Självskadebeteende
Kartläggning och utredning
Kartläggning och utredning
Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av skattningsskalor, medan eventuell samsjuklighet bör diagnostiseras genom en strukturerad diagnostisk bedömning.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till individer som har ett självskadebeteende.
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Forskning och klinisk erfarenhet visar att självskadebeteende är vanligt förekommande bland både ungdomar och vuxna men att individer med självskadebeteende sällan berättar om sitt självskadebeteende då det är förenat med stigma och skam. Således är det av stor vikt att som kliniker ställa frågor om självskadebeteende, gärna med hjälp av självskattningsskalor. Självskadebeteende sker ofta i samband med andra psykiatriska syndrom, varför kartläggning av annan psykiatrisk samsjuklighet kan vara av vikt för att vägleda både behandling och insatser.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens bedömning.
Sammanfattning
Lindrigt till måttligt självskadebeteende ska kartläggas med hjälp av skattningsskalor och samtal med syfte att identifiera och åtgärda stressfaktorer, brist på stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj.
Mer omfattande självskadebeteende ska utredas genom skattningsskalor, strukturerad psykiatrisk diagnostik, samt kartläggande av risk- och skyddsfaktorer.
Bedömning av suicidal avsikt med självskadebeteendet skall alltid göras. Läs mer om strukturerad bedömning av suicidrisk.
Genomförande
Vid kartläggning och utredning av självskadebeteende är det viktigt att bedöma svårighetsgrad och omfattning av självskadan, samt utreda/diagnostisera eventuell samsjuklighet. Kartläggning och utredning syftar till att ge vägledning avseende vårdnivå och behandlingsinsatser.
Självskadebeteendets svårighetsgrad
Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.
Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.
Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (till exempel personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara oförutsägbart även för erfaren vårdpersonal.
Diagnostik och utredning
Självskadebeteende bör kartläggas med strukturerade självskattningsskalor (se under “Länkar”) då individer som självskadar oftast döljer sitt beteende för omgivningen. Screening av psykiatrisk samsjuklighet bör göras med exempelvis MINI eller MINI Kid och intervju med anhörig. Bedömning av suicidalitet, övrig problematik, och om beteendet kräver akuta insatser, somatisk eller sluten psykiatrisk vård ska också göras. Vid misstanke om mer omfattande psykiatrisk problematik bör bedömning/diagnostik fördjupas genom strukturerad personlighetsdiagnostik göras (exvis SCID-II/SCID-PD).
Kartläggning
Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:
- omfattning och typ av självskadebeteende
- debut
- varaktighet
- frekvens
- funktion (vad ger självskadebeteendet för "önskvärda" effekter för individen, vilket problem löser självskadan i stunden?)
- suicidalitet
- vidmakthållande faktorer
- risk- och skyddsfaktorer (bristande stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj, se Riskhanteringsplan)
- socialt stöd (vänner, familj, närstående)
- alternativa beteenden till att självskada (hjälpsamma strategier)
- andra impulsiva, destruktiva beteenden (självdestruktiva beteenden såsom hetsätning, kräkning, impulsivt sex, ilskeutbrott, överintag av alkohol och droger mm)
- kan innehålla interventioner riktade mot problem i familj/kamratrelationer, stresshantering, stärkt självkänsla, och lindriga problem med nedstämdhet/ångest.
Samsjuklighet
Samsjuklighet med psykiatriska syndrom är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att cirka 80 % av ungdomar och vuxna som söker vård för självskadebeteende möter kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Cirka 50 % uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. De vanligaste diagnoserna är:
- depression
- neuropsykiatrisk funktionsvariation
- något ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom, social fobi)
- posttraumatiskt stressyndrom
- missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
- något personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
- ätstörning.
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, (pdf ny flik)
Kartläggning med händelseanalys
Differentialdiagnostik:
MINI 7 för vuxna (DSM-5), (pdf ny flik)
MINI KID 6 barn (DSM-4), (pdf ny flik)
Skattningsskalor för bedömning av depressionssymtom och aktuella suicidtankar:
MADRS-S, (pdf ny flik)
Alkoholscreening:
AUDIT, (pdf ny flik)
Drogscreening:
DUDIT, (pdf ny flik)
Suicidriskbedömning: