Depression och ångestsyndrom
Kartläggning och utredning
Diagnostisering av paniksyndrom hos barn
Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.
Målgrupp eller situation
Barn eller ungdomar som misstänks ha diagnosen paniksyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att:
- BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
- primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).
Kompetenskrav
Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.
Sammanfattning
En fördjupad utredning med misstanke paniksyndrom görs efter en psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av paniksyndrom klassificerar man enligt ICD-10.
Genomförande
En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Har du någonsin fått en panikattack?”
En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommande upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan. Panikattacker tar sig uttryck i olika typer av symtom som yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svimningsattacker eller svårigheter att andas, och tolkas ofta av den drabbade personen som en kroppslig sjukdom. Det ska också finnas en betydande beteendeförändring med anledning av attackerna (t ex beteenden som syftar till att undvika att få panikattacker, såsom undvikande av fysisk ansträngning eller andra situationer som personen har förknippat med panikattacker). Panikattacker förekommer som delsymtom vid flera ångestsyndrom samt är vanligt vid depression. Exempelvis kan exponering för en social situation vid social fobi utlösa en panikattack. Ett vanligt missförstånd är att den typen av ångestattacker misstolkas som ett paniksyndrom. För diagnos krävs återkommande panikattacker.
Utökad utredning
För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:
- diagnostisk intervju
- fördjupad anamnes
- tidigare medicinsk och psykologisk behandling
- psykisk och somatisk status
- observation och information från närstående och skolpersonal.
I utredningen bör man särskilt kartlägga:
- Symtom: debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser.
- Familjeförhållanden, utvecklingsanamnes, ärftlighet, trauma, sömn.
- Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.
- Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning
Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.
- Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
- Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
- Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
- K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
- MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
- Spence children’s anxiety scale (SCAS), barn- och föräldraversion, barn 7–17 år.
- PDSS-SR (Panic Disorder Severity Scale Rated), självbedömningsinstrument
Differentialdiagnostik
Möjliga differentialdiagnoser:
- panikattacker relaterade till verklig fara
- enstaka panikattacker (utan klinisk signifikans)
- social ångest
- tvångssyndrom
- PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
- separationsångest
- specifik fobi
- psykossjukdom
- substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
- ångest relaterad till somatisk sjukdom (t.ex. hypertyreos).
ICD-10; F41.0 Paniksyndrom (episodisk paroxysmal ångest)
Ett obligat fenomen är återkommande attacker av svår panikångest, som är oförutsägbara då de inte är begränsade till särskilda situationer eller omständigheter. Liksom vid andra ångestsyndrom är de dominerande symtomen plötsligt insättande hjärtklappning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, yrsel och overklighetskänslor (depersonalisation eller derealisation). Sekundärt uppträder ofta rädsla för att dö, att förlora kontrollen eller att bli sinnessjuk. Panikångest bör inte användas som huvuddiagnos om patienten är deprimerad vid tidpunkten då ångestanfallen startar. Då kan panikattackerna vara sekundära till depression.