transportstyrelsen kan fatta beslut om villkorstid på ett eller två år. Under den ska läkarintyg och provresultat skickas in när halva tiden gått. Vid diagnos skadligt bruk eller beroende gäller särskilda regler.

Villkorstiden och de observationer som görs under den bör användas som motivation till behandling.

Efter halva villkorstiden ska ett läkarintyg skickas till Transportstyrelsen. I det ska varaktig nykterhet intygas. I föreläggandet från Transportstyrelsen framgår vilka prover som ska tas. Proverna ska tas med kort varsel.

Alkolås kan beviljas efter sex månaders verifierad nykterhet.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår

Socialtjänst och hälso- och sjukvård har en viktig roll i att upptäcka, uppmärksamma och stötta individer med erfarenhet av sex mot ersättning.

Målgrupp eller situation

​Individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Det är något vanligare bland män än bland kvinnor att ha fått ersättning för sex, vilket gäller alla åldrar. De som sålt sex är oftare utsatta för våld i en parrelation än de som inte sålt sex.

Kompetenskrav

Personal i socialtjänst och hälso- och sjukvård behöver ha kunskap om sex mot ersättning. Det är en förutsättning för att individer med de erfarenheterna ska känna förtroende och berätta, och för att de ska få rätt stöd och hjälp.

Sammanfattning

Begreppet sex mot ersättning används allt oftare för att beskriva situationer där en individ får eller blir lovad ersättning i utbyte mot sex. Ersättning kan till exempel vara pengar, presenter, alkohol, droger, skjuts hem eller någonstans att bo.

Både socialtjänst och hälso- och sjukvård har en avgörande roll i att upptäcka och uppmärksamma erfarenhet av sex mot ersättning.

Genomförande

Individer som har erfarenhet av sex mot ersättning söker oftast hjälp av andra skäl än en tydlig önskan om att sluta sälja sexuella tjänster.

Många av de som har erfarenhet av sex mot ersättning ser sig inte som prostituerade och en stor del av prostitutionen har flyttat från gatan till internet. Inom vissa grupper kan det också vara normaliserat och en del av det sociala mönstret att byta sex mot till exempel alkohol, droger eller boende. Individer som vid upprepade tillfällen söker sig till situationer där de har sex mot ersättning kan ha ett sexuellt självskadebeteende där sexuellt våld används som ett sätt att skada sig själv.

Det finns ibland en föreställning om att individer som har erfarenhet av sex mot ersättning alltid är traumatiserade och i behov av kvalificerad terapeutisk behandling. Men så behöver det inte vara.

Regionkoordinator som bistår vid ärenden om sex mot ersättning

Regionkoordinatorer mot prostitution och människohandel finns i region Bergslagen, Mitt, Nord, Stockholm, Syd, Väst och Öst som ska bistå myndigheter med stöd vid ärenden som rör sex mot ersättning. Regionkoordinatorernas uppdrag styrs av Jämställdhetsmyndigheten som ansvarar för det nationella arbetet mot prostitution. 

 

Individer som har sex mot ersättning behöver inte definiera sig som sexsäljare eller prostituerade, vilket gör att frågor om just sådana erfarenheter ofta får nekande svar. Därför är det bättre att ställa frågor som fokuserar på ersättningen istället för på sexuella handlingar, till exempel ”Har du varit med om att få något för sex, till exempel pengar, alkohol, kläder eller bostad?” eller ”Har du fått något i utbyte mot sex?”

Sex betraktas för det mesta som något privat och ibland kan det därför vara svårt att ta upp det i ett professionellt samtal. Den som har sålt sex behöver få ett kunnigt, professionellt och fördomsfritt bemötande. 

Det kan upplevas som skamfyllt att berätta om erfarenheter av sex mot ersättning, tänk därför på att

  • visa respekt och bekräfta individens berättelse
  • utgå från individens egen upplevelse av sin situation
  • utgå inte från att individen har blivit tvingad att sälja sex
  • använd de ord som individen själv använder
  • moralisera eller döm inte
  • använd neutrala uttryck, till exempel partner
  • fråga efter vad för stöd och hjälp individen själv vill ha

Det handlar också om att ha tid att lyssna, att ta emot berättelsen och att finnas kvar. Var beredd att träffa individen vid mer än ett tillfälle.

Studier visar att individer som har sex mot ersättning generellt sett har högre drogkonsumtion än. Kvinnor har även en högre alkoholkonsumtion. I många fall används alkohol och droger som ersättning för sex.

Psykiskt, fysiskt och sexuellt våld är ofta ett vanligt inslag i vardagen för de som har sex mot ersättning. Kvinnor är mer utsatta än män. Läs om att Upptäcka våld i nära relationer. 

Individer som har både missbruksproblem och erfarenheter av sex mot ersättning mår också psykiskt sämre än övriga individer i missbruk. Därför behöver de få stöd och hjälp även med att prata om sina erfarenheter av sex mot ersättning i samband med behandling för sina alkohol- eller drogproblem.

Det finns skäl att ställa frågor om sex mot ersättning i samband med frågor om finansieringen av ett missbruk. Till exempel ingår det frågor om ”ersättning för sexuella tjänster” i kartläggningsinstrumenten ASI (Addition Severity Index) och DOK (dokumentations- och utvärderingssystem inom missbruksvården). Det kan underlätta att fråga utifrån de formulären eftersom frågorna ställs systematiskt till alla klienter.

De som har sex mot ersättning är en heterogen grupp med varierande behov av stöd och hjälp. Behoven påverkas av faktorer som ålder, etniska och socioekonomiska bakgrund och deras olika erfarenheter av att ha sålt sexuella tjänster.

Några grupper anses löpa extra stor risk att börja sälja sexuella tjänster. Dit hör individer med missbruks- och beroendeproblematik, hbtq-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner och queera), individer med funktionsnedsättning och vissa migranter. 

Individer som har sex mot ersättning kan vara utsatta för människohandel för sexuella ändamål (trafficking) med behov av samordnat stöd och hjälp från flera myndigheter.

Barn till föräldrar som har sex mot ersättning kan vara i riskzonen för att fara illa, men det går inte att identifiera särskilda tecken hos de barnen.

Oavsett vilken situation barnet befinner sig i ska man göra en orosanmälan till socialtjänsten om det finns en misstanke eller kännedom om att barnet far illa.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Tandvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Våld i nära relationer kan vara svårt att upptäcka. Respektfullt bemötande och utbildning är viktigt för att kunna hjälpa den som är utsatt.

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården.

Kunskapsläge

Socialstyrelsen har föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer som gäller i socialtjänstens och i vårdgivarnas arbete med

  • barn och vuxna som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående
  • barn som har bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot när­stående.

Kompetenskrav

Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver ha kunskaper om och förmåga att se tecken på våld i nära relation. Socialstyrelsen rekommenderar fortbildning i syfte att upptäcka våldet.

Sammanfattning

För att kunna upptäcka och hjälpa någon som är utsatt för våld behöver man våga fråga och bemöta individen med respekt. Vissa tecken på våld är tydliga, men det finns många som är svåra att se. Personal som möter individer som kan vara utsatta för våld kan behöva utbildning i hur man frågar och bedömer. Till hjälp finns också bedömningsmetoderna FREDA som är framtagna av Socialstyrelsen.

Om någon bekräftar att det förekommer våld i nära relation ska man alltid fråga om det finns barn i hemmet eller på annat sätt är nära den som utövar våldet eller den som är utsatt. Alla i socialtjänsten, hälso- och sjukvården och i skolan är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om man misstänker eller får reda på att ett barn far illa.

Genomförande

Individer som är eller varit utsatta för våld söker ofta vård på andra indikationer, ofta upprepade gånger. Få vågar eller vill inte på eget initiativ ta upp att de varit utsatta men skulle vilja att den de möter ställer frågan. Många känner skam och skuld över våldet och ser inte sig själva som utsatta, många individer väljer att inte berätta om eller förnekar det som hänt. Fråga både om våld som pågår och om eventuellt tidigare upplevt våld. Tidigare våld kan också behöva bearbetas eftersom det kan orsaka långvariga besvär.

För att kunna ställa frågor om våld behöver personalen inge förtroende, ha viss kunskap i hur man frågar om våld och ställa frågan i en miljö som är trygg för individen. Verksamheten behöver också ha dels en rutin för hur frågeproceduren går till, dels en rutin för hur och var man hänvisar om individen är utsatt för våld.

Grundläggande förutsättningar för att identifiera och hjälpa en individ som blivit utsatt för våld är att vilja se, vilja veta, att känna empati och att ställa frågor på ett respektfullt sätt.

Socialstyrelsen rekommenderar att rutinmässiga frågor om våld i nära relationer ställs till kvinnor som uppsöker mödrahälsovård och psykiatrisk vård, och i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Vissa tecken på våld är tydliga, men ofta är de diffusa och inte direkt synliga fysiska tecken. Flera skador som förekommer samtidigt, både delvis läkta och nya, kan vara tecken på våld. Om patientens berättelse om hur de uppkommit inte överensstämmer med skadorna finns det anledning att misstänka våld.

Tecken på fysiskt och/eller psykiskt våld:

  • sår
  • blåmärken
  • frakturer
  • brännskador
  • sömnstörningar
  • psykosomatiska problem
  • depression eller ångest
  • omsorgsbrister.

Samma tecken kan också stå för något annat, och vissa kan överlappa symtom på en sjukdom eller funktionsnedsättning. Våld och övergrepp kan medföra såväl kortvariga som långvariga psykiska besvär.

FREDA är standardiserade bedömningsmetoder som användas i socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer. Det är tre metoder och en manual för hur de ska användas. FREDA består av:

  • FREDA kortfrågor
    Fråga om våld i enskilda ärenden.
  • FREDA beskrivning
    Få en uppfattning om karaktären på det våld som förekommit eller förekommer.
  • FREDA farlighetsbedömning
    Bedöma risken för fortsatt utsatthet och en del i utredningen om behov av skydd.

Bedömningsmetoderna är könsneutralt utformade. Det ställs inga direkta krav på förkunskaper eller utbildning.

Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarliga hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld.

  • Fysiskt
    Knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad.
  • Sexuellt
    Våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar, eller sexuella handlingar som den utsatta inte vågar säga nej till.
  • Psykiskt
    Direkta eller indirekta hot, förlöjligande, våld eller hot om våld mot husdjur.
  • Social utsatthet
    Frihetsinskränkningar som isolering genom att bli hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter.
  • Materiellt eller ekonomisk utsatthet
    Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Kan även innebära att en part i en nära relation förmås skriva under papper som får negativa konsekvenser för densamme.

Människor som är beroende av andra personer för vård och omsorg i vardagen kan även utsättas för vanvård eller försummelse, som undanhållande av medicin eller att inte få tillräckligt näringsriktig kost.

Våld är ofta ett vanligt inslag i vardagen för de kvinnor som har missbruks- och beroendeproblem. De är i behov av särskilda stödinsatser, men många drar sig för att söka hjälp. Personalen som kommer i kontakt med dessa behöver våga fråga om våld och ha ett gott bemötande.

Det kan vara svårare för kvinnor med missbruk att bryta upp från en relation präglad av våld på grund av att partnern till exempel

  • är den som förser henne med droger och därmed upprätthåller hennes missbruk
  • fungerar som ett skydd för kvinnan mot andra förövare, speciellt om det är partnern som tillhandahåller bostad
  • försöker hindra kvinnan från att få hjälp med sitt missbruk för förhindra att hon bryter upp från relationen.

Man behöver skilja på missbruket och våldsutsattheten och arbeta med båda problemen samtidigt och samordnat. Våldet kan vara en följd av missbruk, och missbruket kan vara en följd av våld.

Arbetet med våld i nära relationer kräver att myndigheter och andra aktörer samverkar. Samverkan är nödvändig för att den som är utsatt för våld ska kunna få det stöd och den hjälp hen har rätt till. Främst handlar det om:

  • socialtjänsten, med uppgift att ge stöd och hjälp till våldsutsatta
  • hälso- och sjukvården, med fokus på medicinsk behandling och psykosociala insatser
  • rättsväsendet, som polis, domstolar och kriminalvård
  • ideella organisationer, som kvinno- eller brottsofferjourer.

När det gäller våldsutsatta kvinnor med missbruks- och beroendeproblem finns flera områden där samverkan mellan olika aktörer kan vara nödvändig.

Uppföljning

Uppföljning genomförs relaterat till vilka insatser som bestäms i den individuella planen.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Riskbedömningar kan genomföras för att bedöma och hantera en uppkommen situation eller för att bedöma individers risk för våldsamt beteende.

Målgrupp eller situation

Individer som bedöms ha en risk för våldsamt beteende alternativt samtliga individer som är föremål för en viss insats, där samtliga individer bedöms avseende våldsrisk.

Kunskapsläge

Strukturerad bedömning är att föredra jämfört med ostrukturerad bedömning. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men måste användas med stor försiktighet.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. Fördjupade riskbedömningar kan göras av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Sammanfattning

Riskbedömningar genomförs kliniskt och kan vara ostrukturerade eller strukturerade med instrument. Det är vanligt med en kombination mellan de två metoderna. Resultat av strukturerade riskbedömningar är bättre än slumpen, men resultaten måste användas med stor försiktighet.

Bedömningar av risk för att individer kan komma att bete sig våldsamt kan göras utifrån att det aktuella beteendet observeras i en sluten psykiatrisk miljö, eller genom fördjupade utredningar där både risk- och skyddsfaktorer bedöms. Fördjupade utredningar görs framförallt av psykolog och specialistläkare i psykiatri.

Genomförande

Riskbedömningarna gäller för ett längre perspektiv, ett par års sikt. Det finns ingen evidens för våldsriskbedömningar med kortare tidsperspektiv. Det saknas evidens för bedömning av kvinnors benägenhet till våld.

Framförallt inom heldygnsvården finns behov av att följa situationer och beteenden som bedöms kunna leda till ytterligare våldsamma situationer. Här är fokus på den akuta situationen och insatser. Det finns god beprövad erfarenhet för användning av denna typ av riskbedömning.

I en sluten psykiatrisk miljö kan Bröset Violence Checklist (BVC) användas för att bedöma och förebygga våldsamma situationer. Varje skattning görs under en 24-timmarsperiod, som ligger till grund för eventuella insatser under följande 24-timmarsperiod. Omvårdnadspersonalen observerar om individen visar symtom som:

  • förvirring
  • retlighet
  • bullrighet
  • fysiskt hotfull
  • verbalt hotfull
  • attacker på föremål.

En undergrupp till bedömningar med instrument är aktuariska bedömningar, där man utgår från en explicit modell som definierar ett antal riskfaktorer. Empiriska data bedöms efter bestämda regler och omsätts i siffror. Ett exempel på ett instrument enligt den aktuariska metoden är VRAG (Violence Risk Appraisal Guide).

HCR-20 (Historical-Clinical-Risk management) är ett exempel på ett instrument som förenar klinisk och instrumenterad metod. Empiriskt belagda riskfaktorer sammanställs, men ytterst dras slutsatserna utifrån en klinisk bedömning. HCR skiljer också mellan dynamiska/föränderliga riskfaktorer och historiska/oföränderliga riskfaktorer. Graden av risk kan alltså kopplas samman med riskhantering och riskreducerande åtgärder.

Uppföljning

Våldsriskbedömningen ska följas upp med insatser för riskhantering och riskreducerande åtgärder. Uppföljning ska göras kontinuerligt. När individens dynamiska risk- och skyddsfaktorer förändras bör en förnyad bedömning göras omgående. 

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

ADAD (Adolescent Drug Abuse Diagnosis) är en bedömningsmetod för unga personer med skadligt bruk (missbruk) och sociala problem som kan användas i utredningsarbete, vid behandlingsplanering samt för uppföljning och utvärdering.

Målgrupp eller situation

Ungdomar i åldern 13–21 som missbrukar och har en social problematik.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda ADAD (prioritet 4). 

Avgörande för rekommendationen är att instrumentet fungerar väl för att utforska hjälpbehov enligt beprövad erfarenhet. Dock är det vetenskapliga stödet för validiteten osäkert, vilket har påverkat prioriteringen.

Kompetenskrav

En förutsättning för att få genomföra ADAD-intervjun är att den som utför intervjun är väl förtrogen med intervjuformulär och manual och har gått en särskild utbildning som omfattar minst två dagar.

Sammanfattning

ADAD är en manualbaserad bedömningsmetod för unga personer med skadligt bruk (missbruk) och sociala problem. Den kan användas som underlag i utredningsarbete och vid behandlingsplanering samt som ett utvärderings- och uppföljningsinstrument. Syftet är även att göra ungdomen mer delaktig i sin vård och behandling genom att hen själv får uttrycka sin oro och sitt hjälpbehov. ADAD består av ett antal frågor som rör nio livsområden.

Genomförande

ADAD-intervjun är uppdelad i nio olika problemområden som tillsammans ger en bred översikt över en ung människas situation och eventuella behandlingsbehov. De nio områdena är: 

  • fysisk hälsa
  • skola
  • arbete
  • fritid och vänner
  • familj
  • psykisk hälsa
  • brottslighet
  • alkohol
  • narkotika.

Intervjun består av ett strukturerat frågeformulär med till största delen fasta svarsalternativ i de nio olika områdena. Förutom att svara på frågorna inom varje problemområde skattar både intervjuare och ungdomen hur mycket hjälp som behövs i varje område. Ungdomarna skattar också hur oroliga de är över sina problem i varje problemområde. ADAD omfattar alltså tre aspekter: ungdomens egen skattning, intervjuarens skattning av allvarlighetsgrad och sammantagen skattning.

Att genomföra en ADAD-intervju tar vanligtvis mellan 60 och 90 minuter. Intervjun bör genomföras vid ett och samma tillfälle. I ett första steg tar intervjuaren enbart hänsyn till ungdomens faktiska problem som de yttrar sig i intervjusvaren. Intervjuaren gör en första bedömning av svårighetsgraden och behovet av hjälp. I nästa steg är utgångspunkten det preliminära skattningsintervall som gjordes i steg ett. Intervjuaren använder ungdomens svar på skattningsfrågorna för att välja ett slutgiltigt värde från det tidigare gjorda skattningsintervallet. Skattningen ska utgå från ungdomens hjälpbehov.

Återkoppling till individen bör ske inom en vecka efter genomförd intervju. Återkopplingssamtalet ger en möjlighet att resonera med ungdomen kring den framtida planeringen och motivationen till förändring. Längden på samtalet kan variera mellan 45 och 60 minuter. Det finns även en manual för återkopplingssamtalet.

 

Uppföljning

Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för förvaltning och utveckling av den svenska versionen av ADAD.

Genom att genomföra ADAD-intervju vid utredning, avslutning av insats och efter behandling kan uppföljning ske på individnivå. En sammanställning på gruppnivå ger underlag för utvärdering och uppföljning av verksamheter.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Sjuksköterska, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

ADDIS (Alkohol Drog Diagnos InStrument) är ett strukturerat intervjuformulär som ger underlag och förslag inför fastställande av alkohol- och substansrelaterad diagnostik enligt ICD–10 och DSM-5:s diagnoskriterier.

Målgrupp eller situation

Individer vars alkohol- och/eller narkotikakonsumtion efter screening eller annan identifiering av problematiskt bruk motiverar vidare utredning.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda ADDIS (prioritet 3) vid möjligt skadligt bruk av alkohol och narkotika.

Kompetenskrav

För att göra diagnostiska bedömningar eller diagnoser med stöd av ADDIS krävs att man genomgått en behörighetsprocess, blivit godkänd på examination och håller behörigheten aktuell genom certifiering vartannat år. Handledning ges av Dahl & Dahl preventions- och beroendecenter som äger instrumentet.

Sammanfattning

ADDIS är ett strukturerat intervjuformulär för att ta fram underlag för bedömning eller diagnos av alkohol- och substansrelaterad problematik enligt ICD–10 och DSM-5:s diagnoskriterier. Utifrån kriterierna kan tillståndets allvarlighetsgrad bedömas, det vill säga om problemet handlar om skadligt bruk- beroendesyndrom (enligt ICD) eller substansbrukssyndrom (DSM). Intervjuformuläret innehåller grundfrågor som ställs till individen. Huvuddelen av frågorna rör personens bruk, erfarenheter samt upplevda konsekvenser av alkohol och psykoaktiva substanser.

Genomförande

ADDIS består sammanlagt av 82 frågor och tar 1–2 timmar att genomföra beroende på antalet substanser och hur allvarliga konsekvenser användandet har fått. Återkopplingen till intervjupersonen tar ungefär 1 timme.

Genom ADDIS fås information om olika faktorer som är relevanta inom problemområdet som:

  • stress under det senaste året
  • ångestscreening
  • PTSD-screening
  • depressionsscreening
  • användande av koffein och nikotin
  • spelscreening
  • ärftlighet.

Efter genomförd ADDIS-intervju överförs resultatet automatiskt via ADDIS Net 2.0 till en pedagogisk checklista, samt till ICD-10 och DSM-5 diagnoschecklista och till en pedagogisk kurva, den så kallade beroendekurva.

Den pedagogiska checklistan används för att lyfta fram olika framträdande substansgrupper och visa inre och yttre följdverkningar användningen har fått för den intervjuade. 

Beroendekurvan, som visar vid vilken ålder de olika symptomen inträffat, hjälper individen att få en djupare insikt om hur användningen av olika substanser sett ut, hur användningen påverkat livet och om hur konsekvenser som inträffat för flera år sedan fortfarande är aktuella.

Uppföljning

Beroendekurvan och den pedagogiska checklistan används vid uppföljningssamtalet med den intervjuade vilket påverkar den motivationshöjande aspekt som ADDIS strukturerade intervju inbegriper.

Material

ADDIS</